Bloggar > Fowwes blogg > Präststigen i ...

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Präststigen i Kvikkjokksfjällen

Mellan Alkavare kapell och Kvikkjokk finns en gammal färdväg som kallas Präststigen. Trots att den kallas stig är den inte synlig i terrängen, men här och var kan man finna gamla stenrösen. Många fjällvandrare har hört talas om stigen eller gått delar av den och dess ungefärliga sträckning är ganska välbekant. Jag har varit intresserad av att gå denna väg och försöka upptäcka hur den låg i landskapet. Därför  planerade jag att gå en del av stigen som ett litet delprojekt i den fjällresa som jag gjorde i juni i år. Väl hemma i Lund fortsatte efterforskningarna genom sökande efter artiklar och annan information om stigen. Alla delar av det lilla projektet har varit mycket spännande, ett slags detektivarbete som sysselsatt mig på lediga stunder.

Kapellet uppfördes år 1788 och den första gudstjänsten hölls samma år. Bilden ovan är hämtad ur Axel Hambergs artikel.

Under "forskningsarbetet" har jag använt mig av några olika informationskällor. Till att börja med hade jag nästan bara Claes Grundstens beskrivning i På fjälltur. Padjelanta (mitt exemplar är tryckt 2008). Jag hade också läst några redogörelser på Utsidans forum, men jag tror att dessa personer hade hämtat sina informationer från Grundsten. Med hans beskrivning som vägledning gick jag – så gott jag kunde – Präststigen mellan sjön Vássjájávrátja och Prinskullen. Det visade sig efteråt att jag nästan hela denna väg kan ha följt stigens sträckning. Undantaget är den korta bit där stigen passerar den så kallade Prästemansstenen.

I Axel Hambergs gamla guide om Sarek, Sarekfjällen från 1922, har jag inte funnit någon hänvisning till Präststigen. Men efter min hemkomst till Lund fann jag på Internet en artikel av honom där den nämns: Alkavare Lappkapell. En kulturbild. Denna artikel (publicerad i Svenska Turistföreningens årsskrift 1926) besvarade en del av de frågor jag hade, men den rätade inte ut alla frågetecken om stigens sträckning. Många av dessa frågor fick jag besvarade när jag – efter tips på Utsidan – letade upp den gamla Generalstabskartan från 1890.

6 dagar och 12 mil för en gudstjänst

Alkavare kapell ligger nästan på gränsen mellan nationalparkerna Sarek och Padjelanta, vid gruvområdet vid Alkavare. Redan under gruvbrytningens tid på 1600-talet hade gudstjänster hållits för gruvfolket och samerna, men i det fria. Gruvverksamheten lades ned 1702, så kapellet uppfördes alltså inte förrän långt senare som en del av det kyrkliga arbetet bland samerna. Huset fyllde ett praktiskt behov, det gav skydd och gjorde det möjligt att ha gudstjänst även när vädret var besvärligt. Präststigen var den väg som prästerna använde när de gick från Kvikkjokk när de skulle tjänstgöra vid gudstjänsten.

Från Kvikkjokk räknades det som 6 mil till Alkavare kapell. Denna angivelse stämmer bra,  mina egna mätningar på papperskartan hamnar på ca 58 km. Färden tog normalt tre dagar och det var naturligtvis en lång resa för att hålla en gudstjänst. Det var heller inte säkert att vädret var det bästa så vissa av dessa resor blev säkert mycket strapatsrika. Gudstjänsten hölls troligen tidigt följande morgon, och därefter var det tre dagar tillbaka igen (om man även höll husförhör känner jag inte till, i så fall hade man nog sysselsättning hela dagen). Verksamheten krävde således mycket arbete och var i längden svår att upprätthålla. Enligt Hamberg lades predikoresorna ner strax efter mitten av 1800-talet.

Färdspår

Med Utsidans funktion Färdspår har jag markerat Präststigen. Som förlaga har jag huvudsakligen använt Generalstabskartan från 1890 och så noga som möjligt försökt att rita ut Generalstabskartans stig. Även några funna rösen och stenar har använts som hjälp. Vissa delar har jag försökt att upptäcka i naturen under min fjällvandring i juni i år. Den sista dagsetappen fram till Álggajávrre har jag dock inte hunnit leta efter i landskapet så där redovisar jag nästan enbart kartstudier.

Första resdagen: Prinskullen – Ruonas

Den första resdagen sammanfaller Präststigen helt med den så kallade Linnés väg, den väg som Linné med största sannolikhet gick på sin lappländska resa år 1732. I själva verket kan man utgå från att denna färdväg ursprungligen var en gammal samisk led. Etappen finns utritad i färdspåret (där startpunkten för enkelhetens skull har förlagts till Prinskullen).

Färden började – får man förmoda – tidigt på morgonen med båtfärd över Kamajokk (min egen färd gick åt andra hållet, så jag slutade med båtöverfart). Därefter gick man genom skogen upp till Prinskullen och över fjällheden på det vidsträckta Vállevárre. Vidare ner i den steniga dalgången Vállevágge som stiger långsamt upp till passpunkten på drygt 1100 meters höjd. Därefter tappar stigen långsamt höjd och marken lutar dessutom kraftigt mot Tjuoldavágge vars botten befinner sig närmare 600 höjdmeter längre ned. Stigen skråar på denna blockiga sluttning ned mot Ruonasvágge.

När det gäller sträckningen av Präststigen påpekar Hamberg i artikeln att stigen var "nästan identisk" med den stig som fanns utritad på "de gamla kartbladen". Vilka kartblad han syftade på vet jag inte säkert. Kanske var det Generalstabskartan. Men om det inte var denna utan ännu äldre kartor han tänkte på kan man nog utgå från att Generalstabskartan återgivit de tidigare kartornas sträckning av stigen.

En intressant deltalj om stigens sträckning är att den i själva Vállevágge inte går nere vid jokkfåran utan på dess västra sida, en bit uppe i sluttningen. Själv har jag inte gått där utan som de flesta andra vandrare nere vid jokken. Att följa en jokk känns ju för det mesta mer intressant än att gå några hundra meter vid sidan om. Men den gamla stigen var ju till för att vara snabb och inte i första hand intressant.

Foto: Efter att ha passerat de bägge ravinerna som kommer från Vallespiken (lämplig höjd är ca 1050 meter över havet) korsar man Vallebäcken en knapp kilometer nedströms en liten (men väl synlig) grusås på norra/östra sidan av jokken. Denna slingrande grusrygg är ett bra rikmärke när man kommer från andra hållet och ska välja lämplig väg upp till Vállevárre. Stigen gick således på andra sidan, enligt Generalstabskartan.

Första lägerplatsen

Hamberg anger i artikeln två lägerplatser där man övernattade. Om den första skriver han (och därvid citerar han delvis andra): "Man hade första lägerplats vid »gråberget Ruddnäs», »ett fult, trångt och mörkt ställe, omgivet av smärre fjäll», förmodligen kartans Ruonas."

När jag passerade Ruonasvágge i somras kunde jag konstatera att det i dess botten finns goda lägermöjligheter.

Ruonasvagge med Vallespiken i bakgrunden. Dalens botten syns inte på detta foto men ligger i den närmaste svackan framför mig. Fotot taget 29 juni kl 19.00. Hambergs karaktärisering av platsen stämmer väl. På kvällen skyms solen tidigt och det blir skuggigt och kallt. Men för övrigt fungerar området bra som lägerplats.

Avståndet mellan Kvikkjokk och Ruonasvágge har jag mätt upp till ca 24 km på kartan. Detta är en lång dagsetapp, särskilt som den branta stigen upp till Prinskullen är ansträngande. På själva Vállevárre är vandringen enkel, och även Vállevágge upp till passpunkten är överkomlig. Skrågången ner mot Ruonasvágge är bitvis blockig, men det går i varje fall nedför. Om man inte skulle orka ända fram fanns lägermöjlighet vid Habres, men jag vet inte om detta var något man utnyttjade.

Andra resdagen: Ruonas – Vássjájávrátja

Färden fortsätter uppför den grunda ravin som ligger mellan punkt 1138 och Ruonas 1163. Efter passage av ett flackt parti går det strax ned i Slihtavágge. Stigen passerar strax väster om höjden 989 och når den lilla sjö som ligger på en platå en kilometer nordväst om höjden.

På kartan ovan följde jag så gott hela vägen det blå färdspåret, dvs Präststigen enligt Generalstabskartan. På ett ställe avvek min väg, det är vid de röda prickarna (se nedanstående kartbild). Jag gick således väster om den lilla sjön ovanför Buojdes. Detta var naturligt när jag kom från norr eftersom det finns en grund ravin att följa som leder till den lilla sjön. Att gå på den östra sidan hade jag inte en tanke på, bland annat för att den sidan av sjön ligger ett tiotal höjdmeter högre.

Kan den gamla kartan ha tagit fel på vilken sida om sjön man gick? Nej, knappast på en sådan detalj. Man gick alltså troligen öster om, även om det åtminstone från norr är svårare att pricka rätt väg.

Fortsättningen ned mot öständen av Buojdes går i sin övre del i kanten av en grund ravin men genar sedan på sluttningen ner till utloppet av Buojdesjåhkå. Här finns en väl synlig rösning som man passerar.

Foto av rösningen. Denna är till hjälp, särskilt när man kommer norrifrån och ska leta sig uppför sluttningen.

Passagen av jokken är okomplicerad, vattenmängden är normalt liten. Stigen går vidare utmed Buojdes norra strand och vrider därefter något åt norr och passerar öster om den mindre sjön Bajep Buojdes. Stigen håller sedan i det närmaste spikrak kurs fram till det ställe där Linnés väg och Präststigen delar sig. Detta sker strax öster om det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå i närheten av ett stort stenblock som kallas Prestemansstenen. Linnés väg följer därefter Gárránisjågåsj ner mot Tarralouppalstugorna och, som Grundsten uttrycker det, "Prästvägen håller höjd från blocket och fortsätter rakt norrut mot Alkavare".

När jag gick här i slutet av juni kom jag från motsatt håll och var inte säker på att jag följde Präststigen, även om jag försökte göra lämpliga vägval och gissa mig till hur stigen kan ha legat i terrängen. Jag hade ingen aning om var Prestemansstenen kunde finnas och hade faktiskt helt glömt bort att titta efter den, trots att jag vid planeringen hemma hade föresatt mig just det. Jag försökte bara finna en bra väg på sluttningen i riktning mot Bajep Buojdes i enlighet med Grundstens beskrivning.

Kartan ovan visar Präststigens sträckning norr om sjön Bajep Buojdes fram till delningen där Linnés väg (gröna prickar) och Präststigen (blå prickar) skiljer sig åt. Min egen väg söder om kullen 1082 är utritad med röda prickar där den skiljer sig från Präststigen. När jag funderade över Generalstabskartans beskrivning tyckte jag det var egendomligt med den S-formade böj som Präststigen tycks göra efter Prestemansstenen. Den väg jag själv valde söder om kullen 1082 verkade då vara den naturliga, åtminstone när man kommer norrifrån. Den är rakare, man håller höjd ganska bra, och terrängen är lättgången. Kunde Generalstabskartans prickning visa aningen fel? Gick verkligen Präststigen i en S-formad böj? I sökandet efter svar på dessa frågor kom Prestemansstenens placering att bli en nyckelfråga. Men att berätta om detta tar utrymme, så jag har tänkt att ägna ett eget avsnitt i bloggen åt denna sten.

Exempel på Generalstabskartans bild. Jag har fyllt i Präststigen med rött. Man kan identifiera kullen 1082 på kartan (utan höjdangivelse) men i många detaljer är generalstabskartan bristfällig och svårtydd. Linnés väg är utritad med svarta prickar. Lägg också märke till att Prestemansstenen är utsatt med namn.

Öster om kullen 1082

Efter skiljet från Linnés väg skråar stigen alltså uppför den flacka sluttningen. Framför sig har man den låga och avrundade kullen 1082 (väl synlig) som man ska passera ganska nära öster om. Terrängen för övrigt småkullig och inte lätt att överblicka. Man fortsätter mot de två små gölarna som ligger någon kilometer norr om kullen (synliga på fjällkartan). Där börjar en karg och grund ravin som är lättgången. Denna ravin leder i riktning mot sjön söder om Vássjájávrátja och löser alla problem med orienteringen. När jag själv använde den tyckte jag det var en enkel och på alla sätt lämplig väg. Jag skulle inte bli förvånad om det var den som användes av kyrkfolket.

Man passerar ett ytterligare par små gölar i det karga landskapet och ravinen djupnar därefter. Vássjájávrátja blir synlig och det är enkelt att följa ravinen ner mot sjöns östra sida. Det finns sankmarker närmast sjön, så man går flera hundra meter från sjöstranden.

Foto ovan: Ungefär halvvägs mellan punkt 1082 och Vássjájávrátja ser det ut så här. Den sjö som är närmast till vänster ligger söder om Vássjájávrátja. Den avlånga kulle som skiljer sjörna åt syns tydligt.

Foto taget söder om Vássjájávrátja från slutet av den grunda ravinen. Stora gräshedar breder ut sig öster om sjön. Stigen går strax till vänster om det raka, smala snöfältet på andra sidan sjön. Där korsar den en bäck som syns på fjällkartan och fortsätter rakt fram uppför sluttningen.

Andra lägerplatsen

I sin artikel skriver Hamberg om nästa lägerplats: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan."

Med »gråberget Vassja» avses naturligtvis Vássjábákte och/eller Vássjátjåhkkå. Generalstabskartans stig visar att den gick långt ner på bergssluttningen, relativt nära sjön. Här finns ett stort område där många bäckar möts och där marken är jämn och bevuxen med frodigt gräs. Bättre lägermark kan jag inte tänka mig. Även ett sällskap med många djur skulle säkert tycka att den var idealisk. Jag skulle tro att det var just här man hade sitt andra läger, dvs 4-500 meter öster om sjöns sydspets.

Etappens längd (Ruonas – Vássjájávrátja): ca 19 km.

Tredje resdagen: Vássjájávrátja – Alkavare kapell 

Norr om Vássjájávrátja är terrängen relativt kuperad i det mindre formatet, vilket jag kunde konstatera när jag kom vandrande från Njoatsosvágge i juni. Jag gick då längre österut. Präststigen ser ut att ta sig upp över nivån 900 meter och håller sedan höjd fram till gränsen mellan nationalparkerna. Här är landskapet flackt. Det finns bäckar, men de är små.

Foto av ett röse som ligger norr om Vássjájávrátja på ca 950 meters höjd. Sjön syns i bakgrunden. Positionen skiljer med ett par hundra meter jämfört med min gissning av Präststigen och troligen är detta en markering av stigen. Fotot är taget av Stenfiskeren (Ole Dahlgreen, Viborg, Danmark) som välvilligt delat med sig av de efterforskningar om Präststigen som han och hans son gjorde i år.

Man kan gå över på Padjelantasidan överallt. Detta ser ut att ha skett en god bit söder om det nuvarande renstängslet. Fram till Miellädno följer stigen väster om Tjågnårisjåhkå och Alep Sarvesjåhkå. Exakt hur stigen följer terrängens skiftningar har jag för närvarande ingen uppfattning om. Jag gick hela denna sträcka för en del år sedan och minns att det var kuperat i det mindre formatet samt att flera bäckar den gången krävde avtagning av kängor. Kanske blir denna sista dagsetapp ett nytt projekt för mig i framtiden, vi får väl se!

Framme vid Álggajávrre. Stigen kommer från höger och passerar en bit hitom sjön men på lägre nivå än vad jag står när jag tog fotot (juli 2011). I bakgrunden på andra sidan sjön fortsätter Álggavágge in mot Sareks centrum.

Innan sällskapet hade nått ända fram till kapellet måste man över vatten. Floden Miellädno rinner ut vid Álggajávrres nordvästände och vadet över det vattendraget är rejält. Kanske hade man då som nu tillgång till båtar och kunde ro över sjön. I så fall underlättades överfarten.

Etappens längd (Vássjájávrátja – Alkavare kapell): ca 15 km.

Den andra delen av min berättelse kommer att handla om letandet efter den så kallade Prestemansstenen. Här har jag haft hjälp av flera andra personer och efterforskningarna blev för oss inblandade en mycket spännande thriller.

Kommentar 2014-09-27. Under tre dagar i augusti 2014 gick jag från Alkavare kapell till Kvikkjokk för att finna ut hur Präststigen gick i landskapet. Jag fann åtskilliga rösningar som gav ett ålderdomligt intryck och som med stor sannolikhet sattes upp för prästfolkets resor. Vidare har jag studerat uppsatser och annat material som jag inte hade tillgång tll 2013. Jag har därför kunnat precisera och revidera flera av mina teorier i ovanstående artikel. Jag hänvisar till de nyare artiklarna från 2014  min blogg. De är taggade med "Präststigen".

Inlagt 2013-10-06 20:36 | Läst 23349 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-10-06 23:08   Wolf25
Bra skrivet och väldigt intressant läsning.
 
Svar 2013-10-07 18:18   fowwe
Tack för den uppskattningen!
 
2013-10-07 06:52   avslutatmedlemskap160620
Finns stor risk att det kommer bli en upptrampad led efter din berättelse. En fråga. Under villa delar av året var det gudstjänst?
 
Svar 2013-10-07 18:09   fowwe
Nja, en led trampas inte upp så fort. Men om trafiken skulle öka så bedömer jag terrängen som relativt slitstark. Många partier är steniga eller består av hedmark. Detta är en bra väg till Padjelanta och Sareks sydvästra delar. När det gäller gudstjänster finns en beskrivning i Hambergs artikel. Den hölls den 25 juli 1841. Jag vet inte om det firades mer än en gudstjänst per år. Nuförtiden är det gudstjänst där sista helgen i juli (så var det i varje fall för några år sedan).
 
2013-10-07 09:21   äventyrssugen
Stiglöst är spännande men stigar är nästan ännu mer spännande. Fick lite funderingar kring det du skriver om att man förr valde andra vägar än vi gör idag pga att vi har olika mål med vårt vandrande.
 
Svar 2013-10-07 18:17   fowwe
Stigar i fjällen är rena kulturen! Även hur vi upplever naturen. Vårt sätt att uppleva och beskriva natur har ju förändrats mycket under 200 år. En stig som denna lockar verkligen till att tänka efter om vad gamla tiders vandrare gjorde i fjällen och hur de tänkte. Vissa prästemän som gick denna stig (för att det ingick i tjänsten) hade nog velat slippa alla strapatser och hålla sig borta från fjällen!
 
2013-10-07 10:04   Bandersson
Tankeväckande... Det jag riktigt studsade inför var att man korsade och gick på den västra sidan av Vállevágge. När jag tittar på egna bilder från dalen slår det mig att jag aldrig ens har tänkt på ett sådant vägval trots att den västra sidan ser riktigt bra ut. Kommer man från Prinskullen undviker man kanske vadningen och kommer man från passhöjden finns det ofta snöfält som "styr en" mot östra sidan.
 
Svar 2013-10-07 23:27   fowwe
Intressant tankegång. Det fungerar kanske precis som du säger. Man blir på något sätt "styrd" i sitt sätt att tänka när man går i landskapet och så väljer man väg därefter. Och eftersom det fungerar bra att gå i dalens botten går man där istället för att ifrågasätta sitt val och leta efter alternativ.
 
2013-10-07 12:58   Lars G A
”Vilka kartblad han syftade på vet jag inte säkert.”

Om kartfrågan: när Hamberg på s. 270 skriver att stigen ”… måste ha varit nästan identisk med den på kartbladen Qvikkjokk, Stora Sjöfallet och Sulitälma angivna stig, som …” syftar han tveklöst på de blad som framställdes av Norrbottens läns kartverk 1890 och som kom att inordnas i Generalstabskartan med samma bladindelning (dock ändrades vissa namn – så blev t.ex. 3 Sjangeli, utgivet 1886, med tiden 3 Abisko). Kartbladen Qvikkjokk, St. Sjöfallet och Sulitälma har nummer 20, 13 resp. 12. Bladen finns utlagda på Stockholms universitets hemsida:

http://kartavdelningen.sub.su.se/kartrummet/N_Sverige_200.htm

I resehandboken ”Sarekfjällen” anger Hamberg på s. 32 samtliga blad som behövs för vandring i Sarek; det är ”7 Akka, 8 Kebnekaisse, 12 Sulitälma, 13 Stora Sjöfallet, 19 Staika och 20 Kvikkjokk”. Som alternativ fanns ett turistanpassat blad, ”det sammansatta kartbladet Kvikkjokk-Salto, där genom Turistföreningens försorg huvudleden och S. T. F:s anläggningar utsatts”.
 
Svar 2013-10-07 23:45   fowwe
Stort tack för dessa informationer! Länken till kartorna är ett fynd, dessa kartor är av mycket bättre kvalité än de jag kunde finna på Lantmäteriets karttjänst.
Bra att få förhållandet mellan de olika kartbladen utrett. Jag ser nu att jag använde mig av kartblad 12 i mina studier.
 
2013-10-07 18:41   Håkan Friberg
Tack för ännu en mycket läsvärd och informativ text. Du har en sällsynt förmåga att skriva lättfattligt om färdvägar i Sarek. Jag blir lite förvånad över att du inte lägger denna text som artikel (tror att jag skrivit en liknande kommentar tidigare?) eftersom det är lättare att söka bland dessa.
Men det är klart - ännu roligare vore förstås att du samlar ditt bloggmaterial till en del 2 av din Sarekbok. Hoppas.
 
Svar 2013-10-07 23:49   fowwe
Tack, Håkan! Jo, du har påpekat detta med artikel någon gång. Anledningen till att det inte blev så i detta fall är att jag är inte helt övertygad om att artikeln fått slutgiltig form eller innehåll. Kanske det blir en artikel av detta och följande inlägg så småningom.
PS. Det där med del 2 är ju en intressant idé. Man ska aldrig säga aldrig... ;-)
 
2013-10-08 11:51   Anders_sthlm
Det är så bra när någon kan förklara och gräva lite djupare i landskapet och där något som man bara sätter sina trötta fötter på blir till en helhet. Tillplattad mark, stenar och tuvor av gräs och lavar som ringlar, och som utgör något vi kallar en led. Hur gick man, och vilka val gjorde man i sitt gående.
Stannar man upp och tittar, funderar vilket ju någon reflekterande vandrare ibland gör, blir ju undran tillslut väldigt stor.
Denna förundran över denna nästan osynliga och den glömda väv av stigar, som ligger i vår fjällvärld är märklig. Stigarnas framväxt till något vi vill kalla led har ju lika mycket att göra med det samiska kulturlandskapets förändring, som den moderna fjällvandrarens behov av klarhet och nyfikenhet. Detta krav på att komma fram, se ett avslut och därtill mekaniskt trampa på.
Sarek och Padjelanta är inte bara ett slags tomt vildmarkseldorado utan faktiskt en kulturbyggd på sitt egenartade sätt.
Det är nästan gripande att följa ditt detaljerade studium över terrängen där leden ringlar fram. Det är en stor kulturgärning det du här lyfter fram.
 
Svar 2013-10-10 08:24   fowwe
Sarek och Padjelanta kallas ju ibland "ödemark", "vildmark" och liknande. Och det har väl visst fog för sig. Kommer man upp i dessa fjällområden för första gången har man nog med sig en slags föreställning om att det är just detta man vill uppleva. Denna föreställning ser ju olika ut, beroende på vem man är och vad man har läst och hört. Men att hitta ren "ödemark" är ju väldigt svårt. Ju mer jag går i fjällvärlden, desto mindre ser jag den som ödemark och vildmark och desto mer ser jag spåren av mänsklig aktivitet. Dessa spår finns ju nästan överallt.

Det var en liknande upplevelse att gå i Himalaya. Världens högsta berg - det är lätt att ha med sig en "romantisk" föreställning att det är avlägset, öde och oåtkomligt. Så var det inte. Överallt fanns spåren av mänsklig aktivitet.

Så Sarek är både - och. Detta upplever jag som både uppmuntrande och nedslående. Uppmuntrande eftersom jag känner mig hemma där: Bergen, floderna och skogarna upplever jag nästan som vänner som jag återser. Nedslående eftersom den vildmarkskaraktär som finns är så skör, så svår att bevara. Något man måste aktivt arbeta för
att den ska få finnas kvar mitt bland alla besökare.
 
2013-10-08 21:21   Karolina P
Spännande läsning - tack! Har själv suttit och funderat över alternativa vägar till Stalo än södra Padjelantaleden. Tror jag klurat på något likande utan att veta att det faktiskt gått (går) en led där. Nu när det finns en historia så blir det mycket mera intressant att vandra just där. Vet du om om man även höll gudstjänster på vintern? Fick prästen då hjälp av samer att ta sig fram? Det ska bli spännande att läsa om Prestemannastenen! Vet man vad den användes till? Ute bland skären där jag delvis är uppvuxen hade man något liknande; ett röse på en ö där det var avtalat att nästa fiskare skulle ta över transporten av bla präster som skulle mellan de olika öarna. Det var det jag funderade på med den här stenen och vintertransporter; en avtalad punkt i terrängen där man kunde träffas och så att säga lämna över ansvaret för prästen till någon annan...
 
Svar 2013-10-11 18:22   fowwe
Som alternativ till Padjelantaleden är detta förnämligt, anser jag (Kvikkjokk - Alggajavrre - norr om Alajavrre - Staloluokta). Lämpligt om man vill se Sareks ytterkanter men kanske inte känner för att ge sig längre in. Dessutom passerar man då den s k Otillgänglighetspunkten norr om Lulep Rissajavrre!

När det gäller vinteraktivitet i kapellet har jag inte stött på någon uppgift om det. Om jag får gissa tror jag inte att man hade gudstjänster då. Padjelanta och Sarek är ju sommarvisten, på vintern är renarna nere i skogslandet. Inte heller vet jag om prästerna hade samiska guider, men (om jag får gissa igen) prästen kan mycket väl ha färdats i ett sällskap där någon visste hur man skulle gå. Och hade han (det var ju endast män på den tiden) gått stigen förut så kom han antagligen ihåg vägen.

Den där stenen vet jag inte mer om än vad Grundsten skriver: "Där brukade kyrkfolket rasta när de vandrade till och från Alkavare kapell." Stället är lämpligt för det, med dricksvatten i bäckar. Nutida vandrare kan tälta där, men så som jag läser Hamberg så var övernattningsplatsen för kyrkfolket inte här utan längre fram, vid sjön Vassjajavratja.
 
2013-10-09 11:07   smux
Mycket välskrivet och intressant läsning. Förra sommare planerade vi en vandring genom Sarek och Padjelanta innan mina fotproblem tvingade oss att ställa in vandringen. Turen finns dock kvar i planeringen för nästa år, och då en del av vandringen utgörs av sträcken Kvikkjokk- Álggajávrres kommer jag att detaljstudera din artikel:-)
Vår ursprungliga plan var att följa Padjelantaleden upp till Touddar och sedan vika av mot Álggajávrres, men din artikel ger mig ett intressant alternativ.
 
Svar 2013-10-11 18:31   fowwe
Tack för den uppskattande kommentaren! Som jag nyss skrev som svar till Karolina så är detta ett förstklassigt alternativ om man letar efter en annan väg än Padjelantaleden. Inga stugor dock, så det blir tält istället. Men lättvandrat och fint, och inga stora vad någonstans. Det största är Rissajåhkå.
 
2013-10-09 20:00   annakari
Hans -stigfinnare- Fowelin. Som den" kartnörd" jag är älskar jag följa din spårning av präststigen.Tack för en guld stund! Ser fram emot nästa.
 
Svar 2013-10-11 18:36   fowwe
Kul att du gillar kartor. Det är den bästa läsningen både när man planerar en tur och när man genomför den, tycker jag. Sen vet jag inte där om "stigfinnare". Jovisst försöker jag hitta stigen, men det är svårt. Och den gamla Generalstabskartan är nog inte 100%-igt pålitlig så det är befogat med källkritik. Jag ska skriva något om det i kommande artikel.
 
2013-10-20 21:20   BrittMarie
Trevlig läsning en kall och regnig oktobersöndag! Har haft kartan bredvid och även tittat igenom mina egna anteckningar så det blev en uppfriskning av minnet från när jag själv gick den här sträckan för några år sen. Jag är också förvånad över att man förr gick på västra sidan om jåkken i Vallevagge! Har även läst om Prestemansstenen idag. Vi hade en lägerplats vid Nuortap Garranistjåhkkå, minns att det var vackert där och gott om blomster. Har gjort en notering om att det fanns stora stenblock på väg bort mot Buojdessjöarna men om nån av dem var Prestemansstenen har jag ingen aning om...
 
Svar 2013-10-22 22:05   fowwe
Kul att jag kunde liva upp regnvädret med lite fjälltankar! Angående "forskningarna" får vi väl se om det går att komma vidare i klarhet med stigar och sten. Man får ju lust att ge sig upp dit igen, just sträckan mellan Alggajavrre och Njoatsosvagge var det länge sedan jag gick. Kanske står det ett och annat röse som väntar på att bli återupptäckt...
 
2017-05-10 19:26   Totteman
Tack för detta! Ska ju till Sarek i sommar.
 
Svar 2017-05-10 22:48   fowwe
Roligt att du hittade hit. Och en resa till Sarek är något att se fram emot!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!