Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Solovandring i ödslig fjällvärld (2)

Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Jag köpte glödkakor, öl och fyllda kex av hotellchefen Astrid och förberedde mig på en behaglig kväll i min stuga. När jag lämnade värdparet kom en liten fågel flygande och pep och hade sig. Jag reagerade genast på lätet, det där var ingen vanlig piplärka. Rödstrupig! Jag har bara hört den en gång förut i fjällen, på höststräck inne i Sarek. Men detta var på häckningsplats, det är liksom finare. (Vi har dem i Skåne också, men det är bara några få veckor under flyttningen på vår och höst.) Senare på kvällen gick jag en runda och spanade efter piplärkan men den gick inte att återfinna.

Återfärd mot Kvikkjokk - och vädret förvärras

Stugmyset med glödkaka och kaffe återupptogs på morgonen. Utanför hade det börjat blåsa kalla vindar, och från och till kom regn. Det väntades mer av samma vara de närmaste dagarna. Jag städade logementet, pratade en stund med det trevliga värdparet och gav mig iväg, tillbaka till Prästvägen och Kvikkjokk. Fortfarande hade ingen annan vandrare stannat till. Men när jag följde jokken (Gárránisjågåsj) uppför sluttningen såg jag två vandrare komma från Såmmarlappa med kurs mot stugorna.

På grund av regnet och snösmältningen innehöll Gárránisjågåsj ganska mycket vatten. Kullen längre upp heter Nuortap Gárránistjåhkkå och den skulle jag passera strax till vänster om.

En bit längre upp vände jag mig om och såg tillbaka. Grått och regnigt över Darreluoppal och Badjelánnda.

Vinden var ganska kraftig och kom (precis som under de tidigare dagarna) från väst eller nordväst, beroende på terrängförhållandena. Det underlättade att jag hade den i ryggen. Jag hade hoppats på att rasta och laga lunch någon gång på eftermiddagen, men väderleksutsikterna hade varit så pessimistiska att jag redan vid stugorna förberett mig på problem. I så fall tänkte jag hoppa över lunchuppehållet och bara leva på nötter, frukt och godis tills jag kom fram till en bra tältplats vid Buojdes.

Och tufft väder blev det, tuffare för varje timme. Vinden var hård och duggregnet gjorde inget uppehåll. Jag gick i ett sträck mellan kl 13 och 18. Rastade och tog av mig ryggsäcken bara en enda gång. Men det var en kort stund, för på grund av kylan behövde jag hålla mig i rörelse hela tiden för att kroppen inte skulle gå i strejk. 

Att finna en tältplats blev mer och mer efterlängtat. Jag hade ställt in siktet på östra änden av Buojdes där jag tänkte testa ett ställe som jag sett folk använda. Men blåsten var extrem och värst var det där jag tänkt ha läger. Vinden fick extra fart tvärs över öppet vatten och förhållandena för ett tält var hopplösa. Det var bara att bita ihop och fortsätta en stund till.

Så det blev alltså att jag för andra gången hamnade på en plats jag använt förut: Slihtavágge. Vinden var inte särskilt varsam där heller, men höjdryggen Slihtavárre mildrade kraften. Jag var helt genomfrusen när jag skulle sätta upp tältet och mina fingrar fungerade inte som de skulle. Men tältet kom upp och förankrades med stenar. Alla kläder var våta, kängorna likaså. Yllesockarna hängde jag upp i tälttaket. Dem vred jag vatten ur 3 ggr med en stunds mellanrum.

Finns det bortkastade dagar?

Vad är egentligen en fjällupplevelse värd när regn, kyla och busväder regerar? Från besvikna semesterfirare hör man ibland uttrycket att en sommar har "regnat bort". Friluftsfolk är väl i allmänhet mer tåliga, men även här finns exempel på förväntningar som kan slå fel. Jag föreställer mig att exempelvis alpinisten som tänkt bestiga en åtråvärd bergstopp kan uppleva att insatsen var helt värdelös om målet inte nåddes. Eller den som sysslar med tävlingar i naturen, om resultatet inte är bra nog.

Men hur är det då för fjällvandraren, med en dag som denna? Är den helt bortkastad på grund av hårt väder, dålig sikt och diverse oönskade strapatser? Nej, jag kan inte se det på det sättet. Även de tuffa och svåra dagarna innehåller något av fjällupplevelsens omistlighet. Inte ens regn och storm kan fördriva det som jag i brist på ett bättre uttryck kallar fjällvandringens själ.

Själva kärnan i detta är - om jag nu lyckas uttrycka det jag menar - att man färdas i fjällvärlden med öppna sinnen och att man upplever och uppskattar naturen i alla dess skiftningar.

Detta innebär att det finns något unikt och värdefullt även när förhållandena inte är idealiska. Därför var det inte med en känsla av att en dag gått till spillo som jag nådde min lägerplats. Utan snarare att dagens strapatser var lyckligt genomlevda och att de blivit ett nytt minne för livet. Och ofta är det så att just de svåra dagarna sätter sig fast i minnet och förblir levande, medan de genomsnittliga bleknar bort och försvinner i mängden.

Lägerplatsen i Slihtavágge. Vinden slet i tältet hela natten. Även på förmiddagen blåste det så hårt att det föll regnstänk trots att det inte fanns några synliga regnmoln någonstans. De måste varit långt borta och regndropparna transporterades långa sträckor. Det var mycket i packningen som var blött sedan gårdagen och behövde torkas.

Den följande dagen hade jag ganska skapligt vandringsväder och gick till nästa lägerplats som jag hade på sluttningen mellan Ruonasvágge och Vállevágge. Jag letade rösningar och annat hela vägen och gjorde en del nya fynd.

Gammal rösning som syns tydligt när man går norr om Ruonas. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå.

Stenar lagda på ett större block, sannolikt från modern fjällvandringstid. Ser ut som ett rastställe med vindskydd. Norr om Ruonas.

Stigfragment norr om Ruonas. I detta område går det att hitta många sådana, både gamla som är övervuxna och sådana som används nuförtiden. En del av de nyslitna är säkert renstigar. Den avrundade kullen längst bort i bakgrunden (strax till höger om mitten) är Vallespiken som visar var Vállevágge börjar.

Jokken i början av Ruonasgårsså. Under snösmältningen har det runnit så mycket vatten här att det inte fått plats i "avloppet" under snöbryggan. Det har då runnit ovanpå och grävt ut den här isfåran. En ganska vanlig syn när man går tidigt på säsongen. Att fåran är svart visar att vattnet innehöll glaciärvatten, annars skulle den varit vit. Prästföljena gick över på en sådan snöbro ett par hundra meter längre uppströms. Resorna skedde i slutet på juli, så det var mer snö på den tiden.

Det var nu inte långt till min lägerplats där jag tillbringade ytterligare en blåsig natt. Som vanligt var vinden så kraftig att alla lätta utrustningsdetaljer fick en sten på sig för att inte riskera att blåsa bort medan jag ordnade lägret.

Mot Vállevágge

Nästa dag fortsatte jag upp på blockterrängen mot Vállevágge och det högsta stigröset. Uppe på platån hade jag bra utsikt åt alla håll och fick syn på ett gäng unga vandrare som hade slagit läger precis efter att de kommit ut ur Vállevágges nordvästra del. Det var två, tre hundra meter blockterräng som skilde oss och jag gick inte ner till deras lägerplats. Vädret var nästan behagligt och dessutom tog vinden i ryggen. Det var en fin vandring just då. Jag tänkte på det okända röse jag beskrev i det förra blogginlägget. Det som jag inte lyckats finna trots flera försök. Nu hade jag kanske den allra sista chansen för i år. Skulle det lyckas?

Innan jag kom så långt så hamnade jag vid en lägerplats ungefär en kilometer innan stenringen som jag beskrev i det förra inlägget. Denna är nog ganska väl känd och har bland annat omtalats av utsidankompisen bandersson, med text och ett foto här. Den har jag gått förbi ett antal gånger och tänkt använda vid lämpligt tillfälle. Men nu fanns där ett byggnadsverk som jag inte sett förut.

Denna rastkonstruktion med vindskydd och sittpallar(?) måste gjorts nyligen, i år eller möjligen förra året. Om en grupp med flera tält vill övernatta här så måste de städa först. Det är helt oacceptabelt att lämna efter sig en sådan lägerplats. 

Några tankar om aktsamhet

Detta med att vara varsam i naturen innebär gränsdragningar som inte alltid är så enkla. Präststigens rösningar kan tjäna som exempel. De äldsta rösningarna var praktiska och kanske helt nödvändiga för att hitta vägen. Sedan har en del rösningar tillkommit som mer tycks vara ett utslag av någon slags "hjälpsamhet". Men i vissa fall är det nog ren tanklöshet, för en del nya rösningar är inte till någon hjälp för vägvisningen utan helt onödiga.

Sluttningen från Vállevágge ner till Ruonasvágge är ett bra exempel på det. I princip alla tänkbara vägval där innehåller små stenmarkeringar. Så nästan hur man än går finns det "rösen" som bekräftar att man går "rätt"! Men den allra bästa vägen är den som jag menar är den äldsta. Således är de yngre vägmarkeringarna överflödiga. Ska man då ta bort dem? Nej, inte i detta fall. Många har hunnit stå där en lång tid och är alltså gamla lämningar. Då ska de få stå kvar.

Ibland får vi vandrare nog lust att sätta upp ett eget röse någonstans. Innan man gör det tycker jag man ska tänka sig för både en och två gånger. Är det verkligen nödvändigt med ett röse där? Vi har ju numera bra kartor, kompass och GPS. Det är sällan det behövs nya rösen.

Här passar jag på att säga en sak till. Ibland är det nödvändigt plocka stenar för att förankra tältet (det gjorde jag själv de flesta kvällar denna tur). Om man går Präststigen - och naturligtvis inte bara då - så gäller det att vara noggrann med varifrån man hämtar stenarna. Man kan nämligen ha otur och ta dem från en gammal nerfallen rösning. Sådana finns ibland just vid lämpliga lägerplatser. Den som gör så gör det troligen av tanklöshet och inte avsiktligt. Skadan blir dock densamma, man förstör en gammal kulturlämning och omöjliggör en framtida arkeologisk undersökning.

Ett efterlängtat rösefynd

Jag gick vidare i Vállevágge och hade några saker jag skulle kolla upp. Mest mest angelägen var jag att hitta Lars Hedlunds röse som han i en bok ansåg vara över 300 år gammalt och därmed från silvergruvans tidsperiod. 

Och nu fann jag det verkligen, betydligt högre upp på sluttningen än jag förväntat mig! På fotona nedan (mitt t.v. och Lars Hedlunds t.h.) ser man att på de 30 år som gått mellan tillfällena har röset bevarats i stort sett. Men den översta traven av stenar ser ut att ha fallit ner och sedan satts upp igen, fast med färre stenskivor.

Det kändes mycket tillfredsställande att ha hittat denna rösning. Jag gick vidare och kom till renvaktarstugan på Vállevárre där utsikten ner i Änok är fin. Jag slog upp tältet en bit från stugan.

Sista morgonen på fjället blev solig. Det blåste naturligtvis hårt på natten - vad annars? Men frukosten kunde ätas i någorlunda vindstilla väder. Sedan satte blåsten igång igen.

Renvaktarstugan med den vidsträckta platån vid Sähkoknuohkke i bakgrunden. Längst bort Pårtemassivet.

Kulturdagar

Fredagen 7 juli och lördagen 8 juli arrangerades kulturdagar i Kvikkjokk. Det var två föreningar, en Læstadiusförening och en Linnéförening, som ansvarade tillsammans. På fredagen var det Carl Eric Læstadius och 200-årsdagen av hans död som uppmärksammades. På lördagen var det Linnés lappländska resa. Jag skrev något om dessa dagar tidigare i sommar här.

Jag hade blivit ombedd att hålla föredrag och bildvisning om Präststigen. Linné gick ju ungefär två tredjedelar av den, mellan Kvikkjokk och Darreluoppal. Men även Carl Eric Læstadius gick Präststigen ett antal gånger eftersom han var präst i Kvikkjokk och höll gudstjänster i Alkavare kapell. Föredraget om Präststigen passade därför bra in i båda föreningarnas program. Det var också roligt att kunna dela med mig av några färska upptäckter, bland annat detta med hur bra stigen fungerar i snörika fjällförhållanden.

Læstadiusföreningen består av släktingar till Lars Levi som växte upp i Kvikkjokk. En grupp læstadianer hade kommit resande med buss från Finland. För dem var Lars Levi en mycket respekterad andlig ledare. Den finska gruppen talade bara finska så både mitt och andra personers föredrag fick tolkas. Deltagarna på dessa dagar var alltså en blandad skara där alla inte förstod varandra.

Ett antal intressanta föredrag hölls. Bland annat talade tre professorer. Men vi var några andra också som inte var lika akademiska. Mellan samlingarna träffades deltagarna för spontana samtal och diskussioner.

Under dagarna fick jag också tillfälle att träffa utsidankompisen Hans Pettersson som ju hade meddelat att han tänkte resa upp och lyssna på mitt föredrag. Förra året undersökte han delar av Präststigen mycket noggrant och delade med sig av sina upptäckter till mig. Vi bodde i samma rum på fjällhotellet och hade många goda samtal om fjällvärlden och Präststigen. När jag styrde kosan hem mot Skåne så begav han sig upp i Tarrekaise och Vállevágge. 

På söndagen gjorde jag en utflykt upp till berget Sjnjerak. Det går en stig från Kvikkjokks centrum och det är ganska mycket folk som promenerar upp till toppen. Därifrån har man en förnämlig utsikt ner mot Kvikkjokk. Man har också mycket fina vyer in i Sarek, över Vállevárre och mot bergen västerut. Fotot visar Kvikkjokks delta.

Postat 2017-09-30 13:02 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Solovandring i ödslig fjällvärld (1)

Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.

Vintern som inte ville ge med sig

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Rapporterna som kom in strax före avresan berättade om massor med snö i Padjelanta och Sarek. Folk avrådde från att åka upp. Jag har ju gått i sommarsnö i fjällen åtskilliga gånger förut så direkt orolig var jag inte. Men det kunde ju bli omvägar och ta extra tid.

När jag kom upp till Kvikkjokk fick jag genast höra historier om någon som hållit på att råka riktigt illa ut på Padjelantaleden. Han hade brakat igenom ett snöfält och hamnat i en kraftig jokk som rann under. Somliga hade säkert avskräckts av snörapporterna och uppskjutit sina fjällresor. Men det fanns som vanligt en del folk från kontinenten som var tidigt ute och hade planerat att gå. Stugorna skulle öppna 29 juni. Det var några dagar kvar dit men de som hade tält med sig gav sig av.

Upp på Vállevárre

Jag fick båtskjuts över Gamájåhkå den 26 juni och började gå den långa backen genom skogen upp till Prinskullen. Det var hyfsat väder, med en aning duggregn men också några solglimtar. Myggen hade börjat dyka upp men de var inte många och besvärande.

På den flacka platån Vállevárre var det i princip snöfritt. Jag fortsatte mot de små sjöarna i andra änden där det finns bra lägerplatser. En flock med minst 11 fjällabbar drog omkring som ett gäng pirater på heden. Detta tydde på att det var ont om sork och lämmel i fjällen och att de inte tänkte häcka denna sommar. Jag såg heller inga fler labbar under resten av vandringen. (När jag sedan var uppe med vänner i augusti såg vi dock en vilsekommen labb så några gnagare fanns det uppenbarligen. Vi såg en lämmel också.)

På stigen mötte jag en man som kom gående i hög fart. Han hade varit ute ett par veckor och hade siktet inställt på en sen kvällsmat som han blivit lovad på fjällstationen. Det skulle dröja 6 dygn innan jag pratade med någon människa nästa gång. Men det visste jag förstås inte då.

Mot vinden

På natten blåste det upp. Vinden fortsatte på morgonen och kom från Vállevágge, den dalgång jag skulle upp i. Jag skrev följande i dagboken: "Är inte van vid detta liv, det känns delvis egendomligt. Men rutinerna sitter nog i kroppen och kommer fram, den ena efter den andra. Det kan bli tufft att ta sig igenom Vállevágge om blåsten trycker på." Trots att jag vid det här laget har hunnit med ett stort antal fjällfärder så hinner kropp och själ under vintern glömma vad det innebär. Jag har stor respekt för vad som kan inträffa i naturen och precis i början av en färd känner jag det starkast.

Förmiddag på min lägerplats på Vállevárre. Ryggsäcken är packad och jag är redo att gå mot Vállevágges djupa ravin som skymtar i bakgrunden. Molnen över ravinen gjorde mig betänksam. Just då såg det ut att kunna bli vilket slags (o)väder som helst.

Dagen blev otroligt blåsig, med en kraftig och kall vind rakt mot kroppen. Trots att jag har glasögon som tar mycket av vinden rann ögonen ofta. Ibland var det till och med svårt att se. Kylan sög musten ur kroppen medan jag pressade mig framåt. Det var frestande att bara tänka på själva vandringen men jag hade ju ett arbete att göra också. Det fanns rösningar att dokumentera och jag behövde fler foton till bokmanuset. "Glöm inte att få med folk i bilderna", hade förlagschefen sagt. Jaha. Men här fanns inte en kotte inom synhåll som jag kunde fotografera eller be om hjälp.

Sedan var det en rösning jag som gärna ville hitta. Jag hade hittat ett svartvitt foto av den i en bok från 1988 och jag har letat efter den flera gånger utan resultat. Så här ser den ut:

På fotot ser man att den står på östra/norra sidan av Vállevágge, dit jag alltså var på väg. Där hade jag förra året, tillsammans med vännerna Henrik Micael och Laara, funnit en rösad väg. Men just denna vägmarkering hade vi inte lyckats se. Och inte heller nu hittade jag den. Fanns den verkligen? Eller hade den fallit omkull och försvunnit? Men jag kunde inte ens upptäcka den stora flata stenen som rösningen stod på. Så kanske jag trots allt hade missat den. Jag hoppades på en sista chans på hemvägen. (Foto: Lars G Hedlund 1987, med tillstånd.)

Kylan ökar

Jag hade tänkt att gå genom hela Vállevágge och ha nattläger några kilometer efter den. Men vandringen var tröttande och tog tid. Dalen ligger högt, ca 1000 meter och däröver, och det låg stora snöfält kvar. Snön gick i och för sig ganska bra att gå på, eller gå runtom. Däremot kom jag inte så långt som jag hade tänkt. Redan ett par kilometer före passpunkten beslöt jag att stanna och slå läger.

När jag skulle packa upp ryggsäcken fungerade inte mina händer som de skulle. Det var inget som märkts när jag var i rörelse. Fingrarna var så stela att jag inte fick upp alla snäpplåsen på remmarna. Den sista remmen fick jag dra ut för att komma åt packningen. Lyckligtvis klarade jag sedan av att sätta upp tältet (även om det gick väldigt fumligt). Innan jag orkade laga mat slumrade jag i sovsäcken ett par timmar. Kroppen hade säkert blivit rejält nerkyld under dagen.

På morgonen var vattnet utanför tältet fruset. Ett par snösparvar landade helt nära och hoppade omkring en stund. Andra snösparvar sjöng med ödslig ton i närheten. Fjällets fåglar har mycket av just ödslighet och melankoli i sin sång, tycker jag.

Morgon vid tältet. Platsen bestod av en liten markplätt där någon byggt en ring av stenar för att få skydd mot vinden. Detta är ett av (väldigt) många foton som jag tog under vandringen, med systemkameran monterad på ett litet stativ. Med andra ord: selfies tagna till en helt ny nivå.

Lägerplatsen från en annan vinkel. Stenringen hade jag fått vetskap om förra året av Henrik Micael som kände till den sedan tidigare. Vi passade på att positionera den med GPS. Även om jag inte är så förtjust i sådana byggnadsverk i fjällen så kom den väl till pass nu. Intill finns en låg rygg av blockmark som gav ytterligare skydd mot den iskalla, hårda vinden. GPS: N 7437679, E 604790 (SWEREF 99 TM).

En tanke om lättpackning

Under de senaste 15 åren har min packningsvikt efterhand minskat, men jag är långtifrån någon lättpackare - än. För när det kommer till den riktigt lätta utrustningen är jag ambivalent. Både lockad och tvivlande. Kan en enkel tarp duga i ett väder som detta? Och ett minimalt liggunderlag och en "halv" sovsäck?

Jag vet inte för jag har aldrig provat. Men vad jag däremot vet är att ett tält som effektivt tar vinden - som mitt Akto - känns som en varm och skön bostad att söka skydd i. Som då på kvällen, när en närmast nollgradig kulingvind rasade fram över fjället efter att ha blästrat mig hela dagen.

Nu vet jag ju att utvecklingen av friluftsutrustning går med rasande fart. Så jag misstänker att det finns alla sorter av exempelvis "bostäder", mellan enklaste tarp och 4-säsongers tygbunker. Den metod jag hittills använt är att välja något som är lite lättare än det jag tidigare haft. Men det är ju inte särskilt radikalt och förändringstakten blir låg. Med den metoden hinner jag nog inte bli en "riktig" lättpackare förrän jag fyller 90 (om jag nu blir så gammal). Och då tänker jag inte ens bära grejerna utan bara köra dem på min rullator.

Nya upptäckter

Jag packade ihop och gick vidare. Solen lyste från blå himmel och det hade nog blivit en varm dag om inte det inte blåst så mycket. Det var inte lika kallt som dagen innan och i slutet av Vállevágge kändes temperaturen ganska behaglig.

Nära passpunkten låg stora mängder snö kvar. Men det var inte direkt svårt att ta sig fram. Själv passpunkten tänkte jag inte passera eftersom Präststigen inte gör det. Jag satte istället kurs mot en rösning som ligger flera hundra meter vid sidan om och som är den bästa vägen. Det var faktiskt väldigt bra att det låg snöfält kvar. Ett nerfallet röse jag aldrig sett förut avtecknade sig mot allt det vita bakom. Dessutom var detta röse en saknad bit i det stora stigpusslet. Det kunde tolkas som det ställe där prästföljena (åtminstone ibland) gick över från den östra till den västra sidan av Vállevágge. Mitt fynd gjorde mig upprymd och glad. Det blev fler selfies.

Färden gick vidare nerför den mycket steniga sluttningen mot Habres och Ruonasvágge. Trots att jag gått här en handfull gånger så fann jag några nya vägmarkeringar. Det finns helt enkelt många i detta område. Då blir en viktig del av mitt arbete att bedöma vilka som är tillräckligt gamla för att vara intressanta. Vilket är svårt.

På den sista biten ner till jokken i Ruonasvágge kan man stöta på gamla stigar. En del av dessa användes säkert för både 175 och 325 år sedan, alltså både av prästerna och av gruvfolket.

Nästa läger hade jag vid Slihtavágge, precis före uppgången till den minimala sjö som kommer före Buojdes. Hela backen var täckt av ett stort snöfält som vinterns stormar från nordväst hade lassat upp. Som kvällsunderhållning hade jag de ljuvliga tonerna från snösparv och ljungpipare.

Natten blev återigen kall, dock inga minusgrader. Solen värmde tältet tidigt på morgonen men det var bara tillfälligt. Jag var fortfarande ovan vid detta nya liv och kände mig lite konstig till både kropp och själ. Men efterhand som förmiddagen fortskred så blev det bättre.

Sjön Buojdes var till stora delar istäckt. Men storlommarna hade intagit sitt revir och simmade och dök om vartannat.

Efter sjön Bajep Buojdes går vandringen på en sluttning som lutar ner mot Tarradalen. Söderut ser man hela vägen Stájggás (Staikas) isiga profil.

Arbete bland snöfälten

De följande fyra dagarna fortsatte mina undersökningar av Präststigen. Jag inventerade området efter sjön Buojdes, och särskilt noga mellan Gárránisjåhkå och Tjåggŋårisskájdde. Det blev långa, ljusa dagar på min favoritarbetsplats - fjället (som ju dessutom är den bästa platsen för mental vila som jag känner till). Jag hade "vita fläckar" som skulle finkammas och åtskilliga tips från andra vandrare att följa upp. Samt en hel del idéer från förra årets vandring med Laara och Henrik Micael. Det var oerhört spännande, varje dag och varje timme.

Ovan: En snödriva från vinterns stormar. Det blir ofta sådana på läsidan av raviner, sluttningar och branta berg. Men inte alla är så här stora. Denna fanns väster om sjön Vássjájávrátja.

Efterhand fylldes kartan på med nya rösningar. Fler och fler avsnitt av Präststigen blev tydliga. Jag tror nu att bilden är ganska komplett. Men helt säker kan man inte vara. Det finns fortfarande vissa arealer som jag inte hunnit med och där kan finnas markeringar för alternativa vägval. För man gick nog inte alltid på exakt samma sätt utan tog ibland en väg vid sidan om.

Det finns även några förbryllande rösen som står på "fel" ställen och vars funktion jag ännu inte kunnat klura ut. Området innehåller alltså hemligheter som inte uppdagas sådär utan vidare. Men det är sådant som gör historia och arkeologi väldigt spännande!

Ovan: ett nytt fynd för i år. Vägmarkeringen står nära den punkt där Präststigen sannolikt korsade nutidens nationalparksgräns och gick över till Padjelanta. Denna pusselbit har jag saknat. Det är nästan två kilometer från den plats där jag för ett år sedan trodde att övergången kunde vara! Ett viktigt fynd, alltså.

En av mina lägerplatser. Denna ligger på en långsträckt avsats på Vássjábáktes nordvästsluttning, ett par kilometer norr om (den stora) sjön Vássjájávrátja. Dagen efter packade jag ihop och fortsatte undersökningarna. Det tog många timmar, och när det var dags att hitta en ny lägerplats var denna den närmaste och bästa. Så det blev oväntat två nätter i rad just här. Bakom tältet syns ett litet stigröse. Fotot taget mot söder.

Ovan: Mitt kök som jag uppgraderat med ett hemmagjort vindskydd. Skyddet + 3 metallpinnar väger 35 gram. Bottenfolien är dock Primus och medföljde köket. Den kan även fungera som lock till en kastrull.

Kvällsljus över Padjelanta, på andra sidan gränsen mellan de två nationalparkerna. Inte mycket barmark där. På sareksidan låg det också en hel del snö (se nästa foto) men inte lika mycket. Ju längre västerut desto mer snö, således. Åtminstone detta år.

Folk på fjället

En av dagarna såg jag vandrare. Det var fyra personer som kom norrifrån, från Tjåggŋårisskájdde. Jag satt just då på en sluttning i Njoatsosvágge och åt lunch. Gruppen tog sig långsamt fram på snöfälten (det var mycket snö i gränslandet mellan Sarek och Padjelanta). De stannade flera gånger och såg ut att diskutera vägvalet. Så småningom gick de vidare in i Njoatsosvágge som på den nivån var nästan helt täckt av snö och is. Jag misstänkte att de skulle få en hel del svårigheter om de tänkte ta sig över glaciärjokkarna längre fram. Hoppas verkligen att det gick bra för dem.

Foto: Njoatsosvágges nordvästra mynning. Vandrarna har satt kurs in i dalgången. Fjället var en mosaik av snöfält och barmark om vartannat. I mitten i bakgrunden syns den flacka ryggen av berget Álggavárre (Alkavare).

En lätt tanke till

Samma dag som jag mötte de 4 vandrarna lämnade jag ryggsäcken några timmar för att enklare kunna undersöka några områden. Naturligtvis var det skönt att slippa packningens tyngd och kunna röra sig med mindre ansträngning. På den punkten är jag helt överens med dem som förespråkar lättpackning.

Men så är det detta med skodon.

Mina skalkängor från Lundhags fungerade utmärkt att gå omkring med, både på och genom snöfälten. Och jag passerade enkelt smältvattenjokkar som var 2-3 decimeter djupa. Och så vidare. Visst väger kängorna något, men i denna snöterräng höll jag mig torr och varm hela tiden, även när jag vilade.

Skulle jag kunna tänka mig att byta ut dem mot någon typ att låga skor som kanske bara väger en tredjedel av vad kängorna väger? Jag tvivlar. För kan man verkligen gå med meshskor (eller liknande) i flera decimeter djup snö, våt och smältande, med både synliga och osynliga rännilar under? Håller man fötterna varma eller tvingas man till ständig rörelse för att producera energi? Och kommer inte strumpor och fötter förr eller senare att blötas ner av svett, kondens eller iskallt vatten?

Ja, så funderar jag. Men det kan ju hända att jag någon gång i framtiden ändå prövar. Fast då tänker jag ha snällare omständigheter än de jag hade nu. Gott om tid ska jag också ha. Och naturligtvis mina kängor i närheten. Som reserv.

Fåglar vid Vássjájávrátja

Sjön var till stora delar istäckt, men det fanns öppna vattenytor. Där simmande alfågel, vigg och ett bergandspar. Bergänderna gjorde mig glad, men ännu gladare hade jag blivit om jag kunnat påvisa att de häckade. Det är nämligen mycket svårt att få sådana rapporter från fjällen, och fågelforskningen efterfrågar det.

Detta andpar var kvar två dagar senare, men det var konstigt att inte en av dem låg på bo. Även andra gånger har jag sett bergänder i fjällen under denna tid men utan att kunna få något säkert bevis för att de häckat.

Utsikt mot norr från den låga bergsrygg som ligger mellan den lilla och den stora Vássjájávrátja. Präststigen går på sluttningen på andra sidan sjön.

Även detta foto är taget från bergsryggen, men åt sydost. Topparna är, från vänster: Vássjátjåhkkå, topp 1773 (med Tsahtsa som den vita toppen bakom) samt 1401 (den lilla knölen längst till höger).

Några funderingar om hur man gick förr

En av dem som gett mig många tips om rösningar och små stenhögar är Hans Pettersson här på Utsidan. När jag följde upp några av hans tips i området mellan Gárránisjåhkå och Vássjájávrátja slog det mig att gamla tiders resenärer tycktes undvika fördjupningar i terrängen och istället föredra höjdryggar. Medan vi nutida vandrare ofta tänker precis tvärtom: finns det en grund jokkravin så följer vi gärna nere i den. Men förr gick man istället på kanten, eller på en förhöjning vid sidan om!

När man tänker efter så är det ju ganska självklart. Där en jokk rinner är det ofta stenigt och blött. På sommaren ligger snön kvar längre. Däremot är förhållandena på markförhöjningar ofta bättre, det är torrt och och snön försvinner snabbt. Därför går Präststigen i allmänhet på sluttningar, förhöjningar och platåer. Under min vandring låg det stora snöfält kvar på många ställen men Präststigen var enkel att gå överallt. I princip alla rösningar var framtinade och lätta att se. På grund av snön var de rentav extra väl synliga, vilket gjorde det enklare för mig att upptäcka sådana jag inte sett förut.

Någon att prata med?

På den femte dagen av min tur började jag fundera på om jag skulle gå ner till stugorna i Darreluoppal och övernatta där. Jag hade ju inte pratat med någon människa på hela tiden och kände att det skulle vara trevligt att få några ord med stugvärd och gäster. (Detta tog jag som ett starkt bevis för att jag inte är någon enstöring utan i själva verket ganska social.)

Nu hann jag inte med allt jag skulle göra, så jag fortsatte med mina undersökningar en dag till. Så först efter 6 dygn, på kvällen den 2 juli, satte jag kurs mot stugorna. Vid det laget hade själva Padjelantaleden varit snöfri länge så jag var säker på att det var gott om folk ute på vandring.

Men som vanligt har man ju inte rätt om allt det man tror sig veta. (Fortsättning följer.)

Postat 2017-09-16 01:13 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Föredrag i Kvikkjokk om Präststigen

Helgen 7-9 juli kommer det anordnas Læstadius- och Linnédagar i Kvikkjokk. Det är två föreningar, en Læstadiusförening samt Linnésamfundet Polcirkeln, som anordnar föredrag, exkursioner med mera. Det är framför allt två personers minne som kommer att uppmärksammas, Carl Eric Læstadius och Carl von Linné.

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.

Flera av samlingarna under fredagen och lördagen är offentliga och kommer att hållas dels i Kvikkjokks kyrka, dels i ungdomsgården/prästgården. Föredraget om Präststigen är kl. 13.30 på lördagen, i kyrkan. Se vidare program på föreningarnas hemsidor. Programmet kommer säkert att sättas upp på några ställen i Kvikkjokk så att lediga fjällbesökare får möjlighet att besöka samlingarna. 

Læstadiusföreningens hemsida finns här.

Linnésamfundets hemsida finns här.

Postat 2017-06-24 19:36 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Några tankar om Präststigen och att inte vara först

Är det så att vi människor gärna vill vara först med både det ena och det andra? Jag är sådan, åtminstone ibland. Till exempel när jag för femton år sedan ”upptäckte” Sarek. ”Kan någon ha gått här tidigare?” ”Kan någon ha sett det här som jag nu ser?” Men vi är nog sällan de pionjärer vi tror oss vara. Andra har gått före oss, andra har gjort det vi gör nu. Det är ganska få förunnat att göra något betydelsefullt som man är ”först” med.

Den senaste tiden har jag alltså ägnat några tankar åt hur lite först jag är med saker och ting. Till exempel projektet med Präststigen. Jag talade med en bekant som med glimten i ögat sa ungefär: ”Om det skräp, som vi händelsevis tappar eller lämnar efter oss i fjällen, får ligga tillräckligt länge kommer det förvandlas till en intressant kulturlämning.” Så skulle man kunna säga om Präststigen också. Från början var det en prosaisk bruksväg som i princip bara handlade om att förflytta sig effektivt på fjället. Så frågan är om överhuvudtaget någon hade tyckt att Präststigen verkat intressant för exempelvis hundra år sedan – annat än av praktiska skäl.

För på den tiden var det andra mål som lockade än att undersöka en väg. Fjällvärlden var sällan besökt (annat än av samer, naturligtvis) och det var mycket som var outforskat. Botanister och ornitologer sökte sig till avlägsna platser, de högsta bergen skulle letas upp och bestigas, naturresurser skulle kartläggas. Och till sist kom Axel Hamberg och vände ut och in på det svårtillgängliga och okända Sarek. Så vad var Präststigen jämfört med allt detta? Bara en väg att förflytta sig på när man snabbt skulle till det verkligt intressanta. Men som sagt, får tiden bara gå blir till och med skräp en kulturbärare.

Men jag ska inte förringa Präststigen, liknelsen med skräp är på så sätt orättvis. Den är verkligen värd att komma ihåg, av flera skäl. Det handlar dels om underbar natur, dels om kulturhistoria med många olika ingredienser. Vägen har många historier att berätta. Dessa var levande ännu för hundra år sedan men är troligen till största delen bortglömda och försvunna. Det finns visserligen ett antal texter och dem har jag läst, så många jag har kunnat finna. Kanske går det att leta reda på ännu fler: gamla anteckningar, artiklar, böcker och manuskript.

Resan i somras

Jag har inte skrivit någon ordentlig rapport om sommarens undersökningar på Präststigen. Jag besökte den vid två tillfällen. Den första var ett kort besök i början av juli när jag gjorde en fågelinventering. Det andra tillfället, det som var den egentliga undersökningsresan, gjordes i mitten av augusti.

På augustiresan hade jag två följeslagare som var intresserade av att se vad stigen innehöll. Det var Henrik Micael från Jokkmokk och Lars från Tärnaby. Bägge två är samer och intresserade av och engagerade i kulturfrågor. Henrik Micael arbetar på Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) och efter resan skrev han en liten rapport som går att läsa här. Det var mycket värdefullt att ha dem med och jag fick nya infallsvinklar, både på själva rösningarna och på de människor som använt stigen. Att vi dessutom hade väldigt roligt ihop gjorde saken ännu bättre.

En ovanlig vägmarkering

Ett exempel på hur våra kunskaper kombinerades kan vara på sin plats. Under efterforskningarna 2015 stötte jag och Diana på de stenskivor som syns på fotot nedan. Jag tog då koordinater men jag var inte säker på att de var gjorda av människor. Stenskivor kan ibland pressas upp ur marken på grund av frostens inverkan. Men när Henrik Micael och Lars såg dem sa de direkt att stenarna var resta av människor. Och inte bara det, utan att det var precis så som en same på den tiden skulle göra. De skulle inte bygga stora och imponerande konstruktioner, helt enkelt därför att det var onödigt. Okomplicerade rösningar på strategiska ställen var tillräckligt för att man skulle hitta vägen.

De två stenskivorna har fått hjälp av människor att hamna på sina platser. Den längsta stenen är täckt av olika lavsorter, bland annat grön kartlav. Denna lav växer mycket långsamt här, storleksordningen anges till tiondels millimeter per år. Stenen har alltså exponerats länge. Kanske har den stått på annan plats, en bit ifrån, och flyttats hit. Den kortare stenen har dragits upp ur marken, vilket syns på den diagonala gränsen. Under denna gräns är lavbeväxningen mycket liten. Möjligen skulle man med ledning av detta kunna bedöma ungefär när den drogs upp och sattes dit, men jag har inte vågat göra det. I vilket fall är den medvetet placerad på detta sätt, och tillsammans bildar dessa två stenar en tydlig vägmarkering. Den finns på sluttningen mellan Vállevágge och Ruonasvágge.

Nya fynd och nya frågor

Vi gick hela Prästvägen från Kvikkjokk till Alkavare. Vädret var till att börja med alldeles enastående med blå himmel och strålande sol. Efterhand fick vi uppleva även regn och dimma, men undersökningarna kunde genomföras ungefär som vi tänkt. Det blev en hel del nya fynd, bland annat i Vállevágge och vid de två sjöarna Vássjájávrátja, men en del av fynden var gåtfulla och kräver fortsatta undersökningar. Det tycks finnas sträckor med alternativa vägval, som om man hade två olika vägar att välja på. I den bok som jag håller på att skriva om Präststigen har jag tänkt att redogöra för dessa egendomligheter och komma med en förklaring.

För den bok håller det på att bli! Förlaget Vildmarksbiblioteket är intresserat. Men manuset blir inte helt färdigt förrän efter sommaren och det är ännu inte bestämt någon tidpunkt för utgivningen. Boken kommer främst att bli en vandringsguide, men kommer även förmedla Prästvägens historia. Och där finns många spännande berättelser! 

Lars och Henrik Micael på väg mot en nyfunnen rösning. Det börjar bli många fynd av rösningar, antalet är ca 150 stycken nu och jag vet att det finns fler (de mer sentida på Vállevárre ej medräknade). Denna står nära Njoatsosvágges västra mynning.

Tack till läsarna av denna blogg

Det är väldigt roligt att så många har läst om mina undersökningar om Präststigen. En hel del av er har följt med ända från den ringa början och hur mina funderingar har gått både hit och dit. Många har bidragit med kloka synpunkter och värdefullt material. Efter den gångna sommaren fick jag sådant material från flera personer som valt att förlägga sina vandringar på stigen. Två av dem hade gjort mycket ambitiösa egna undersökningar som de generöst delade med sig av. För alla bidrag, både stora och små, vill jag uttrycka ett varmt tack!

Postat 2017-02-26 20:46 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in