Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Skidtur i lömskt vårvinterväder (1) Placerad på karta

Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.

Postat 2019-04-15 22:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Postat 2017-04-17 21:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Tankar om vinterfärd – och hur tiden ska räcka till

Förra vinterresan, för två år sedan, hejdades Anders och jag av en snöstorm när vi skulle genom Lapporten och vidare till Abisko. Vi kom till slut igenom, men först dagen efter. Det var ett storartat äventyr som finns berättat i min blogg här. Nu närmar sig en ny skidresa, även denna gång till Lappland och Kebnekaisemassivet.

Resans vedermödor

Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.

Vi har försökt att hjälpa SJ på traven genom att självmant boka resan från Lund till Stockholm minst en timme tidigare än vad SJ:s bokningstjänst anger. Men se det går inte, inte heller om man försöker på telefon eller över disk *). Då förlorar man nämligen resegarantin. Och den måste vi ha, den garanterar ju att vi kommer fram till Nikkaluokta utan att betala vissa biljetter två gånger. Således är vi alltid beredda på språngmarsch genom Stockholms C. (Nu ska sägas att på ett tågforum anser man att SJ:s bokningspersonal har gjort fel och att det ska gå att resa tidigare, med bibehållen garanti. Vi har också fått tips på knep att ta till så man får den resa man vill ha. Ska testa detta till sommarens resor.)

*) Kommentar. Träffade Anders nyss och det visade sig att han lyckades få resegaranti på den avgång vi önskade när han köpte över disk. Men det tog tid för personalen att få till det.

Hemmafixande med Parispulkan 

Nog om SJ. Det jag vill säga är att detta år ska ruschen genom Centralen underlättas. Vår pulka "Paris", en pålitlig trotjänare, har nyligen blivit uppgraderad med hjul. Jag såg ett par tyskar med en sådan uppfinning för några år sedan och nu har det blivit verklighet för oss också.

Pulka "Paris" med egenhändigt monterade rep och bromsknutar. Förlagan av papp till den aluminiumplåt som ska hålla fast hjulen syns vid hjulen. Denna pulkatyp skymtar för övrigt här och var i expeditionssammanhang, bland annat i extramaterialet till IMAX-dokumentären "Everest" (om 1996 års olycksdrabbade bestigning).

Den färdiga al-flänsen med fastskruvade hjul. Vikten av hjul och skruvar (568 gram) betalas viktmässigt helt och hållet av att jag skaffat en mindre och mer anpassad presenning för packningen i pulkan.

Flänsen påskruvad med vingmuttrar, lätt att ta på och av. Det blir viss belastning på pulkans plast, men plasten är seg och böjlig. Denna böjlighet beror enligt Anders på ämnena "ftalater" som han just nu forskar intensivt om på Tekniska högskolan. Han pekade på pulkan hemma hos mig häromkvällen och sa något i stil med "Den där läcker ut ftalater hela tiden, och det får du i dig". Själv har han ställt sig helt och hållet i forskningens tjänst och man analyserar noga hur mycket ftalater som kommer ut ur honom.

Till slut återstår förstås det slutliga provet av hjulkonstruktionen, på Centralen. Albert Einstein lär ha sagt: "I teorin är teori och praktik samma sak. I praktiken är det inte så." Därför vågar jag inte lita på något förrän jag sett att det verkligen fungerar. I praktiken.

Tjuvarna som stjäl tid

I mina funderingar inför de tidigare vinterresorna (finns i min blogg, taggade med "Vinterturer") har jag återkommit flera gånger till det här med tiden. För Anders och mig har just tiden varit en avgörande faktor, något vi måste hushålla med om vi ska kunna hinna de sträckor vi planerat. Ett dygn har inte mer än 24 timmar, och av dessa behöver man ett antal till sömn, matlagning, tältuppsättning, tältnedtagning och packningsbestyr. Det blir inte så många timmar över till skidåkning och förflyttning, och det gäller att hitta de moment som innehåller tjuvar som stjäl tid. Varje gång vi planerar vintertur så letar efter fler tjuvar.

Den här gången har vi siktat in oss på rutinerna i tältet. Mitt gamla tält, ett äldre Bergans Compact 3, är inte särskilt rymligt. Det är lägre och trängre än Bergans nyare versioner, och definitivt mindre än vad ritningarna angav då jag köpte det. Så när tältet är fyllt av dubbla sovsäckar, våra kläder och oss själva är det trångt. Särskilt Anders är ganska voluminös. (Jag hoppas för övrigt att jag är på behörigt avstånd om han skulle läsa detta.) Det är så ont om plats att när en av oss bäddar eller klär om måste den andre ligga platt och overksam på sin sovsäck. Det stjäl tid som kunde användas bättre.

Därför har jag nu inköpt ett nytt tält, av helt annat stuk än det gamla. Det blev ett Hilleberg Keron 3, vilket ger oss den ofattbara lyxen av takhöjd, två lodräta gavlar, två utgångar samt två absider (även om absiderna är relativt små).

En annan lyx, som också innebär att utnyttja tiden bättre, är att vi ett par gånger ska ha basläger. Alltså sova mer än en natt på samma plats. På planeringsstadiet av våra fjällfärder är detta något vi ofta talar om men sällan genomför, och det har hittills aldrig hänt på någon av våra skidturer. Ska bli intressant att göra dagsturer i Kebnekaisemassivet med endast liten packning, och jag ser mycket fram emot detta.

Postat 2016-03-06 17:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Jiegnavágge - en dalgång i Sarek

Förra sommaren gjorde jag två sommarvandringar i Sarek med omnejd. På den första turen följde jag hela Njoatsovágge på dess östra sida, från Kvikkjokk ända upp till den nordvästra mynningen. En beskrivning av detta äventyr finns  här i min blogg. Däremot blev den andra turen aldrig omnämnd, bland annat för att jag inte fick tid till det. Jag har inte tänkt att beskriva den i sin helhet nu heller, men ett par intressanta områden ska få var sin lilla berättelse.

Augusti 2013

Vandringen var planerad av min gode vän Anders G. Två av hans ganska vuxna barn, Frida och Axel,  hade "krävt" att få vandra i Sarek för första gången. Jag skulle med som vuxensällskap till Anders och som inspiratör för oss allihop (eller hur man nu ska beskriva min roll). Ungdomarna var väldigt beslutsamma, och det skulle bli intressant att se hur de skulle klara av en såpass tuff tur.

Efter två övernattningar, vid sjön Stuor Dáhtá respektive Pårtes sydsluttning, var det dags att gå upp i den grunda ravinen väster om Stuor Jierttá. Att ta denna väg tycker jag är bättre än att runda Stuor Jierttá på dess södra sida. Visserligen har man en rejäl stigning, men man slipper alla de småkullar som kan vara jobbiga på den lägre nivån. Dessutom får man en enastående utsikt in i massivet Gådoktjåhkkå när man kommer över passpunkten och är på väg mot bron nere vid Gådokjåhkå.

Foto: Utsikt från sluttningen norr om Stuor Jierttá mot Jiegƞavágge. (I själva verket finns det två dalgångar i Sarek med det namnet. Den andra Jiegƞavágge förbinder Sarvesvágges västra del med Louhttoláhko.) Toppen längst till vänster är Skájdetjåhkkå. Sluttningen till höger tillhör Gådoktjåhkkå 1885. Och mellan dessa syns Jiegƞavágge, långt bort i solbelysning.

Efter bron var det ganska kuperat fram till den jokk som kommer från Jiegƞavágge och förenar sig med jokken från Pårteglaciären. Vi följde Jiegƞabäcken uppströms.

Landskapet blev alltmer kargt, och det kändes till en början kalt och lite ogästvänligt. Under vandringen konstaterade vi att marken inte var särskilt lämplig som tältmark. Det var stenigt och ojämnt, och det fanns få möjligheter att hämta vatten.

Vi var beredda på att gå ända upp till någon av sjöarna i Jiegnavágge, men det behövdes inte. Vi fann acceptabel tältmark strax före den bäck som kommer från Gådoktjåhkkå.

Två nätter var planerade i Jiegƞavágge. Den heldag vi då fick till förfogande skulle användas till att bestiga Gådoktjåhkkå 1885. Bestigningen av toppen skedde på den södra utlöparen. Det ser jämnt och fint ut på kartan, men vi fick verkligen erfara att det inte var så i verkligheten. Det var block, block och åter block. I hela 3 kilometer! Vissa sträckor var dessutom ganska branta.

Ovan: En kort vila i blockterrängen. Tänk att det kan finnas så mycket sten på samma ställe!

Foto: Vy mot Pårteglaciären när vi var på väg upp.

Ungdomarna kämpade på, men den stora mängden sten var en helt ny upplevelse för dem. De hann bli riktigt trötta på den innan dagen var slut, och de brantaste partierna medförde viss ångest, särskilt när vi skulle tllbaka i nedförsbacke. Med de klarade av det på ett utmärkt sätt. Särskilt Axel hoppade på slutet omkring på stenblocken som om han inte gjort annat.

Foto: Utsikt från toppen åt nordost. Långt därnere syns Rapadalen.

Foto: Vy åt sydöst med Skierffes typiska profil.

Foto: En lav som bildar en välkänd figur på bergets sluttning.

Efter den mycket steniga uflykten kändes lägerplatsen märkligt ombonad och välkomnande. Det som först hade gett ett kargt intryck hade förändrats till något annat. Vi började uppleva Jiegƞavágges karaktär som en slags vänlig tuffhet, i kombination med en stark känsla avskildhet i stenjättarnas närhet. Dalgången blev så att säga mer trivsam när man stannade där en längre tid.

Nästa dag var det dags att gå vidare. Vi skulle till Louhttoláhko, och först hade vi en idé om att fortsätta norrut i Jiegƞavágge och gå via passpunkten 1404 ner i Gaskasvágge. Men med kikare kunde vi se att vi upp till 1404 var tvungna att passera ett stort isfält som såg vanskligt ut. Eftersom vi inte hade särskilt gott om tid valde vi att avstå och istället gå genom Lullihavágge. Detta innebar att vi skulle ta oss ut från Jiegƞavágge från det håll vi kommit, men på den östra sidan av jokken.

Fotot visar passet med punkten 1404, fotograferat redan dagen innan från toppen 1885. Den mäktiga iskanten och snöfältet runt omkring såg inte särskilt inbjudande ut. Nästa dag valde vi alltså en annan väg.

För att komma över jokken tog vi oss någon kilometer längre norrut där marken planade ut och jokken blev bred. Anders och mina höga Lundhagskängor klarade vattendjupet utan problem, men ungdomarna hade kortskaftade GoreTex-kängor som ju inte tål att ta in vatten. Det blev byte till vadarskor för deras del.

Att en fjälltur kan bjuda på rejäla vad var också en ny upplevelse för ungdomarna. De tog det alltid mycket lugnt och försiktigt även i grunt vatten, medan Anders och jag under årens lopp har vant oss vid att klafsa över grunda och medeldjupa jokkar utan några större betänkligheter. Men det var klokt av dem att vänja sig vid allt nytt i lagom takt .

Vandringen ner till Skájdejågåsj var en fin upplevelse och vi gjorde oss ingen brådska. Vi var glada för den fina, arktiska miljön som vi upplevt uppe i Jiegƞavágge som vi lärt oss att tycka mycket om. Nu bar det iväg till Lullihavágge.

Foto: Berget Gaskastjåhkkå framför oss. På dess högra sida ligger dalgången Gaskasvágge och till vänster om den Lullihavágge. Det skulle visa sig att det inte var slut med sten för vår del. Andra halvan av den dagen innehöll en överväldigande upplevelse av blockterräng.

Postat 2014-05-27 01:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vintertur genom Sarek (dag 8-9)

En koll med GPS och karta visade att vi korsat sommar-Kungsleden innan vi slog upp vårt tält. Leden var förstås översnöad, den hade vi inte sett föregående dag. Till STF:s Pårtestuga var det ca 1½ km. Vi skidade genom skogen och insåg att vi nu lämnade vildmarken. En tjäder skrämdes upp. Efter en stund nådde vi stugan.

Stugvärdinnan Berta kom ut och vi fick en pratstund med henne och hennes syster. Inte bara det, vi delade med oss av vårt färdgodis och fick i gengäld kaffe. Riktigt norrländskt kokkaffe som smakade härligt. Omställningen till att träffa folk igen gick snabbt. Det var en vecka sedan vi talade med någon annan än varandra.

Foto: Berta har fågelmatning vid stugan. Hon säger att ett femtontal lavskrikor dagligen kommer och äter. Vi ser ungefär hälften av dem. Men i skogen är det mest tyst, och tomt på fåglar. Här en talltita.

Vinterleden går ute på sjön och en del skoterfolk och pimplare var ute. Känslan av vildmark försvann undan för undan. Vi följde den markerade vinterleden genom sjösystemet. Vi behövde inte vara framme vid fjällstationen förrän nästa eftermiddag och kunde ta det mycket lugnt. Vi slog upp tältet söder om Unna Dáhta ("Lilla Tata-sjön").

Foto: Vi har lämnat Pårtestugan, passerat över sjön Sjábttjakjávrre och skidar nu iväg på Stuor Dáhta. I bakgrunden berget Tjoallta.

Det var inte många skidåkare vi mötte den dagen, de flesta åkte skoter. Likadant nästa dag. Kändes lite enahanda att skida i det hårda skoterspåret. En god sak var i varje fall att vi fick testat det flätade bromsrep jag tillverkat till pulkan och som man använder i branta nedförsbackar för att pulkan inte ska knuffa en i hårt ryggen. Med bromsrepet - som glider in under pulkan - blev det närmast tvärstopp, precis som varit avsikten. Idén till detta bromsrep hade jag fått av en kunnig person som delat med sig på Utsidans forum. Här är forumtråden: Praktiska tips för pulka

Så anlände vi till fjällstationen och blev välkomnade av Helena i receptionen. Det kändes mycket bra. Vi såg naturligtvis fram emot middagen på kvällen. Att äta gott efter en fjälltur säger man inte nej till. Och middagen med fisk var delikat.

På fjällstationen fanns en del folk, bland annat ett par (tysk man och grekisk fru) som bodde i Norge och som skidat genom Padjelanta. De hade också tält men hade på grund av kall vind mest anlitat stugorna. Det lät som de haft kallare väder än vi.

Foto: Sjön Stuor Dáhtá. I bakgrunden Vallespiken. Och ännu längre bort ett par toppar i Tarrekaisemassivet.

Utvärdering och reflexioner

Tidsplaneringen var vi mycket nöjda med. Förra året hade vi inte hunnit/orkat med så långa dagsetapper och vi visste att vi var tvungna att förbättra oss. Detta år låg genomsnittet på ca 10,5 km/dag, vilket var en ökning med 2,5 km från förra året. Vi hade kunnat klara ännu mer eftersom vädret faktiskt hade varit gynnsamt för skidåkning. Det fanns dessutom marginal för minst en dags stillaliggande, om vi exempelvis hade råkat ut för riktigt oväder. Nu blev det inte så och vi fick tid över. Men det gjorde ingenting, tiden använde vi till att uppleva desto mer. Att komma fram en dag för tidigt kändes helt meningslöst.

Mathållningen fungerade också bättre än förra året. Vi hade middagar som gick snabbare att tillaga. Två gånger åt vi till och med inköpt turmat, något vi aldrig gör annars. Det sparade tid när vi var lite trötta. Vi hade också med oss rejäla mängder ost och torkad påläggskorv som delvis ersatte bröd vid frukost och lunch. Jag gillade det så mycket att jag kan tänka mig att släpa med mig mer av sådant under sommarturer också. Fet ost och korv mättar och ger energi. Rykten säger att man blir smal också.

Tältet, ett Bergans Compakt 3, har visat sig pålitligt under både sommar- och vinterturer. Lite för lågt i taket, vilket gör att det är svårt för två personer att exempelvis byta om till nattkläder samtidigt. Men det känns stabilt och jag bedömer att det skulle klara hård vind. Vårt klurigaste problem var den isbark som frös fast på blixtlåsen. Skulle det hjälpa att smörja blixtlåsen med något. Paraffin, kanske?

Skidor och pjäxor satsade vi en hel del pengar på förra året. Skidorna är Åsnes Amundsen med BC-bindning och korta stighudar. Pjäxorna heter Crispi Stetind, och är utrustade med GoreTex. De är mycket väl isolerade, och jag använde endast två par mycket tunna strumpor när jag åkte. Pjäxorna är otroligt varma, sköna och torra. De har dock en tendens att ge skavsår, så man måste tejpa fötterna i förebyggande syfte. Anders tejpade massor.

BC-stiftet i pjäxorna proppas ofta igen av snö innan man fått på dem på skidorna. Vi hade en fundering om att ha med en kort skruvmejsel att peta bort snön med innan man spänner på sig skidorna.

Pulkan kallas Paris med tillnamnet Expedition. En billig pulka som i princip är en stor plastbit med ett antal borrade hål. Kostar betydligt under tusenlappen, dvs bara en bråkdel av de dyrare pulkorna. Används här och var i världen. Jag har exempelvis sett det i en film om en Everestbestigning.

Anders och jag tycker att vi är alltför långt från vinterfjällen för att investera i en dyr pulka (eller hyra för dyra pengar) så den här lösningen fungerar bra för oss. Dock tror jag denna pulka är jobbigare att dra i uppförsbackar och i svår terräng än en Fjellpulke. Vi hade också problem med att pulkan ofta hade "slagsida" i djup snö. En annan sak man kan behöva åtgärda är att dragbältet gärna glider ner från midjan och hamnar på låren i branta uppförsbackar. En diagonal rem över axeln är lösningen (men vi klarade oss bra ändå).

Draget av glasfiber hade vi lånat av en god vän som har haft det till en äldre pulka. Förra året hade vi problem med fastsättningen av detta drag som är en konstruktion med stänger av glasfiber. Det finns två borrade hål i pulkan som man kan använda att surra i. Förra året använde vi  läderremmar, men detta fungerade inte så bra. Det blev slirkigt och ostabilt. I nedförsbackar gav sig pulkan iväg på egen hand, antingen till höger eller till vänter om den som drog. Mycket irriterande. 

Foto: Pulkan har i framkanten två borrade hål som man kan fästa draget i. Men det är inte så lätt att hitta en bra fastsättningsmetod. Efter en hel del funderande med olika konstruktioner (den ena mer avancerad än den andra) fastnade jag för enklast möjliga. Jag tog en bit tunt rep, trädde ändarna underifrån och upp genom de bägge hålen. Därefter runt dragets alu-stång, och så ner i hålen igen. På undersidan gjorde jag först ett halvslag runt egen part, trädde i den andra repänden och drog sedan åt med ett halvslag runt egen part på den andra repänden. Denna knop är mycket bra om man vill spänna repet hårt. Draget satt stadigt fast, men kunde ändå vridas i höjdled. Pulkan höll sig strikt bakom dragaren och följde minsta vink, även i branta nedförsbackar.

Kläder. Som jag nämnt tidigare så har jag förvånansvärt ofta klarat mig med endast lite kläder. Vissa dagar oftast bara underställ och fleece på överkroppen (men jackan på vid rast). Och extremtunn mössa och lika tunna handskar (men jag hade en tjockare mössa med som jag använde vissa dagar). Underställ under byxorna använde jag överhuvudtaget inte detta år.

Vid lägerplatserna åkte förstås fler lager på. Utanpå de tunna handskarna hade jag Hestras skalhandskar av modellen Seam Sealed Shell Mitt (något fleecefoder behövde jag inte ta fram en enda gång). Dessa Hestrahandskar höll dessvärre inte måttet. Sömmen till handledsremmen - en i sig jättebra detalj - lossnade på båda handskarna. Sömsmånen verkade vara för liten. När jag kom hem gick jag till Naturkompaniet där jag köpt dem, och de kontaktade Hestra. Jag fick utan diskussion ett helt nytt par, och sömmen ser ut att vara bättre på dem. Förhoppningsvis ska de hålla. Jag gillar dessa vattentäta handskar skarpt och har dem med på mina sommarturer ihop med regnstället.

Ön vid Tielmavadet med massivet Bielloriehppe i bakgrunden. Här tältade vi den fjärde natten. Ett fint minne från skidäventyret. Foto: Anders Gudmundsson (som också tagit bilden av talltitan).

Postat 2012-04-24 12:41 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!