”Allt började i Sarek”: Möt vår nya bloggare Claes Grundsten

Du ska börja blogga på Utsidan! Vad kommer du att dela med dig av här?

– Mitt första inlägg kommer att handla om en vandring jag gjorde i somras genom Kabla-Kvikkjokk fjällurskog, precis söder om de höga fjällen i Sarek. Den var fantastisk! Snart ska jag upp till Grövelsjön och vandra, det ska jag också blogga om. Sedan ska jag plocka fram lite gammalt material, bland annat min Grönlandspaddling som jag gjorde för tio år sedan. Jag kommer också att skriva en del om friluftsfotografering, bland annat förhållandet mellan prylarna och möjligheten att skapa bra bilder.

Du har fotat och vandrat på många ställen i världen, men fastnat för att skildra de svenska fjällen – i synnerhet Sarek. Varför?

– Mitt stora intresse för naturen började i Sarek. Mötet med det landskapet påverkade mig starkt och det var oväntat. Jag var 16 då, vi var tre grabbar som åkte dit utan någon erfarenhet av bergsklättring eller fjällvandring. Vi ville ut i naturen och att då välja Sarek var ett slags protest, det var på sextiotalet och det låg i tiden.

– Vi visste ingenting om naturen där, och jag blev otroligt tagen av de enorma landformerna och landskapet. När jag kom till fjällen kände jag att jag kom hem. Jag formulerade det inte så då – men det måste ju rimligtvis ha varit så eftersom jag kände direkt att jag ville tillbaka. Ett halvår senare återvände vi och gjorde vår första vintertur i Sarek. Sen har det bara rullat på. Idag har jag räknat ut att jag tillbringat mer än ett och ett halvt år av mitt liv i Sarek.

Just nu jobbar du med en biografi om din relation till Sarek. Berätta mer!

– Jag vandrade i Sarek första gången 1966. Då var det betydligt mer outforskat än det är idag. Det var en speciell upptäckarkänsla att vara ute med en dålig karta i ett område som var relativt outforskat och odokumenterat – man kunde upptäcka nya saker. Först 1970 kom en uppdaterad karta över området – den tidigare var från 1880-talet. Boken handlar om mina upplevelser i området under mina 60 år av vandringar där – som fotograf, naturvårdare, geolog och färdledare, och om mina känslor inför förändringarna som skett där under den tiden.

Vad drivs du av i din roll som naturskildrare?

– Jag drivs av att jag vill komma ut i naturen. Men jag vill också påverka. Jag tycker att naturen, naturupplevelser och friluftslivet är viktigare idag än någonsin för att människor ska förstå sig på planeten. Jag vill inspirera människor att uppleva den här storartade naturen.

– Mer än hälften av jordens befolkning bor i städer idag. Många ser bara asfalt och betong. Samtidigt är de överösta om information om att allt går åt helvete med naturen. Många har ingen egna erfarenheter eller någon referensram att ställa mot de rubrikerna. Där tror jag att naturskildringar kan ha en viktig funktion – i att förmedla kunskaper och väcka människors intresse och engagemang för naturen.

Vad fick dig att fastna för fotografi?

– Idag är det inte längre så, men förr litade man på fotografiet som en autentisk bild av verkligheten. Det tyckte jag var stort. Det är en trovärdighet i välkomponerade bilder med äkthet, där avsändaren är pålitlig, och där bilden är gjord efter konstens alla regler. För mig är det en stark upplevelse att titta på foton av stora naturfotografer som Sebastiao Salgado eller Ansel Adams. Det är en oerhört tillfredsställande känsla – precis samma känsla som när jag själv lyckas få fram en bra bild.

Hur är det att vara naturfotograf idag?

– Idag finns det en inflation av bra bilder. Den enskilda bilden har inte den övertygelsekraft som den hade förr, det är väldigt svårt att sticka ut. Teknikutvecklingen har gjort att det som var svårt att göra med analoga kameror, exempelvis att ta vackra fågelbilder, är en ”quick fix” idag. Det underminerar det egna värdet och gör det svårt att försörja sig på fotot. Man måste vara en bra marknadsförare också. Det krävs att materialet är bra – men det säljer inte sig självt, för utbudet av bra material är oändligt. Det är inte många unga fotografer idag som kan försörja sig som jag kunnat.