I ett tidigare blogginlägg (här) redogjorde jag för den aktuella positionen av Sveriges otillgänglighetspol (även kallad otillgänglighetspunkten). Den utredningen hade en liten förhistoria. Jag höll nämligen på att granska de sista korrekturen till min roman Otillgänglighetspunkten – arktiskt drama. Förlaget var angeläget om att korrekturläsningen skulle bli klar, men av någon anledning fick jag för mig att först kontrollera punktens placering. Det visade sig att den var felaktig på Wikipedia! Eftersom platsen spelar en viss roll i boken så kände jag paniken ligga på lur. Som väl var hjälpte mig utsidankompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson att få det hela rätt. Denna länk till Min karta (Lantmäteriet) visar var den befinner sig.

Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Verklighetens otillgänglighetspunkt

Placeringen av punkten på kartan var naturligtvis det första och viktigaste steget i vår undersökning. Att kunna visa några foton på naturen var också nödvändigt till det förra blogginlägget. Men förr eller senare måste naturligtvis platsen också besökas. För min egen del skulle detta ske under sommarens fjällvandring, tillsammans med två vänner.

Den 29 juli slog vi läger vid en jokkravin bara någon kilometer från Oarjep Rissávárre, det lilla fjäll där otillgänglighetspunkten ligger. På fotot nedan syns fjället som en mur av kulliga, grå klippor som höjer sig från den mjukare, gröna terrängen. Nästa dag blev det således en kort och behaglig vandring i det öppna landskapet fram till fjällets fot.

Gunder har packat sin ryggsäck och är klar för avfärd.

Efter en stund såg vi en man komma gående mot oss. Det visade sig vara renstängselinspektören Mats som vi träffat föregående dag, men då uppe vid Njoatsosvágge. Just dessa dagar pågick stora underhållsarbeten och nu skulle han ta en titt på den del av stängslet som gick över Oarjep Rissávárre. Han kommenterade glatt att det inte var så ofta han träffade folk på fjället som han kände sedan tidigare.

Att träffa någon här kändes en aning motsägelsefullt. Begreppet otillgänglighetspol leder ju snarast tankarna till folktomma ödemarker, men så tycktes det inte vara i verkligheten. Ett helt arbetslag bodde således i renvaktarstugan ett par kilometer bort. På ytterligare några kilometers avstånd fanns Alkavare kapell där det just denna helg firades gudstjänster. Och ett par dagar senare såg vi en stor tältkåta på andra sidan av Oarjep Rissávárre. Är det då meningsfullt att överhuvudtaget tala om en otillgänglighetspol?

Men då får vi påminna oss om att platsen inte heter så på grund av frånvaro av människor utan för att det är långt till bilvägar. Att det blev just bilvägar när Claes Grundsten gjorde den första positioneringen för mer än 30 år sedan är nog inte så konstigt. Med bilvägar följer ofta tunga transporter, omfattande bebyggelse och industrier. Alltså det vi förknippar med urbanisering.

Cecilia nästan ända framme vid foten av fjället.

Vi ställde ifrån oss ryggsäckarna nedanför den lutande sluttningen upp mot fjället. Särskilt högt var det inte, men terrängen skilde sig på ett tydligt sätt mot marken nedanför. Fjället tycktes bestå av en mängd grå klippkullar med gräsbevuxen mark emellan. Sådant vi förut sett i framför allt västra Badjelánnda.

Helt annorlunda än exempelvis terrängen i Sarek där partier av stenskravel är ett ständigt återkommande inslag. Här fanns ingenting sådant. Allt var slätt och fint, liksom avslipat. Frågan är om det har med berggrundens beskaffenhet att göra. När det gäller Sareks fjäll talar man ju ibland om "ruttet" berg, sådant som lätt bryts sönder och sprängs av frosten. Här var det mer som klippor på västkusten.

Snurrande gps-pil

Sedan gällde det att finna själva otillgänglighetspunkten. På min gamla Garmin eTrex hade jag programmerat in koordinaterna i SWEREF 99 TM. På gps:ens display stod hur långt jag hade kvar. Men när jag var på några meters håll kunde den inte bestämma sig. Siffrorna ändrades hela tiden och kompassnålen på displayen snurrade runt. Inte så konstigt kanske, för vad jag har fått lära mig tidigare så är noggrannheten inte bättre än omkring 3 meter.

Jag la ner gps:en på marken och gav den tid. Efter en stund flyttade jag på den en liten bit och denna procedur upprepades några gånger. Till slut verkade den stabilisera sig och jag tog ett foto av gps och anteckningsbok.

Även min kamera har en gps men den visar bara decimalgrader i displayen. Värdet verkade stämma någorlunda överens med mina anteckningar i boken.

(Hemma kollade jag upp de koordinater som kameran taggat fotona med och det skiljde knappt 4 meter från vår teoretiskt uträknade position. Och det får man vara nöjd med; även kamerans gps har väl en noggrannhet på omkring 3 meter förmodar jag.)

Fotot här ovan är taget mycket nära punkten som ligger strax utanför bild till höger. Kameran riktad ungefär åt norr, mot den avlånga lilla sjö som finns något hundratal meter bort. Ovanför sjön syns toppröset på den låga toppen 1035. Det flacka fjället till vänster om sjön ligger längre bort än vad man kanske tror och tillhör Nuortap Rissávárre.

Otillgänglighetspunkten ligger i en flack sänka på en platå så utsikten hindras åt flera olika håll. Men inte särskilt mycket åt öster - vyerna in mot Sarek är förnämliga.

Ovan: En halvt uttorkad vattensamling på platån. I bakgrunden reser sig Sarvestjåhkkå och till höger om detta bulliga fjäll ligger ingången till Sarvesvágge. Dalgången Jiegηavágge, vilken leder upp till isfallet på Svenoniuas glaciär, skymtar mellan fjällen längst till höger.

Ovan är kameran riktad mer åt höger än på föregående bild. Mynningen av Njoatsosvágge är nu synlig. Till vänster syns två höga toppar i massivet Tjågηåristjåhkkå. Det långsluttande Vássjábákte till höger, följt av Tsahtsas branta sluttning ner i dalen.

Vy åt nordväst, med den höga toppen Álátjåhkkå till vänster. Sjön Álájávrre skymtar nedanför.

Foto taget från fjällsluttningen på högre höjd än de föregående bilderna. Den avlånga lilla sjön syns till vänster i bild, den som ligger strax söder om toppen 1035. Det närmaste fjället i bakgrunden är Álggavárre. Otillgänglighetspunkten finns ungefär i mitten av fotot, i närheten av Gunder och Cecilia.

Mot Alkavare

Efter besöket på otillgänglighetspunkten skulle vår färd gå vidare mot Rissájåhkå. Utsikten mot öster var knappast sämre på lägre nivå eftersom inga bergknallar skymde den intensivt gröna hedmarken som finns på Badjelánndasidan. Så här kommer ytterligare en vackert-väders-bild av Sarek för den som samlar på sådant:

Det är svårt att tänka sig ett landskap som förenar skönhet och dramatik så oemotståndligt som detta gränsland mellan Badjelánnda och Sarek. Men alla fjällbesökare har inte upplevt det så. Botanikern Nils Johan Andersson reste på Präststigen 1845 och skrev ner sina intryck: ”… till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall. Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen.” Nej, dramatiken tilltalade inte Andersson. Det var blommorna på marken som räddade hans upplevelse, åtminstone den gången.

Rissájåhkå kom vi enkelt över strax efter utloppet från sjön Lulep Rissájávrre. Kängorna fick dock tas av. Det blev inte bara ett vad utan också ett ljuvligt bad i det kristallklara vattnet närmare sjön. Och en välbehövlig lunchpaus där Gunder försåg oss med en osannolikt komplett tacosmåltid invid strandkanten!

Vi anlände till Alkavare på kvällen, efter roddtur över sjön. Klockan 18 ringde det till gudstjänst och det var gott om besökare i kapellet. Samlingen leddes av en riktig fjällpräst, iklädd gummistövlar, kniv i bältet och en friluftsjacka utanpå prästskjortan. Nästa förmiddag var det högmässa och temat var Kristi förklaring. Evangelietexten från Markus kapitel 9 tog oss med till en annan tid och till en plats långt från Laponia – härlighetens berg vid Jerusalem. Där hade jag gärna varit med (men precis som de övriga i lärjungaskaran hade jag väl reagerat ganska huvudlöst på det som hände).

Alkavare kapell.

Vid kyrkkaffet fortsatte samvaron utomhus vid förrådshuset där alla samlades. Nya bekantskaper gjordes. Flera berättade om sina färdvägar till kapellet. Någon kom från renvaktarstugan och en annan från Duottarstugorna. Några vandrare hade besökt otillgänglighetspolen, precis som vi.

Tiden gick fort och snart behövde vi tre fortsätta vår färd. Det var en bit att gå upp till Álájávrre vars norra sida vi skulle följa dagen efter. Några timmar senare återsåg vi Oarjep Rissávárre, nu från ett annat håll.

Fotot är taget från sluttningen av Nuortap Rissávárre. I mitten syns toppen 1035 och till höger de två högre topparna av Oarjep Rissávárre. Sjön är Lulep Rissájávrre.

Till sist en påminnelse om att det är inte bara positionen av otillgänglighetspunkten som är viktig utan också avståndet till vägarna. Positionen skulle kunna varit exakt densamma om vi haft en bilväg inom synhåll norr om punkten och en järnväg söder om. Naturen skulle kanske inte ha förändrats uppe på Oarjep Rissávárre, men omgivningarna hade krympt. 

Nu ligger otillgänglighetspunkten i mitten av en stor cirkel där det är ca 46 kilometer till de närmaste anlagda vägarna. Cirkeln har krympt något sedan Grundstens första beräkning, och det är sannolikt att utbyggnaden av det moderna samhället kommer fortsätta att nagga området i kanterna. Det finns därför anledning att hålla koll på otillgänglighetspunkten i framtiden – den säger ju något viktigt om detta fantastiska fjällområde.