Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Otillgänglighetspunkten – ett nedslag på fjället Placerad på karta

I ett tidigare blogginlägg (här) redogjorde jag för den aktuella positionen av Sveriges otillgänglighetspol (även kallad otillgänglighetspunkten). Den utredningen hade en liten förhistoria. Jag höll nämligen på att granska de sista korrekturen till min roman Otillgänglighetspunkten – arktiskt drama. Förlaget var angeläget om att korrekturläsningen skulle bli klar, men av någon anledning fick jag för mig att först kontrollera punktens placering. Det visade sig att den var felaktig på Wikipedia! Eftersom platsen spelar en viss roll i boken så kände jag paniken ligga på lur. Som väl var hjälpte mig utsidankompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson att få det hela rätt. Denna länk till Min karta (Lantmäteriet) visar var den befinner sig.

Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Verklighetens otillgänglighetspunkt

Placeringen av punkten på kartan var naturligtvis det första och viktigaste steget i vår undersökning. Att kunna visa några foton på naturen var också nödvändigt till det förra blogginlägget. Men förr eller senare måste naturligtvis platsen också besökas. För min egen del skulle detta ske under sommarens fjällvandring, tillsammans med två vänner.

Den 29 juli slog vi läger vid en jokkravin bara någon kilometer från Oarjep Rissávárre, det lilla fjäll där otillgänglighetspunkten ligger. På fotot nedan syns fjället som en mur av kulliga, grå klippor som höjer sig från den mjukare, gröna terrängen. Nästa dag blev det således en kort och behaglig vandring i det öppna landskapet fram till fjällets fot.

Gunder har packat sin ryggsäck och är klar för avfärd.

Efter en stund såg vi en man komma gående mot oss. Det visade sig vara renstängselinspektören Mats som vi träffat föregående dag, men då uppe vid Njoatsosvágge. Just dessa dagar pågick stora underhållsarbeten och nu skulle han ta en titt på den del av stängslet som gick över Oarjep Rissávárre. Han kommenterade glatt att det inte var så ofta han träffade folk på fjället som han kände sedan tidigare.

Att träffa någon här kändes en aning motsägelsefullt. Begreppet otillgänglighetspol leder ju snarast tankarna till folktomma ödemarker, men så tycktes det inte vara i verkligheten. Ett helt arbetslag bodde således i renvaktarstugan ett par kilometer bort. På ytterligare några kilometers avstånd fanns Alkavare kapell där det just denna helg firades gudstjänster. Och ett par dagar senare såg vi en stor tältkåta på andra sidan av Oarjep Rissávárre. Är det då meningsfullt att överhuvudtaget tala om en otillgänglighetspol?

Men då får vi påminna oss om att platsen inte heter så på grund av frånvaro av människor utan för att det är långt till bilvägar. Att det blev just bilvägar när Claes Grundsten gjorde den första positioneringen för mer än 30 år sedan är nog inte så konstigt. Med bilvägar följer ofta tunga transporter, omfattande bebyggelse och industrier. Alltså det vi förknippar med urbanisering.

Cecilia nästan ända framme vid foten av fjället.

Vi ställde ifrån oss ryggsäckarna nedanför den lutande sluttningen upp mot fjället. Särskilt högt var det inte, men terrängen skilde sig på ett tydligt sätt mot marken nedanför. Fjället tycktes bestå av en mängd grå klippkullar med gräsbevuxen mark emellan. Sådant vi förut sett i framför allt västra Badjelánnda.

Helt annorlunda än exempelvis terrängen i Sarek där partier av stenskravel är ett ständigt återkommande inslag. Här fanns ingenting sådant. Allt var slätt och fint, liksom avslipat. Frågan är om det har med berggrundens beskaffenhet att göra. När det gäller Sareks fjäll talar man ju ibland om "ruttet" berg, sådant som lätt bryts sönder och sprängs av frosten. Här var det mer som klippor på västkusten.

Snurrande gps-pil

Sedan gällde det att finna själva otillgänglighetspunkten. På min gamla Garmin eTrex hade jag programmerat in koordinaterna i SWEREF 99 TM. På gps:ens display stod hur långt jag hade kvar. Men när jag var på några meters håll kunde den inte bestämma sig. Siffrorna ändrades hela tiden och kompassnålen på displayen snurrade runt. Inte så konstigt kanske, för vad jag har fått lära mig tidigare så är noggrannheten inte bättre än omkring 3 meter.

Jag la ner gps:en på marken och gav den tid. Efter en stund flyttade jag på den en liten bit och denna procedur upprepades några gånger. Till slut verkade den stabilisera sig och jag tog ett foto av gps och anteckningsbok.

Även min kamera har en gps men den visar bara decimalgrader i displayen. Värdet verkade stämma någorlunda överens med mina anteckningar i boken.

(Hemma kollade jag upp de koordinater som kameran taggat fotona med och det skiljde knappt 4 meter från vår teoretiskt uträknade position. Och det får man vara nöjd med; även kamerans gps har väl en noggrannhet på omkring 3 meter förmodar jag.)

Fotot här ovan är taget mycket nära punkten som ligger strax utanför bild till höger. Kameran riktad ungefär åt norr, mot den avlånga lilla sjö som finns något hundratal meter bort. Ovanför sjön syns toppröset på den låga toppen 1035. Det flacka fjället till vänster om sjön ligger längre bort än vad man kanske tror och tillhör Nuortap Rissávárre.

Otillgänglighetspunkten ligger i en flack sänka på en platå så utsikten hindras åt flera olika håll. Men inte särskilt mycket åt öster - vyerna in mot Sarek är förnämliga.

Ovan: En halvt uttorkad vattensamling på platån. I bakgrunden reser sig Sarvestjåhkkå och till höger om detta bulliga fjäll ligger ingången till Sarvesvágge. Dalgången Jiegηavágge, vilken leder upp till isfallet på Svenoniuas glaciär, skymtar mellan fjällen längst till höger.

Ovan är kameran riktad mer åt höger än på föregående bild. Mynningen av Njoatsosvágge är nu synlig. Till vänster syns två höga toppar i massivet Tjågηåristjåhkkå. Det långsluttande Vássjábákte till höger, följt av Tsahtsas branta sluttning ner i dalen.

Vy åt nordväst, med den höga toppen Álátjåhkkå till vänster. Sjön Álájávrre skymtar nedanför.

Foto taget från fjällsluttningen på högre höjd än de föregående bilderna. Den avlånga lilla sjön syns till vänster i bild, den som ligger strax söder om toppen 1035. Det närmaste fjället i bakgrunden är Álggavárre. Otillgänglighetspunkten finns ungefär i mitten av fotot, i närheten av Gunder och Cecilia.

Mot Alkavare

Efter besöket på otillgänglighetspunkten skulle vår färd gå vidare mot Rissájåhkå. Utsikten mot öster var knappast sämre på lägre nivå eftersom inga bergknallar skymde den intensivt gröna hedmarken som finns på Badjelánndasidan. Så här kommer ytterligare en vackert-väders-bild av Sarek för den som samlar på sådant:

Det är svårt att tänka sig ett landskap som förenar skönhet och dramatik så oemotståndligt som detta gränsland mellan Badjelánnda och Sarek. Men alla fjällbesökare har inte upplevt det så. Botanikern Nils Johan Andersson reste på Präststigen 1845 och skrev ner sina intryck: ”… till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall. Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen.” Nej, dramatiken tilltalade inte Andersson. Det var blommorna på marken som räddade hans upplevelse, åtminstone den gången.

Rissájåhkå kom vi enkelt över strax efter utloppet från sjön Lulep Rissájávrre. Kängorna fick dock tas av. Det blev inte bara ett vad utan också ett ljuvligt bad i det kristallklara vattnet närmare sjön. Och en välbehövlig lunchpaus där Gunder försåg oss med en osannolikt komplett tacosmåltid invid strandkanten!

Vi anlände till Alkavare på kvällen, efter roddtur över sjön. Klockan 18 ringde det till gudstjänst och det var gott om besökare i kapellet. Samlingen leddes av en riktig fjällpräst, iklädd gummistövlar, kniv i bältet och en friluftsjacka utanpå prästskjortan. Nästa förmiddag var det högmässa och temat var Kristi förklaring. Evangelietexten från Markus kapitel 9 tog oss med till en annan tid och till en plats långt från Laponia – härlighetens berg vid Jerusalem. Där hade jag gärna varit med (men precis som de övriga i lärjungaskaran hade jag väl reagerat ganska huvudlöst på det som hände).

Alkavare kapell.

Vid kyrkkaffet fortsatte samvaron utomhus vid förrådshuset där alla samlades. Nya bekantskaper gjordes. Flera berättade om sina färdvägar till kapellet. Någon kom från renvaktarstugan och en annan från Duottarstugorna. Några vandrare hade besökt otillgänglighetspolen, precis som vi.

Tiden gick fort och snart behövde vi tre fortsätta vår färd. Det var en bit att gå upp till Álájávrre vars norra sida vi skulle följa dagen efter. Några timmar senare återsåg vi Oarjep Rissávárre, nu från ett annat håll.

Fotot är taget från sluttningen av Nuortap Rissávárre. I mitten syns toppen 1035 och till höger de två högre topparna av Oarjep Rissávárre. Sjön är Lulep Rissájávrre.

Till sist en påminnelse om att det är inte bara positionen av otillgänglighetspunkten som är viktig utan också avståndet till vägarna. Positionen skulle kunna varit exakt densamma om vi haft en bilväg inom synhåll norr om punkten och en järnväg söder om. Naturen skulle kanske inte ha förändrats uppe på Oarjep Rissávárre, men omgivningarna hade krympt. 

Nu ligger otillgänglighetspunkten i mitten av en stor cirkel där det är ca 46 kilometer till de närmaste anlagda vägarna. Cirkeln har krympt något sedan Grundstens första beräkning, och det är sannolikt att utbyggnaden av det moderna samhället kommer fortsätta att nagga området i kanterna. Det finns därför anledning att hålla koll på otillgänglighetspunkten i framtiden – den säger ju något viktigt om detta fantastiska fjällområde.

Postat 2022-09-02 12:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Föredrag i Kvikkjokk om Präststigen

Helgen 7-9 juli kommer det anordnas Læstadius- och Linnédagar i Kvikkjokk. Det är två föreningar, en Læstadiusförening samt Linnésamfundet Polcirkeln, som anordnar föredrag, exkursioner med mera. Det är framför allt två personers minne som kommer att uppmärksammas, Carl Eric Læstadius och Carl von Linné.

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.

Flera av samlingarna under fredagen och lördagen är offentliga och kommer att hållas dels i Kvikkjokks kyrka, dels i ungdomsgården/prästgården. Föredraget om Präststigen är kl. 13.30 på lördagen, i kyrkan. Se vidare program på föreningarnas hemsidor. Programmet kommer säkert att sättas upp på några ställen i Kvikkjokk så att lediga fjällbesökare får möjlighet att besöka samlingarna. 

Læstadiusföreningens hemsida finns här.

Linnésamfundets hemsida finns här.

Postat 2017-06-24 19:36 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (2) Placerad på karta

Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Det är omkring 7 kilometer till startpunkten för mitt arbete. Jag känner väl till området, jag har varit här flera gånger tidigare under mina efterforskningar om Präststigen som går mellan Kvikkjokk och Alkvavare kapell. Någon karta behöver jag egentligen inte men det är alltid bra att ha den med och lära sig nya detaljer om landskapet.

Plötsligt står jag framför en rösning. Jag har aldrig sett den förut, men så ligger den heller inte på själva Präststigen utan ett par kilometer vid sidan om. Den är uppenbarligen mycket gammal, troligen flera hundra år. Den är en vägvisare, förstås. Men till vad? Det får bli ett ämne för framtida undersökningar. Jag fotograferar den och noterar läget.

Jag kommer fram till Vássjájávrátja och passerar strax väster om sjön. Präststigen går på andra sidan, uppför den låga, gröna kullen, korsar den diagonala jokken längst till vänster på fotot ovan (det ligger en snösträng i jokkfåran) och försvinner över horisontkanten.

Ovan: Staika på avstånd, i morgonljus.

När jag går uppför den flacka sluttningen som ligger en kilometer norr om sjön befinner jag mig på Präststigen. Ganska snart passerar jag rösningar, som den på fotot ovan. Jag börjar närma mig inventeringsområdet, som består av en kvadrat med sidan 2 km (se kartan). Jag ska börja vid punkten P1, vilket passar mycket bra eftersom det är den närmaste punkten.

Jag går igenom renstängslet och sätter mig allra längst ut på bergskanten så att jag har utsikt över dalen och över Alep Njoatsosjávrre. Det är 250 höjdmeter och nästan 2 kilometer ner till sjön. Dalen är trång och kantas av berg som reser sig nästan 900 meter över marknivån. Naturens dramatik är som en väldig flodvåg av intryck som sköljer över mina sinnen. Denna plats är ett av mina favoritställen i Sarek och jag längtar alltid hit. 

Jag äter en andra frukost och samlar krafter till arbetsinsatsen. Det är Lunds Universitet som står bakom dessa inventeringar. Just denna runda har jag avverkat två gånger tidigare, 2009 och 2013. Då gjorde omständigheter att jag inte kunde fullfölja de sista sträckorna, men  denna gång hoppas jag att det ska gå.

Så här går inventeringen till. Jag ska börja vid P1 och sedan gå till P2, därefter till P3, och så vidare. Mellan två punkter ska promenaden ta ½ timme, helst inte kortare. Under tiden noterar jag alla fåglar som jag hör och ser. Dessutom ska jag vid varje punkt stanna exakt 5 minuter och notera på samma sätt. På detta sätt kommer en runda att ta minst 4 timmar och 40 minuter. Vanligtvis tar den längre tid. Det kommer den att göra idag, för jag vet sedan tidigare tillfällen att vissa sträckor är besvärliga och tidskrävande.

En viktig detalj behöver lösas innan jag börjar: packningen. Ryggsäcken och det mesta måste lämnas kvar, men jag måste ha med mig en stav, mina regnkläder samt nötter, frukt och godis att äta under vägen. Kikare är också nödvändigt, men min systemkamera lämnar jag kvar. Jag vill inte har för mycket att bära på, för ju mer jag har med mig desto mer svårmanövrerad kommer jag att bli. Men hur ska jag bära regnkläderna om nu ryggsäcken ska deponeras med alla saker? Lösningen blir en vanlig, vit plastkasse som jag fått med från någon affär. Sedan ger jag mig iväg. 

Här befinner jag mig ganska högt upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå, mellan P4 och P5. Vid pilen ligger min ryggsäck med packningen. Flera gånger har en helikopter från Fiskflyg passerat genom Njoatsosvágge. Den har då varit  200-300 höjdmeter under mig. Jag spanar ibland efter mina vänner utan att upptäcka dem någonstans. Men utsikten kan man inte klaga på - fantastisk! (Fotot ovan taget 2013.)

Det är stora höjdskillnader under vandringen. Mellan P3 och P4 är det över 100 meter och mellan P4 och P5 är det ca 450 meter till! Jag ska alltså upp till mer än 1500 meter över havet. Sedan ska jag ner ett par hundra meter och sedan upp en bit igen. Och så håller det på. Sammanlagt kommer jag att ha gått uppför minst ca 900 meter (och naturligtvis samma höjdskillnad nerför).

När jag är som högst upp (nära P5) ser jag en kungsörn komma seglande. Där finns också snösparvar och flera flockar med fjällripor, sammanlagt 27 ripor. Jag "fuskar" en aning och går inte riktigt ända upp (dock inom reglerna). Det har varit mycket arbetsamt och även riskabelt. Lutningen är mycket brant, det är mest blockterräng och den känns lite osäker. Bindningen på kängan lossnar ofta när jag kliver omkring där. Men andra hinder finns också: många halkiga, vattenspolade klipphällar som jag inte ens funderar på att sätta foten på. Inte en enda gång. Fotot nedan är taget 2013, från P6 i riktning mot P5 och visar lutningen på den brant jag har att ta mig uppför.

Ibland funderar jag på om någon ser min framfart uppe i branterna. Troligen inte, men om det nu skulle vara på det sättet så måste vederbörande undra. Vad gör egentligen en äldre(?) man på femtonhundra meters höjd med bara en promenadkäpp och en plastkasse som utrustning? Gående uppför och nerför i blockhaven? Och ibland stannar han och ser sig eftertänksamt omkring, som om han inte riktigt vet var han befinner sig och inte har en aning om vart han ska ta vägen. Ja, det måste se ganska märkligt ut.

Just denna inventeringsruta har ett hinder som jag inte tror man kan komma förbi. Mellan P6 och P7 är det så brant att man bara kan gå en bit, så den svarta sträckan på kartan hoppar man över. Nej, inte hoppar, man måste tillbaka som de röda prickarna visar, till P7. Sedan fortsätter man därifrån till P8 och tillbaka till P1.

På väg ner från P6. Berget i bakgrunden är Vássjábákte. Fotot är från 2013.

Den här lilla omvägen är irriterande och tar tid. Det är ju 400 höjdmeter man ska ner och det är en brant grässluttning som inte är helt ofarlig. Just den här gången ligger det några stora snöfält en bit ner på sluttningen. Jag går ut på det första. Snön är mjuk och smältande och det går fortare att gå på den än på marken, där jag ofta måste sick-sacka. Lutningen verkar dessutom lagom för "skidåkning" på skosulorna. Jag prövar. Snöns konsistens är utmärkt, det går med bra fart. Faktiskt lite för bra. Jag provar att bromsa farten genom att snedställa kängorna, precis som i slalom. Det går fint, jag saktar in. Nu har jag åkt något hundratal meter och snöfältet har tagit slut. Jag står på fast mark igen. Behändigt. Undrar om någon ser mig?

Sluttningen blir nu ännu lite brantare. Men se, där är ett mycket större snöfält. Om jag ger mig ut på det så kan jag komma nästan ända ner till dalens botten. Fast det ser betänkligt brant ut, särskilt den sista biten. Bäst att ta det försiktigt. Jag "åker skidor" igen. Det går ännu fortare än nyss. Faktiskt alldeles för fort. Här måste bromsas, och det i god tid. Jag bromsar men det händer ingenting, jag glider lika fort ändå. Dessutom är det svårt att hålla balansen. Jag hamnar plötsligt på byxbaken och glider raklång på sidan nerför snön. Men det går fortfarande lika fort. Det saktar inte ner!!

Då kommer jag att tänka på något jag sett i en dokumentärfilm, Everest från 1996. När Tenzing Norgay (sonsonen, alltså) tränar inför bestigningen glider han utför ett snöfält och bromsar sin framfart genom att vända sig på mage och köra ner isyxan i snön. Det där avsnittet har jag sett många gånger och alltid velat prova. Plötsligt har jag fått chansen!

Så om nu någon står och tittar så ser vederbörande hur den äldre(?) mannen med bägge händerna greppar sin käpp och den vita plastkassen på samma gång, och glidande på mage kör ner den spetsiga änden djupt i snön. Först händer inte mycket, käppen skär som en kniv genom den mjuka snön. Men efter en liten bit går det en aning saktare och till slut har han stannat helt. Han reser sig, borstar av våt snö från kläderna och går fram till kanten med gräs. Han har inte långt kvar till dalen, strax är han nere. Behändigt. Men var det egentligen det klokaste sättet? Svårt att säga. Kul hade han i varje fall (fast det syntes säkert inte på avstånd).

Resten av inventeringen fortgår utan några andra äventyrligheter än några lätta regnskurar. Arbetet har tagit totalt 6½ timmar att utföra. Bland det sista jag noterar är en havsörn som förföljs av ett gäng korpar. Jag kokar vatten vid mitt favoritställe och använder en av de påsar Mountain House som jag fick av tyskarna dagen före. Sänder en tacksam tanke till dem. Sedan lägger jag mig på liggunderlaget och sover en stund.

Mina vänner som jag spanat efter har jag inte sett, så jag tar på mig ryggsäcken och börjar gå tillbaka till Tarraluoppalstugorna. Kängsnörena vill inte sitta fast och jag låter dem vara. Sulan får glappa bäst den vill. Nu är jag på hemväg och det känns som om det inte längre spelar någon roll hur det går med den. Skulle den släppa helt har jag mina lägerskor som fungerar hyfsat på en led.

På hemvägen stöter jag på denna oroliga dalripa.

Vandringen tillbaka till stugorna går bra, men jag är trött och tycker att det tar lång tid. Någon gång efter klockan 21 anländer jag och träffar stugvärden Johanna igen. Då säger hon: Det är några här som känner dig.

Jag tänker förstås att det är mina färdkompisar som äntligen anlänt. Men det är det inte, utan istället ett holländskt par som kommit vandrande från Tuottarstugorna. De har känt igen mitt namn i gästboken. Nu berättar de att vi träffades på norrlandståget för flera år sedan. Vi hade suttit i samma kupé och pratat länge om fjällen, och när de kom hem så hade de läst min blogg på Utsidan. Och nu ikväll var de först ledsna över att vi missat varandra, men det har ju rättats till. Ett överraskande och trevligt sammanträffande, och det verkar som om världen inte är mycket större än Padjelantaleden!

Innan jag går in i min stuga "beundrar" de mina kängsnören som nu hänger löst utan att göra någon nytta. Imorgon kommer både de och jag att gå vidare till Såmmarlappa. Men jag känner mig lite sliten och kommer inte att ge mig iväg så tidigt som de. Sedan tänker jag två saker. Den ena är att vi kommer att träffas igen nästa kväll, i Såmmarlappa. Den andra att färden tillbaka mot Kvikkjokk kommer bli en ren transportsträcka, händelselös och lite halvtråkig.

Det kommer att visa sig att jag har fel på bägge punkterna.

(Kartan i artikeln är hämtad från Lantmäteriets fjällkarta på webben.)

Postat 2016-08-02 22:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Till Alkavare via Präststigen (4)

Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Diana och jag höll inte samma hastighet som Anderssons sällskap så vi behövde ett fjärde nattläger. Det låg några kilometer norr om Vássjá-sjön, på dryga tusenmetersnivån och inte så långt från renstängslet.

Vår tältplats med utsikt norrut över Padjelantas flacka fjällhed. Fotot taget på kvällen.

Kartan visar med blå prickar hur man går om man följer rösningarna norr om Vássjájávrátja – och vi gick nästan precis så. Vårt nattläger hade vi där prickningen har en "knyck" och viker av något åt vänster, nedför sluttningen mot Padjelantagränsen. De gröna prickarna är vägen som jag först hade tänkt att vi skulle gå föregående dag, men Ole Dahlgreens rösning fick oss på "rätt spår" (se förra artikeln) med den blå prickningen. Som synes har generalstabskartan inte lyckats rita den väg som rösningarna anvisar. Man kan undra om det ens var avsikten att den skulle göra det.

Eftersom Diana och jag letade rösningar ungefär utefter de gröna prickarna förra året (utan att hitta någon) ser det ut som Präststigen alltså följer de blå. Men när det gäller Anderssons resa har jag börjat tvivla på att det var den vägen han följde. För fortsättningen av hans text lyder: ”…upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt.” Vad är det för fält han talar om? Det låter ju inte som han följde rösningarna uppför sluttningen till vår tältplats. För rösningarna leder inte till ett fält, de leder upp till krönet av en platå och sedan ner igen. Nej, jag får intrycket av att han håller nivå – som de gröna prickarna visar – och kommer fram till det flacka hedområde som stiger mycket litet i höjd och fortsätter in i Padjelanta. 

En rösning vid sidan om?

Som om inte detta vore nog. Det finns en annan omständighet också. Ole Dahlgreen hittade inte bara en rösning 2013 utan tre. Två av dem fanns med på min karta i förra artikeln, VS15-02-R och VS15-03-R. Men han hittade en till, norr om renstängslet, i det område på kartan ovan som jag ringat in med rött. Jag har inga koordinater på den (inte Ole heller) men på foton kan jag se att det måste vara en gammal rösning.

Man frågar sig varför det finns en rösning där. Är det en slags "anslutning" till Präststigen från Njoatsosvágge? Eller är det Präststigen som faktiskt tog den vägen innan den sedan styrde ner mot Padjelantagränsen? Eller – vilket är den allra mest oroväckande frågan – markerar rösningarna norr om Vássjájávrátja inte alls Präststigen utan en helt annan stig som så att säga "kopplar på" nere vid Vássjájávrátja (med andra ord: kan generalstabskartan trots allt ha rätt med sin markering av stigen)?

Att leta efter Präststigen är kanske en never-ending-story. Trots allt jag hittar tar frågorna inte slut. För varje fråga som besvaras kommer strax någon ny. Men jag håller det för sannolikt att rösningarna faktiskt markerar just Präststigen. Generalstabskartan visar ju inte parallella stigar in närheten utan bara en. Men mer undersökningar ser ut att behövas, det kan finnas ytterligare vägmarkeringar.

Vår fortsatta väg

På lördagsförmiddagen lämnade Diana och jag vår lägerplats och gick i riktning NNV ner mot en rösning vid Padjelantagränsen. När vi gått en bit vände jag mig om och såg tillbaka. En av våra rösningar syntes på långt håll uppe mot horisonten. Vi spanade efter andra också, helst sådana vi inte hittat, men inga fler kunde upptäckas.

Rösning VS15-09-R på nära håll.

I närheten av nationalparksgränsen stötte vi på en orolig fjällabb. Detta är en adult (gammal) fågel. I närheten någonstans fanns kanske en ung labb.

Karta över de sista rösningarna på vägen till Alkavare kapell. De som är gula och orangea bedömer jag som inte lika gamla eller tillförlitliga som de röda.

Rösningarna PA15-02-R och PA15-03-R var nya fynd för i år. Här ett foto av PA15-03-R som står mycket nära renstängslet där det korsar jokken som utmärker gräns mellan nationalparkerna. Vi gled behändigt igenom vid de röda käpparna.

En botanikers intryck av Sarek

Andersson kom på detta sätt nära Sarek och beskrev vad han såg när han passerade mynningarna av Njoatsosvágge och Sarvesvágge: "...till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall."

En blick in mot Sarvesvágge. En av landets "hiskligaste fjälldalar". Om man tycker som botanisten Andersson, alltså. Han hade väl inte helt fel, för när Diana och jag passerade hängde ovädersmolnen mörka och tunga inne i Sarek. Dagen därpå – när vi besökt Alkavare kapell – skulle vi få känna av kraften i ovädret när vi gav oss in i djupet av denna "öde avgrund". Men det är en historia som jag redan har berättat: färden mot Svenonius´ glaciär.

Men Andersson glömde snabbt Sarek när han såg framåt i färdriktningen: "Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. – Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen. Här och der bredde sig myrer bevuxna med fjellformer af Carices (synnerligast aquatilis, som här, i en mängd former, är talrikast af alla), och från Rissabergen nedstörtade den brusande Rissabäcken."

Även Diana och jag gick över Rissájåhkå. På väg mot båtplatsen vid stranden av Álggajávrre stötte vi på en fågel som jag först blev förbryllad över.

Först senare förstod jag att detta var en ung fjällabb. Vuxen och flygkunnig men med en helt annan färg än de gamla fåglarna. Denna var mycket mörk, men det fanns ungfåglar som var betydligt ljusare också. Som på fotot nedan.

Ung fjällabb över sjön.

Framme vid kapellet

Andersson beskrivning slutar på följande sätt: "Sedan vi väl öfverfarit den af ett besynnerligt blågrönt vatten fyllda, djupa Alkajaur, uppstego vi på Alkavaara, resans mål."

Diana och jag rodde den korta biten över till andra stranden. Vattennivån var så hög att alla andra metoder att ta sig över var omöjliga. Det kom under dagen folk i en gles ström som också tog sig över med båten. Både nere vid stranden och uppe vi kapellet såg man tält. Vi valde den fina stranden som lägerplats.

Utsikt över sjön uppifrån kapellet. Stranden fungerade som tältläger för ett tiotal tält. Kyrkklockan bars upp genom fjällvärlden av en man i sällskapet. Men trefoten förvaras i en låst byggnad bredvid kapellet.

Under lördagen blev det till slut ett 30-tal personer som var med på gudtjänsten kl 18. Flera utländska turister också, och någon som bara haft vägarna förbi. Bland deltagarna fanns ett par som gift sig i kapellet exakt 30 år tidigare.

Ärrade fjällveteraner står och småpratar på söndag förmiddag före gudstjänsten. Även på söndagen var det ca 30 besökare, delvis andra än på lördagen.

Altarbordet i kapellet dukat till gudstjänst. Prästen och några andra medverkande övernattade flera nätter i sina tält på området.

Gemenskap efter gudstjänsten. Till kyrkkaffet serverades wienerbröd. Att dricka kokkaffe med wienerbröd inne i Sarek var en exotisk upplevelse. Damen längst till höger träffade vi redan på bussen mellan Murjek och Jokkmokk.

Den obligatoriska bilden som bevisar att vi var där. Är det detta som kallas "fotografisk arkebusering"? Fotografens namn är okänt men mobilkameran tillhör den tuffa tjejen till höger i bild.

Att vara med på kyrkhelgen har jag länge sett fram emot. Att delta i gudstjänsten, sjunga psalmer och lyssna till predikan var på sätt och vis också att vandra i spåren av Jonas Nensén och botanisten Andersson. Det blev som helhet ett fint dygn med gemenskap och samtal med trevliga människor. Mycket annorlunda karaktär än de vanligtvis folktomma dagsetapperna i ödslig vildmark. Men Diana och jag skulle snart nog återvända till det karga fjället. Svenonius´ glaciär väntade på oss.

Sammanfattning av årets röse-färd

Från Vállevágge och fram till Rissájåhkå hade vi utökat fynden av rösningar, stigar och andra möjliga vägmarkeringar till nästan det fyrdubbla jämfört med förra året. Listan innehåller nu omkring 110 olika fynd, och så gott som alla är dokumenterade med foton och koordinater. När man ser på kartan hur de är placerade kan man inte undgå att se att de bildar ett tydligt spår: en väg eller stig. Att det skulle funnits någon helt annan väg genom detta område än den stig som kallas Präststigen (eller Prästvägen) är ju väldigt osannolikt, så det måste vara just den som är markerad.

Däremot är det ju inte säkert att alla rösningar vi funnit är så gamla att de kan ha tillhört Präststigen. Många av dem är nog svåra att åldersbestämma. Men fynden som helhet visar ändå hur Präststigen var dragen genom landskapet (även om det finns några sträckor som fortfarande är lite oklara). Det kan heller inte uteslutas att en mindre andel rösningar hör till någon annan stig, stigar som anslöt till Präststigen.

Förutom allt spanande efter gamla stenhögar kommer jag minnas denna färd för det fantastiska landskapets skull, och för gemenskapen på fjället. Främst med Diana men också med mina två andra färdkamrater och med människor som vi mötte.

Postat 2015-10-07 23:34 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!