Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Postat 2017-04-17 21:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Tankar om vinterfärd – och hur tiden ska räcka till

Förra vinterresan, för två år sedan, hejdades Anders och jag av en snöstorm när vi skulle genom Lapporten och vidare till Abisko. Vi kom till slut igenom, men först dagen efter. Det var ett storartat äventyr som finns berättat i min blogg här. Nu närmar sig en ny skidresa, även denna gång till Lappland och Kebnekaisemassivet.

Resans vedermödor

Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.

Vi har försökt att hjälpa SJ på traven genom att självmant boka resan från Lund till Stockholm minst en timme tidigare än vad SJ:s bokningstjänst anger. Men se det går inte, inte heller om man försöker på telefon eller över disk *). Då förlorar man nämligen resegarantin. Och den måste vi ha, den garanterar ju att vi kommer fram till Nikkaluokta utan att betala vissa biljetter två gånger. Således är vi alltid beredda på språngmarsch genom Stockholms C. (Nu ska sägas att på ett tågforum anser man att SJ:s bokningspersonal har gjort fel och att det ska gå att resa tidigare, med bibehållen garanti. Vi har också fått tips på knep att ta till så man får den resa man vill ha. Ska testa detta till sommarens resor.)

*) Kommentar. Träffade Anders nyss och det visade sig att han lyckades få resegaranti på den avgång vi önskade när han köpte över disk. Men det tog tid för personalen att få till det.

Hemmafixande med Parispulkan 

Nog om SJ. Det jag vill säga är att detta år ska ruschen genom Centralen underlättas. Vår pulka "Paris", en pålitlig trotjänare, har nyligen blivit uppgraderad med hjul. Jag såg ett par tyskar med en sådan uppfinning för några år sedan och nu har det blivit verklighet för oss också.

Pulka "Paris" med egenhändigt monterade rep och bromsknutar. Förlagan av papp till den aluminiumplåt som ska hålla fast hjulen syns vid hjulen. Denna pulkatyp skymtar för övrigt här och var i expeditionssammanhang, bland annat i extramaterialet till IMAX-dokumentären "Everest" (om 1996 års olycksdrabbade bestigning).

Den färdiga al-flänsen med fastskruvade hjul. Vikten av hjul och skruvar (568 gram) betalas viktmässigt helt och hållet av att jag skaffat en mindre och mer anpassad presenning för packningen i pulkan.

Flänsen påskruvad med vingmuttrar, lätt att ta på och av. Det blir viss belastning på pulkans plast, men plasten är seg och böjlig. Denna böjlighet beror enligt Anders på ämnena "ftalater" som han just nu forskar intensivt om på Tekniska högskolan. Han pekade på pulkan hemma hos mig häromkvällen och sa något i stil med "Den där läcker ut ftalater hela tiden, och det får du i dig". Själv har han ställt sig helt och hållet i forskningens tjänst och man analyserar noga hur mycket ftalater som kommer ut ur honom.

Till slut återstår förstås det slutliga provet av hjulkonstruktionen, på Centralen. Albert Einstein lär ha sagt: "I teorin är teori och praktik samma sak. I praktiken är det inte så." Därför vågar jag inte lita på något förrän jag sett att det verkligen fungerar. I praktiken.

Tjuvarna som stjäl tid

I mina funderingar inför de tidigare vinterresorna (finns i min blogg, taggade med "Vinterturer") har jag återkommit flera gånger till det här med tiden. För Anders och mig har just tiden varit en avgörande faktor, något vi måste hushålla med om vi ska kunna hinna de sträckor vi planerat. Ett dygn har inte mer än 24 timmar, och av dessa behöver man ett antal till sömn, matlagning, tältuppsättning, tältnedtagning och packningsbestyr. Det blir inte så många timmar över till skidåkning och förflyttning, och det gäller att hitta de moment som innehåller tjuvar som stjäl tid. Varje gång vi planerar vintertur så letar efter fler tjuvar.

Den här gången har vi siktat in oss på rutinerna i tältet. Mitt gamla tält, ett äldre Bergans Compact 3, är inte särskilt rymligt. Det är lägre och trängre än Bergans nyare versioner, och definitivt mindre än vad ritningarna angav då jag köpte det. Så när tältet är fyllt av dubbla sovsäckar, våra kläder och oss själva är det trångt. Särskilt Anders är ganska voluminös. (Jag hoppas för övrigt att jag är på behörigt avstånd om han skulle läsa detta.) Det är så ont om plats att när en av oss bäddar eller klär om måste den andre ligga platt och overksam på sin sovsäck. Det stjäl tid som kunde användas bättre.

Därför har jag nu inköpt ett nytt tält, av helt annat stuk än det gamla. Det blev ett Hilleberg Keron 3, vilket ger oss den ofattbara lyxen av takhöjd, två lodräta gavlar, två utgångar samt två absider (även om absiderna är relativt små).

En annan lyx, som också innebär att utnyttja tiden bättre, är att vi ett par gånger ska ha basläger. Alltså sova mer än en natt på samma plats. På planeringsstadiet av våra fjällfärder är detta något vi ofta talar om men sällan genomför, och det har hittills aldrig hänt på någon av våra skidturer. Ska bli intressant att göra dagsturer i Kebnekaisemassivet med endast liten packning, och jag ser mycket fram emot detta.

Postat 2016-03-06 17:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Jiegnavágge - en dalgång i Sarek

Förra sommaren gjorde jag två sommarvandringar i Sarek med omnejd. På den första turen följde jag hela Njoatsovágge på dess östra sida, från Kvikkjokk ända upp till den nordvästra mynningen. En beskrivning av detta äventyr finns  här i min blogg. Däremot blev den andra turen aldrig omnämnd, bland annat för att jag inte fick tid till det. Jag har inte tänkt att beskriva den i sin helhet nu heller, men ett par intressanta områden ska få var sin lilla berättelse.

Augusti 2013

Vandringen var planerad av min gode vän Anders G. Två av hans ganska vuxna barn, Frida och Axel,  hade "krävt" att få vandra i Sarek för första gången. Jag skulle med som vuxensällskap till Anders och som inspiratör för oss allihop (eller hur man nu ska beskriva min roll). Ungdomarna var väldigt beslutsamma, och det skulle bli intressant att se hur de skulle klara av en såpass tuff tur.

Efter två övernattningar, vid sjön Stuor Dáhtá respektive Pårtes sydsluttning, var det dags att gå upp i den grunda ravinen väster om Stuor Jierttá. Att ta denna väg tycker jag är bättre än att runda Stuor Jierttá på dess södra sida. Visserligen har man en rejäl stigning, men man slipper alla de småkullar som kan vara jobbiga på den lägre nivån. Dessutom får man en enastående utsikt in i massivet Gådoktjåhkkå när man kommer över passpunkten och är på väg mot bron nere vid Gådokjåhkå.

Foto: Utsikt från sluttningen norr om Stuor Jierttá mot Jiegƞavágge. (I själva verket finns det två dalgångar i Sarek med det namnet. Den andra Jiegƞavágge förbinder Sarvesvágges västra del med Louhttoláhko.) Toppen längst till vänster är Skájdetjåhkkå. Sluttningen till höger tillhör Gådoktjåhkkå 1885. Och mellan dessa syns Jiegƞavágge, långt bort i solbelysning.

Efter bron var det ganska kuperat fram till den jokk som kommer från Jiegƞavágge och förenar sig med jokken från Pårteglaciären. Vi följde Jiegƞabäcken uppströms.

Landskapet blev alltmer kargt, och det kändes till en början kalt och lite ogästvänligt. Under vandringen konstaterade vi att marken inte var särskilt lämplig som tältmark. Det var stenigt och ojämnt, och det fanns få möjligheter att hämta vatten.

Vi var beredda på att gå ända upp till någon av sjöarna i Jiegnavágge, men det behövdes inte. Vi fann acceptabel tältmark strax före den bäck som kommer från Gådoktjåhkkå.

Två nätter var planerade i Jiegƞavágge. Den heldag vi då fick till förfogande skulle användas till att bestiga Gådoktjåhkkå 1885. Bestigningen av toppen skedde på den södra utlöparen. Det ser jämnt och fint ut på kartan, men vi fick verkligen erfara att det inte var så i verkligheten. Det var block, block och åter block. I hela 3 kilometer! Vissa sträckor var dessutom ganska branta.

Ovan: En kort vila i blockterrängen. Tänk att det kan finnas så mycket sten på samma ställe!

Foto: Vy mot Pårteglaciären när vi var på väg upp.

Ungdomarna kämpade på, men den stora mängden sten var en helt ny upplevelse för dem. De hann bli riktigt trötta på den innan dagen var slut, och de brantaste partierna medförde viss ångest, särskilt när vi skulle tllbaka i nedförsbacke. Med de klarade av det på ett utmärkt sätt. Särskilt Axel hoppade på slutet omkring på stenblocken som om han inte gjort annat.

Foto: Utsikt från toppen åt nordost. Långt därnere syns Rapadalen.

Foto: Vy åt sydöst med Skierffes typiska profil.

Foto: En lav som bildar en välkänd figur på bergets sluttning.

Efter den mycket steniga uflykten kändes lägerplatsen märkligt ombonad och välkomnande. Det som först hade gett ett kargt intryck hade förändrats till något annat. Vi började uppleva Jiegƞavágges karaktär som en slags vänlig tuffhet, i kombination med en stark känsla avskildhet i stenjättarnas närhet. Dalgången blev så att säga mer trivsam när man stannade där en längre tid.

Nästa dag var det dags att gå vidare. Vi skulle till Louhttoláhko, och först hade vi en idé om att fortsätta norrut i Jiegƞavágge och gå via passpunkten 1404 ner i Gaskasvágge. Men med kikare kunde vi se att vi upp till 1404 var tvungna att passera ett stort isfält som såg vanskligt ut. Eftersom vi inte hade särskilt gott om tid valde vi att avstå och istället gå genom Lullihavágge. Detta innebar att vi skulle ta oss ut från Jiegƞavágge från det håll vi kommit, men på den östra sidan av jokken.

Fotot visar passet med punkten 1404, fotograferat redan dagen innan från toppen 1885. Den mäktiga iskanten och snöfältet runt omkring såg inte särskilt inbjudande ut. Nästa dag valde vi alltså en annan väg.

För att komma över jokken tog vi oss någon kilometer längre norrut där marken planade ut och jokken blev bred. Anders och mina höga Lundhagskängor klarade vattendjupet utan problem, men ungdomarna hade kortskaftade GoreTex-kängor som ju inte tål att ta in vatten. Det blev byte till vadarskor för deras del.

Att en fjälltur kan bjuda på rejäla vad var också en ny upplevelse för ungdomarna. De tog det alltid mycket lugnt och försiktigt även i grunt vatten, medan Anders och jag under årens lopp har vant oss vid att klafsa över grunda och medeldjupa jokkar utan några större betänkligheter. Men det var klokt av dem att vänja sig vid allt nytt i lagom takt .

Vandringen ner till Skájdejågåsj var en fin upplevelse och vi gjorde oss ingen brådska. Vi var glada för den fina, arktiska miljön som vi upplevt uppe i Jiegƞavágge som vi lärt oss att tycka mycket om. Nu bar det iväg till Lullihavágge.

Foto: Berget Gaskastjåhkkå framför oss. På dess högra sida ligger dalgången Gaskasvágge och till vänster om den Lullihavágge. Det skulle visa sig att det inte var slut med sten för vår del. Andra halvan av den dagen innehöll en överväldigande upplevelse av blockterräng.

Postat 2014-05-27 01:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vintertur genom Sarek (dag 8-9)

En koll med GPS och karta visade att vi korsat sommar-Kungsleden innan vi slog upp vårt tält. Leden var förstås översnöad, den hade vi inte sett föregående dag. Till STF:s Pårtestuga var det ca 1½ km. Vi skidade genom skogen och insåg att vi nu lämnade vildmarken. En tjäder skrämdes upp. Efter en stund nådde vi stugan.

Stugvärdinnan Berta kom ut och vi fick en pratstund med henne och hennes syster. Inte bara det, vi delade med oss av vårt färdgodis och fick i gengäld kaffe. Riktigt norrländskt kokkaffe som smakade härligt. Omställningen till att träffa folk igen gick snabbt. Det var en vecka sedan vi talade med någon annan än varandra.

Foto: Berta har fågelmatning vid stugan. Hon säger att ett femtontal lavskrikor dagligen kommer och äter. Vi ser ungefär hälften av dem. Men i skogen är det mest tyst, och tomt på fåglar. Här en talltita.

Vinterleden går ute på sjön och en del skoterfolk och pimplare var ute. Känslan av vildmark försvann undan för undan. Vi följde den markerade vinterleden genom sjösystemet. Vi behövde inte vara framme vid fjällstationen förrän nästa eftermiddag och kunde ta det mycket lugnt. Vi slog upp tältet söder om Unna Dáhta ("Lilla Tata-sjön").

Foto: Vi har lämnat Pårtestugan, passerat över sjön Sjábttjakjávrre och skidar nu iväg på Stuor Dáhta. I bakgrunden berget Tjoallta.

Det var inte många skidåkare vi mötte den dagen, de flesta åkte skoter. Likadant nästa dag. Kändes lite enahanda att skida i det hårda skoterspåret. En god sak var i varje fall att vi fick testat det flätade bromsrep jag tillverkat till pulkan och som man använder i branta nedförsbackar för att pulkan inte ska knuffa en i hårt ryggen. Med bromsrepet - som glider in under pulkan - blev det närmast tvärstopp, precis som varit avsikten. Idén till detta bromsrep hade jag fått av en kunnig person som delat med sig på Utsidans forum. Här är forumtråden: Praktiska tips för pulka

Så anlände vi till fjällstationen och blev välkomnade av Helena i receptionen. Det kändes mycket bra. Vi såg naturligtvis fram emot middagen på kvällen. Att äta gott efter en fjälltur säger man inte nej till. Och middagen med fisk var delikat.

På fjällstationen fanns en del folk, bland annat ett par (tysk man och grekisk fru) som bodde i Norge och som skidat genom Padjelanta. De hade också tält men hade på grund av kall vind mest anlitat stugorna. Det lät som de haft kallare väder än vi.

Foto: Sjön Stuor Dáhtá. I bakgrunden Vallespiken. Och ännu längre bort ett par toppar i Tarrekaisemassivet.

Utvärdering och reflexioner

Tidsplaneringen var vi mycket nöjda med. Förra året hade vi inte hunnit/orkat med så långa dagsetapper och vi visste att vi var tvungna att förbättra oss. Detta år låg genomsnittet på ca 10,5 km/dag, vilket var en ökning med 2,5 km från förra året. Vi hade kunnat klara ännu mer eftersom vädret faktiskt hade varit gynnsamt för skidåkning. Det fanns dessutom marginal för minst en dags stillaliggande, om vi exempelvis hade råkat ut för riktigt oväder. Nu blev det inte så och vi fick tid över. Men det gjorde ingenting, tiden använde vi till att uppleva desto mer. Att komma fram en dag för tidigt kändes helt meningslöst.

Mathållningen fungerade också bättre än förra året. Vi hade middagar som gick snabbare att tillaga. Två gånger åt vi till och med inköpt turmat, något vi aldrig gör annars. Det sparade tid när vi var lite trötta. Vi hade också med oss rejäla mängder ost och torkad påläggskorv som delvis ersatte bröd vid frukost och lunch. Jag gillade det så mycket att jag kan tänka mig att släpa med mig mer av sådant under sommarturer också. Fet ost och korv mättar och ger energi. Rykten säger att man blir smal också.

Tältet, ett Bergans Compakt 3, har visat sig pålitligt under både sommar- och vinterturer. Lite för lågt i taket, vilket gör att det är svårt för två personer att exempelvis byta om till nattkläder samtidigt. Men det känns stabilt och jag bedömer att det skulle klara hård vind. Vårt klurigaste problem var den isbark som frös fast på blixtlåsen. Skulle det hjälpa att smörja blixtlåsen med något. Paraffin, kanske?

Skidor och pjäxor satsade vi en hel del pengar på förra året. Skidorna är Åsnes Amundsen med BC-bindning och korta stighudar. Pjäxorna heter Crispi Stetind, och är utrustade med GoreTex. De är mycket väl isolerade, och jag använde endast två par mycket tunna strumpor när jag åkte. Pjäxorna är otroligt varma, sköna och torra. De har dock en tendens att ge skavsår, så man måste tejpa fötterna i förebyggande syfte. Anders tejpade massor.

BC-stiftet i pjäxorna proppas ofta igen av snö innan man fått på dem på skidorna. Vi hade en fundering om att ha med en kort skruvmejsel att peta bort snön med innan man spänner på sig skidorna.

Pulkan kallas Paris med tillnamnet Expedition. En billig pulka som i princip är en stor plastbit med ett antal borrade hål. Kostar betydligt under tusenlappen, dvs bara en bråkdel av de dyrare pulkorna. Används här och var i världen. Jag har exempelvis sett det i en film om en Everestbestigning.

Anders och jag tycker att vi är alltför långt från vinterfjällen för att investera i en dyr pulka (eller hyra för dyra pengar) så den här lösningen fungerar bra för oss. Dock tror jag denna pulka är jobbigare att dra i uppförsbackar och i svår terräng än en Fjellpulke. Vi hade också problem med att pulkan ofta hade "slagsida" i djup snö. En annan sak man kan behöva åtgärda är att dragbältet gärna glider ner från midjan och hamnar på låren i branta uppförsbackar. En diagonal rem över axeln är lösningen (men vi klarade oss bra ändå).

Draget av glasfiber hade vi lånat av en god vän som har haft det till en äldre pulka. Förra året hade vi problem med fastsättningen av detta drag som är en konstruktion med stänger av glasfiber. Det finns två borrade hål i pulkan som man kan använda att surra i. Förra året använde vi  läderremmar, men detta fungerade inte så bra. Det blev slirkigt och ostabilt. I nedförsbackar gav sig pulkan iväg på egen hand, antingen till höger eller till vänter om den som drog. Mycket irriterande. 

Foto: Pulkan har i framkanten två borrade hål som man kan fästa draget i. Men det är inte så lätt att hitta en bra fastsättningsmetod. Efter en hel del funderande med olika konstruktioner (den ena mer avancerad än den andra) fastnade jag för enklast möjliga. Jag tog en bit tunt rep, trädde ändarna underifrån och upp genom de bägge hålen. Därefter runt dragets alu-stång, och så ner i hålen igen. På undersidan gjorde jag först ett halvslag runt egen part, trädde i den andra repänden och drog sedan åt med ett halvslag runt egen part på den andra repänden. Denna knop är mycket bra om man vill spänna repet hårt. Draget satt stadigt fast, men kunde ändå vridas i höjdled. Pulkan höll sig strikt bakom dragaren och följde minsta vink, även i branta nedförsbackar.

Kläder. Som jag nämnt tidigare så har jag förvånansvärt ofta klarat mig med endast lite kläder. Vissa dagar oftast bara underställ och fleece på överkroppen (men jackan på vid rast). Och extremtunn mössa och lika tunna handskar (men jag hade en tjockare mössa med som jag använde vissa dagar). Underställ under byxorna använde jag överhuvudtaget inte detta år.

Vid lägerplatserna åkte förstås fler lager på. Utanpå de tunna handskarna hade jag Hestras skalhandskar av modellen Seam Sealed Shell Mitt (något fleecefoder behövde jag inte ta fram en enda gång). Dessa Hestrahandskar höll dessvärre inte måttet. Sömmen till handledsremmen - en i sig jättebra detalj - lossnade på båda handskarna. Sömsmånen verkade vara för liten. När jag kom hem gick jag till Naturkompaniet där jag köpt dem, och de kontaktade Hestra. Jag fick utan diskussion ett helt nytt par, och sömmen ser ut att vara bättre på dem. Förhoppningsvis ska de hålla. Jag gillar dessa vattentäta handskar skarpt och har dem med på mina sommarturer ihop med regnstället.

Ön vid Tielmavadet med massivet Bielloriehppe i bakgrunden. Här tältade vi den fjärde natten. Ett fint minne från skidäventyret. Foto: Anders Gudmundsson (som också tagit bilden av talltitan).

Postat 2012-04-24 12:41 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Ny vårvintertur - med förbättrade rutiner

Som vanligt hinner våren komma ganska långt hemma i lundatrakten när det närmar sig fjällresa till snön. Lärkorna sjunger i viss mån och en och annan storspov drillar. Jag har hört en trana också, men inte fått syn på den än.

Min gode vän Anders - fotografen - har länge haft en dröm: att skida genom Sarek med pulka och tält. Troligen har det varit en dröm för mig också, men eftersom han är den som pratat vitt och brett om det så kan jag inte minnas att jag tänkt tanken på egen hand före honom. Och snart är det dags.

Eftersom vi bägge har bott i Skåne största delen av våra vuxna liv har det inte blivit mycket övningar på snö. Gräs under skidorna blir ingen bra åkning. Men förra året skidade vi genom Teusadalen i Stora Söfallets nationalpark och det var en intressant upplevelse som vi gillade (för det mesta). Vi lärde oss mycket.

Foto från förra årets pulkatur. Kungsleden, på väg mot Teusadalen. Hård blåst uppe på kalfjället. Så länge man rör sig håller man värmen.

Förbättringar

Att skida genom Sarek blir en något längre tur, och det kommer att ställla större krav på oss om vi ska kunna genomföra det. Vi har gjort en rad förbättringar jämfört med förra året, exempelvis sorterat bort grejer som vi inte behöver. Och därmed minskat vikten med ca 2,4 kg per person. Låter kanske inte mycket, men om man tar bort 4,8 kg från ryggsäcken (som en av oss bär medan den andre drar pulkan) så upplevs det som en avsevärd skillnad.

Hur det blir med matens vikt är i skrivande stund inte klart. Troligen hamnar vi på ungefär samma som förra året eftersom vi ska vara ute ett dygn längre.

Analysera ett problem

Förutom viss skärpning av utrustningen så handlar det framför allt om att bli bättre på en bestämd detalj: vi behöver orka stå fler timmar på skidorna och förflytta oss längre per dag.

Detta enkla konstaterande har tvingat oss till analys. Varför kom vi inte så långt som vi tänkt förra året? Här är grovanalysen.

1. Vi startade för sent på dagen. Beroende på att

2. vi somnade för sent på kvällen. Beroende på att

3. vi var för sena med kvällsmaten i tältet. Beroende på att

4. när tältet var uppsatt somnade vi en stund i sovsäckarna. Beroende på att

5. vi var rejält trötta när vi kom fram till lägerplatsen.

Ja, det fanns några anledningar till, men detta var den viktigaste händelsekedjan.

Lösningen av problemet

Innan jag redogör för lösningen vill jag kommentera det här med att komma upp på morgonen. Förra året upplevde vi att kylan och pulkadragningen var så tröttande att kroppen verkligen behövde sin sömn. Det hjälpte inte att stjäla timmar från sömnen (så som jag är van vid att göra hemma när det kniper). Så minska på sömntimmarna är inget alternativ. Lösningen på våra problem måste vara grundligare.

Om punkt 1 ska åtgärdas behöver vi alltså angripa nerifrån, dvs från punkt 5. Och punkt 5 ska åtgärdas med att vi detta år - på stående fot och precis innan tältuppsättningen - tar en snabb kopp varm choklad (varmt vatten finns i termosen sedan lunchen) och något litet att äta. Då får vi energi så att vi kan hoppa över punkt 4 och direkt orka med att laga mat. Dessutom ska vi detta år ha middagar som är enklare och snabbare att tillaga. Alltså kommer punkt 2 därmed förbättras och vi ska hinna få alla de sömntimmar vi behöver för att orka stiga upp i tid.

Kommer det att fungera? Vi hoppas det, vi tror det. Tanken är att vi ska kunna åka skidor - i vår makliga takt - 1-1½ timmar mer per dag än förra året. I så fall kommer vi att klara vår färd. Om inte vädret visar sig från sin dåliga sida och försinkar oss. (I så fall har vi förstås en reträttplan.)

Foto: Morgon i Tusadalen mars 2011. Anders ser lite frusen ut efter att vi fått ihop packningen och är klara för avfärd.

Förändringar av kosten

Till sist har vi också gjort en viss omläggning av kosten. Färre kolhydrater och mer fett och protein. Det innebär nästan inget bröd (förra året hade vi mycket bröd kvar när turen var slut, så vi tar bara med oss lite detta år). Dock behåller vi havre- och råggröten till frukost, med muscovadosocker till. Men det blir alltså inte mycket bröd, däremot rejält med smör, korv och ost.

Kostfrågor är som gjorda för att orsaka känslomättade diskussioner, men vi tar det inte så allvarligt med filosofierna bakom. Vi är pragmatiker som gillar god mat och gärna experimenterar lite. Vi testar detta och ser hur det går. Jag är faktiskt ganska nyfiken att se utfallet.

Postat 2012-03-15 00:18 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Aktuellt: Glidsnöskor