Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2021-02-12 16:26   Bandersson
Nu när jag har läst om er vandring ser jag att ni ofta gick relativt korta sträckor, 6-7 km. För mig är det ett tecken på en riktigt bra tur där en är hemma – i fjällen. Eller som Cecilia skriver ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet”. Påminner mig om nedre Njoatsovágge där vi gick 5-6 km per dag. Var denna tur annorlunda, lite mer saktmodig?
 
Svar 2021-02-12 22:09   fowwe
Annorlunda, ja för mig var den det. Med olika vandringssällskap blir det olika sätt att vandra. Och ju fler man är desto mer behöver alla anpassa sig. Går jag helt själv blir hastigheten kanske inte högre men jag går ofta fler timmar, ibland till sent på kvällen.

Till denna tur hade vi avsatt rejält med dagar eftersom vi inte visste hur lång tid de olika sträckorna skulle ta. Ambitionerna var stora också. Nu hann vi inte allt vi hade på vår lista och det blev en förkortning av slutet. Vilket innebar att vi kunde njuta utan att känna oss jäktade.
 
2021-02-13 11:48   OBD
Vilken fin vandring ni hade! Jag har aldrig varit på västra sidan av Padjelanta, men efter att ha läst beskrivningar av flera kunniga "utsidingar" så är det ju ett fantastiskt område. Jag kommer aldrig dit så det är fantastiskt kul att få läsa om området och se alla fina bilder.
Tack ska du ha!
Och tack för länken till Cecilias artikel.
 
Svar 2021-02-15 14:43   fowwe
Bertil, det är ju lite oförutsägbart var man kommer hamna på sina äventyr. Åtminstone vissa av dem. Västra Padjelanta hade jag inga planer på för 3-4 år sedan och jag visste inte vad som väntade där. Hade jag valt helt själv kanske det hade blivit något annat. Nu är jag glad att vi kom dit. Sedan finns det områden i fjällen som inte heller jag kommer att besöka. Vilka de är vet jag inte än, men jag vet att jag inte kommer hinna med allt. Det får man acceptera och vara glad för allt det fina man faktiskt hann med att göra. Det tror jag säkert att också du är. :-)
 
Svar 2021-02-15 18:58   OBD
Ja du har så rätt Hans. Jag är glad och tacksam att jag kunnat göra och uppleva det jag gjort i fjällvärlden. Jag är också glad och tacksam för vad jag kan göra och uppleva utan längre vandringar. Men jag trivs också bra med att ha drömmar. Om alla drömmar blev uppfyllda, vad skulle man då drömma om? :-)
 
2021-02-14 11:04   janeri
Blev en liten läskväll igår. Läste alla fyra delar. Inspirerande läsning!
 
Svar 2021-02-15 14:45   fowwe
Kul att du var med hela vägen, och tack för feedbacken! :-)
 
2021-02-15 19:36   hansnydahl
Instämmer med Bertil - vilken fin vandring ni hade! Jag har gått över Svártinjunjes 3 gånger, men sista gången var år 2003 så det var ändå nytt att läsa om den delen. Tältplatsen vid norra sidan av Guossjájávrre har jag också missat. Cirka 3 km längre norrut vid trädgränsen finns det flera tältplatser på östra sidan av stigen.
Fick du något svar på din retoriska fråga "Och hur skulle det bli att träffa människor igen?"? Du hade ju sällskap vilket kan ha mildrat "omställningen" :-)
2003 solovandrade jag i 14 dagar innan jag såg en människa. Blev nog överdrivet pratglad när jag till slut hamnade på en led och gick in i en stuga och träffade andra "fjälltokar".
 
Svar 2021-02-16 22:41   fowwe
Ha, ha, det var inte så besvärligt med att träffa folk faktiskt. I Kutjaurestugan var vi själva på kvällen om jag minns rätt. Annars har jag flera gånger på solofärder inte träffat folk på ett antal dygn, ända upp till 8 eller 9. Så du är värre än jag. ;-)
Du har haft ett långt fjällvandrarliv förstår jag. 2003 gjorde jag min andra Sarekvandring som samtidigt var min andra riktiga fjällvandring, efter ett långt uppehåll sedan ungdomstiden (då jag gjorde flera stycken).
 
Svar 2021-02-17 21:54   Småtärna
Låt mig komplettera Fowwes minnesbild. I stugan övernattade ett ungt, rart par nånstans mellan 25-30. Deras planer var att vandra Lapplands motsvarighet till Vålådalsfyrkanten - Akka, Kisuris, Kutjaure, Vaisaluokta. Därefter skulle de fara vidare till Saltoluokta för att gifta sig!

Han, eller var det kanske hon, minnet sviker, ville så gärna visa vad fjällvandring är för den blivande makan/-en, innan de växlade ringar. Men, när de kom till Kutjaure insåg de att de räknat fel på dagarna, och fick akut boka helikopterhämtning vid stugan nästa morgon, för att hinna till alla väntande släktingar, och sitt eget bröllop i Salto.
 
Svar 2021-02-18 10:42   fowwe
Tack, där ser man hur pålitligt mitt minne är om jag inte gör en anteckning om saken. Och uppenbarligen var jag ännu inte redo att ta in möten med andra människor... ;-)
 
Svar 2021-02-22 17:08   hansnydahl
Man får hoppas att deras äktenskap ska klara sig undan helikopterhämtningar :-)
 
Svar 2021-02-22 17:17   hansnydahl
Hans: Vandringar på en vecka till 8 dagar började jag med 1979, men först år 2000 blev det långa vandringar på 14 till 17 dagar - ett resultat av att jag började gå genom västra Padjelanta, något man inte gjorde på en vecka med den tidens tunga packningar. Numera nöjer jag mig med 12 till 14 dagars vandring för att ryggsäcken inte ska bli för tung.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.