Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vägen till Silverberget

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Solovandring i ödslig fjällvärld (2)

Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Solovandring i ödslig fjällvärld (1)

Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Föredrag i Kvikkjokk om Präststigen

Helgen 7-9 juli kommer det anordnas Læstadius- och Linnédagar i Kvikkjokk. Det är två föreningar, en Læstadiusförening samt Linnésamfundet Polcirkeln, som anordnar föredrag, exkursioner med mera. Det är framför allt två personers minne som kommer att uppmärksammas, Carl Eric Læstadius och Carl von Linné.

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.

Några tankar om Präststigen och att inte vara först

Är det så att vi människor gärna vill vara först med både det ena och det andra? Jag är sådan, åtminstone ibland. Till exempel när jag för femton år sedan ”upptäckte” Sarek. ”Kan någon ha gått här tidigare?” ”Kan någon ha sett det här som jag nu ser?” Men vi är nog sällan de pionjärer vi tror oss vara. Andra har gått före oss, andra har gjort det vi gör nu. Det är ganska få förunnat att göra något betydelsefullt som man är ”först” med.

Den senaste tiden har jag alltså ägnat några tankar åt hur lite först jag är med saker och ting. Till exempel projektet med Präststigen. Jag talade med en bekant som med glimten i ögat sa ungefär: ”Om det skräp, som vi händelsevis tappar eller lämnar efter oss i fjällen, får ligga tillräckligt länge kommer det förvandlas till en intressant kulturlämning.” Så skulle man kunna säga om Präststigen också. Från början var det en prosaisk bruksväg som i princip bara handlade om att förflytta sig effektivt på fjället. Så frågan är om överhuvudtaget någon hade tyckt att Präststigen verkat intressant för exempelvis hundra år sedan – annat än av praktiska skäl.

Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista 

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg