Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Mer om det bortglömda i Sarek

Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.

Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.

Foto av terrängen på tillbakavägen, enkel att färdas över. Observatoriet ligger uppe på den runda knölen till höger i bild. Med högupplöst skärm går det kanske att se det som en upphöjd prick på fotot.

Med lätta steg gick jag över den jämna marken. Röset var sannolikt synligt om man kom från Bårddetjåhkkås sluttning (jag fick det bekräftat nästa dag) så med undantag av de djupa jokkravinerna så måste Hamberg och hans medhjälpare haft en relativt lättgången väg mellan sina arbetsplatser.

Foto av jokken som kommer från de små sjöarna (Tjievrajávrátja). Stigen från Pårekbyn går på den andra sidan, men det stora isfält som ligger över jokken är inte synligt härifrån utan ligger uppströms vattenfallet. Den som inte vill använda isfältet kan istället vada här.

Nederbördsmätarna på Bårdde

Meteorografen på Sähkok byggdes 1900 men Hamberg hade påbörjat sitt meteorologiska arbete med att placera ut nederbördsmätare på Bårdde året innan. Det fanns tre sådana 1899, en uppe på Bårddetjåhkkå, en nära Bårddejigŋas östra ände och en på höjden 1530 m ö.h. Den sistnämnda hade placerats på en flack platå på en utskjutande höjdrygg invid glaciären. Att försöka finna den platsen var uppgiften för nästa dag – en betydligt svårare utmaning än Sähkok. Morgondagen skulle säkert bli turens mest ansträngande. Skulle jag orka, särskilt om stället visade sig vara svårfunnet? Och skulle det finnas några rester kvar?

Nederbördsmätaren på 1530-platån. Foto: Axel Hamberg, ca 1899. För att slippa ständig tillsyn hade en sådan mätare ett stort kärl där regn och snö kunde samlas för ett helt år. Kärlet är den understa delen av konstruktionen och rymde vätska motsvarande upp till 3400 mm nederbörd. Den översta delen är ett vindskydd som framför allt ökade noggrannheten att mäta snöfall. Mätaren byggdes ihop med en träkonstruktion som stagades upp med stenar och stålvajrar.

Nästa förmiddag gjorde jag sådant som inte varit möjligt tidigare på grund av allt regn – tog god tid till morgonbestyr och tvätt, fotograferade, åt en lång frukost och lät tankarna gå i största allmänhet. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dessa små overksamma stunder i naturen. Nu kretsade tankarna en hel del om framtiden. I dagboken skrev jag: ”Att det kommer bli förändringar är ganska klart – men vilka?” Och nu, nästan ett år efteråt, kan jag konstatera att några förändringar har det blivit. Jag slutat mitt deltidsjobb som lärare. Och den fjällroman jag arbetat med så länge har äntligen blivit utgiven.

Men så var det den där tröttheten jag känt dagen före. Den hade inte släppt utan låg fortfarande kvar som en tung filt på kroppen. Det var lite oroande. Först efter klockan 12 kom jag iväg.

Mot Bårdde

Den blockfyllda terrängen lutade uppför redan från början, men inte förrän om drygt 2 km skulle det bli mer ordentligt brant. Och till 1530-platån skulle det vara ca 4,4 km fågelvägen, enligt min gps.

Under tiden spanade jag efter rösen som kunde avslöja att Hamberg märkt ut en färdled här. Men jag hittade ingenting särskilt (inte heller på återvägen, då jag gick närmare jokken, såg jag mer än enstaka små rösningar).

Vid Bårddes fot hade någon satt upp ett tält på den ojämna marken för att få en kort ansats upp till observatoriet eller Pårtetjåhkkå. Här syntes också de första rösningarna som utmärkte den så kallade Pegelleden som jag skrev om i en artikel på Utsidan för några år sedan – Pegelleden till Pårtetjåkkå observatorium. Men just dessa rösningar såg nya ut. Jag skulle tro att de tillkommit som ett utslag av "hjälpsamhet" för att markera vägen. Problemet är att nya rösningar som sätts upp ofta hamnar vid sidan om det bästa vägvalet. De gamla står nästan alltid rätt.

Jag följde inte ”leden” särskilt länge utan vek av en aning åt höger, uppför den mycket blockrika branten precis väster om en stor, isfri gammal glaciärnisch. Det gällde att ta höjd för att undvika nischens tvärbranta stup som jag hela tiden hade vid sidan om mig. Målet – nederbördsmätarens troliga position – fanns där den gröna pricken syns på kartan.

Och när jag kommit upp i höjd med den flacka förbindelsen mot topparna i Boarektjåhkkå, vad får jag se om inte ett stort röse som avtecknar sig mot himlen (röset markerat med en blå prick på kartan ovan). Det kändes verkligen som om jag var Hamberg på spåren!

Efter en stund var jag uppe på platån och kunde blicka ut över glaciären på andra sidan. Ett allvarsamt och kompromisslöst landskap, helt i gråskala.

Jag gick fram till den rejäla rösningen, sannolikt byggd av Hamberg eller hans medarbetare. Den stod på ca 1630 meters höjd.

Platån som jag nu befann mig på var en fin plats, på något sätt kärvt inbjudande. Och en ganska lättvandrad förbindelse mellan Boarektjåhkkå och Bårddetjåhkkå. Jag greps av en känsla att befinna mig på ett av Sareks "tak", helt avskild från turiststråket på Pegelleden upp till observatoriet. Men den känslan visade sig vara bedräglig. Det dröjde nämligen inte många minuter förrän två män kom emot mig från närmaste fjälltopp. De hade gått ryggen över Boarektjåhkkå och var nu på väg till observatoriet. Vi småpratade en stund innan de försvann västerut, uppför sluttningen. Så var det med den avskildheten.

Upptäckarglädje och ovisshet

Jag var nu bara någon kilometer från mitt mål och spänningen kändes i hela kroppen. Skulle jag kunna identifiera och leta mig fram till Hambergs observationsplats? Och om detta lyckades, skulle där finnas någonting att se?

För att inte trötta ut mig i onödan fick jag lägga band på mig själv. Det viktigaste för tillfället var att få i mig lite energi. Jag hade nötter och godis och tog en stunds vilopaus efter fotograferandet av glaciären. Sedan fortsatte jag på platån för att komma rakt ovanför den plats som fanns inmatad i min gps. 

Så fick jag äntligen överblick och kunde se ner på en utskjutande, flack höjdrygg. Enligt gps:en var jag ungefär en halv kilometer från punkten där Hambergs observationsplats hade legat – kanske får man väl tillägga.

Och det såg faktiskt riktigt intressant ut. Kanten av fjällryggen avtecknade sig mot den mörkare terrängen långt där nere vid Gådokjåhkå. Två upphöjningar syntes tydligt.

Jag vred kamerans objektiv till yttersta teleläget. Upphöjningen som är markerad med en röd pil visade detaljer som verkligen såg bra ut. På detaljförstoringen nedan tycks det finnas metallrester alldeles intill en av stenhögarna. Och längst till höger ligger en stor, svart sten som skulle kunna vara densamma som syns längst till höger på det svartvita Hambergfotot.

Nu var jag osäker på hur min undersökning skulle gå vidare. Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och jag hade inte ätit någon lunch. Dessvärre hade jag ont om vatten och landskapet omkring mig var snustorrt. Avståndet till det som såg ut som metallrester var större än jag hoppats. Höjdskillnaden var nog bortåt hundra meter och blockterrängen såg arbetsam ut. I början måste dessutom ett isfält rundas. Om jag gick ner dit skulle det inte bli mat förrän om mellan en och två timmar. Till råga på allt kände jag mig inte i bästa form.

Till slut bestämde jag mig för att fotona var tillräckligt bra för att duga som bevis. Jag tvivlade inte på att det verkligen var metallrester som jag fotograferat. Hemma vid datorn skulle jag kunna verifiera det, precis som när man analyserar foton av fåglar som man inte lyckats bestämma helt säkert i kikaren. Fast så klart hade det varit ännu bättre att ha fått med allt som fanns på marken där nere. Det tog verkligen emot att vända om.

Fler äventyrare i Bårddemassivet

Nästa programpunkt var alltså lunchen, den behövde jag verkligen. När jag kastade ett öga åt det håll där observatoriet låg fanns en förtopp som skymde utsikten, ungefär 1740 m ö.h. Ungefär halvvägs upp från platån låg ett snöfält. Det satte jag kurs mot. En liten stund senare satt jag och kokade vatten till lunchsoppa och tog foton av Hambergs platå som låg solbelyst knappt en och en halv kilometer därifrån.

Det är den nedre, ljusa terrängen det handlar om. Rakt framför mig låg den jämna platån. Till och med i kikaren gick det att urskilja metallrester, tyckte jag. Det stora röset var däremot svårt att urskilja eftersom det hade samma färg som den övriga marken (på fotot ligger det strax hitom den vänstra spetsen av det smala snöfältet).

Medan jag satt där vid lunchplatsen kom två unga män vandrande från Bårddetjåhkkå och observatoriet (inte samma personer som jag mött tidigare). De hade sitt tält nere vid Lullihatjårros fot och hade tvärat över Bårddejiegŋas tunga för att komma upp till sadelpunkten vid röset. Nu var de på återfärd, ungefär samma väg ner. De var villiga att göra en liten avstickare till Hambergs 1530-hylla och fotografera det som fanns där. Vilket sammanträffande! De var dessutom fågelintresserade och hade utmärkt kamerautrustning. Bättre assistans kunde jag inte få. Jag gav dem mina kontaktuppgifter och de lovade höra av sig efter sommaren.

Ja, detta var nästan för bra för att vara sant. Men så slog det mig att jag glömt att fråga efter deras kontaktuppgifter, jag hade bara gett dem mina egna. Men fågelskådare kan man väl ändå lita på?

Vägen tillbaka – en färd mot utmattning

Maten hade gjort mig piggare och jag funderade på om jag skulle orka gå omvägen förbi observatoriet. Men de två hade sagt att det kunde vara regn på gång från nordväst. Och så behövde jag hushålla med mina krafter, det var ju en lång, stenig väg ner till tältet. Jag bestämde mig för att gå direkt dit. Det var rätt beslut för jag var väldigt trött på nervägen. 

Jag passerade en annan rest av Hambergs verksamhet, markfästet till en s.k. snöpegel. Dessa peglar skrev jag om i min artikel om Pegelleden. Läs gärna mer om dem där.

Ett mycket stort fält med lavbevuxna stenar låg också i min väg. Det var jämnt och ojämnt på samma gång. Faktiskt en ovanligt vacker blockterräng även om det inte var någon önskedröm att vandra på när man fort ville hem till tältet.

Jag var tillbaka vid tältet strax efter klockan åtta på kvällen. Det blev en portion kvällsmat, alldeles för stor och dessutom smaklös. Underligt. Men det skulle bli värre. Nästa morgon var det precis samma sak med frukosten, jag fick den knappt i mig. Och jag var tröttare än någonsin. Så gjorde jag i ordning min packning och började gå mot Pårekbyn. Det var dags att återvända till det urbana igen.

På stigen mot Pårek träffade jag smux och hans dotter. Det var roligt att småprata om våra vandringar och för en stund glömde jag tröttheten. Och nere vid vadet vid sjöarna stod en annan utsiding – swift. Även där blev det en stunds trevligt tankeutbyte. 

Sedan var det mest elände och jag orkade bara till Dáhta-sjöarna. Nästa morgon var jag rejält magsjuk. Vad hade hänt – hade jag druckit dåligt vatten eller ätit mat som inte var bra? Eller var det bara trötthet? Jag släpade mig ner till Kvikkjokk och träffade de två "medvandrare" som jag inte hade sett på hela turen (jag berättade om dem i förra avsnittet). Hemresan med buss och tåg till Lund vill jag inte ens nämna vad den innebar i mitt tillstånd. Bara att den var förfärlig.

Forskningen fortsätter

Så klart var det väldigt roligt att dela med sig av upptäckterna när jag kommit hem. Sähkok hade varit en succé. Men så var det den där 1530-hyllan. Jag hade ju inte kommit ända ner. De andra i teamet studerade bilderna. Jovisst kunde det vara instrumentrester som fanns på dem, men var det helt säkert? Vi kunde inte hundraprocentigt enas om vad det var som jag hade fotograferat.

De två männen jag mött i fjällbranten kunde bli räddningen. Men veckorna gick och de hördes inte av. Hur hade jag kunnat glömma att fråga efter åtminstone ett mobilnummer?

Plötsligt kom ett mejl från en av dem, Per Eriksson. "Vi kan härmed bekräfta regnmätarens existens!" skrev han bland annat. Och så bifogade han foton – finfina foton av vad som låg på marken! Det var bättre än att få presenter på julafton.

På väg ner mot den flacka 1530-platån. Foto: Per Eriksson.

Nederbördsmätarens vindskydd. Foto: Per Eriksson.

Trä- och järnrester. Vandringsstaven (135 cm lång) för jämförelse. Foto: Per Eriksson.

Kameran riktad upp mot den förbindelseplatå som varit min fotoplats, ovanför isfältet till höger. Här syns samma vindskydd som innan (och det är samma som kom med på mina egna foton). Foto: Per Eriksson.

Per meddelade också en uppskattning av platsens koordinater. Med ledning av foton och Lantmäteriets karttjänst tror jag mig kunna märka ut platsen för det stenfundament där stolpen på Hambergs foto var uppställd (se fotot tidigare i artikeln). Koordinaterna är N 7451090, E 615998 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta.

Mer att upptäcka

Fjällvärlden är stor och mycket återstår att upptäcka. Vad gäller Hamberg så hade han ju placerat ut ytterligare en nederbördsmätare, på lägre nivå. Den låg ganska nära Gådokjåhkå strax efter att den kommit ut ur glaciären. Hamberg uppgav höjden till 1050 m ö.h. Där har ingen av oss ännu varit, så vi vet inte om det finns något stenfundament eller några rester kvar. Bengt har beräknat en koordinatangivelse som ledtråd om någon som läser detta vill undersöka (N 7452416, E 618015). Ta gärna kontakt med mig i så fall.

Nederbördsmätaren vid 1050 m ö.h. Foto: Axel Hamberg 1899.

Men kulturspår handlar om mycket mer än vetenskaplig verksamhet. I området runt Sähkok har människor levt i åtskilliga århundraden – sannolikt ännu längre. De har också lämnat spår efter sig, men dessa är av den sorten att de ganska snabbt suddas ut av naturen – eldstäder, kåtaplatser, stigfragment och så vidare. Vissa spår är dokumenterade, men gissningsvis bara en liten del. Att försöka upptäcka dessa spår är betydligt svårare än att leta efter metallskrot på kalfjället. Här kan vi verkligen tala om Sareks hemligheter.

Stort tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. Stort tack också till Per Eriksson (med följeslagare) som besökte 1530-hyllan och slutgiltigt bevisade att det finns rester kvar där. Allas era insatser har varit ovärderliga.

Fotona är tagna av undertecknad om inget annat anges. Hambergs svartvita foton är hämtade från ALVIN – Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Länk till en lättläst artikel för den som vill veta mer om Axel Hambergs meteorologiska arbeten i Sarek.

Ymer årgång 21 (1902) finns Hambergs egen redogörelse för nederbördsmätarnas konstruktion (fortsätter på de följande sidorna).

Postat 2022-06-07 12:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek

I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:

Nu var det äntligen dags - röset skulle besökas. Alltsammans var väl förberett och själv var jag bara en länk i en kedja som bestod av flera personer. En av dem var Björn Andersson (Bandersson). Hela projektet började nog med ett dokument som han hade skickat till mig. Där hade han skrivit ner en del tankar om Axel Hamberg, bland annat om detta röse. Dessutom fogade han ihop ett par av Hambergs gamla, svartvita foton till ett panorama. På bilden syns röset med Pårtemassivet i bakgrunden.

Men ytterligare en person var inblandad. Bengt Noläng (Örnsätrarn). Han gjorde med ledning av teodolitdata från Hamberg och fotots bakgrund en positionering. Det skulle bli intressant att se hur väl den positionen stämde.

Basläger vid Pårekstigen

Jag anlände till det ställe där stigen korsar jokken från Tjievrejávrátja (Tjievrajågåsj). Precis intill det stora isfältet över jokken hade någon byggt ett slags vindskydd. Där satte jag upp tältet och började med matlagningen (fotot taget följande förmiddag).

Under kvällsmaten kopplade jag av från de senaste dagarnas strapatser, njöt av den vidsträckta utsikten över Pårekslätten och lät tankarna gå som de ville. Ibland tog jag upp kikaren och riktade den mot Sähkoknuohkke. Mycket riktigt, röset syntes även från min lägerplats. Enligt gps:en var det 2,47 kilometer fågelvägen dit. Men jag visste att den första biten var ganska jobbig. Både större och mindre raviner skulle korsas, så det var inte bara att gå raka vägen.

Faktum är att det tog emot en aning, jag hade gärna velat skjuta upp utflykten till nästa dag. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt väl till mods och kunde inte förstå varför. Var jag bara trött? Eller var det något allvarligare fel på kroppen? Men eftersom jag behövde ge mig upp mot Bårddetjåhkkå nästa dag så måste jag ta röset innan kvällen.

Mer att upptäcka än ett röse

Fast nu var det inte bara röset som väntade, det fanns en annan sak som faktiskt var mycket viktigare. Även ifråga om detta hade Björn och Bengt gjort viktiga förberedelser. Björn hade skickat ett Hambergfoto i vår korrespondens tidigare.

På originalfotot står: "Meteorografen på Sähkok med äldre modell på nederbördsmätare. 1900." Meteorografen fanns i den lilla byggnaden som syns till vänster. Det var ett mycket avancerat mekaniskt mätinstrument som skulle registrera data kontinuerligt året om utan att behöva tillsyn (temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindhastighet och nederbörd). Nederbördsmätaren till höger var en enklare konstruktion, det skulle bara samla upp regn och snö.

Denna mätplats på Sähkok var en av de första Hamberg använde. Då fanns ännu inga så kallade forskarhyddor; exempelvis den på Bårdde byggdes år 1911 på 1830 meters höjd. Den fråga vi ställde oss var: Skulle man med ledning av bland annat fotots bakgrund kunna räkna fram en ungefärlig position i landskapet för denna plats? Därefter skulle någon kunna göra ett besök för att se om det fanns några spår efter Hambergs instrument.

Vi hade förstås redan haft kontakt med Uppsala universitet och med samer i Jåhkågasska tjiellde. Ingen kunde säga exakt var platsen hade legat eller om det fanns några rester kvar. Och nu var jag alltså bara några kilometer ifrån denna plats som tycktes ha fallit i glömska. Men Sähkoknuohkke är inte något litet området. Skulle en rejäl kvällspromenad verkligen räcka för att ge svar på frågorna?

Över all förväntan

Det var stenig berg- och dalterräng efter snöbryggan över Tjievrajågåsj. Sedan blockigt efter vadet över nästa jokk, vattendraget från Tjievrajávrre (som rinner ihop med Tjievrajågåsj ungefär vid punkt 942). Därefter blev terrängen ganska jämn. Jag passerade raden med kryssmärkta stolpar som markerar skoterleden för renskötseln. Fortfarande syntes ingenting. Så närmade jag mig den plats som jag programmerat in i gps:en. Och då fick jag på avstånd se detta:

I kikaren såg det väldigt lovande ut. Visst kunde jag skymta en samling stenar och något som liknade som metall? Med ens fick mina steg ny spänst, det här var ju riktigt spännande! Och framme vid platsen blev jag verkligen inte besviken.

Här syns två vindskydd till nederbördsmätare. Bredvid det bortre skyddet resterna av det stenfundament som kan anas runt meteorografen på Hambergs foto.

Metallfjäder som höll uppe kopparkärlet till nederbördsmätaren.

Jag gick omkring och fotograferade en stund, hittade olika föremål inkilade mellan stenarna. Av meteorografen hittade jag inga andra spår än fundamentet, troligen hade det dyrbara instrumentet forslats bort av Hamberg. Vissa trärester av huset det stått i syns dock på fotona.

Jag konstaterade vidare att nedskräpning i fjällen kan ses på väldigt olika sätt. Den första tiden är skräp inget annat än skräp, kanske i flera decennier. Men om det bara får gå ytterligare lite tid då genomgår prylarna en förvandling. De blir någonting historiskt och nästan fint. I vissa fall ett fornminne som man ska vara rädd om.

I vilket stadium befinner sig då dessa Hambergrester? Jag skulle tro att det råder delade meningar om det. Somliga skulle nog säga att de bara förfular naturen. Andra att de påminner oss om att fjällen är både natur och kulturmark. Samma fråga kan för övrigt ställas om flygplansresterna vid magnesitbrottet vid Vuojnesluobbala. De är dessutom något yngre. Kanske får saken avgöras från fall till fall. Personligen kände jag just här en stark kontakt med historien när jag "gick i Hambergs fotspår".

Koordinaterna till denna gamla arbetsplats är N 7444371, E 614345 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta. Jag konstaterade att den position som Bengt hade gett mig i förväg var imponerande nära - koordinaterna stämde på några tiotals meter!

Röset på Sähkoknuohkke

En uppgift återstod under denna promenad - det röse jag sett tidigare. Även här hade Bengt gett mig koordinater, men de behövdes egentligen inte när jag var så nära. Röset skulle ligga bara några hundra meter från meteorografens plats och jag kunde se det därifrån.

Röset synligt i vackert kvällsljus (panoramat sammanfogat av Björn av mina foton). Sjön längst till höger är en flik av Stuor Dáhtá.

Ovan: Bårdde i bakgrunden. Jämför gärna med det svartvita panoramafotot i början av texten.

Foto från öster.

Koordinaterna till röset är N 7444253, E 614670 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta (markören skymmer lite på flygfotot, men kanske går det att ana formen på det naturliga stenfundamentet som röset står på).

Några funderingar om det okända i fjällen

Hur kan det komma sig att ett så stort röse (som är lätt att upptäcka för den som har en kikare) har förblivit okänt för många fjällbesökare? Svaret är detsamma som för många av rösningarna på Präststigen: för att knappt någon har tänkt på att leta. Ännu mer gäller detta för Hambergs instrumentrester som inte syns så lätt. Ytterst beror alltsammans förstås på bristande kunskap - det man inte känner till letar man inte efter.

Vilka ytterligare hemligheter ruvar fjällvärlden på som nästan ingen har en aning om? På min lista fanns åtminstone en sak till att göra - men det var inte förrän nästa dag. Lätt skulle det antagligen inte bli, säkert mycket mer ansträngande är att leta efter meteorografen på Sähkoknuohkke. Och de överraskningar som skulle möta mig hade jag inte en aning om.

Det blir alltså en tredje och avslutande del i denna berättelse.

Tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. De svartvita fotona är hämtade från ALVIN - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Postat 2022-03-15 20:57 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek Placerad på karta

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.

Postat 2022-03-03 18:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Skidtur i lömskt vårvinterväder (2)

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Postat 2019-05-14 15:47 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 13 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!