Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Präststigen i Kvikkjokksfjällen

Mellan Alkavare kapell och Kvikkjokk finns en gammal färdväg som kallas Präststigen. Trots att den kallas stig är den inte synlig i terrängen, men här och var kan man finna gamla stenrösen. Många fjällvandrare har hört talas om stigen eller gått delar av den och dess ungefärliga sträckning är ganska välbekant. Jag har varit intresserad av att gå denna väg och försöka upptäcka hur den låg i landskapet. Därför  planerade jag att gå en del av stigen som ett litet delprojekt i den fjällresa som jag gjorde i juni i år. Väl hemma i Lund fortsatte efterforskningarna genom sökande efter artiklar och annan information om stigen. Alla delar av det lilla projektet har varit mycket spännande, ett slags detektivarbete som sysselsatt mig på lediga stunder.

Kapellet uppfördes år 1788 och den första gudstjänsten hölls samma år. Bilden ovan är hämtad ur Axel Hambergs artikel.

Under "forskningsarbetet" har jag använt mig av några olika informationskällor. Till att börja med hade jag nästan bara Claes Grundstens beskrivning i På fjälltur. Padjelanta (mitt exemplar är tryckt 2008). Jag hade också läst några redogörelser på Utsidans forum, men jag tror att dessa personer hade hämtat sina informationer från Grundsten. Med hans beskrivning som vägledning gick jag – så gott jag kunde – Präststigen mellan sjön Vássjájávrátja och Prinskullen. Det visade sig efteråt att jag nästan hela denna väg kan ha följt stigens sträckning. Undantaget är den korta bit där stigen passerar den så kallade Prästemansstenen.

I Axel Hambergs gamla guide om Sarek, Sarekfjällen från 1922, har jag inte funnit någon hänvisning till Präststigen. Men efter min hemkomst till Lund fann jag på Internet en artikel av honom där den nämns: Alkavare Lappkapell. En kulturbild. Denna artikel (publicerad i Svenska Turistföreningens årsskrift 1926) besvarade en del av de frågor jag hade, men den rätade inte ut alla frågetecken om stigens sträckning. Många av dessa frågor fick jag besvarade när jag – efter tips på Utsidan – letade upp den gamla Generalstabskartan från 1890.

6 dagar och 12 mil för en gudstjänst

Alkavare kapell ligger nästan på gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta, vid gruvområdet vid Alkavare. Redan under gruvbrytningens tid på 1600-talet hade gudstjänster hållits för gruvfolket och samerna, men i det fria. Gruvverksamheten lades ned 1702, så kapellet uppfördes alltså inte förrän långt senare som en del av det kyrkliga arbetet bland samerna. Huset fyllde ett praktiskt behov, det gav skydd och gjorde det möjligt att ha gudstjänst även när vädret var besvärligt. Präststigen var den väg som prästerna använde när de gick från Kvikkjokk när de skulle tjänstgöra vid gudstjänsten.

Från Kvikkjokk räknades det som 6 mil till Alkavare kapell. Denna angivelse stämmer bra,  mina egna mätningar på papperskartan hamnar på ca 58 km. Färden tog normalt tre dagar och det var naturligtvis en lång resa för att hålla en gudstjänst. Det var heller inte säkert att vädret var det bästa så vissa av dessa resor blev säkert mycket strapatsrika. Gudstjänsten hölls troligen tidigt följande morgon, och därefter var det tre dagar tillbaka igen (om man även höll husförhör känner jag inte till, i så fall hade man nog sysselsättning hela dagen). Verksamheten krävde således mycket arbete och var i längden svår att upprätthålla. Enligt Hamberg lades predikoresorna ner strax efter mitten av 1800-talet.

Färdspår

Med Utsidans funktion Färdspår har jag markerat Präststigen. Som förlaga har jag huvudsakligen använt Generalstabskartan från 1890 och så noga som möjligt försökt att rita ut Generalstabskartans stig. Även några funna rösen och stenar har använts som hjälp. Vissa delar har jag försökt att upptäcka i naturen under min fjällvandring i juni i år. Den sista dagsetappen fram till Álggajávrre har jag dock inte hunnit leta efter i landskapet så där redovisar jag nästan enbart kartstudier.

Första resdagen: Prinskullen – Ruonas

Den första resdagen sammanfaller Präststigen helt med den så kallade Linnés väg, den väg som Linné med största sannolikhet gick på sin lappländska resa år 1732. I själva verket kan man utgå från att denna färdväg ursprungligen var en gammal samisk led. Etappen finns utritad i färdspåret (där startpunkten för enkelhetens skull har förlagts till Prinskullen).

Färden började – får man förmoda – tidigt på morgonen med båtfärd över Kamajokk (min egen färd gick åt andra hållet, så jag slutade med båtöverfart). Därefter gick man genom skogen upp till Prinskullen och över fjällheden på det vidsträckta Vállevárre. Vidare ner i den steniga dalgången Vállevágge som stiger långsamt upp till passpunkten på drygt 1100 meters höjd. Därefter tappar stigen långsamt höjd och marken lutar dessutom kraftigt mot Tjuoldavágge vars botten befinner sig närmare 600 höjdmeter längre ned. Stigen skråar på denna blockiga sluttning ned mot Ruonasvágge.

När det gäller sträckningen av Präststigen påpekar Hamberg i artikeln att stigen var "nästan identisk" med den stig som fanns utritad på "de gamla kartbladen". Vilka kartblad han syftade på vet jag inte säkert. Kanske var det Generalstabskartan. Men om det inte var denna utan ännu äldre kartor han tänkte på kan man nog utgå från att Generalstabskartan återgivit de tidigare kartornas sträckning av stigen.

En intressant deltalj om stigens sträckning är att den i själva Vállevágge inte går nere vid jokkfåran utan på dess västra sida, en bit uppe i sluttningen. Själv har jag inte gått där utan som de flesta andra vandrare nere vid jokken. Att följa en jokk känns ju för det mesta mer intressant än att gå några hundra meter vid sidan om. Men den gamla stigen var ju till för att vara snabb och inte i första hand intressant.

Foto: Efter att ha passerat de bägge ravinerna som kommer från Vallespiken (lämplig höjd är ca 1050 meter över havet) korsar man Vallebäcken en knapp kilometer nedströms en liten (men väl synlig) grusås på norra/östra sidan av jokken. Denna slingrande grusrygg är ett bra rikmärke när man kommer från andra hållet och ska välja lämplig väg upp till Vállevárre. Stigen gick således på andra sidan, enligt Generalstabskartan.

Första lägerplatsen

Hamberg anger i artikeln två lägerplatser där man övernattade. Om den första skriver han (och därvid citerar han delvis andra): "Man hade första lägerplats vid »gråberget Ruddnäs», »ett fult, trångt och mörkt ställe, omgivet av smärre fjäll», förmodligen kartans Ruonas."

När jag passerade Ruonasvágge i somras kunde jag konstatera att det i dess botten finns goda lägermöjligheter.

Ruonasvagge med Vallespiken i bakgrunden. Dalens botten syns inte på detta foto men ligger i den närmaste svackan framför mig. Fotot taget 29 juni kl 19.00. Hambergs karaktärisering av platsen stämmer väl. På kvällen skyms solen tidigt och det blir skuggigt och kallt. Men för övrigt fungerar området bra som lägerplats.

Avståndet mellan Kvikkjokk och Ruonasvágge har jag mätt upp till ca 24 km på kartan. Detta är en lång dagsetapp, särskilt som den branta stigen upp till Prinskullen är ansträngande. På själva Vállevárre är vandringen enkel, och även Vállevágge upp till passpunkten är överkomlig. Skrågången ner mot Ruonasvágge är bitvis blockig, men det går i varje fall nedför. Om man inte skulle orka ända fram fanns lägermöjlighet vid Habres, men jag vet inte om detta var något man utnyttjade.

Andra resdagen: Ruonas – Vássjájávrátja

Färden fortsätter uppför den grunda ravin som ligger mellan punkt 1138 och Ruonas 1163. Efter passage av ett flackt parti går det strax ned i Slihtavágge. Stigen passerar strax väster om höjden 989 och når den lilla sjö som ligger på en platå en kilometer nordväst om höjden.

På kartan ovan följde jag så gott hela vägen det blå färdspåret, dvs Präststigen enligt Generalstabskartan. På ett ställe avvek min väg, det är vid de röda prickarna (se nedanstående kartbild). Jag gick således väster om den lilla sjön ovanför Buojdes. Detta var naturligt när jag kom från norr eftersom det finns en grund ravin att följa som leder till den lilla sjön. Att gå på den östra sidan hade jag inte en tanke på, bland annat för att den sidan av sjön ligger ett tiotal höjdmeter högre.

Kan den gamla kartan ha tagit fel på vilken sida om sjön man gick? Nej, knappast på en sådan detalj. Man gick alltså troligen öster om, även om det åtminstone från norr är svårare att pricka rätt väg.

Fortsättningen ned mot öständen av Buojdes går i sin övre del i kanten av en grund ravin men genar sedan på sluttningen ner till utloppet av Buojdesjåhkå. Här finns en väl synlig rösning som man passerar.

Foto av rösningen. Denna är till hjälp, särskilt när man kommer norrifrån och ska leta sig uppför sluttningen.

Passagen av jokken är okomplicerad, vattenmängden är normalt liten. Stigen går vidare utmed Buojdes norra strand och vrider därefter något åt norr och passerar öster om den mindre sjön Bajep Buojdes. Stigen håller sedan i det närmaste spikrak kurs fram till det ställe där Linnés väg och Präststigen delar sig. Detta sker strax öster om det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå i närheten av ett stort stenblock som kallas Prestemansstenen. Linnés väg följer därefter Gárránisjågåsj ner mot Tarralouppalstugorna och, som Grundsten uttrycker det, "Prästvägen håller höjd från blocket och fortsätter rakt norrut mot Alkavare".

När jag gick här i slutet av juni kom jag från motsatt håll och var inte säker på att jag följde Präststigen, även om jag försökte göra lämpliga vägval och gissa mig till hur stigen kan ha legat i terrängen. Jag hade ingen aning om var Prestemansstenen kunde finnas och hade faktiskt helt glömt bort att titta efter den, trots att jag vid planeringen hemma hade föresatt mig just det. Jag försökte bara finna en bra väg på sluttningen i riktning mot Bajep Buojdes i enlighet med Grundstens beskrivning.

Kartan ovan visar Präststigens sträckning norr om sjön Bajep Buojdes fram till delningen där Linnés väg (gröna prickar) och Präststigen (blå prickar) skiljer sig åt. Min egen väg söder om kullen 1082 är utritad med röda prickar där den skiljer sig från Präststigen. När jag funderade över Generalstabskartans beskrivning tyckte jag det var egendomligt med den S-formade böj som Präststigen tycks göra efter Prestemansstenen. Den väg jag själv valde söder om kullen 1082 verkade då vara den naturliga, åtminstone när man kommer norrifrån. Den är rakare, man håller höjd ganska bra, och terrängen är lättgången. Kunde Generalstabskartans prickning visa aningen fel? Gick verkligen Präststigen i en S-formad böj? I sökandet efter svar på dessa frågor kom Prestemansstenens placering att bli en nyckelfråga. Men att berätta om detta tar utrymme, så jag har tänkt att ägna ett eget avsnitt i bloggen åt denna sten.

Exempel på Generalstabskartans bild. Jag har fyllt i Präststigen med rött. Man kan identifiera kullen 1082 på kartan (utan höjdangivelse) men i många detaljer är generalstabskartan bristfällig och svårtydd. Linnés väg är utritad med svarta prickar. Lägg också märke till att Prestemansstenen är utsatt med namn.

Öster om kullen 1082

Efter skiljet från Linnés väg skråar stigen alltså uppför den flacka sluttningen. Framför sig har man den låga och avrundade kullen 1082 (väl synlig) som man ska passera ganska nära öster om. Terrängen för övrigt småkullig och inte lätt att överblicka. Man fortsätter mot de två små gölarna som ligger någon kilometer norr om kullen (synliga på fjällkartan). Där börjar en karg och grund ravin som är lättgången. Denna ravin leder i riktning mot sjön söder om Vássjájávrátja och löser alla problem med orienteringen. När jag själv använde den tyckte jag det var en enkel och på alla sätt lämplig väg. Jag skulle inte bli förvånad om det var den som användes av kyrkfolket.

Man passerar ett ytterligare par små gölar i det karga landskapet och ravinen djupnar därefter. Vássjájávrátja blir synlig och det är enkelt att följa ravinen ner mot sjöns östra sida. Det finns sankmarker närmast sjön, så man går flera hundra meter från sjöstranden.

Foto ovan: Ungefär halvvägs mellan punkt 1082 och Vássjájávrátja ser det ut så här. Den sjö som är närmast till vänster ligger söder om Vássjájávrátja. Den avlånga kulle som skiljer sjörna åt syns tydligt.

Foto taget söder om Vássjájávrátja från slutet av den grunda ravinen. Stora gräshedar breder ut sig öster om sjön. Stigen går strax till vänster om det raka, smala snöfältet på andra sidan sjön. Där korsar den en bäck som syns på fjällkartan och fortsätter rakt fram uppför sluttningen.

Andra lägerplatsen

I sin artikel skriver Hamberg om nästa lägerplats: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan."

Med »gråberget Vassja» avses naturligtvis Vássjábákte och/eller Vássjátjåhkkå. Generalstabskartans stig visar att den gick långt ner på bergssluttningen, relativt nära sjön. Här finns ett stort område där många bäckar möts och där marken är jämn och bevuxen med frodigt gräs. Bättre lägermark kan jag inte tänka mig. Även ett sällskap med många djur skulle säkert tycka att den var idealisk. Jag skulle tro att det var just här man hade sitt andra läger, dvs 4-500 meter öster om sjöns sydspets.

Etappens längd (Ruonas – Vássjájávrátja): ca 19 km.

Tredje resdagen: Vássjájávrátja – Alkavare kapell 

Norr om Vássjájávrátja är terrängen relativt kuperad i det mindre formatet, vilket jag kunde konstatera när jag kom vandrande från Njoatsosvágge i juni. Jag gick då längre österut. Präststigen ser ut att ta sig upp över nivån 900 meter och håller sedan höjd fram till gränsen mellan nationalparkerna. Här är landskapet flackt. Det finns bäckar, men de är små.

Foto av ett röse som ligger norr om Vássjájávrátja på ca 950 meters höjd. Sjön syns i bakgrunden. Positionen skiljer med ett par hundra meter jämfört med min gissning av Präststigen och troligen är detta en markering av stigen. Fotot är taget av Stenfiskeren (Ole Dahlgreen, Viborg, Danmark) som välvilligt delat med sig av de efterforskningar om Präststigen som han och hans son gjorde i år.

Man kan gå över på Padjelantasidan överallt. Detta ser ut att ha skett en god bit söder om det nuvarande renstängslet. Fram till Miellädno följer stigen väster om Tjågnårisjåhkå och Alep Sarvesjåhkå. Exakt hur stigen följer terrängens skiftningar har jag för närvarande ingen uppfattning om. Jag gick hela denna sträcka för en del år sedan och minns att det var kuperat i det mindre formatet samt att flera bäckar den gången krävde avtagning av kängor. Kanske blir denna sista dagsetapp ett nytt projekt för mig i framtiden, vi får väl se!

Framme vid Álggajávrre. Stigen kommer från höger och passerar en bit hitom sjön men på lägre nivå än vad jag står när jag tog fotot (juli 2011). I bakgrunden på andra sidan sjön fortsätter Álggavágge in mot Sareks centrum.

Innan sällskapet hade nått ända fram till kapellet måste man över vatten. Floden Miellädno rinner ut vid Álggajávrres nordvästände och vadet över det vattendraget är rejält. Kanske hade man då som nu tillgång till båtar och kunde ro över sjön. I så fall underlättades överfarten.

Etappens längd (Vássjájávrátja – Alkavare kapell): ca 15 km.

Den andra delen av min berättelse kommer att handla om letandet efter den så kallade Prestemansstenen. Här har jag haft hjälp av flera andra personer och efterforskningarna blev för oss inblandade en mycket spännande thriller.

Kommentar 2014-09-27. Under tre dagar i augusti 2014 gick jag från Alkavare kapell till Kvikkjokk för att finna ut hur Präststigen gick i landskapet. Jag fann åtskilliga rösningar som gav ett ålderdomligt intryck och som med stor sannolikhet sattes upp för prästfolkets resor. Vidare har jag studerat uppsatser och annat material som jag inte hade tillgång tll 2013. Jag har därför kunnat precisera och revidera flera av mina teorier i ovanstående artikel. Jag hänvisar till de nyare artiklarna från 2014  min blogg. De är taggade med "Präststigen".

Postat 2013-10-06 20:36 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Urskog och sommarfjäll

Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.

Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?

En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs  guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).

Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat,  till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).

Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".

Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?

Ett fulländat ekologiskt system

En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada?  Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

För, emot och problem på vägen

Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.

Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.

Besvärliga vad?

Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.

Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.

Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.

Stormfälld skog?

Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.

Om avstånd och höjd

Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).

Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.

Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.

Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.

Postat 2013-04-21 18:18 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Septembervandring (1): Änok och Tjuoldavágge

De två första veckorna i september i år var planerade för en tur i Kvikkjokksfjällen och Sarek där tanken var att ha ett anorlunda upplägg än vi brukar. Kompisen Anders G och jag skulle börja med att besöka Kamajokks naturreservat för att sedan gå vidare genom det område i Änok som ligger norr om naturreservatet (och som i skrivande stund hotas av skogsavverkning). Vi hade sett mycket fram emot att gå genom dessa marker, vandra utmed jåkkfåran och dessutom undersöka den barrurskog som finns. Delvis hade vi tänkt använda oss av en kanot och ta oss uppför både Njoatsosjåhkå och Tjuoldajåhkå (så långt det var möjligt) för att sedan göra utflykter till fots. Tips och gåda råd hade vi fått av Björn Andersson i Umeå (bandersson), vilket inspirerade oss än mer. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt.

Älgjakt!

Under planeringens gång fick vi nämligen en påminnelse om att älgjakten i Norrbotten skulle börja redan måndagen 3 september, dvs dagen efter vi anlände till Kvikkjokk. Och jakt är tillåten både i Kamajokks naturreservat och i det avverkningshotade området i Änok. Samt i alla de naturreservat som finns runtomkring. Vi blev avrådda från att gå där och uppmanade att inte störa eventuella jaktlag.

Detta hade vi förståelse för. Man vill ju inte gå i vägen för jaktlag under påbörjad jakt. Men det verkade finnas fler sidor av saken. Vi fick vissa reaktioner på våra planer som inte var odelat positiva och blev avrådda att besöka området av skäl som var lite svårt att få grepp om och som delvis bara antyddes. Saker sas mellan raderna. Och jag kunde inte låta bli att tänka: är vi verkligen välkomna att besöka vildmarken i det stora Änokdeltat? Jag kan inte säga att jag har fått svaret på denna fråga, men det svävade en viss osäkerhet över alltihop.

I vilket fall så ändrade vi våra planer. Istället för att paddla med kanadensare uppför Gamájåhkå beslöt vi att vandra. Först stigen upp till Prinskullen och därefter följa Vállevárre på dess östra sida för att gå ner i Tjuoldavágge öster om Vallespiken. Sedan skulle vi gå rakt norrut tills vi nådde Njoatsosjåhkå och följa den upp mot Luohttoláhko. För att veta säkert att vi kunde passera Tjuoldavágge behövde jag ringa upp Tuorpons sameby som har jakträtten i området och höra om det var problematiskt att vistas där. Det blev ett mycket positivt samtal och kontaktpersonen jag talade med såg inga problem med att vi gick där. Jakt kunde visserligen pågå, men bara i liten omfattning. Han gav oss några enkla råd att tänka på och sedan var det inte mer med det.

En gräddhylla på Vállevárre

Så kunde då vårt äventyr börja. Efter den korta båtfärden över Gamájåhkå med kapten Kenth Arvidsson vid styrpinnen steg vi av på andra sidan och påbörjade vandringen uppför sluttningen. Ganska snart började det som skulle bli ett kännetecken för hela denna tur: regnet. Det var bara att dra på regnstället och trava vidare.

Vid Prinskullen var det lågt i tak, dimman skymde sikten åt alla håll. Vi gick vidare i den riktning GPS:n visade, således mot renvaktarstugan. Det var lite sorgligt att inte kunna beundra utsikten ner i Änok, det var ju ett av syftena med denna resa att se det på så nära håll som möjligt.

Vi slog upp tältet en bit söder om renvaktarstugan, på kanten av sluttningen ner mot Änok. Vädret klarnade upp, det blev riktigt fint. Efter kvällsmaten låg vi inne i tältet med öppningen på vid gavel och tittade ner i dalen. På den mörka kvällshimlen pågick norrsken.

Foto: Dimstråk förbi lägerplatsen vid renvaktarstugan.

På morgonen nästa dag var det fortsatt bra väder. Anders var uppe tidigt och tog fotot nedan.

Vy över andra sidan Änok, i riktning mot Stuor Dáhta som syns med några små öar till vänster. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi kunde äta frukost ute och sedan ägna tid åt att spana med kikare ned i Änok. Diverse småfåglar sträckte förbi, på väg söderut. Både en kungsörn och en havsörn hade uppvisning för oss.

Foto: Spaning ner i Änok från vår gräddhylla. Inga älgar syntes nere i dalen. Hade ryktet spridit sig att det var jakt?

Foto: Utsikt över Änok. På platån bakom ligger Pårekslätten. Berget långt bort, något till vänster om mitten, är Stuor Jierttá.

Foto: Teleobjektivet på högsta zoom för att fånga detaljerna i en del av det avverkningshotade området. Den S-formade kröken av Gamájåhkå ligger precis där ordet "Änok" är skrivet med tjocka bokstäver på fjällkartan (BD10, tryckår 2009). En smal bit av barrurskogen bakom de små sjöarna ingår i området, annars består den mesta arealen av björkskog och videsnår som ligger på bägge sidor jåkken. På hitsidan jåkken finns också en smal sträng av barrskog som planeras att avverkas, men den ligger långt ner och är inte synlig från den plats jag står. 

Foto: Vallespiken. Renvaktarstugan vid foten.

Vi korsar Tjuoldavágge

Vi gick vidare, förbi renvaktarstugan och mot den lilla klippknölen Garvek. Uppe på Vállevárre vad vädret bra, men nere i dalgången drog hela tiden tunna ridåer av regn förbi. Sådant väder har vi sett förut i Njoatsosvágge. När man går i det regnar det "3 gånger i minuten".  Anders sa att i Skottland kallas det för "shower".

Foto: Regnridåerna vandrar in på led från Njoatsosvágge i norr. Berget framför regnet är Ruotevare (Ruovddevárre). Detta berg hotas av malmbrytning. Ett gruvföretag har fått tillstånd att göra prospektering men förhoppningsvis kommer det aldrig att ske någon utvinning här. Fyndigheten var känd redan på Axel Hambergs tid, han nämner den i sin guidebok över Sarek från 1922. Om brytning tillåts här skulle ödemarken förvandlas till ett industriområde. En unikt vildmark vid gränsen till Sarek skulle därmed försvinna under överskådlig tid och frågan är om det i framtiden någonsin skulle kunna återställas.

Vi lunchade väster om Garvek och sedan skulle vi ner i terrängen, med riktning mot den lilla sjön 497. Med kikare hade vi fått uppfattningen att Tjuoldajåhkå skulle vara lämplig att vada strax söder om sjön. 

Foto rakt ner mot Ruotevare. Jåkken på hitsidan berget är Tjuoldajåhkå. I bakgrunden Pårte.

Foto: Vy upp i Tjuoldavágge innan nerfärden. Berget mitt i bild är Tjuollda. Sjön längst till höger är sjö 497. Vi vadade Tjuoldajåhkå i riktning ungefär bakom björken till höger i bild.

Nerfärden i den täta ört- och videbevuxna terrängen var vansklig. Det höll på att sluta olyckligt redan i början. När vi kommit in i björkskogskanten - jag följde i spåren av Anders - försvann mitt ena ben plötsligt ner i marken. En djup, decimeterbred spricka i bergrunden var gömd under gräset, helt osynlig! Jag nådde ingen botten och tappade balansen. Hann tänka: nu knäcker jag benet. Jag bara väntade på smällen. Men som väl var satt benet inte fast utan följde med längs sprickan när jag föll nedåt. Så det var bara att resa sig och lirka upp benet, helt oskadat. Puh!

Därefter tog vi det mycket försiktigt i den täta skogen som överallt hade vuxit över blockterrängen. Stenarna syntes inte alltid och det gällde att sikta noga var man satte fötterna. Sakta gick det, men vackert var det.

Även om jag inte skrev några anteckningar om saken vill jag minnas att vi såg en hel del spillning som bör ha varit björn. Överhuvudtaget är detta ett område där man kan förvänta sig ett intressant djurliv. Nu hade de flesta fåglar gett sig av för hösten, men under häckningstid finns det säkert både hackspettar, ugglor och rovfåglar här.

Foto: Anders i den täta skogen. En stark upplevelse av orörd vildmark. Men man bör ta det lugnt utan att jäkta.

Vi manövrerade förbi alla snår, nedfallna träd och småbäckar och kom ner till jåkken. Därnere var terrängen lättare att gå i. Det fanns en stig utmed den södra sidan och den verkade ganska tydlig och pålitlig.

Det var inte svårt att hitta ett lämpligt ställe att vada vid. Jåkken var här bred och jämndjup med måttlig ström. Vi genomförde vadet som på grund av allt regn var ganska djupt. Inte helt okomplicerat, men fullt genomförbart. På andra sidan fanns också en tydlig stig utmed stranden, men den skulle vi inte följa. Vi skulle ju vinkelrätt mot jåkkfåran, rakt upp i skogen. Det började med granskog och det var stenigt. Stenarna var stora, de var många och de låg tätt. Och så växte det buskar och träd emellan dem. Högre upp glesnade skogen. Men stenblocken fortsatte.

Foto: Anders tampas med blockterrängen efter vadet.

Ett stenrike

Återigen var det en stark förminnelse av ödemark. Förutom ett jakttorn på långt håll såg vi inte några spår av människor. Långsamt tog vi oss norrut,  väster om Ruotevare. Stenblocken var mörkbruna på många ställen och skvallrade om att de innehöll järnmalm. Det började skymma, men i denna terräng gick det inte att sätta upp ett tält. Kikarspaning gav ingenting, överallt var det bara stenblock, backe upp och backe ner. Det var bara att gå vidare och hoppas på slät mark någonstans.

Foto: Skymningen började falla när vi passerade öster om sjö 497. Och fortfarande var terrängen sådan att det var omöjligt att få upp ett tält.

Under vandringen - som ofta avbröts av småsnack om vilken väg vi skulle ta förbi de knepigaste blockpartierna -  delade vi funderingar om varför det trots allt är värt ansträngningen att gå här. För ansträngande var det. Jag tycker att den formulering som Grundsten ger när han beskriver vandringen förbi det nordvästra hörnet av  Bielloriehppe kan tillämpas även här: "I alla avseenden är detta en färdväg som kräver rätt attityd av vandraren. Vill du sätta din fot i en unik och jungfrulig björkskog finns ingen bättre plats i fjällen. Om du går här för att sträckvandra till andra mål är vägvalet misslyckat och du blir lätt förkrossad av svårigheterna."

Min personliga mening är att Ruotevare faktiskt är mer ansträngande än Bielloriehppe, bland annat för att området är mycket större. Man får inte ge upp när man spanar framför sig med kikaren och inser att man har både en och två kilometer skogbeklädd blockterräng framför sig. Men det som lockar en vandrare hit är ju just otillgängligheten, möjligheten att gå gå i en vildmark där knappt ens renarna går. För renflyttningsleden går på östra sidan av Njoatsojåhkå och vi såg inte mycket renspillning vid Routevare.

Det blev en hel del uppför och nedför i blockrika småraviner, men vi fann till slut en acceptabel lägerplats vid en liten tjärn strax väster om sjö 466 (Vállásjjávrásj). Det blev efterlängtad kvällsmat utanför tältet medan vi begrundade de sällsamheter vi upplevt under dagen.

Postat 2012-10-13 20:21 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in