Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol

Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?

På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.

I slutet av 1980-talet undersökte fjällkännaren Claes Grundsten och hans medhjälpare Sveriges största obrutna fjällområden. De letade efter Sveriges otillgänglighetspol – det område som låg längst bort från allmänna bilvägar. Med hjälp av en vanlig fjällkarta och utklippta cirklar av papper kunde de visa att denna plats fanns vid sydöstra viken av sjön Rissájávrre i Padjelanta nationalpark. I ett samtal med Claes berättade han för mig att de exakta koordinaterna för punkten inte var så viktiga för dem, det räckte med att finna området.

Grundstens område, ungefärligt angivet.

Tältplats vid Rissájávrre. På andra sidan sjön ligger den sydöstra viken och lågfjället Oarjep Rissávárre. Längre bort syns de höga fjällen i Sarek. Foto: Hans Nydahl.

Är polen kvar på samma plats i Sverige?

Med dagens digitala kartor har det gjorts försök att precisera positionen för otillgänglighetspolen (ibland säger man otillgänglighetspunkten, vilket betyder samma sak). Kan nya vägar på den norska sidan ha medfört att den flyttat sig? Det var i varje fall det intryck jag fick när jag läste på Wikipedia om polen – den låg några kilometer ifrån det område som Grundsten angett. Jag fick för mig att kontrollera uppgiften. Hade punkten verkligen flyttat sig norr om öständen av en annan sjö, Lulep Rissájávrre?

Position enligt Wikipedia (februari 2022). Koordinaterna angivna i SWEREF 99 TM. Positionen kan också anges i grader: 67° 19′ 2.04″ N, 17° 9′ 52.02″ E.
Med en enkel papperskarta och en linjal kunde jag snabbt konstatera att informationen på Wikipedia inte var korrekt. Exempelvis var avståndet till en av vägarna kortare än till de andra.

Lägerliv vid norra stranden av Lulep Rissájávrre. Oarjep Rissávárre mittemot. Foto: undertecknad.

En ny undersökning börjar

Jag skrev till Hans Nydahl (hansnydahl på Utsidan). Han är en hängiven vandrare i Badjelánnda och jag frågade om han hade lust att hjälpa mig finna den korrekta positionen av otillgänglighetspolen. Svaret kom snabbt. Det visade sig att han också lagt märke till att Wikipedias uppgift inte stämde. Efter lite mejlväxling kom även Björn Andersson (Bandersson) med som resurs. Nu skulle vi gå till botten med detta!

Vilka vägar handlar det om?

Sveriges otillgänglighetspol ska alltså ligga längst från ”allmänna bilvägar”. Vad menas då med det? Vi tre – två Hansar och en Björn – diskuterade fram och tillbaka vad som kunde vara rimligt.

Det enklaste fallet att avgöra var nog Kvikkjokk. Det stod tidigt klart att den stora parkeringsplatsen nära fjällstationen påverkar positionen för otillgänglighetspunkten. Och den ligger vid slutet på bilvägen.

Nästa väg var mellan Suorvadammen och Ritsem. Visserligen är det en enskild väg, men det hade varit konstigt att utelämna den. Vem som helst kan ju köra med sin bil där. Alltså fick den vara med.

Vägarna på den norska sidan var de som vållade flest diskussioner. Här finns sträckor som anlagts för vattenkraftens utbyggnad. De fanns sannolikt även på Grundstens tid, men dammarna var inte färdigbyggda då. Troligen var de inte farbara med vanlig bil på samma sätt som nu. Vi tog alltså med dem.

Vägen till Ny-Sulitjelma. Foto: Hans Nydahl.

För säkerhets skull letade vi upp fler möjliga vägar, t ex vid Rundvatnet norr om Blåmannsisen. Men vi kunde avfärda dem ganska snabbt, de låg helt enkelt för långt bort.

Kartmaterialet

Med de vägar vi nu hade att räkna med kunde vi på en papperskarta gissa ungefär var otillgänglighetspolen borde finnas. Vi kunde ungefärligt mäta upp avstånden till de närmaste vägavsnitten i olika riktningar. Men noggrannheten var inte särskilt stor och risken för fel kunde inte uteslutas. Vi behövde bättre kartmaterial.

För områdena i Sverige använde vi Min karta ( https://minkarta.lantmateriet.se/ ). Den dög ganska bra på den norska sidan också, utom när vi behövde flygfoton. Men foton var nödvändigt att komplettera med och då använde vi oss av https://norgeskart.no .

Tre utgångspositioner

För att finna otillgänglighetspolen är det nödvändigt – och tillräckligt – med tre punkter som ligger intill de närmaste bilvägarna. Det går alltid att hitta en cirkel vars periferi passerar tre godtyckliga punkter, och otillgänglighetpunkten blir alltså medelpunkten i en sådan cirkel. Periferipunkterna ska väljas så att cirkelns radie blir så liten som möjligt.

Rent praktiskt gjorde vi först en gissning ungefär var otillgänglighetspunkten borde vara. Sedan räknade vi ut avstånden till de närmaste vägpunkterna i tre olika riktningar. Med hjälp av avståndsformeln i Excel justerade vi otillgänglighetspolen så att den låg lika långt från alla tre punkterna. Därefter prövade vi ut nya positioner för de tre punkterna – en i taget – för att se om någon punkt kunde komma närmare. Och så en ny uträkning samt justering av otillgänglighetspolen. Denna procedur kunde sedan upprepas om större noggrannhet behövdes.

Resultatet

Undersökningens resultat består av de tre periferipunkterna samt positionen för den uträknade otillgänglighetspolen. Jag redovisar först periferipunkterna. För två av dessa, de som ligger i Sverige, ger jag länkar till Lantmäteriets Min karta. Här använde vi ortofoto (på Min karta kallad Flygbild) för att få så god precision som möjligt.

1. Kvikkjokks parkeringsplats, det nordvästra hörnet. Koordinater: N 7428987, E 618823. Länk (högerklicka gärna och välj Öppna länk i ny flik):

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=618823&n=7428987&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Kvikkjokk%20P-plats

2. Ritsemvägen (som befinner sig närmast otillgänglighetspolen en dryg mil före Ritsem). Koordinater: N 7507590, E 614234. Observera att vägen över Suorvafördämningen ligger på längre avstånd. Den befinner sig dessutom bakom en låst fordonsgrind. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=614234&n=7507590&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Ritsemv%C3%A4gen

3. I Norge handlar det om vägen förbi Ny-Sulitjelma. Här gav flera punkter (med några meters mellanrum) samma resultat. Vi valde N 7448792, E 550303. Det är osäkert om vi har rättighet att dela den norska kartlänken till platsen, men själva kartan finns på https://norgeskart.no (sök sedan på Tverrfjellveien, Fauske och välj Flybilder). En överblick med vanlig kartbild kan fås med Min karta:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=550303&n=7448792&z=9&profile=karta&background=1&boundaries=false&name=Tverrfjellveien

4. Otillgänglighetspolen. Koordinater: N 7466895, E 592658. I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=592658&n=7466895&z=11&profile=bergodal&background=3&boundaries=false&name=Otillg%C3%A4nglighetspolen

På den äldre fjällkartan 1:100 000 ser det ut så här:

Otillgänglighetspolen befinner sig alltså uppe på ett lågt fjäll, en bit nordost om den högsta toppen 1124 (numera uppmätt till 1128). I kartan ser vi också något annat, ett renstängsel som avgränsar samebyarna Tourpon (undre) och Jåhkågaska tjiellde (övre). Flyttleden för Jåhkågaska går genom Njoatsosvágge via Álájávrre ner till Árasluokta. Så om du står vid otillgänglighetspolen står du också vid en plats som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka.

Öster om Rissájávrre vindlar sig renstängslet upp på sluttningen av Oarjep Rissávárre. Foto: Anders Gudmundssson.

Vårt resultat kan också visas i en tabell. Hans Nydahl gjorde den snyggaste.

Uträkningarna för avståndet kan göras med den vanliga avståndsformeln. Eftersom enheten i SWEREF 99 TM är meter så är det enkelt att omvandla resultatet till kilometer. Det är alltså drygt 46 km till närmaste bilväg (på Grundstens tid var det ca 47 km).

Sjön Lulep Rissájávrre i förgrunden. På andra sidan fjället Oarjep Rissávárre. Foto: Hans Nydahl.

Feluppskattning

När vi nått ända fram med våra uträkningar så återstod bara en sak – att uppskatta felet i beräkningarna. En sådan feluppskattning är kanske inte det mest intressanta för läsaren men desto mer nödvändig för ”forskaren”. Hur noggrant hade vi räknat ut positionen för otillgänglighetspolen? På metern? På 5 meter? Eller kanske bara 50 meter? (Men definitivt inte på decimetern som man kanske kan tro av tabellen ovan. Det handlade bara om den rent matematiska behandlingen av punkterna.)

Det blev många och detaljerade meningsutbyten. Vi kontaktade Lantmäteriet om precisionen i ortofotona samt noggrannheten i terrängangivelserna. Vi konsulterade också kartkännaren Bengt Noläng (Örnsätrarn). Lantmäteriet meddelade en noggrannhet på +/- 1 meter i angivelsen av våra positioner. Även om vi inte känner att vi har full insikt så har vi accepterat detta besked (vilket innebär en betydligt större noggrannhet än vad vi först trodde). Vi litar alltså på våra beräkningar.

För fjällbesökaren spelar det knappast någon roll om precisionen är en, fem eller tio meter. Det viktigaste är inte att kunna sätta foten på exakt rätt sten (om det vore möjligt, vilket det inte är). Upplevelsen handlar istället om att inse var man befinner sig, att låta vetskapen sjunka in i medvetandet. Och – precis som överallt annars i fjällen – öppna sinnena för områdets atmosfär.

Översiktsbild, tagen från Álátjåhkkå. OTP = otillgänglighetspolen. Foto: Hans Nydahl.

Delförstoring av förra bilden. Lägg märke till de två små sjöarna i mitten. De syns på Min karta.

Stort tack till Hans N, Björn och Bengt för hängivet samarbete i detta spännande undersökningsprojekt. Tack också till Claes Grundsten för ett mycket givande samtal. Utan ert bistånd hade otillgänglighetspolen känts alltför avlägsen och svår att nå fram till. 

PS. Högupplösta versioner av foton från området finns uppladdade här.

Karta Sarek 1:50 000 - en recension

Calazo har utökat sitt kartsortiment med tyvekkartor för Sarek och Padjelanta i skalan 1:50 000 - de tidigare var 1:100 000. Jag har tittat på dem. Hur bra är de? Hur mycket mer information finns? Och lönar det sig att byta ut sina gamla mot de nya?

Allmänt

Sarekkartan är stor, faktiskt några centimeter större på bredd och längd än den gamla 100 000-delen. Halva Sarek på varje sida, delningen är gjord i höjd med Bierikjávrre som finns med på bägge sidorna (nordlig resp. sydlig halva). I söder finns Kvikkjokk inte med, vill man se fjällbyn så får man köpa Padjelantaversionen.

Utseende

Kartan ser överlag mycket snygg ut. De glesare linjerna för ekvidistanser gör att färgerna bli ljusare och mer nyanserade i ett så bergigt område som Sarek.

Namn

Namnen på formationer och terrängdetaljer har utökats något men inte särskilt mycket. I princip är det namnen på den vanliga fjällkartan som finns med. Men en hel del glaciärer som tidigare var namnlösa har fått namn på den nya kartan vilket är trevligt att se. Här finns potential att göra mycket mer, om förlaget vill. Samiska språkexperter har mycket kunskap om sådant, och i böcker av exempelvis Axel Hamberg och Yngve Ryd figurerar namn på platser man gärna skulle vilja veta var de låg.

Ekvidistanser

Precis som för den gamla kartan är differensen för ekvidistanslinjerna 20 meter. Detta kan jämföras med t ex Jämtlandskartan som finns att få med 10 meter. Ändå skriver Calazo på omslaget att kartan inte bara är en uppförstoring av den vanliga fjällkartan utan innehåller mer. Det är sant såtillvida att de ekvidistanslinjer som är utritade är något fler och framför allt mer detaljerade i sitt utseende. Men mindre höjdskillnader som inte syntes på den vanliga fjällkartan syns i allmänhet inte på denna heller. Dock får man säga att det är en förbättring, om än marginell. (Jag utgår från att det är Lantmäteriet som försett med denna information, att på egen hand mäta ekvidistanser måste vara ett gigantiskt projekt.) Linjerna blir följaktligen också glesare jämfört med den vanliga kartan och det blir enklare att se hur branter och djupa raviner ser ut. Avläsningsbarheten blir bättre.

Ovan: exempel på kartbild. I bakgrunden den nya kartan 1:50 000, och infälld motsvarande karta 1:100 000. Den senare är inte Calazos utan Lantmäteriets fjällkarta på webben, vilken i allt väsentligt motsvarar Calazos vanliga fjällkarta. På den nya kartan syns blockterräng, fler och mer noggrant utritade vattendrag, mer detaljerade höjdkurvor, mm. Men höjdkurvornas antal är i princip detsamma, eftersom avståndet mellan dem är 20 meter (som på tidigare fjällkarta).

Terrängdetaljer

Calazo framhåller att kartan innehåller mer information om bland annat vattendrag och blockmark. Blockmarker är utritade som områden med små prickar. Jag vet inte vilken nytta man har av detta; att snart sagt varje bergstopp i Sarek är täckt av blockmark är ju väl känt, likaså att sådan terräng är mycket vanlig på nivåer över 1000 meter. Trots detta tycker jag att jag saknar symbolen på några områden som jag själv tyckt var blockiga.

På kartan är också - precis som på den vanliga fjällkartan - utritat snår och svårframkomlig terräng. Här har man i princip övertagit Lantmäteriets information från den gamla kartan. Jag tror den gamla informationen är ofullständig, det finns säkert anledning att uppdatera den.

Vattendrag

På kartexemplet ovan ser man tydligt många fler detaljer i den nya kartans framställning av Rapaselet. En klar förbättring som görs möjligt av det större formatet. Vidare har man fått med den så kallade strandstigen utmed Rahpaädno, en trevlig detalj. Vore kul att veta hur de prickat in den, har de kanske gått med GPS och spelat in spåret? Men varför låta strandstigen upphöra så tidigt? Vid måttliga vattennivåer i älven kan man följa den ända fram till Alep Vássjájågåsj (och kanske ännu längre). Detta är dock bara en detalj, men jag måste strax återkomma till det här med stigarna.

Kartbild från Alkavare kapell (bakgrundens lilla utökade bild av Miellädno är hämtad från kartans andra sida). Bron över älven är nu korrekt placerad, Lantmäteriet har under att antal år placerat den fel vilket förvirrat många fjällvandrare. Calazo anger också att den är "Förfallen" vilket är klokt. Dessutom anger de "Roddbåtar", vilket syftar på de roddbåtar som fjällvandrarklubben Skarja placerat där. Så här finns flera förtjänstfulla detaljer som är till hjälp vandrare och förhindrar missöden. Således mycket bra. Men så har vi stigen in i Álggavágge. Den anges gå nära sjön och är utritad med gles prickning, vilket betyder att den är svårfunnen. Jaha. Men går man upp till kapellet finner man en stig som börjar där, går något högre  upp och är lättfunnen. Varför inte rita ut den istället?

Stigar, färdvägar och vadställen

Om kartans terrängdetaljer i allmänhet innebär en förbättring och - i många fall - en utökning så är jag inte alls imponerad av hur stigarna ritats ut. I de allra flesta fall har man bara övertagit Lantmäteriets information. Ibland inte ens det, vilket nedanstående bild visar.

Ovan: Calazos nya karta till vänster och Lantmäteriets webb till höger. På Utsidan diskuteras ofta stigarna respektive skoterspåren vid Suorva som lämpliga vägar in i t ex Sarek. Men på Calazos nya karta finns det överhuvudtaget inga stigar/spår att diskutera. Är det medvetet gjort eller bara något som missats?

Nästa exempel: på kartan överst i detta inlägg finns kartbilden av Rahpaädno. Vid sidan av Alep Vássjájågåsj har man ritat ut en stig som följer vattendraget uppströms (en detalj som faktiskt inte finns på Lantmäteriet). Denna färdväg är fullt möjlig så stigen är befogad att rita ut. Dock tror jag att de flesta som har erfarenhet av området skulle välja att efter ca 1½ km vika av mot renvaktarstugan och fortsätta uppför den lättvandrade sluttningen, fram till Lulep Vássjájågåsj. Så även denna färdväg skulle varit bra att rita ut.

Exempel från Njoatsosvágge. Först kan man notera ett förtjänstfullt arbete med att utöka detaljerna om vattendragen. Den stora jokken Luohttojåhkå (namnet kom inte med på mina bilder men finns på kartorna) är mycket detaljerad och de olika strömfårorna där den rinner ut i Njoatsosjåhkå syns tydligt. Även övriga jokkar är fint återgivna. Men så är det stigarna igen. I princip har data övertagits från Lantmäteriet, från den tid det fanns en bro över Luohttojåhkå. Det ser på bägge kartorna ut som om man kan korsa jokken där, men det kan man inte annat än i undantagsfall. Jokken är stor och strid; detta är en säkerhetsfråga. Nu har Calazo på den nya kartan ritat ut en alternativ stig som leder ner i videbuskagen och angett vadmöjlighet. Detta är riktigt, för här är oftast möjligt att vada. Men ännu bättre hade varit att rita den stigen ända nere vid utloppet i Njoatsosjåhkå där vadet är enklast.

För att fortsätta med Njoatsosvágge så tyder allt på att det finns två stigar som parallellt på olika avstånd från Njoatsosjåhkå leder vidare till renvaktarstugan vid Rupsokjåhkå. Dessa bägge vägval hade varit mycket intressant att se utritade på en detaljerad karta; hittills har bara en av dem funnits med på fjällkartorna. En detalj till: Renskötarna har märkt upp en led med kryssmarkeringar över Sähkok (på väg mot Pårek) och även denna skulle kunna tas med på nya kartor.

Sammanfattning

Det allmänna intrycket av Calazos nya kartor är tilltalande. Den förstorade kartbilden gör dem lättare att läsa, med fler detaljer. Skillnaden är dock inte mycket stor på grund av ett måttligt utökande av kartbildens information och att avståndet mellan ekvidistanserna är detsamma som på den gamla kartan. 

När det gäller brister är det framför allt stigar och färdvägar jag tycker inte håller måttet. Vissa förbättringar finns om dessa, men de är marginella. Istället har de flesta brister som fanns hos Lantmäteriet övertagits. (Ett förfärligt exempel är på kartan över Padjelanta där man behållit den så kallade "materialvägen" genom Kamajokks NR och dess dragning över Kamajokk. Hur många kommer tro att det går att vada den jokken där och göra ett försök?)

Trots att jag har invändningar kan det mycket väl tänkas att jag kommer att använda kartan på mina vandringar. Jag ser fram emot kommande uppdateringar och förbättringar. Idén med stora, detaljerade kartor över Sarek och Padjelanta är djärv och ambitiös. Om markeringen av stigarna förbättras och kartorna förses med flera ortnamn kan de bli riktigt, riktigt bra.

Kartan finns att köpa på Calazos webbsida och kostar 149 kr. Möjligen finns den på fler ställen men många butiker verkar inte ha tagit in den ännu.

Kommentar 170409. Calazo trycker upp ganska små upplagor av sina kartor för att ofta kunna förbättra och uppdatera informationen på dem. I den upplaga som har tryckts i början på 2017 har åtskilliga detaljer förbättrats, som en följd av bland annat denna recension. I Sarekdelen finns nu exempelvis skoterstigen vid Suorva med. På kartan över Badjelánnda har man på inrådan av lokal turistexpertis tagit bort den s k materialvägen till Ruovddevárre norr om Kvikkjokk. Även andra förändringar har gjorts på kartorna.

Om du vill ha den senaste upplagan av dessa kartor tror jag det är bäst att köpa direkt på förlagets webbsida.

Ballongfärd över Kappadokien

Strax före klockan 6 på morgonen samlades folk i hotellets lobby. Alla undrade hur det skulle bli med dagens ballongstart. Utomhus var det nog någon minusgrad, vi hade blivit uppmanade att ta på oss varma kläder.

Efter en stund fick vi besked: det blåste fortfarande ute på slätten, men vinden förväntades mojna. Starten skulle bli av, men ingen kunde säga exakt när. Det gick nog ytterligare en halvtimme. Sedan kom folk från ballongfirmorna och meddelade att det var dags. De flesta drog en lättnadens suck och spänningen steg. Men de som sovit dåligt och ångrat att de anmält sig insåg att nu fanns ingen återvändo.

Vi åkte i minibussar ut till startplatsen. Det var gryning och dåligt ljus för kameran. Synen var fantastisk.

På startplatsen är det fullt av ballonger som håller på att värmas upp. Någon sa efteråt att det var ett 70-tal, men jag är inte säker på att det var så många. Kanske.

En ballong bredvid vår värms upp. Aggregaten drivs med butan.

Dags för dem att ge sig av. Korgens tomvikt är ca 1 ton, och med full last (20 personer) kan den väga totalt ca 2,5 ton. Alltihop lyfts lekande lätt av lite varm luft (nåja inte så lite).

Högre och högre går det. Och det går fort.

Nu är det vår tur! Innan vi stiger på har vi fått en minimal frukost och en kopp kaffe. Sedan är det bara att äntra korgen. Det finns fotsteg att kliva på och handtag att hålla sig i. Handtagen är helt nödvändiga vid landning, då man lutar sig med ryggen mot färdriktningen i halvsittande ställning.

Vår pilot med förnamnet Buket är 26 år gammal och har flugit ballong sedan hon var 19. Jag tror hon sa att hon hade över 1200 flygtimmar. I Turkiet finns bara några få procent kvinnliga piloter, så vi kände oss speciella att få henne. Hon var helt enkelt fantastiskt duktig.

Precis före start får vi tre enkla instruktioner av Buket. Jag minns bara en av dem: Kliv inte ur korgen när vi är uppe i luften. Hon hade nog kunnat hoppa över den instruktionen.

En armada av luftballonger svävar ut över landskapet.

Vi har börjat vid Göreme World Heritage där vi var dagen innan. Här ser vi nu klostergrottorna från ovan.

Piloterna varierar höjden ofta så att vi ibland glider ner i dalgångarna och ser naturen på nära håll. I vissa raviner finns små grusvägar eller vandringsleder. Nu är det för kallt för att vandrare ska lockas hit, men små försäljningsstånd vittnar om andra årstider. Någon vildmark är det inte frågan om.

Vissa stunder är vi på hög höjd. Piloterna kan till viss del styra ballongerna, men i stort sett glider de åt det håll den svaga brisen blåser.

Buket har decimeterprecision i sin manövrering. Vid ett tillfälle höjer hon ballongen upp invid en klippa så nära att man hade kunnat kliva ur och ställa sig på klippkanten. Men visst ja, vi fick ju inte gå ur korgen under flygning.

Morgon och soluppgång.

Landningsdramatik

Flygturen börjar ta slut och några ballonger har redan landat. Buket pratar i sin walkie-talkie med sin besättning på marken. Det är fyra män som ska möta oss på en lämplig landningsplats. Buket måste undvika mindre kraftledningar, bilvägar, trädplantager, raviner och så vidare, men hon har hunnit se ut en plats (och en reservplats strax bakom). Hon har meddelat besättningen som åker dit med sin stora jeep.

Ballongerna styrs med dels brännar-aggregaten, dels fyra linor som sitter fast någonstans uppe i ballongen. Buket sänker oss ner mot landningsplatsen. Ett tjockt rep släpar efter korgen. De fyra stabila männen tar tag i det och ska bromsa farkosten, men vinden är för stark.

- De var för långsamma, klagar Buket. De hinner inte.

Männen släpas med mot en ravin och måste släppa repet för att inte falla ner. Vi glider några meter över marken ut över ravinen. Männen måste nu åka flera kilometer för att komma över på andra sidan som bara är hundra meter bort. De är hjälplöst akterseglade. Vad kommer hända nu? undrar vi.

Buket tappar inte fattningen. Hon säger till oss att inta våra landningspositioner i korgen. Hon tänker ta ner ballongen helt själv.

Och det gör hon, på en fläck ängsmark som hon sett ut till reservplats. Korgen dunsar i marken tre, fyra gånger och släpas ett tiotal meter. Sedan tar det stopp. Buket snabbar sig så att den stora ballongduken tappar luft och inte inte kan blåsa iväg med oss. Duken lägger sig ner och vi kan stiga ur. Vi jublar, hon får en spontan applåd och är dagens hjälte. Ingen hann ens tänka på att bli rädd.

Behöver jag säga att damerna i sällskapet fick vatten på sin kvarn? Det hördes en flod av kommentarer i stil med: Det ska till en kvinna för att fixa sånt här. Männen har man ingen hjälp av när det verkligen gäller. Vi kvinnor måste kunna klara allt själva. Och så vidare. Ja, det var kvinnornas dag utan tvekan.

Färden firades på traditionellt sätt med champagne som besättningen på marken dukade upp i naturen. Det var långt till den väntande minibussen och vi forslades i två grupper på jeeparna. Vi blev några kvar som kunde ta ett gruppfoto.

Buket, we love you!

Klipporna i Kappadokien

Kan landskap som dessa verkligen finnas på jorden? Det var min första reaktion när min kollega på jobbet visade foton på klippformationerna  i centrala Turkiet. Han är själv turk av härkomst och har mycket att berätta om sitt hemland. Inte bara om naturen utan också om historien, kulturen och byggnaderna. Och för knappt två veckor sedan var jag och min äldste son Johannes själv på väg till detta märkliga land. Nu skulle vi få se det med egna ögon.

Jag erkänner att resan inte var en friluftsresa utan en helt vanlig turistresa. Sällskapet - mest bestående av människor i mogen ålder - fraktades mellan sevärdheter, lunchrestauranger och hotell. Men de dagar vi var i Kappadokien innehöll så mycket naturupplevelser att det passar i denna blogg.

Ovan: detta var det första ställe bussen stannade på. Den raukliknande klippan kallas "kamelen" av lätt begripliga skäl.

Johannes studerar landskapet och alla märkliga former som eroderats fram.

Det finns fullt av områden med dessa formationer. Bergarten är mjuk och lätteroderad eftersom den består av stelnad vulkanaska. Den kallas tuff.

På vissa ställen har erosionen pågått så länge att det mesta av tuffen försvunnit och kvar står bara enstaka pelare eller "sagoskorstenar". Längst upp på dessa skorstenar finns en topp av hårdare material som består av stelnad lava från vulkanutbrott. Denna lavasten eroderar saktare än tuffen, så förr eller senare kommer topparna att falla av. Kvar blir då sådana koniska formationer som syns på förra bilden.

På en högre nivå kan man se ner i landskapet, som alltså består av tre lager. Längst ner den hårda klippan som utgör själva marken. Därefter ett tjockt lager aska som under lång tid omvandlats till tuff. Och överst bergarten av  stelnad lava som människorna på fotot står på. Med tiden kommer nya skorstenar att eroderas fram där.

En hålighet som skapats genom att vatten runnit ner genom lavastenen och gröpt ur tuffen.

Hus i klippan

Inte nog med att landskapet är bland det märkligaste jag sett. Det har också fungerat som bostäder för människor under tusentals år. Den mjuka tuffen gjorde det lätt att gröpa ut klippan och tillverka grottbostäder med fönster, sovplatser och förvaringsutrymmen. Man ser dessa bostäder överallt, och nya bostäder i klippan är inte ovanliga. I turistböckerna finns adresser till hotell som är inrymda i grottor.

En liten by i Kappadokien. Gamla och nya grotthus om vartannat. Flera av de moderna hus som är byggda av stenar fortsätter in i klippan bakom.

En av de större byarna i området. Jag tror att den heter Uçhisar. Här åt vi lunch. Berget i bakgrunden syntes miltals över slätten.

En av de historiska platserna. Jag tror att detta var ett gammalt kloster för kristna munkar och eremiter. Kristna flydde hit under romersk förföljelse på 300-talet och många fortsatte bo kvar efter förföljelsernas slut.

Göreme World Heritage

Här finns fantastiska grottkyrkor. Man betalar inträde för att komma in på Göreme Open Air Museum för att se dem. Kyrkorna är från olika tidsperioder, men flera av de vackraste är från 900-, 1000- och 1100-talen.

En modern ingång till en av de gamla kyrkorna. Inuti var de inte så stora, men ändå tillräckliga för att en grupp klostermedlemmar skulle kunna fira gudstjänst.

Ovan: ett uthugget långbord där munkarna satt och åt.

Ingången till den s k Dark Church (Karanlik Kilise). Om jag minns rätt så kallas den så för att den bara hade ett litet fönster som släppte in ljus. Därför bevarades målningarna i utmärkt skick. De är från 1100-talet. Man fick betala 10 turkiska lira i extra inträde här, men det var det värt.

En av de fantastiska kyrkmålningarna från 1100-talet. Alltsammans är gjort i taket på grottan, på tuffen. Målningarna visar berättelser från evangelierna och från helgonens historia. Namn på personer är skrivet på grekiska, ibland som förkortningar. Bilderna innehåller också symboler och tecken som bara de invigda förstod.

Interiören från en annan av grottkyrkorna från 1100-talet. Detta är kanske den vackraste av dem alla.

Samma takmålning som på föregående foto. Man fick naturligtvis inte fotografera målningarna inuti grottkyrkorna, av risken för skador på färgen. De foton jag visar har jag alltså inte tagit själv.

Varför inte en ballongtur i landskapet?

Den första dagen i Kappadokien informerade vår guide om att det skulle gå att boka ballongtur nästa morgon. Ballongerna skulle föra oss över slätten så vi skulle kunna få se alla märkliga formationer från ovan. Jag har aldrig flugit luftballong tidigare och behövde bara några minuter på mig för att inse att det var värt priset.

Det fanns bara en hake: ingen kunde lova att vädret skulle bli tillräckligt bra för att ballongerna skulle få tillstånd av myndigheterna att lyfta. När vi kom till hotellet senare på dagen fick vi besked att turen var inställd, det skulle blåsa för mycket. Alla hade redan betalat för sin tur och vi skulle få pengarna tillbaka.

Men hoppet var inte helt ute. Guiderna var beredda att låta bussarna vänta den följande morgonen om vi ville chansa på att ballongerna kunde lyfta då. Alla som anmält sig ville ta denna chans. Frågan var bara om vädret skulle rätta till sig. Klockan 06 nästa morgon skulle vi få svaret.