Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Recept på det (ännu mer) kompromisslösa fjällbrödet

I mitt föregående blogg-inlägg hade jag en hög svansföring med mitt kompromisslösa bröd. Så jag kommer väl inte undan ett slags recept.

Vision

Man kan baka utifrån många olika grundidéer. Min vision med detta bröd är att locka fram de smakämnen som finns i själva rågen. Och där finns många! Därför har jag avstått från tillsatser av annat mjöl, liksom från nötter, frön, osv. De smaksättare jag har är få och ingen av dem ska dominera utan ingå i helheten. Förutom den magiska surdegskulturen så använder jag salt, anis och mörk sirap.

Anisen kan bytas ut mot kummin, vilket ger en dovare smak. Den mörka sirapen har aromer som går bra ihop med råg, och sockret gör att brödet passar bättre ihop med exempelvis sill. Rågmjölet i sig innehåller också någon procent sockerarter. En del av sockret förbrukas antagligen vid jäsningen. Gissningsvis hamnar mängden socker på omkring 3 vikt-% i mina färdiga bröd.

Det här med socker får man se upp med när man köper rågbröd i butik. Mängden socker varierar mycket, en del bröd innehåller så mycket som 10% socker. Det är alldeles för mycket för ett matbröd. Bageriet i Lettland hade vissa sorter med över 12%! Många av oss konsumenter är vana vid socker i all möjlig mat. Och producenterna stoppar i det för att sälja mer.

Starten

Först behöver man en start-surdeg (s k surdegsgrund). En sådan kan köpas färdig i vissa matbutiker, annars går den att tillverka själv. Det är ganska enkelt att läsa sig till på Internet hur man gör. Likaså hur man underhåller och förvarar sin surdeg. Om du inte är van så gör det enkelt för dig och köp en för att komma igång och testa.

När man sedan fortsätter med brödbaket är idén att "mata" degen med nytt mjöl i omgångar. Jag tar lika delar rågmjöl och vatten, i allt större mängder (dvs degen fördubblas varje gång). Detta gör jag 3 gånger, sedan är min deg tillräckligt stor. För mig tar ett bröd 2 dagar om startdegen är i fin form. Bageriet i Riga gjorde det på 1 dygn.

Arbetstemperatur

Lämplig arbetstemperatur är något över vanlig rumstemperatur, men det fungerar med 20 grader också. Tar bara lite längre tid. Hinner man inte baka färdigt på kvällen kan man sätta in degen i kylskåpet och ta ut den nästa dag. Då är den kall och behöver lite tid för att komma igång igen. Man ser att surdegen är aktiv genom att den höjer sig. Om degen är lös bildas dessutom synliga bubblor. Och det doftar syrligt och ljuvligt!

Knep. Du kan höja temperaturen utan att det blir varmare i rummet genom att slå kokhett vatten i en öppen kastrull och lägga ett porslinsfat som lock över. Sätt sedan degbunken ovanpå locket och täck över den (men lämna en liten glipa).

Mängder

Start-surdeg, vanligtvis omkring 1 dl

7 dl kallt vatten

Ca 7,5 dl fint rågmjöl

Ca 7,5 dl grovt rågmjöl

2 tsk salt

2 tsk mald anis (eller kummin)

0,5 dl mörk sirap (gärna något mindre)

Vetekli (ej i degen och bara om du ska forma limpor)

Dessa proportioner ger omkring 1,5 kg färdigt bröd. Jag bakar ofta två 1-kiloslimpor och ökar alltså mängden vatten och mjöl. Även något mer salt.

Om man vill vara extremt kompromisslös kan man tillsätta rågkross eller till och med hela rågkorn i degen. Dessa bör i förväg ligga i kallt vatten för att mjukna. (Om någon läsare tycker att denna blötläggning bara är till för "mesar" kan du pröva med torr småsten istället för rågkross. Det använder ju riporna i fjällen för matsmältningens skull så varför inte du? *)

Arbetsgång

Starsurdegen matas på med 1 dl fint rågmjöl och 1 dl vatten första gången. När jag ser att det bubblar och jäser matar jag på med 2 dl fint mjöl och 2 dl vatten. Nästa gång blir det 4 dl mjöl och 4 dl vatten. Nu är alltså tillsatt 7 dl vatten och 7 dl mjöl. Om degen verkar väldigt lös kan man tillsätta ytterligare 1 dl mjöl (fint eller grovt). När jäsningsprocessen har pågått och det bubblar bra kan den avslutande delen sätta igång.

Ta först undan ca 1 dl surdeg från degen till nästa bak i framtiden. Sedan tillsätts salt, anis och sirap samt det mjöl som behövs till degen. Degen blir väldigt klibbig och tung när du blandar den. Om du tänker baka i form (rekommenderas de första gångerna) är mängden mjöl inte så väldigt noga.

Smörj formen med matfett och tryck ner degen ordentligt. Släta till ovansidan med en våt kniv och låta jäsa någon timme tills den höjer sig ca 50%. Grädda i ca 210 grader i 40 – 45 min (observera att tiden kan variera). Använd helst en ugnstermometer och ta ut brödet när det är 96-98 grader (om brödet riskerar att bli bränt så sänk temperaturen eller täck över). Ta ur brödet ur formen och låt svalna på galler under bakduk.

Mästarprovet: limpor

Om du ska forma limpor är det trixigare. För att bröden inte ska sjunka ihop vid gräddningen måste du blanda i lagom mycket mjöl i degen (och hur mycket detta är kan jag inte beskriva, det måste du upptäcka själv ;-). Degen är som sagt klibbig och suger åt sig mer mjöl än man kanske tror. Det är viktigt att blanda noga, inget löst och torrt mjöl får synas någonstans. Det är arbetsamt och man tränar sina armmuskler på kuppen. När degen är av rätt konsistens slätar du till den (utan att mjöla) och så ska den jäsa i omkring 2 timmar. Täck över med en skiva. När den höjt sig omkring 50% är det färdigt. Den är då fylld av jäsbubblor.

Doppa händerna i kallt vatten. Dela degen i två delar och forma en oval klump. Tryck klumpen lätt på det utspridda vetekliet så att kliet täcker undersidan (denna åtgärd förhindrar att brödet bränner fast på plåten). Sedan formar du limpan med våta händer, en aning för hög och smal. Men degen ska inte knådas, för då pressas jäsbubblorna ut. Du placerar limpan på plåten och snyggar till formen. Gör sedan på samma sätt med den andra deghalvan. In med plåten i ugnen och grädda direkt. Temperatur och tid som ovan.

Låt de gräddade limporna svalna på galler under bakduk. Om du inte vill ha en hård skorpa kan du svepa en plastpåse tätt om dem efter någon timme (låter vansinnigt, men med detta bröd går det faktiskt). Jag gillar fast skorpa så jag lägger de färdiga bröden i en papperspåse det första dygnet.

Rågbrödet kan användas på många sätt, inte bara de traditionella. Det är fantastiskt gott med ädla ostar, oliver och portvin. I Lettland har det blivit populärt att sälja brödet i små bitar som friterats. Man äter det som snacks till öl. 

Till sist

*) För att inte riskera att blir stämd av någon läsares jurist så förklarar jag härmed att de två meningarna inom parentesen vid stjärnan var ett skämt. Människor ska inte äta småsten.

Fjällbrödet utan kompromisser (2) – nu ännu mer kompromisslöst

För lite mer än ett år sedan experimenterade jag med att baka svart, grovt rågbröd, av den sorten som kallas hård kavring. Själva upprinnelsen finns här. Jag redovisade även ett par recept här och här. Trots vissa framgångar i mitt bakande var jag medveten om att jag inte var en fullfjädrad kompromisslösbagare än. Jag hade delvis fegat ur och inte vågat

1. testa surdegens möjligheter

2. grädda utan form

En tredje sak jag skulle kunna nämna var att jag i vissa recept använde andra sorters mjöl än bara råg.

I höstas var jag dock redo för att ta mina färdigheter till en ny nivå. Men först några reflektioner om

Olika rågbrödstraditioner

Grovt rågbröd finns i ganska många varianter som har olika ursprung. De skånska typerna är numera nästan utrotade, bara några få, mindre bagerier håller ut. Vi har också den danska traditionen, men i Sverige bakas s k danskt rågbröd i så många olika varianter att jag tvivlar på att någon av dem liknar originalet. Annars är mycket av det svarta rågbröd som säljs i butikerna bakat i Tyskland och har både utseende och smak som skiljer sig från det skånska. Slutligen har vi den brödtradition som har sina rötter i Ryssland, Finland och Baltikum. I dessa länder, liksom i Tyskland, spelar surdegen en viktig roll (och då menar jag riktig surdeg, inte tillsatser av ättika vilket jag anser är en styggelse).

Besök på rågbrödsbageri

I november förra året reste jag till Lettland och fick då en guidad tur på ett bageri utanför Riga. Detta bageri har surdegsbröd av råg som sin specialitet och jag var mycket förväntansfull inför möjligheten att lära mig av riktiga proffs. Jag blev inte besviken. Trots att de noga vakade över sina företagshemligheter så "snodde" jag både det ena och andra. Ja, helt enkelt så mycket jag kunde.

Undertecknad i full färd med att forma ett bröd, enligt guidens instruktioner. Degklumpen "doppas" i spannen med kli och läggs på en träspade. Sedan formar man klumpen med mycket våta händer (de som jobbar på bageriet använder förstås tunna handskar). Till sist skjuts brödet in i ugnen med hjälp av spaden. I detta bageri görs alla limpor för hand, och det går fort.

Lärdomar för mina brödbak

Bageribesöket fick mig att tro på möjligheten att baka utan jäst. Det räcker helt enkelt med den jäsning som sker i surdegen. Jag insåg också att det - med lite träning - går att grädda rågbröd utan stöd av en form. För att detta ska lyckas krävs flera saker. För det första måste surdegen ha en bra tillväxt så att hela degen blir ordentligt fylld av jäsbubblor. För det andra måste degen vid utbakningen ha den rätta, fasta konsistensen. Och för det tredje ska brödet fort in i ugnen utan att hinna jäsa på plåten (då plattas det ut).

Efter dessa insikter var det bara att ta de sista, praktiska stegen till den fulländade kavringen med surdeg. Perfekt att förvara i frysen för att ta fram till gästbesök och fjälläventyr!

Resultatet

Bröden nyss upplagda på plåten. Att forma dem med våta händer ger en slät yta. Observera att ingen jäst har använts, endast surdeg. Fotot taget i mitt kök i november förra året.

De färdiga bröden. Det händer fantastiska saker med dem på grund av surdegen. En märklig sak är att "klibbigheten" reduceras nästan helt och hållet. Bröden går att skära nästan direkt. Och då är det ändå gjort av 100% rågmjöl. Från ett brödbak i januari i år.

Recept?!

Naturligtvis vill man baka detta bröd, för vem kan leva utan kavring? Då uppkommer frågan om recept. När folk frågar säger jag ibland: "Visst, jag kan försöka skriva ner hur jag gör. Men räkna inte med att det kommer att lyckas enbart på grund av att du följer det." Det har hänt att det blivit engagerade diskussioner på grund av detta svar. Men vad jag menar är att det handlar om mycket annat än att följa en stegvis instruktion. Man måste förstå hur degen ska behandlas i de olika stadierna och det går bara att lära sig genom att göra flera försök på varje moment. Ofta blir det inte så bra och då får man försöka komma underfund med vad man gjorde för fel. I det jag har skrivit ovan finns en del sådana insikter.

När jag hämtat mig efter denna artikel så ska jag alltså försöka skriva hur jag gör (hoppas jag hinner innan det är dags att åka iväg på skidturen till Lappland). Det utlovas alltså ett slags "recept". Under tiden kan den intresserade läsaren odla fram sin egen lilla start-surdeg - då har både du och degen sysselsättning i några dagar framåt så att jag hinner tänka.

(OK, det sista var inte så allvarligt menat. Men ska man vara så här kompromisslös så krävs en surdeg.)

Recept på rågbröd (kavring) med anis och sirap

Trots att min gode vän och fjällkompis Anders häromdagen sa att hans mage efter en hel vecka inte hunnit smälta det förra brödet låter jag mig inte förskräckas. Här kommer ytterligare ett recept på rågbröd. Man kan inte låta sin gode väns bortskämda(?) mage hindra de spännande brödexperimenten.

Jag tror att detta bröd är enklare att lyckas med än (det kompromisslösa) kumminbrödet. Inte fullt lika grovt och innehåller flera olika mjölsorter (men både det grova och det fina rågmjölet bör vara gjorda på 100 % fullkorn, se påsarnas innehållsförteckning). Brödet innehåller också en aning sirap. Den mörka sirapen och anisen är en mycket fin kombination som ger en fyllig och aromatisk smak till brödet. Detta bröd passar till de flesta sorters pålägg och mat, även fisk och sill. Brödet kan ätas när det svalnat men är då, som alla rågbröd, klibbigt när man skär i det. Klibbigheten försvinner efter ett par dagar och man kan sedan skära hur tunna skivor som helst.

1. Ingredienser

5 dl kallt vatten 

25 gram jäst               

1½ tsk salt

2 tsk stött anis           

Ca 100 g mörk sirap (ca 0,7 dl)   

5 dl grovt rågmjöl           

2 dl vetemjöl    

Ca 4 dl fint rågmjöl

2. Bakning

Jag bakar i degbunke, för hand, med träslev. Ta lite av vattnet och blanda ut jästen, saltet och den stötta anisen. Tillsätt resten av vattnet samt sirapen. Blanda i det grova rågmjölet och därefter vetemjölet. Ta till sist det fina rågmjölet till lämplig konsistens. Degen är då fast och klibbig (här kommer erfarenheten in). Strö lite mjöl över så att degen inte torkar.

Låt jäsa i kylskåp ½ dag eller över natten. Täck över med bakduk eller skiva för att förhindra uttorkning.

3. Gräddning

Smörj en 1½-liters form ordentligt så att brödet inte fastnar eller spricker under gräddningen. Arbeta lite mer med degen och fördela den sedan i formen med en sked och tryck ner så att den fyller ut i hörnen och i kanterna. Släta till.

Låt jäsa under bakduk 2-3 timmar i rumstemperatur (detta rågbröd jäser något mer än kumminbrödet men inte alls lika mycket som vetedeg).

Ovan: Jäsningen avslutad och brödet redo att ställas in i ugnen. Degen är grå och ganska intetsägande. Men det ändrar gräddningen på! I ugnen jäser brödet lite till, men mot slutet försvinner en del fukt i form av ånga och brödet krymper igen.

Ugnstemp 225-250 grader, ca 1½ timme (enklast att använda stektermometer och ta ut när brödet nått ca 98 grader). Använd nedre halvan av ugnen, sätt formen på galler. Brödet får en torr, mörk skorpa, vilket passar bra på kavring, men håll gräddningen under uppsikt så att det inte blir för bränt ovanpå. Täck i så fall över med folie eller bakpapper.

Ovan: Det färdiga brödet, mörkbrunt och väldoftande. Om formen är välsmord lossnar det från kanterna redan i ugnen.

Ta ut brödet ur formen och låt svalna på galler, i bakduk. När jag bakade senaste gången fick jag ca 925 g färdigt bröd.

Fjäll- och friluftsbruk

Om man inte har något emot att bära en aning tungt i ryggsäcken tror jag detta är ett mycket lämpligt bröd. Det är kompakt och trycks inte ihop som mjukare bröd. Håller länge och möglar inte om man först stoppar det i en grov papperspåse och sedan tar en plastpåse om (man ska alltid undvika plast direkt mot "fuktig" mat som bröd, ost och kött). Till skillnad från bröd som är bakat på vete tappar rågbröd inte smak efter några dagar, och det smakar lika bra efter en vecka eller mer. Att man kan skära mycket tunna skivor gör att det varar länge.

Att försöka baka detta bröd med friluftsköket ute i fält vill jag nog avråda från. Dels är bakningen ganska tidskrävande, dels har man svårigheten att få det genomgräddat. Om gräddningen inte blir tillräcklig blir brödet degigt i mitten och inte särskilt aptitligt. För den som vill grädda bröd i fält så har jag betydligt enklare recept (se etiketten Bakning).

Jag tar gärna emot synpunkter och erfarenheter om rågbröden.

Recept på det kompromisslösa brödet

Det man har lovat glömmer man ofta att hålla. Så det är kul att någon gång bättra på sin statistik över nyårslöften jag faktiskt hållit. Här kommer receptet på ett smakrikt rågbröd, av en typ som nuförtiden är nästan omöjligt att köpa i butik.

Grovt rågbröd med kummin (kavring)

Kummin går mycket bra ihop med råg, och detta blir ett kompakt bröd med en ganska dov och tung smak. Bakat utan tillsatt socker och med mjöl från enbart råg. Under helgerna fann vi att det passade bra till exempelvis skivad julskinka, leverpastej och olika former av dessertost. Inte riktigt lika bra till sill och salt lax, vilket förvånade mig. Ännu otestat i fjällen, dock. Tar man med det där tror jag man bör förvara det i en grov papperspåse som man i sin tur stoppar ner i en plastpåse.

1. Blötläggning

2,5 dl kallt vatten

2 dl rågkross

2 tsk salt

Blötlägg i kallt vatten ca 3-4 timmar. Gärna mer.

2. Bakning

3,5 dl kallt vatten

25 gram jäst

3 tsk stött kummin

Ca 8 dl grovt rågmjöl

Jag bakar i degbunke, för hand, med träslev. Börja med att lösa upp jästen i lite av det kalla vattnet. Tillsätt sedan resten av vattnet. Blanda i det blötlagda rågkrosset samt övriga ingredienser, men ta inte allt mjölet på en gång utan håll koll på konsistensen. Rågdeg blir klibbigare och mycket stabilare än vetedeg. Man får bedöma när degen fått lagom konsistens. Här kommer erfarenheten in.

Låt kalljäsa i kylen ½ dag eller över natten innan den fylls i en 1½-liters form.

3. Gräddning

Smörj formen ordentligt så att brödet inte fastnar och spricker under gräddningen.

Fördela degen i formen med en sked och tryck ner den så att den fyller ut i hörnen och kanterna. Men kan om man vill mjöla degen ovanpå, men jag tycker det blir bäst att låta bli. Utan mjöl får man en torr, mörk skorpa på brödet, vilket passar bra på kavring.

Låt jäsa under bakduk 2-3 timmar i rumstemperatur (detta rågbröd jäser inte upp särskilt mycket).

Ugnstemp 225-250 grader, ca 1½ timme (enklast att använda stektermometer och ta ut när brödet nått 98-100 grader). Använd nedre halvan av ugnen. Håll under uppsikt så att det inte blir för bränt ovanpå. Täck i så fall med bakpapper eller folie.

Ta ut brödet ur formen och låt svalna på galler, i bakduk.

Brödet – liksom alla grova rågbröd – vinner på att vila ett dygn innan man äter (men det går bra att äta samma dag också). Svårt att skära när det är färskt, rågen sätter sig fast på kniven och man får skölja den med vatten och torka torrt efter att ha skurit några skivor. En stor, välslipad kockkniv är bra att skära med.

Vid all matbrödsbakning är erfarenheten mycket viktigare än att följa ett recept slaviskt för att lyckas. Och den skaffar man sig förstås efterhand! Jag tar gärna emot kommentarer, frågor och erfarenheter från er som ger er i kast med detta bakprojekt. 

Om allt går som jag hoppas ska jag i framtiden lägga ut ett recept på ytterligare ett rågbröd. Mindre kompromisslöst och som passar till annan mat.