Bloggar > Fowwes blogg > Väster om de stora sjöarna (2)

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Väster om de stora sjöarna (2)

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Inlagt 2020-12-31 12:22 | Läst 6297 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-12-31 16:53   Karolina P
Tack för en spännande fortsättning! Snöfältens vänner låter definitivt som en förening vi vill vara med i 😁 Tänk så många gånger man glatt sig över dem!
 
Svar 2021-01-03 21:06   fowwe
Roligt att du läser om äventyren och dessutom gillar snöfält! Jag ska fundera över hur sällskapet ska kunna utvidgas... ;)
 
2021-01-01 11:13   Stadan
Kul! Jag gick ungefär så här i aug 2012, en fantastisk vandring. Dina grushögar ser lite ut som antingen en mittmorän eller en sidomorän av en retirerande glaciär.
 
Svar 2021-01-03 21:22   fowwe
Ja, viss likhet finns. Men när glaciärens moräner är färdigbildade finns väl ingen is inuti dem? Det fanns det här. Jag har nu dessutom kollat på en karta från 1987 över området. Då finns inga glaciärer på den svenska sidan i närheten, och det var nog länge sedan det låg en glaciär här. Grushögarna upplevde jag som relativt nybildade.
 
2021-01-01 19:14   BrittMarie
Hellre en frostnatt än regn... "Flodhäst-landskapet" tycks mycket vackert, vikarna ser ut att locka till bad. Och går det att få bli medlem i "Snöfältens Vänner"? Känner mej som en sån, jag med
 
Svar 2021-01-03 21:57   fowwe
Absolut är frost bättre. Och tanken på bad i de där vikarna - "bassängerna" - dök upp hos oss också. Hela landskapet inbjöd till trevligheter, faktiskt. Jag funderar vidare på det där med medlemskap...
 
2021-01-02 13:41   OBD
Intressant fortsättning på er vandring. Bjuder ni in till medlemsskap i "Snöfältens Vänner" så skulle jag tänka mig att det blir ett riktigt stort sällskap. ;-)
Landskapet i västra Padjelanta är ju storslaget, men kargt med en hel del sjöar och vattendrag. Ni hittade ju fina tältplatser.
 
Svar 2021-01-03 22:06   fowwe
Ja, landskapet är fascinerande. Kargt som du skriver och samtidigt är blomsterrikedomen på många ställen enastående. En kombination man kapitulerar inför. Tänker så det knakar om det där medlemskapet...
 
2021-01-03 08:25   hansnydahl
Tack Hans, för dessa två inspirerande inlägg om er vandring förra året - verkligen kul att läsa. Jag har besökt området 22 gånger sedan 1998 men ändå hittar jag nya platser i er beskrivning. Intressant även att ta del av era första intryck av området som inte har så höga berg, men ändå är konditionskrävande kuperat.

Vattendraget ni tältade nära dag 3 och 4 heter "Elv fra Messingmalmvatnan" i norska motsvarigheten till "Sjöregistret". Min gissning är att de mörka högarna med is i nog har blivit mörka under vårfloden då sand och döda ripbärsblad frusit fast i snön som eroderats och blivit isig av det forsande vattnet. Har själv sett liknande bildningar längs vattendrag som på sommaren verkar tämligen små.

Ni gjorde rätt som gick runt 972 - den toppens västra sida är brant och svår att gå ner ifrån då den består av täljstensliknande bergarter som dessutom är farligt hala när de blir blöta. Om ni gått några hundra meter till mot väster upp på Boajmásj där Rr240 D står, så blir det lättare att gå ner norrut.

Ser fram emot fortsättningen.
 
Svar 2021-01-03 22:23   fowwe
Tack Hans för mer information om vattendrag och klippor. Din teori om ishögarna med sand verkar rimlig. Jag förstorade upp ett annat foto och det är mycket grus men ripbärsblad kan jag inte se. Men jag tror på teorin ändå. Och 22 gånger - det avslöjar ju att du är entusiast! Jag tror att jag har besökt Sarek ungefär lika många gånger, sedan 2002. Men det är väldigt roligt att upptäcka något annat också.
 
2021-01-03 16:38   dHANScan
Många av oss har ju kanske BD10 som enesta Fjällkarta, så vem har inte stått på Staloluoktasidan och drömt vad finns ud mot norska sidan väster om Virihávrre. Hans Nydahl har redan kommit med många tipps därifrån (tack). Här i Er blogg får vi minsan se Virihávrre från västsidan, precis så spegelblank som gör det til et praktfoto.
Er snöfältsgrupp vore att bra ställe att bli medlem. Vanligen fick jag så mycket erfaring med att korsa dom, att jag är fullt trygg ved dom. Men alltid med respekt. Tror det fanns ett forum om snöfält hät på utsidan för några år sidan
Jag tänkte också mest på vårflom som årsak till isgrushögerna. Syns ju kunna stanna flera år med de snömängder som tillförs det kustnära fjäll.

Ser fram emot varje del av Er bloggs. Text och foton är så mästerlika
 
Svar 2021-01-03 22:46   fowwe
Hej Hans, roligt att du är med här. Ja, jag minns också någon diskussion om snöfält, snöbryggor och liknande. Respekt har man, särskilt när det rinner ett vattendrag under. Nu känns det också som det börjar klarna med ishögarna, vårflod är nog orsaken.

Och nu har jag tänkt färdigt om Snöfältens Vänner - jag förordar ett öppet medlemskap! Den som vill vara vän med alla fina och nyttiga snöfält ska inte behöva gå genom oss för att bli det, tycker jag. Nej, det räcker med att vilja ha "rätt inställning", sedan är man med i kretsen av vänner (jag hoppas Gunder och Cecilia delar min åsikt). Sedan blir det extra roligt att träffa nya snövänner på något snöfält, när vi exempelvis svalkar oss efter en svettig vandring eller drar oss undan från en svår myggsvärm. Välkommen!
 
2021-01-12 07:44   Håkan Friberg
Man blir inte besviken. Längtar redan efter del 3. Så snart jag läst alla delar ska jag leta fram också Hans Nydals texter och börja markera platser/områden att besöka. Ni är alla fantastiska inspiratörer.
 
Svar 2021-01-12 23:26   fowwe
Tack Håkan, det uppmuntrar! Tredje delen har knådats fram och tillbaka men nu finns den där. Och själv är jag som åsnan mellan hötapparna (Sarek och Padjelanta). Men kanske är det allra viktigaste att komma ut någonstans - till platser där känslor och tankar får vingar och man känner sig välkomnad av naturen.
 
2021-01-12 13:23   xyz007
Tack för en trevlig berättelse! Padjelanta är ett av mina favoritområden och detta lockar definitivt till att testa världen väster om sjöarna.
 
Svar 2021-01-12 23:31   fowwe
Tack själv, och roligt att du också är ett Padjelanta-fan! Då kommer du säkert inte ångra en färd till de här spännande västra delarna.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar