Till Alkavare via Präststigen (3)

Gräsmarkerna kring sjön Bajep Buojdes är så stora att femtio eller kanske hundra tält skulle få plats. Jag upplevde miljön som ovanligt fridfull och vacker, trots att växtligheten inte hade kommit så långt på grund av den kalla och snörika sommaren. Hit skulle jag vilja återvända och tillbringa ytterligare en natt eller två. På vissa platser känner jag att jag mår bra. Detta är en sådan plats.

Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Undertecknad i full gång med dokumentationen. Sjön Bajep Boujdes i bakgrunden. Foto: Diana.

Några rösningar nämner jag helt kort utan foton (foton av dem finns i en artikel från förra året om Präststigen). BS14-17-R är en smal, lutande stenskiva som jag markerat med gul färg eftersom jag inte är helt säker på att det är en vägmarkering. Det är däremot nästa, BS14-16-R. Utseendet pekar på att det kan vara raserat och återuppbyggt. BS14-15-R, söm följer därefter, är en stenskiva som är lutad mot en större sten. Den har jämn beväxning som överensstämmer med den sten som den lutar sig emot. Kan alltså ha funnits här länge.

Nedanstående rösning förtjänar en bild.

BS14-14-R ser mycket gammal ut. Riklig lavbeväxning mellan stenarna vittnar om att den stått i samma position i många år.

Nordost om Bajep Buojdes. Härlig gräshed för tältläger.

BS14-13-R är en intressant rösning. Består av en enda sten som är lutad så att spetsen sticker upp och syns på långt håll. Stenen i sig ser ut att ha varit med om mycket. Men det är inte självklart hur länge vägmarkeringen har haft detta utseende. Bredvid ligger en annan sten, kan den ha används tidigare? Har konstruktionen tidigare sett annorlunda ut och rasat, och man senare har nöjt sig med att resa upp den spetsiga stenen? I bakgrunden berg i Padjelanta. Det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå sticker upp som en svart vårta längst till höger. Det var ungefär i den riktningen vi var på väg.

Bredvid BS14-13-R finns en grotta som är så stor att man kan krypa in flera meter i den. När vi tittade från öppningen in i mörkret skymtade vi ljuset från en mindre öppning ett tiotal meter bort.

Nya fynd – en bekräftelse!

Vi vilade en stund vid grottan, och jag förberedde mig för dagens första utmaning: att försöka hitta rösningar som bekräftade Präststigens sträckning fram till nästa rösning som befann sig 2 km längre bort, i ungefärlig riktning NNV. Trots letande förra året hade Diana och jag inte hittat något på dessa två kilometer, men vi hade troligen letat för långt västerut. Vi gick en stund och hittade ingenting. Vi gick en bit till med samma nedslående resultat. Men rätt som det var fick jag syn på något.

Ovan: NG15-01-R. En gammal markering med stenar. Varken särskilt stor eller iögonenfallande, men definitivt placerad där av människor för länge sedan. Sedan dröjde det inte länge innan nästa fynd. Och nästa. Stigens sträckning var bekräftad, vi var på rätt spår! Vid en av rösningarna fanns till och med spår av en gammal stig, delvis igenvuxen. (NG=området vid Nuortap Gárránistjåhkkå).

En kuriös detalj om den följande rösningen NG15-02-R är att jag nyligen upptäckte den på ett foto jag tog redan 2013. Då passerade jag högst hundra meter öster om den. Den är inte särskilt enkel att se från det hållet, och även om man ser den tänker man inte på att det är en vägmarkering.  

Efter dessa nya fynd var det bara en liten bit kvar till en av förra årets mest fantastiska rösningar (NG14-12-R). Vid det fyndet hade jag mycket hjälp av att detaljstudera och försöka tolka generalstabskartan.

NG14-12-R är en mycket fin vägmarkering, ca 70-80 cm i diameter. Kraftigt lavbeväxt och gammal. Det översta lagret består av noggrant placerade kvartsstenar. På dem växer knappt någon lav. Rösningen syns bra på långt håll på grund av den ljusa överdelen. Berget Kierkevare i bakgrunden.

Karta över området mellan Buojdes och Gárránisjågåsj. Den blå prickningen överensstämmer bra med hur generalstabskartan har markerat stigen till Alkavare kapell. Den gröna prickningen är min ungefärliga bedömning av hur nutida fjällvandrare vanligtvis går. Som synes hamnar vi då upp till flera hundra meter från den gamla Präststigen. Det är därför inte konstigt att t ex den fina rösningen NG14-12-R är okänd bland vandrare. Eller att den sten som jag tror är Prästemansstenen är så svår att hitta.

Efter en kort lunch fortsatte vi nu mot den sten som jag tror är generalstabskartans Prestemanssten. Det var en utsidankompis, Lars Hedegaard Larsen, som återfann den år 2013 och föreslog den som kandidat. Någon annan sten i grannskapet som skulle passa bättre till den gamla kartans markering tror jag inte finns. Stenen är gulmarkerad på min karta (se ovan) och betecknad med ”STEN”.

Stenen är ca 2,5 meter hög på sin västra sida (vänd mot fotografen), vilket gör den väl synlig från det hållet. Spanar man däremot från öster, alltså från det grönprickade vandringsstråket, syns den knappt alls. Mycket snö omkring stenen i år. Det troliga är att Prästemansstenen markerade ett stigskilje där en stig vek av åt väster ner mot Tarraluoppal (markerad med lila prickar på min karta ovan) och en annan (Präststigen) fortsatte norrut mot Vássjájávrátja. Den lila prickningen tillhör den s k ”Linnés väg” från Kvikkjokk, den väg man tror att Linné färdades på sin resa 1732.

Om man istället skulle till Alkavare kapell gick man något åt höger upp mot ett väl synlig rösning som fungerade som vägmarkering (och som kanske också markerade ett vadställe över Gárránisjågåsj).

När vi hade kommit så här långt på vår vandring blev vi vittnen till en jakt. En fjällripa med flera ungar attackerades av en fjällabb. En liten unge – redan flygfärdig – kom ifrån de andra och fick labben efter sig. Jag tänkte att den skulle vara chanslös. Labben dök ner mot marken flera gånger och gav sig inte. Men slutligen så upphörde attackerna utan att den fångat ungen.

Signaturen JoBer på Utsidan fann denna gamla rösning invid Gárránisjågåsj. Väl synlig. Det är ingen tvekan att den är mycket gammal. Från Prästfärdernas tid, eller kanske ännu äldre?

Nu blev det så att vår grupp beslöt att dela på oss. Dianas och mina följeslagare, alltså pappan och hans dotter, ville gå ner till Tarraluoppalstugorna som låg 2½ km från oss. De två hade gjort en kämpainsats i tuff terräng och i skiftande väder de senaste dagarna. Nu kände de behov av att ta det lugnare. Vi tog farväl och skiljdes åt. Diana och jag fortsatte själva vår färd mot Alkavare kapell, dit vi hoppades anlända på eftermiddagen nästa dag.

Den gäckande stigen mot Vássjá

Efter den stora rösningen vid Gárránisjågåsj skulle stigen - enligt generalstabskartan - fortsätta i princip rakt norrut mot Alkavare. På väg dit skulle sjön Vássjájávrátja passeras och dit var det ungefär 5 kilometer. Vi tog ut kursen och siktade till att börja med strax öster om punkt 1082 där det finns en fördjupning i landskapet som är mycket naturlig att gå mot. Denna väg har jag gått två gånger tidigare utan att ha sett skymten av någon rösning. Terrängen är ganska översållad med större och mindre stenblock, och om det ska vara meningsfullt med en vägmarkering här måste den avvika tydligt från alla de stenar som visar sig mot horisonten.

Ungefär 2 kilometer efter punkt 1082 hamnade vi - också ganska naturligt - vid de två minimala sjöarna norr om. Inga rösningar så långt ögat nådde. Därefter började terrängen snart luta nedåt. Vi gick ungefär som de gröna prickarna på kartan visar. Förra året gick vi ungefär samma väg åt motsatt håll, men detta år höll vi något mer åt öster när vi närmade oss sjön, för att spana av nya områden. Men fortfarande inga vägmarkeringar. Finns de inte? Eller är det bara så att vi inte hittade rätt väg? Gick den gamla stigen kanske ännu längre österut?

Det känns inte tillfredsställande med en sträcka på en halvmil utan ett enda röse-fynd. Mysteriet är ännu i skrivande stund olöst.

"Frisk natur och död ödemark" – några tankar om naturen

Under en vandring är man sysselsatt med många praktiska ting, men ändå hinner man tänka en hel del på vad man ser. Naturen omkring Vássjásjön är rofylld. Här skulle man kunna vandra omkring en hel dag och låta det vidsträckta landskapet tala till en. Man kan släppa vardagslivets höga tempo och få ett annat perspektiv på sitt liv och på det samhälle vi lever i. Även 1845 hade man tid att reagera på landskapet. Så här skrev botanisten N. J. Andersson (som uppenbarligen inte hade blicken enbart riktad ner i marken): 

"(Vi) trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar. Här var en vidunderlig anblick. Till höger reste sig en mängd fjellspetsar, klädde af ofantliga snöfält och nyfallen snö; längst i söder spirade det ståtliga Staika upp ur den dal, som grönskande och skön genomslingrades av Tarrajock. Det var en underlig förening af frisk natur och död ödemark. På Karraneskoppis sterila, isbrända fält insamlades Wahlbergella apet., Camp. uniflora och Gnaphalium carpathicum, som ymnigt nog förekom här och der."

Här nämns landskapsområden vars namn inte finns på vår moderna fjällkarta. Karraneskoppi bör vara detsamma som västsluttningen av Låptåtjåhkkå. Welkespuolt är omnämnd på generalstabskartan och är området på västsluttningen av Vássjábergen.

Vad präster som exempelvis Jonas Nensén, som färdades här fyra år tidigare, tänkte är inte lika lätt att veta. Hans anteckningar var synnerligen kortfattade. Men här och där fick han in några subjektiva omdömen. Han skrev om detta område:

7. Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja.

8. Vackra dalar uppföre och utföre omgiven av smärre fjäll.

Prästresornas lägerplats nummer 2

Ända sedan jag började intressera mig för Präststigen har jag velat hitta de platser man hade nattläger. Lätt är det inte.

Det som Nensén kallade ”Wassjas slätt” i citatet nyss kan identifieras som ett flera kvadratkilometer stort område i närheten av Vássjá-sjön (framför allt öster om). Exakt var i detta område den andra lägerplatsen låg har jag funderat mycket över.

En tänkbar plats är den gräsbeklädda platå som ligger rakt norr om sjön. Då skulle Nenséns notis om väderstrecket stämma perfekt. Problemet är att området med gräshed till stora delar är fuktigt, det är nästan som sankmark. En jokk rinner förvisso i närheten men man kan knappast kalla den för källa. Då passar det bättre att tänka på området en bit öster om sjön. Där rinner bäckar från flera håll, och de gräsbeklädda ängarna är enormt stora. Även i sydöst finns ängsmark som skulle kunna fungera bra.

Foto över gräsängarna vid Vássjájávrátja, taget ca 1 kilometer söder om. Den stora, gröna platån norr om sjön syns tydligt mitt i bild. Marken där är ganska sank. Det gröna, låglänta området närmast öster om sjön är ännu blötare. Men till höger i bild börjar den torra hedmark som kanske är det mest troliga lägerområdet.

Kan det som N. J. Andersson skrev ge någon ledtråd? Fortsättningen i hans resebeskrivning lyder: "Vid slutet af detta fält (Karraneskoppi, min anm.) stego vi utföre en brant backe, vadade över Wassjabäcken och slogo upp tältet på en grönskande gräsplan tätt under den ena af de 3:ne snödigra Wassjakullarne."

Två av de 3 ”snödigra Wassjakullarna” måste vara Vássjábákte och Vássjátjåhkkå, och den tredje bör vara höjd 1401. Men någon exakt platsangivelse är ju detta inte, utan man kan tänka sig flera möjligheter. Bokens fortsättning, som beskriver början på nästa resdag, kanske kan kasta ytterligare ljus över saken:  "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”.

Eftersom de rösningar som ligger precis norr om sjön kan sägas ligga på en avsats (dvs platå) tror jag att Andersson inte hade läger på själva platån norr om sjön utan på de stora gräsplanerna öster om sjön, i det stora område som på våra fjällkartor kallas Vássjágåhpe (gåhpe = rund sänka). Nästa dag gick de då upp på platån och sedan vidare. Men längre än så här har jag inte kommit om lägerplatsen. Och några rösningar på de stora gräsplanerna kunde Diana och jag inte se.

Vägen efter platån – hur gick de egentligen?

En annan av förra årets överväldigande fynd var de 3 stora (och några mindre) rösningar som står på denna gröna platå rakt norr om Vássjájávrátja. Denna sträckning stämmer alldeles utmärkt med generalstabskartans beskrivning. Vidare hade vi funnit en rösning fyra kilometer längre norrut, mycket nära där renstängslet korsar gränsen mot Padjelanta. Problemet var bara att på hela denna fyra kilometer långa sträcka hade vi inte hittat någon rösning alls. Se kartan härunder.

Men detta år var jag fast besluten att vi skulle lyckas hitta något. Jag misstänkte att vi hade gått för långt åt öster, alltså för högt upp på Vássjás sluttning. Nu skulle vi leta något närmare Padjelantagränsen, vilket också verkade stämma med generalstabskartan. På fjällkartan har jag ritat ut med gröna pickar den väg jag tänkte att vi skulle undersöka. Vad jag inte visste var att generalstabskartan lett mig på fullständigt fel spår. Men tack vare en annan utsidankompis, Ole Dahlgreen från Danmark, skulle planerna inte bli som det först var tänkt.

Det började dock inte så bra. Den senaste timmen hade Diana och jag kämpat genom regn. Myggen var många och blodtörstiga runt sjön. Regnkläderna gjorde att jag svettades vid minsta ansträngning. Det kändes olustigt att hantera kameran och försöka leta efter rösningar. Frestande att få alltihop avklarat så snabbt som möjligt. Vi började gå i regnet. Under tiden funderade jag på en rösning som Ole och hans son hade fotograferat redan 2013. Den var ganska stor och såg gammal ut på fotona. Av någon anledning hade jag missat att leta upp den förra året, trots att Ole hade gett mig sina koordinater till den. Kanske tänkte jag att den verkade stå alldeles för långt åt öster, och på för hög höjd.

Ett kort uppehåll i regnandet gjorde att jag bestämde mig. Trots att jag tänkte att det kunde bli en jobbig omväg tog jag upp GPS:n och la in koordinaterna. GPS:n visade att det var flera hundra meter att gå, uppför sluttningen. Arbetsamt, varmt och myggigt. Men inget regn.

Vi kom upp på en höjd och fick utsikt tillbaka ned mot sjön som låg på en marknivå långt under oss. Jag kände igen det från Oles foton. Men ingen rösning sågs till när vi kom fram till platsen. Vi hamnade istället mitt i ett snöfält (om jag inte missminner mig). Koordinaterna stämde alltså inte, något var fel. Men positionen var korrekt inmatad, det var jag säker på.

"...små stenrösen på höjderna"

Det var bara att börja leta i lite olika riktningar. Och rätt som det var stod jag inför en ganska stor stenhög. Det var ingen rösning – men det hade en gång varit det.

Här har stått en rösning men nu var det bara en hög med stenar. Sjön syns långt därnere, och med kikaren kunde jag se flera av rösningarna vid den gröna gräsplatån. Vi var något på spåren! Denna stenhög har fått beteckningen VS15-01-R. VS=Vássjáområdet.

Uppmuntrad av detta fynd letade vi vidare. Det började bli kväll, men Diana var angelägen om att vi inte skulle slå läger för snabbt utan hinna gå en bit till. Morgondagens etapp till kapellet ändå skulle bli ganska lång. Men det var inte lätt att skynda på mig nu för jag hade fått upp vittringen av stigen. På en höjd en bit bort såg jag en stenhög till. Och den var inte raserad.

Nästa gamla rösning, vilket visade sig vara den som Ole Dahlgreen och hans son funnit 2013. VS15-02-R på min karta.

Men det tog inte slut här. Så fort vi kommit fram till en rösning kunde vi spana in en annan på en kulle längre bort. Så här i efterhand har  jag kommit att tänka på vad jag läste i en reseberättelse i Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 (jag har citerat detta i en tidigare artikel om Präststigen). En anonym resenär berättar om sin vandring från Alkajaure på Prästvägen år 1871: "Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna." Detta var exakt vad Diana och jag såg nu. Och inte nog med det: alltsammans stämde också med det som botanisten Andersson skrev: "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”. En utmärkt beskrivning av hur vägens sträckning är dragen på denna sträcka.

Kartan visar raden med nyfunna rösningar. Allesammans står lite vid sidan om de nutida färdstråken och har fått vara ifred. Därför var det inte svårt att bedöma dem som gamla, och de har fått röd färg på prickarna. En intressant detalj är att vägen mellan platån och röset PA14-06-R inte undviker höjd utan att den verkar stiga ungefär 60 höjdmeter mer än vad den behövt. (Nu är det i verkligheten inte riktigt så eftersom den lägre vägen går betydligt mer ner och upp i smådalarna.) De som gick här måste ha bedömt att terrängen är så lättvandrad och jämn att det uppväger arbetet att ta lite extra höjd. De kunde på den tiden! Dessutom var väl folk på den tiden ganska vältränade och inte rädda för kroppsansträngning.

Här följer nu en liten bildkavalkad med nyfunna rösningar.

VS15-03-R, placerad på en kulle som finns utritad på fjällkartan. Fotot taget i den riktning vi ska gå. Sarvestjåhkkå och Tjåggnårisvárásj i bakgrunden till höger, bakom den gröna sluttningen. En kuriös detalj är att denna och föregående rösning finns med på fotot i avsnittet Prästresornas lägerplats nummer 2 (men mycket svåra att se på grund av förminskningen av fotot). De avtecknar sig mot himlen som små prickar. Hade jag spanat noga med kikare när jag tog det fotot hade jag kunna se dem!

Även VS15-04-R står på en liten kulle som är utritad på fjällkartan (men som döljs på min karta).

VS15-06-R är den mindre av två rösningar. I bakgrunden står VS15-05-R som är huvudröset och synligt på längre avstånd. I bakgrunden Padjelantas flacka fjällandskap.

VS15-07-R, den enda rösningen som vi hittade på Prästigen som stod i ett snöfält. Jag misstänker att man var noga med att sätta upp rösningarna så att de inte skulle begravas av snö under de år som sommaren var sen.

VS15-07-R synlig från vår lägerplats på drygt tusen meters höjd.

Där vi tältade fanns även VS15-08-R på mycket nära håll. Föregående rösning synlig på snöfältet i bakgrunden.

Även VS15-09-R var synlig från vårt läger. Vi hade alltså tre fascinerande rösningar på Präststigen i omedelbar närhet till våra tält! Avståndet till renstängslet är längre än vad man kan tro, fotot är taget med ett kort teleobjektiv. Berget i bakgrunden längst till vänster är Tjåggnårisvárásj och bakom detta reser sig några snöklädda toppar i Sarvestjåhkkå-massivet. Njoatsosvágge ligger i sänkan hitom bergen.

Rösningen VS15-09-R på nära håll. En stor och bastant sak där varje stenskiva väger åtskilliga kilo.Om man kommer norrifrån, från Padjelanta, syns den på långt håll.

Kvällen vid vår lägerplats var fin, men myggen gjorde vad de kunde för att störa oss. Att ha utsikt över Padjelanta tycker jag är trevligt, men Diana föredrar alltid Sareks dramatiska toppar. Senare på kvällen och under natten blev det regn och blåst, som under de flesta nätter på denna tur. Nästa dag fortsatte vi mot kapellet, dit vi hade ungefär 12 kilometer. Trots ivrigt spanande såg vi inga fler rösningar i närheten av vår lägerplats så vi tog sikte på en rösning vi fann förra året, PA14-06-R (PA= Padjelanta).

Detta avsnitt har vid det här laget blivit så långt att den sista dagsetappen får ett nytt avsnitt i bloggen. Det blir således en del 4 i denna lilla följetong. Då blir det också en redogörelse för händelserna vid Alkavare kapell och foton på en vanlig fjällfågel med ett ovanligt utseende.

Kartunderlaget är hämtat från Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Till Alkavare via Präststigen (2)

Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Den steniga sluttningen

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Rösningen HS15-01-R (HS = Habres). En underbar vägmarkering som visar tydliga tecken på att vara gammal (riklig lavbeväxning mellan stenarna, likartad beväxning på flera stenar, mm). Den lilla vattensamlingen på bilden är en göl som finns utritad på fjällkartan, strax under 1000-metersnivån.

Från det håll vi kom var den synlig, men bara från ganska nära håll. Kommer man däremot från andra hållet och är på väg upp mot Vállevágge kan den skarpögde se den på mycket långt håll eftersom den avtecknar sig mot horisontkanten mer än en halv kilometer bort. Fotot taget dels utan, dels med, telezoom. Till vänster skymtar Vallespiken, och det känns frestande att hålla närmre åt det hållet, eftersom nivån ser mycket lägre ut där. Något lägre är den också, men man får en kortare väg om man siktar på denna rösning. Detta har betydelse, eftersom terrängen är stenig överallt och ganska tidsödande att gå. Och - inte minst – man kommer rakt på VG14-27-R och den efterföljande lättvandrade terrängen på den västra sidan av Vállevágge.

Karta över de viktigaste rösningarna (-R) och stigarna (-SG) mellan Vállevágge och Ruonasvágge. HS= Habresområdet. Den gröna prickade linjen är min ungefärliga bedömning hur de flesta nutida vandrare går. De allra flesta passerar passpunkten i Vállevágge, där det finns en väl synlig rösning (påbyggd i modern tid och markerad med en gul prick på kartan). Ansamlingen av röda och orangea prickar NV om passpunkten visar att man förr gick något högre upp och ett par hundra meter längre bort från den gröna ”leden”. Tre sådana rösningar ligger mellan HS15-01-R och den gröna prickningen. Dessa rösningar är troligen gamla, men ett par av dem är små och inte så tydliga. Jag tror att man även förr i tiden hamnade än här, än där, så något exakt spår handlar det inte om.

Rösningar - och en sopstation

På väg till den lilla gölen strax under 1000-metersnivån korsade vi jokken som kommer från den gamla glaciärskålen norr om Tjiláktjåhkkå 1824. Där fann vi flera intressanta fynd. Denna konstruktion upptäcktes av Lovisa, 16 år. Det är nog någon slags förvaringsgrop, med lock av sten som passar att täcka över med. En bit bort från denna fanns en vit sten som såg ut att ha placerats för att markera platsen. Hur gamla dessa lämningar är vet jag inte.

Ett tredje fynd på samma plats. Under stenarna skymtar en gammal konservburk. Således en äkta sopgömma. Visserligen lär plåtburken för konservering ha uppfunnits redan 1810 men vem skulle våga påstå att denna burk är från prästresornas tid ;-). Vi hann inte plocka fram den utan gick vidare.

Ned mot Ruonasvágge - och fler fynd

Efter dessa blandade stenlämningar fortsatte tydligen stigen utmed gölens norra kant. Efter sjön fann vi ett par gamla ledmarkeringar, men sedan såg vi inga fler i färdriktningen. Vi spanade istället längre åt höger och skymtade på avstånd en rösning som Diana och jag fann redan förra året, HS14-24-R. Nära den ligger också HS14-25-R.

Efter dessa följde ett antal mindre rösningar i riktning mot Ruonasvágge som jag har ritat ut på kartan men utan att skriva in beteckningar. Vi närmade oss jokken som kommer från sluttningen norr om toppen Málmmatjåhkkå 1705. Denna jokk kan nog vara strid ibland, men vi tog oss ganska enkelt över. Vi pausade, och då såg jag några hundra meter uppströms något intressant: en stor rösning uppe på ett stenblock.

Rösningen HS15-21-R som avtecknade sig på långt håll mot den vita sluttningen bakom. Här har jag gått fram till den. Stenen är ca 2,7 meter hög där rösningen är placerad. Själva rösningen är närmare 80 cm hög. Den är full av lavbeväxning och säkert mycket gammal. Dess placering på stenen, dess storlek och dess egendomliga form gör att man lägger märke till den.

HS15-21-R fotograferad från ett annat håll. Berget i bakgrunden är Ruonas.

Bredvid denna stora rösning fanns en mindre rösning som stod direkt på marken (HS15-22-R). Den såg ut att vara raserad och återuppbyggd. Med tanke på att den inte var lika lätt att se på långt avstånd får man förmoda att den lilla är byggd tidigare än den stora på stenblocket. Frågan är varför man byggde en så magnifik rösning långt från huvudstigen. För hur jag än spanade kunde jag inte se att det fanns vägmarkeringar i någon riktning, utan huvudstigen tycktes gå några hundra meter längre ner på sluttningen. Kanske markerade den ett vadställe över jokken som kommer från Málmmatjåhkkå 1705. Jokken var ganska enkel att korsa när vi passerade, men så har det kanske inte alltid varit.

Jag återvände till vårt sällskap som nu hade börjat oroa sig för om något kunde ha hänt mig.Det tyckte nog att jag varit borta länge, men det tyckte inte jag. En vecka senare hade Diana och jag ett samtal om saken, där hon påminde mig om min utflykt och att de blivit oroliga. Dialogen blev ungefär följande.

- Du var borta länge, så hon.

- Bara en liten stund, svarade jag.

- Du var borta 25 minuter!

- Omöjligt! Jag var iväg högst en kvart.

- Jag tittade på tiden. Det var 25 minuter!

- Ok, kanske lite mer än en kvart. 20 minuter, då?

- Vad är detta? TORGET?!

Men denna konversation hade alltså ännu inte skett. Vi fortsatte ner mot dalbotten i Ruonasvágge. Och här kom nästa fynd: en tydlig stig. Jag hade läst i Studia Laplandica 9 att Lars G Hedlund hade hittat delar av den trampade stigen i Ruonasvágge, och att han var säker på att det var den gamla Präststigen. Och här var en sådan stig!

En djupt nedtrampad stig i marken, och rejält överväxt, vilket visar att den inte har använts av renar på länge. I fjällen tar det mycket lång tid för en stig att växa igen, så jag tror att Lars Hedlund har rätt. Denna har jag betecknat med HS15-30-SG. Fotot taget åt norr. Berget till höger är Ruonas. Till vänster om det skulle vi gå upp, i den flacka dalen mellan bergen.

Prästernas första lägerställe

Andersson skriver: ”När vi hunnit ur denna ödedal (Vállevágge, min anm.) stego vi öfver lösa kullerstenar och hällar utför Tarrikaisins sluttning ner till det leende Roudnas-fjellet. Men innan vi passerat den snöbro, under hvilken en strid bäck dånade, mötte oss den sköna synen af Arnica alpina, sparsamt prydande glareösa kullar, hvita af Dryas, Draba muricella och Wahlenbergii; i ett kärr bredvid växte Saxifraga rivularis jemte Carex pulla ymnig, och mellan stenarne frodades Salix polaris. Under Ruodnas uppslogs tältet, ett häftigt slagregn afbröt min undersökning af branterna, och om natten snöade och stormade det förfärligt.”

Den snöbro som Andersson nämner tycks ha legat nere i Ruonasvágge, väster om Ruonasgårsså. Jag och mina följeslagare gick över en sådan snöbrygga, strax innan jokkarna från väster i Ruonasvágge möter bäcken som kommer norrifrån (och som rinner strax öster om den lilla toppen 1138). Därefter störtar den samlade vattenmängden ner i Ruonasgårsså. Kanske gick den Anderssonska expeditionen över på ungefär samma ställe som vi. Strax efter övergången verkar de ha slagit läger.

Man måste beundra den tidens människor för deras styrka och kondition. Det är nästan två och en halv mil arbetsam fjällterräng från Kvikkjokk till Ruonasvágge.

Gott om snö i Ruonasvágge när vi passerade på väg mot Alkavare. Men när Diana och jag återvände en vecka senare var det inte mycket kvar av snöbryggan. Vi undvek då att gå över på den och vadade istället. Foto: Diana.

Lunchpaus vid Ruonasvágge. På mina färder i somras testade jag att ha med ett litet paraply, vilket medförde att vissa inte kunde hålla sig för skratt. Men när det kom regnskurar, eller man behövde ge sig ut på nödvändiga ärenden utanför tältet i regn, då var det ingen som skrattade. Foto: Diana.

Prästen Nensén tycks också ha haft nattläger här år 1841, även om hans beskrivning är en aning oklar (jag har nämnt om detta i en tidigare artikel om Präststigen).

Fortsättningen gick säkerligen utmed den där bäcken som kommer norrifrån. Jag har ett antal gånger följt den västra sidan av detta vattendrag och inte hittat någonting särskilt. På tillbakavägen från Sarek hamnade Diana och jag på den östra sidan. Och nu såg vi spår av en nästan helt övervuxen stig! Jag tror alltså att det var på den sidan man vanligtvis gick.

Stigen på den östra sidan vattendraget. Vi moderna människor har hittat på många konstgjorda nöjen, men att leta efter fornlämningar i fjällen är roligt på riktigt. Och att hitta en (nästan) bortglömd stig känns mycket bättre än att vinna på lotteri. Kanske är detta stigfragment från prästfärdernas tid, det är delvis övervuxet och ser inte ut att ha använts särskilt mycket på senare tid. Stigens beteckning: RS15-02-SG, orangemarkerat. RS=Ruonasområdet. Foto: Diana.

Vidare mot Slihtávágge och Buojdes

Den andra dagens vandring beskrev N J Andersson på följande sätt: "Morgonen därpå fortsattes vandringen upp på Roudnas, ner på ett slätt, ödsligt fält omgifvet af snöfjellen på alla kanter, der Andromeda tetragona lik Ljung beklädde en hel kulle jemte Pedicularis hirsula, som nu började blifva allmän. Vadande öfver Kamajock, som här, i sitt ursprung, flödade ur den lilla sjön Puoetisjaur, sneddade vi öfver sluttningen af de stupande fjellen (=Puoetisbacken), der Pinguicula alpina, Wahlbergella apetala och Draba alpina nu först insamlades, och trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar."

Den uppmärksamme läsaren noterar att Andersson nämner Kamajokk. På vår fjällkarta heter den ju Buojdesjåhkå när den rinner ut ur sjön.

Här följer en karta över området, fram till sjön Buojdes, så att det går att följa beskrivningen av rösningar och andra fynd.

Kommentar till kartan. Jag har ritat med blå prickar så som jag tror att Präststigen gick. Detta stämmer väl med Generalstabskartan från 1890. På ett ställe väljer nog de flesta nutida vandrare en annan väg, nämligen förbi den lilla sjön som ligger norr om RS14-20-R. Man går väster om, enligt med de gröna prickarna. Men på sjöns östra sida är det lättgånget och här finns en tydlig stig. Om man följer den vägen kommer man också rakt på rösningarna BS15-01-R och BS14-19-R. Går man väster om vattnet missar man troligen dessa.

Men låt oss återvända till stigen efter Ruonasvágge. Efter den korta sträckan med spår av stigen var det inte långt kvar tills den flacka dalen planade ut. När vi närmade oss de två små vattensamlingarna som ligger NNO om topp 1138 upptäckte vi en ny rösning, en samling mindre stenar som var placerade på en låg klippa. Den var synlig på ganska långt håll.

En grupp stenar som med stor sannolikhet placerats som vägvisare. Stenarna var rejält lavbevuxna på flera sidor, jag bedömer rösningen som gammal. Beteckning: RS15-04-R. Fotot taget i färdriktningen, och bakom syns den norra av de två gölarna. Längst i bakgrunden till vänster Låptåtjåhkkå.

Nästa rösning, RS15-05-R. Även denna består av några mindre stenar. De är placerade i lutande ställning på ett större block. Mycket lavar tyder på hög ålder.

Bakom RS15-05-R syns mitt i bild en rösning som jag gick förbi redan 2013 och som jag på kartan har betecknat RS13-06-R. Den är det nog ganska många vandrare som lägger märke till. De bägge rösningarna står på varsin sida av den bäck som man ser rinna i bilden. Bäcken finns med på fjällkartan.

RS13-06-R i närbild. De översta stenarna kan ha lagts på senare, eventuellt blivit återuppbyggda efter att ha fallit ned. Men rösningens undre del ser gammal ut med likartad lavbeväxning på stenarna. Flera stenar har dessutom samma mönster på lavbeväxningen som det stora blocket, vilket indikerar hög ålder.

RS15-08-R. Denna står på en liten sluttning som man inte har någon anledning att gå upp på när man är på väg mot Buojdes. Därför är det nog inte många som ser den, man måste spana. Liksom många andra rösningar som står lite "vid sidan om" så har den fått vara ifred.  Den verkar vara helt intakt. Och urgammal. Ganska nära intill fanns dessutom en bit av en tydlig stig, men jag har inte tagit med den på kartan.

RS15-11-R är intressant. En smal stenskiva som är lutad mot en låg sten. Men är det en vägmarkering eller en naturlig stenformation? Helt säker kan man nog inte vara, men jag har ändå tagit med den som en rösning (gulmarkerad, dock). Det är två skäl till detta. Det ena är förstås att den står ”rätt”, den passar med de andra markeringarna. Det andra skälet är att skivan är placerad så att den någorlunda anger färdriktningen, dvs att man går i enlighet med hur den är vinklad. Även om jag inte sett många exempel på sådana vägvisare på Präststigen så tror jag att denna kan vara medvetet placerad så.

De följande rösningarna fram till vadet av Buojdesjåhkå tänkte jag inte säga så mycket om. Jag har behandlat nästan alla i en bloggartikel jag skrev i höstas om Präststigen. Ett par små fynd har gjorts i år, men de bekräftar stigens sträckning, så som den är angiven på Generalstabskartan.

Men en rösning tar jag med igen. Det är BS14-18-R som är värd att beundra. Det är säkerligen en stenkonstruktion som är gammal. Den ser ut att ha blivit underhållen och är prydd med ett renhorn. Den är mycket iögonenfallande, och alla som går denna väg lägger märke till den och får vägledning.

Att vada över Buojdesjåhkå var på grund av snösmältningen inte lika enkelt som det brukar vara, men vi lyckades ta oss över med kängorna på. N J Andersson ägnade inte många ord till sträckan förbi Buojdes, och även Nensén var kortfattad. Om sträckan efter första lägerplatsen skrev Nensén bara:

5. Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg).

6. Bredvid Puoitesjaure.

Själv har jag inte mycket till övers för sträckan utmed norra stranden av Buojdes. De gånger jag gjort det har det varit mygg eller regn, och oftast bägge samtidigt. Terrängen är väldigt stenig och ojämn samt övervuxen med örter och buskar som döljer alltihop. Men ser därför inte alltid vad som finns på marken där man ska sätta sin fot. Jag har inte sett någon rösning där, men det behövs ju inte heller. När man följder en sjöstrand ser man ju ändå vart man ska gå.

Efter att med viss möda tagit oss förbi sjön - med regn och mygg - hade det hunnit bli kväll. Trötta segade vi oss en bit uppför backen och hittade en bra lägerplats.

Lägerplatsen. Fotot taget nästa morgon.

Sammanfattning

Vår lilla expedition hade nu ägnat två och en halv dagar åt att leta vägmarkeringar och spår efter den gamla Präststigen. Antalet fynd utmed vår färdväg - från och med Vállevágge - var uppe i ett åttiotal! Så gott som samtliga fynd var dokumenterade med foto och positionerade. Hittills hade Generalstabskartans framställning i princip stämt hela vägen, möjligen med ett frågetecken för den västra sidan av Vállevágge.

När det gällde nästa dags fortsättning visste jag att även där hade den gamla kartan rätt, men jag ville hitta fler rösningar som bekräftade det. Skulle vi hitta sådana? Det var en viktig uppgift.

Vad  jag däremot inte visste då var att Generalstabskartan längre fram hade tagit miste ordentligt. Förra året letade Diana och jag förgäves efter stigen på vissa sträckor, och vi skulle nästa dag inse att det var Generalstabskartans fel att vi inte hittade den. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det blir en ny liten artikel om detta.

Grundmaterial för kartorna: Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Till Alkavare via Präststigen (1)

De efterforskningar som jag, med bistånd av min goda vän Diana, gjorde förra sommaren innehöll åtskilliga överraskande fynd av lämningar som med största sannolikhet markerar den gamla färdvägen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Denna färdväg, vars sträckning ungefärligt ritades ut på fjällkartor fram till början av 1970-talet, användes bland annat av prästerna som skulle förrätta gudstjänsten i slutet av juli. Efter att gudstjänstverksamheten upphörde på 1860-talet tycks stigens exakta sträckning efterhand fallit i glömska, liksom kunskapen om hur rösningarna var placerade. Det verkar också vara så att stigen inte har blivit systematiskt undersökt i hela sin längd under modern fjällvandringstid (även om viss dokumentation finns från 1980-talet).

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

Det finns mycket fint att se på kalfjället – förutom de spännande arkeologiska fynden. Lappljung på Vállevárre.

En av fjällets nyblivna invånare: en mycket ung stenskvätta.

Vállevárre

Att den första etappen av prästernas färdväg gick över Vállevárre är väl känt. Följande skrev prästen Jonas A. Nensén om sin vandring till kapellet 1841:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Walle är förstås Vállevárre, och WalleTjåkk kallas ju vanligtvis Vallespiken.

Det är inte bara Nensén som lämnat efter sig anteckningar från prästfärdernas tid. En en botaniker med namnet N. J. Andersson har beskrivit en vandring han gjorde år 1845, således endast fyra år efter Nensén. Han skrev:

”Sysselsatte med en sådan naturs studerande dröjde vi här till den 23 Juli, görande exkursioner till mer eller mindre aflägsna punkter, allt efter som väderleken tillät det; ty allra största delen var i hög grad regnig och ruskig, samt därigenom hinderlig, synnerligast för de entomologiska insamlingarna. I slutet af denna månad reser Komministern upp i högfjellen för att predika för Lapparne på deras Bönedag. Jag och Kand. Löwenhjelm medföljde honom nu på denna vandring; och då den sedermera fick den utsträckning att jag genomvandrade en stor del af Luleå Lappmarks högre fjelltrakter, tror jag en vidlöftigare framställning härom för Botanister ej skola sakna allt intresse.

Försedde med tält och öfriga förnödenheter, hvilka transporterades af 7 renar, vandrade vi uppföre den tröttande Wallibacken, hän öfver släta Walli, och nådde Wallispiken.”

(Citatet ur N. J. Andersson: Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845.)

Att backen upp till Prinskullen är tröttande är det fler än N. J. Andersson som tycker. Vi var fyra personer som på eftermiddagen den 21 juli i år mödosamt stretade uppför stigen i den myggrika skogen. Förutom Diana och jag var ytterligare två personer med i sällskapet: en pappa och hans 16-åriga dotter. Vi kom efter ett par timmar upp på kalfjället och pustade ut. Sedan gick vi förbi rengärdet och slog på kvällen upp våra tält på Vállevárre. Nästa dag fortsatte vi vår färd.

På fotot här under syns Vállevárre och Vallespiken. Vi var på väg till den flacka sluttningen som ligger till vänster om Vallespikens topp, precis till höger om den del där det lutar brant ner mot dalbotten.

Ovan: På väg över Vállevárre stötte vi på denna rejäla stenkonstruktion. Den ser ut att ha fallit omkull och byggts upp igen, troligen åtskilliga gånger. Överblivna stenskivor ligger på marken. Några av skivorna har kanter som är väl bevuxna av lavar, vilket tyder på att de har använts till en äldre årgång av samma rösning. Skivor utan synlig lavbeväxning är sannolikt nytillkomna. Att säkert avgöra om någon tidigare årgång av denna rösning stod här på prästfärdernas tid går nog inte. Men det är naturligtvis fullt möjligt att det gjorde det.

En blick ner i Vállevágges botten framför oss. Detta år var ju extremt snörikt i juli eftersom snösmältningen var så sen. Nere vid Vallebäckens strömfåra låg därför tjocka snöfält kvar.  När vi kom längre upp såg vi att snöfältens kanter bitvis var omkring 3 meter höga.

När det gäller spåren av Präststigen på Vállevárre har jag inte tänkt redogöra noggrant för för dessa utan bara helt kort nämna något allmänt om dem. Många av rösningarna på Vállevárre är nämligen av sent datum, eller återuppbyggda i modern tid. Området är enkelt att färdas över och man kan göra många olika vägval i terrängen, i stort sett likvärdiga. Det finns sträckor med stigar, men eftersom dessa är flitigt använda av fjällvandrare så är det svårt att avgöra hur den äldre stigen gick.

Det är efter Vállevárre, när färdvägen närmar sig Vallespikens sydsluttning och det börjar luta uppåt som det blir mer intressant. Visserligen är rösningarna även här en blandning av nytt och gammalt, men vi gjorde en hel del intressanta fynd.

På Lantmäteriets fjällkarta ovan har jag ritat in de viktigaste fynden av rösningar och troliga vägmarkeringar som vi har funnit i Vállevágge. Jag har försökt att göra en åldersbedömning på följande sätt:

Rött: Troligen äldre än ca 150 år, dvs de bör vara från prästfärdernas tid.

Orange: Svårbedömda, kan vara äldre än ca 150 år.

Gult: Troligen från modern fjällvandringstid. Här har jag även räknat in fynd (unga och gamla) som är tveksamt om de är rösningar överhuvudtaget.

En förklaring till rösningarnas beteckningar finns i slutet av denna artikel.

Vállevágges första del

På väg mot den flacka, övre delen av Vállevágge måste man passera två djupa jokkaviner, vilka tydligt syns på fjällkartan. Om man följer de rösningar som finns får man en bra övergång av dessa raviner som långt in på sommaren är täckta av tjocka snöfält. Troligen gick den gamla stigen just här, men de flesta rösningarna man ser skulle jag tro är av senare datum. Det finns relativt många (minst ett tjugotal), men flertalet är små och inte särskilt imponerande. Men några fynd är värda att nämnas.

Vi tog lunchpaus efter att ha gått på snöfältet över den östra av de två jokkarna. I närheten av den rösning som jag kallar VG15-02-R fanns en intressant lämning.

Ett skafferi på fjället. Fyra rejäla stenskivor lutade mot en större sten. Mellan skivorna och stenblocket bildas ett trekantigt förrådsutrymme, ungefär 25 cm högt. Här kunde man förvara saker, troligen mat. Skivorna är enkla att flytta så att man kan stänga till utrymmet. Sorkarna kan säkert krypa in, så om det var mat som skulle förvaras så måste det vara ordentligt förslutet. Hur gammalt förrådet är vet jag inte, och det behöver ju inte ha något alls med Präststigen att göra utan kan vara senare.

Rösningen VG15-12-R är kraftigt lavbevuxen och ser ut att vara gammal. Trots att rösningen ser ganska oansenlig ut kunde jag se den på ganska långt håll eftersom delar av den stack upp. Den ligger en bit ovanför den led som bildas av de andra rösningarna. Denna placering kan förklara att den förblivit orörd, till skillnad från så många andra.

Många rösningar som vi hittade är svåra att bedöma till ålder, eftersom de ser ut att vara förbättrade eller påbyggda. Rösningar som passeras av många människor blir ju mer utsatta för påverkan. De rasar kanske ner och byggs upp igen, eller så tycker någon att de bör byggas på. Detta förhållande att rösen vid sidan av stigen ger ett ålderdomligt intryck (troligen på grund av att de klarat sig från mänsklig påverkan) hittade vi senare fler exempel på.

Diana och jag är inte helt ensamma om att leta efter rösningar. År 1987 vandrade Lars G Hedlund hela Präststigen och skrev om denna färd i artikeln Vägarna mot Alkavare (Studia Laplandica 9, 1988). Han fotograferade bland annat rösningen ovan. Med ledning av bergens konturer i bakgrunden bedömer jag att den står på Vállevágges östra sida, kanske i närheten av rösningen VG15-18-R. Jag höll naturligtvis utkik efter den men hittade den inte. Kanske står den fortfarande kvar och väntar på att bli återupptäckt. Foto: Lars G Hedlund.

För övrigt skriver Lars G Hedlund i Studia Laplandica 9 att han längs Prästvägen kunde återfinna ”ett mindre antal mer eller mindre intakta eller kullfallna rösen”. Det låter som betydligt färre än vad jag och Diana har letat upp. 

Vállevágge – en hiskelig avgrund

Om nu Nensén tyckte att Vállevágge var svår så är botanikern Andersson inte sämre i sin beskrivning. Fortsättningen av hans anteckningar lyder: ”Det var den trakt, jag förut många gånger gått; men nu öppnade sig en helt annan. Vi nedstego i den hiskeligt enformiga avgrund som bildas mellan fjellen Walli och Gaskaivo. Å ömse sidor resa sig de grå, hvitfläckade fjellmassorna, och nere i djupet under snövallen brusar en strid fjellfors, som hastar att utgjuta sig i Tarrajock. På bara ställen mellan stenarna påminde Ranunculus glacialis och Saxifraga nivalis om att lifvet ej utestänges af snögränsen, och sköljda af det nedsorlande fjellvattnet från drifvorna, dolde sig tufvor af den lika lilla som rara Phippsia algida.”

Personerna i sällskapet "nedstego", vilket är en bra beskrivning när man lämnar den höga sluttningen av Vallespiken och tar sig ner till jokken i dalgångens botten. Av beskrivningen att döma vadade man inte jokken utan höll sig på den östra sidan.

Från rösningen VG14-29-R (se kartan ovan samt tidigare bloggartiklar jag skrivit om Präststigen) ser man denna slingrande ås nere vid jokken, mitt i bild. Det går bra att stiga ner mot den och sedan följa östra stranden. Jag har en teori – falsk eller sann vet jag fortfarande inte helt säkert – om att man gick över på den västra sidan ungefär vid åsen, så jag ville undersöka om det fanns vägmarkeringar på den sidan. Renstigen som syns på bild kan naturligtvis ha funnits länge, men eftersom den ser ut att användas flitigt nuförtiden så får man inga ledtrådar om den är gammal.

Från VG14-29-R och från åsen syntes denna avlägsna stenformation (VG15-20-R), strax öster om åsen. Eftersom vi skulle gå över på västra sidan hade jag inte tid att gå fram till den och undersöka. Det borde jag nog ha gjort, eftersom en förstoring av fotot (taget med kraftigt teleobjektiv) visar att det är en rösning med flera stora stenar ovanpå varandra. Jag var istället övertygad om att vi skulle finna åtminstone någon ny vägmarkering på den västra sidan. Det gjorde vi inte.

Dagen efter publiceringen av denna lilla artikel fick jag för mig att leta bland de foton jag tog när jag passerade Vállevágge sista juni 2013. Jag hade då inte kommit på idén att leta efter rösningar, men på ett foto finns faktiskt VG15-20-R med. Och jag står bara tio eller tjugo meter från den! Fotot visar att två stenar av olika storlek har placerats på den stora, lutande stenen i botten. Viss lavbeväxning finns.

Ovan: Från åsen kunde vi se upp en bit i Vállevágges övre del. Så här mycket snö är det sällan nuförtiden i slutet av juli och jokkfåran är vanligtvis lättvadad och beskedlig. Men när man läser vad Nensén och Andersson skrev får man intryck av att de hade stora snöfält omkring sig och att det var betydande vattenmassor som forsade fram. Kan det som är extremt idag ha varit det normala i mitten på 1800-talet?

Fortsättningen uppför Vállevágge

Precis vid den slingrande åsen fanns en tjock snöbrygga som vi kunde använda för att gå över Vallebäcken (till höger, utanför bilden ovan). I annat fall hade vi haft besvär med att korsa den här. Iskanterna var nämligen flera meter höga på den västra sidan som vi nu står på. Om det såg ut så här på Nenséns och Anderssons resor förstår man att de valde den steniga vägen på östra sidan (de hade ju dessutom klövjerenar med tung packning). Observera den mörka, urgröpta delen i snön där vattenmassorna tidigare under snösmältningen inte fått plats att rinna under snöbryggan utan runnit ovanpå.

Ovan: Foto taget strax efter vi gått över på den västra sidan, med kameran riktad åt SO, tillbaka ner i Vállevágge. Den långa, slingrande åsen nere vid jokken är ett bra riktmärke när det är dags att spana efter rösningen VG14-29-R som avtecknar sig mot himlen högt uppe (vid den röda pilen).

Västra sidan var i år täckt av stora snöfält och det var arbetsamt att gå där nu. Förra året, när det var barmark, upptäckte vi att den västra sidan var betydligt enklare än att gå på än den östra. Den gamla generalstabskartan angav ju att vägen gick på den västra sidan, men detta tycks alltså varken Nensén eller Andersson gjort. Förra året fann vi en rösning (VG14-27-R) allra längst upp som tycktes bekräfta generalstabskartans version.

Fotot ovan visar rösningen VG14-27-R som står på ca 1160 meters höjd. Rösningen är svår att åldersbedöma, är den gammal eller inte? Utan tvekan är den mycket genomtänkt placerad och omsorgsfullt gjord. Men det finns inte mycket lavar på den. Beror det på att den är relativt ny? Eller är det det bistra vädret och den utsatta positionen som gör att lavarna har svårt att få fäste? Eller är det är en gammal rösning som blivit återuppbyggd? Personligen tror jag det sistnämnda. Jag har markerat den med orange, vilket innebär att jag är osäker på dess ålder. Nästa dag hoppades jag få ledtrådar om den passade med den gamla Präststigen eller inte. I bakgrunden Ruonas (närmast) och bakom bergen kring Låptåtjåhkkå.

Vår höga lägerplats på drygt 1100 meters höjd, strax efter att vi passerat VG14-27-R. Vi var trötta och ville slippa att gå ända ner till den flacka marken vid de små sjöarna vid Habres. Bakom tälten, på andra sidan dalen, reser sig berget Tjuollda. Det var väl att vi tältade här. Nästa dag väntade nämligen intressanta fynd på oss. Men det visste vi inte då.

Den gåtfulla stigen på västra sidan

Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma), som låg till grund för fjällkartorna fram till och med 1960-talet, hade den troliga sträckningen av Präststigen utritad, dock utan namn. På dessa kartor var den alltså utritad på Vállevágges västra sida, inte den östra som nästan alla fjällvandrare går numera. Förra årets upptäckt av rösningen VG14-27-R tycktes bekräfta generalstabskartans version, och i år hade jag hoppats på fler bekräftande fynd. Men några sådana hittade vi inte. Däremot fann vi stöd för att man förr färdades på den östra sidan! Se nedanstående foto.

På vägen tillbaka till Kvikkjokk, när Diana och jag hade lämnat Sarek, hamnade vi i Vállevágge igen, men nu på den östra sidan. Och ser man på: där stod en rösning (VG15-22-R). Jag bedömer den som gammal på grund av de rikligt lavbeväxta stenarna som ser ut att ha stått i samma position länge. 

Ovan: En gammal karta, gravyrutkastet till generalstabskartan, blad 13 Sulitälma (1889). Den utritade stigen korsar - precis som på den färdiga generalstabskartan - Vallebäcken ungefär vid åsen och följer sedan den västra sidan.

En annan förlaga till generalstabskartan är ovanstående konceptkarta (1889). Stigen på Vallespikens sluttning stämmer visserligen inte så bra med verkligheten. Inte heller är bergens form särskilt väl återgivna. Men det finns en intressant detalj: stigen tycks gå över Vallebäcken högre upp. 

Gravyrutkastet har en markering av stigen som är snarlik den på generalstabskartan. Men konceptkartan har alltså markerat att stigen korsar bäcken högre upp. Är det medvetet gjort eller bara ett utslag av oprecis kartritning? Svårt att säga. Men det sätter fantasin i rörelse.

En fundering är att när generalstabskartan gjordes hade man mer eller mindre övergett den östra sidan och börjat använda den västra. Kanske var Vallebäcken inte särskilt vattenrik under den perioden och snömängden i dalen liten.

Men konceptkartan inspirerar även till en något annorlunda fundering. Kanske följde man på prästfärderna trots allt den östra sidan, drygt halvvägs upp till passpunkten för att därefter gå över bäcken till den västra sidan (när det var möjligt med tanke på snöfält och vattenmängd). I så fall kunde man ha passerat både VG15-20-R och VG15-22-R och någonstans därefter satt kurs på rösningen VG14-27-R som snart blev synlig uppe på kanten. Om denna senare hypotes var riktig borde VG14-27-R inte stå som en isolerad rösning utan följas av flera i närheten.

När vi gjorde vår vandring hade jag inte hunnit fundera så långt som när jag nu skriver. Men jag hade redan då en tanke att rösningen VG14-27-R kunde vara en viktig länk i en sammanhållen stig. Och de nya fynd som väntade oss nästa dag skulle inte göra oss besvikna.    

Beteckningar

Det börjar bli många stenhögar och andra lämningar att hålla reda på (en bra bit över 100!) så jag har sett behovet av en mer definitiv metod att namnge dem, med en kombination av bokstäver och siffror. Exempelvis betecknar VG15-12-R ett fynd som ligger i området VG  (= Vállevágge) och som gjordes 2015. Siffran 12 är från min godtyckliga numrering av Vállevágge-fynden och R är förkortning för rösning. Andra förkortningar för fyndtyp är SG (= stig) och SN (= sten). Förra året hade jag ett annat beteckningssätt, till exempel Pr29 för en viss rösning (som råkade ligga i Vállevágge). Den har nu fått beteckningen VG14-29-R. På detta sätt hoppas jag att det blir enkelt att återfinna fynden i förra årets artiklar på mina nya kartor.

Tack

Tack till utsidingen Mats Broberg som letat upp förlagorna till den gamla generalstabskartan. Tack också till Björn Andersson för en kopia av N. J. Anderssons bok om sin resa.

Präststigen - en uppföljning

Präststigen (eller Prästvägen som den också kallades) gick mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Jag har skrivit några artiklar här i bloggen om "detektivarbetet" att - så exakt som möjligt - kartlägga denna väg som användes av de präster som skulle förrätta gudstjänster i kapellet. Artiklarna är taggade med "Präststigen". 

Präststigen är ett namn som finns i Ortnamnsregistret. Uppgiften kommer från Harald Grundström, forskare och präst, kanske mest känd för "Lulelapsk ordbok". Jag förmodar att namnet med modern stavning blir "Härrábálges".

Alkavare kapell byggdes 1788 och Präststigen användes från och med detta år fram till ungefär 1860, då gudstjänsterna upphörde (de återupptogs ca hundra år senare). Stigens ungefärliga sträckning har varit känd ända till modern tid, och den fanns med på Generalstabskartan från 1890 samt på de fjällkartor som användes fram till ca 1970-talet. Däremot har de exakta detaljerna om hur stigen gick efterhand fallit i glömska, även om det naturligtvis kan finnas en och annan bland lokalbefolkningen som sitter inne med kunskapen.

En fjällvandring för 144 år sedan

I Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 fann jag en mycket intressant hänvisning till Prästvägen i en artikel som författades av en anonym person: Från Aktsek till Njuonjes. En femtonårings reseminne från 1871. Han följde med ett sällskap av samer genom Sarek, och gruppen övernattade vid ett lappläger vid södra stranden av Alkajaure (Álggajávrre). Han skrev följande: ”Stärkta af den långa hvilan och den kraftiga kosten anträdde vi färden kl. 8 f.m. på prästavägia eller prestvägen, så kallad, emedan den alltid togs af kvikkjokkspresten på hans färder till eller från Alkavare. Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna. Genom Sarvisvagge Njåtsåsvagge, och Laktovagge gick färden till Welkespuolda, hvarifrån vi skulle enligt Per Olofs utsago sett Sulitälma på en mils afstånd, om vädret varit klart.”

Här får vi alltså veta att vägen var ”textad”, det vill säga att mindre rösningar hade placerats på höjderna för att underlätta för dem som färdades. Stenrösena var alltså väl kända av lokalbefolkningen ett decennium efter att prästresorna hade upphört. Resesällskapet följde sedan Prästvägen ända till Vállevágge, där de lämnade den och vek av västerut mot Njunjes.

Rösning Pr06 skymtar som en vass nål några hundra meter norr om tältet som nätt och jämnt står inne i Sarek. Rösningen ligger nästan precis på gränsen mellan Padjelanta och Sarek, drygt 7 km norr om Tarraluoppalstugorna och ca 1 km söder om den punkt där renstängslet korsar gränsen. Den är väl synlig från vilket håll man än kommer på Prästvägen. Troligen var detta en av de rösningar som 15-åringen såg på sin resa. När jag pratade med en renskötare i samebyn sa han att de ibland reser upp nerfallna rösningar. Om just denna har behövt sådan omsorg vet jag inte. För närvarande verkar den stå stadigt och stabilt.

Före femtonåringens resa hade en präst, Jonas A Nensén, gjort färden från Kvikkjokk till Alkavare kapell för att förrätta gudstjänsten. Detta var år 1841, således 30 år tidigare. Nensén beskrev sin färd på fjället noga även om anteckningarna är ganska knappa. Det är en reseberättelse av nästan modernt snitt som kastar ljus över hur vissa delar av Prästvägen gick. Han nämnde däremot ingenting om rösningar och vägmarkeringar. (Jag har återgivit flera citat av Nensén i en tidigare artikel.)

Att rösa en led

I höstas ringde jag upp sarekkännaren och författaren Tore Abrahamsson som jag hade ett par givande samtal med. Han påpekade att när man rösar en led är ett avstånd på 200 meter mellan rösningarna lämpligt. Följer man en sjö eller liknande kan det vara längre. Om man tänkte på samma sätt när Prästvägen rösades innebär detta att det skulle kunna vara tiotals rösningar per mil av Prästvägen. Så många tror jag inte det var, terrängen kräver det inte överallt. Men det kan ju tänkas att åtskilliga har rasat ihop under årens lopp, och att de man kan se numera bara är en del av de ursprungliga rösningarna. Jag fann för övrigt ett mindre antal stenhögar som kan vara sådana raserade rösningar.

Det naturliga när man sätter upp rösningar är att placera dem på upphöjda ställen: kullar, höjder, större stenblock. De ska ju synas tydligt på så långt håll som möjligt. Om sikten är skymd måste de stå tätare.

Annat än bara prästväg?

En annan person jag har talat med är Kenneth Awebro, som är en av dem som bäst känner till de gamla silvergruvorna i Lappland, och som har skrivit avhandlingen Luleå silververk. Han anser att stigen till Alkavare användes redan före kapellets tillkomst och var till för gruvarbetare som skulle upp till gruvan. Gruvarbetarna var ju ofta ovana vid fjällen och beroende av en tydligt utmärkt stig. Detta innebär att vissa av rösningarna kan vara äldre än 230 år, rentav över 300 år gamla.

Före gruvans tid kan det mycket väl ha funnits en samisk led med i stort sett samma sträckning. Men samerna behövde knappast rösningar för att hitta i fjällen, så rösningarna bör inte vara äldre än gruvan vid Alkavare (tillkom år 1673).

Åldersbestämning

En detalj som jag från första början tyckte var mycket viktig var att åldersbestämma rösningarna. Lavarna som växte på dem borde vara en av de få möjligheter om står till buds att gära en sådan datering. Vid kontakt med länsstyrelsen och Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) fick jag dock veta att denna metod är något man frångått. Detta bekräftades av en botaniker och lavexpert som jag kontaktade på Botaniska muséet i Lund, Ulf Arup. Han berättade bland annat att den gröna kartlaven inte är riktigt så pålitlig att använda som jag beskrev i en av mina artiklar. Vissa av de lavar jag hade fotograferat var också svåra att exakt bestämma till art.

Den magnifika rösningen Pr12 som står några hundra meter från den förmodade Prestemansstenen. Anledningen till att den vita "kronan" inte är lika lavbevuxen som de grå stenarna ansåg Ulf Arup bero på att lavar inte växer lika bra på den vita kvartsen. När det gäller lavarnas tillväxthastighet beror det på många faktorer, till exempel väderstreck, solbelysning, utsatthet för vind, typ av mineral och fågelspillning. Detta gör åldersbestämning med hjälp av lavar svår. 

Inför bedömningen av lavarnas ålder hade jag funderat ut en hypotes. När man bygger en rösning kan ju de stenar man plockar redan ha lavar på en eller flera sidor (undersidorna som är vända mot jorden bör dock vara rena). I den färdiga rösningen kommer då en sida av den bestå av ett antal stenar där somliga kan ha mer eller mindre beväxning medan andra saknar detta. Sedan går åren. Om man efter en tid åldersbestämmer de stenar som har de yngsta lavarna bör man kunna få fram en ålder. Ulf Arup höll med om att det fanns en poäng i detta resonemang, men jag uppfattade att så långt som till noggrann åldersbestämning ville han inte gå. Då hade man behövt en referenssten, dvs en sten där man känner till åldern av dess lavbeväxning.

Nåväl, man borde i varje fall kunna kasta en blick på en rösning och få ett intryck. Om det växer flera olika sorters långsamväxande lavar, de har fyllt springor och mellanrum, och flera sidor av rösningen är täckta av lavar, då bör rösningen vara gammal. Men är rösningen 300 år eller bara 150 år? Att avgöra det kan bli besvärligt. Därför nöjer sig arkeologer ofta med att göra en ungefärlig bedömning. I fråga om Präststigen handlar det om rösningarna kan anses vara äldre än från 1850. Då kan de klassas som fornminnen. Åtskilliga av de rösningar som jag dokumenterat bör vara minst så gamla, vilket jag fått bekräftat av en arkeolog.

Mysteriet med Prestemansstenen

I en artikel (oktober 2013) skrev jag om den så kallade Prestemansstenen. Stenen finns utsatt med namn på Generalstabskartan från 1890. Namnet finns också med i Ortnamnsregistret, och som uppgiftslämnare anges Harald Grundström (1931). Han har tillfogat en anteckning: Läget endast ungefärligt angivet. Jag antar att han menar hur stenen är utritad på Generalstabskartan.

Claes Grundsten nämner stenen i en av sina guideböcker, men den är trots detta inte lätt att finna. Lars Hedegaard Larsen från Danmark lyckades få fram en bra kandidat till denna sten år 2013, vilket jag redovisade i artikeln.

Jag har talat med några personer som har gått hela eller delar av Präststigen. Kenneth Awebro och Lars G Hedlund gjorde det på 1980-talet och har nämnt om detta i artiklar. Rolf Kjellström och Ulf Böke gjorde en vandring i Linnés fotspår år 2000 (men de kände inte till Prestemansstenen). Kenneth Awebro trodde att Grundsten möjligen kunde ha fått uppgifterna om Prestemansstenen från honom. Kenneth var inte säker varifrån han själv fått dem. Kanske var det från kartstudier. Han ansåg att stenen var en gränssten som kan ha markerat vägskiljet där stigarna delar sig. En väg går ner till Tarraluoppal (den vi kallar Linnés väg) och en del är Prästvägen till Alkavare.

När det gäller Prestemansstenen är mina forskningar inte avslutade. Jag hoppas fortfarande på en bekräftelse att rätt sten är funnen, den som Lars Hedegaard letade upp. Alternativt en dementi och en ny kandidat. Man skulle önska att Harald Grundström fanns att tillfråga. Jag återkommer i ärendet om det framkommer någonting nytt.

Ovan: stenblock funnet av Lars Hedegaard Larsen. Koordinater: N67 10.309  E17 10.495; SWEREF 99 TM:  7452178,  594138. Dess läge stämmer med Generalstabskartans angivelse av Prestemansstenen, och den ligger nära ett stigskilje. Det finns heller inte särskilt många andra stora stenblock att välja på i just det området. Platsen är lämplig för rast och att släcka törsten, och kanske gjorde kyrkfolket det här. När man passerat denna sten ska man ta en smula höjd och korsa Gárránisjågåsj vid en rösning som jag gett beteckningen JB01.

JB01 markerar kanske ett gammalt vadställe över Gárránisjågåsj.

JB01 i närbild. Koordinaterna är: N67.176824  E17.179607; SWEREF 99 TM:  7452746,  594330.

Är Präststigen kartlagd i modern tid?

I inledningen skrev jag något om att vägen varit ungefärligt känd ända till nutiden, men att kunskapen om dess exakta sträckning inte varit allmänt känd. Visserligen var den fortfarande mycket välbekant en tid efter att den slutade användas av prästerna, och säkert fanns det på vissa sträckor en synlig stig man kunde följa. Man får väl också räkna med att stigen kartlades i detalj av kartograferna under arbetet med Generalstabskartan 1890. Men hur var det därefter?

Under 1960-talet vaknade intresset för Präststigen igen, i samband med kapellets återinvigning år 1961. Det genomfördes säkerligen åtskilliga vandringar under de följande decennierna och det skrevs en hel del artiklar och reseberättelser om stigen. I flera artiklar som jag läst nämns iakttagelser om rösningar utefter färdvägen, men ingen tycks ha gjort en systematisk undersökning av dessa rösningar. Detta har jag också fått bekräftat av en handfull personer som var med på den tiden och som intresserade sig för hur stigen kan ha gått. Två av de främsta kännarna av stigen är Kenneth Awebro samt Lars G Hedlund som samarbetade med Kenneth att kartlägga transportvägarna till gruvverksamheten i Kedkevare och Alkavare. De tog reda på hur stigen gick i stora drag men letade inte systematiskt upp rösningar för att få dem dokumenterade och inprickade på kartan.

Men de fann ändå åtskilligt av intresse. I artikeln Vägen till Alkavare i Studia Laplandica 9 skriver Hedlund: "Ännu sommaren 1987 kunde stigen ... bitvis återfinnas längs hela sin sträckning. Ett mindre antal mer eller mindre intakta ... eller omkullfallna rösen kunde återfinnas längs färdvägen." Vidare: "Stigen är fortfarande bitvis synlig i terrängen...". I artikeln finns ett par foton som visar dels ett röse, dels en nedtrampad stig i marken. Det verkar som om Lars Hedlund mer koncentrerade sig på stigens slitage i terrängen än på att leta rösningar. Som fjälljägare och fjällforskare hade han också en mycket stor erfarenhet av detta arbetssätt. (Här kan man fråga sig om det är möjligt även idag för en tränad blick att upptäcka stigens slitage på terrängen.)

Åter till frågan i rubriken. Om den formuleras på detta sätt: "Har Präststigens sträckning systematiskt kartlagts med avseende på dess rösningar?" så tycks svaret trots allt vara nej. Ingen jag har frågat känner till en sådan kartläggning. Och då har jag vid det här laget pratat med många. Institutioner som Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen, Laponiatjuottjudus, Ájtte och så vidare. Vidare ett betydande antal fjällkännare och författare, privatpersoner bland lokalbefolkningen samt samer och renskötare från de två aktuella samebyarna.

Det är spännande att hitta ett nytt forskningsfält. Och jag är säker på att det finns mer i fjällvärlden som är outforskat (eller näst intill) och som ingen hunnit ta itu med.

För närvarande har jag, från och till, en smula kontakt med Laponiatjuottjudus som är den förvaltning som närmast ansvarar för fornlämningar i Laponia. De har visat intresse för själva stigen och för fynden av rösningar. Vi får väl se vad det kan leda till. En poäng i sammanhanget är att stigen inte bara handlar om en fornlämning utan att den duger att använda även för nutida "turist"-verksamhet.

Prästvägen som nutida vandringsled

Prästvägen är definitivt värd att göra känd som fjällvandringsled. Den är troligen den snabbaste färdvägen till Alkavare kapell och därmed till ett av Sveriges mest avlägsna fjällområden. Möjligheten att hitta bortglömda vägmarkeringar och andra arkeologiska lämningar blir en spännande krydda till vandringen. Den som hittar rösningar eller andra spår som kan vara från Präststigen får gärna dela med sig av dem till mig - jag skulle bli mycket tacksam för detta.

Terrängen är relativt lättvandrad - om man jämför med andra färdleder som går genom stiglöst land. Naturen är storslagen med vyer in i både Sarek och Padjelanta. Möjligheter till avstickare in i Sarek finns, t ex vid övre Njoatsosvágge. Närheten till Padjelantaleden vid Tarreluoppalstugorna kan kännas som en trygghet om krafterna skulle tryta eller vädret bli besvärligt.

Stigens historia gör den även lämplig som pilgrimsled (sådana vandringar lär ha gjorts för 30-40 år sedan). Man känner historiens vingslag när man ser de gamla vägmarkeringarna och lägerplatserna. Det är fascinerande att leva sig in i hur det var att gå stigen för 200 år sedan. Vandringen kan med fördel avslutas med ett besök i kapellet, och vill man pricka in kyrkhelgen så infaller den alltid sista söndagen i juli. Om man inte har lust att gå samma väg tillbaka kan man gå norr om sjön Álájávrre och enkelt fortsätta till Staloluokta. Den som inte räds strapatser kan ta vägen genom Sarek.

Några smakprov av vägen

I tidigare inlägg om Präststigen (augusti och september 2014) har jag med text och kartor beskrivit hur vägen gick. I artiklarna finns de olika rösningarna utsatta med sina beteckningar. Jag upprepar inte allt detta en gång till utan hänvisar till artiklarna. Men här kommer i varje fall ytterligare några foton och kommentarer som kan vara användbara om man planerar att vandra leden eller delar av den. Jag har koncentrerat mig på den sista tredjedelen som jag tror är den minst kända sträckan. Det är den del som kommer efter Prästemansstenen, så här följer vad som händer efter den och efter rösning JB01.

Efter att ha passerat Prästemansstenen och JB01 vid Gárránisjågåsj passerar man strax öster om punkt 1082 på fjällkartan. Ett par pyttesmå sjöar passeras därefter och sedan går man i en ravin som till att börja med är mycket grund. Den leder ner mot den lilla namnlösa sjön söder om Vássjárávjátja (syns längst till vänster på fotot ovan). Man följer den lilla bäckravinen och går i kanten av den sanka gräsmark som finns öster om Vássjájávrátja. Norr om sjön går stigen uppför en sluttning till den flacka gräsplatå där prästfolkets andra nattläger låg (prickarna längst bort i bakgrunden på fotot).

Fotot ovan är taget uppe på lägerplatån med rösning Pr09 i förgrunden, kameran riktad mot söder. Här finns ytterligare rösningar att studera. Platån erbjuder en vacker utsikt över Vássjájávrátja och jag tycker detta borde vara ett intressant utflyktsmål för en dagstur från Tarraluoppalstugorna. Den sanka gräsmarken öster om Vássjájávrátja breder ut sig nedanför. Kommer man norrifrån (och alltså följer prickarna söderut i bild) så gäller det att välja rätt bäckravin när man går uppför sluttningen i bakgrunden. Den lilla sjön söder om Vássjájávrátja är dold bakom den bergrygg som kommer från höger i bild.

Efter lägerplatån vrider Prästvägen rakt norrut igen. Man kan sikta strax väster om den punkt där renstängslet skär gränsen mellan Padjelanta och Sarek. På det sättet kommer man efter ca 2 km att kunna sikta Pr06 på långt håll (se foto ovan i artikeln). Med lite tur passerar man även rösning OD01 som ligger en kilometer norr om platån. Jag misstänker att det finns fler rösningar här som jag inte lyckats hitta.

Rösning Pr02 (röd pil) på stenen till höger om Diana. 2 km längre norrut ligger Pr01 (gul pil) som är rest på en större sten som avtecknar sig mot Álggavárres sluttning i bakgrunden. Även om Pr01 är placerad på ett föredömligt sätt och kan upptäckas på långt håll behöver man nog kikare för att ana att den finns där. Det borde rimligen finnas rösningar mellan dessa två, men vi såg inga. Kanske om man letar noga.

Pr01 sedd på närmare håll. Rösningen är den som vi fann närmast Alkavare (ca 2 km söder om vadet över Rissájåhkå). Sjön Álggajávrre ligger bakom stenen, i sänkan hitom Álggavárres sluttning.

Vid ankomsten till Álggajávrre återstår bara ett litet problem om man ska till kapellet: att ta sig över vattnet. Det finns båtar, skänkta av fjällvandrarklubben Skarja. De kan man använda. Men om vattennivån inte är hög är det enklaste att vada vid utloppet intill båtarna. Kallt förvisso, men man slipper det tunga arbetet med att vända och dra båtarna (kräver två personer).

För egen del hoppas jag kunna återvända till Prästvägen i juli i år för att fullborda mina undersökningar. Tanken är att nå fram till Alkavare kapell den 25 juli och kunna delta i kyrkhelgen. Det har jag aldrig gjort tidigare.

Färdvägen på fjället - Präststigen (3)

Den sista dagens vandring på Präststigen innehöll hänförande upptäckter men även gåtfulla omständigheter. En av gåtorna finns på vår sista etapp i anknytning till det nattläger som var kyrkvandrarnas första (om de färdades från motsatt håll, dvs när de kom från Kvikkjokk). Nattlägret ansågs av Axel Hamberg ha varit i Ruonasvágge. Även om det inte finns anledning av direkt betvivla detta så har jag inte fått alla detaljer att gå ihop.

Vår etapp från Ruonasvágge fram till början av Vállevárre (eller snarare Vallespikens sluttning). Skalan på min skiss och den gamla kartan är inte exakt densamma men stämmer någorlunda. Den bruna pilen markerar en ås bredvid Vallebäcken (behandlas senare i texten).

Lägerplatsen i Ruonasvágge

Prästen Jonas A Nensén, som vandrade mellan Kvikkjokk och Alkavare år 1841, skrev följande notis om den första dagsetappen: "Ruddnas slätt belägen söder under gråberget Ruddnas, därå första lägerstället; nedom var en bäck; ett fult, trångt och mörkt ställe, omgiven av smärre fjäll."

Det troliga är att platsen som åsyftas med "Ruddnas slätt" är Ruonasvágge som ju innehåller bra lägermark. Men beskrivningen av platsen är gåtfull. Förståelsen försvåras av att den gamla kartan har två berg som kallas Ruonas (se kartan ovan). Det ena Ruonas är detsamma som idag, det andra är det som nu kallas Såmmártjåhkkå. Det senare skulle jag mer beteckna som "gråberg" än vårt Ruonas, som är en ganska låg klippa som är mörk i sin övre del och grön i sin nedre. Men eftersom lägerplatsen skulle ligga "söder under" är det bara denna Ruonas-klippa som passar när det gäller placeringen (såvida inte Nensén skrivit fel väderstreck eller förväxlat bergens namn).

Vy ner mot Ruonasvágge, taget innan nedstigningen från norr. Dalens botten syns inte på detta foto. På andra sidan stigen den steniga sluttningen upp mot Vállevágge. Den avrundade kullen längst i bakgrunden är Vallespikens norra del som man ska hålla nästan spikrak kurs mot. Sluttningen som försvinner längst åt höger i bild är Såmmártjåhkkå. Lägg märke den klippa som skjuter ut som ett "knä" hitom och precis till höger om Vallespiken. I klippans övre del ligger 1100-metersnivån (jag har ritat ut den på min skiss).

Samma sluttning som på föregående foto, men nu mer åt väster och sedd från en punkt längre ner mot bottnen av Ruonasvágge. Här finns goda lägermöjligheter. Berget som reser sig på andra sidan är sluttningen av Såmmártjåhkkå. Är det verkligen denna dal som Nensén avsåg med "Ruddnas slätt"? Eller finns det någon annan flack mark i närheten som stämmer bättre med detaljerna i hans beskrivning? Det är svårt att se något alternativ. Fotot taget när jag gick här i juni 2013.

Nensén tyckte inte om landskapet här och använde orden "ett fult, trångt och mörkt ställe". Inte heller denna anteckning är enkel att förstå. Var det själva lägerstället som han inte gillade? Eller var det vid den bäck som fanns "nedom"? Kanske var det trånga ställe han syftade på det som nu kallas Ruonasgårsså. Alltså den djupa ravin som leder jokkens fåra ned mot Tjuoldavágge. Här är det ju verkligen trångt och mörkt. I övre delen av Ruonasvágge är det betydligt öppnare och ljusare, även om det fort hamnar i skugga när kvällen närmar sig. Texten verkar således inte helt tydlig. Men Nensén var mycket noggrann med sina anteckningar så man kan inte utgå från att han skrivit fel. Varför tycks då inte detaljerna i hans beskrivning passa med verkligheten?

Mot Vállevágge

Efter Ruonasvágge stiger landskapet upp mot Vállevágge. Detta är en lång och stenig sträcka, och man ska avverka närmare 300 höjdmeter. Det kändes krävande för både kropp och tanke att leta sig uppåt. Även om vi försökte planera en bra väg så hamnade vi ständigt i blockterräng eller tvingades tappa några meter i höjd för att strax därefter gå uppför igen.

Från den nordöstra sluttningen av berget Málmmatjåhkkå 1705 rinner en ganska vattenrik bäck. Bitvis är den ganska strid och innehåller flera små vattenfall. Det gäller att ta sig över på lämpligt ställe och sådana finns på ungefär 900 meters höjd. På väg dit passerade vi några mindre rösen.

Röse Pr22. En ovanligt formad sten som lagts som en vägvisare. I varje fall tror jag att det var medvetet gjort. Stenen var ganska väl synlig även på avstånd.

Pr23, en flat sten som lutats på ett block. Kameran är riktad mot nordväst. Berget i bakgrunden till vänster är 1138 och vi hade tidigare på dagen kommit till höger om det och sedan gått ner i Ruonasvágge.

Vi kom fram till bäcken som just där rann över berghällar och bildade små forsar. Vi hade inga stora problem med att ta oss över. Nästa dag, när vi kommit till Kvikkjokk, pratade jag med ett par killar som sa att de hade hittat ett röse vid denna bäck som de trodde markerade ett vadställe. Men Diana och jag kunde inte upptäcka någon markering. Möjligen gick vi ändå över nära det röse som de sett.

Rösen - eller inte?

På vägens fortsättning upp mot Vállevágge såg vi stenar och små stenhögar på åtskilliga ställen. Terrängen är sådan att man kan förvänta sig stenar som av naturliga orsaker ligger ovanpå större stenar. Det var ibland svårt att veta vad som var sådana naturliga placeringar och vad som gjorts av människor.

En annan iakttagelse var att de stenar och rösen som troligen var medvetet ditlagda var av enklare konstruktion än vissa av de stora rösekonstruktioner som vi hittat tidigare. Detta kan tyda på att flera rösen och stenar är ditlagda i sen tid av exempelvis fjällvandrare. För några dagar sedan talade jag med en äldre same som menade att många rösen på Präststigen är gjorda av "turister". Detta tycker jag är en rimlig förklaring. Det handlar väl då om rösen som är högst femtio eller sextio år gamla.

Utefter vår färdväg såg vi dessa stenar liggande på ett block. Är de ditlagda av människor? Och om det är så, har personen avsett att de ska markera vägen? Har konstruktionen kanske fallit ihop? Svårt att veta. Jag har inte dokumenterat just dessa som ett röse.

Det fanns ytterligare stenar och små stensamlingar som vi passerade. Om vi hade dokumenterat allihop hade vi nog inte hunnit till Kvikkjokk i tid! Kanske borde man återvända en gång till och titta mer noga på en del av dem. Det är dessutom mycket troligt att det finns rösen som vi inte upptäckte. Förra året gick jag ungefär samma väg men höll något längre ner på sluttningen. Den vägen var mer stenig och svårare att gå. Vad jag minns såg jag inga rösen utefter den färdvägen, men å andra sidan letade jag inte lika noga som vi gjorde i år.

Pr24 var en lutande stenskiva som stabiliserats med en tung sten. I bakgrunden ca hundra meter bort skymtar nästa röse, Pr 25. Vallespiken längst bort vid horisonten.

Pr25 med Pr24 (föregående röse) i bakgrunden. Dalen bakom och nedanför Pr 24 är Tjuoltadalen. Det var få rösen som gav lika ett ålderdomligt intryck som några av dem vi sett föregående dag.

Vi stötte på en del fjällripor på väg upp mot Vállevágge. I närheten av Habres flög två flockar upp, sammanlagt minst 30 fjällripor. Jag har aldrig sett så många på en gång. Denna ripa såg vi uppe vid passpunkten i Vállevágge. Den var orolig och hade säkert en eller flera ungar i närheten.

Färdvägen i Vállevágge

Vi kom upp i Vállevágges övre del något väster om den flacka dalbotten. Vi var inte särskilt långt från mittfåran, så när vi såg röset vid passpunkten gick vi dit för att titta på det. Det är ett röse som byggts på och förändrats helt nyligen så jag har inte tagit med det på min karta. De nepalesiska böneflaggorna som hängde där förra året fanns kvar i år också.

Övre delen av Vállevágge. Vallespiken till vänster. Snöfältet på västra kanten verkar kunna ligga kvar länge på sommaren. Detta foto är från juni 2013, men snöfältet låg kvar när vi passerade i augusti i år. En bit bort i jokken syns en liten grön ö. Den finns inte med på fjällkartan, men jag har ritat ut den på min kartskiss.

Nutida vandrare som går i Vállevágge går på den östra sidan, ganska nära bäckfåran, och passerar alltid passpunkten. På den västra sidan av bäcken ligger ett långt snöfält i Vállevágges övre del, så den sidan är inte särskilt populär att gå på.

Men nu till det verkligt spännande. Enligt den gamla kartan gick stigen inte på det sätt som vi går numera. Den gick inte nere i Vállevágges botten utan istället uppe på dess västra sida, flera hundra meter från dalbotten. Vi stod alltså inför en mycket spännande undersökning: att inspektera detta område för att se hur bra det var att gå på. Se om den gamla vägen kunde ha gått här. Och kanske med riktig tur upptäcka något röse.

Vi skulle inte bli besvikna. Undersökningen skulle ge oss två rejäla upptäckter. Men inte bara det. Den forskning som jag i efterhand gjort hemma har nämligen uppenbarat en stor egendomlighet. Och i samband med detta har jag börjat undra om inte hela Präststigen är ett enda stort mysterium.

Överraskningarna

Vi tog oss bort från passpunkten några hundra meter, vinkelrätt mot bäckfåran (dvs ungefär åt SV). Sluttningen lutade svagt uppför, vilket framgår bra av fjällkartan. Till att börja med kunde vi inte överblicka området framför oss men när vi gjorde det fick vi den första överraskningen. Den gällde terrängen på sluttningen. 

Kameran är riktad mot färdriktningen utmed Vállevágge, dvs SSO. Terrängen är som synes stenig, men underbart jämn och fin att gå på. Så här såg den ut de följande 3-4 kilometrarna, och bättre underlag kan man knappast tänka sig. Den som väljer den här vägen går troligen betydligt snabbare än den som går nere i Vállevágges botten. En annan spännande iakttagelse var all den gröna kartlav som stenarna är översållade av. På mina foton i originalstorlek tycker jag mig hitta lavar som kan vara 500-1000 år gamla.

Jag hade inte hunnit hämta mig från överraskningen att marken var så vandrarvänlig förrän vi fick nästa. För mig var det snarast en chock. När vi vände oss bakåt fick vi nämligen se ett röse. Det stod flera hundra meter bort, på en kulle vid horisonten. Och vilket röse! Det var det mest kompletta vi sett sedan Ruonasvágge.

Pr27 avtecknar sig mot horisonten. På grund av tidsbrist hade vi inte tid att gå dit och dokumentera det ordentligt. Det blev bara telefoton. Positionen på kartan är uppskattad eftersom vi inte tog några GPS-koordinater framme vid stenarna.

Samma röse och samma foto, men med kraftigare förstoring. Man ser att röset är välbyggt och symmetriskt. Den som gjorde detta måste ha lagt ner en hel del arbete, både på rösets utseende och dess placering. Röset syns på långt håll om man skulle komma från Kvikkjokk-hållet. Det hade varit intressant att se hur synligt det kunde vara från andra hållet.

Dessa upptäckter kändes fullkomligt överväldigande. På några ögonblick hade det uppenbarat sig två blytunga skäl för att den gamla stigen gick häruppe och inte nere i dalbotten. Den gamla kartan tycktes ha rätt. Igen.

Fulla av tillförsikt gick vi vidare. Vad kunde visa sig härnäst? Sanningen att säga var det inte särskilt mycket. Visserligen var marken de närmaste kilometrarna underbart lättvandrad, men rösen var det dåligt med. Det enda som liknade ett röse var det som finns på följande foto.

Pr28 var en stor, ljus sten ovanpå ett stort, grått stenbock. I det här landskapet var detta avvikande, så nog är det ett röse. Den ljusa stenen är inte alls lika lavbevuxen som det stora blocket. Röset verkar inte uråldrigt utan av yngre datum. Kanske. Jag vågar inte gissa hur länge stenen kan ha legat så här.

Passage över Vallebäcken

Vi kom så småningom längre ner i Vállevágge och närmade oss gradvis själva jokken. Det var ungefär en kilometer kvar tills det var dags att vada över och leta efter ett lämpligt ställa att ta sig upp till Vállevárre.

Den slingrande åsen. Denna ås, som ligger på östra sidan, är ett bra riktmärke när man ska upp på Vállevágge, vilket jag upptäckte när jag gick här förra året. Man ska gå förbi den med ett par hundra meter. Åsen tvingar jokken att göra en liten böj åt väster, vilket syns på bra på Google men bara nätt och jämnt på fjällkartan. Jag har markerat åsens läge med en pil på min kartskiss. Fotot är från juni 2013.

Vi siktade på att vada Vallebäcken ungefär mitt emot den slingrande åsen. Men vi kom inte så långt. När vi hade mindre än en kilometer kvar blev marken blockig och lite besvärlig. Dianas kängor var i sönderfall och behövde tas av och justeras, och då kunde vi spara tid genom att vada där vi befann oss. Vadet krävde ju avtagning av kängorna.

Om marken hade blivit stenig på den västra sidan så var den inte bättre på den östra. Fram till åsen var det blockterräng. Men när vi kom förbi åsen blev det lätt att gå igen. Vi tog en kort vilopaus ett par hundra meter efter åsen. Vi undrade varifrån vi skulle börja uppstigningen till Vállevárre. Beslutet var inte svårt att fatta när vi hade börjat gå igen. Vi hade nämligen fått syn på en omisskännlig siluett som avtecknade sig högt ovanför oss. Det stod ett stort röse däruppe!

Foto på röset Pr29. Vi fick syn på det efter att vi hade gått två, trehundra meter förbi åsen.

Pr29 på nära håll. Röset ser ut att kunna vara gammalt (i synnerhet den skivformade hjärtstenen), men det var påbättrat med ståltråd och andra moderna finesser. De stöttande stenarna såg ut att ha flyttats, antagligen för att förbättra stöttningen eller för att resa röset (om det någon gång har fallit omkull). Röset är en utmärkt vägvisare och leder vandraren behändigt upp till eller ned från Vállevárre. Jag känner inte till någon bättre väg än denna. I bakgrunden syns varifrån vi kom. Åsen skymtar långt borta. Lägg märke till bäcken på västra sidan, hitom åsen (syns på fjällkartan och på min kartskiss).

Även om stenskivan var "moderniserad" fick jag intrycket av att det var ett gammalt röse. Det står i varje fall mycket lämpligt till. Man får en fin färdväg mellan Vallevágge och Vállevárre. Rösets placering stämmer också bra med vad man kan utläsa av den gamla kartan var stigen gick. Troligen är det också en lämplig plats att vada Vallebäcken, dvs i närheten av den slingrande åsen.

Inom synhåll från Pr29 fanns ytterligare ett röse. Och därefter ytterligare flera stycken. Vi hade inte möjlighet att positionera allihop utan konstaterade bara att uppe på Vállevárre finns en stig som är rikligt rösad och som bitvis också är synlig i terrängen. Rösena såg vid ett hastigt ögonkast ut att vara av blandad ålder men vi undersökte dem inte närmare. En del kan mycket väl vara uppsatta av vandrare eller möjligen renägare. När vi passerade de stora snöfälten över de två ravinerna från Vallespiken såg vi rösen som markerade lämpliga övergångar.

Kartskiss med färdvägar. Vi följde den blå prickningen från Ruonasvágge söderut, och denna övergår i grön färg före Vállevágge. Den gröna prickningen är den som nutida fjällvandrare följer. Den blå prickningen på västra sidan av Vállevágge är den som Diana och jag gick, med början strax söder om Pr27.

På kartan ovan finns ett antal frågetecken. Det är delar där jag är osäker på den gamla stigens sträckning. Jag vet t ex inte om rösena Pr26 (2 rösen nära varandra) ska anses vara gamla eller nya. Bägge rösena består bara av några stenar lagda på större block. Är de från prästfolkets tid och markerar den gamla vägen eller är de yngre och markerar den väg som alla går nuförtiden?

En annan oklarhet är var den gamla stigen korsade Vallebäcken. Här finns behov av ytterligare undersökning. Kan det finnas något röse som markerar ett vadställe?

Till sist skulle jag också gärna vilja veta om vi gick rätt spår på den västra sidan. Vi såg inga rösen söder om Pr28. Skulle vi hellre gått närmare bäcken?

Nenséns färd genom Vállevágge

I de anteckningar som prästen Nensén lämnat efter sig finns något högintressant: han beskrev sin vandring genom Vállevágge. Detta är ju nästan för bra för att vara sant! Här borde vi kunna få en direkt bekräftelse på hur den gamla stigen gick. Så här skrev han:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Vid läsningen av dessa rader häpnar man. Här har vi ett ögonvittne som berättar om en färd genom området. Men det han skriver är inte vad man kunde vänta sig. Vi tar en detalj i taget, med början bakifrån.

Nensén upplevde alltså etappen svår, ja rentav den svåraste på hela resan. Det var stenskravel, och så var det en 2/4 mil lång isdriva (dvs en dryg halvmil enligt nutida mått). Mellan åsen och passpunkten är det närmare 4 km, så detta bör ju innebära att isdrivan sträckte sig genom hela den bit av dalen han hade framför sig. Denna isdriva finns ju även idag, men den är mycket kortare och ligger högst upp och på den västra strandbrinken. Om Nenséns uppskattning stämmer var drivan säkert också bredare och låg antagligen delvis även på den östra stranden. Blockterräng och isdriva. Man kan förstå att det var besvärligt.

Men vänta nu, det låter ju som om han har gått nere i dalbotten och inte uppe på den västra kanten. Något vad över Vallebäcken nämner han inte heller - det borde han ha gjort om de tog den västra vägen. Däruppe hade han dessutom sluppit både stenskravel och isdriva. Och kanske var det just därför den västra vägen kommit till: för att undvika alla de besvärligheter som Nensén upplevde. För strax efter vadet över bäcken blir det mer och mer lättgånget.

Så slutar då denna lilla avhandling med ett egendomligt faktum. Med största sannolikhet fanns det alltså en färdväg uppe på den västra sidan, precis som Generalstabskartan visar. Våra fåtaliga rösefynd styrker också dess existens. Trots detta tycks inte Nensén och hans vägvisare ha använt sig av den! Man kan undra varför.

Visserligen var ju inte den gamla kartan utgiven vid den tiden, men stigen borde ju ändå vara känd eftersom prästerna säkert hade både vägvisare och klövjerenar. Hade man glömt bort den? Eller var det bara så att isdrivan just det året var ovanligt stor och besvärlig, och att man - liksom nuförtiden - tyckte att den östra stranden ofta var en acceptabel väg? För numera möter vi vandrare inte några stora svårigheter där.

Det sista(?) mysteriet

Jag hade tänkt avsluta mina forskningar med detta avsnitt, men jag konstaterar att några frågor ännu sprider gåtfullhet omkring sig. Jag har inte kunnat göra någon datering av rösena med hjälp av en botaniker, men det hoppas jag kunna komma vidare med så småningom. Vidare misstänker jag att det finns fler rösen, sådana som jag inte hittat och kanske sådana som ligger vid sidan av den förmodade stigen. Till sist kommer jag till den verkliga stora frågan: vilka var det egentligen som rösade denna led? Var det samer eller prästfolk eller bådadera? Eller var det kanske folk redan vid silvergruvans tid för ca 300 år sedan?

Så det finns nog anledning att skriva mer om Präststigen i framtiden.

Källor

Generalstabskartan 1890, blad 12. Sulitälma.

Axel Hamberg: Alkavare lappkapell. En kulturbild. STF årsskrift 1926.

Nenséns anteckningar är hämtade ur en artikel av folklivsforskaren Phebe Fjällström: En fjällvandring till Akavare kapell sommaren 1841 - nedtecknad av kyrkoherden i Dorortea, Jonas A Nensén. Artikeln publicerades i Kring Alkavare lappkapell. Studia Laplandica 9, 1988. Stort tack till Björn Andersson som letade upp denna artikel och förmedlade den till mig.