Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Postat 2022-02-26 21:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ett januaribesök hos sälarna

Måkläppen är den allra sydligaste spetsen på Falsterbonäset, en lång sandrevel ut i Öresund. Där bor gråsäl och knubbsäl. Nio månader om året får de vara ifred för att vila och föda sina ungar. Det är bara under november, december och januari som vi människor får besöka området.

De senaste åren har det blivit en tradition för mig att hälsa på sälarna. Den 9 januari var det dags igen. Inte det varmaste vädret men en ganska klar och fin dag. Det var många andra som hade samma plan, området är populärt. Att hitta en närbelägen parkeringsplats för bilen kan vara svårt vilket innebär att hela utflykten kan bli 8-9 km lång. Men vad gör det? Då blir ju upplevelsen lite längre.

Att vandra ut på Måkläppen är till att börja med som vilken strandpromenad som helst i Sydskåne. Men efter en stund förändras känslan, det är som att gå rakt ut i havet. Till slut har man nått ända fram, där fastlandet sakta sjunker ner i vattnet och vågorna sköljer över sanden. Där, allra längst ute, låg sälarna.

Sälarna är populära fotoobjekt. Det är viktigt att hålla avstånd för att inte störa dem.

I närbild med teleobjektiv...

...och ännu närmare med en ungsäl som sticker upp huvudet.

Två flanörer på väg tillbaka till Falsterbo fyr.

När det gäller restriktioner kan det vara bra att veta att hundar och drönare inte är tillåtna. Mer att läsa finns t ex på Länsstyrelsens webbsida.

Postat 2021-04-11 14:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Tallbiten - höstens fågelsnackis

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Postat 2019-11-09 01:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

Postat 2018-10-20 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Möte med skogsmårdar Placerad på karta

En liten händelse jag upplevde i somras men inte hunnit skriva om är ett möte med några mårdar i skogarna utanför Lund. Jag var egentligen ute efter att spana efter fåglar vid Krankesjön, men fåglarna höll sig undan. Jag gav mig in i den täta och snåriga skogen och började vandra på en stig som går utmed en å vid sjön. Plötsligt hörde jag egendomliga ljud som kom uppifrån ett par mindre träd. Jag gick mot ljuden och undrade vad det var för fåglar som åstadkom sådana läten. Men det var inga fåglar utan mårdar.

Mårdarna (de kallas egentligen skogsmårdar) var två unga djur som antagligen inte hade haft någon erfarenhet av människor. När jag närmade mig klättrade de längre upp i träden. Men de var samtidigt nyfikna och visade ingen större rädsla. De vuxna djuren är annars väldigt skygga, de försvinner snabbt när man närmar sig. Tidigare har jag inte sett skogsmård annat än som flyende skuggor i trakten kring Lund.

Här kunde jag studera dem en lång stund, för de stannade kvar i träden och kände sig säkra där. Men strax hördes ytterligare ett ljud som var annorlunda. Det kom från buskarna en bit bort. Jag trodde först det var ett vildsvin som närmade sig. Men det var en tredje mård, en av föräldrarna som varnade de två unga.

Ungmårdarna visste inte riktigt hur de skulle bete sig med den störande människan så nära inpå. Till slut bestämde sig en av dem för att jag inte var så farlig ändå. Den började klättra nedför trädet med huvudet före. Jag tog många foton men av någon anledning har nästan alla förkommit. Bara tre av dem finns kvar, och detta är de två bästa.

I alla händelser var det ett charmigt möte med dessa skogens invånare.

Postat 2014-11-15 00:13 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar