Mest om svenska fjällen.

Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.

Användarnamn: Anders_sthlm

Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.

Mer på profilsidan


Rummet på fjället.

Den Goda Fjällvandringen kräver en bra miljö att vistas i.

 

Vi bär i dag med oss vårt lilla moderna tält, vårt eget lilla snigelskal på ryggen. Tillverkat av lättviktig nylon och konstfiber som på natten omsluter det oss och håller oss både pigga och aktiva så länge vi nu önskar det. Tältet är vårt personliga val oftast: Det blir vårt lilla hem och blir vår egen lilla värld.

Våra egna utsikter, och våra egna upplevelse-horisonter, både dom verkliga och dom overkliga, tar sig gärna en utgångspunkt ifrån den plats vi placerar vårt lilla enmanstält just i. Landskapet med tältet ger en frihet i detta. Allehanda far diskussionerna kring vårt tältande, än hit och än dit. Modernt, och hyperlätt ska det vara idag om det ska vara tält. Ett rum skapat av en tunn nylonvägg. Ett rum för individualitet.

 

Ska det vandras blir det med tält. Få av oss idag tänker på hus när dom tänker fjäll.

Det stora sociala rummet som bygger upp fjällupplevelser grundar sig på omgivning, inställning och miljö. Den alldeles egna och om inte fantastiska idén om den ‘Goda Fjällvistelsen’ för just Dig, tar sitt unika avstamp i just tältet idag, till skillnad mot förr, då det begav sig i Fjällstugor eller på så kallade Fjällstationer..

Och före det: kanske i en sur gisten kåta eller under en gles gran.

 (Boende i kåta på Barturte 2000)

I dag är ett privat tält utrustad med en modern design, detaljer, dragkedjor hit och dit. Mest är det dock i plast.

Plast och silikon, trångt, fast behändigt. Tältet ger fjällvandrandet en egen variation, nya platser att ständigt spänna upp det på.

Utsikter hit och dit. Vyer som betraktas som egna.

Ett frenetiskt fotograferande hör ofta till det egna tältandet, och oftast en överdriven ‘jagkänsla’ kännetecknar vårt samtida fjällvandrande, vi får det på köpet med just med tältet. Det är ‘Tältet och Jag‘. Tältet kan vi tacka för det. Tältet gav lösningen till den exklusiva upplevelsen. Likaså verkar tältet stå för den märkliga idén om den sanna och äkta naturupplevelsen.

Få personer sätter dessutom upp sitt tält på andras tältplatser. Tältet är dessutom vårt eget revir.

 

(reklambild för Aktotält. Hilleberg)

Det finns mycket att säga om det enkla tältandet. Jag släpper det pratet här nu i alla fall..

Omsorgen kring fjällens upplevelse tedde sig dock en gång annorlunda och skapades ursprungligen ur en annan vinkel än just tältets. Tältandet fanns liksom inte med på kartan då det hela började.

Det var ett annat perspektiv en gång i tiden.

Med en utpräglad känsla för gemenskap, urbild och gemensamt kulturarv och värdeläggande grunder utifrån ett folkhems födelse i vårt land, ville då arkitekter, folkbildare och fotografer, skapa samhörighet som alla kunde dela och deltaga i.

Man ville skapa ett gemensamt rum, även uppe på kalfjället. Ett Rum att bo i. Ett Rum som inte var privat, utan allmänt.

Ett rum för alla.

Vi skulle alla demokratiskt då och nästan lika, kunna blicka ut över en Lapport, ett Sjöfall, en Midnattssol ifrån en gemensam Veranda, eller åtminstånde ha möjlighet att vandra upp för samma slags sluttning som de andra gjorde. Bestiga en hög topp utifrån en gemensam frukost i en matsal, och på kvällen återvända till en betraktelse i ett gemensamt vilorum.

Omtanken och omsorgen kring vår vistelse i fjällen grundades och skapades i all väsentlighet utifrån de gemensamma miljöer som kom att bli startpunkter för vårt boende. Dessa var: Fjällstugan och Fjällstationen.

Även arkitekturen i dessa byggnader avspeglar och kom säkert att påverka vårt vandrande.

Dessa två typer av byggnader utgör något som påverkar oss.

Ända tills det lilla individuella tältet dök upp!

 

Arkitekten John Åkerlund. 1984 -1961

Arkitekten som jag här syftar på var John Åkerlund. Han som ritade en hel del under sin karriär, Han som kom att på något vis även påverka nästan våra alla fjällstugor och fjällstationer.

Alltsedan, från Tarrekaise- och Varvekhyddornas små och primitiva och stillösa skjulliknande konstruktioner, vid förr-förra seklets början, Till därefter, inpå nittonhundratalet så kom fjällstugans utveckling framöver sätta sin prägel på vår uppfattning och upplevelse av fjällen. Både estetiskt och praktiskt.

Fjällstugorna har inte fallit ned ifrån himmelen eller snidats till av en tillfällighet alltså, vilka somliga här tycks tro. Det ligger ett stort arbete bakom alla dessa, likväl som det ligger arbete att skapa ett modernt och funktionellt tält. Bakom varenda kåk såväl som tält finns en arkitekt.

(Saltoluoktas ursprungliga fasad utan paneler och målning)

(Orginalskis till Saltoluokta 1917)

 

Dessa fjällstationer som just Åkerlund ritade och stugor, har kanske kommit att bli viktiga och epokgörande byggnader. I mitt tycke har dom ett stort värde för oss alla. Dom anses med rätt återspegla vårt kulturella arv om våra fjäll.

De flesta av oss vill bo i dom numera. Dom är ytterst folkkära, helst bor man i dom gamla delarna.. Som i överdelen på gamla Kebnekaise... I romantiska knarriga Saltoluokta... eller i Kvikkjokk vid brusande Kamajokk, och så..

Allt detta och mer därtill är som sagt Åkerlund.

(Vålådalen orginalinteriörer  Lars Åkerlunds Arkiv)

Åkerlund ritar så det står vilda till, under en lång tid, i trettiofem år. Mest och bäst ändå av Åkerlund är: Tärnaby och Vålådalen. Inte så kända idag kanske.

Åkerlund står för det mesta under denna så kallade ‘Guldålder’ och det mesta är även detaljer i hembygdsstil och känsla av ‘nått slags svunnet’ Dalarna eller Hälsingland, där då Elsa Gullbrand, Ottilia Adelborg, tidlöst väver tyger och bonader till förhängen, pottskåp, vävd förlåt i lin, till skänkar hörnskåp och handdukar som vi torkar händer på.

Kockums bjuder vita emaljkaraffer med grön bård att skölja händer i.

Dekormålningar av Eric Jerkhe i avmätta kulörer.

Åkerlund ritar själv, dörrar, stolar, lutar av bord och stolar hejvilt i dessa byggnader. Färgsätter matsalar i mättat rött och brunt, slipar golv, kalkmenar stora öppna spisar för allas gemensama trevnad och bygger upp totalmiljöer för oss. Miljöer där vi gemensamt vilar ut. Våningssängar i dalablått och stänkmåleri i trapphus.

Åkelunds miljöer i Saltoluokta, Kvikkjokk, Abisko, börjar idag framstå mer som unika vistelser ungefär, som att vistas på dyra exotiska koloniala hotell som: Raffles i Singapore, Strand i Rangoon och Oriental i Bangkok, Estetiskt fulländat, avmätt och trivsamt.

John Åkerlunds epok som ‘hovarkitekt’ till STF börjar med Helagstugan 1916 och slutar med Sitasjaurestugan 1950. Efter det verkar man i alla fall utifrån STF’s horisont ha tröttnat på denna ihopkokade hembygdsromantik och stilen ter sig rätt jolmig och nostalgisk. Nu när man har andra krav mer än hembyggd och nationalromantik.

 Det blir ju femtiotal i världen och andra stilideal är rådande. Märkligt nog är det nu dessutom tältandet tar fart och den individuella fjällskildringen börjar mera ta form.

Fjällets boende skalas av mer, även i stugorna på kalfjället och det koncentreras och fokuseras på aktivitet mer än vila.

Fjällstationen blir inte målet för vistelsen. Den blir utgångspunkten för vandringen.

Funktionen, är mer nu bara något än vilsam romantik och nostalgi och ro. Och det gör sig gällande i diskussion om rummet...

‘Sportstugan’ blir idealet i hela landet. Ekonomiskt överkomlig och demokratisk.

Sportstugan tar över allt mer och blir nästan prototypen för lättviktstältet.

Man vill nästan nu överlåta fjällboendet och konstruktionen av fjällstugan, mer på dom som har erfarenhet av fjällen, just till dom som utövar den nypåkommna 'Fjällsporten' Det är även nu här fjällvandringen förvandlas av sportfanatiker, bergsbestigare, skidåkare och andra fysiokrater med idéer om just idén om den ‘Goda Fjällvandringen’ ska gestaltas. Alltså utifrån deras egna perspektiv.

I Vålådalen som är ett idécentrum under Olanders tid förs diskussioner om dessa nyare attityder. Man har idéer att låta ‘en bred allmänhet’ dvs. alpinister, skidåkare och sportiga fjällvandrare komma med ritningar till nyare och modernare hus. Arkitekturen ska avpassas till dom som använder den.

Tore Abrahamsson kommer då senare, på sextiotalet kommer in i bilden med en nyare och mer funktionellare fjällstuga, och ritar stugor även här, även nu med en gemensam och rationell aspekt på fjällfolk och funktion.

Men, även här står samkvämet i centrum. Det gemensamma rummet!  I det, där vi alla är något inför varandra. Rummet där vi berättar för varandra om vår vandring. Lyssnar till andra.. Köket där vi gemensamt lagar vår mat, utan att bli uppassade av andra. Vi diskar nu själva, hämtar vatten och sover tillsammans och pratar med varandra nu, men inte i en arrangerad Dalamiljö utan nu med :‘funktion, enkelhet och helhet’ som mål.

Fjällstugan för oss samman.

Den märkta leden på kartan leder till en stuga. Den går vi in i. Det enkla livet adlar oss. Vi traskar vidare.

Bakom knuten lurar lättviktstältet och den dag då vi alla splittras och går vår egen väg och sover i vårt egna rum av vävd plast..

1960 tal Abrahamssonstugan STF arkiv

 

 

Få fjällvandrare vet att den äldsta stenstugan i Kebnekaise, den som är grunden till det nuvarande Keb’ är ritat faktiskt av en annan arkitekt. Han heter: Fredrik Dahlberg och ritade den 1906 åt STF.

 

(Kebnekaises ursprungliga stenstuga, här färdigbyggd år 1908 ritad av Fredrik Dahlberg)

John Åkerlund som sedan, ju satte sin del av huset ovanpå, denna stenstuga, gjorde det år: 1923. Man bör betänka att det var med en viss kritik han gjorde det. Redan dåpå tjugotalet  insåg man inte att Kebnekaise skulle växa ännu mer. Men det har det ju gjort i omgångar sedan dess, och lär nog fortsätta att utvecklas och bli ännu större än vad vi anar i framtiden.

Saltoluokta brukar annars betraktas som Åkerlunds mästerverk.

 

En annan stuga då,

Den berömda lilla minimala fjällstugan uppe vid Sulitelmas fot. Sårjåsjaure. Den där stugan som har ett namn.... Den som kallas för: ‘Konsul Perssons Stuga‘. Ja, den är även ritad av John Åkerlund. Folk tror på nått vis att den uppstått, typ.. ur inget ,där på grusstranden vid sjön vid Sulitelma och bara finns där som inget hänt, eller att ‘Konsulns dotter‘, Martha Henning byggt den av egna händer .. att hon skulle då själv sågat och spikat av någon religiös uppenbarelse inför fjällens där skönhet eller efter nått farsarv.. Ungefär som den Heliga Birgitta skulle fallit ned i bön i Jerusalem och Kristi Kors uppenbarat sig för henne ur marken.

Så är det inte.

Åkerlund ritade den för STF, år 1921.

Sårjåsjaurestugan. Nordiska Museets Arkiv

 

Det fanns en underlig detalj i den märkliga stugan. En serveringslucka, i metall fanns en gång i väggen, påminnande om en svunnen tid.Den kunde öppnas utifrån det minimala köket eller tamburen. Jag vet inte om denna lucka idag finns kvar.Man kan ju tro att ‘Konsuln Själv’ skulle få groggen serverad genom den. Det är en väldigt underlig detalj i den svenska fjällstugans arkitektur, unik på sitt sätt..

Stugan har tyvärr på ett tämligen töntigt och ovarsamt sätt restaurerats alltför hårt nyligen. Ursprungligen var stugan inte alls målad i tomat-rött,den nya färgen är plastigt gräll och slår sig i landskapet. ej heller fanns det dessa vita hörnfodringar och vart tog stormluckorna vägen?.. Ett trist alltför stort svart plåttak täcker stugan idag och allehanda töntiga  'gulli-gull-skyltar' pryder väggarna.

Det är trist när orginalarkitektur förvanskas och banaliseras. 

 

 

 

 

Det utbyggda träslottet i Abisko efter 1938 tillbyggnader.

(Skiss till Abisko 1917)

När Åkerlund under 1920 talet arbetar fram sina fyra stora fjällstationer kan man ju fråga sig vad han tänkte på? Nu i dag, förknippar man ju dom i allra högsta grad med fjällen och dess egenart. Men om ni tänker till lite, så har ju inte fjällen någon egen arkitektur mer än den egna samiska.

Men Saltoluokta är ju egentligen inget annat än en stor svensk karolinsk herrgård. Tärnaby en stor Hälsingegård. Kvikkjokk och Vålådalen någonting är ju mer i klang från en rik by i Dalom.

Det märkliga är, att en medveten och kompetent arkitekt, med en stark känsla för 'Platsens Ande' påverkar oss och skapar vår uppfattning om fjällen i god tro tycker vi att så ska det se ut så.

Just för att det nu ser ut så. Det är arkitekturens makt.

För när vi gått oss väldigt trötta av vårt eget vandrande med tält. Ja, då ligger ju fjällstationen där som ett hägrande slott..

En annan kul grej.. Åkerlund ville inte ha stoppade möbler i sina boningar.. Han tyckte att ‘fjällvandrare var så ruskigt kletiga av sig’-(av myggolja alltså.). Så det blev till att sitta på hårda trästolar utan kuddar.

När gamla Abisko brann ned var det många som mumlade om ‘att dessa ruggigt obekväma trästolar höll och inte gick i kras, när dom kastades ut ur fönstren och inte gick sönder.’.

I dag har vi svårt att tänka oss att stolarna på Saltoloukta skulle ersättas av något annat.

Stol på Saltoluokta fjällstation i orginalskick.

 

 

Här en något’ så när, komplett lista på de byggnader & prylar Åkerlund ritat för oss i fjällen:

 

Helags, Stensdalen, Lunndörren 1916

Utrustning för fjällstugor/bord/stolar 1924-33

Johanssons Pensionat, i Tällberg, i Dalarna 1917

Abisko, gamla Turiststation. Ombyggnad där av Arborelius trähus 1916, kompletteringar:1925-43.

Saltoluokta turiststation 1916-1919

Sårjåsjaurestugan 1921

Vålådalens turiststation 1921-22, utvidgad 1932-41.

Förslag till stor turiststation vid Aktse 1923

Sylarnas turiststation 1923 och 1930 (nedbrunnen)

Tillbyggnad av Kebnekaise 1924, skiss 1921

Toppstugan uppe på Keb, 1923,1948

Åkerbladhs Pensionat i Tällberg, Dalarna 1924

Sophus vid Kebnekaise turiststation 1925(rivet)

Lampor till STF 1925 och 1930.

Tärnaby Turiststation 1926

Kvikkjokk Turiststation, 1926-1928

Åreskutans toppstuga -skissförslag. 1934

Aktse 1930

Storulvån, tillbyggnad 1931-1933 (nedbrunnen)

Småstugorna kring gamla Abisko 1932(rivna)

Stensdalen (igen)1935.1939

Grövelsjöns turiststation 1936-39

Abisko ombyggnad (igen); nu 1937-1938

Stensvallens turistanläggning Hälsingland 1938

Storkuken Jämtland 1938

Pårte 1939

Abiskojaure 1941

Kieronstugan 1942-(Nedbrunnen idag ,tror jag).

Helags ombyggnad (igen), 1943

Medstugan Jämtland 1947

Nikkaloukta gamla turiststugan 1947 (riven)

Blåhammaren ombyggnad 1940

Abisko, den nya turiststationen 1949-52

Sitasjaure 1950

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-10-31 17:54   tbergman
Tack för en fin folkbildande insats Anders. Jag kände inte till Åkerlund sedan tidigare och inte heller att Abrahamsson ritat fjällstugor.

Att dessa åkerlundska och abrahamssonska rum har något extra blev jag varse då jag och mina vandringskamrater i höstas inkvarterade oss i ett fyrbäddsrum i en av de nyare stugorna i Kebnekaise (tror det var Jägaren). Efter nätter i tält skulle det bli skönt med ett modernt husrum, tänkte vi. Men nattsömnen blev inte vad vi hoppats när vi väl trängt in oss i det lilla panel-kyffet till rum, i den studentkorridorslika byggnaden. Avsaknaden av arkitektonisk idé blev uppenbar och barack-känslan var den som dominerade rummet. I sovsalen på övervåningen på huvudbyggnaden har jag alltid sovit betydligt bättre, med dess öppna och inbjudande atmosfär. För att inte tala om i Njunjes-stugan (ett typiskt Abrahamssons-bygge om jag tolkar ritningen rätt) eller Konsul Perssons stuga.
 
Svar 2010-11-01 21:09   Anders_sthlm
Jo. Nog är det kanske så.. Lyhördhet klagade man tidigt på och dessutom dålig design, ungefär som vi klagar på tältvävar idag. Gnäll kring gemenskap och boende har alltid funnits, varhelst det gestaltats sig.
Men, som sagt: Det har varit få förunnade att kunna ha en genial skaparförmåga och en konkretion som John Åkerlund eller som Tore Abrahamsson haft. Att kunna ge beskrivningar i miljö och rumslösningar till andra, generöst och samtidigt folkligt och utan att själv framhålla sig. Det är stort det tycker jag.
Få har dessutom kunnat få möjlighet att placera ut Fjällstationer och Stugor i jungfrulig miljö.
Om man tänker på Kebnekaises byggnad och allt vad det egentligen innefattar för vår identitet som fjällvandrare så har byggandet kring det ‘gemensamma rummet’ alltid ställt krav, och sedan i sin tur genererat krav.

Ytterligare: Vi ser ju gärna Sårjåsjaure som det helt unika. ‘Den lilla yttersta hyddan’ då i det vackraste av allt vackert, kanske.. det mest förfinade av stugor. Stuga i karg och ödslig miljö. Landets vackraste plats och så vidare.. Men det ligger en mänsklig historia bakom det hela.

Jag har fått en hel del mejl kring Kebnekaise fjällstation och dess tidiga byggnad. Folk tror att det var Borg Mesch som på nått vis själv byggde huset i Stenstugan i Keb’ eller Folke Wancke själv, som ritade den. Men så är det inte.
Orginalet och skissen av Fredrik Dahlberg till den lilla trerummiga stenstugan gavs sedan till John Åkelund av STF. Ritningen finns i dag i Aktitekturmuseets arkiv.


Jo nog är det synd att Skarta-byggnaden i Keb’ inte längre är publik. Men, i framtiden kommer den nog bli det och tro mig den dag kommer nog, då vi även kanske ser som fjällvandrare Abrahamssons arkitekturgärning för oss mycket mer tydligare och klarare och inte bara ser honom som en fjällpedagog utan även den arkitekt han ändå är.
 
2010-11-01 18:19   äventyrssugen
Det sociala rummet har väl flyttat hit, till nätet? Vi går runt med våra individuella tält och är sen sociala när vi kommer hem.
 
Svar 2010-11-01 21:18   Anders_sthlm
Bäste ‘äventyrssugen’ !
Mja..Kanske det. Visst har du rätt i det. Beskrivningar kring fjällvandring handlar väldigt mycket idag om just tältande och problem & upplevelser kring det. Naturupplevelsen tar sig ju sin avstamp i just tältandet och den bygger ju på att man kommer väldigt nära naturen i det rummet.
Men nu handlade ju det jag skrev om det ‘sociala rummet’ om boendet på fjället det som vi trots allt bor i tillsammans och som är byggt av andra, och det rummet som skyler oss.
Fanns inte det rummet skulle nog inte ens det andra finnas.
 

Läs mer i bloggen

Det våras för Gotland.

Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023

You only live twice.

You only live twice...

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Tanklöst, Omoget och Egoistiskt.

Graustäde Fiskeläge Fleringe. Gotland


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg