Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Att uppfinna ett kikarstativ - eller berättelsen om hur man sparar in 750 gram i sin packning

Inför nästan varje fjällvandring har jag något praktiskt problem som behöver lösas - i mån av tid och inspiration. En sak jag läge har irriterat mig på är den olösta frågan om stativ till min lilla tubkikare.

Tubkikaren i sig är ett tekniskt underverk, en Nikon ED50 som väger 700 gram och som i optisk kvalité inte kommer långt efter de dyraste stora kikarna på marknaden. Denna tub vill jag gärna ha med mig på färden.

Men en tubkikare med 27 gångers förstoring håller man inte för hand. Det behövs ett stativ. För flera år sedan fick jag tag på ett litet stativ som kan dras ut till ca 50 cm höjd och som duger bra när man sitter på en sten och spanar. Men det tar plats i ryggsäcken och det väger 750 gram. Det är för mycket.

Ett tag funderade jag på att köpa ett enbensstativ som jag samtidigt kunde ha som vandrarstav. Men den lösningen tyckte jag var för dyr och för tung. Dessutom gillar jag mina två lätta gåstavar.

Nästa idé var att använda just gåstavarna och på något sätt fästa en skruv eller hållare i handtaget där kikaren kunde fästas. Men hur jag än grunnade så hittade jag ingen vettig lösning.

Så kom jag på det: jag vänder på staven och använder spetsen! Sagt och gjort. In i förrådet och leta delar. Det tog en stund och jag trevade mig fram på olika spår. När jag fann en gammal plastflaska för K-sprit insåg jag att jag hade funnit lösningen. Flaskan hade en ovanligt lång hals, och den kunde jag använda mig av.

Fotot ovan visar delarna. Först den avsågade flashalsen och flaskans skruvlock som jag borrade ett hål i. Med en skruv genom hålet kunde jag fästa locket undertill på kikaren. Därefter skruvade jag fast flaskhalsen i locket, som nästa foto visar.

Sedan var det själva staven. På spetsen trädde jag på en gummifot som man har för att gå på asfalt. Före gummifoten hade jag satt jag in en specialskuren, stabiliserande cellplastbit som passade i flaskhalsen.

Så här ser det ut när man har monterat kikaren. Stabilt och bra! Det lilla stativet som jag har använt tidigare står bredvid till vänster. Det får troligen inte följa med någon mer gång.

Konstruktionen (exklusive stav, den har jag ju ändå med mig) väger i princip ingenting så jag har på detta sätt sparat nästan 750 gram och en del plats.

Under sommarens vandring hann jag bara testa uppfinningen någon enstaka gång, sittande på en sten. Fungerade mycket bra. Eftersom staven kan dras ut är det också möjligt att stå upp och använda kikaren.

Enda nackdelen var när vi upptäckte fjällugglan. Då fick jag så bråttom att den lilla skruven ramlade ner i gräset och försvann. Nästa gång tar jag med en reservskruv så är det problemet löst.

Nu var väl detta en uppfinning som väl kanske ingen annan än jag själv har nytta av. Men lärdomen är väl att även svåra problem kan lösas, bara man får den där rätta förlösande idén!

Postat 2011-08-15 23:57 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det eviga problemet med gaskök i kyla

Alla som använt gaskök i minusgrader vet att effekten sjunker drastiskt när behållaren blir kall. Jag ser detta som en utmaning och har beslutat att göra något åt det. I varje fall försöka.

Problemet

Gasbehållaren blir alltså kall på vintern. Det blir den på sommaren också, men då tillför den omgivande luften ny värme, och köket fungerar tillfredsställande. Men på vintern är det svårare. Luften är så kall att temperaturen inte räcker för att hålla uppe gastrycket. Och ju tommare burken blir desto värre är det.

Om man inte ska koka särskilt stora mängder kan det räcka att ta behållaren med i sovsäcken så att den värms upp. Det gör jag själv ofta vid enstaka vinterövernattningar. Den uppvärmda burken kan sedan hålla trycket uppe vid lågan en liten stund.

Men vid längre användning drar den expanderande gasen inne i burken snabbt värmen ur densamma och den blir väldigt kall. (Samma princip gäller när vatten avdunstar till ånga. Ångbildningsvärmen sänker temperaturen i det vatten som är kvar i vätskeform.) 

En vanlig metod, t ex när sovsäcksvärmen i burken förbrukats, är att värma sin gasbehållare med händerna. (Det finns även andra metoder som är mer drastiska. Och mer eller mindre farliga. Och som i värsta fall kan leda till okontrollerad låga eller till och med explosion. Sådana metoder har jag undvikit att experimentera med.) Problemet med handvärmning är att händerna blir extremt kalla redan efter en liten stund.

En genial(?) idé

Mitt tankespår har varit att hitta en metod där man använder sig av samma princip som vid handvärmning men att man ersätter händerna med något slags material. Det idealiska vore ett material som leder värme bra, är lätt att värma upp och som sluter tätt till burkens botten eller sidor. Mina verkstadsresurser är inte stora nog för att jag ska kunna tillverka något av metall, så jag har nöjt mig med ett helt annat och enklare material.

Och materialet är s k plastelina, dvs modell-lera för leksaksbruk! 

 

Man kan lugnt påstå att damerna i leksaffären hade roligt när jag ställde en rad frågor om materialets egenskaper. Till slut var jag tvungen att tala om vad jag skulle ha det till och då hade de roligt en stund till. Men jag skäms inte det minsta, utan tar förpackningens åldersrekommendation (3+) som en hedersbeteckning.

Nåväl. Efter ett förtest med leran i frysen under en natt kunde jag konstatera att materialet visserligen stelnade men var lätt att tina upp igen. Och då fungerade det som vanligt.

Test i halvskarpt läge

Sedan kom ett skarpare test i morse när jag efter en natt i vindskydd skulle koka tevatten. Jag hade inte haft leran i sovsäcken utan ville testa att värma det med köket. Jag la det på en bit aluminium som jag klippt ur en vanlig pajform för att inte bränna vid leran i kastullen (leran tål nämligen inte hög värme, det är väl någon slags plastmaterial).

Gasburken var förstås kall, så som startvärmning var det händerna som gällde, annars slocknade lågan. När leran blivit ljummen plattade jag till den och höll fast den med händerna på gasbehållaren. Och se, lågan blev stabil och vattnet kokade upp ganska bra. Trots att burken i det närmaste var tom.

Så här såg det ut (fotot är naturligtvis taget i min studio i köket):

Ganska fort blev leran kall där den låg emot burkens hölje, men då knådade jag snabbt om den och kunde utnyttja den värme som fanns kvar i klumpen.

Det sista fotot (nedan) visar alla delar i mitt experiment, inklusive den aluminiumbit jag använd för att skydda leran från att skadas av värmen. (Man får se till att man inte överhettar kastrullen också när man värmer den för den är ju torr.)

När leran inte används kan den lämpligen förvaras i en plastpåse. Den torkar annars. Normalt är den lite klibbig. Samt luktar karamell. Jag har också tänkt att ha fler klumpar med. Då kan man värma den andra medan den första används.

Sammanfattning

Hur nöjd blev jag? Svar: Jag blev nog halvnöjd. Det fanns en del värme i lerklumpen, tillräckligt för att öka lågan så att det märktes. Utan lerklumpen hade jag fått kyla ner mina händer rejält istället. Dock var effektökningen inte väldigt stor, och jag kan inte säga hur effektivt det hade varit om utetemperaturen varit lägre. Nu var den bara -2 grader. Och med en bitande kall vind. 

En sak är jag väldigt nöjd med: detta är en ofarlig metod. I varje fall kan jag inte se någon direkt risk med att använda den.

Kanske kommer tuffare test att visa att det fungerar även i stark kyla. Eller att det inte fungerar alls. Risken är förstås att jag då sällar mig till den skara uppfinnare som anses som tokiga drömmare. Men inte ens Leonardo lyckades realisera alla sina geniala idéer!

Postat 2011-02-26 22:57 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Erfarenheter av min batteriladdare

I ett tidigare blogginlägg beskrev jag den batteriladdare som jag konstruerade med tanke på att ladda min batterier till GPS:en. Länken till detta inlägg:

http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/14738.htm

Efter 16 dagar på fjället har nu laddaren fått smaka på hur det är i verkligheten. Hur har det då gått? Svaret är att det fungerade utmärkt!

Nu bör jag tillägga att det var väldigt mycket solsken under hela vandringen, och inte en enda droppe regn. Så förhållandena har varit optimala.

Det första batteriebytet gjorde jag efter den första fågelinventeringen som tog en hel dag. Jag hade bara 2 par AA-batterier med, så när det nya paret sattes in skulle det (nästan) förbrukade paret laddas. Varje batteri är på 2700 mAh.

Jag stoppade in solcellsladdarna i en vanlig A4-plastficka, vek den och satte en gummisnodd om. Plastfickans hål passade utmärkt att trä in två karbinhakar i, och plastfickan hängde alltså bakpå ryggsäcken (se fotot nedan).

Upphängning för laddning under vandring.

Fickan fyller två funktioner. Dels håller den laddarna på plats när man går, dels skyddar den för regn och fukt. Den tar visserligen några procent av solljuset, men det är marginellt.

Jag hade laddarna hängande på detta sätt i 1½ vandringsdagar. Vi gick mot norr, så de fick sol i bra vinklar den mesta tiden. Efter denna tid var de fulladdade igen.

Vissa dagar lät vi tältet stå och gjorde dagsturer. Då ställde jag upp laddarna utanför tältet i sin plastficka. Dessa gånger laddades batterierna väldigt effektivt.

På natten tog jag ur batterierna för att förhindra backström. Troligen en onödig åtgärd, men jag ville vara på den säkra sidan.

Här ett foto på hur laddarna ser ut ihoppackade. Tar inte mycket plats. Måtten är 95x65x27 mm.

De ihoppackade laddarna.

Fanns det då inga nackdelar och brister? Den enda bristen jag kunde märka var att det ofta var lite kondens i plastfickan, hur jag än försökte vädra ut den. Under regnperioder kanske lödningar och sladdar kan börja rosta.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min konstruktion och kommer att använda mig av den i fortsättningen också. Väldigt trevligt att alltid ha full batterikraft under färden.

Kommentar 30 augusti. Laddarna har nu varit med under ytterligare en vecka i fjällen. Under flera dagar kom det mycket regn, det var dimma och allmänt fuktigt. Jag förvarade dem i en plastpåse när de inte användes så att de alltid var torra. De var mycket effektiva när jag satte upp dem mot morgonsolen och de fick ladda medan jag gjorde alla bestyr innan dagens etapp. Fungerar helt enkelt perfekt!

 

Postat 2009-07-03 22:53 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Konstruktion av batteriladdare för fjällen

Förra året köpte jag en GPS, bland annat för att enklare kunna genomföra fågelinventering i Padjelanta. Denna GPS, en Garmin eTrex H, har ingen karta utan arbetar bara med koordinater, viket är fullt tillräckligt i fjällvärlden. (Karta har man ju själv med sig, och jag tvivlar på att de som finns i GPS:erna över fjällen är särskilt bra.)

Jag hade också med mig 6 st batterier, lagom till ca 3 dagars drift. Det visade sig att de räckte något längre. Men GPS:en fick ju stängas av mellan gångerna för att inte bli strömlös.

I år har jag inte tänkt att bli strömlös alls. Jag tänker ta med 2 uppladdningsbara batterier i GPS:en samt 2 extra. När det första paret tagit slut ska jag ladda dem med varsin solcellsladdare. Dessa två solcellsladdare har jag konstruerat själv, och jag beskriver här nedan hur jag har gjort.

Man kan också köpa solcellsladdare. Britt G tipsade om en som Silva tillverkar och som säljs på bl a Addnature:

www.addnature.com/product.asp?dept_id=0&pf_id=SILVASOLARI

Denna kostar ca 700 kr, ger 4V (som väl ska delas på 2 batterier) och 300 mA. Vikt ca 190 gram.


Mina egna ger 2V och 200 mA (för varje batteri). Kostnad 224 kr för två. Mina laddare går också att packa ihop till ett litet paket på 95x65x28 mm om de inte används (betydligt mindre format än för Silva). Vikt för båda laddarna ca 75 g.

Delar inköpta hos Kjell och Company:
Nr 44016 Solcell 2V, 200 mA (69 kr)
Nr 39742 Batterihållare 1xR03 (25 kr)
Nr 39753 Batterihållare 1xR6 (18 kr)

De tre delarna samt ett Ni-MH batteri

Till GPS:en behöver jag bara R6-batterier, men jag har "framtidssäkrat" min konstruktion, om jag nångång skulle behöva ladda R03-batterier.

Kablarna kapas något och skalas, dels på mitten, dels i ändarna.

Jag trädde först på den lilla batterihållaren (hålen i lödöronen fick först slipas lite större) och lödde fast. Aktade mig för kallödning, det vill man inte upptäcka på fjället!

Därefter löddes den stora hållaren fast. Båda limmades med kontaktlim med lagom avstånd så att man kan vända baksidan av solcellerna mot varandra när man packar ner dem.

Lödningarna är färdiga

Jag har gjort en preliminär koll av prestanda en förmiddag med hyfsad sol . Jag tejpade fast en cell på fönstret i solen. På 4-5 timmar laddade batteriet så att jag fick en liten ficklampa att lysa ca 30 min. Fulladdat hade det batteriet nog fått den att lysa närmare 2 timmar.

Jag kände mig nöjd. Ett 2700 mAh Ni-MH batteri bör bli ganska fulladdat en solig dag på fjället. Jag tror att man kan ha solcellen i en genomskinlig plastpåse eller plastficka hängande på ryggsäcken när man går.

Hållarna limmade på en färdig cell

En viktig sak var frågan om backström. Lärarkollegor i fysik ansåg att det inte var någon risk, cellerna borde fungera som dioder och stoppa. Men jag ville kolla, så med hjälp av en amperemeter och några tejpade foliebitar mätte jag backströmmen i mörker till omkring 3 mA. Detta är inte mycket, men det är inte tvärstopp heller. När jag la cellen under en vanlig kökslampa upphörde backströmmen och cellen började ladda ytterst svagt. Slutsats: Så länge det är hyfsat dagsljus kommer laddströmmen att övervinna backströmmen.

Ska bli intressant att testa det i verkligheten. Rapport kommer kanske i höst. Redan nu misstänker jag att min konstruktion inte är lika rostsäker som den köpta. Man får förvara den ordentligt.

Postat 2009-03-24 20:02 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in