Artiklar > Sareks dimmor

Sareks dimmor

Av: albinh

1

Det sker gradvis, vårt inträde i Europas sista vildmark. Det är redan eftermiddag när vi kliver av bussen i Kvikkjokk. En asfalterad väg drar genom byn. På ryggen en allt för tung ryggsäck. Också i år har jag beslutat packa lätt. Jag sparar och snålar. Väger och räknar. Sedan sista natten innan avfärd. Några hekto godis ryms i sidofacket; Ett extra kamerabatteri kan nog komma till användning; En bok för högläsning; Ett par extra sockar känns tryggt. Nu väger min ryggsäck tjugotre och ett halvt kilo när vi lånar vågen på turiststationen. Kerstins precis fem kilo mindre. Packat är packat tänker vi och lastar över en proviantpåse i Kerstins ryggsäck.

Bilvägen blir i tur och ordning parkeringsplats, traktorstig, vältrampad kungsled. Fast led är kanske inte rätt ord. Det har regnat kraftigt under dagen och det är mer vattendrag än stig där vi går. Vattnet forsar över kängorna. Än är de väl insmorda så vi plaskar morskt framåt.

Skogen mörk och trolsk, när granen dominerar. Ståtligare när tallen tar över och ibland bara hemtam när fjällbjörken får härja fritt. Som alltid i början av vandringen underskattar vi avstånden. Vad vi trott vara sex avverkade kilometer tvingas vi revidera till tre. Ryggsäcken skaver och klämmer. Justerar om och om igen ryggsäckens axelband. Det är som det ska på fjällvandringens första dag.

Magen säger ifrån, och nere vid Unna Dáhtas strand äter vi vår första middag. Med fantasi och en stor portion tålamod har Kerstin lagat, torkat och i plastpåse förslutit våra middagar. Nu lagar hon kycklinggryta med ris medan jag ser mig om efter tältplatser. Maten smakar förträffligt men med tältet är det värre ställt. Skogen är snårig, gläntorna sluttar både hit och dit. Stärkta av maten och månader av uppdämnd vandringslust beslutar vi fortsätta ytterligare en bit.

En duglig tältplats dröjer någon kilometer. Det är blött, stenigt eller snårigt. Ofta allt ihop samtidigt. Under en gammal gran, där Unna Dáhta möter Stuor Dáhta, finner vi en till slut hyfsat plan öppning i skogen. Med ryggen mot den kådiga stammen njuter vi varm choklad innan vi kryper ner i sovsäckarna. Där är det varmt, men luften kring näsan är kylig.

2

Lång och lat blir vår första morgon. Kaffet ska kokas, gröten ska ätas och kropparna mjukas upp. Fåglarna däremot tycks inte unna sig någon vila. De flyger fram och åter över vårt frukostbord i den täta skogen. Jag bläddrar i fågelboken och försöker skilja lövsångare från bergfink. Någon stor ornitolog är jag ännu inte.

Över tolv är klockan när vi börjar gå. Vänligt men bestämt klättrar stigen uppåt. Fort går det inte för oss. Stegen är tunga och blommorna många så visst lockas vi ofta stanna för att bläddra i floran. Barrträden blir färre, björkarna fler och på någon timme har vi för gott lämnat gran och tall bakom oss. Enahanda blir det ändå inte. Hedbjörkskog, med marken vit av ekorrbär och färgsprakande ängsbjörkskog avlöser varandra.

Även skogen har en ände. Först en kall vind förbi. Ljuset bryter igenom. Trevande kommer utsikten. Här breder myren ut sig i gulbruna, långsträkta vågor. Bortom myren reser sig Pårek.

I skogen har vandringen fart men saknar riktning. Norr och söder kan göra det samma när det är björk vart än man vänder huvudet. Här på myren gäller det omvända. Blicken är stadigt fäst i fjärran. Målet är tydligt och riktningen given. Men stegen obetydliga. Förloras i mängden.

Vinden som ligger på från väster får fritt spelrum. Kyler och drar upp huvan. I lä bakom ett videsnår äter vi lunch. Mot Kerstins hemlagade kan de inte hävda sig, men med ett ordentligt lager riven ost smakar även mina Tortellini förträffligt. Framåt ser vi återstoden av dagens vandring. Över myrarna, upp över Påreks breda sluttning till passet vid Stuor Jierttá. Där uppe ligger mörka moln, fångas i vinden, blåser bort och ersätts av nya. Kallt ser det ut.

Här nere i lä, med ansiktet mot solen, har vi det varmt och behagligt. Njuter vårt kaffe, tänder en pipa och bläddrar i floran. När vi reser oss för att fortsätta river snålblåsten i åter kinderna. Tack och lov är myrarna välspångade och snart är vi åter bland björkarna. Följer en stig, förlorar den och finner en annan. Den lockar oss allt för långt åt väster. Tvingas inse vårt misstag och viker av in i bland den tjuriga björkskogen. Öster om vistet växer ofantliga videbälten. De värsta undgår vi men det blir en seg och tråkig vandring. Trötta och hungriga ger vi upp – passet får vänta till morgondagen. Vi slänger av oss ryggsäckarna bland tusentals gula blommor. Rosenrot, smörboll och kvanne glöder i kvällsljuset. I en liten bäck tvättar jag av mig i det kalla vattnet. Huttrande reser jag tältet. Fortsätter huttra när jag äter middag. Inte förrän jag ligger i sovsäcken med en liten värmande whiskey kommer värmen tillbaka.

4

Lika kallt som det var när vi la oss är det varmt när vi stiger upp. Jag somnade i ullunderställ och vaknar svettig i strålande sol. Att man aldrig lär sig. Ute är himlen klar och luften stilla. Vandringens första lämmel gör oss sällskap vid frukostgröten. Medan jag äter ser jag söderut, över landskapet som fört oss hit. Nedanför mig ser jag sjöarna vi passerat. I sydväst Darregájsses förvånansvärt dramatiska toppar. Mot öster ramas Favnojavve och den karaktäristiska Huornásj vackert in av Gállakvárre och Unna Jierttá. Mellan dem blänker Gállakjávrre i solen. Visst är det vackert – men visuellt platt. Frustrerande svårt har det varit att fotografera. Snårig skog lyckas mig sällan på bild. Sedan Påreks tröstlöst breda sydsluttning. Först bara förgrund, sedan bara fond. Platt vilket som. Jag kastar en blick på kartan och längtar framåt, mot den topografiska täthet kartan lovar på andra sidan passet.

Trots motlut är det med lätta steg vi börjar röra oss. Videsnåren krymper, tunnas ut och försvinner. Gräset byts mot sten och mossa. Uppe på platån hälsar vi glatt vännen Isranunkel. Oändligt sakta växer nästa dalgång fram. En dryg kilometer får vi vandra med endast Gådoktjåhkkås toppkam som påminnelse om vad som väntar. Sedan händer allt mycket hastigt. Skájdetjåhkkå tittar fram. Snart också glaciären vid Gådokgaskatjåhkkå. I öster breder Ivarláhko ut sig. Marken faller undan under fötterna. I en rasande fart tar vi oss ner för sluttningen. Skrämmer upp några ripor i farten. Sitter sedan vi med trötta knän och glada miner nere vid Gådokjåhkå. ”Äntligen”, säger vi i mun på varandra. Nu känner vi igen det Sarek vi lärde älska förra året. Solen skiner och glittrar i den strida jokken. Här nere är dalen grön och runt oss höga, svarta toppar. Vi unnar oss en ordentlig paus, tvättar kläder dricker kaffe, och ser en labb slå sig ner på andra sidan jokken.

Under den korta aluminiumbron forsar jokken vit, djupt utskuren i en ravin och i öster ryttlar en fjällvråk som för att poängtera dramatiken. Stigen tunnas ut och försvinner och snart får fötterna styra sig själva över mjuk hedmark.

Bårddejiegnja dominerar blickfånget. Solen bländar. Bländar dubbelt när den speglas i den blanka isen. Landskapet böljar svagt och panoramat ändras ständigt. Långt inne i Jiegnavágge ser vi Unna Stuollo som en yxegg. Skájdetjåhkkås södra förtopp är visserligen inte hög men brant som en vägg. Vi rundar den och viker av in i Skájdetjågåsj (ej namngiven på kartan). Även den dalen ger vid mynningen ett grönt intryck, inte alls den stendal jag föreställt mig. Skájdejågåsj övertvärar vi utan problem vid tillflödet från Lullihavágge och slår läger bland några små gruskullarna. Här finns gott om fina tältplatser. Bortom de små kullarna reser sig Gaskatjåhkkås majestätiska siluett svart, djärv och pyramidal.

Efter en middag av potatis med viltskav, promenerar vi upp till Lullihatjårros glaciär. Den ärrade isen faller ner i den gröna sjön. Runt oss svart sten. På kartan är den en liten fläck men här i verkligheten är det både dramatiskt och storslaget. Kerstin stannar nere vid sjön medan jag fortsätter upp över de stora blocken sydost om glaciären. Högt uppe bland klipporna skrämmer jag upp en liten snösparv. Stannar, följer den med blicken och blir rädd själv. Det finns något mycket ogästvänligt hos glaciärer, i synnerhet när de betraktas stående på vingliga stenar. Få naturfenomen har en så påtaglig inverkan på mitt förstånd. Det går fort, kanske oansvarigt fort, neråt innan jag lättad gör Kerstin sällskap nere vid sjön.

5

Kerstin brukar säga att hon stammar ur en släkt av dalkrypare. Också jag följer hellre höjdkurvor än korsar dem. I dag ska vi ändå ge oss på att bestiga Alep Stuollo. En ordentlig frukost och så ger vi oss av norrut, in i Gaskavágge. Det sluttar svagt uppför och marken är stenig men lättvandrad. Framför oss en klarblå himmel, bakom oss ett kompakt, om än inte mörkt molntäcke. Vid passpunkten viker vi av mot sjön 1440 uppför en både brant och stenig sluttning. Ibland måste vi ta händerna till hjälp när vi stretar upp bland blocken men vi når sjön utan missöden och med gott humör. I söder störtar Gasskatjåhkkå svart ner i sjön, i norr en brant sluttning upp mot toppen på Alep Stuollo. I det gröna vattnet flyter stora, bländvita, isflak.

Vid den skönt ogästvänliga sjön äter vi vår lunch innan vi fortsätter uppåt. Vi följer en grusrygg, klättrar över större block, hittar mossbelupna fläckar där det är lättare att gå. Plötsligt försvinner marken framför mina fötter. Alep Stuollos västsida stupar brant ner mot Lullihavágge. En halv kilometer längre ner rinner en jokken som en hårfin linje genom den steniga dalen. Vi har nått toppkammen. Utsikten västerut tar andan ur mig. Med försiktiga steg följer vi kammen söderut mot den rösade toppen. Väl där inser vi vårt misstag – det är inte toppen vi bestigit. Den ligger några hundra meter längre norrut och är ett tjugotal meter högre än förtoppen vi slagit oss ner på. I fjällen ska man inte vara småsint, tänker vi, och sitter kvar där vi är. Vi turas om att posera på toppen, jag fotograferar panoramor på både höjden och tvären. Äter välförtjänta chokladrutor och försöker få karta och verklighet bli sams.

Redan under uppstigningen fångades våra blickar av ett särartat fjäll i nordnordost. Det tycks resa sig ett huvud högre än resten av Sarek och dess sidor stupar tvärt. På kartan känner vi igen det som Bierikbakte. Resten av Ähbarmassivet är också framträdande och ger ett vasst och tvärt intryck. Till vänster syns Sarekmassivet med Tjågnårisjiegna som mest framträdande element. Till Lulihalahko ämnar vi oss imorgon men redan idag får vi storslagen överblick. Sjöarna glittrar i solen och platån tycks välkomnande. Här och var syns gröna fält som borde göra goda tältplatser. I söder avgränsas utsikten av Gaskatjåhkkå. På närmare håll syns Unna Stuollos och Lulep Stuollos kammar i intressanta kompositioner.

Alpinister må fnysa åt vår ”bestigning”. För mig är det en av de starkaste upplevelser jag haft i fjällvärlden. Nya möjligheter skymtar. Här uppe kastas perspektivet om. Rör man sig där nere i dalgångarna blir fjällen snarast ett tomrum, en inramning kring trånga, vida, gröna eller grå dalar. Här uppifrån byter förgrund och bakgrund plats. Nu är det topparna, ryggarna, massivet som dominerar och dalarna blott den luft som behövs för att de ska framträda. Nöjda börjar vi nedstigningen.

6

Bryter tältet i jämnmulet väder och vandrar in i Lullihavágge. Block och snö gör dalen svårframkomlig. Stannar vid passpunkten för att med kartan reda ut vad vi ser i dalens mynning. "Men du", säger Kerstin och sätter fingret på en liten tvärdal. Visst ligger de bruna höjdkurvorna tätt, men kanske inte ogörligt tätt. Lullihavágge har vi hur som helst redan fått nog av. Värt ett försök, enas vi om. Vi fortsätter norrut, håller högt för att inte förlora höjd.

Dalsidan är brant och här och var ligger stenarna mycket löst. Stora block som tycks säkra som urberget ger vika där vi går. Vi skråar under näsan som markerar tvärdalens utlopp, fortsätter uppåt, klättrar fast, går ner och tar ett nytt tag. För varje höjdmeter blir det brantare och stenare lösare. Femtio meter från krönet säger Kerstin stopp och jag är böjd att hålla med. Klokt eller onödigt försiktigt? Kanske både och. När vi börjar reträtten neråt är plötsligt allt i rörelse. Grus som rutschar, stenar som studsar ner för slutningen och vi två vandrare som hasar neråt. Vi når ett snöfält. Det är lika brant och halt men åtminstone mjukt.  Andfådda, med skakiga ben, stannar vi några minuter i dalens botten innan vi fortsätter neråt Lullihavágge. Vad som tagit oss timmar att komma upp för tar oss en kvart att rutscha ner för. Vissa genvägar är faktiskt senvägar.

Vi äter en sen lunch med några nyfikna renar till bordsgrannar. Torkat renkött, tortellini och en ordentlig dos starkt kaffe återställer krafterna och snart skråar vi in i Noajdevágge. Den gröna dalen känns som en välsignelse efter Lullihavágges rasbranter. Komna halvvägs upp i dalen vadar vi Noajdejågåsj. Än frodigare är dalens norra sida.

Här växer gräset högt mellan smörboll och smörblomma. I luften ligger ett fint duggregn som förstärker doften av kvanne. En timme får vi vandra bekymmerslöst. Sen blir duggregnet plötsligt dimma. Sikten på sin höjd tio meter. Allt vi ser är vit dimma, grönt gräs och gula blommor. Någonstans nere till vänster hör vi jokken forsa. I dalen kan vi inte gå vilse men när vi kliver upp på platån blir orienteringen ett allvarligt problem.

Rädda att förlora varandra i dimman håller vi oss tätt ihop. Att bedöma avstånd är omöjligt.  Med kompassen går vi först i sydvästlig riktning, ändrar oss till sydlig för att till sist gå rakt mot sydöst för att komma tillbaka till Noajdejågåsj. Efter vad som tycks som en evighetsvandring når vi också rinnande vatten. Hoppas det är rätt jokk. Vi följer det uppströms till en sjöstrand där vi slår läger. Kerstin lagar en ordentlig middag medan jag reser tältet bland stenarna. Går man fyrtio meter från tältet har det fullständigt försvunnit i dimman.

Denna första dag av dimma klagar vi inte. Även oväder har sina skönhetsvärden, som Svante Lundgren sa. Lika storslaget som gårdagens milsvida utsikt från Alep Stuollos topp är det att vandra genom detta platta landskap fullständigt berövad utsikt. Luohttoláhko blir i dimman om möjligt än mer enahanda, platt och ofantlig.

Under natten blåser det upp. Jag är glad, där jag ligger i min varma sovsäck, för stenarna jag lagt runt tältet. Ligger och hör regnet piska mot den tunna tältväven och en tanke går genom huvudet – om det börjar åska? Vårt lilla tält utgör säkert den högsta punkten inom flera kvadratkilometer. I huvudet konstruerar jag en åskledare av vandringsstavar innan tröttheten övermannar mig.

7

Vid sextiden regnar det fortfarande, men dimman har lättat något. Blåst bort. Ur Noajdevágge kokar det. Stora dimmtussar bolmar upp, fångas av vinden och driver iväg över slätten. Vid tiotiden kliver vi ur sovsäckarna i ett kort uppehåll, men innan vi hunnit koka gröt och kaffe är regnet tillbaka. Äter frukost i tältet och väntar på uppehåll. Vid ettiden får vi nog och river tältet trots regnet. Dimman ligger åter tät när vi börjar vandra. Vi går på kompass mot Ryggåsberget. Tar kurs mot en sten femtio meter bort, börjar gå, förlorar stenen bland tusentals andra stenar, stannar, tar ny kurs och fortsätter gå. Om och om igen. Det är ett landskap utan utropstecken vi rör oss genom. Allt är grått. Över och runt oss dimma, under oss grå stenar. Några en nyans ljusare, andra mörkare. Alla hala. Några runda, andra fyrkantiga.

Jag börjar tvivla på mig själv. Vilken ände av kompassnålen var det egentligen som pekade mot söder? Ser inte den där stenen bekant ut? Har vi börjat gå i cirklar? På något sätt måste vi fått det rätt för tids nog når vi Luohttojåhkkås ravin. På andra sidan väntar en mindre stenigt men i gengälld blötare mark. Vi får hålla högt på bergssidan för att kringgå sönderregnade snöfält.

Det börjar som ett avlägset muller. Växer till ett dånande innan vi förvånande står vid en skummande jokk. Jag kan inte minnas att kartan visat något vatten här. Tar upp den igen och får titta noga innan jag faktiskt hittar den. Ett obetydligt tunt, streckat blått streck från Svenonius glaciär. Regnvatten från isen måste ha fått den att svälla över alla bredder. Att försöka vada kommer inte på fråga. Vi gör det enda möjliga, följer den uppåt mot sin källa. Några hundra meter uppströms finner vi också några snöbryggor. Står där och tittar, försöker bedöma riskerna. En av dem tycks åtminstone för våra oerfarna ögon stabil. Det får bära eller brista. Kerstin kryper över först och snart står vi båda lättade på andra sidan.

Nästa avvatning från Svenonius passerar vi just under glaciären. Den bäbisblå isen hänger över svarta klippor och nedanför har ett deltaliknande landskap bildats. Det börjar bli sent. Trötta och tungsinta slår vi läger. Landskapet är kargt, tältplatserna få och, vinden kraftig. Från passpunkten väller dimman in över dalen. Sikten varierar från mil till meter på några sekunder. Jag har det ruskigt, men kameran får det vackert när fullmånen skymtar över Tsähkkoks nordostkam. Fram emot läggdags tilltar blåsten. "Femton sekundmeter", gissar jag och Kerstin nickar instämmande. Ordentligt med sten på tältpinnarna, så ska vi nog klara den här natten också.

8

När vi vaknar vid tiotiden har dimman lättat något. I öster skymtar Pårtemassivet men över passet i väster ligger dimman fortfarande tät. Bryter upp och ger oss in bland molnen. Det är stenigt och kämpigt. Dimman letar sig in överallt. Humöret är tjockt, vitt och luddigt. Sovsäcken är fuktig, Kängorna blöta och stenarna hala. Brant sluttar marken efter passet. Tröttsamt för knäna, men säg det onda som inte för något gott med sig - Snart har vi kommit under dimman. Några meter ovanför oss ligger molntäcket som ett tak. På andra sidan Sarvesvágge syns solen leka på fjällsluttningarna. Den förbannade dimman är över för den här gången.

För varje steg norrut klarnar himlen och när vi står och blickar ut över Sarvesvágges meanderslingor är himlen obrutet blå. Trots bättre väder är det fortfarande en kämpig vandring. Vi rör oss på skrå över blockmark. Ideligen hejdas vår framfart av små, men djupa raviner. Nere i Sarvesvágge syns marken lockande mjuk och platt. Gräset är alltid grönare på andra sidan dalen. Först när vi rundar Tjågnåristjåhkkå blir marken lättgången. Vid Tjågnårisvárásj vandrar vi åter över gräs. Humöret stiger i takt med att marken planar ut. Nedanför oss glittrar Tjågnårisjávrásj och Skiejákjávrásj i solen som en hägring.

Varje fjällvandring har ett paradis. I år är vårt här vid Njotsovágges början. Med lätta steg går vi ner till sjöarna. Vänder våra fuktiga ryggsäckar upp och ner och låter packningen torka i solen, kastar av oss kläderna och går i på den fina sandstranden. Vattnet är kristallklart – och iskallt. En snabb hårtvätt och jag står huttrande på stranden.  Solen skiner och snart är värmen tillbaka.

”Det är skönt att få slappna av lite”, säger Kerstin och det har hon rätt i. Några dödsföraktande äventyr har vi inte upplevt. Men det tar på krafterna att, som vi de senaste dagarna, noggrant välja var fötterna ska ner för att inte slinta, med kompassen treva sig fram i obefintlig sikt, stadga tältet med sten för att klara nattens storm. Att vi förtjänar mjukt gräs och solsken är vi ense om. Efter maten tar vi en kort promenad till Njotsovágges mynning. Den djupa dalen påminner om Norges fjordar. Vássjábáktes nordostvägg är en mörk massiv vägg när vi slår läger. Med solnedgången blir den först skirt gul av släpljuset, sedan röd för att till sist bli gråblå mot en rosa österhimmel. Ett varmt kvällsljus sveper in det böljande landskapet. På åsen som skiljer de två sjöarna åt vandrar några renar förbi i siluett.  I väster skymtar Padjelanta och Álátjåhkkå bortom en glittrande sjö. På sjön simmar fyra alfåglar i stora cirklar. I skymningen vaknar småfisken och sprider ett duggregn av vak över vattenspegeln.

9

Långt efter midnatt kryper vi ner i sovsäckarna. Jag somnar snart men sover oroligt. Om det är paradiset vi har utanför tältet är det rena skärselden där inne. När jag kliver upp skiner solen men luften är fortfarande kylig och det fläktar behagligt. Vássjábákte visar sig i ytterligare ett nytt ljus när morgonsolen får bergväggen att skimra som silver.

Dagen börjar med en backe upp för Skiejákvárásj men sedan går förmiddagen på platten. Det hindrar inte att det blir svettigt. Solen steker oss där vi vandrar genom den småkuperade gräsmarken. Närmare Tarraluopalstugorna avlöser hedmark för att vid Vássjágåhpe slutligen övergå i videsår. Sankmark och vide avlöser varandra och vi kastar längtansfulla blickar upp mot sluttningen där det grågröna videt lyser med sin frånvaro.

När vi slår oss ner för lunch vid Vássjájåhkå skiner fortfarande solen. Men säg den lycka som varar. När vi ätit färdigt blåser det upp samtidigt som solen går i moln. Av högsommarvärm blir snålblåst på några minuter. Vi bryter snart upp och följer Padjelantaleden någon kilometer innan vi påbörjar en oväntat tung uppstigning mot Nuortap Gárránistjåhkkå. Det krävs inte många kilometer på platt mark för att förlora respekt för kartans höjdkurvor. Vi pustar och stönar genom videsnåren på sluttningen. Ideliga pauser för att hämta andan. Väl uppe friskar vinden på och kyler behagligt. Framför oss breder ett vackert böljande landskap ut sig. Några hundra meter bort ligger tre små sjöarna. Bortom dem tycks Fierro som en mäktig vägg och hela Padjelanta ser förvånansvärt kuperat ut. Framför oss ett myller av gräsklädda bulliga kullar och fjäll.

Vädret fortsätter att försämras och dagens sista kilometer vandrar vi i regn. Vid Bajep Buojdes bortre ända slår vi läger. Under spridda skurar lagar vi mat och njuter av en färgsprakande solnedgång bortom Kierkevare.

10

Dagen börjar i regn, storm och dimma, skitväder och kraftig västlig vind. Blir sedan värre. Av den storslagna utsikten mot Kierkevare finns intet kvar i dimman. I protest beslutar vi stanna kvar i tältet. Kerstin förespråkar hemfärd genom den mer skyddade Tarradalen medan jag fortfarande tror på den genare vägen över Tarrakaise. Oavsett vilket inser vi att inte är i Kvikkjokk på lördagskvällen, som vi tänkt oss, utan först någon gång under söndagen. Vi lagar frukost i absiden och försöker lönlöst se det mysiga i situationen. Småäter godis, röker min pipa, slumrar till för en stund. Vi läser kartan, drömmer oss bort till nästa års vandring. Förnuft och statistik säger att även den vandringen kommer bjuda på väder som idag men det är grönskande dalar och klarblå himmel vi planerar.

Regnet lättar, dimman tätnar, vinden avtar och regnet kommer åter med dubbel kraft. Från det ena till det andra men lika fullt samma skitväder. Vid femtiden är liggsåren farligt nära och vi beslutar att bryta upp, trots vädret. I kompakt dimma följer vi Buojdes sydsida, ibland längs en antydd stig. När vi lämnar sjön klarnar norra himmelshalvan plötsligt upp och solen flödar ner över den regnvåta sluttningen. Över sjöns utflöde syns två stolta regnbågar. En stor rovfågel lyfter ut över sjön bara några meter framför oss. Så vandrar vi i omväxlande sol och regn. Omväxlingen förnöjer och situationen har börjat kännas riktigt hoppfull när mina regnbyxor beslutar sluta samarbeta. Det förträffliga lättviktsstället från danska försvaret läcker plötsligt som ett såll. När solen tittar fram drar jag av regnbyxorna för att om möjligt torka upp något. På några minuter har blå himmel åter slagit om i dimma och slagregn. Jag är inte lika snabb i tanken och regnbyxorna åker på först när jag definitivt är dyblöt. Så håller det på – sol, regn, dimma i en salig blandning. Men byxorna förblir blöta.

Trötta når vi Ruonasgårssa. Jokken kastar sig skummande ner för sluttningen. På andra sidan skymtar gräsfläckar och goda tältplatser. ”Det blir väl att dra på påsarna”, säger Kerstin. Jag ser med skepsis på det skummande vattnet och går både uppströms och nerströms efter ett lugnare vadställe. Med oförättat ärende kommer jag tillbaka till Kerstin. Vattnet är inte djupt men tycks strömt. Nedanför vadet kastar sig vattnet ner i ett brusande vattenfall. Stärkt av Kerstins optimism och inte lockad av en tältnatt i stenskravlet på hitsidan drar jag trots allt på mig vadarpåsarna. Väl i vattnet går det lättare än jag befarat. Det är över midnatt när vi reser tältet och äter en snabb middag. Det är blött och surt, både kläder och humör.

Vi vaknar till vandringens sista dag i samma missmodiga väder. Grått åt alla håll. Det tar emot att riva tältat. Jag går i underställ och regnbyxorna – byxorna är fortfarande blöta efter gårdagens äventyr. Snart släpper regnbyxorna in regnet. Jackan håller överkroppen torr, men annars är det genomsurt. Försöker tänka positivt, ”blötare än så här kan jag inte bli”, men det är en fåfäng förhoppning. Det finns alltid plats för ytterligare en regndroppe någonstans innanför kläderna. Kameran får snällt stanna långt nere i ryggsäcken. Händerna styvnar. Fördriver tiden med att försöka räkna ut om det är bäst att gå med genomblöta vantar eller barhänt i blåsten. Utan något definitivt svar övergår jag till att räkna synonymer till skitväder. Många kan jag, men ingen stark nog för denna vedervärdiga dag.

Det har nu regnat oavbrutet i dagar och marken är mättad. Små rännilar blir forsande floder. Kalfjäll blir vattenpölar som blir sjöar. Vatten överallt. Kängorna är inte blöta – de är vattenfyllda. När jag går silar vattnet mellan tårna. Jag stannar, vänder dem upp och ner och vrider ur någon liter vatten ur sockarna. Om det kommer uppifrån eller nerifrån, utifrån eller inifrån kan göra det samma.  Att laga lunch orkar vi inte tänka på. Att stanna och vila är ett kortvarigt nöje. Står man helt stilla känner man först inte vätan men snart är den, nerkyld, tillbaka med förnyad kraft. Stannar trots allt och delar på en ölkorv, smulorna i botten på brödpåsen och några sorgsna jordnötter. Det är vandringens sista dag. Nu vill vi bara fram, ut, bort. Försöker muntra upp oss med vad som väntar på stationen i Kvikkjokk – bastu, middag med vita dukar, nybakade kanelbullar. Men det bekräftar snarast vad vi här i regnet saknar: mat och värme. Det är dagar som denna man önskar sig ett brutet ben och helikopterlift hem. Hädiskt, men ändå.

Dagens första kilometer är steniga och vi rör oss mycket långsamt framåt. Det krävs koncentration för att inte halka. Det krävs viljestyrka för att inte lägga sig ner och invänta döden.  När marken börjar slutta ner i Vállevágge börjar mosspartier visa sig. För var kilometer bli marken mer lättgången. Dimman, regnet och blåsten är dock konstanta tills vi når Vállevárre. Men här upphör regnet, snart följt av dimman och blåsten. Vandringens sista timmar går vi åter i sol. Bortom Gasskájvo skimrar moln och massiv vackert.

Vi har siktat att ta sexbåten över  Gamajåhkå men med sju kilometer kvar, hungertrötta ben och en timme tills båten går inser vi det hopplösa i företaget. Vi ringer Björn, som kör båten, och han lovar köra en extratur halv åtta. Oaktsamt har vi kommit allt för långt ner mot jokken och fortsätter en mödosam skråvandring allt för länge. Till slut rycker vi upp oss, vänder 90 grader och ger oss upp för sluttningen tills vi hittar ett rös vid något som till hälften är en led, till hälften ett vattendrag. Vattnet forsar fram över den vältrampade stigen. Enligt kartan skall det hur som helst leda rakt till båtlänningen. Fort går det inte för oss. Allt för mycket tid ödslade vi på skrå. Skamsna tvingas vi ringa Björn igen och skjuta upp extraturen. Han tar det hela med ro, råder oss att hålla oss till stigen för att slippa stormfällen i den branta och snåriga skogen. Att vi förlängt hans arbetsdag låtsas han inte om. ”Ta det nu lugnt och försiktigt”, säger han bara, ”när ni är trötta.” Från prinskullen och kalfjället blir det en tre kilometer lång störtdykning genom en rik fjällskog. Vid skogsgränsen härskar som sig bör björken men snart tar barrskogen över. Mellan mörka stammar växer en frodig örtvegetation.

Björn möter oss vid sin lilla röda präststuga. Efter en slitig, kall och blöt dag ger han oss et varmt välkomnande tillbaka till civilisationen. Innan vi sätter oss i båten tar han sig tid att visa Gamajåhkå som stigit till vårflodens nivåer av det myckna regnandet. Han visar oss rosenroten som växer på en klippa långt ute över det skummande vattnet, berättar om silverbrytning och Kvikkjokks historia. När vi till sist kliver i Björns lilla båt är klockan närmare nio och dagens regnhelvete som bortspolat. Över till andra båtlänningen är det knappt femtio meter, men innan vi klivit iland har Björn kört en kilometerlång omväg för att visa oss skillnaden på Garmajåhkås grumliga vatten och Tarraätnos kristallklara. Han kör ett extra varv upp mot forsen för att ge mig tillfälle att ta några bilder men den dånande mäktigheten lyckas jag inte tillnärmelsevis fånga. När vi skiljs åt vid turiststationen känns femtiolappen han vill ha betalt som en futtig ersättning för vår försenade extratur och den fina introduktionen till Kvikkjokk.

På stationen får vi ett fyrbäddsrum för oss själva, köpa öl trots att köket egentligen stängt och frossa i chips och ballerinakex. Torkrummet är redan fyllt, vi måste haft olycksbröder där ute i regnet. Vi vräker ut vår blöta packning, spänner efter bästa förmåga ut tält och kläder kors och tvärs genom rummet. Jag tvättar nödtorftigt sockar och underställ innan jag nöjd somnar i en bekväm säng.

På morgonen väntar frukostbuffé. Rostade smörgåsar, hårdost och yoghurt smakar fantastiskt. Kvikkjokk lämnar vi med varma minnen, både av Björn och den trevliga fjällstationen.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2010-11-01 12:14   thegedd
Betygsätt gärna: 5
Följde med kartan och vilken härlig vandring, mycket fina bilder. Längtar starkt tillbaka....
 
2010-11-01 12:48   Leech
Betygsätt gärna: 5
Väldigt intressant skrivet, det känns nästan som att man är där själv! Fina bilder också, bra jobbat!
 
2010-11-01 12:48   Leech
Betygsätt gärna: 5
Väldigt intressant skrivet, det känns nästan som att man är där själv! Fina bilder också, bra jobbat!
 
2010-11-01 13:09   Hejnrik
Betygsätt gärna: 5
Det är sällan jag läser så här långa reseberättelser. Men med kombination av fina bilder och välskriven text med bra driv och rytm, läste jag med glädje och nyfikenhet igenom hela din berättelse. Mycket bra!

Hoppas ni får bättre väder nästa gång!
 
2010-11-01 15:16   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Härligt tempo i texten tack vare din "telegram-stil". Dessutom en väl vald tur med en del spänningsmoment som tilltalar.
Ett frågetecken: Vadarpåsar, är det samma sak som cover-boots?
Ett utropstecken: Jag tycker att ni hade riktigt skapligt och omväxlande väder!
Slutsumma: En av de bästa Sarekskildringarna på länge.
 
Svar 2010-11-01 16:37   albinh
Det är nog samma sak ungefär. Fyller åtminstone samma funktion: att ta sig över torr. Vadarpåsarna har jag sytt själv, en cylinder av vattentätt tyg som jag drar över kängorna och knyter åt med ett skosnöre. Väger knappt något alls, lätta att sy, perfekta att tvätta kläder i och vaden blir ett rent nöje.
 
Svar 2010-11-01 16:39   albinh
Och vad gäller väder: omväxling förnöjer, åtminstone nu när jag fått roa mig med att skriva om eländet.
 
2010-11-01 16:08   utflyktsintresserad
Betygsätt gärna: 5
Jag instämmer med föregående betygsättare. Man fastnade direkt i texten och du hade balanserat precis lagom med detaljer och strapatser. Bilderna är mästerliga.
 
2010-11-01 16:35   albinh
Nu rodnar jag. Tack för fin kritik, allihop. Glad att ni tycker om texten - jag har kämpat en del med att hitta ett språk som varken blir högtravande eller trivialt. Får man tro er kanske jag åtminstone kommit ett litet steg på vägen.
 
2010-11-01 17:28   OBD
Betygsätt gärna: 5
Tack för en härligt skriven vandringsberättelse!
Lättläst och med många fina bilder. Längtar tillbaka till Sarek men skulle nog föredra det väder jag haft de senaste två åren.
 
2010-11-01 18:02   plaskdaja
Betygsätt gärna: 5
Skrollade först. Fantastiska bilder. Klar 5:a. Ska ta mig och läsa nu.
 
2010-11-01 18:38   Ahkká
Betygsätt gärna: 5
Jättebra skrivet, och fina bilder! Får en att längta tillbaks till Sarek (ja, kanske inte efter vatten i skorna, kyla och regn, men allt det där andra... :-)
 
2010-11-01 19:36   tbergman
Betygsätt gärna: 5
Vackert! Din text och dina bilder är en fjällupplevelse i sig, Albin. Och det är mer än välkommet när novembermörkret ligger kompakt och då eoner av tid tycks skilja nuet och nästa Sareksommar åt.
 
2010-11-01 20:12   avslutad121010
Betygsätt gärna: 5
Mycket bra rent fängslande.

Jag har åxå sytt mig såna där vadarpåsar dom är fantastiskt bra.
 
2010-11-01 22:21   dHANScan
Hållar med Bertil i "lättläst" och Håkan "telegramstil". Det gör det lättläst men ändo tar det lång tid för det är mycket informationer därför att du skriver så korta satser.
Du leverar också en bra kännslo för allt man upplevar och tänkar och jag kan följa Er hela vägen genom Sarek.
Sublima bilder har du många av
 
2010-11-02 01:44   fowwe
Betygsätt gärna: 5
En läsupplevelse med härlig stämning i både text och bild. Det tackar även jag för. Dock har i mitt tycke en del av fotona alltför intensiv och mörk färgskala, de är kanske behandlade med för ljus datorskärm? Men du har fånget massor av fin känsla med dem.
Och det där företaget att bestiga en - för klättrare - obetydlig topp tycker jag är en utmärkt idé som starkt kan rekommenderas.
 
2010-11-02 14:02   monokrom
Betygsätt gärna: 5
Fina bilder!
 
2010-11-02 14:59   brigas
Betygsätt gärna: 5
Fängslande stil att skriva ,och så vackra bilder,man märker djup,höjd etc.
Brukar ofta snabbläsa,men denna artikel har jag läst ordentligt.
igenkänningsfaktorn gör också mycket;man jämför sina egna erfarenheter av områdena
 
2010-11-02 16:47   seobserver
Toppenbra både text, medryckande och stronga bilder. Gärna mera av liknande slag!
 
2010-11-02 21:14   brh
Betygsätt gärna: 5
Va bra skrivet, fina bilder också. Er bestigning är absolut inget att fnysa ås, tvärtom. Att fylla vandringen med så mycket olika upplevelser och sedan återberätta på detta sätt är fantastiskt.
 
2010-11-03 12:33   klasback
Betygsätt gärna: 5
Härligt Albin! Mycket trevlig och inspirerande läsning som får min planering av sommarens turer att eskalera!
/Klas från fjällekologikursen
 
Svar 2010-11-06 21:58   albinh
Hej Klas! Man kan aldrig planera nog långt i förväg ;-) Vet du vart du är på väg?
 
2010-11-04 00:26   Minnatur
Betygsätt gärna: 5
Härlig beskrivning tack för läsäventyret...
 
2010-11-04 20:49   Jonas_K4_9596
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt skrivet och mycket fina bilder! Kommer att läsa igen med BD10 i handen i vinter! :-) Tack
 
2010-11-06 22:00   albinh
Tack allihop!
 
2010-11-08 11:44   thx
Betygsätt gärna: 5
Trevlig läsning, nu vet jag inte om jag missat det någonstans - men när genomfördes vandringen?
 
Svar 2010-11-08 13:10   albinh
Du har inte missat något. Det borde självklart framgått att vi var ute 22 juli - 2 augusti i år.
 
2010-11-09 12:32   defrgt55
Betygsätt gärna: 5
Härlig läsning och fantastiska bilder!
 
2010-11-30 23:54   eplabi
Betygsätt gärna: 4
Jo, det är ju bra skrivet och så, men användandet av alla samiska ortnamn irriterar lite. Inte ens mina lappkompisar i området använder dessa namn. Man får väl skylla på de nya kartorna som felaktigt använder samiska namn fast det är allmänhetens mark vi pratar om...
 
Svar 2010-12-02 12:40   albinh
Det här med stavningen är intressant. För frågan är inte egentligen namnen utan hur de skall stavas. Jag har valt att använda den nya stavningen av det enkla skälet att det är vad som används på kartan. Att hålla kvar vid den gamla stavningen tror jag bara ökar förvirringen.

Jag tror att längtan (som jag delar) efter "ordentlig" stavning av ortsnamn i fjällen gömmer en hel del svensk imperialism. Den som åker till Kina klagar inte över deras krångliga ortsnamn.

Den där allmänheten du pratar om, vem är det? Vilket språk talar den? Finska, stockholmska, samiska, arabiska eller svenska?
 
2010-12-02 20:27   MulleMarcus
bilderboksbesökare hyllar fotokonsten. magiska bilder.
 
Svar 2010-12-03 09:56   albinh
Tack!
Vill du se fler bilder från vandringen finns här:
http://bild.albinholmgren.se/Sweden/Sarek2010
 
2011-07-24 22:03   Wildwood
Betygsätt gärna: 5
Kom hem nyligen från en vandring runt Sylarna och jag går redan och funderar på nästa års vandring - kanske Sarek...

Väldigt bra skrivet och inspirerande! Otroliga bilder!
 
2011-07-25 01:05   helenago
Betygsätt gärna: 5
fantastiskt skrivet och underbara bilder.Jag ska ta fram kartan och följa med... åker upp om 3 dar och läängtar!
 
2011-12-28 16:13   Curt V
Betygsätt gärna: 5
Man blir imponerad av bilderna, verkligen. Tack för en fin artikel och bra inspiration till nästa vandring.

MVH
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar