Skidtur i lömskt vårvinterväder (2)

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Skidtur i lömskt vårvinterväder (1)

Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.

Vinterturen – en uppföljning

Om vi på tåget upp till Kiruna hade gissat hur årets vintertur i Kebnekaisefjällen skulle bli hade vi säkert gissat fel. Hur skulle vi kunnat veta att det nästan halva tiden skulle vara plusgrader, trots att det var i mitten på mars? Och hur skulle vi kommit på tanken att vi nästan halva tiden skulle sitta fast mitt i ett oväder utan att kunna förflytta oss? Nej, det var alltför osannolikt att ens fantisera om.

Själva ovädersdelen blev en artikel som finns här. Men det finns några andra detaljer i vår resa som kan vara värt att följa upp. I mitt förra blogginlägg beskrev jag vissa förbättringar av pulkan, Paris Expedition. Hjul att rulla den på genom Stockholms Central och till den restaurang vi skulle besöka innan vi bytte till nattåget mot Kiruna/Narvik. Och visst fungerade hjulen. De gick snabbt att skruva av och på, och om man inte lastade pulkan för tungt så var plasten i kanterna styv nog att inte vika sig. Vi hade presenning, spadar, sovsäckar, tält och liggunderlag fastspända i den och dessa prylar är ju inte så värst tunga.

Tågresans vedermödor

Men det var annat som inte gick lika smärtfritt, och det började genast när vi stigit på tåget i Lund. Till pulkan hör ett hästskoformat glasfiberdrag med ungefärliga mått 2 x 0,6 x 0,02 meter. Således långt, ganska brett men bara ett par centimeter smalt. Jag höll på med att placera det i X2000 mellan en vägg och en trave stora resväskor, dvs en plats där det inte var i vägen för någonting och samtidigt klämdes på plats av en massa annat bagage. En idealisk plats, skulle jag säga. Men det tyckte inte den nitiska konduktör som plötsligt uppenbarade sig. Hon hävdade bestämt att sådant fick man inte ta med sig. Hade jag inte läst SJ:s nya bagageregler, de kom ju redan i höstas? Hon gav mig reglerna, men där stod inte annat än i allmänna ordalag om farliga saker. Och draget var farligt, sa hon och pekade på de två små karbinhakarna som fanns längst ner mot golvet. Och för att ytterligare illustrera hur farligt draget var drog hon i glasfibern och släppte det så att det smällde mot väggen.

Jaha, vad kunde jag säga om det? Jag påpekade att jag alla tidigare resor diskuterat med konduktörerna om detta föremåls placering och att det alltid gått att lösa. Och hur skulle man annars med få sin packning, för pollettering finns ju inte längre? Svaret var att hyra sin pulka i Lappland. Men jag påpekade att det inte går att hyra på alla ställen, och till råga på allt så åker man inte alltid från A till A utan ibland från A till B.

När konduktören fick se pulkan ligga på golvet (den hade jag ännu inte hunnit placera) så sjönk mina aktier ännu mer. Under en hel del morrande anvisade hon bagagehyllan ovanför fåtöljerna. Där kunde den, med sina fastspända sovsäckar osv, med stor tveksamhet få placeras. Efter detta diskuterande kände jag mig fullständigt utmattad. Och då hade vi inte ens hunnit till Hässleholm.

Att ha med grejerna på sovvagnen från Stockholm till Norrland var som vanligt helt problemfritt. Pulkan med sin packning hamnade under bottenslafen och syntes inte alls. Och personalen är ju van vid att folk har med sig mer än små resväskor och en dator när de ska någonstans.

Avfärd från Nikkaluokta

SMHI hade utlovat plusgrader efter två, tre dagar men det började redan när vi skidade iväg från Nikkaluokta. Det gick sannerligen trögt och blev efterhand väldigt arbetsamt. Vi skulle följa skoterspåret mot Kebnekaise bara några kilometer och därefter vika in i skogen, i ospårad terräng. Men snön i skogen var djup och genomrutten. Vi slet som djur mot den sluttning vi skulle ta oss uppför. Plötsligt hamnade vi framför en lång ås, minst ett tjugotal meter hög och så brant att vi insåg att vi aldrig skulle orka få upp pulkan i den nästan meterdjupa snön. Så det var bara att följa åsen tillbaka mot skoterspåret en lång bit tills den slutligen blev bara ett tiotal meter hög. Vi drog och puffade pulkan uppför. Sedan orkade vi inte mycket mer utan slog läger strax därefter.

Om man ser mycket noga på kartan ovan kan man (kanske) sluta sig till att där finns en ås där de röda små pilarna pekar.  Nu vet vi att man ska undvika den och följa den vänstra stigen, den som passerar R:et som betecknar de gamla fångstgroparna. Då hamnar man uppe på åsen där den är flack. Tack till Örnsätrarn för konverteringen av Lantmäteriets karta!

Upp på kalfjället

Nästa dag var snön lika rutten och klabbig som dagen före. Vi var trötta efter ingen tid alls, och vi hade gett upp denna del av färden om vi inte hamnat på ett skoterspår som ledde uppåt. Så vi tog oss uppför på södra/västra sidan av Čievrragorsa de fyrahundra höjdmeter som var kvar.

Klabbet följde oss hela vägen upp på kalfjället. Långa stunder hade vi kilovis med snö under skidorna och varje steg tömde oss på energi. Vi var åter nära att ge upp hela företaget och började på allvar tvivla på att det fanns några riktiga minusgrader kvar i Lappland.

Vi åkte sedan på ganska flack mark en stund och slog läger i måttlig vind när vi nått högsta nivån.

Dagen därefter passerade vi renvaktarstugan högre upp i  Čievrragorsa (stugan syns på kartan nedan).

Efter renvaktarstugen hade vi ett par regnskurar och sedan tö (vad annars?). Solen kom fram så det ser fint ut på bilden ovan. En halvtimme senare höll Anders båda handskar på att blåsa bort. Och efter ytterligare en stund tog vinden en av mina mössor. Den försvann över vidderna och jag såg den aldrig mer.

Vinden ökade gradvis när vi satte upp tältet och vi hade från den stunden fyra ovädersnätter vid det röda krysset på kartan. Med plusgrader till att börja med. (Eftersom ovädret finns skildrat i en egen artikel skriver jag inte något om det här.)

Reträtten från kalfjället

Efter ovädersdagarna hade vi egentligen inte något mer att göra på kalfjället, tiden skulle inte ha räckt till för att åka runt Kebnekaisemassivet. Vi satte kurs mot Kebnekaise fjällstation och tänkte tälta i skogen. Det var tjock, hård skare och i princip medvind. Vi höll god fart, passerade stugan och ändrade kurs så att vi kom över Dárfalláhku. Sedan bar det nedåt, tre-, fyrahundra höjdmeter, tills vi kom ned i skogen.

Det var obehagligt på den isiga skaren, och normal skidåkning med V-ställda skidor blev väldigt tröttsamt i längden (vi är ju inte särskilt vältränade när det gäller skidåkning). Så vi kom på andra sätt att bromsa farten och ta oss ned.

Vi stirrade på dalen Láddjuvággi och förundrades. Så lite snö det var! Väldiga områden var i princip snöfria. Vi misstänkte att dagarna med plusgrader i vinden hade smält snön precis som med vår snömur. Detta fick vi bekräftat nästa dag på fjällstationen.

Dagsutflykt till Kebnekaise fjällstation

Det var 2½ km genom skogen till fjällstationen. Vi hade ju dagar kvar så ett besök där kunde vara intressant. Och sedan åka en bit längre, mot Singistugorna. På stationen fick vi en del information och njöt av den första inomhusvistelsen på en vecka. Sedan gav vi oss ut igen i spåret.

Ovan: Här tog snön slut. Längre mot Singi än så här kom vi inte. Men dagen därpå fick vi veta av en renskötare att det var inte lika illa ända till Singi, bara de första två kilometerna.

Lunchpaus invid skoterspåret.

Vi övernattade ytterligare en natt i skogen och började sedan färden tillbaka till Nikkaluokta. Berget till höger med snöfält i den runda skålen på toppen är Duolbagorni.

Skoterspåret var hårt packat med snö och det hade inte smält lika mycket som snön bredvid. Närmare Nikkaluokta gick spåret på översvämningar och sjöar och blev mycket isigt. Vi upptäckte att nästan alla åkte skotertaxi till fjällstationen och väldigt få åkte skidor. Vi mötte åtta personer på skidor om jag minns rätt. Ingen av dem var från Sverige.

Norrsken och en älg

Sista natten tillbringade vi nära ett antal stugor (Ladtjoluspekåtan). Det blev den kallaste av de nio nätterna, minst -21 grader. Anders hade problem med kylan i sina liggunderlag, varav det ena var ett uppblåsbart och det andra ett Thermarest cellplast (deras stora modell, köpt i USA). Jag hade dubbla cellplastunderlag från Biltema (med måtten 190x60x1 cm) och sov som en prins. Kostar 129:- kr/styck. Ibland är kvalité billigt.

När vi kom fram till vår tältplats hade en älg hunnit före. Den såg loj ut och verkade inte bry sig om oss. Den stannade kvar tills vi gick och lade oss.

På natten hade vi norrsken. Anders var uppe och fotograferade en hel timme medan jag sov min skönhetssömn. Foto: Anders Gudmundsson.

På morgonen var älgen kvar, nu ännu närmre vårt tält. Anders hade fått intrycket att den hade skadat ett framben. Jag kontaktade sedan Länsstyrelsen om saken men handläggaren gick inte att få tag i.

Anders packar pulkan. Kebnekaisetopparna i bakgrunden, till höger om honom.

Sista dagen hade vi bara en halvmil kvar till Nikkaluokta. Nu kändes det som om våren var på väg. Men efter våra erfarenheter av vädret vågade vi förstås inte gissa hur det skulle bli nu under påsken. Det händer märkliga saker med vädret nuförtiden, och det tyckte också en renskötare som vi mötte.

Tankar om vinterfärd – och hur tiden ska räcka till

Förra vinterresan, för två år sedan, hejdades Anders och jag av en snöstorm när vi skulle genom Lapporten och vidare till Abisko. Vi kom till slut igenom, men först dagen efter. Det var ett storartat äventyr som finns berättat i min blogg här. Nu närmar sig en ny skidresa, även denna gång till Lappland och Kebnekaisemassivet.

Resans vedermödor

Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.

Vi har försökt att hjälpa SJ på traven genom att självmant boka resan från Lund till Stockholm minst en timme tidigare än vad SJ:s bokningstjänst anger. Men se det går inte, inte heller om man försöker på telefon eller över disk *). Då förlorar man nämligen resegarantin. Och den måste vi ha, den garanterar ju att vi kommer fram till Nikkaluokta utan att betala vissa biljetter två gånger. Således är vi alltid beredda på språngmarsch genom Stockholms C. (Nu ska sägas att på ett tågforum anser man att SJ:s bokningspersonal har gjort fel och att det ska gå att resa tidigare, med bibehållen garanti. Vi har också fått tips på knep att ta till så man får den resa man vill ha. Ska testa detta till sommarens resor.)

*) Kommentar. Träffade Anders nyss och det visade sig att han lyckades få resegaranti på den avgång vi önskade när han köpte över disk. Men det tog tid för personalen att få till det.

Hemmafixande med Parispulkan 

Nog om SJ. Det jag vill säga är att detta år ska ruschen genom Centralen underlättas. Vår pulka "Paris", en pålitlig trotjänare, har nyligen blivit uppgraderad med hjul. Jag såg ett par tyskar med en sådan uppfinning för några år sedan och nu har det blivit verklighet för oss också.

Pulka "Paris" med egenhändigt monterade rep och bromsknutar. Förlagan av papp till den aluminiumplåt som ska hålla fast hjulen syns vid hjulen. Denna pulkatyp skymtar för övrigt här och var i expeditionssammanhang, bland annat i extramaterialet till IMAX-dokumentären "Everest" (om 1996 års olycksdrabbade bestigning).

Den färdiga al-flänsen med fastskruvade hjul. Vikten av hjul och skruvar (568 gram) betalas viktmässigt helt och hållet av att jag skaffat en mindre och mer anpassad presenning för packningen i pulkan.

Flänsen påskruvad med vingmuttrar, lätt att ta på och av. Det blir viss belastning på pulkans plast, men plasten är seg och böjlig. Denna böjlighet beror enligt Anders på ämnena "ftalater" som han just nu forskar intensivt om på Tekniska högskolan. Han pekade på pulkan hemma hos mig häromkvällen och sa något i stil med "Den där läcker ut ftalater hela tiden, och det får du i dig". Själv har han ställt sig helt och hållet i forskningens tjänst och man analyserar noga hur mycket ftalater som kommer ut ur honom.

Till slut återstår förstås det slutliga provet av hjulkonstruktionen, på Centralen. Albert Einstein lär ha sagt: "I teorin är teori och praktik samma sak. I praktiken är det inte så." Därför vågar jag inte lita på något förrän jag sett att det verkligen fungerar. I praktiken.

Tjuvarna som stjäl tid

I mina funderingar inför de tidigare vinterresorna (finns i min blogg, taggade med "Vinterturer") har jag återkommit flera gånger till det här med tiden. För Anders och mig har just tiden varit en avgörande faktor, något vi måste hushålla med om vi ska kunna hinna de sträckor vi planerat. Ett dygn har inte mer än 24 timmar, och av dessa behöver man ett antal till sömn, matlagning, tältuppsättning, tältnedtagning och packningsbestyr. Det blir inte så många timmar över till skidåkning och förflyttning, och det gäller att hitta de moment som innehåller tjuvar som stjäl tid. Varje gång vi planerar vintertur så letar efter fler tjuvar.

Den här gången har vi siktat in oss på rutinerna i tältet. Mitt gamla tält, ett äldre Bergans Compact 3, är inte särskilt rymligt. Det är lägre och trängre än Bergans nyare versioner, och definitivt mindre än vad ritningarna angav då jag köpte det. Så när tältet är fyllt av dubbla sovsäckar, våra kläder och oss själva är det trångt. Särskilt Anders är ganska voluminös. (Jag hoppas för övrigt att jag är på behörigt avstånd om han skulle läsa detta.) Det är så ont om plats att när en av oss bäddar eller klär om måste den andre ligga platt och overksam på sin sovsäck. Det stjäl tid som kunde användas bättre.

Därför har jag nu inköpt ett nytt tält, av helt annat stuk än det gamla. Det blev ett Hilleberg Keron 3, vilket ger oss den ofattbara lyxen av takhöjd, två lodräta gavlar, två utgångar samt två absider (även om absiderna är relativt små).

En annan lyx, som också innebär att utnyttja tiden bättre, är att vi ett par gånger ska ha basläger. Alltså sova mer än en natt på samma plats. På planeringsstadiet av våra fjällfärder är detta något vi ofta talar om men sällan genomför, och det har hittills aldrig hänt på någon av våra skidturer. Ska bli intressant att göra dagsturer i Kebnekaisemassivet med endast liten packning, och jag ser mycket fram emot detta.

Vintertur med dramatik (2)

När jag någon gång frestas att ge upp tanken på vinterturer i fjällen så beror det främst på att det är så tungt att släpa omkring på all packning på järnvägsstationer och på själva tågen. Det finns inget som är så jobbigt, särskilt inte om tåg och bussar är överfulla. Och ännu värre om de är försenade. Men denna gång fanns det plats, allt var i tid och alla byten gick bra. Vi anlände till Kiruna och steg på en buss till Nikkaluokta. Där var det ompackning. Pulkan och ryggsäcken lastades.

Anders saknade solglasögon och gick till fjällanläggningen och inhandlade ett par sådana. Efter lite inledande förvirring och allmänn ovana vid situationen kunde vi komma igång strax före klockan två på söndagen. Vädret var mulet och temperaturen någon eller några minusgrader. Vårt mål var Vistasstugan. Dit var det ca 30 km så det skulle ta flera dagar. Ett STF-gäng vi träffat på bussen skulle också dit, men de skulle åka skoter. Det är många som gör så, eftersom det inte finns någon stor stuga före Vistasstugan. Därefter skulle de fortsätta till Alesjaurestugorna på Kungsleden.

Ut i det stora vita. Visttasvággi känns nästan oändligt lång, och den första dagen tyckte vi att vi knappt förflyttade oss alls i förhållande till bergen omkring oss. 

Vi följde västra sidan av dalgången och stötte efter en stund på skoterspåret som var bra att åka i. Efter ca 12 km slog vi läger. Vädret var bra så vi åt kvällsmaten utanför tältet (premiär i fjällen på vintern), drack upp en överbliven öl (även det premiär) samt åt upp ett salladshuvud (naturligtvis premiär).

Natten blev god. Det var -14 grader utanför tältet men betydligt varmare inuti. På morgonen blåste till att börja med en kall vind från NV, men det blev behagligare senare på dagen.

En kort paus mellan åkpassen. Anders nyinköpta solglasögon skulle fått vilken 16-åring som helst att se ut som en riktig macho i Stadsparken.

En dragvillig arbetshäst.

Ungefär mitt i Vistasdalen ligger en liten stuga som kallas Lisas stuga (utsatt på fjällkartan). Här rastade vi med lunch.

Vinden tilltog igen och vi slog läger, ca 13 km från vårt förra. Det var både den tilltagande vinden och vår egen trötthet som bestämde det. Vi hittade en driva som gav skydd för en tältplats. Dagen efter fick vi höra att det varit "storm" i Nikkaluokta. Ungefär 20 meter per sekund hade uppmätts, men ska man vara petig så är det en bit kvar till gränsen för storm. Vi märkte dock inte blåsten så mycket där vi var. En del snö hade dock tagit sig in i absiden genom en glipa under tältöpppningen.

Nästa morgon började med en kylig vind men den avtog när vi åkte, precis som dagen innan. Ett större gäng blev skjutsade på 3 skotrar och passerade oss. Vi pratade senare med förarna. Det var de som berättade för oss om "stormen". Gruppen skulle till Vistasstugan för att därefter skida vidare upp till Nallostugan. Själva åkte vi halvmilen till Vistas, pratade en stund med stugvärdinnan och fortsatte sedan.

Från Vistasstugan ser man upp i dalgången Stuor Reajddávággi där berget Nallo (Nállu) tornar upp sig. En utflykt upp till Nallostugan härifrån hade varit spännande, men det fick bli en annan gång.

Lunch åt vi på en snödriva som var vänd mot solen. Det var underbart fint i dalgången och detta var den varmaste lunchplatsen vi hade under hela turen. Helt enkelt ljuvlig. Flera turister som kom från från Alesjaurestugorna passerade när vi satt där.

Foto: Efter Vistasstugan grenar sig dalgången. Visttavággi fortsätter till höger om berget 1594 och till vänster går Unna Visttasvággi som är en betydligt högre och brantare väg. Vi åkte den högra vägen.

När vi fortsatte norrut i dalen kom vi in i skugga av de höga bergen och det blev kallare. Vi slog läger ett par kilometer före "tröskeln" upp till sjöarna i norra mynningen av Vistasvággi. Dagens etapp var ca 14 km.

På kvällen blev det närmare -17 grader utanför tältet. Detta var den kallaste natten under hela turen. Under de två föregående nätterna hade jag varit för varm i två sovsäckar (komforttemp. för innersäcken av dun: -1°; yttersäcken av syntet: -3°) men denna natt kändes det ganska bra. Under resten av turen använde jag bara syntetsäcken, vilket räckte till yttertemperaturer ända ner till ca -10° (varmare inuti tältet förstås). Den säcken är en nyinköpt Haglöfs Zensor 2s, och jag var först lite misstänksam mot den eftersom fyllningen verkar lite tunn. Men skenet bedrar, det är en alldeles utmärkt säck.

På natten vaknade vi och upptäckte att det var norrsken ute. Anders gav sig ut för att fotografera det. (Här är meningen att det ska vara ett foto på norrskenet. Får se om jag kan sätta in det i efterhand, när Anders är klar med bildbehandlingen av sina foton.)

Foto: Ny dag, den fjärde dagen på vår tur. Strålande sol på förmiddagen. Vi har just packat ihop tältet. Kameran är riktad åt söder, dvs åt det håll vi kom ifrån dagen före.

Foto: Vi tog oss fram till den branta stigning som leder upp till sjöarna i norra delen av dalen. Tröskeln som ska passeras är knappt 100 höjdmeter (den släta snöytan till höger om Anders). Arbetsamt men annars inga problem.

Vinden hade friskat i när vi tog oss uppför tröskeln och det gällde att inte låta vantar och annat löst ligga på snön. Både vindriktning och lufttemperatur växlade ofta. För första gången var det så kallt att jag tog på mig jackan. Under de tre första dagarna hade jag nämligen åkt i enbart underställ och en fleecetröja på överkroppen. Man blir varm av pulka och ryggsäck!

Det var motvind genom passet vid sjöarna och sedan en lång, härlig nedförsbacke till samevistet Alisjávri. Vi åt lunch utanför det folktomma lägret. Vi fick hålla fast i alla våra prylar, för nu hade det blåst upp rejält. Vinden kom från sydväst utmed Alisvággi och det passade oss bra eftersom vi skulle norrut. Vi såg flera grupper med turskidåkare färdas söderut på Kungsleden, mot Alesjaurestugorna. De hade det tufft i motvinden och snödrevet. Men vi skulle ju norrut och blev behändigt fösta med god fart på den östra sidan av Alisjávri. Här uppskattade vi vindhastigheten till ca 10 meter per sekand. Kanske mer.

Vår plan var att slå upp tältet före Áhpparjávri, men det var inte lätt att hitta någon svacka eller klippa som gav lä för den allt kraftigare vinden. Marken var relativt slät, och vinden hade en förmåga - naturligtvis - att smita runt hörn och anfalla från alla håll. Snön yrde och gjorde sikten dålig (i Skåne säger vi att det "fyker"). Men efter en stunds letande hittade vi en driva där vi grävde ner tältet djupt och byggde en mur mot vinden. Vi hade då kommit nästan ända fram till sjön. Vi räddade oss in i tältet, lagade kvällsmat och fick en riktigt god natt.

På morgonen var det inte mycket vind och vi kunde gräva upp pulkan och tältpinnarna utan problem. Vi tyckte att vi klarat "stormen" bra och att det var lite spännande med ett oväder.

Men nu stod vi inför ett viktigt beslut. Färden hade hittills gått som vi hoppats, och vi tänkte att vi borde ha tillräckligt med tid för att åka österut och gå genom Lapporten till Abisko. Det skulle naturligtvis bli längre - omkring 2 mil - och innebära ospårade sträckor i björkskog. Vidare skulle vi inte kunna vända om vi fick problem t ex vid Lapporten, för då skulle vi missa tåget hem. Men vi var fyllda av tillförsikt. Vädret såg ju bra ut och vi kände oss i god form. Vi beslöt oss för Lapporten.

Men hade vi vetat vad vädret och fjället hade i beredskap för oss de närmaste dagarna hade vi sannolikt valt något helt annat.