Bloggar > Fowwes blogg > Ett dygn i stormens grepp (3)

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Inlagt 2017-04-17 21:16 | Läst 4607 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-04-17 22:55   OBD
Det har varit en spännande läsning men den spänning ni upplevde måste ha varit mycket värre. Ni löste i alla fall alla problem på ett utmärkt sett. Inte minst nergången till Tjuoldavágge. Kan vara svårt att hålla huvudet kallt i kyla och storm :-) , men det lyckades ni ju alldeles utmärkt med. Skönt att ni i alla fall fick en behaglig avslutning.
Även om det nyligen snöade så förmodar jag att du nu som bäst planerar din sommarvandring.
 
Svar 2017-04-18 12:22   fowwe
Roligt att du läser och följer med i äventyren. Vi är ju båda bitna av fjällvärlden så visst har du rätt när du tror att jag planerar för sommarens fjällresa. Det är dock i jämförelse ganska okomplicerat så det är ingen hög aktivitet än på den fronten. Jag inväntar också rapporter om snösmältningen. Nu njuter jag mest av den (kalla) skånska våren.
 
2017-04-17 23:27   ripjägarn
Tack för spännande skildring! På söndag 26:e var jag i Saltoluokta och där gick det knappt att vara utomhus. SMHI rapporterade byvindar upp mot 33 m/s vid St Sjöfallet så ni hade förmodligen orkan i vindbyarna uppe vid Låptåvagge. I samma veva körde ett tåg fast i snön vid riksgränsen och fick grävas loss för hand senare under veckan. Mycket ovanligt väder - man kan undra om det är en pågående klimatförändring vi upplever. När jag ser bilden på pulkan har jag en fundering: har du hört talas om Rimforsmodellen? Den välter inte lika lätt på skrå och man kan med fördel använda den som säng med ett liggunderlag på botten.
 
Svar 2017-04-18 12:41   fowwe
Orkan, minsann. Jo, det kändes faktiskt värre än förra året vid Keb. Då klarade vi oss med en betydligt mindre snömur och mindre arbete. Det där tåget hörde vi talas om när vi kom tillbaka till fjällstationen. Det var många historier i svang då. Efter ditt tips om Rimforspulkan googlade jag den och tankade hem lite information. Sedan hittade jag samma beskrivning i Wermelins "Mera Ute" som jag läste mycket i en gång i tiden. Minns att jag då tänkte på vinterturer - och att jag troligen aldrig skulle göra någon avancerad sådan. Där ser man hur svårt det är att förutse vad livet kommer att innehålla ;-).
 
2017-04-18 09:41   undvall
Trevlig avslutning på turen och läsningen. Kan inte annat än hålla med om att Tjuoldavágge är mycket trevlig. Har gått den i sin helhet på senhösten och hade då ett spännande möte med en stortjur mitt i brunsten :-)

Får ge ripjägarn rätt i att Rimforspulkan är en eminent skapelse. Har en sådan själv. Men vad det gäller vältrisken är det minst lika viktigt med vilken skackel (eller drag) man har. Livskamraten har en Fjellpulken som hon hade stora problem med på första turen den var med. Ville välta mest hela tiden. Men när vi bytte ut den moderna glasfiberskackeln (som ser klart lik ut den Anders drar med på bilden) mot en gammal hederlig bambu-skackel som är i storleksordningen 5-10 gånger med vridstyv, så har den sedan dess knappt vält över huvud taget.

/ Stefan
 
Svar 2017-04-18 12:52   fowwe
Älgtjurar har man respekt för. Sedan hoppas jag att kunna gå genom Tjuoldavágge under sommarsäsong också. När nu det kan bli.
Det här med pulka och utrustning för våra turer är ett kapitel för sig. Vinteräventyren började med ett infall: jag köpte en Parispulka. Sedan rullade det på med införskaffande av utrustning - men det mesta betraktade vi som provisoriskt. Det skulle klara en tur, och vi visste inte om det skulle bli fler. Sedan blev det en till, och så ytterligare en. Och så vidare. Nu är det ett svårt vägval - ska vi uppgradera pulkan? Vi får se! (Sedan är det SJ och X2000. Hur stor pulka kan de tänka sig att släppa in med bagaget? Men det är en annan historia.)
 
2017-04-18 09:55   Bandersson
Tjuoldagårsså är en lite otrevlig plats. Jag har bara gått på västra sidan och därifrån såg östra sidan att vara svårare i den meningen att sluttningen ner mot Tjuoldajåhkå var längre och inte så tydlig som på östra sidan. Ni måste väl ha gått ganska högt upp? Tittar man på terrängskuggningen så syns detta ganska väl. Där ser det också ut som om den allra sista biten är lite sönderbruten. Var det klippigt där? Sedan är jag mycket nyfiken på vilken väg ni tog in mot Gamájåhkå. Höll ni er nere i dalen och rundade Garvek? Såg ni i så fall några rester av gruvstigen?
 
Svar 2017-04-18 13:05   fowwe
Vi gick en bra bit från Tjuoldagårsså, men det var jämnt och fint och lutade inte särskilt mycket. Inga problem alls. Men man ska inte gå för nära. Södra delen stupar ganska brant ner i Tjuoldavágge och där är det mycket riktigt sönderbrutet och klippigt. Men jag har aldrig gått nära och studerat hur det ser ut.

Gruvstigen (Björn kallar den "Materialvägen") såg vi minsann! Vi träffade en man från lst på skoter som sa att han kört den. Vi följde hans spår och åkte den hela vägen tills den kom ut på Gamájåhkå. Frågan är om vi hade kunnat se den om vi inte hade haft hans spår att följa, jag vet inte. Jag vet heller inte om den är synlig på sommaren, men det är tänkbart. Spår i fjällen försvinner inte så fort. På Calazos senaste tryckning av Padjelanta 1:50k är vägen borttagen, på inrådan av Björn.
 
2017-04-18 23:16   ripjägarn
Kan tillägga att man kan hyra renvaktarstugan nedanför Ruonas genom Jåkkåkaska sameby. När vi gjorde det för ett antal år sedan var den upprustad och i fint skick. I och med att Tjuoltadalen numera är naturreservat är skotertrafik inte tillåten så stugan är en lugn plats och passar bra för den som vill ha ett bekvämt basläger.
 
Svar 2017-04-19 00:15   fowwe
Vi åkte förbi stugan på lite håll. Den såg då rejält insnöad ut. Men förslaget låter onekligen lockande. Säg inte mer, då kanske jag överger vintertältning helt och hållet... ;-)
 
2017-04-19 13:35   smux
Låptåvagge är ett blåshål och erbjuder även på sommaren mycket begränsade möjligheter till att hitta en bra tältplats pga av allt stenskravel. Vi passerade där på sommaren för nåra år sedan, och efter en del felnavigering på slänten upp från Njoatsosvagge hade klockan blivit nästan 23 och vi var ganska trötta när vi vadade Tjouldagårsså i dess övre del (ca 100 m nerströms utloppet från sjön). Att hitta en bra tältplats i det stenhav som utgör Låptåvagge är inte lätt och vi var nästan övertygade om att vi skulle behöva komma ner i Tjouldavagge innan vi skulle kunna slå läger.
Vi höll 960 m kurvan på västsidan av Tjoudagårsså och ganska snart fick vi syn på en väl skyddad och fin plats i jokkens övre lopp, strax innan den kastar sig ner i ravinen där den grävt sig ner rejält med färska rasbranter som spår. Tältplatsen är riktigt fin, men man får klättra upp- och ner på den ganska branta gräsbevuxna västra slänten. Jag vet inte hur denna plats är på vintern, men då den ligger i en gryta skyddad från syd och västliga vindar är det risk att den kan ha drivit igen av snö. I mitt inlägg (#4) i denna tråd har jag lagt upp en bild på platsen med vårt tält:
http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=80395
En parentes är att dagen efter vaknade vi av en svag men tydlig lukt av brandrök i luften. Först trodde vi att det var någon skogsbrand i Tjouldavagge eller ner mot Kvikkjokk, men det visade sig senare att det var röken från den stora skogsbranden i Västmanland vi kände!
 
Svar 2017-04-19 21:31   fowwe
Det var ju en suverän och vacker tältplats ni hittade. Även om Låptåvágge som du skriver är väldigt stenig så finns det tältplatser här och var. Strax N och NO om Goabrekjávrásj finns mjuka, fina gräsängar som jag länge velat pröva. Samma natt och år som ni tältade i Tjuoldagårsså (4-5/8 2014) befann jag och Diana oss vid Buojdes och tältade alltså inte så långt från er. Även vi trodde att det brann i Tjuoldavágge på morgonen. Ja, sedan träffade jag ju dig i Kvikkjokk.

Nu i mars var det mycket snö i Låptåvágge. Det där stenhavet såg vi igenting av, så snödjupet kan ha varit betydande. Annars tycker man att blåsten skulle ha frilagt många utsatta partier, men det såg vi alltså inte. Inte heller på väg genom Tjuoldagårsså såg vi steniga partier förrän efter att vi passerat högsta punkten och det började luta neråt. Där hade blåsten frilagt så att till och med hedens låga växtlighet var synlig här och var.
 
2017-04-21 11:17   ulindh
Har nu läst detta med spänning och måste säga att ni är fantastiska kämpar! Jag förstår också att det är bra att ha vandrat i ett område som man gör en vintertur i då man vet hur marken ser ut under snön, som när ni skulle nerför backen vid Tjuoldavagge. Och att få en bra avslutning lindrar alltid minnet av en tur, eller? :-)
 
Svar 2017-04-22 11:16   fowwe
Tack Ulrika! Det märkliga är att vi inte direkt söker upp dessa äventyr, de tycks söka upp oss. Och när vi väl är mitt inne i dem måste vi försöka reda ut dem. Vi vill ju gärna vara i god form och överleva ;-). Visst underlättar det att ha besökt områden tidigare, men det är ändå svårt att minnas alla detaljer. Denna gång blev vi överraskade av landskapet omkring vår tältplats som inte var riktigt som vi mindes. Men det gick ju bra. Och avslutningen blev fin, det betyder väldigt mycket som du skriver. Förra året vid Keb kändes avslutningen som ett antiklimax.
 
2017-04-22 04:00   OnMyWay
Läste ditt första inlägg och tyckte mycket om det, så har kollat då och då för de övriga delarna. Allt är mycket välskrivet och intressant, men jag måste säga att jag verkligen fastnade för del 2 och 3, i och med deras mycket informativa text. För en som mig, som inte har direkt personlig tillgång till människor med erfarenhet av vinterfjäll, blir det ju ovärderligt med dylika skrifter, där erfarenheter dryftas fritt, samt görs så bortom kontext av eventuella frågor som jag inte ens vet vore relevanta att ställa. Jag gillar bland annat det där med att ha ögla och krok på snöpinnarna. Är ju supersmart, med risk för superlativ, men nåväl. Hade nog tagit lång tid innan någon liknande idé kommit för mig, om ens gjort det. Nu fick jag den helt gratis. Tackar!
Gjorde ett av olika orsaker misslyckat försök på vinterfjällen i början av December och var "tvungen" retirera, och har sedan dess förberett mig för att gå ut i början av Januari nästa år. Din berättelse har gett mig bra info, och fått mig att fundera på saker jag inte tänkt på innan! Tror du att i det vädret ni befann er, ifall du vore ensam i ett Soulo (som ju bara har 9mm stänger, men förvisso mer tight satta) du skulle haft samma problem med att stängerna böjdes? Alternativt ett av HB's andra kupoltält? Ifall så funderar jag på att köra dubbla stänger, men det är ju en rätt seriös investering ifall det vore i onödan...Kanske bara kunde ta en 10mm stäng att dubbla med vad gäller "mitten" stången...
Oavsett vad, så kudos till dig för en välskriven berättelse.
 
Svar 2017-04-22 22:05   fowwe
Tack för ditt långa inlägg och uppskattande kommentarer! Det känns bra att mina skriverier fungerar som information också, inte enbart som spännande berättelser :-).

När det gäller dina funderingar om Soulo så tror jag att det finns
vissa åtgärder som betyder mer än att ha dubbla stänger vid hård vind. Dessa är: 1. Staglinor, 2. Snömur, 3. Gräva ner tältplatsen en bit i snön innan uppsättning.
Ett tält som står för sig själv i storm eller orkanbyar utan vare sig åtgärd 1, 2 eller 3 kommer sannolikt att haverera även om man har dubbla stänger, påfrestningarna är enorma. En åtgärd jag tror mer på än att dubbla stängerna är att dubbla 2-3 av de övre staglinorna och ha egen förankring av dem. Det är dessutom mycket billigare.

Det är naturligtvis nödvändigt att alla linor är spända och så bra förankrade att de inte kan röra sig. En av våra linor satt i en skidstav som trots rätt vinkel böjde sig, så då försvann stödet för den tältstången. Så ditt Soulo med 9 mm stänger borde räcka långt om de andra åtgärderna genomförs.
 
2017-04-25 14:48   Elvah
Jag har bara varit inne här sporadiskt på sistone så jag fann alla tre delarna samtidigt och har nu sträckläst detta och bakåt till dina tidigare betraktelser om att tura på vinterfjället. Jag har själv aldrig gjort en vintertälttur och känner verkligen inte för att göra det heller. Jag vill inte sova i många minusgrader, vill inte råka ut för snöstorm och vill inte frysa om fingrar och tår. Samtidigt finns det en dragningskraft som vill både göra nya saker och införskaffa prylar, gradvis, i en riktning som jag inte helt styr över. Så det vette tusan om inte jag också hamnar där vid 55. (T ex fick jag en fin, lätt snöspade i julklapp förra året. I vintras köpte jag en begagnad pulka som jag dragit dottern i på lite dagsturer.)

Det är ju som även andra skriver avskräckande läsning. Eller rättare sagt triggar berättelsen om ert äventyr just den där dubbla känslan till upplevelser 'på gränsen till farligt men inom ramen för ens förmåga' som skulle kunna vara ett sätt att beskriva lockelsen till äventyr. Mest eggande blir det när gränsen för ens förmåga och erfarenhet på något plan egentligen överskrids och förmågan att lösa problem får träda in, och där hamnade ju ni. Vilken härlig läsning!
 
Svar 2017-04-26 22:36   fowwe
Kul att det griper tag i dig. Med skräckblandad förtjusning? Ännu bättre! Och så är du ju redan ägare till både spade och pulka, du är nog ute i snön långt före 55. Men det är å andra sidan ingen dålig ålder att börja något nytt vid, jag var ju faktiskt äldre på min första tälttur i Lappland. Men du har gott om tid att tänka över saken, så lycka till med alla små(?) friluftsäventyr under tiden!
 
2017-04-26 09:34   Östgötakängan
Rubriken på "artikelserien" levde verkligen upp till namnet. Igår såg jag de fyra första avsnitten av "Nordkalotten 365" med Lars Monsen och idag sträckläste jag dina tre blogginlägg. Blir inspirerad att någon dag nå den kunskaps- och rutinnivån där övernattningsvandringar i snömiljö är genomförbart. Väldigt bra skrivet!
 
Svar 2017-04-26 22:41   fowwe
Tack för din uppskattande kommentar! Det var ju bra att rubriken höll vad den lovade. Och visst får man ta utmaningarna i steg. Skaffa sig erfarenheten efterhand och till att börja med i enkla miljöer. Det är sunt. Den första vinternatten i tält blir kanske hemmavid? Spännande det också.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Aktuellt: Ny friluftsbutik