Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Sarek 27 juni 2009

Vår på Luohttoláhko  

Efter en vilodag på Luohttoláhko var det dags för Anders och mig att gå vidare. Men vi hade gärna stannat längre uppe på denna vackra högplatå. Här uppe kändes det för tillfället som vårvinter. Slätten var så gott som helt snötäckt, men på många ställen porlade det hörbart under snön. Vår lägerplats, som var omgiven av snö på alla sidor, hade på drygt ett dygn blivit märkbart större: våren gjorde framsteg!

Sjöarna syntes fortfarande bara som stora blåaktiga fläckar på snötäcket, och det hade alltså inte hunnit smälta fram riktiga vattenytor. Fascinerande att se på men väldigt förrädiskt och inget man ville komma i närheten av. 

En snösparvshanne hade revir i närheten av tältet och sjöng ofta för oss. Några fjällpipare flög omkring och tycktes vänta på att det skulle bli mer barmark. Annars var det ganska fågelfattigt. Vi gjorde en ny promenad till den döda renkroppen och skrämde upp en kungsörn som hittat matstället.

Nu skulle dagens vandring detaljplaneras. Vår tältplats låg strax NNO om sjön 1244 och etappen var tänkt att leda oss öster om denna sjö och söderut till de två små sjöarna ca 2 km väster om Loametjåhkkå där vi ville ha nästa övernattning. Sträckan var måttlig, endast 6-7 km om vi kunde gå någorlunda rakt på.  

Det var med blandade känslor vi såg fram emot vandringen. Till det positiva hörde att vi skulle komma närmare de intressanta bergen som omsluter Bálgatjiegna, och även att vi skulle få närkontakt med glaciären själv. På minuskontot tyngde det faktum att snötäcket troligen hade dålig bärkraft och skulle vara arbetsamt att ta sig över. Dagen innan hade jag gått någon halvkilometer för att testa och hade konstaterat att bärigheten var dålig och att det rann en hel del vatten nere i snön.

Fotot taget senare på dagen.

Det är lätt att glömma ansträngningarna när man tycker om landet man färdas i. Luohttoláhko är en mycket vacker plats och nu var den mycket alpin i sin vita skrud. Vädret var soligt men vinden gjorde att det inte var någon riktig värme i luften. Snön var mjuk och vi sjönk ofta ner med benen i hela sin längd. Ibland gick det bara några få steg uppe på snön, och sen försvann ett ben ner i vattensjuk snö. Alla som varit med om det vet precis hur det är! Hastigheten var nog inte ens 1 km per timme. 

Dolda vattendrag och mycket sten

Vi höll lite extra åt öster när vi siktade mot sjön 1244 för att inte riskera att hamna i någon dold småsjö i snön. Men här dök det första problemet upp: det vattendrag (möjligen flera) som kom från sjön Lullihajávrre och sluttningarna runt den. Var fanns denna bäck, och hur stor var den? Det syntes bara snö överallt, men någonstans i snön måste det rinna rejält med vatten.

Vi löste problemet genom att gå ännu längre åt öster, så att vi kom upp på lite mer sluttande mark. Om marken sluttar rejält rinner nämligen vattnet undan, och man riskerar i alla fall inte att försvinna hel och hållen ner i en dold vattensamling. Vägen blev naturligtvis längre, men vi kunde gå säkert, och vattendraget passerades utan problem. Vi såg det inte ens, utan snön var stark och hållbar just där vi passerade.

Samma metod använde vi på glaciärjokkarna från Bálgatjiegna. Man ser på kartan att det till att börja med är ett helt knippe av dem. Glaciärjokkar är ju inte att leka med, och snösmältningen var i full gång. Här gällde det att hitta ett ställe där åtminstone huvudfåran hade brutit igenom snötäcket så vi kunde se vad vi hade att göra med.

Det fanns ett sådant ställe i närheten av glaciärkanten, och det var lite trixande innan vi kunde komma över genom att ta hoppa på de hårda snökanterna runt fåran. Men det gick bra.

En av glaciärsjöarna

Glaciärer är naturfenomen med karaktär, och nu var vi riktigt nära och kunde studera isen i detalj. Ibland gick vi på snön, men andra gånger hamnade vi i stora stenhögar eller hindrades av  områden med lömsk kvicksand vid glaciärkanten. Men det är ju bara uppiggande med variation på besvärligheterna. Det tyckte vi i alla fall de första timmarna. Fascinerande att se glaciären och känna dess iskalla "andedräkt" pusta emot oss.

Vi fortsatte att hålla oss högt uppe på sluttningen, hela tiden i närheten av glaciärkanten. På lägre nivå kunde snön, precis som innan, vara vattensjuk och dölja både djupa bäckar och meterdjupa vattensamlingar. Problemet häruppe var all blockterräng. Stenpartierna låg samlade som stora, oformliga kullar som stack upp ur snön. De frostsprängda stenarna var vassa och oregelbundna. Och i alla storlekar, inte minst de större. Det gick upp och det gick ner, alltsammans mycket långsamt. Risken att snubbla och skada sig var alltid överhängande. Det gick lika långsamt som om vi hade gått på den hopplösa snön.  

På eftermiddagen stannade vi på en av de diaboliska stenhögarna och gjorde lunchsoppa. Av med iskalla, sura kängor och fuktiga sockar och sulor. Med varm mat i kroppen gick det att se positivt på vandringen igen. (Och med tanke på att jag alltid tycks hamna i eländes elände jag har numera med mig dubbla par sockar och yllesulor.)

På jakt efter skärsnäppan

Det finns en fågelart som lär häcka på Luohttoláhko som jag alltid har velat se där: skärsnäppan. Under vår rast hörde jag vadare på avstånd, och med kikaren kunde jag också se dem en halv kilometer längre ner, vid en av källflödena till Bálgatjåhkå. Jag blev eld och lågor och ville ta mig närmare.

Glömd var all trötthet, nu vaknade fågelskådaren i mig. Anders är likadan, så vi packade ihop och började ta oss nerför sluttningen, över tröstlösa snöfält och deprimerande stenskravel. Fåglarna letades upp men visade sig "bara" vara större strandpipare. Detta var en besvikelse, jag hade ju hoppats på något annat. Frågan är om skärsnäppan överhuvudtaget finns kvar på Luohttoláhko.

Ett alfågelpar simmande i Bálgatjåhkå.

Utflykten hade tagit omkring en timme. Nu gällde det att ta oss tillbaka där vi hade lämnat ryggsäckarna så vi kunde fortsätta. Det hade börjat bli kväll, och trots alla dramatiska naturscenerier omkring oss ville vi i första hand komma fram. Flera dolda jokkar och halvtinade småsjöar skulle passeras, men nu visste vi hur man skulle tas med dem.

Ändå kändes det mycket långt till den platå vi siktade på, den som stiger till ungefär 1350 meters höjd och som leder fram till de två små sjöarna.

Det gick på skrå uppför, på omväxlande knöliga stenfält och mjuk, våt snö. Vid det här laget sa det "klafs" inuti kängorna för varje steg. Ingen av oss ville gå först, så vi turades om. Jag kan sammafatta denna del av vandringen på följande sätt: när jag pulsade i den djupa snön längtade jag efter att få gå på stenskravel, och när jag kom upp på stenskravel ville jag tillbaka till snön. 

Snöfält och åter snöfält.

Nu måste jag tillägga att om Luohttoláhko hade varit snöfritt hade det varit mycket lättare. Jag säger detta för att inte avskräcka någon från att gå över den fina 1350-platån på västsluttningen av Loametjåhkkå. Denna väg är normalt en alldeles utmärkt väg att ta sig från Luohttoláhko till Tjievrra och vidare till Kvikkjokk. Det som gjorde det svårt för oss var snödjupet och att detta dessutom tvingade oss att göra en kringgående rörelse långt åt öster.

Väster om Loametjåhkkå

När vi hade passerat glaciären och glaciärsjöarna precis norr om Loametjåhkkå blev det lättare även för oss. Upp till nivån 1350 (se de röda prickarna på fotot nedan) gick det lätt, och sedan var det en enkel vandring fram till sluttningen ner mot de två sjöarna på nivån 1240 (se den röda prickningen på kartan under fotot). Sluttningen var ganska brant den allra sista biten, men det gick bra att hitta en väg ner.

På väg upp till platån 1350. De blå och grå färgskiftningarna i snön antyder dolda vattendrag och sjöar.

Här funderade vi över det förslag som Grundsten ger för att komma till samma sjöar. Han föreslår att man går ner till Bálgatjåhkås ravin och följer denna ravin ett par kilometer från det vattenfall som finns på nivån 1200 meter. (Fallet ligger ca 1½ km söder som sjön 1244.) Därefter ska man klättra rakt upp i branten till den platå som sjöarna ligger i (se de ljusblå prickarna på kartan, där jag har försökt att rita ut Grundstens förslag).

Vårt vägval (de rödbruna + röda prickarna) 

När han skriver om denna klättring använder han orden "kamp" och "kraftansträngning". Alla som läst Grundsten vet att han aldrig skulle överdriva ifråga om en sådan sak utan snarare formulera sig i underkant. Och mycket riktigt har en del vandrare gett upp när de tittat på branten och funderat hur man ska kunna ta sig uppför den. 

Om man däremot vill ha en betydligt mindre brant och jobbig väg rekommenderar jag den väg som vi gick (de röda prickarna), och som flera på Utsidan också har berättat att de följt. Som bonus får man hela tiden en hänförande utsikt över hela Luohttoláhko och en stor del av Njoatsosvágge. Man ser också Svenonius´ glaciär på avstånd. Bland mycket annat.

Fotot nedan visar utsikten norrut från Loametjåhkkås västsluttning. Nåite är den runda kullen i bakgrunden. Sjöarna mitt på Luohttoláhko är snötäckta och syns knappt. Det vattendrag som rinner ner mot vänstra kanten är Bálgatjåhkå.

Utsikten från platån på ca 1350 meters höjd. på  

Hela vår väg är ungefärligt inritad på kartan (de rödbruna och röda prickarna) utom den extra fågelutflykten som inte finns med. De gröna markeringarna är våra lägerplatser.

Till sist kan jag berätta att vi fick en vidunderligt vacker tältplats på platån. Vi kallar sådana tältplatser för "gräddhyllor", och att tälta på en sådan plats anser jag är värt mer än att bo i den finaste och dyraste villa som finns. 

Gräddhyllan på platån 1230. Bakom Tsähkokk.

När vi sent på kvällen satt i lä bakom en stenkant och åt  kvällsmat kändes dagens anträngningar långt borta. Kvar fanns intrycket av att vi varit med om ytterligare en händelserik dag, och det är minnena från sådana dagar som jag tar med mig under resten av året och gläder mig åt. 

Innan vi gick och la oss kom en liten flock fjällabbar flygande på hög höjd. Vi såg fjällabbar bara två gånger under de 16 dagar vi var ute, och tillgången på mat för dem måste ha varit dålig. Jag tror inte att de har häckat överhuvudtaget i år.    

Postat 2009-10-31 18:35 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Sarek 24 - 26 juni 2009

Dagen efter besöket uppe på Kanalberget tog vi det lugnt. Vi sov gott, men solen drev oss ur tältet ca 8.30. Vi åt müslifrukost och njöt av tillvaron nedanför Noajddes stup.

Så småningom packade vi ner tältet och gick vidare, österut i Sarvesvágge. Dagen var varm och vi tog det lugnt. Det var en hel del snårigt vide att ta sig igenom. Terrängen var arbetsam. Några gånger kunde vi gå ner till jokken och gå på sandbankar, men sedan tvingades vi upp i videt igen.

Plötsligt fastnade min fot i en snårighet. Jag föll och landade med hela min tyngd på ena smalbenet. Benet svullnade upp, och den såriga bula som blev resultatet av detta fall tog närmare 2 månader på sig att läka och försvinna.

Vi överraskade några älgar ganska nära, och två av dem var tjurar. Vår dagsetapp blev inte särskilt lång, utan vi slog läger efter bara ca 4 kilometer, på Noajddevallda som erbjuder stora fina områden att tälta på. Vår plan var att nästa dag fortsätta upp i Noajdevágge.

Det var skönt att ta det lugnt efter föregående dags strapatser, och vi ägnade extra tid åt att ordna en god middag och ta en tupplur. Kroppen kändes allmänt seg och motvillig.

En kvällspromenad

Men på kvällen tog vi en promenad utmed Sarvesjåhkå. Vi ville gärna se landskapet österut, helst ända borta vid utloppet i Ráhpaädno. Men vi gjorde oss ingen brådska, det fick bli så långt  vi hann.

Sarvesjåhkå. I bakgrunden Soabbetjåhkkå.

Utmed Sarvesjåhkå är det bra att gå. Där går en stig man kan följa, men även bredvid stigen är det hyfsat lätt att gå.

Jokkarmarna som rinner genom Noajddevallda var inte större än att vi kunde vada med kängorna på. Även Gaskasjågåsj kunde vi forcera på detta sätt. Därefter blev terrängen tätare och mer svårframkomlig. Men om man håller sig nära Sarvesjåhkå är det lättast. Där fortsätter den stig som vi följt tidigare. På något ställe såg vi spåren av lägereld.

Den charmiga stigen mot Stuolojågåsj.

Naturen här är helt fantastisk. Man går i vildvuxen björkskog med höga och branta berg nära inpå. Det känns att man är i Sareks centrum, och intrycket av avskildhet är starkt. Vi såg varken människor eller tält någonstans. Det var istället djuren som var våra närmaste grannar.

Vi spanade också över på den norra sidan av jokken. Anders upptäckte en räv som satte av med full fart när den fick syn på oss.

Den norra sidan innehåller mycket strapatsrik terräng, hela vägen från strandkanten och långt upp på sluttningarna av Dielmmá. Vi vet, för här gick vi från Tielmavadet fram till Gaskasjågåsj 2002. Mycket uppför och nerför när man ska passera mikroraviner, i tät och snårig björskog. Då såg vi mycket björnspillning, först flera dagar gammal, sedan allt färskare. Till slut förväntade vi nästan att vi skulle överraska nallen mitt under pågående toalettbestyr. Men ingen björn sågs.

Nu kom vi nästan ända fram till Stuolojågåsj innan det var dags att äta lite soppa. Klockan var då ungefär tio på kvällen. För första gången under vår vandring kändes myggen besvärande. De hade dykt upp i skogen i kvällningen och var hungriga.

Utsikt bakåt, västerut. Noajdde (Nåite). Noajdevágge till vänster.

Sedan vände vi tillbaka till tältet. Som vanligt var jokkarna mer vattenrika än på förkvällen, och det var nätt och jämnt vi kom över med kängorna på.

Upp genom Noajdevágge

Nästa dag var solig och varm. Det var den första riktigt varma dagen under vår soliga men ganska blåsiga fjällvandring. Vi åt nybakat bröd till frukost. Med hjälp av en svart sopsäck som jag la i en grop fick vi en tvättbalja som vi fyllde med vatten och tvättade en del kläder i.

Fram på eftermiddagen började vi ta oss upp mot Noajdevágge. Som vanligt gick det ganska långsamt eftersom vi ofta stannade och fotograferade.

Rödblära i Noajdevägge.

Noajdevágge är nog den mest slingriga dalgång jag har träffat på, och man upplever den ännu krokigare i verkligheten än på kartan. Utsikten bakåt är förnämlig ganska länge innan dalens väggar skymmer. I mittenpartiet är dalen trång och dramatisk. Vi gick först på den branta nordsidan, men det såg lättare ut att gå på den södra sidan. 

I dalens övre ände låg ganska mycket snö, och där träffade vi på en död ren. När vi kom fram till den såg vi rovdjursspår, och renen verkade ha dödats helt nyligen. Den var fortfarande varm, och jag tror inte det berodde på solen. Mycket litet var ätet på kroppen. Vi tog ägarens namn och spanade efter förövaren. Men den var säkert långt borta vid det laget.

I dalens övre del pulsade vi i djup snö, och det var mycket tröttande. Jag var uttröttad och kände mig matt. Vi lagade blåbärssoppa, men jag blev inte mycket piggare av det. Till slut kom vi upp på Luohttoláhko som var nästan helt täckt av snö. Vi hade hoppats att det skulle ha smält undan de senaste dagarna, men det fanns bara små och fåtaliga barmarksfläckar här och var.

Jag egendomliga trötthet jag känt de senaste timmarna blev bara värre. Vi hade tänkt att gå längre, men började istället se oss om efter lägerplats. Det är inte så lätt att hitta tältplatser uppe på den steniga och karga Luohttoláhko, men vi hittade en bra plats ganska omedelbart. Upp med tältet och fram med middagsmaten.

Vid det här laget hade jag inte mycket krafter kvar. Jag kände både hetta och frossa samtidigt, och det gick inte över trots att jag kröp ner i sovsäcken med kläderna på. Kanske hade jag solat för mycket nere i Sarvesvágge på förmiddagen. Anders lagade middagen helt själv, och jag orkade nätt och jämnt hålla mig vaken för att äta min portion. Vi beslöt att ligga helt stilla hela nästa dag och utforska de närmaste omgivningarna.

En dag av vila och återhämtning

Nästa dag kände jag mig nästan helt återställd, men det var skönt att inte göra någonting särskilt, inte ens ta en längre promenad. Vi gick bara fram till en utsiktspunkt där vi kunde spana ner på renkadavret för att se om det dök upp några rovdjur eller fåglar. Men det var helt tomt.

Stenskvätta i Noajdevágge.

Men dagen var solig och fin, och i närheten av tältet sjöng en snösparv. Tre stycken fjällpipare gladde oss också. Och utsikten mot bergen omkring glaciären Bálgatjiegna tog nästan andan ur oss.

Till höger om tältet Bálgatjiegna.

Vilan gjorde att vi laddade upp inför den kommande dagen. Då skulle vi ta oss över den östra delen av Luohttoláko till Bálgatjåhkås ravin. Vi anade att vandringen över den snötäckta slätten inte skulle bli särskilt enkel. Det skulle visa sig att vi trots detta hade underskattat ansträngningen. Det blev ännu besvärligare än vi hade befarat. Om detta ska jag återkomma i ett kommande blogginlägg.

Foton nr 4 och 6 tagna av Anders Gudmundsson. 

Postat 2009-10-22 00:17 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sarek 21 - 23 juni 2009

En lugn förmiddag

Efter den strapatsrika inventeringen föregående dag känns det väldigt bra att ta det lugnt. Vi gör oss ingen brådska när vi vaknar den 21 juni. Vi har ju hela 15-16 dagar att spendera för årets tur i Tarradalen och Sarek. I Tarradalen var vi fyra dagar, så det är många dagar kvar. 

Vår tältplats är snöfri, men runt omkring oss ligger stora snöfält kvar. Vår lilla tvättpool har frusit under natten, så morgontvätten blir både minimalistisk och kall. Plötsligt flyger en hussvala förbi vår lägerplats. Fastän jag vet att de finns i fjällen känns det ändå lika oväntat varje gång.

I omgivningarna längre bort från tältet rinner smälvattenbäckar. En del mindre fåglar syns flyga omkring i närheten av bäckarna. Efter frukosten ger jag mig iväg för att försöka fotografera dem.

Det blir några bilder av bland annat större strandpipare. Men det härligaste är att bara njuta av det vackra kalfjället. I väster breder Padjelantas mjuka landskap ut sig, och i öster syns de dramatiska bergen i Njoatsosvágge där vi var igår.

Nästan en fjälluggla

Det är soligt, men vinden är ibland kall. Jag tar skydd bakom en stor sten. Då får jag se något ligga på marken: en spyboll! De flesta människor tycker kanske inte detta är varken märkvärdigt eller ens trevligt, men jag blir entusiastisk. Många fåglar och även vissa däggdjur hostar upp osmältbara rester av sina måltider. Med lite kunskap om dessa bollar kan man avgöra vilket slags djur det är, ibland till och med arten.

Spyboll, underbart! LxHxB = 69x31x26 mm.

Jag tittar på denna boll. Den ser inte färsk ut utan är torr och ser blekt ut. Den verkar ha legat ganska länge. Rester av sork och troligen fjällämmel går att urskilja. Jag misstänker att bollen är från en uggla, och på grund av storleken finns det bara en uggla som kan komma ifråga: fjälluggla! Varje fjällornitologs drömfågel.

Det känns så spännande med detta fynd att jag nästan väntar mig att ugglan ska dyka upp på en sten när som helst. Men den är ju borta för länge sedan, och eftersom det inte är något sorkår detta år kommer den knappast igen nu.

(Vid hemkomsten konstaterade vi med hjälp av en uggleexpert att detta verkligen är en spyboll från just en fjälluggla. Bollen är med största sannolikhet från 2008, då det förekom en och annan fjälluggla i området. Vi hade själva en möjlig fjälluggle-obs på mycket långt håll förra året.)

In i Sarvesvágge

Vi bryter lägret och ger oss iväg norrut. Rundar väster om Tjågnårisvárásj och får en härlig vy in i Sarvesvágge. Även utsikten norrut mot Alep Sarvesjåhkå och Álggajávrre är strålande.

I Sarvesvágges västra del vandrar vi först på mjuka kullar och sedan på stora gräsängar. Här finns en gräsbevuxen tältplats som är två kilometer lång! I slutet av denna trevliga terräng slår vi upp tältet.

På kvällen går vi en promenad en bit upp i Jiegnavágge och ser bland annat en fjällpipare.

Nästa morgon är kvällens tvättpöl frusen - som vanligt. Nätterna är kalla, men på dagen värmer solen. Åtminstone när man hittar lä.

Vi fortsätter österut i Sarvesvágge. Framför oss har vi berget Ridátjåhkkå med djärva linjer. Så småningom får vi också Luohttoláhkos sluttning nära inpå oss.

Ridátjåhkkå.

Miljön är präglad av storhet och avskildhet, och framför oss svänger dalgången något så att man inte ser vad som väntar längre fram. Det gör att vår förväntan om vad vi kommer att få se fylls på efterhand som vi vandrar. Ljuvligt!

Nedanför stupet av Nåite (Noajdde) sätter vi upp vårt tält. Imorgon har vi planerat en dagstur upp i Oalgasj för att gå upp på Kanalberget.

Älgbesök!

På kvällen får vi besök av två halvvuxna älgkalvar som inte märkt att vi slagit läger här. Anders upptäcker dem medan jag är nere i ett jokkravin och hämtar vatten. När jag dyker upp visar han med diverse gester vad som är på gång. Jag ålar fram till honom för att se bättre. Vinden ligger så att älgarna inte känner vår doft, men snart får de syn på oss. 

 Älg på nära håll.

De blir först villrådiga. Sedan gör de något vi tycker är lite egendomligt (vi såg vuxna älgar göra samma sak ett par dagar senare): de går sakta uppför den steniga och besvärliga branten. Det naturliga, tyckte vi, är att de snabbt ger sig av genom videsnåren, antingen framåt dit de ska eller båkåt åt samma håll de kom.

Denna manöver, först upp i branten och sedan tillbaka, verkar inte effektiv. Men det kanske den är? Någon anledning till detta beteende måste finnas. Kanske får de bättre överblick över terrängen för att se exempelvis en björn. Och även kunna få ett försprång i kraft av en högre nivå?

Tältplatsen.

Fotot ovan visar vår tältplats under Nåites (Noajddes) stup. Man ser åt väster, så berget i bakgrunden är Luohttotjåhkkå. Vår lilla tubkikare, en Nikon ED50, pryder lägerplatsen.

Dagsturen upp till Kanalberget finns i ett tidigare separat blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/15618.htm

  

Postat 2009-10-06 21:53 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in