Ett dygn i stormens grepp (1)

I ett tidigare inlägg i denna blogg beskrev jag min vacklande inställning till en ny vintertur. Men sedan beslutet väl var fattat och utrustningsbestyren påbörjade kände jag att det nog ändå skulle kunna bli roligt och givande. Bland annat såg jag fram emot att återse fjällurskogen i Änok och runt Kamajokk. Den skulle vi skida genom de två första dagarna.

Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?

Vi anlände med buss till Jokkmokk på förmiddagen den 21 mars och hade några timmars väntan innan vi steg på bussen till Kvikkjokk. Den anlände sedan till fjällstationen vid sextiden på kvällen. Lyxig kvällsmat var beställd och vi hade också planerat att träffa Björn som kör båten (på sommaren) och skoter (på vintern). Vi skulle diskutera vår färdväg och jag hade även mycket annat jag ville prata med honom om. Han ritade upp ett förslag på färdväg som han tyckte var lämplig med skidor och pulka. Ritningen blev på min tyvekkarta, men eftersom jag en dryg vecka senare gav bort den till någon som behövde den bättre så ritar jag spåret ur minnet. Ungefär så här:

På kartan ovan är två lägerplatser inritade. Dessa var inte planerade i förväg utan hamnade på lämpliga ställen när kvällen närmade sig. 

Efter kvällsmaten blev det fler gemytliga samtal med Björn, föreståndaren Helena och med trevliga fjällfarare. Därefter gjorde vi så mycket av packandet som möjligt och gick och lade oss.

Färden börjar

När jag steg upp nästa morgon hade mina betänkligheter återkommit. Jag kunde inte begripa att de inte släppte. Var det medvetandet om att jag antagligen var ganska otränad och att det skulle bli jobbigt att dra en tung pulka genom skogsterrängen? Eller var det tveksamheten inför allt praktiskt arbete som en vintertur medför? För det kunde väl inte vara oro över att vi på nytt skulle kunna råka in i oväder och storm? Jag bestämde mig för att jag bara var ringrostig och allmänt ur form. Försökte utan större framgång skaka av mig de dystra tankarna. Till Anders sa jag ingenting. Inte just då.

Vi gav oss iväg. De första kilometerna gick på vägen som löper utmed Kamajokks östra sida, delvis genom Kamajokks naturreservat. Vädret var mulet men annars bra att skida i.

Efter en liten bit inne i skogen var vi åter ute på isen. Den lilla skogbeklädda bergkullen är Fiellovárásj.

Lunchpaus på Kamajokks is. Anders slevar i sig.

Vi lyckades någorlunda följa Björns anvisningar. Vissa sträckor inne i skogen kunde vi urskilja gamla skoterspår men de hade en tendens att försvinna eller ta slut och då blev det eget stigfinnande istället. Men naturen gjorde oss inte besvikna. Det var gammelskog på många ställen med lavbeväxta barrträd. 

Vy upp mot Vallespiken. Det är en säregen upplevelse att befinna sig i en värld med en svart-vit färgskala.

Vem vågar säga att träden inte har känslor? Detta ömt omslingrade par fann vi när vi började närma oss berget Ruovddevárre.

Vi satte upp tältet i den vackra skogen öster om Ruovddevárre.

Uppför sluttningen

Nästa morgon blåste det men skogen gav bra skydd. Vi skulle fortsätta utmed Vállásjjåhkå i relativt måttligt uppförslut. Men till att börja med hade vi inget skoterspår att följa så det blev navigerande i den lösa snön, på ojämn mark mellan träd som ibland stod ganska tätt.

Det var verkligen arbetsamt. För tillfället var det jag som hade pulkan och jag kände mig som en lastbil med släp. Uppförsbackarna var utmattande, även de som inte var så stora. Vi hade kommit på ett gammalt skoterspår som hjälpte till viss del. Det var ojämnt och uppför och nerför i det mindre formatet. Men vi skulle ta oss ända upp till trädgränsen. Minnena om hur vi slet förra året blev med ens tydliga igen.

- Vi kan inte hålla på så här, sa jag till Anders när vi gjorde paus för lunch. Dra en tung packning i uppförsbackar genom fjällskogen. Hopplös terräng och elände. Det är sådant som tjugoåringar gör. Vi måste se till att få mindre slitsamma vinterturer.

Anders sa inte så mycket, möjligen tänkte han desto mer. Vi brukar annars inte klaga under fjällturer. Biter bara ihop och kämpar tills det är klart.

Sedan kom vi upp där skogen glesnade och träden mer och mer övergick i björk. Terrängen var småkullig och delvis svårframkomlig med pulkan. Solen försökte ibland bryta igenom molntäcket. Vinden var kall.

Det blev nytt läger, inte särskilt många kilometer från det förra.

Kalfjället

Vi var nu uppe i den glesa björkskogen vid sjöarna. Marken lutade inte särskilt mycket och framför oss hade vi den spektakulära toppen av berget Tjuollda (1418 m ö h). Trots sin måttliga höjd ser den ut som en riktig alptopp.

Det spår som Björn ritat ut åt oss visade sig fungera mycket bra. Sluttningen ledde oss allt högre och det gick att hitta en väg genom den glesa björkskogen. När skogen tog slut hade vi en kort bit på kalfjället med ganska mycket lutning så pulkan välte några gånger.

Vi åt lunch uppe på Vállásj, precis vid den tvära kröken på vårt spår. Utsikten åt alla håll var enastående. Foto ovan visar sjön Tjårokjávrre som vi skidade över på förmiddagen.

Under eftermiddagen färdades vi på sluttningen mot berget Goabrekbákte. Det var ett märkligt snödis i luften som gjorde att man såg alla vyer men däremot inte vad som fanns på marken. Vid ett tillfälle stannande Anders plötsligt. Han var strax före mig och hade pulkan.

- Det är ett stup här, sa han.

Jag var bara två, tre meter bakom honom och såg ingenting.

- En meter framför mina skidor, sa han.

Jag åkte fram och nu såg jag. Vi stod invid en minst fem meter hög snökant, invid en ravin. Men den syntes knappt. Om man hade kommit med snöskoter hade man väl knappast hunnit bromsa. Det är lurigt med ljuset på vinterfjället. Vi drog fram repbromsen på pulkan och satte dessutom på en draglina så att vi kunde hjälpas åt bägge två och lotsa pulkan en annan väg förbi ravinen.

När vi kommit nästan ända fram Goabrekbákte slog vi läger.

Ett viktigt beslut

Morgonen kom och vädret var ungefär som dagen före. Anders ropade utanför tältet, han hade upptäckt en kungsörn som kom glidande nere i dalen. Vi gladdes båda två åt denna magnifika syn.

Vi pratade om hur vi skulle fortsätta. Inför turen hade vi funderat över hur länge vi skulle följa Njoatsosvágge. En idé vi diskuterat var att färdas hela dalgången och komma upp vid gränsen till Padjelanta. Men vi hade inte hunnit riktigt så långt som vi borde. Fortsättningen skulle kanske innebära att vi ansträngde oss till det yttersta. Jag sa till Anders att mina krafter kanske inte skulle räcka till det. Men framför allt var det motivationen som tröt. Anders lyssnade och jag tror han förstod. Och så var det en sak till. Om vi åkte mot Padjelanta skulle vi vara mycket långt bort från Kvikkjokk när det var dags att vända tillbaka efter den fjärde natten av totalt åtta. Skulle vi då fastna en eller två dagar i storm (varför kunde jag inte sluta tänka på det?) så skulle vi kanske inte hinna tillbaka i tid.

Så beslutet blev att avstå från de stora ambitionerna, ta en lugn dag och vända upp till Låptåvágge. Det blev inte många kilometer den dagen. Vi följde den grunda ravinen med Goabrekjågåsj, först med tö under skidorna, sedan i minusgrader. På slutet tog vi oss över en isig kant innan det sluttade svagt utför igen. Vi var då på väg ner i Låptåvágge och skulle hitta en tältplats.

Vår 4:e lägerplats hade utsikt mot Tsahtsa, men bara när vädret behagade ha klara ögonblick. Berget skymtar svagt i snödiset på fotot ovan. Snön på marken var ganska hårt packad och det fanns ett stabilt lager av skare. Det kändes mycket enkelt och bekvämt att slippa gräva ner tältplatsen och bara trampa till lite med skidorna och ha tältet ovanpå skaren. Sedan skottade vi upp en flera meter lång mur framför absiden på vindsidan. Muren borde kunna klara vind, tänkte vi, även om den blev hård. Det var en bedömning som skulle visa sig vara felaktig. Det andra misstaget var att inte gräva oss ner genom skaren för att placera tältet en halvmeter lägre. Det borde vi ha gjort.

Något står inte rätt till

Vi vaknade väl till några gånger under natten och noterade sömnigt att vinden ökat. Det fladdrade och slog kraftigt i tältduken. Men det har vi upplevt förut så det kändes just då inte så oroande.

Någon gång efter att det blivit ljusare ute så vaknade jag och kände att något var fel. Tältet förde en massa oväsen, och det lät inte som vanligt med dukens fladdrande och smällande. Anders hade inte märkt något men jag blev snabbt klarvaken. Jag måste krypa ur sovsäcken och ta reda på vad det var.

Men jag kände på mig att jag visste åtminstone en del av svaret: det hade blivit storm.

Kartunderlagen är från Lantmäteriet.

I Sareks utkanter 2 (24 - 25 juni)

Dag 3 (fortsättning).

Där stod jag alltså vid kanten av den kraftigt brusande Standárjåhkå och förfärades över hur mycket vatten det var i den. Eftersom jag inte kunde tänka mig att det gick att komma över någonstans hade jag redan börjat planera min återfärd till Kvikkjokk. Men jag kunde ju lika gärna undersöka hur jokken såg ut nedströms när jag ändå var där. Jag såg åt det hållet och konstaterade att jokken gjorde en kraftig krök längre ner. Det såg också ut som det låg en nedfallen trädstam nere i fåran.

Eter det inledande vadet (1) hade jag alltså hamnat på en liten ö, tätt bevuxen med buskar och små träd. Jag banade väg genom snåren och vadade den lilla strida fåran en gång till (2). Sedan följde jag jokken genom knölig och tät terräng ner till kröken. Men något nedfallet träd såg jag inte till, det måste jag ha tagit miste på. Gick ytterligare en bit, och nu stod jag vid en ny liten fåra. Här var åter en delning, och den fåran var inte svår att komma över (3). Jag gick nu vidare på en ö och tog mig fram till andra sidan denna ö så jag kunde se den stora fåran. Vadade över till en ny ö (4) och så återstod den sista fåran (5). Naturligtvis var det den som var den stora, och den såg dessutom ut att ha sitt mesta vatten vid den bortre stranden. Men det var relativt brett och såg inte omöjligt ut.  Jag var ganska säker på att man kunde ge sig ut i strömmen utan att spolas iväg. Några farligheter i form av fall eller stenar nedströms fanns inte utan jokken rann ut i det flacka myrlandet. Nu fick jag nytt hopp: här borde man kunna vada!

Ovan: Karta över mina irrvägar kring Standárjåhkå. Den gröna kvadraten visar det ungefärliga läget på min tältplats.

Numera vadar jag med två alustavar, vilket innebär att jag har fyra stödpunkter på bottnen, fötterna inräknade. Här kunde jag bara flytta en stödpunkt i taget, mycket långsamt. Strömmen var stark och djupet betydande. Hur svårt vadet var vill jag inte beskriva i detalj för att inte misstänkas vara ett dåligt föredöme ;-). Det gick bara att gå snett motströms.  På andra stranden växte en liten björk vågrätt ut över vattnet. Den grep jag tag i och använde för att hala mig förbi den sista djupa metern. Och sedan kravlade jag upp på stranden. Jag var över!

Foto över vadstället efter att jag kommit över och packat upp kameran. Den liggande lilla björken som hjälpte mig syns rakt bakom mitt liggunderlag.

Naturen är stigen

Under gårdagen hade jag följt skogskanten och naturligt passerat flera fritidsstugor i Änok. Den sista biten fram till Standárjåhkå var inte lika självklar, och jag hade inte sett någon stig föregående kväll. Efter vadet denna dag fanns det definitivt ingen, här tog vildmarken över.

Foto: Efter vadningen möttes jag av örtrik lövskog. Liknande terräng har jag ofta tagit mig fram i, bland annat i Tarradalen, Rapadalen och Tjuolldadalen. Den blockrika barrskogen var inte långt borta här.

Huvudriktningen var klar: nordväst. Utefter Njoatsosjåhkå, i den mån terrängen tillät. Skogspartier, myrland, vattenkanaler, videsnår och så vidare fick ge anvisningar om vägen. Och när det nu inte fanns någon stig fick hela naturen fungera som stig. Maximal frihet. Bara se till att man rörde sig åt rätt väderstreck.

Kunde jag bara hålla de envisa myggen på avstånd skulle det nog bli riktigt fint. Men de märkte genast när myggoljan tappade kraften, då var de på en direkt. Jag snörde på kängorna och behöll regnställsbyxorna utanpå mina bara ben, både för myggens och den fuktiga terrängens skull.

Foto: naturtyperna växlade. Ibland lövskog och videsnår. Ibland myr och någon kanal man måste gå runt. Ibland barrskogen, där oftast också blockterrängen härskade.

Foto: En stämningsfull myr med en underbart vacker torrfura som prydnad. I bakgrunden Vállevárre och Vallespiken.

Vandringen väster om bergsknallen Tjoares var bitvis arbetsam i stenig och tät skogsterräng. Vädret var opålitligt, det var ganska varmt men ändå småregnigt. Precis som föregående dag. Myggen var värre än någonsin, och när jag stannade vid ett tillfälle surrade de som en uppretad bisvärm omkring mig. Har aldrig upplevt något liknande. Jag längtade till befrielsen uppe på kalfjället men visste att jag inte kunde komma dit på minst 2 dagar. Så det var bara att streta på och försöka njuta av det fina som ju fanns här och var.

Foto: En myr jag passerade senare på dagen. Här blev jag ordentligt utskälld av två gluttsnäppor.

Utmed Noatsosjåhkå

Lunchen åt jag när jag vid ett tillfälle kom fram till Njoatsosjåhkå. Fåran var bred och överfull av grått glaciärvatten. När köket var uppsatt kom ett envist regn, så det blev lunch sittande i regnstället. Men sådana rutiner hade vid det här laget redan hunnit bli standardprocedur och påverkade inte min planering för hur jag skulle vandra vidare. Det var inte långa stunder det var uppehållsväder denna dag.

Foto: En bit av Njoatsosjåhkå. Här kunde jag gå nära strandkanten men det var inte alltid som terrängen tillät det. Som synes befinner jag mig fortfarande i barrskogsregionen.

Foto: Njoatsosjåhkå. Till höger i bild ser man en sluttning. Det är Tjoares. Vattnet i förgrunden är en liten kanal som inte vållade några svårigheter att gå runt.

Vid ett tillfälle, strax efter halv nio på kvällen, kom jag invid strandkanten igen. Det var mycket gräs och örter på bägge sidor. I det höga gräset på motsatta stranden låg en älgko och viftade bort insekter med öronen. Hon brydde sig inte det minsta om mig. Just då var det hög lufttfuktighet,  min kamera gjorde inställningar helt på egen hand och började ta svartvita bilder.

Jag närmade mig sedan Maderjåhkå. Denna bestod av två fåror som bägge var för djupa för mina kängor. Jag fick snöra av dem och ta ut sulor och sockar. Men några problem att vada var det inte. Nu hade jag för gott lämnat barrskogsregionen.

Foto: Den lilla kanalen från sjö 476 på fjällkartan ut till Njoatsosjåhkå. Denna å hade jag haft funderingar om redan vid planeringen (jag skrev om det i ett blogginlägg i april). Som jag misstänkte då kunde jag inte ta mig över den på något enkelt sätt. Jag följde dess vindlande lopp uppströms tills jag såg den lilla sjön en bit bort. Då fann jag en stor sten mitt i fåran. Med två stora kliv var jag över. Sluttningen i bakgrunden på fotot tillhör Sähkoknuohkke. Och ser man på: fint väder!

Efter ån genade jag genom björkskogen mot Njoatsosjåhkå, vilket innebar att jag kom flera hundra meter vid sidan om den. Det började bli dags att hitta en lägerplats. Jag gick ytterligare någon kilometer och fick syn på jokken, men stränderna var branta där och jag höll mig en liten bit upp i sluttningen. Men strax fann jag en bra plats nära stranden, vid den ö som är utritad på fjällkartan. Här fanns rester av en eldstad, vilket jag inte sett någon annanstans under dagen.

Foto av Njoatsosjåhkå, taget från min lägerplats (följande dag). Den lilla ön syns i mitten. Eftersom jokken var så överfull hade jag börjat kalla den Njoatsosädno. Bergen i bakgrunden tillhör Tjuolldas östsluttning.

I min dagbok den kvällen skrev jag bland annat: "Det mesta är fuktigt sedan igår. Kikaren immar igen, ibland även kameran. Tältet har varit blött de tidigare gångerna jag packat ner det. Myggen är förfärliga."

Vid lägerplatsen upptäckte jag en annan sak. Mitt myggmedel började ta slut. Jag hade bara tagit med mig en flaska Djungelolja, och den hade varit halvfull. Nu var det inte mycket kvar. Det var inte bra. Och jag fick absolut inte tappa flaskan. Den  var nämligen förutsättningen för att kunna behålla min mentala hälsa och inte övermannas av komplett vansinne. Jag antecknade till kommande färder att jag måste ha backup. Och att jag skulle ta med det myggnät som låg hemma och som jag nästan aldrig använt.

Jag beslöt också att jag måste spara och att jag i forsättningen bara kunde använda medlet när jag tog längre pauser, inte när jag vandrade. Det var nämligen många kilometer med björkskog och vide kvar innan jag kunde nå kalfjället.

Dagens etapp: ca 9,5 km.

Dag 4 (tisdagen 25 juni)

Foto av lägerplatsen. Kameran är riktad åt nordväst, och den sluttning man ser är utlöparen åt väster från Sähkok 1143.

Kanjonen

Det var färre mygg vid lägerplatsen på morgonen än vad det varit i barrskogen, men jag noterade i dagboken att de ändå var många. Vädret var bra och mina saker började torka upp.

Första etappen denna dag gick över en blöt myr. Därefter var det blandad natur med snårig björkskog, videkärr, översilningsmarker och så vidare. Det gick långsamt uppför, men i björkskogen la jag inte märke till det eftersom det alltid gick lite uppför och nedför. På fjällkartan ser man dock att det går ganska ordentligt uppför strax före de två jokkar som kommer från Sähkok 1143 och 1220. Dessa jokkar var helt oproblematiska, bara att gå över.

När jag kom ut ur skogen, flera hundra meter från jokken, befann jag mig på en klippig höjd utan träd. Bakåt var en vidunderlig vy mot Tjoares och all den skog jag gått genom de senaste dagarna. Snart kom också en skön vind söderifrån. Alla myggorna blåste bort. Vilken befrielse!

Foto från klipporna mot söder, med Tjoares som dominerande knalle i fjärran. En vy som inte många fjällvandrare sett. Det kändes ofattbart att jag befunnit mig söder om den så sent som på eftermiddagen föregående dag.

Framför mig, strax till höger i färdriktningen, fanns en stor kanjon där Njoatsosjåhkå störtade ner med full kraft. Stranden var hög och klippig en lång sträcka och det hade knappast varit möjligt att följa stranden.

Foto av kanjonen.

Viltstigarna

Från klipporna, som ligger diagonalt i landskapet, tog jag mig snett uppåt till björkskogen. Hamnade i en del stenskravel men kom förbi. Efterhand kom jag naturligt ner till Njoatsosjåhkå längre fram. Jag fann en strandstig som var bra att följa en bit. Man kunde stöta på viltstigar även i skogen och på myrarna.

Foto: En av de talrika viltstigar som var till stor hjälp, särskilt när terrängen var tät och snårig. Vid ett tillfälle, när jag följde en viltstig över en myr, reste plötsligt en älgko sig upp hundra meter framför mig. Vi tittade tyst på varandra. Nästan genast drog hon sig skymdsamt in i björkskogen och försvann.

Foto från min lunchpaus vid stranden. I bakgrunden sticker Goabrekbákte ut som ett hörn i Njoatsosvágge. Långt borta skymtar Ryggåsberget.

Vadstället över Njoatsojåhkå

Under min planering hade jag som mitt mest ambitiösa alternativ att ta mig över Njoatsojåhkå ungefär väster om Sähkok 1143 för att sedan gå söderut igen, runda söder om Ruotevare (Ruovddevárre) och följa Tjuoldajåhkå åt nordväst. Gissa tre gånger om jag hade lust att tampas med myggen och snåren mer än jag redan gjort?

Men frågan var egentligen avgjord långt tidigare, när jag såg vattenmängden i "Njoatsosädno". I höstas hade Anders och jag funnit följande vadställe:

Foto ovan är taget från den västra sidan, och på den östra stranden ser man en avlång liten ö. Hitom ön är det så grunt på ett ställe att stenbotten sticker upp (det var ändå ganska mycket vatten vid tillfället). Fotot nedan visar samma ställe, som jag nu passerade på den östra stranden:

Vattnet nådde långt upp på videbuskarna, och bottnen syntes inte ens när jag tittade rakt ner i vattnet. Stenen mitt i strömmen fanns inte med på föregående foto, men jag har den på en film som jag tog i höstas. Jag bedömer att vattennivån kan ha varit ca 3-4 dm högre nu (kanske mer).

Fram till Ruopsokjåhkå

De sista 2-3 kilometrarna fram till Ruopsokjåhkå var de snårigaste. Det var både kraftiga videsnår och björkskogen som var knepiga. Detta hade jag inte väntat mig, jag trodde att terrängen skulle bli enklare ju längre upp jag kom. Se nedanstående foto, taget inifrån ett björkparti. Ibland fanns det någon viltstig man kunde hamna på med oftast inte.

Fotot är taget på ett ställe där jag fann spår av mänsklig framfart. Det låg nämligen en gammal gymnastiksko på marken.

Att befinna sig i så tät björkskog som ovanstående foto visar kan framkalla en känsla av desperation om man misstänker att de närmaste kilometrarna ser ut på samma sätt. Men så illa är det sällan. Min metod är att se framåt 5, 10 eller 20 meter för att se åt vilket håll det finns öppningar. Sedan går jag ditåt. Under tiden upptäcker jag nya öppningar lite längre fram. Till slut är jag ute ur dungen.

Någonstans under denna sträcka pausade jag och sände sms till min säkerhetsansvarige och meddelade var jag var (detta hade jag gjort föregående dag också). Jag tog till och med ett foto med mobilen och fick iväg det efter flera försök. Därefter gick jag vidare och det dröjde inte länge förrän jag närmade mig Ruopsokjåhkå.

Foto: Ruopsokjåhkå i förgrunden. Precis som fjällkartan anger består den av två strömfåror som är lätta att komma över strax innan de rinner ut i Njoatsosjåhkå. När jag kommit så här långt var alla svårigheter över.

Terrängen vid Ruopsokjåhkås strömfåror är den blandning av småbuskar och gräs som är vanliga i denna del av Njoatsosvágge. Enkelt att finna tältplatser. Jag ville dock vidare och gick fram till strandkanten strax söder om punkt 638 på fjällkartan (öster om Goabrekbákte). Där satte jag upp tältet, i skydd av en liten kulle som tog det mesta av den kraftiga vinden, som nu kom norrifrån. Myggen hade inte besvärat mig alls de sista timmarna.

Dagens etapp: ca 9 km.

Funderingar om mitt vägval

Efter Ruopsokjåhkå är vägen vidare på östra sidan av Njoatsosjåhkå väl etablerad, om än inte fullständigt beskriven. Den väg jag gick, genom Kamajokks NR, genom Änok och upp till Ruopsokjåhkå, har kort nämnts av Axel Hamberg och Edvin Nilsson (som jag skrev om i ett blogginlägg i april). Ingen av dem tycks ha använt sig av den hela vägen. Det kan vara på sin plats att sammanfatta min erfarenheter av denna väg.

1. När det gäller vattenhinder är det endast Standárjåhkå som utgör ett svårt hinder. Och då framför allt vid högvatten, annars går den bra att komma över (enligt brigas här på Utsidan).

2.Terrängen är omväxlande hela tiden. Vid partier med myrar och sankmark drog jag mig konsekvent upp till barrskogskanten som ofta var blockig. När barrskogen tar slut och ersätts av lövskog går man lämpligen i kanten på myrarna, men ofta kan man enkelt gå rakt över.

3. De "stora täta enrissnår" som Edvin Nilsson nämner såg jag inte skymten av. Kanske finns de högre upp på sluttningen än vad jag gick. Däremot var björkskogen och videsnåren bitvis mycket täta norr om kanjonen och upp till Ruopsokjåhkå.

4. Stigar i vanlig mening finns inte, men efter kanjonen hade jag oerhörd nytta av de älgspår och viltstigar som ofta dök rakt in i täta snår och ledde mig ut på andra sidan. Vissa sträckor fanns viltstigar utmed jokkstranden, och när de var som bäst blev de härliga strandstigar.

Foto: Strandpromenad utmed Njoatsojåhkå. Här följde jag en viltstig som skymtar i gräset. 24 juni.

5. Att gå över Pårek är längre men tar troligen alltid kortare tid. Man behöver ju inte fundera över vägvalet och man kan hålla en hög fart. Regn, mygg och vatten drog ner tempot för min egen del, förutom hinder i terrängen. Jag ägnade också mycket tid åt fotografering.  Denna väg tar man inte för att vinna tid utan av andra skäl.

Sammanfattningsvis är denna väg inget man behöver vara rädd för, men man måste vara utrustad med en stor portion envishet. Man bör förlägga färden till en tid när myggen är borta och det inte är höga vattennivåer. På grund av älgjakten i september ska man inte gå genom Kamajokks NR och Änok just då. Det kan vara långt mellan lämpliga tältplatser, något man bör tänka på i augusti när mörkret kommer på kvällarna.

I Sareks utkanter 1 (22 - 24 juni)

För några dagar sedan kom jag hem från min fjällresa i Kvikkjokksfjällen. Jag har haft en härlig tid och under 9 dygn vandrat på egen hand, utan sällskap av någon av mina vänner. I några tidigare inlägg i bloggen berättade jag före resan något om min planering. För att sammanfatta hade jag följande huvudsakliga målsättningar:

1. Gå genom Kamajokks naturreservat och genom den avverkningshotade urskogen i Änok norr om Kvikkjokk. Samt i någon mån fotodokumentera denna skog.

2. Fortsätta på den östra sidan av Njoatsosvágge och undersöka om detta är en användbar väg för att ansluta till stigen som kommer från Sähkok och Pårek. Inspektion av vadställen över alla de jokkar som är tillflöden till Njoatsosjåhkå från öster ingår givetvis.

3. Om möjligt ta mig över Njoatsosjåhkå, gå söderut på den västra sidan ner till Tjuoldavágge och följa Tjuoldavágge österut. Fortsätta norrut till Njoatsosvágges översta (västra) del.

4. Utföra en fågelinventering för Lunds Universitet i Njoatsosvágges översta del.

5. Gå den så kallade Präststigen tillbaka till Kvikkjokk (en del av denna sammanfaller med Linnés väg).

Detta var alltså mina planer. Till mitt förfogande hade jag 10 dygn. Om planen kunde genomföras räknade jag inte med att träffa på någon enda människa under dessa dagar. Jag ska inte i förväg avslöja hur resan avlöpte utan berätta vad som hände i tur och ordning.

Dag 1 (lördagen 22 juni)

Bussen till Kvikkjokk anlände kl 16:40. Det regnade. Visserligen inte floder men så mycket att jag skyndade mig in på fjällstationen. Där träffade jag ett par goda vänner som bor i Kvikkjokk samt Andreas, en ung man från Schweiz som är ute på ett årslångt trekkingäventyr i Europa och världen.

Regnet fortsatte stadigt utanför och jag lockades att äta god kvällsmat på stationen. De två vanligaste samtalsämnena var dels hur mycket det regnade, dels hur mycket mygg det var för tillfället. Jag som varken sett några mygg vid järnvägen i Murjek, busstationen i Jokkmokk eller hotellet vid ÅrreNjarka sa att alla mygg jag hittills upplevt var här, inne på fjällstationen. Jag påstod djärvt att de antagligen var särskilt infångade för att visa upp för turister. (Dessa och liknande uttalanden skulle jag grundligt få äta upp de närmaste dagarna.)

Efter kvällsmaten packade jag mina grejer och gav mig iväg. Regnet fortsatte i form av ett fint duggregn.

Foto: Vägen norrut från fjällstationen delar sig. Kungsleden fortsätter till höger. Själv skulle jag ta den vänstra stigen (dvs "rakt fram") som går nära östra gränsen av Kamajokks NR.

Trots regnet var kvällen fin. Trastar och bergfinkar sjöng. En och annan mygga surrade. Och mörkt skulle det inte bli vid den här tiden på sommaren.

Foto: Ett stycke norrländsk barrskog. I bakgrunden långt bort skymtar Vállevárre. De svarta lavar som hänger i grenarna ger ett uråldrigt och trolskt utseende. Dessa lavar tror jag inte man kan inte se i de södra delarna av Sverige (kanske någon som läser detta vet).

Efter ca 4 kilometer nådde jag bäcken Njáhkájåhkå. Den var kraftigt översvämmad vid vägen och forsade fram med ett livligt brusande. Jag hade fått veta i Kvikkjokk att det fanns en bro något hundratal meter uppströms och jag kontrollerade för säkerhets skull att det stämde.

Foto: Njáhkájåhkå korsar vägen (i bakgrunden). Här finns en gräsplätt som är mycket lämplig att sätta upp ett tält på (syns ej på fotot)  Jag utsåg detta till min första lägerplats.

När jag såg hur mycket vatten det var i Njáhkájåhkå började jag bekymra mig en smula över nästa vattenhinder, nämligen Standárjåhkå. Den hade man varnat mig för på fjällstationen och sagt att den kunde vara svår (eller rentav omöjlig) att komma över under rådande väder.

Nästa sak som upptog mina tankar var MYGGEN. Det var ruskigt mycket av dem här i skogen. Flaskan med Djungelolja plockades fram. Och sedan fick det bli en enkel kopp te ute i det fria, iklädd regnställ.

Väl inne i tältet gällde det att komma ihåg sina rutiner och minnas var alla grejer var nedpackade. Och så gällde det att döda alla mygg som följt med. Det tog minst 15 minuter, och därefter var hela innertältets golv bestrött med lik. Med mitt förhärdade samvete sov jag relativt gott den natten.

Dagsetappens längd: ca 4 km.

Foto: Efter att Njáhkájåhkå passerat vägen rann den ut i sankmarkerna och videsnåren. Det blev en hel sjö av den.

Dag 2 (söndagen 23 juni)

Regnandet fortsatte nästa morgon så tältet fick packas ihop vått. Myggen var alerta, som väntat. Jag gick över den lilla bron och fortsatte in på traktorvägen, mot en liten båtplats som skulle finnas någon kilometer längre bort. Jag mötte en familj som kom från den båtplatsen. De hade firat midsommar i en fritidsstuga och var på väg till Kvikkjokk.

Foto av Kamajokk (Gamájåhkå). För tillfället mycket hög vattennivå.

Jag passerade båtplatsen och kom fram till några sommarstugor. Därefter var det snårigt och sumpigt att gå nere i det flacka området närmast jokkstranden så jag gick i skogskanten där barrskogen och blockterrängen började. Passerade några fritidsstugor och kom fram till sjön Änojávrre. Men ännu hade jag en bit kvar tills jag nådde det avverkningshotade området med tallurskog.

Vad gäller vädret var det mest uppehåll, men ibland kom duggregn eller rejäla regnskurar. Myggen surrade hela tiden. Jag täckte kroppen med kläder och använde myggmedlet för att hålla dem borta.

I avverkningsdelen

Jag kom sedan in i den del som är avverkningsplanerad. Detta område är markerat med röd färg på nedanstående bild (området öster om Kamajokk). Bilden är hämtad ur ett dokument från Naturskyddsföreningen.

Foto ovan: En av de mindre sjöarna i Änok, med den flacka platån Vállevárre synlig långt i bakgrunden. Bergen ännu längre bort är Tarrekaise. Barrträden runt denna lilla sjö är avverkningshotade.

Foto: En del träd är ganska ovanliga. Ska detta träd sluta som pappersmassa?

Foto: I en urskog tillåts varje träd följa hela sitt kretslopp. Första fasen är att trädet är levande och stående. När det sedan dör kan det förbli stående i många år (men vissa träd faller naturligtvis redan innan det har dött). Till slut faller trädet och kallas då "låga". Själva förmultningsprocessen när trädet fallit kan ta hundratals år och under tiden utvecklas ett speciellt växt- och djurliv. Med tanke på att en levande tall kan bli åtskilliga hundra år gammal rör sig hela kretsloppet för många tallar om över tusen år. (Jag har försökt finna mer exakta uppgifter om tallens kretslopp, men det har visat sig vara svårt och jag har tänkt att återkomma till detta i framtiden.)

Foto: Får denna magnifika döda tall stå kvar om maskinerna fäller de friska träden runt omkring?

Fågelobservationer i vattenlandet

I en av småsjöarna mellan jokken och skogen simmade viggar, sjöorrar och en svarthakedopping. Doppingen var väldigt rolig att få se, den är sällsynt i Norrbottens lappmark och har lägsta graden av rödlistning. Jag har läst att den ska finnas i Kvikkjokkstrakten men aldrig tidigare fått se den där. En trana lyfte när jag passerade, tidigare hade jag hört en trana ropa utifrån myrlandet. I skogen sjöng en och annan rödstjärt och förvånansvärt många svartvita flugsnappare. En tornfalk jagade en stund över trädtopparna.

Vandringen var långsam, varm och svettig, men på grund av myggen kunde jag inte ta av mig. På överkroppen hade jag min regnställsjacka och på benen mina slitna G-1000-byxor. Bägge plaggen stod emot myggen utan problem. Jag stannade ganska ofta och svalkade mig medan jag viftade bort myggen med jackan.

Foto från sjön Stuor Tsågak i norra delen av Änok. Här är det inte planerat avverkning. Den skogklädda knallen till höger i bild är Tjoares. Den platta kullen till vänster är Ruotevare (Ruovddevárre). Berget allra längst i fjärran är Tsahtsa och till vänster om det, närmare i bild, syns ett par toppar i Tjuollda.

Bland stock och sten

Efter Stuor Tsågak kom jag upp i skogen igen. Som så ofta var terrängen ner mot Kamajokk vattenbemängd och mycket svårframkomlig. Det blev blockterrängen i skogen istället. Ansträngande att gå i, men man kom i varje fall framåt.

Snart hörde jag bruset av Standárjåhkå nerifrån en ravin. Jag gick ner och tog en titt på den. Den var smalare än jag väntat mig, men mycket strid. Verkade ganska djup. Sannerligen ingen enkel match så som det var för tillfället. Jag beslöt att slå läger och hoppas på att vattnet skulle sjunka till morgonen.

Foto på min tältplats nära jokkravinen. Det var sten och block överallt så det kändes som ett mirakel att jag kunde finna denna plats.

Dagsetappens längd: ca 5,5 km

Dag 3 (måndagen 24 juni)

Under natten föll en del regn och på morgonen var tältet vått. Men värmen från solen drev ut mig. Myggen var förstås i bästa form, och frågan var hur jag skulle klä (av) mig inför det stundande vadet. Lösningen blev att jag redan från början tog ut sulorna ur mina ofodrade Lundhagskängor och stoppade ner mina bara fötter i dem (så gör jag vid djupa vad). Därefter drog jag på regnställsbyxorna utanpå mina bara ben. Nu var jag redo för både vad och mygg.

Foto: Denna del av skogen ligger precis utanför min tältplats vid Standárjåhkå och är inte avverkningsplanerad. Detta originella döda träd ska alltså få stå kvar så länge det kan.

Tält, kamera och övriga prylar packades ner i ryggsäcken och så tog jag mig nedför den blockiga terrängen till Standárjåhkå. Vattennivån hade - precis som jag hoppats - sjunkit med minst en decimeter, kanske två. Nu skulle det gå att ta sig över.

En förskräcklig upptäckt

Strömmen var stark och vattnet gick upp till knäna men jag vadade utan missöde och kände mig nöjd med att ha genomfört proceduren enligt skolboken. Men frågan var om det kunde finnas någon mer jokkfåra som behövde korsas längre fram? För att inte riskera en omklädning i onödan gick jag framåt för att se efter.

De var då jag hörde det. DÅNET. Och när jag gått en bit till så såg jag den. Fåran. Den RIKTIGA fåran. Det vatten jag nyss hade vadat var nämligen bara ett mindre biflöde, från en delning en bit uppströms. Och den fåra som nu låg framför mig var säkert dubbelt så djup, tre gånger så bred och fem gånger så kraftig. Jag insåg direkt att ett vad här var lönlöst. Det var galenskap. Jag skulle inte ens kunna hålla mig på benen. Bara att gå ner i vattnet i strandkanten kunde vara farligt, för det gick inte att se hur djupt det var.

Det kändes som jag stod inför ett övermäktigt hinder. Jag tittade uppströms, men marken lutar konstant upp till Pårekslätten och jokken störtade fram som ett vrålande monster genom skogen. Några vadställen där fanns inte att hoppas på. Och nedströms visste jag att jokken flyter ut i vide- och myrlandet och bildar en bred och djup kanal. Nu var den dessutom (som allt annat) översvämmad. Att försöka ta mig över simmande där nere hade jag absolut inte tänkt göra, strömmen var alldeles för stark för några sådana experiment.

Om det inte gick att ta sig över fanns ingen annan möjlighet än att återvända till Kvikkjokk. För jag kunde ju inte tänka mig att vänta under obestämd tid på lägre vattennivåer medan myggorna gjorde allt för att sticka sönder mig. Jag måste säga att det kändes tungt. Även om jag säkert skulle kunna komma på något som var meningsfullt så var det ju Änok och östra sidan av Njoatsosvágge som jag ställt in mig på.

Fanns det verkligen inget sätt att komma över den usla jokken? (Fortsättning följer...)

Urskog och sommarfjäll

Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.

Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?

En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs  guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).

Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat,  till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).

Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".

Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?

Ett fulländat ekologiskt system

En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada?  Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

För, emot och problem på vägen

Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.

Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.

Besvärliga vad?

Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.

Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.

Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.

Stormfälld skog?

Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.

Om avstånd och höjd

Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).

Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.

Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.

Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.

Fältbiologerna skriver om Änok

Fältbiologernas engagemang för Ojnareskogen på Gotland förra året fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av föreningens tidning Fältbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, nämligen fjällurskogen i Änokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln är skriven av Jennie Wadman, själv fältbiolog (förstås!) och engagerad i en rad naturvårdsfrågor.

Många turer i ärendet

I artikeln redogörs kortfattat för de viktigaste turerna när det gäller hanteringen av det avverkningshotade området. Det är flera parter som är inblandade. Förutom de privata markägarna är det framför allt de bägge myndigheterna Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redogör för hur olika intressen står mot varandra: markägarna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men myndigheterna har agerat motsägelsefullt och gav trots allt tillstånd till avverkning. Som väl är har avverkningen skjutits upp och samtal mellan berörda parter pågår.

I artikeln skriver Wadman att Länsstyrelsen vill göra en förnyad värdering av skogen.  Förhoppningsvis är syftet med detta att göra en bredare och ännu mer noggrann inventering av naturvärdena.

(Kommentar 130306: Efter kontakt med Länsstyrelsen idag har jag fått veta att värderingen enbart är ekonomisk. Området är redan bedömt som skyddsvärt, och detta är inget Länsstyrelsen tänker ändra på. De vill bevara området, och de samtal som förs med markägarna går ut på att  uppnå just detta.)

Naturskyddsföreningens roll i frågan berörs också. Föreningen överklagade ju Skogsstyrelsens tillstånd för markägarna att avverka. Denna överklagan avvisades av Kammarrätten som kom fram till att Naturskyddsföreningen inte hade rätt att göra en sådan. Jennie Wadman ställer den mycket relevanta frågan: Om inte miljöorganisationer har rätt att överklaga i ärenden som Änok, vem ska då göra det?

Det handlar om mer än skogen

Förutom att skriva om själva skogen i Änok lyfter artikeln fram det deltaområde som ligger mitt i avverkningsområdet. Gáhmajåhkå slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsområdena. Vattendraget har byggt upp ett väldigt sedimentlager, resultatet av mycket lång tids erosion från de omgivande bergen. En avverkning i Änok skulle få konsekvenser även för dessa geologiska naturvärden, men myndigheterna har hittills inte uppmärksammat detta. Änok och Kamajokks NR är med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturområde. Som sådant borde det förbli orört.

Jennie Wadmans artikel kan läsas i sin helhet på Fältbiologernas hemsida här. Tidningen kan även laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.

Funderingar

När det gäller turismen tillhör Änok och Kamajokks NR  knappast de mest välbesökta områdena. Man rör sig på delvis privat mark vilket bland annat medför att man bör undvika det under älgjakten. Delar av området är dessutom svårtillgängliga. Till sommaren hoppas jag att kunna besöka det och ta en mer ordentlig titt på nära håll. Det försök som jag och Anders Gudmundsson gjorde i höstas (beskrivet i tidigare blogginlägg) blev inte så framgångsrikt som vi hoppades.

Det jag tidigare skrivit här i min blogg om naturen i Änok (bland annat hotet mot fjällskogen) finns under etiketten "Änok". Bland läsarnas kommentarer finns också mycket intressanta synpunkter.