Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bonus i november: Årets sista brittsommardag

Måkläppen är ett naturreservat allra längst ut på den södra delen av Falsterbohalvön. Området blir därmed en av de mest sydliga delarna av vårt land – nästan i nivå med Smygehuk. Det består mest av sandrevlar och därmed blir höjden över havet nästan obefintlig. Det innebär också att delar av terrängen ständigt omformas av vatten, strömmar och vind. En annan omständighet med Måkläppen är att det bara är tillåtet att besöka det under tre månader under året: november, december och januari. Övriga månader tillhör det sälarna och fåglarna.

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.

Vi anlände tidigt på eftermiddagen med bil till Falsterbo och vandrade utmed den västra stranden söderut ett par kilometer. Falsterbo fyr – med ringmärkningsstationen för fåglar – passerades och vi kom så småningom fram till reservatsgränsen. Där sträckte sig den låga sandreveln ytterligare 2½ km söderut. Och långt borta, ända vid horisonten, förenades land och hav utan att någon skarvning kunde urskiljas. Det var som att gå rakt ut i havet.

Ovan: Cecilia vid tubkikaren med vars hjälp vi kunde spana in de närmsta sälarna. Ibland stack de upp sina huvuden och tittade nyfiket på alla tvåbenta badkrukor som promenerade förbi. Tyvärr låg min systemkamera med teleobjektivet därhemma så några bra foton av djuren blev det inte.

Och så var det vädret. Temperaturen var som utlovat – tills solen kom fram! För det gjorde den, och med ens kändes dagen sommarvarm och skön, trots det utsatta läget och en del vind.

Mobilkameran kämpar med ljusförhållandena. Foto: Cecilia.

Det var fortfarande en bit kvar till yttersta delen och hungern gjorde sig påmind. Vi slog oss ner i lä bland det sträva strandgräset. Snabbt kom matsäckarna fram. Det var ljummet i luften och nästan som en sommarpicknick – bara den rödvitrutiga duken fattades.

Mätta och nöjda strövade vi vidare och nådde den allra sydligaste spetsen där sandstranden nästan omärkligt försvann ner i havet. Vi stod där en stund och kände som om detta var världens ände.

Här tar denna del av Skåne slut! Foto: Cecilia.

Sedan vände vi tillbaka utmed strandkanten.

Ett slags utomhusmuseum: gamla vrakrester. En av bjälkarna var märkt med en metallplatta som upplyste om just detta. Foto: Cecilia.

På återvägen växte molnen och hotade att uppsluka den värmande solskivan. Pessimistiskt sa jag att det är så som klara sommardagar brukar sluta: solen går ner i en säck. Men jag hade fel. Den lysande skivan kom fram igen och sjönk sedan sakta som en ballong i havet. Vi slog oss ner på en sandkulle och betraktade skådespelet. Någon brådska hade vi inte, och för en stund kändes det fartfyllda och jäktiga stadslivet väldigt avlägset.

Allteftersom ljuset försvann sjönk också temperaturen. Luften och stillasittandet gjorde kroppen kall. Men även en sommardag i juni kan ju ibland sluta med en svalka som biter lite i skinnet.

***

Nästa dag var det betydligt kallare i luften och den behagliga känslan av sommar hade försvunnit. Från träden utanför min lägenhet i Lund hördes diskreta visslingar och tutanden: domherrarna hade anlänt till sitt vintertillhåll i bostadsområdet. Men mina tankar var fortfarande fyllda av kvardröjande intryck från årets sista sommardag.

PS. Den som vill läsa mer om Måkläppen kan enkelt googla fram info från exempelvis länsstyrelsen.

Postat 2018-12-07 21:03 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Närkontakt med östra Sarek (1)

Med tanke på den handledsskada jag ådrog mig i våras (beskriven i det förra blogginlägget) så var det inte alldeles självklart att jag skulle göra en tidig fjällresa i år. Men läkningen gick som den skulle, och fysioterapeuten var nöjd med mina framsteg att träna upp rörligheten.

Emellertid hade jag blivit av med mycket muskelmassa i armen, vilket blev uppenbart när gipset togs bort i mitten på maj. (Olyckligtvis försvinner muskler snabbt men tar lång tid att få igen. Det omvända förhållandet gäller fettvävnad – åtminstone för de flesta av oss. Man tycker ju att kroppen borde varit designad tvärtom.) Nåväl, något alternativ fanns inte. Resan skulle genomföras med den bristfälliga kropp som stod till buds.

Följeslagare skulle bli min goda vän Diana som varit min vandringskompis på flera tidigare fjällresor och som hjälpt mig ett par gånger med att undersöka Präststigen. Hon gillar berg och de ska vara höga. Exempelvis är Padjelantas öppna och kulliga landskap inget för henne. Det är Sarek som gäller. Vi skulle ha start och mål i Sáltoluokta. Turen skulle gå till bron i Guhkesvágge, därefter genom Basstavágge, sedan upp i Skájdásjvágge, utmed en bit av den höga vägen ovanför Rapadalen och förbi Skierffe. Slutligen Kungsleden tillbaka till Sálto. Denna rutt skulle innebära många nya områden för hennes del och några intressanta vita fläckar för min egen.

Den 25 juni steg jag på tåget i Lund. Senare samma dag klev Diana på vid Arlanda (efter att ha flugit från Riga). Nattåget förde oss till Gällivare och vi fortsatte därifrån med buss.

Dag 1 - avfärd

På bussen fick vi veta att det blåste hårt vid Kebnats och det var osäkert om båten över till Sálto skulle gå. Detta var inget bra besked, och vår ganska tighta turplanering riskerade att spricka. Men strax meddelade man att vädret var bra.

Båten lastas.

När vi kom upp till fjällstationen pratades det om att det var ”storm” på gång. Jag som har befunnit mig i storm på vinterfjället några gånger vet att det som folk vanligtvis menar när de säger så är ”hård vind” (typ kuling eller däromkring). Så vi tog inte så allvarligt på detta. Och själva hade vi inte läst någon väderrapport.

Diana vid en samling skyltar vid fjällstationen. På en av dem står "Förfallen kåta”. Det var dit vi styrde våra steg, eftersom där finns ett vadställe över Ávtsusjjåhkå. Vada denna jokk vid utloppet i sjön Pietsaure ville vi inte. Flera här på Utsidan har utmålat det vadet snarast som en simtur.

Ovan: Vadet var mycket behändigt, detta ställe rekommenderas. Vattnet gick inte ens upp till knäna. Och vädret var fortfarande mycket behagligt.

Efter vadet fortsatte vandringen söder om sjön. Den första sträckan fram till sjön var platt och jämn som en motorväg.

Det var lättvandrat ända fram till den jokk som rinner ut i sjön någon kilometer norr om berget Rásek. Jokken har ett vattenfall i den branta delen av sluttningen ner från kalfjället.

Efter vattenfallet skråade vi uppför sluttningen, inledningsvis på den lilla gröna åsen som syns på fotot till höger om vattendraget. Ganska snart blev det ganska stenigt och ojämnt. Det hade också börjat blåsa rejält. Diana skrapade sig så det blödde och vi rastade i lä bakom ett stenblock för att plåstra om.

Ju högre upp på fjällsluttningen vi kom desto blåsigare blev det. Temperaturen hade övergått till kyla. Motvinden och kölden tog på krafterna. Denna första dag var ju bara en halv vandringsdag och när kvällen närmade sig tyckte vi att vi hade gått tillräckligt långt.

Men var skulle vi hitta en lägerplats på den ojämna sluttning vi befann oss på? I dagboken noterade jag att vindstyrkan var uppe i halv storm, och det kanske den var. Särskilt många plusgrader var det inte heller. Jag hoppades på att ravinen av Gådojåhkå skulle rädda oss, och det gjorde den faktiskt. Det gick att få upp två små tält där, i skydd av en kant som var ett par meter hög och som tog udden av vinden. Vid det laget hade kölden slagit klorna i oss. Detta fenomen, att man efter en ansträngande vandringsdag känner kylan gå genom märg och ben, har sedan länge ett eget ord: sarekfrossan.

Dag 2 – mot Sarek!

Natten var konstant blåsig och småregnig. Det slet i tälten trots den skyddande ravinen. På morgonen var vinden något svagare men fortfarande stark och förhållandevis kall. Men vi var utvilade och då står man emot mycket bättre än när man är trött.

Vi fortsatte uppför sluttningen och gick i den grunda fördjupningen mellan bergkullarna Gähppo och Vuovres. Terrängen var bitvis ojämn men inget extremt. Vi vilade ibland bakom stora stenblock och njöt av att slippa vinden för en stund. Högsta punkten i övergången passerades och vi fick en ny utsikt, nu mot Sarek. Bergens toppar var tidvis insvepta i moln, och vinden förde ibland med sig regnstänk långt bortifrån. Precis ovanför våra huvuden fanns inga regnmoln alls.

Lunch åts i skydd av ett stort stenblock. Därefter var terrängen ganska tålamodsprövande, vilket är väl känt bland vandrare. Vi tog riktmärke på det lilla berget Niendoalgge som står ut som en knöl långt borta. (Renvaktarstugan dög inte som riktmärke eftersom den var dold bakom kullar. Vi såg den först senare, när vi passerade en halv kilometer väster om.) Kilometer efter kilometer i den blandade terrängen avverkades. Det var blockterräng, sankmarker med vide, småraviner och björkdungar.

Ovan: Gott om stenar på vägen. Men just här var det ändå lätt att gå. Niendoalgge syns mitt i bild. Vattendraget till vänster är Sijddoädno som i princip är ovadbar. Inte ens Axel Hamberg kände till något vadställe över den.

Vi kom så småningom fram till Lulep Niendojågåsj som var oväntat vattenrik. Där fanns ett vadställe, men det var för mycket vatten för våra kängor. En man satt och vilade sig på andra sidan. Han reste sig upp och pekade, och vi följde anvisningen. Nu kunde vi komma över utan att ta av oss.

Vi pratade en stund med mannen. Han var tysk och skulle in i Sarek, mot Bielaslätten. Han berättade att han skulle ha läger en halvkilometer innan bron vid Guhkesvágge. Vi skildes åt men möttes igen vid den plats där han skulle slå upp sitt tält.

Diana och den tyske mannen diskuterar GPS (de hade för övrigt exakt samma modell av Garmin). Mannen berättade entusiastiskt om de gratiskartor som Örnsätrarn Bengt Noläng tillhandahållit. Han var mycket tacksam för dessa och hade laddat in sarekkartan. Han hoppades att Bengt så småningom skulle lägga ut en GPS-karta även för Vindelfjällen.

Den tyske mannen var kunnig och påläst om Sarek. Han frågade oss hur vi skulle fortsätta nästa dag. Jag berättade att vi tänkte gå på den södra sidan av Vuojnesluobbala och för att komma dit göra ett vad precis där vattendraget rinner ut i sjön Liehtjitjávrre. Mannen undrade om det verkligen var möjligt att vada där nu. Sedan ville han veta hur vi skulle korsa Alep Basstajåhkå. Jag sa att vi inte alls behövde korsa den eftersom vi skulle gå utmed vattendragets östra sida genom Basstavágge. Han såg tvivlande ut igen.

Diana och jag fortsatte över hängbron. Det hade blivit kväll och vi var trötta och genomblåsta efter att ha gått – som det visade sig – ungefär 19 kilometer i stiglös och ojämn terräng. Återigen var det bitande kallt, men vi lyckade hitta en vindskyddad plats i närheten av rengärdet.

Middagen åts i Dianas tält som är något större än mitt. Så gjorde vi nästan alla kvällar, vanligtvis på grund av kall vind men någon gång under turen på grund av mygg.

Efter middagen funderade vi på hur nästa dag skulle bli. Hade tysken rätt när det gällde vadet? Det var ju i början av vandringssäsongen, sarekbergen hade fortfarande mycket snö kvar på högre höjd och vattennivåerna kunde vara höga. Å andra sidan var det väldigt kallt i vinden, troligen nära noll. Detta skulle hålla avsmältningen tillbaka och förhoppningsvis göra vadet genomförbart. Hur som helst kunde vi förvänta oss en kylig upplevelse.

Sedan var det fortsättningen. En viktig detalj var Skájdásjvágge som är närmaste väg från Basstavágge till Rapadalen. Till Skájdásjvágges början var det mer än 2 mil. Med tanke på den långa och krävande dag vi hade bakom oss bedömde jag det som orealistiskt att gå hela denna sträcka på en dag. Å andra sidan skulle uppdelningen i två korta dagsetapper göra att vi kunde få problem med tiden senare under färden. Alternativet att leta upp en lägerplats inne i Skájdásjvágge bedömde jag som ett så osäkert vågspel att jag uteslöt det redan från början. (Jag ska återkomma till denna dalgång i nästa avsnitt.)

Jag måste säga att jag var lite bekymrad. Delvis för att Diana och jag skulle ge oss på flera okända strapatser. Men också för att den där historien med min brutna handled hade försinkat min vanliga träning därhemma. Skulle våra – och framför allt mina – krafter räcka till? Borde vi inte istället valt en färdväg med en fin stig att följa?

Dag 3 - Vuojnesluobbala

På morgonen kändes det inte mycket bättre. Jag hoppades att det mest var tröttheten från den långa och blåsiga gårdagen som spökade. Men den skadade armen hade varit helt avdomnad under natten, och handen så svullen att jag inte kunde knyta den förrän jag ledat upp den. När fysioterapeuten gav mig klartecken att gå i fjällen var det säkert inte sarekstrapatser hon hade i tankarna.

Som vanligt var Diana före mig i alla morgonrutiner. Och som vanligt maskade jag lite. Inför mig själv har jag olika (svep)skäl till detta. Till exempel att jag har en kamera och måste dokumentera (medan hennes mobil inte rymmer särskilt många foton). Och att jag måste skriva dagbok sent på kvällen. Hon har säkert genomskådat allt detta för länge sedan men säger ingenting.

Vi kom alltså iväg ganska sent och satte kurs mot vadstället som befann sig drygt 2 kilometer bort. Någon större brådska var det inte frågan om, och det var jag som drog ner tempot.

Vadstället vid utloppet i sjön. Som synes mycket stenigt. Renvaktarstugan syns långt till vänster i bild.

Vattnet forsade friskt men vadet såg inte alls omöjligt ut. En stålkäpp var nerstucken vid ena stranden och markerade ungefär var man ska gå över. Den fanns här även 2010 när jag och min kompis Anders gick förbi, och den har säkert stått där länge. Jag valde ut ett ställe som såg bra ut, men eftersom sträckan är lång så är det bara en liten bit man kan överblicka ordentligt. Resten får man gissa.

Vi gav oss ut i strömmen. Det fanns många håligheter samt luriga passager med ganska kraftig ström. Eftersom det är glaciärvatten så var sikten mot botten obefintlig. Vi tog det försiktigt och kände oss fram. Om man undvek håligheterna så gick vattnet som mest ungefär till knäna. Vi kom lyckligt över på andra sidan.

Spåren av ett brott

Förutom att Vuojnesluobbala är ett slags fågelparadis i Sarek finns här resterna av en gruvbrytning från andra världskriget. Det man bröt var magnesit. Malmen skulle fraktas bort med sjöflygplan och det inträffade haverier. Några av planens flytpontoner finns kvar.

Ovan: I bakgrunden Sarvatjåhkkå och Vuojnestjåhkkå. Pontonen till höger pryder ju inte direkt. Den första tiden var pontonerna skräp och inget annat, men när åren gick så förvandlades de till någon sorts kulturföremål och minnesmärken över en svunnen tid. En omständighet som nog har allmän giltighet i fjällvärlden och som väcker synnerligen blandade tankar. Längst till vänster den lilla bergknallen Bierikvárásj.

För den som vill läsa mer om gruvbrytningen och flygplansresterna finns en redogörelse i en forumtråd här (inlägg #29 och några efterföljande, även #49). 

En utsiktspunkt

Vi fortsatte utmed den södra sidan av Vuojnesluobbala och åt lunch på sluttningen mellan topparna 994 och 990. Den senare heter ju Bierikvárásj och den gick vi sedan upp på. Under denna promenad blev vädret tillfälligt bättre och vi fick en fin stund uppe på toppen.

Bierikvárásj är en fantastisk utsiktskulle. Här ovan vy över vattensystemet. Långt bort i mitten syns den karakteristiska profilen av Sluggá.

Vy åt motsatt håll, över Bierikjávrre. Ingången till Basstavágge syns till vänster, vid foten av Bielatjåhkkå (med snö på toppen).

Tältplats fann vi en bit upp på sluttningen öster om Bierikjávrre. Vinden ökade igen och det kom på nytt lite regn. Plötsligt ändrade blåsten riktning totalt. På denna plats hade den tydligen bara två riktningar att välja på: från ena hållet eller det totalt motsatta.

Jag letade upp stenar att lägga på tältpinnarna. Den dåliga handen gjorde sig påmind, jag kunde knappt lyfta stenarna med den. Att exempelvis justera stavarna var också svårt, med den vridning som man gör då. Och att lyfta upp ryggsäcken för att kränga den på sig hade blivit allt svårare ju längre tiden gått.

Nästa dag väntade Basstavágge. Den dalgången har jag gått genom tidigare, och då gick jag på andra sidan Alep Basstajåhkå. Jag räknade inte med några större strapatser, men man vet ju aldrig. Det som upptog mina tankar var istället vad den extrema färdvägen upp i Skájdásjvágge skulle innebära ytterligare en dag därefter. 

Postat 2018-07-16 16:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En natt i vindskydd

Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Nu såg det alltså ut att kunna bli dags igen. Två nätter i rad hade SMHI utlovat -9. Natten mellan igår och idag och mellan idag och imorgon. Den första kanske med chans till tvåsiffrigt. Det vindskydd jag brukar använda ligger dessutom lågt, så det kan bli några grader lägre än annars. Men inte nu, den hårda vinden skulle troligen utjämna alla skillnader mellan områden. Det blåste ca 10 m/s igår kväll. Säkert betydligt mer i byarna.

Det yrde snö i den hårda vinden när jag satte mig i bilen på kvällen. Jag hade hälsat på ett par vänner och omkring kl 23 var jag framme vid skyddet. Min medhavda frystermometer visade att de utlovade nio minusgraderna nätt och jämnt infunnit sig. Det ena vindskyddet hade golvet täckt av snö, men det andra hade hyfsat fri golvyta. Jag rullade ut mina liggunderlag och de två sovsäckarna. Understället jag skulle sova i hade jag redan på mig, så det var bara att ta av jacka, byxor och fleecetröja. En lyxig förenkling som man inte kan göra när man är i skarpt läge, på fjället.

Jag somnade inte omedelbart, vilket jag däremot oftast gör i plusgrader och i tält. Kroppen är ovan vid vinter. Vinden och de yrande snökornen bidrog säkert också. Alltså är träning en god sak, så att kroppen inte glömmer. 

Mobilklockan väckte mig kl 7. Även om det kändes som sömnen inte varit så djup så hade jag sovit ganska bra. Utanför vindskyddet var allting pudrat av ett decimetertjockt lager nyfallen snö. Lite grann hade yrt in och lagt sig på min sovsäck. Det var vinterväder med besked. Och jag hade tvåsiffrigt på termometern, -10 grader. Inte så märkvärdigt för dem som bor längre norrut, men i Skåne får man vara glad för det man får.

En besvärlig sak med vintersovande är kondensen. Utandningsluften blir till vatten och blöter ner sovsäcken. Jag försöker hålla ett hål öppet i sovsäckshuvan för mun och näsa, och den tanken följer mig sömnigt under natten när jag vänder mig och somnar om. Men det blir ganska blött ändå.

Att hålla värmen går däremot bra. Jag använder två sovsäckar som vardera klarar ner till någon minusgrad. Tillsammans bör de klara åtminstone -25. Som liggunderlag har jag två cellplastunderlag från Biltema, 190 x 60 x 1 cm. Det är samma som jag använt vid vintertältning i fjällen, och de klarar sannolikt också -25. Nackdelen med dem är att de är skrymmande. Många skulle nog tycka att de är för hårda att sova på också.

Men det allra besvärligaste på vintern är den smärta i fingrarna som man får av kölden, framför allt när man plockar med sin djupfrysta utrustning. I princip allt man har med sig av mat och utrustning är ju lika kallt som utomhustemperaturen, och det tar bara några ögonblick innan nakna fingrar skriker av smärta. Om man dessutom ska vintertälta och skotta en massa snö är det mycket kyla som händerna ska klara. Så man får naturligtvis skydda dem med handskar. Men tjocka handskar är otympliga, särskilt när det gäller de fina göromålen. Anders och jag använder då supertunna liners. Inte särskilt användbara i blåst och snö, men oumbärliga för vissa andra sysselsättningar. Ofta duger de dessutom under skalhandskarna istället för tjockare liners.

Ett vanligt gaskök är inte det mest optimala på vintern, det brinner dåligt. Men ett spindelkök (fotot ovan) som kan "vätskematas" genom att gasbehållaren vänds upp och ner duger i ett vindskydd. Det kan också vara nödvändigt att försiktigt värma behållaren, till exempel genom att man trycker ihop sina ben omkring den och värmer med lårmusklerna. Men vätskematning kan ge en plötslig och ojämn förbränning, så detta bör man träna under säkra förhållanden.

Jag hade för säkerhets skull tagit vatten med mig i en plastflaska till frukostteet, istället för att lita till snösmältning. Men i tio minusgrader hinner vattnet ofta frysa. Lösningen blir att redan på kvällen fylla kitteln med vatten. Lätt att tina upp på morgonen, och sedan kan det ljumma vattnet användas för att tina vattnet i flaskan.

Jag var inte ensam i vindskyddet, vissa stunder höll en rödhake mig sällskap. Den hoppade omkring och letade efter någonting på brädgolvet. Jag delade med mig av ost och knäckebröd som den villigt stoppade i sig. En småvessla dök också upp på marken nedanför men vände direkt.

Snön föll hela morgonen och jag började undra om jag skulle kunna ta mig med bilen från P-platsen upp till landsvägen. Att det kunde vara storskaligt trafikkaos i Skåne hade jag inte ägnat många tankar åt, men de dök upp nu. Plötsligt hördes dämpat motorbuller. En lätt lastbil stannade en bit ifrån vindskyddet och ut steg några män med stora sopborstar i händerna. 

- Så ni ska städa här?! sa jag förvånat.

- Vi ska sopa gången ut till gömslet, sa de.

Gömslet är en liten byggnad som ligger utanför vassbältet i Krankesjön. Det är ett populärt besöksställe för att se ut över vattenytan och de fåglar som rör sig på sjön. Ut till gömslet går man på en slags gångbro av träplankor. Varför den skulle skottas i detta snöväder där alla människor höll sig någon annanstans är en gåta. Men för mig innebar det att de kört upp ett spår så att jag kunde komma fram med bilen. Därefter gick det att ta sig vidare till Lund. På vägen hindrades jag av en bil som glidit ner i diket och som vinschades upp av en bärgningsbil. Damen som kört var omskakad men oskadd. Och bärgningskillarna sa att de just då hade 30(!) uppdrag på kö.

Sammanfattningsvis så fick jag min natt med vinterträning. Om det blir någon skidtur i fjällen detta år är inte säkert, men en utenatt under vinterförhållanden är aldrig fel. Med en varm sovsäck och lämpliga kläder är det varken farligt eller särskilt besvärligt, även om man får utstå lite obehag.

Att man av så gott som alla bekanta och alla man råkar möta blir betraktad som en halvgalning får man med glatt humör bjuda på. 

Postat 2018-02-28 17:45 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (1)

Lördagen den 2 juli klockan halv fem står jag ensam på Padjelantastigen, precis där den går ihop med Nordkalottleden. Det har börjat regna och jag har regnkläderna på. Jag har just sagt "hejdå" till min följeslagare som haft problem med en fot och gått söderut, mot Tarrekaisestugorna. Men jag har en fågelinventering att göra i övre Njoatsosvágge i Sarek, så jag ska gå åt motsatt håll. Under dagen har vi avverkat ca 11 kilometer på Nordkalottleden och jag har nu 9 kilometer till närmaste stuga som är Såmmarlappa. Jag måste dit ikväll eftersom jag inte har något tält med mig. Mitt trepersonerstält har jag varit tvungen att ge ifrån mig till två andra färdkamrater som vid det laget befinner sig någonstans i västra Padjelanta. Och det var inte det enda de fick. Även min kniv, delar av mitt kök, den mesta gasen, min kompass, vadningslinan, med mera hamnade hos dem. Men jag har gott hopp om att jag ska klara min inventeringsrunda med den utrustning jag har. Men då krävs att det finns stugplatser utefter vägen.

Stigmötet.

Hur kunde det bli så här? Det var ju inte alls meningen att bo i stuga och gå så mycket på en led; jag hade tänkt att bo alla nätter i tält med de andra. Men egentligen var det inget konstigt alls, bara sådant som kan hända under vilken fjällvandring som helst. En skadad fot (lyckligtvis inget allvarligt), mycket smältvatten i bäckarna och behov av omplanering. Och så beslöt vi, ursprungligen en grupp på fyra, att dela oss i två grupper och gå olika vägar. Och efter en andra delning står jag alltså ensam på stigen och funderar på om det var rätt beslut. För jag vet att utan tält kommer inventeringsrundan om två dagar att bli mycket krävande.

Sedan har jag ett problem till: sulan på min ena känga har börjat lossna framtill. Detta har pågått i flera dagar, och nu glappar det rejält framtill. Kommer den att sitta fast i ytterligare fem dygn och cirka tio mil? Det har jag ingen aning om, därför har jag bundit upp framkanten på sulan med starka snören. Det har hållit under dagens vandring, men silvertejpen som jag lindade med på morgonen har gett upp. Nu är det bara snören som gäller.

Sulbindningen. Om varianten med silvertejp var version 1.1 (påsatt utanpå snörena) så har jag nu återgått till 1.0. 

Jag går vidare i duggregnet och kommer snart fram till bäcken från Bádurgårsså. Den är ovanligt stor och vattenrik, och det är nätt och jämnt jag kommer över den utan att ta av mig kängorna. Jag märker att öglan på snörena inte fungerar så bra, den glider upp och kränger av sig från skon hela tiden. Jag får böja mig ner och dra på den igen. Sedan måste jag tänka på hur jag utför själva gångsteget. Slarvar jag glider öglan av direkt. Trots mina ansträngningar glider den av var 50:e eller 100:e meter. Det är sällan den sitter på så länge som 150 meter.

Regnet tilltar efterhand. Det ständiga böjandet för att trä på öglan gör att det rinner in vatten under regnkläderna på alla möjliga ställen. Så här håller jag på i 9 kilometer. Jag är blöt och längtar efter att komma in under tak.

Efter mer än tre timmars vandring i regnet är jag äntligen framme vid Såmmarlappa. Någon stugvärd finns inte där men det lilla nödutrymmet med två sängar är öppet. Jag hänger upp alla våta prylar på tork och lagar kvällsmat. Har inte ätit ordentlig mat sedan lunchen vid ettiden. Någon eld i kaminen är inte nödvändigt att tända, det känns ändå väldigt ombonat och skönt. Kanske stugvandringar trots allt är något att fundera på inför framtiden?

Mot Dárreluoppal

Nästa morgon regnar det något mindre. Jag äter frukost och konstaterar att gårdagens vandring känns i kroppen. Sedan är det sulbindningen, den måste förbättras. Jag skär till fler snörstumpar och gör en extra ögla.

Sulbindning, version 2.0. Tanken är att den nya snörstumpen ska hålla öglan på plats så att den inte kränger av.

Utanför stugan träffar jag två tyska män när jag går för att hämta vatten i älven. De har tältat i närheten (om jag minns rätt) och äter frukost. Vi pratar en kort stund, bland annat om just vatten. Hittills har de renat allt och jag förklarar att det är helt onödigt. De berättar att de varit i Njoatsosvágge och att de inte kom över Luohttojåhkå. För strid och för mycket vatten. Jag berättar också, om mina och mina färdkompisars äventyr. 

Vi ses en gång till när jag är på väg att fortsätta min vandring. De tittar på min känga och förvånar sig. Jag förklarar problemet och de tycker lagningen ser professionell ut. Jag har dock mina tvivel. Sedan ger de mig ett par påsar Mountain House som de inte behöver, jag tror de tycker lite synd om mig. Men påsarna kommer väl till pass senare.

Vädret är bättre än dagen före, bara några enstaka skurar. Mygg är det däremot ganska gott om. Jag njuter av landskapet medan jag går. När jag vänder mig om ser jag berget Staika långt i söder. Så sent som igår hade jag varit alldeles intill.

Det är inte mycket folk ute denna dag. Jag möter bara en annan vandrare, ungefär halvvägs. 

Bitvis finns det långa sträckor med spång. Kvalitén på dessa spänger är mycket bättre efter passagen av Laponia-gränsen. I södra delen av Tarradalen är brädorna däremot slitna, trasiga och (vid regn) såphala. Det är en säkerhetsrisk, och ett tragiskt exempel på det skulle jag höra talas om på hemvägen.

En rösning vid stigen, några kilometer före Tarraluoppalstugorna.

Jag tror snörena på min känga gjorde intryck på de två tyskarna för ett par dagar senare hör jag att det går historier på Padjelantaleden om "the man with the ropes". Men mina farhågor om fastsättningen av sulan var befogade. Visserligen håller den bättre än dagen innan men behöver ändå uppgraderas med ytterligare snörstumpar och öglor. Fotot nedan visar hur bindningen ser ut vid framkomsten till Tarraluoppalstugorna. Måste vara version 2.5. Eller något i den stilen.

Tarraluoppalstugorna sköts inte av Turistföreningen utan av Laponiatjuottjudus, och här har stugvärden Johanna funnits på plats i åtskilliga dagar. Hon förvånar sig också när hon ser snörena på min känga. Dessutom säger hon att hon känner igen mig. Vi lyckas inte komma på var vi setts och jag installerar mig i en av stugorna.

Senare på kvällen blir jag inbjuden till stugan där hon och hennes man bor. De bjuder på en bit nyfångad och kokt röding. Fantastiskt gott. Vi resonerar om fågelinventeringar och jag berättar vad jag ska göra. Vi pratar om mycket annat också, och jag får veta lite om trakten. Så kommer Johanna på att det måste varit i Aktse vi sågs förra året, då jag och mina vänner kom ut från Sarek i slutet av juni. Hon hade varit där då. 

Tarraluoppalstugorna.

Planering av inventeringen

Jag är medveten om att följande dag kommer bli ett kraftprov, och jag gruvar mig lite för det. Området som ska undersökas i Njoatsosvágge ligger omkring 7 kilometer från Tarraluoppalstugorna. Fram och åter blir det 14-15 kilometer att gå. Sedan är själva inventeringsrundan i Njoatsosvágge som i detta fall är ca 10 kilometer, inklusive de omvägar som krävs. Således i runda tal 25 kilometer i terräng utan någon stig. Om jag haft tält hade jag kunnat göra en uppdelning, men nu måste jag hinna med allt under en enda dag.

Sedan är det en omständighet till. De två vänner som har mitt tält (och diverse andra prylar) kommer kanske att passera genom inventeringsområdet under dagen. Vi har naturligtvis inte kunnat ha telefonkontakt och chansen är i och för sig mycket liten. Men detta var (ungefär) deras preliminära planering, och om de skulle göra det, och jag skulle få syn på dem, kommer jag att gräma mig förfärligt. Skulle då det mesta av min packning stå kvar vid stugorna så skulle vi vara tvungna att skiljas åt igen. Alltså bestämmer jag mig för att ta med alltihop. Det kommer naturligtvis att bli betydligt tyngre att gå upp till Njoatsosvágge. Och om vi inte ses måste jag bära den fullpackade ryggsäcken tillbaka igen.

Men jag har bestämt mig. Jag betalar till Johanna redan på kvällen så att jag kan ge mig iväg mycket tidigt. Hon frågar om chanserna att jag kommer tillbaka och jag säger "inte säkert, men troligen".  Sedan ställer jag mobilen på väckning klockan halv tre och går och lägger mig.  

Jag undrar så klart hur det här ska gå. Om vädret blir bra är projektet genomförbart. Blir det däremot busväder uppe i Sarek skulle jag vilja ha ett tält att övernatta i.

Postat 2016-08-01 15:11 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in