Artiklar > En ”dHANScars” titt i Sareks Nationalpark ...

En ”dHANScars” titt i Sareks Nationalpark med omnejd

Av: dHANScan

- NATUR & KULTUR, 3-24 JULI 2010

Vägen jag gick

Efter att Björn i Kvikkjokk (battrafikikvikkjokk.se) hade seglat oss tre gånger över till Padjelantaleden inkl skön sightseeing light i Tarraätnodeltat, gick det som kartan visar norrut till ca Duottar och sen in i Sarek vid Miellädnobron norra om Alggajávrre 11 juli. Första dagarna var riktigt varma (upp mot 20°) till ryggsäcksvandring och lockade en del ”bromsar” (dom som bitar, inte lägger ägg) fram. Redan 20 juli lämnade jag Sareks NP vid Guhkesvakkbron, och de sista dagarna vistades på väg till Saltoluokta. I dagarna 18 och 22-23 juli fick vi uppleva mycket hård blåst och dessutom en del regn, och natten till 23 juli föll snö på bergen från ca 1000-1100 meters höjd. Tre gånger var det åskväder. Från ca 14 juli var det oftast lagom varmt.

Det här var väl 12:e gången jag var på stället, och den här gången även blandat med ”trafikerade leder” som Padjelantaleden och nordostutfarten från Sarek: Smailaträffen – Guhkesvaggebron - Saltoluokta. Från Danmark till området och sedan hem gick det per tåg, buss och båt.

Vissa för att inte säga en del ställen har jag  beskrivit tidigare här på Utsidan   och besökt en eller flera gångar sedan 1977, men det var också mycket nyheter. Tiden – bara juli – var ny, eftersom jag ”brukade” nyttja antingen slutet av juni el. månadsskiftet juli/augusti. Myggen var obetydliga i början, och från ca. 10 juli ”för det mesta på plats i som regel inte för stora mängder”. Då jag inte hade försökt tidigare att uppleva kultur- och historiska minnen som två silvergruvar och ett magnesitbrott, blev sådana lagt in på mitt färdmeddelande, och utanför program fick jag även se slutet på en kalvmärkning vid Alggajávrre. Jag hade nöjet att dagligen eller nästan dagligen få träffa på likasinnade, och genom de tre veckorna blev det pratat mycket svenska, engelska och tyska med folk från ca tio länder, men inte alls en gång Danmark (tror jag). Jag kom fram till enligt mätning på BD10an att det blev 140 km med ryggsäck i allt. Inte mycket tycks många att mena när jag endast hade fem hela vilodagar.

Träffade inte bara dessa Sthlm-killar, utan vandrade spontant även en halv dag på Lánjekbuollda och vid Násasjávrre tillsammans med dom. 13 juli.

Jag hade tur att kunna stanna en dag mer än på en ”vanlig” treveckorstur, eftersom SJ ställde hinder i vägen för att åka tåg norr om Boden just söndagen 4 juli, som brukar vara den normala ankomstdatum från Danmark. För att undvika detta spårarbete resta jag en dag tidigare, och tänkte därför in i vandringen att ha mat med till en extra dag.

Avvikande från mitt färdmeddelande som från Padjelantaleden tog sig västerut en bit i Gurávágge, genom Kallováratjehs naturreservat, runt Jiegnáffo och Silbbatjåhkå silvergruva till Duottar, gick jag direkt från Kvikkjokk till Duottar. Detta för att jag redan vid Njunjes, andra dagens vandring, skadade en ankel och det en knät pga hala stenar i regnigt väder och ännu inte van med nya kängor. För att märka mig hur detta utvecklade sig och att ev kunna telefonera eller vända om, stannade jag så långt som möjligt på den ”trafikerade” Padjelantaleden. Men allt gick bra.

Mellan Duottar och Alggajávrre passerar man vad som kallas Sveriges otillgänglighetspol (t ex Grundsten 2010), där det är 47 km – längst bort till någon väg.

I denna berättelse kommer bl a även tips om nya grejor, rön om nya vad och snöbryggor och fina tältplatser. Bildhänvisning på slutet, men enstaka bilder kryddrar texten..

Eftersom jag inte som ”äkta svensson'er” skriver riktigt bra svenskt prosa, bringar jag istället endast étt dagboksblad på danska. Det är från turens andra dag.

 

Smailaträffen – bra tältplats med tvättmöjlighet, mötesplats för vandrare, lämpliga dagsturer, sublima utsikter

Vad vägde egentligen ryggsäcken?

I några år har jag bara lagt till nytt och subtraherad gamla grejor vad ryggsäcken vägde för år tillbaka. Jag har inte en badrumsvikt, endast en i köket till 5 kg. Jag gissade det låg kring 32 kg total i början – troligen ganska minimalistisk för en treveckorstur ”ensam”.

Den här gången har jag vägd rum för rum el påse för påse i ryggsäcken och kommit fram till en startvikt på 34,1 kg, vilket var 1,2 kg mer än i 2009. Av totalvikten var 13,58 kg mat och 1,36 kg för två gasburkar. Jacka och skjorta, som det var för varmt i de första dagarna att ha på, har inte räknats in, det blir kring 1 kg ovan i de 34 kg. Eftersom mat och bränsle var bra anpassad vägde ryggsäcken ”endast” 18-20 kg vid slutet. Jag tror inte det fanns lyxvaror med.

Den tunga ryggsäck i början på en varm dag. Se även upphängssystemet av strömpar och sockar medan jag svetter det andra sättet några timmor

Som kompensation för de många kg blev det många, men ofta korta sittpauser de första dagarna om inte ryggsäcken togs av. Är i generellt god form, men som något nytt hade jag inte alls tränat med vikten hemma. Detta beror på mitt jobb för tillfället, som innebar ganska tunga lyft.

Magnesitbrott och flygvrakstycken – ett museum utan ord

På norra siden Ähpar vid Vuojnesluobbala finns markerad ett magnesitbrott på kartan. Detta brott har behandlats på Utsidan i en mycket läsvärt tråd om bortglömda områden i Sarek  , som inspirerade mig till ett besök 17-19 juli.

Allt finns på plats troligen som stället lämnades på slutet av andra världskriget, men man får tänka & hitta själva – det är som ETT MUSEUM UTAN ORD. Fantastiskt upptäcktsställe!

Tarrekaisestugan är det andra ställe i området som berättar om magnesithistoria (läs i Grundsten's Padjelantabok 2010). Magnesit är/var värdefull i stålindustrins ugnar för att det tål hög temperatur. I Sarek vid Vuojnesluobbala dispenserades från (”fifflades” med?) att det redan var nationalpark. Malm bröts och fraktades ned till sjöstranden, där man hittar kanske 100 m³ elegant staplat . Transporten ut från Sarek skulle ske med flygplan. Två haverier hände.

Flygvrakstycken i Vuojnesluobbala en bit österut är från haveriet i sommaren 1945. Även om det ”endast” är ”flottörer” man hittar är det imponerande att tänka sig tillbaka. Nästan 70 år! Flygplanet var ca 10 m långt och lastade upp till 1,5 tons. Från första haveriet vandrade piloten de 25 km fram till civilisationen, medan jag inte har läst hur den första pilot räddade sig.

Sedan blev det ekonomiskt och moralisk mindre attraktivt att utnyttja magnesiten från ett så avlägsen ställe i en nationalpark.

Vi som njuter Sareks natur kan komma dit från en av de vanligaste infarterna till Sarek från nordost (Suorva och Saltoluokta), som går från Guhkesvákkbron till Skárjábron. Från norra sidan av Vuojnesluobbala hittar man lätt den ljusa fläck där magnesiten bröts. Med kikare hittar man även upplaget och vrakstycken. För att komma dit kommer man genom att vada Bierikjåhkå ost eller (kanske säkrare) väst om Vuojnesluobbala. Båda är välkända, men det östra kanske djupt, kraftig ström och halka sten, där det i väst som mest kan vara djupt. Se även text om vadställen. Bra tältplatser finns nära sjön, men även direkt vid brottet finns nästan en ”gräddhylla”. Pga den mineralrike mark finns en underbar flora (läs i Grundsten's Sarekbok 2010) och vid sjön finns fågelrike sankmarker.

Alggajávrre – silversökning i ravinen, ett kapell och ett titt på renkalvmärkning

Flera sevärdheter lockar vandrare till detta ställe.

Sjön är vackert färgad av glaciärvatten och kan betraktas från toppar i närheten.

Silverbrott & kapell. På slutet av 1600-åren bröts på båda sidor av Gáinajjågåsj's ravin blockar med visst innehåll av bl a silver. Man var blivit tipsad av en same, och silververket i Kvikkjokk började (även leveranser från Silbbatjåhkå i södra Padjelanta). Man ser i dag hållen i ravinen och vissa stenupplag. Några av blocken ingår i det kapell som senare byggdes och som fortfarande används till gudstjänst (bl a kyrkhelg). En gästbok bekräftar om att också många vandrare tar sig in i kapellet.

 Detta brott på fjällnaturen var före nationalparkernas tid, och i dag får man väl tacka (sin gud?) för att man lyckligtvis inte fann så mycket silver att hela ravinen försvann...

Se också detta blogginlägg på Utsidan.

Samernas renkalvmärkning ägde rum i år 8-10 juli och i 2008 ca 5 juli (Källa: Gästboken i kapellet). Då jag på kvällen 10 juli ankom från sydväst såg det ut så här i rengärdet:

Det var en upplevelse att få se detta ”urskiljningslöpe” där olika ägare från en eller flera samebyar hittar sina kalvar mha de vuxna renar, där vissa kan identifieras på halsband och annat. De vuxna renar delar sig upp inom rengärdet i de flockar de tillhör och sen hittar kalvarna mamman. Allt syns lugnt, men många folk och ett antal hundar hjälper till.

Nästa morgon var allt slut och på eftermiddagen flyttades allt folk och grejor till nästa rengärde söderut (Tjågnårisskajdde).

Miellädnobron, för alla?, säker?

Bron finns inte upptecknad på alla BD10-utgåvar, t ex inte i 1994 och 2001, men enl ”Fowwe” dock på 2009an. Dessutom är det diskutabelt om den får användas av oss vandrare. Enl samma ”Fowwe” i en Utsidan-tråd (utsidan.se/forum/showthread.php?t=54751&highlight=miell%E4dno&page=3) är den samisk ägd, men delvis även finansierad av Länsstyrelsen.

Man kan därför resonera att den med viss ödmjukhet kan korsas av oss vandrare, även om man från båda sidor av Miellädno möts av denna salut:

Något annat är om säkerheten. Den ser och har genom några år sedd ibland ganska livsfarlig ut. Men den har restaurerats i 2009 med nytt brofäste på Padjelantasidan. Elementen av brons sidor har reparerats, men särskilt i uppströms sida manglar vissa delar. En gammal bit av bron har slutit sitt virke på toppen av en grusås invid jokken – har väl lagts där per helikopter av reparatörfolk?

Genom brobiten på grushögen ser man bron över Miellädno. Det gula är där brofästet reparerats 2009

Dagboksblad, 4 juli – det började ju bra* (?)

*) ”Bra” hänvisar till älgen nedan som oskygg vistades nära tältet på morgonen andra vandrardagen, medan det rejält inte var så bra redan samma dag att skada båda ena ankeln och andra knäet, så att man på kvällen knappast kunde gå. Ankeln var bra efter 1 dygn, medan det för knäet tog 14 dagar (gå uppåt) och 16 dagar (gå nedåt) innan allt var OK – men kunna alltså gå försiktigt efter redan 1 dag. Vandringsstavarna var alla dagarna därför bra att ha som stöd.

För mig är anteckningsboken ett verktyg till allt som händer och skal minnas från dagen. Diverse reflexioner skrivit med mellanrum eller ved dagens slut, vanligen också hur vädret var och tolkats. De obsar av fåglar och växter jag gör noteras annanstans i boken. Samma med listan där foton togs.

Möte med hökugglan

EN ”HUND” EFTER SORK.

Hökugglan är en vacker mellanstorlek skogsuggla med lång stjärt, som jag endast träffat en gång tidigare, nämligen juli 1977 längs Padjelantaleden. På samma led (sträckan Njunjes – Såmmarlappa) fann jag den åter i 2010. Hade vid den tiden sett en del smågnagare som enl storleken bedömdes till gråsiding el liknande stor sork. Hade dessutom hört ”en slags fågelskrik” vid två tillfällen och tänkt att det kunna vara hökuggla då jag menade att känna till de andra hörda fågelläten i skogen.

Tredje gången jag hörda detta skrik var saken klar, för där satt hökugglan i toppen av en död björk direkt över leden. Tydligen bevakade den där jag befann mig och där den hade ungar (kanske 50 m från leden), eftersom den tittade på mig omväxlande med ett ställe i skogen, där den även två gångar flög ned. På tiden att den var där hörda jag något kvittrande som jag förstod var ungläten.

Det var den enda sträcka i 2010 att jag såg många smågnagare. Många rovfåglar, ugglor, fjällabbar och rovdjur profiterar av när det finns många smågnagare, och i andra år häckar de inte eller sparsamt. På kalfjället är lämmel en art som verkligen kan sätta fart på predatorernas häckning. Dessutom profiterar ripor indirekt, eftersom predatorerna lättare fångar smågnagare än ripungar.

 Hökugglan spanar mot gömstället för uggleungarna, växlande med att spana mot mig på leden, allt mens att den varnar

Linné, ”Linnés väg” och floran

Carl von Linnaeus firades nyligen i 2007, som var 300-året för hans födelse. Bara 25 år gammal och sydsvenskt medicinstuderande vid Uppsala universitet började han sin välkända Lapplandsresa i Kvikkjokk. Inte hela hans vägval är känd, men man vet att han började upp över Prinskullen och Vallevare, som är en gammal sameled. På denna resa lärde han ett Sverige att känna som han och många svenskar (de senare väl fortfarande) inte anade, men han lärde oss också mycket om systematiken i svenskt flora och fauna. Systematiken med ett latinskt släkts- och ett artnamn är det som gäller sedan dess. Alla arters latinska namn efterföljas av ett författarnamn – den som beskrev det s k typexemplaret av denna art. För fågeln korp är det t ex Corvus corax (L.), dvs att den goda Linné är den som beskrev arten och gav den sitt latinska namn. Corvus är gemensamt för kråkfåglarna, t ex kråka, skata, lavskrika och nötkråka.

Inom växterna la han namn till t ex denna lilla sak, som man hittar många stans i ”nordliga” skogsmarker, särskild med gran eller i fjällbjörkskog, båda med blåbär. På latinsk heter den Linnea borealis (L.), alltså linnea. Det är enda arten inom sitt släkte:

Linnés väg” är ofta omtalad t ex i Grundsten's Padjelantabok (2010) och det er fullt förtjänt. På hans väg till Norge och tillbaka till Kvikkjokk hittade han många växter och botaniska lokaler som andra forskare sedan besökte och som vi andra fortfarande kan njuta av. Speciellt trakten SV och SO om Staloluokta är nämnd som berömd.

När vi andra nu om dagar vandrar i trakten får vi i ödmjukhet tänka oss tillbaka till de villkoren som fanns för fjällvandrare för 275 år sedan och till att det latinska namngivningssystem han uppfann är det som accepterats inom biologin.

Går man genom skogen från Kvikkjokk upp till Prinskullen hittar man en artrik skog med linnea och mycket annat och strax efter trädgränsen möter man Prinskullen och ett underbart view öppnar sig åt väst mot Vallespiken, Vallevare och längre bort Sarekfjällen och Luohttoláhko, vem skulle ha trott att detta kunna vara Sverige?

Att det blev i Kvikkjokk Linné började sin vandring är tänkbart för att det var första svenska ”stad” inom ”Lappland”. Kvikkjokk grundades för att man genom samer fick nyss om silver i fjällen och därför på slutet av 1600-åren grundade ett silververk i Kvikkjokk.

Lite orkidéer

Några växter som jag och många botanister njuter av är orkidéer. Det finns många arter, några är svårbestämda, men alla är mycket fina. Många arter är mycket anpassade till särskilda marker och till att pollineras av särskilda insekter.

Därför att de är så specialiserade innebär, att ställen där orkidéer finns ofta även är habitat för vissa andra intressanta växter. Många orkidéer trivs t ex i kalkrika trakter, andra absolut inte, och vissa arter trivs bara i en symbios med en annan växt, därför att en bestämd svamparts mycelium skapar detta samspel mellan orkidéns och den andras rötter.

I fjälltrakterna finns i mer eller mindre skogsmark t ex jungfru Maria nycklar som en av de vanligaste orkidéer. Ibland den variant som kanske är skogsnycklar. En annan lättsedd art är brudsporre. Emellan blåbären i skogen kan man hitta spindelblomster, som är en liten sak På fjällen och i skogen är grönkulla en art som kan hittas ganska ofta, men den är inte så lättsedd. Enstaka andra arter är möjliga i Lapplandsfjällen.

Jungfru Marie nycklar (med tätört) och brudsporre. Första med ofta mycket fläckiga blad, den andra utan. Padjelantaleden 6-7 juli 2010

 Korallrot – en mer sällsynt orkidé. Tjågnårisjågåsj-trakten 16 juli 2010

Obsar av fåglar och växter

artportalen.se har jag som tidigare skrivit in obsar som jag fann anmärkningsvärdiga nog till att ha skrivit upp i anteckningsboken då jag var på turen. Det har blivit till ca 300 obsar på fågeldelen (”Svalan”) och ca 55 obsar på botaniska delen (”Växter”) i 2010. De flesta obsar er lokaliserad inom s k ”kvadrater”, dvs 5x5 km rutter som syns på vissa utgåvor av BD10an (t ex 1994) och dessutom på gis.lst.se under Sveriges länskartor, klicka på tittskåpet ”Norrbottens län” och zooma in till lämplig detaljring. Det betyder att de flesta fågelobsar, som i övrigt har viss grad av häckningsindicier (t ex revirhävdande, hona med ungar etc), bidrar till ett grafiskt bild av utbredningen av givna arter inom det s k NORRBOTTENSATLAS. På nof.nu kan man klicka på detta och välja t ex Lule Lappmark som kartbild. Väljer man en art som t ex tornfalk får man ett bild av inom vilka kvadrat i landskapet arten redan registrerats. Man blir ofta förvånad, antingen är arter något annorlunda utbredda än man trodde, eller de är vanligare eller mer sällsynta.

Därför är det viktigt att så många fjällvandrare som möjligt bidrar med sina obsar, men jag medger att det känns ganska tidskrävande på detta sätt att bidra till vetenskapen. Men jag tror det är det bästa sätt som finns.

Det 5x5 km kvadrat vid Alggajávrre, som kallas 28H4c har jag t ex definierad: ”Álggajávrre nord allmänt (28H4c),SarekNP” och bl a inrapporterad följande:



Fjällripa

1

Avledningsbeteende

Fiskmås

7

Smalnäbbad simsnäppa

1

Kärrsnäppa

1

Avledningsbeteende

Fjällabb

8

 

 

Fjällgentiana Gentiana nivalis

5

Grönkulla Dactylorhiza viridis

10



Tills vidare (början av augusti) står jag för rapporteringen av ca 40 % av fåglarna och nästan alle växter som rapporterades från Sarekområdet i perioden. Så det är bara att hoppas att andras data kommer in.

 

Kärrsnäppa varnar ”Kom inte för nära min häckplats”. Det är så man möter många vadfåglar, ibland löper de runt och spelar mycket sjuka, och det får man respektera. Om man tittar på nof.nu finns det endast få ställen i fjällen där kärrsnäppa har rapporterats – ännu (den är klart underrapporterad)

Och ja, det var ganska många ställen med fjällvråk och fjällabb i 2010. Jag såg ingen levande lämmel, men andra jag mötte hade sett dom ibland. Labbarna och fjällvråkarna var tydligen häckande en del av dessa ställen, och jag hade nöjen två gångar att se nyss flygfärdiga fjällabbsungar.

Tillägg i september 2010 om lämmel: I flera av de nyaste inlägg på Utsidan rapporteras om att det var MYCKET LÄMMEL i Sarek i augusti-september 2010. Ett bra tecken på hur lite vi människor vet, men att labbar och rovfåglar redan vid häckningsbeslut kände till att det skulle bli ett lämmelår.

Hur liten får en snöbrygga vara?

Snöbryggor är ett sätt att passera jokkar, om de är säkra och man har tur. Teknik, säkerhet och bildeksempler har berörts på Utsidans forum (utsidan.se/forum/showthread.php?t=61544&highlight=sn%F6brygga).

Tjågnårisjågåsj är en större glaciärjokk, som kan vara svår om inte varje vinters snöbrygga finns kvar (lite ovanför markerade leden). Om inte, och vid mycket vatten, finns förslag om att korsa den vid utloppet i Ráhpajåhkå eller gå en bra bit uppströms mot glaciären.

Jag hade tur i juni 1994 med snöbryggan och även 16 juli 2010 fanns den kvar, om än då mycket liten. Om säkerheten var svårt att veta eftersom snöbryggan skråade från sidan jag kom från och ned mot en större sten. Man kunna inte titta in under bryggan hur tjock isen var utan från andra sidan av snöbryggan. Men det var tydligen att andra gått samma ställe även nyligen.

Eftersom jokken har ett vänstersväng gissade jag att strömfåren var kraftigast i andra sidan (åt nordväst, där snön var tjock och jag kom ifrån). I motsatte sidan bedömdes strömmen att vara ”svagare och inte djup”. Min teknik blev: 1) testa utan ryggsäck över till stenen, små steg (breda vikten ut) , testa snön med vandringstaverna 2) lina i ryggsäck 3) över till stenen och dra ryggsäcken till sist.

Jag gissar att snöbryggans liv endast hade få dagar kvar i 2010. Isens lägsta tjocklek var ca 50 cm.

Sista biten av snöbryggan – kunde inte beskåda tjockleken förrän man kommit över. Tjågnårisjågåsj 16 juli 2010

I artikeln "Svårvadat i Sarek" har ”Majjen” en fin bild av jokken – utan snöbrygga – i 1999.

För mig nya vadställen och gamla som uppgavs...

I Alggajávrreområdet finns flera saker om jokkövergångar att meddela. Vid (1) på kartan nedan finns Miellädnobron, vid (2) roddleden i sjön. Vid (3) finns väl det vanligaste vadet av Rissajåhkå när man färdas mellan Tarraluobbal och Alggajávrre, se t ex Grundsten (2010). Vid (4) vadade jag den 10 juli, där var det högst knädjupt. Jag märkte mig att även vid (5) var en bra vadmöjlighet, förmodligen lättare än (4). Gáinájjågåsj vadade jag på dagstur 12 juli och i juni 1994 vid (6) – ca knädjup kraftig ström. Grundsten (2010) vill vada Gáinájjågåsj ovanför ravinen.

 Guohperjåhkå som jag följde från Násasvágge till Smajllaträffet var det logiskt att vada precis vid Vattendelaren, därav glaciärens namn. Vadet blev precis ovanför tröskeln i glaciärjokken och klarades i kängor.

Bierikjåhkå vadade jag på två ställen, men det blev inte så som planerad...

Mycket regn 18 juli gjorde mitt gamla (och allmänt kände, se Grundsten 2010) ställe vid Vuojnesskájdde från juni 1994 till ett ”väl rikligt farligt ställe” (3 a+b) nästa dag. Därför kan jag nu återkomma med två vadställen (1 + 2) som båda är mellan Bierikjávrre och Vuojnesluobbala.

(1) vadade jag 17 juli från nord rätt nära stenraset från Bierikvárásj. Ett lätt vad med svag ström och sandat eller småstenat botten, där första två grenar var mindre än knädjupt, medan nr tre var lårdjupt.

(2) fick jag vada på tillbakavägen 19 juli, där det finns 2-3 grenar (stället er ca 100 m uppströms ett ställe med stora stenar, där det troligen var djupare). Lätt vad med jämn ström och samma botten som för, men kanske lite blödare. Dessutom djupare – norra biten kortvarigt djupt till midjan, men från södra sidan bara knädjupt.

(3 a/b) Grundsten (2010) m fl beskriver två ställen vid Vuojnesskajdde, av vilka jag vadade ett av dom i 1994 utan problem (kommer inte i håg vilket). Där är en del stora stenar och efter regnet var det 19 juli 2010 djupt och med kraftig och varierande ström. Bottnen/djupet i detta breda vattendrag kunde dessutom inte bedöms. - I ”Fowwes” blogg (utsidan.se/blogs/fowwe/index.htm?date=2010-07-01) hittar man bilder från månaden förut, där jokken såg helt annorlunda skicklig ut.

Läckra tältställen

Fowwe” har i diverse inlägg på Utsidan och i sin bok om Sarek (Fowelin 2010) använd det mycket bra uttryck ”gräddhyllar” om sådana. Smultronställen kunde också passa, på danska t ex smørhuller, tyska Butterblöcke. Men det där ”hylla” är ändå det som träffar bäst. Sådana tältplatser hittade jag i år vid jokken 2-3 km S om Darreluobbal, på Lánjekbuollda och vid magnesitbrottet.

En av de vackra gräddhyllar. Lánjekbuollda ovanför bron, 11 juli 2010

En nackdel, som jag även upplevde samtliga tre ställen är om vinden ökar eller, värre, vrider - blåst på tvären av ett tunneltält är inte ideellt. Sätt upp tältet – om hyllan är stor nog – så att det blåser på längs av ett tunneltält och gärna från en ev lägre del av tältet av hänsyn till stabiliteten.

Men även andra ställen än hyllor kan bli bra tältplatser.

Undvika blockhav ”Njirávbuollda ost”?

En vanlig Sarekentré från nordost går från Saltoluokta till Guhkesvakkbron, där man sedan Njiraubullda och vadet på Lulep Niendojågåsj går samma väg som dom som börjat i Suorva. Den vanligaste väg från Saltoluokta och Pietsaure sameviste går från sjöns sydöstra del upp på 900-1000 meters höjd, mellan topparna Gähppo och Vuóvres och sedan västerut längs jokken. Frågan är när och om man lämnar jokken för att sikte mer mot vadet i Lulep Niendojågåsj.

Det senare gör dom flesta också enl Grundsten (2010) och det betyder ett väldigt blockhav. I och vid det lägre nivå på ca 780 m höjd som syns på BD10an javisst, men ett långt stycke går det ändå mycket upp och ned, och de ofta flera meter höga blocken hindrar att man kan överblicka. Det kan gå mycket upp och ned inom de 20 m ekvidistans som syns på BD10'an! Förutom i 2010 har jag korsat blockhavet i juni 2005. Nyligen var en fråga på Utsidans forum  uppe där detta nämns.

Om man tittar i Google Earth ser området ut så här:

 Området med blockhav kan inramas som ca det visade blåa. Det ser från Nienddosidan ut som blockhavet har föds av Vuovres som stenarna ligger långt upp ad. Det ser också ut till att stenarna ligger tät ned emot Sijddoädno, men det finns teorier om att vägen är lättare passabel här (se i Grundsten 2010). Till & från Saltoluokta går man mest direkt den GULA vägen genom blockhavet (ser ev renvaktarstugan). Frågan är om det lönar sig att gå den RÖDA strecken nord runt om blockhavet, dvs man följer jokken mellan Gähppo och Vuovres till och från Njavvebuollda och sen håller 900 m nivå till och från Lulep Niendojågåsj. Jag såg 20 juli en vandrare som snabbt rörde sig den väg som visste han att undvika besväret på detta sätt.

Förutom blockhavet finns även större videsnår som markerat på BD10an och omtalat i diverse inlägg på Utsidan.

I 2006 diskuterades det s k ”Vegetationskartan” på Utsidan av bl a Tempest. Som jag förstått det finns där förutom t ex videsnår även blockområden inritade, men om det i dessa Google Earthtider än så länga har fördelar är jag inte klar på?

Kängor avlösta av gummistövlar & Annat nytt om grejor

För första gången investerade jag i riktiga kängor (Hanwag Alaska GTX). Dom blev testad i olika sammanhäng hemma och sedan vaxad. Dom passade perfekt från början och kändes ha mycket fin ventilation, även en hel dag i april- och majväder i Danmark. Efter vaxningen med SnoSeal var dom betydlig tätare inifrån. Men i testen ingick även olika strömpa- ock sockkombinationer. Vad jag valde var därför att gentaga mitt gamla system från gummistövlarnas tid, två sätt strömpor och sockar av ull som kan växlas några gångar varje dag på vandringen om man svetter, med det paret som hängd i snor på ryggsäcken.

Systemet fungerade bra, och jag hade alltid tillgång till torra och inte svettluktande strömpor och sockar. Strömporna (Smartwool Hiking Liner) kunna ofta kastas i jokken el annat vatten för sköljning på kvällen och torkade till nästa morgon. Viktigt var även att ta ut innersulan för torkning.

Däremot var det många dagar svårt att torka kängorna. Därför att man ofta gick i vått terräng (frodig fjällbjörkskog efter regn, långa sträckor med sankmark etc) blev lädret på utsidan småningom ganska genomblött. Möjligen var dom inte heller helt vattentäta under dessa förhållande (får testas någon tid ännu). I alla fall kom de så småningom att lukta som – gummistövlar. Efter dagar utan torkväder. Men sockar och innersular stannade ganska luktfria.

Sista stället på kängorna som blev torka var alltid där man ser (Smailaträffen 18 juli 2010). Hemma testade jag vattentätheten. Utifrån var det inget problem (kängor två timmar i vatten med sten och annat som vikt). När kängorna fylls med vatten ser man att vatten inifrån kommer ut de två ställen som sågs på första bild. Det man ser är uppenbart en viss ventilationsförmåga, och i praktiken vattentäthet från utsidan

Vad jag redan har nämnt, så var Vibramsularna mer glatta än förväntad – nästan som gummistövlar -, vad som orsakad ett par fall redan på andredagen. Men det var bara att vänja sig till att gå lagom försiktigt. Totalt sedd kändes det mycket säkrare att gå i kängorna, och de problem jag upplevde förra året med ömma höftar kom inte tillbaka. Som påpekad av andra ger Vibramsulans mönster en viss ”rulleffekt” som i alla fall märks när man går utan ryggsäck och som troligen spar energi.

Extra vikten för andra sätt strömpar och sockar var 150 g. Möjligen kan extra innersula rekommenderas, och nästa gången vill jag testa även att ha två sätt att byta med.

Sandaler: Ett par La Sportiva med Vibramsula avlösta det gamla system med sko. Till vadning var de bra och torkade snabbare än sko. Till lägerbruk kunna de därför användas oftare. Jag mötte andre som använda ”clogs” i ren plastik till vad- och lägerbruk, och det räcker möjligen bra till vissa vad.

Av andra ändringar i grejar var det endast mindre justeringar som att regnbyxorna byts till mina Lafuma Climaway som lättare kan tas utöver kängor än mina Bergans Superlett, därför att de första har längre blixtlås, men tyvärr är tyngre. Av handduken sparades hälften av vikten vid att göra det så litet som möjligt/nödvändigt.

Mobil: Verkar självklart normalt inte i fjällen utom max 5-10 km från civilisationen. Vad jag inte visste var att min nya (danska) Ericsson(!)-mobil inte ville funka i Sverige (defekt tfn el sim-karta?). För att ändå höra mp3-musik utan att slita batteri på att söka signal som inte fanns, fann jag på att sätta mobilen på ”flygtillstånd” och tända den vid behov. Det gav lägenhet till några timmars lyssnad på annat än fjällbäckar. En alldeles opassande aktivitet här mitt i naturen, men ändå bekväm!

Vandringsstavar: Var med för andra året (Leki Makalu). Jag har inte mina så långa som Leki rekommenderar, troligen 10 cm mindre. Viktigt som vid arbeten hemma är att skuldrena inte lyfts för högt. Mina stavar användes mycket som stöd (pga de redan nämnda ankel- och knäskador), men även vid vad tyckte jag de var bra. Hade läst att några rekommenderar att binda dom ihop när man vadar, för att en tjock är starkare än två tunna, men detta behövdes inte i den storlek jokker jag vadade.

Framkommit i vad som känns ”bra skick” till Kungsledens kryss med Pietsaureleden 23 juli

Vidare...

Jag har stöd mig till OpenOffice för att göra ”svenskheten” i texten bäst möjlig

Smailaträffen (Skárjá) vid slutet av Smájllájåhkå tycks inte att vara en stavfel, men skillnaden mellan försvenskat samiskt namn (”Smaila”; gamla kartor) till ett ”turistställe” utan samiskt namn (Smájllá; nya kartor) .

Om man vill se flera bilder från den här tur, har jag lagd dom här.

Jag har dessutom i texten hänvisad till de båda nya Sarekböcker (2010) av Hans Fowelin (Vandringsturer i Sarek) och Claes Grundsten (På fjälltur Sarek). Grundsten har dessutom skrivit På fjälltur Padjelanta Sulitelma i 2010. Båda Grundsten är moderna utgåvor av beskrivningar med vandrartipps från fjällen som STF tidigare utgav (Pocketutgåva med turbeskrivningar finns ännu). Dessa nya böcker er milt sagd ”guldgruvar” även om det mest är silverfynd att området är känd för...

Boken av Fowelin hittas tillsamman med en mängd internettipps på Utsidan.

Har försökt undvika vissa redigeringsproblem i artikeln (datorn ”låste” på skrivbordet och sa någonting om ”script-fel”), möjligen pga ”för mycket formatering” av t ex länkar (för många?), genom att inte börja länkar med ”http:// och www”. - Ursäkta för detta lite extra besvär för dom som vill följa länkarna, men jag har faktisk tvungits börja flera gångar på att upploade artikeln och foton ånyo.

Av samma skäl har bilderna minimerats något och är försedd med ”klickbar zoom”.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2010-09-27 17:04   QRP
Betygsätt gärna: 5
Intressant läsning!
 
2010-09-27 20:18   Håkan Friberg
Innehållsrikt och lärorikt. Dina texter liknar inga andra.
Tack!
 
2010-09-27 22:25   thegedd
Intressant text och fina bilder i albumet....
 
2010-09-27 22:50   gusbo
Fin tur! Jag uppskattade särskilt att du gjort fina detaljbeskrivningar av magnesitgruvan, flygplanen och annat. Diskussionen kring vägen mellan Saltoloukta och Guhkesvaggebron var också mycket värdefull. Den sträckan är inte rolig. När jag gick där tog den nästan en hel dag. Tack också för översättningen som jag tycker fungerar bra.

Tråkigt att du gjorde illa knät och foten. Kanske skulle du kunna banta packningen lite mera. Runt 25kg är definitivt möjligt, även med ganska traditionell utrustning.
 
2010-09-27 23:43   OBD
Mycket intressant och lärorik text med fina bilder.
Jag kommer säkert att gå tillbaka till din berättelse mer än en gång.
 
2010-09-30 10:13   dHANScan
även TACK TILL UTSIDAN'S TEAM som fixade några av de länkar jag inte själva lyckades så bra med
 
2010-09-30 19:09   sm5jyp
Hej!
Snöbryggor skall man vara yttersförsiktig med att korsa. Jag sprängde snöbryggan över Tjorno för några år sedan. Två ungdommar hade korsat den utan problem vid 18 tiden på kvällen. Jag skulle gå över kl 4 på morgonen efter. Förankrade med min ryggsäck på sydsidan. Med säkrings linan i ena handen och staven i den andra gick jag ut till en större sten. Tog ett steg ut på isen. Kollade med staven om den var säker.
Den rasade med ett dån i sin helhet. Tur var att jag hade 30 kg som ankare. Tog mig tillbaka och valde den säkraste vägen istället. Den ligger ca 100 meter nedströms stigen. På nordsidan finns en liten tjärn. Här delar sig jokken i tre armar. Tyvärr så är det en rasbrant från söder som man skall nerför. Där nere brukar jag dela min packning. Tar mina skor och kamera. Med sandaler och neprensockor går jag sedan över och samtidigt kollar hur jag skall gå där det är lättast. Tillbaka och en grundlig koll på botten för nästa vända skall jag ha 30 kg på ryggen.
Nu är man säkert över. Nästa jokk som man skall korsa i dalen är inte svär. Men man skall hålla 10-20 meter uppströms om den stora stenen. Här är inte vattnet djupt. Men man skall inte gå nedanför även om det kan verka lockande. För det är ett fall där vattnet stupar brant ner.
Har gått denna sträcka 5-6 gånger så jag tror att jag har hittat bästa vägarna.
Ingvar Petersson
Uppsala
 
Svar 2010-10-01 08:53   dHANScan
hej Ingvar
fina tipps du har där. Nej man får inte lite på snöbryggar. Om man med tippsen från Utsidans snöbryggatråd, från Grundstens' och Fowelins' böcker och med "näsen i rätt väg" ger sig iväg vid de snöbryggsjokker man skall försöka korsa, skall det nog gå bra (som lyckligtvist också skedde i ditt exempel)
 
2010-10-02 22:03   BrittMarie
Du har ju nästan skrivit en hel guidebok!!! Mycket användbart för kommande turplanering.
Men så tungt du bär...tältet på bild ser uttatt vara ett likadant som jag har med på tur med sällskap och jag tycker egentligen att det är alldeles för tungt då också!
 
Svar 2010-10-11 10:26   dHANScan
hej Britt Marie
ja jag så i en av dina bloggar från augusti 2010 att du har det samma Bergans compact3.
Du är rätt att det är lyx att ta med ett så stort tält, men jag gillar apsiden när man får stanna lång tid i tältet. Jag har engång sparat på vikten genom att byta de plöckar som hörde till, till dom jag hade från gamla tältet.
Enda nackdel ved tältet tyckar jag är det bildas ganska mycket kondens om det inte blåser. I några fall kan man då kanske hålla dören öppet
 
2010-10-26 23:46   fowwe
Jag har återvänt till din artikel flera gånger och hittar nya detaljer att glädja mig över. Håller med BrittMarie, detta är nästan en hel guide med massor av intressant information.
Och jag gör mitt bästa för att vara nr 2 efter dig att rapportera fåglar i Sarek, men frågan är om det lyckas? Det är väldigt imponerande att du skriver så bra på svenska, jag lyfter på fjällhatten för detta.
 
Svar 2010-10-30 14:35   dHANScan
- hoppas inte din fjällhatt lätter. Eftersom debattkulturen som mest är så oerhört fin här på Utsidan tycker jag det är en bra utmaning att pröva hålla samma höga standard - även på att skriva svenska om man kan. Kanske finns det någon dag även folk som bemärker där står "svenskt" på CV'et, folk som kanske kommer på att behöva folk som kan just det eller andra språkkompetenser
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Aktuellt: Glidsnöskor