Bloggar > Fowwes blogg > Bonus i november: Årets sista ...

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Bonus i november: Årets sista brittsommardag

Måkläppen är ett naturreservat allra längst ut på den södra delen av Falsterbohalvön. Området blir därmed en av de mest sydliga delarna av vårt land – nästan i nivå med Smygehuk. Det består mest av sandrevlar och därmed blir höjden över havet nästan obefintlig. Det innebär också att delar av terrängen ständigt omformas av vatten, strömmar och vind. En annan omständighet med Måkläppen är att det bara är tillåtet att besöka det under tre månader under året: november, december och januari. Övriga månader tillhör det sälarna och fåglarna.

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.

Vi anlände tidigt på eftermiddagen med bil till Falsterbo och vandrade utmed den västra stranden söderut ett par kilometer. Falsterbo fyr – med ringmärkningsstationen för fåglar – passerades och vi kom så småningom fram till reservatsgränsen. Där sträckte sig den låga sandreveln ytterligare 2½ km söderut. Och långt borta, ända vid horisonten, förenades land och hav utan att någon skarvning kunde urskiljas. Det var som att gå rakt ut i havet.

Ovan: Cecilia vid tubkikaren med vars hjälp vi kunde spana in de närmsta sälarna. Ibland stack de upp sina huvuden och tittade nyfiket på alla tvåbenta badkrukor som promenerade förbi. Tyvärr låg min systemkamera med teleobjektivet därhemma så några bra foton av djuren blev det inte.

Och så var det vädret. Temperaturen var som utlovat – tills solen kom fram! För det gjorde den, och med ens kändes dagen sommarvarm och skön, trots det utsatta läget och en del vind.

Mobilkameran kämpar med ljusförhållandena. Foto: Cecilia.

Det var fortfarande en bit kvar till yttersta delen och hungern gjorde sig påmind. Vi slog oss ner i lä bland det sträva strandgräset. Snabbt kom matsäckarna fram. Det var ljummet i luften och nästan som en sommarpicknick – bara den rödvitrutiga duken fattades.

Mätta och nöjda strövade vi vidare och nådde den allra sydligaste spetsen där sandstranden nästan omärkligt försvann ner i havet. Vi stod där en stund och kände som om detta var världens ände.

Här tar denna del av Skåne slut! Foto: Cecilia.

Sedan vände vi tillbaka utmed strandkanten.

Ett slags utomhusmuseum: gamla vrakrester. En av bjälkarna var märkt med en metallplatta som upplyste om just detta. Foto: Cecilia.

På återvägen växte molnen och hotade att uppsluka den värmande solskivan. Pessimistiskt sa jag att det är så som klara sommardagar brukar sluta: solen går ner i en säck. Men jag hade fel. Den lysande skivan kom fram igen och sjönk sedan sakta som en ballong i havet. Vi slog oss ner på en sandkulle och betraktade skådespelet. Någon brådska hade vi inte, och för en stund kändes det fartfyllda och jäktiga stadslivet väldigt avlägset.

Allteftersom ljuset försvann sjönk också temperaturen. Luften och stillasittandet gjorde kroppen kall. Men även en sommardag i juni kan ju ibland sluta med en svalka som biter lite i skinnet.

***

Nästa dag var det betydligt kallare i luften och den behagliga känslan av sommar hade försvunnit. Från träden utanför min lägenhet i Lund hördes diskreta visslingar och tutanden: domherrarna hade anlänt till sitt vintertillhåll i bostadsområdet. Men mina tankar var fortfarande fyllda av kvardröjande intryck från årets sista sommardag.

PS. Den som vill läsa mer om Måkläppen kan enkelt googla fram info från exempelvis länsstyrelsen.

Inlagt 2018-12-07 21:03 | Läst 2879 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-12-08 08:57   Sejrla
Vilket vackert ställe, och härlig tur. Jag tycker ofta att fjällen och havet påminner om varandra. Samma känsla av vidd och karghet och skönhet.
 
Svar 2018-12-08 22:48   fowwe
Ja, visst finns det likheter. Även inlandet här i sydväst, den skånska slätten, liknar fjällen (åtminstone de flacka delarna av fjällen). Och när blåsten viner och snön yr så är det mycket av samma känsla som man får i norr. Till Måkläppen vill jag återvända, det var långt från bebyggelse och kändes avskilt.
 
2018-12-08 17:09   OBD
Nu blir jag riktigt sugen på att åka söderut! :-)
Jag och min hustru besökte Falsterbonäset i september 1990. Jag minns att efter att ha parkera i närheten av golfbanan och gått upp mot fyren så tittade vi ut mot Nabben och utbrast: "Är det ett staket uppsatt?" Vi tittade genom våra kikare och såg att det var en lång rad av fågelskådare med stativ. :-)
Måkläppen hade vi inte en tanke på och det var ju dessutom tillträdesförbud. Men att åka så långt under november - januari och pricka in "bra" väder där nere kan ju var litet vanskligt. Men det skulle vara en fin upplevelse.
 
Svar 2018-12-08 22:52   fowwe
Bertil, kolla in vädret i förväg först, sen kan du åka! Svag vind och uppehållsväder är nog det viktigaste. Om jag är hemma kan ni svänga förbi Lund och så äter vi nåt. Skämt åsido, men skulle ni komma så är ni välkomna!
 
2018-12-09 20:32   jakobhj
Härliga bilder! Jag var där förra vintern och stötte på ett stort gäng sälar längst ut på sandrevet - en riktigt fin naturupplevelse!
 
2018-12-10 06:38   Trottoarbonden
Detta är ett underbart ställe med en ganska lång vandring innan man kommer ut till sälarna.
Förra vintern var det 100-tals människor därute och man fick vada i +2 grader ruskigt kallt vatten.
Fantastisk plats :-)
 
2018-12-10 21:39   fowwe
Tack för kommentarer! Måkläppen verkar uppenbarligen vara ett mycket uppskattat område för utflykter och för att se säl. Med all rätt!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in