Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.
Inte en ren smärta, inte något man kan skaka av sig med ett skämt. Det här var ett tryck, som om någon hade stoppat blöt ull i bröstkorgen och sedan spänt ett bälte runt den. Jag andades som efter ett 100-meterslopp med tung ryggsäck. Snabbt. Högt. Desperat.
Jag lutade mig fram över stavarna och försökte titta upp utan att röra huvudet för mycket.
Framför oss vek rutten runt en spricka. Resten av teamet var små gestalter, pannlampor, långsamma steg – de tog sig försiktigt runt kanten för att nå dit där Hannah, Maurizio och jag hade stannat. Vi var på ungefär 5 600 meter på Cayambe (5 790 m). Bara 190 höjdmeter kvar till toppen, men toppen låg dold, som om berget inte ville visa sig för dem som ännu inte hade förtjänat rätten att se den.
Romel, vår huvudguide, kom upp till mig och hans ansikte förändrades när han såg mitt.
Han gjorde ingen dramatik. Han höjde inte rösten. Han tittade bara på de andra och sedan tillbaka på mig.
De kan inte fortsätta.
Dave, Norm och Mikael låg på marken. Mikael på alla fyra, försökte dra in luft som en man som dricker genom ett sugrör. Dave hade den där frånvarande blicken man får när kroppen redan skriver sin egen plan och man själv bara är där och bevittnar den.
Det här är det för oss, sa Dave.
Det blev en stund av total tystnad.
Inte hjältemodig. Inte filmisk. Bara verkligheten som föll ner runt oss som en gardin.
Jag tittade upp mot den dolda toppen. Den kändes omöjligt långt borta.
Maurizio hade redan sagt det Hannah och jag inte ville höra: vi skulle aldrig hinna vändtiden på åtta timmar. Vi hade startat vid midnatt, i totalt mörker. Vi var för långsamma. Så är regeln. Regeln ändras inte för att man vill något tillräckligt mycket.
Men jag ville ändå fortsätta.
Jag ville att Hannah skulle få sin topp.
Hon hade varit den starkaste av oss den dagen, utan tvekan. Hon hade förtjänat en topp. Även om hon två dagar tidigare, på Pichincha, varit nere och ute – magproblem, den där tomma svagheten som kommer när höjden kryper in i blodet och huvudet.
På Cayambe såg hon stabil ut. Stark. Fokuserad. Lugnt målmedveten.
Maurizio hade tagit genvägar sedan vi lämnat de steniga partierna under glaciären – inte snälla zigzag-svängar, utan rakt upp. Den sortens linje som sparar tid på papper och stjäl år av livet i mörkret. Hannah följde honom lätt. Jag följde också, men varje steg kändes som en dom.
Min ryggsäck var tung. Extra mat, extra kläder, extra vatten – den gamla vanan från andra berg, andra resor, där man bär “ifall att”. Som Kilimanjaro, där man har dagar på sig att gå in i höjden, låta kroppen långsamt lära sig det tunna luftens språk.
Men Ecuador är inte så.
I Ecuador blir du uppkörd snabbt. Du sover högt. Du startar högt. Du klättrar högt. Du får inte tid att förhandla med lungorna. Du får notan direkt, oavsett om du gillade menyn eller inte.
Det var Norm, Dave och Mikael på knä. Tuffa, fina människor, reducerade till en enkel mänsklig sanning: vi behöver luft, och det finns inte tillräckligt.
Har ni något emot om vi fortsätter och ser hur långt vi kan komma? frågade jag.
Dave svarade direkt.
Kör.
Det var Dave. Det var hela laget, egentligen.
Från dag ett hade de visat de bästa sidorna hos människor. Hjälpsamma. Uppmuntrande. Roliga. Fulla av historier. Skratt även när lungorna jobbar övertid. Den sortens team man inte får varje gång.
Och medan jag flåsade där kände jag en besvikelse över mig själv.
Jag var inte mitt vanliga jag. Jag brukar vara den med energi, skämt, dåliga ordvitsar, lite retande. Nu kände jag mig svag. Tyst. Tung. Och jag visste varför.
Jag bar inte bara en tung ryggsäck.
Jag bar de senaste fyra månaderna.
Sorg. Kärlek. Lumbago. All den långsamma stressen som ligger under huden även när man ler.
Dagen innan hade jag tittat i badrumsspegeln och tänkt att jag åldrats fem år sedan Kirgizistan. Ögonen smala, nästan som snöblind. Jag märkte att Hannah hade sett det också. Inte dömande. Bara oro. Och den sortens oro kan skära djupare än kritik.
Kanske ville hon inte ha mig längre.
Trots att vi haft en så fin start, hittat varandra igen, kände jag mig ändå sårbar. Berget förstorar allt. Det tar en liten rädsla och gör den stor. Det tar ett tyst tvivel och låter det eka.
Så i mitt huvud blev toppen mer än en topp.
Den blev ett bevis. Den blev en gåva. Den blev något jag kunde ge henne när hon var stark och dagen fortfarande var bra.
För bergen förändras.
Imorgon kan vara annorlunda. Det är regeln. När det går bra, så går man.
Jag ställde mig upp. Jag såg hur Maurizio pekade ut linjen ovanför. Och vi började gå.
Det kändes som Mike Tyson slog mig i bröstet. Benen var bly. Jag hyperventilerade, och varje gång jag försökte sakta ner tippade världen lite. Men vi höll en jämn takt uppåt medan resten av teamet vände och gick tillbaka mot refugion.
Och så kom en tanke, klar och vass.
Det här är inte rätt.
Vi är här som ett lag.
Jag stannade och frågade Hannah vad hon kände. Hon höll med. Maurizio upprepade sanningen: vi skulle aldrig hinna toppen inom vändtiden.
Så vi vände.
Vägen ner till refugion var hård för mig. Inte den vanliga hårda, den bra hårda. Det här var tom hårdhet. Jag var helt slut och kände att jag tagit ut mig för mycket. Varje hosta slog i revbenen som en hammare. Jag tänkte hela tiden: hur i hela friden ska jag återhämta mig för Chimborazo – den stora, den där drömmen – och plötsligt kändes Chimborazo omöjlig.
Cayambe var på riktigt.
Inga människor. Ingen mjuk stig. Ingen orm av pannlampor. Bara det brutala berget, skarpt och vackert samtidigt, som en kniv som också råkar vara konst.
Men vi var inte acklimatiserade.
Norm, Dave och Mikael hade kommit, gjort Pichincha och känt sig okej. Sedan vred Cayambe på sig och visade oss skillnaden mellan “okej” och “redo”.
På vägen ner, någonstans mellan snön och stenen, insåg jag att vi måste släppa Chimborazo. Vi hade inte tid att acklimatisera oss för att kunna njuta av den – eller ens ha en rimlig chans på toppen.
Så jag föreslog Cotopaxi.
Gruppen höll med.
Cotopaxi (5 897 m) är, i mina ögon, den vackraste av vulkanerna. Perfekt form. Overkliga omgivningar. Den sortens berg som ser ut som om ett barn ritat det med en säker linje. Och just därför är det fullt av besökare. Folk kommer för vyerna, bilderna, känslan av att stå nära något berömt.
De kommer också för att bestiga den.
Vi åkte ner för två nödvändiga nätter av vila. Jag var helt dränerad. Hostan slet i revbenen. Men jag var inte ensam om att hosta. Norm också. Hannah också. Dave hade mått illa på Cayambe och nästan inte ätit något. Mikael hade huvudvärk. Samma historia, olika handstil: för lite acklimatisering.
Och ändå fanns det något annat i den här resan som betydde mer.
Norm, tillsammans med Jessica, hade byggt något större än toppar. Vi klättrade till stöd för Daniëlle Children’s Fund – arbete som stöttar barn och stärker barns skydd och familjebaserad omsorg i Ecuador. Vi hade turen att få besöka och möta människor kopplade till det, och det gav perspektiv. Det påminde mig om att lidande inte bara är den sort man väljer vid midnatt på en glaciär. Vissa människor vaknar i det varje dag utan att någonsin ha anmält sig.
På vägen mot Cotopaxi snurrade tankarna som en karusell.
Mörka tankar. Ljusa tankar.
Det vore skamligt om jag inte tog mig upp hela vägen, tänkte jag. Oavsett hur trött jag var. Jag visste vad jag behövde: mat, sömn, en lugn start, och hoppet att träningen skulle finnas där när den behövdes.
Jag pratade med Romel. Jag ville göra om replagen.
Hannah var stark och motiverad. Hon skulle gå med Maurizio.
Mikael och Dave hade blivit goda vänner. De skulle gå med Romel.
Och de två gamla – Norm och jag – skulle gå med Diego. Norm och jag ser på livet ungefär likadant. Vi skulle troligen ligga lite efter, jämnt och envist.
Det var min plan.
Men i bergen är planer papper. Verkligheten är väder, blod och syre. Allt kan hända.
Och det gjorde det.
Refugion på Cotopaxi var full av klättrare från hela världen. Varm, livlig, full av röster. Vi sov bra. 23:00 blev vi väckta. Vi hade en timme på oss att göra oss klara.
Min ryggsäck var hälften så tung som på Cayambe.
Och bara det kändes som nåd.
Vi gick iväg efter de flesta andra klättrare. Stigen var vältrampad, som en motorväg i mörkret. Jag älskar de där midnattsvandringarna. Stadsljusen långt nere i dalen. Den långa ormen av pannlampor. Och hur det alltid är lättare att bara sätta en fot framför den andra när man inte ser för långt fram.
Ganska snabbt hittade vi rytmen.
Hannah och Maurizio gick snabbare genom den sandiga, steniga starten, zigzag uppåt. Strax innan det var dags att replaga och ta på stegjärn såg jag Hannah luta sig fram mot berget.
Jag känner mig yr, sa hon. Jag måste vila lite. Jag ser dubbelt. Som tre månar, inte en.
Även om man varit i bergen hela livet, så förändras luften runt en när man hör så.
Yrsel kan vara “normal misär”, ja. Men dubbelseende är ett annat språk. Ett man lyssnar på.
Vi trodde alla att hon skulle återhämta sig. Hon var stark. Hon var tuff. Hon skulle lätt komma ikapp.
Det gjorde hon aldrig.
När vi nådde snön, replagade och tog på stegjärn pratade Romel med Maurizio på radion. De hade vänt och gått tillbaka.
Jag kände en liten chock i bröstet. Inte smärta – bara ofattbarhet.
Det var rätt beslut.
Senare, i dagsljus, blev det tydligt vad det varit: kraftig höjdstress och ansträngningsutlöst syrebrist – kroppen som går för varmt i för tunn luft – förstärkt av nylig sjukdom, vätskebrist eller rubbad saltbalans, kyla, stopp-och-start-rytm, brant belastning och sömnbrist. Den sortens tillstånd som ligger i gråzonen mellan “normal plåga” och riktig höjdsjuka. Tillräckligt nära för att man inte förhandlar. Man vänder.
I mörkret, under en paus, kräktes Mikael upp det mesta av maten han hade tvingat i sig. För klättring är också överätande. Man äter när man inte vill, för kroppen bränner bränsle som en ugn.
Dave såg bra ut.
Norm och jag var okej, bara trötta på det ärliga sättet man blir trött när åren väger lite mer: man kan fortfarande, men man låtsas inte vara tjugo längre.
Cotopaxi var lättare än Cayambe på alla sätt. Stigen var bred och tydlig. Repet kändes mer som respekt än nödvändighet på en så vältrafikerad linje. Men man blir inte slarvig i bergen. Man respekterar glaciären även när den känns vänlig.
Solen kom upp runt sex.
Mikael och Dave, tillsammans med Romel, nådde toppen ungefär tjugo minuter före mig och Norm. Jag steg upp på krönet och kände vinden skära genom kläderna. Utsikten var spektakulär – Ecuador utbrett nedanför som en karta av ljus och skugga – men jag frös och ville ner. Jag ville se hur Hannah mådde.
För toppar är aldrig hela historien.
Jag visste att hon skulle vara besviken. Men det här är expeditioner. Dåliga dagar dyker upp vare sig man vill eller inte.
Nerför fick vi några av de vackraste bergsvyerna på jorden – vulkaner över horisonten som sovande jättar. Den sortens landskap som gör en liten på ett bra sätt.
Var jag glad?
Jag tror mest att jag var trött.
Orolig för Hannah. Fortfarande med Cayambe i lungorna.
Men när vi kom ner såg jag att hon hade återhämtat sig. Hon hade gråtit lite i Dave och Mikaels armar – inte för att hon är svag, utan för att hon är människa – och för att besvikelse i bergen kan vara vass. Sen lyfte hon blicken igen. Hon hade gjort en enorm insats. Precis som vi andra.
Och plötsligt blev det största i den här resan tydligt.
Det var inte Cotopaxi.
Det var inte ens toppen.
Det var laget.
Kamratskapet. Vänligheten. Sättet människor bar varandra när luften blev tunn och världen blev enkel.
Det är det jag kommer minnas.
Inte siffran på GPS:en.
Människorna bakom den.
Nästa: Aconcagua.
Om du vill stötta klättringen och saken
Vi klättrade till stöd för Daniëlle Children’s Fund och deras arbete för barn och barns skydd i Ecuador.
Huvudsida: https://kensingtonalpineclub.com/
Mer om insamlingen: https://rangefoundation.com/kensington-alpine-club-for-danielle-childrens-fund/
Daniëlle Children’s Fund: https://daniellechildrensfund.org.ec/?lang=en
