Vägen till Silverberget

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Några tankar om Präststigen och att inte vara först

Är det så att vi människor gärna vill vara först med både det ena och det andra? Jag är sådan, åtminstone ibland. Till exempel när jag för femton år sedan ”upptäckte” Sarek. ”Kan någon ha gått här tidigare?” ”Kan någon ha sett det här som jag nu ser?” Men vi är nog sällan de pionjärer vi tror oss vara. Andra har gått före oss, andra har gjort det vi gör nu. Det är ganska få förunnat att göra något betydelsefullt som man är ”först” med.

Den senaste tiden har jag alltså ägnat några tankar åt hur lite först jag är med saker och ting. Till exempel projektet med Präststigen. Jag talade med en bekant som med glimten i ögat sa ungefär: ”Om det skräp, som vi händelsevis tappar eller lämnar efter oss i fjällen, får ligga tillräckligt länge kommer det förvandlas till en intressant kulturlämning.” Så skulle man kunna säga om Präststigen också. Från början var det en prosaisk bruksväg som i princip bara handlade om att förflytta sig effektivt på fjället. Så frågan är om överhuvudtaget någon hade tyckt att Präststigen verkat intressant för exempelvis hundra år sedan – annat än av praktiska skäl.

För på den tiden var det andra mål som lockade än att undersöka en väg. Fjällvärlden var sällan besökt (annat än av samer, naturligtvis) och det var mycket som var outforskat. Botanister och ornitologer sökte sig till avlägsna platser, de högsta bergen skulle letas upp och bestigas, naturresurser skulle kartläggas. Och till sist kom Axel Hamberg och vände ut och in på det svårtillgängliga och okända Sarek. Så vad var Präststigen jämfört med allt detta? Bara en väg att förflytta sig på när man snabbt skulle till det verkligt intressanta. Men som sagt, får tiden bara gå blir till och med skräp en kulturbärare.

Men jag ska inte förringa Präststigen, liknelsen med skräp är på så sätt orättvis. Den är verkligen värd att komma ihåg, av flera skäl. Det handlar dels om underbar natur, dels om kulturhistoria med många olika ingredienser. Vägen har många historier att berätta. Dessa var levande ännu för hundra år sedan men är troligen till största delen bortglömda och försvunna. Det finns visserligen ett antal texter och dem har jag läst, så många jag har kunnat finna. Kanske går det att leta reda på ännu fler: gamla anteckningar, artiklar, böcker och manuskript.

Resan i somras

Jag har inte skrivit någon ordentlig rapport om sommarens undersökningar på Präststigen. Jag besökte den vid två tillfällen. Den första var ett kort besök i början av juli när jag gjorde en fågelinventering. Det andra tillfället, det som var den egentliga undersökningsresan, gjordes i mitten av augusti.

På augustiresan hade jag två följeslagare som var intresserade av att se vad stigen innehöll. Det var Henrik Micael från Jokkmokk och Lars från Tärnaby. Bägge två är samer och intresserade av och engagerade i kulturfrågor. Henrik Micael arbetar på Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) och efter resan skrev han en liten rapport som går att läsa här. Det var mycket värdefullt att ha dem med och jag fick nya infallsvinklar, både på själva rösningarna och på de människor som använt stigen. Att vi dessutom hade väldigt roligt ihop gjorde saken ännu bättre.

En ovanlig vägmarkering

Ett exempel på hur våra kunskaper kombinerades kan vara på sin plats. Under efterforskningarna 2015 stötte jag och Diana på de stenskivor som syns på fotot nedan. Jag tog då koordinater men jag var inte säker på att de var gjorda av människor. Stenskivor kan ibland pressas upp ur marken på grund av frostens inverkan. Men när Henrik Micael och Lars såg dem sa de direkt att stenarna var resta av människor. Och inte bara det, utan att det var precis så som en same på den tiden skulle göra. De skulle inte bygga stora och imponerande konstruktioner, helt enkelt därför att det var onödigt. Okomplicerade rösningar på strategiska ställen var tillräckligt för att man skulle hitta vägen.

De två stenskivorna har fått hjälp av människor att hamna på sina platser. Den längsta stenen är täckt av olika lavsorter, bland annat grön kartlav. Denna lav växer mycket långsamt här, storleksordningen anges till tiondels millimeter per år. Stenen har alltså exponerats länge. Kanske har den stått på annan plats, en bit ifrån, och flyttats hit. Den kortare stenen har dragits upp ur marken, vilket syns på den diagonala gränsen. Under denna gräns är lavbeväxningen mycket liten. Möjligen skulle man med ledning av detta kunna bedöma ungefär när den drogs upp och sattes dit, men jag har inte vågat göra det. I vilket fall är den medvetet placerad på detta sätt, och tillsammans bildar dessa två stenar en tydlig vägmarkering. Den finns på sluttningen mellan Vállevágge och Ruonasvágge.

Nya fynd och nya frågor

Vi gick hela Prästvägen från Kvikkjokk till Alkavare. Vädret var till att börja med alldeles enastående med blå himmel och strålande sol. Efterhand fick vi uppleva även regn och dimma, men undersökningarna kunde genomföras ungefär som vi tänkt. Det blev en hel del nya fynd, bland annat i Vállevágge och vid de två sjöarna Vássjájávrátja, men en del av fynden var gåtfulla och kräver fortsatta undersökningar. Det tycks finnas sträckor med alternativa vägval, som om man hade två olika vägar att välja på. I den bok som jag håller på att skriva om Präststigen har jag tänkt att redogöra för dessa egendomligheter och komma med en förklaring.

För den bok håller det på att bli! Förlaget Vildmarksbiblioteket är intresserat. Men manuset blir inte helt färdigt förrän efter sommaren och det är ännu inte bestämt någon tidpunkt för utgivningen. Boken kommer främst att bli en vandringsguide, men kommer även förmedla Prästvägens historia. Och där finns många spännande berättelser! 

Lars och Henrik Micael på väg mot en nyfunnen rösning. Det börjar bli många fynd av rösningar, antalet är ca 150 stycken nu och jag vet att det finns fler (de mer sentida på Vállevárre ej medräknade). Denna står nära Njoatsosvágges västra mynning.

Tack till läsarna av denna blogg

Det är väldigt roligt att så många har läst om mina undersökningar om Präststigen. En hel del av er har följt med ända från den ringa början och hur mina funderingar har gått både hit och dit. Många har bidragit med kloka synpunkter och värdefullt material. Efter den gångna sommaren fick jag sådant material från flera personer som valt att förlägga sina vandringar på stigen. Två av dem hade gjort mycket ambitiösa egna undersökningar som de generöst delade med sig av. För alla bidrag, både stora och små, vill jag uttrycka ett varmt tack!

Till Alkavare via Präststigen (3)

Gräsmarkerna kring sjön Bajep Buojdes är så stora att femtio eller kanske hundra tält skulle få plats. Jag upplevde miljön som ovanligt fridfull och vacker, trots att växtligheten inte hade kommit så långt på grund av den kalla och snörika sommaren. Hit skulle jag vilja återvända och tillbringa ytterligare en natt eller två. På vissa platser känner jag att jag mår bra. Detta är en sådan plats.

Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Undertecknad i full gång med dokumentationen. Sjön Bajep Boujdes i bakgrunden. Foto: Diana.

Några rösningar nämner jag helt kort utan foton (foton av dem finns i en artikel från förra året om Präststigen). BS14-17-R är en smal, lutande stenskiva som jag markerat med gul färg eftersom jag inte är helt säker på att det är en vägmarkering. Det är däremot nästa, BS14-16-R. Utseendet pekar på att det kan vara raserat och återuppbyggt. BS14-15-R, söm följer därefter, är en stenskiva som är lutad mot en större sten. Den har jämn beväxning som överensstämmer med den sten som den lutar sig emot. Kan alltså ha funnits här länge.

Nedanstående rösning förtjänar en bild.

BS14-14-R ser mycket gammal ut. Riklig lavbeväxning mellan stenarna vittnar om att den stått i samma position i många år.

Nordost om Bajep Buojdes. Härlig gräshed för tältläger.

BS14-13-R är en intressant rösning. Består av en enda sten som är lutad så att spetsen sticker upp och syns på långt håll. Stenen i sig ser ut att ha varit med om mycket. Men det är inte självklart hur länge vägmarkeringen har haft detta utseende. Bredvid ligger en annan sten, kan den ha används tidigare? Har konstruktionen tidigare sett annorlunda ut och rasat, och man senare har nöjt sig med att resa upp den spetsiga stenen? I bakgrunden berg i Padjelanta. Det lilla berget Nuortap Gárránistjåhkkå sticker upp som en svart vårta längst till höger. Det var ungefär i den riktningen vi var på väg.

Bredvid BS14-13-R finns en grotta som är så stor att man kan krypa in flera meter i den. När vi tittade från öppningen in i mörkret skymtade vi ljuset från en mindre öppning ett tiotal meter bort.

Nya fynd – en bekräftelse!

Vi vilade en stund vid grottan, och jag förberedde mig för dagens första utmaning: att försöka hitta rösningar som bekräftade Präststigens sträckning fram till nästa rösning som befann sig 2 km längre bort, i ungefärlig riktning NNV. Trots letande förra året hade Diana och jag inte hittat något på dessa två kilometer, men vi hade troligen letat för långt västerut. Vi gick en stund och hittade ingenting. Vi gick en bit till med samma nedslående resultat. Men rätt som det var fick jag syn på något.

Ovan: NG15-01-R. En gammal markering med stenar. Varken särskilt stor eller iögonenfallande, men definitivt placerad där av människor för länge sedan. Sedan dröjde det inte länge innan nästa fynd. Och nästa. Stigens sträckning var bekräftad, vi var på rätt spår! Vid en av rösningarna fanns till och med spår av en gammal stig, delvis igenvuxen. (NG=området vid Nuortap Gárránistjåhkkå).

En kuriös detalj om den följande rösningen NG15-02-R är att jag nyligen upptäckte den på ett foto jag tog redan 2013. Då passerade jag högst hundra meter öster om den. Den är inte särskilt enkel att se från det hållet, och även om man ser den tänker man inte på att det är en vägmarkering.  

Efter dessa nya fynd var det bara en liten bit kvar till en av förra årets mest fantastiska rösningar (NG14-12-R). Vid det fyndet hade jag mycket hjälp av att detaljstudera och försöka tolka generalstabskartan.

NG14-12-R är en mycket fin vägmarkering, ca 70-80 cm i diameter. Kraftigt lavbeväxt och gammal. Det översta lagret består av noggrant placerade kvartsstenar. På dem växer knappt någon lav. Rösningen syns bra på långt håll på grund av den ljusa överdelen. Berget Kierkevare i bakgrunden.

Karta över området mellan Buojdes och Gárránisjågåsj. Den blå prickningen överensstämmer bra med hur generalstabskartan har markerat stigen till Alkavare kapell. Den gröna prickningen är min ungefärliga bedömning av hur nutida fjällvandrare vanligtvis går. Som synes hamnar vi då upp till flera hundra meter från den gamla Präststigen. Det är därför inte konstigt att t ex den fina rösningen NG14-12-R är okänd bland vandrare. Eller att den sten som jag tror är Prästemansstenen är så svår att hitta.

Efter en kort lunch fortsatte vi nu mot den sten som jag tror är generalstabskartans Prestemanssten. Det var en utsidankompis, Lars Hedegaard Larsen, som återfann den år 2013 och föreslog den som kandidat. Någon annan sten i grannskapet som skulle passa bättre till den gamla kartans markering tror jag inte finns. Stenen är gulmarkerad på min karta (se ovan) och betecknad med ”STEN”.

Stenen är ca 2,5 meter hög på sin västra sida (vänd mot fotografen), vilket gör den väl synlig från det hållet. Spanar man däremot från öster, alltså från det grönprickade vandringsstråket, syns den knappt alls. Mycket snö omkring stenen i år. Det troliga är att Prästemansstenen markerade ett stigskilje där en stig vek av åt väster ner mot Tarraluoppal (markerad med lila prickar på min karta ovan) och en annan (Präststigen) fortsatte norrut mot Vássjájávrátja. Den lila prickningen tillhör den s k ”Linnés väg” från Kvikkjokk, den väg man tror att Linné färdades på sin resa 1732.

Om man istället skulle till Alkavare kapell gick man något åt höger upp mot ett väl synlig rösning som fungerade som vägmarkering (och som kanske också markerade ett vadställe över Gárránisjågåsj).

När vi hade kommit så här långt på vår vandring blev vi vittnen till en jakt. En fjällripa med flera ungar attackerades av en fjällabb. En liten unge – redan flygfärdig – kom ifrån de andra och fick labben efter sig. Jag tänkte att den skulle vara chanslös. Labben dök ner mot marken flera gånger och gav sig inte. Men slutligen så upphörde attackerna utan att den fångat ungen.

Signaturen JoBer på Utsidan fann denna gamla rösning invid Gárránisjågåsj. Väl synlig. Det är ingen tvekan att den är mycket gammal. Från Prästfärdernas tid, eller kanske ännu äldre?

Nu blev det så att vår grupp beslöt att dela på oss. Dianas och mina följeslagare, alltså pappan och hans dotter, ville gå ner till Tarraluoppalstugorna som låg 2½ km från oss. De två hade gjort en kämpainsats i tuff terräng och i skiftande väder de senaste dagarna. Nu kände de behov av att ta det lugnare. Vi tog farväl och skiljdes åt. Diana och jag fortsatte själva vår färd mot Alkavare kapell, dit vi hoppades anlända på eftermiddagen nästa dag.

Den gäckande stigen mot Vássjá

Efter den stora rösningen vid Gárránisjågåsj skulle stigen - enligt generalstabskartan - fortsätta i princip rakt norrut mot Alkavare. På väg dit skulle sjön Vássjájávrátja passeras och dit var det ungefär 5 kilometer. Vi tog ut kursen och siktade till att börja med strax öster om punkt 1082 där det finns en fördjupning i landskapet som är mycket naturlig att gå mot. Denna väg har jag gått två gånger tidigare utan att ha sett skymten av någon rösning. Terrängen är ganska översållad med större och mindre stenblock, och om det ska vara meningsfullt med en vägmarkering här måste den avvika tydligt från alla de stenar som visar sig mot horisonten.

Ungefär 2 kilometer efter punkt 1082 hamnade vi - också ganska naturligt - vid de två minimala sjöarna norr om. Inga rösningar så långt ögat nådde. Därefter började terrängen snart luta nedåt. Vi gick ungefär som de gröna prickarna på kartan visar. Förra året gick vi ungefär samma väg åt motsatt håll, men detta år höll vi något mer åt öster när vi närmade oss sjön, för att spana av nya områden. Men fortfarande inga vägmarkeringar. Finns de inte? Eller är det bara så att vi inte hittade rätt väg? Gick den gamla stigen kanske ännu längre österut?

Det känns inte tillfredsställande med en sträcka på en halvmil utan ett enda röse-fynd. Mysteriet är ännu i skrivande stund olöst.

"Frisk natur och död ödemark" – några tankar om naturen

Under en vandring är man sysselsatt med många praktiska ting, men ändå hinner man tänka en hel del på vad man ser. Naturen omkring Vássjásjön är rofylld. Här skulle man kunna vandra omkring en hel dag och låta det vidsträckta landskapet tala till en. Man kan släppa vardagslivets höga tempo och få ett annat perspektiv på sitt liv och på det samhälle vi lever i. Även 1845 hade man tid att reagera på landskapet. Så här skrev botanisten N. J. Andersson (som uppenbarligen inte hade blicken enbart riktad ner i marken): 

"(Vi) trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar. Här var en vidunderlig anblick. Till höger reste sig en mängd fjellspetsar, klädde af ofantliga snöfält och nyfallen snö; längst i söder spirade det ståtliga Staika upp ur den dal, som grönskande och skön genomslingrades av Tarrajock. Det var en underlig förening af frisk natur och död ödemark. På Karraneskoppis sterila, isbrända fält insamlades Wahlbergella apet., Camp. uniflora och Gnaphalium carpathicum, som ymnigt nog förekom här och der."

Här nämns landskapsområden vars namn inte finns på vår moderna fjällkarta. Karraneskoppi bör vara detsamma som västsluttningen av Låptåtjåhkkå. Welkespuolt är omnämnd på generalstabskartan och är området på västsluttningen av Vássjábergen.

Vad präster som exempelvis Jonas Nensén, som färdades här fyra år tidigare, tänkte är inte lika lätt att veta. Hans anteckningar var synnerligen kortfattade. Men här och där fick han in några subjektiva omdömen. Han skrev om detta område:

7. Wassjas slätt - vacker slätt under gråberget Wassja, där andra lägerstället vid en bäckstrand och källa, här öppen utsikt, strax invid, söder om, är lilla sjön Wassja.

8. Vackra dalar uppföre och utföre omgiven av smärre fjäll.

Prästresornas lägerplats nummer 2

Ända sedan jag började intressera mig för Präststigen har jag velat hitta de platser man hade nattläger. Lätt är det inte.

Det som Nensén kallade ”Wassjas slätt” i citatet nyss kan identifieras som ett flera kvadratkilometer stort område i närheten av Vássjá-sjön (framför allt öster om). Exakt var i detta område den andra lägerplatsen låg har jag funderat mycket över.

En tänkbar plats är den gräsbeklädda platå som ligger rakt norr om sjön. Då skulle Nenséns notis om väderstrecket stämma perfekt. Problemet är att området med gräshed till stora delar är fuktigt, det är nästan som sankmark. En jokk rinner förvisso i närheten men man kan knappast kalla den för källa. Då passar det bättre att tänka på området en bit öster om sjön. Där rinner bäckar från flera håll, och de gräsbeklädda ängarna är enormt stora. Även i sydöst finns ängsmark som skulle kunna fungera bra.

Foto över gräsängarna vid Vássjájávrátja, taget ca 1 kilometer söder om. Den stora, gröna platån norr om sjön syns tydligt mitt i bild. Marken där är ganska sank. Det gröna, låglänta området närmast öster om sjön är ännu blötare. Men till höger i bild börjar den torra hedmark som kanske är det mest troliga lägerområdet.

Kan det som N. J. Andersson skrev ge någon ledtråd? Fortsättningen i hans resebeskrivning lyder: "Vid slutet af detta fält (Karraneskoppi, min anm.) stego vi utföre en brant backe, vadade över Wassjabäcken och slogo upp tältet på en grönskande gräsplan tätt under den ena af de 3:ne snödigra Wassjakullarne."

Två av de 3 ”snödigra Wassjakullarna” måste vara Vássjábákte och Vássjátjåhkkå, och den tredje bör vara höjd 1401. Men någon exakt platsangivelse är ju detta inte, utan man kan tänka sig flera möjligheter. Bokens fortsättning, som beskriver början på nästa resdag, kanske kan kasta ytterligare ljus över saken:  "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”.

Eftersom de rösningar som ligger precis norr om sjön kan sägas ligga på en avsats (dvs platå) tror jag att Andersson inte hade läger på själva platån norr om sjön utan på de stora gräsplanerna öster om sjön, i det stora område som på våra fjällkartor kallas Vássjágåhpe (gåhpe = rund sänka). Nästa dag gick de då upp på platån och sedan vidare. Men längre än så här har jag inte kommit om lägerplatsen. Och några rösningar på de stora gräsplanerna kunde Diana och jag inte se.

Vägen efter platån – hur gick de egentligen?

En annan av förra årets överväldigande fynd var de 3 stora (och några mindre) rösningar som står på denna gröna platå rakt norr om Vássjájávrátja. Denna sträckning stämmer alldeles utmärkt med generalstabskartans beskrivning. Vidare hade vi funnit en rösning fyra kilometer längre norrut, mycket nära där renstängslet korsar gränsen mot Padjelanta. Problemet var bara att på hela denna fyra kilometer långa sträcka hade vi inte hittat någon rösning alls. Se kartan härunder.

Men detta år var jag fast besluten att vi skulle lyckas hitta något. Jag misstänkte att vi hade gått för långt åt öster, alltså för högt upp på Vássjás sluttning. Nu skulle vi leta något närmare Padjelantagränsen, vilket också verkade stämma med generalstabskartan. På fjällkartan har jag ritat ut med gröna pickar den väg jag tänkte att vi skulle undersöka. Vad jag inte visste var att generalstabskartan lett mig på fullständigt fel spår. Men tack vare en annan utsidankompis, Ole Dahlgreen från Danmark, skulle planerna inte bli som det först var tänkt.

Det började dock inte så bra. Den senaste timmen hade Diana och jag kämpat genom regn. Myggen var många och blodtörstiga runt sjön. Regnkläderna gjorde att jag svettades vid minsta ansträngning. Det kändes olustigt att hantera kameran och försöka leta efter rösningar. Frestande att få alltihop avklarat så snabbt som möjligt. Vi började gå i regnet. Under tiden funderade jag på en rösning som Ole och hans son hade fotograferat redan 2013. Den var ganska stor och såg gammal ut på fotona. Av någon anledning hade jag missat att leta upp den förra året, trots att Ole hade gett mig sina koordinater till den. Kanske tänkte jag att den verkade stå alldeles för långt åt öster, och på för hög höjd.

Ett kort uppehåll i regnandet gjorde att jag bestämde mig. Trots att jag tänkte att det kunde bli en jobbig omväg tog jag upp GPS:n och la in koordinaterna. GPS:n visade att det var flera hundra meter att gå, uppför sluttningen. Arbetsamt, varmt och myggigt. Men inget regn.

Vi kom upp på en höjd och fick utsikt tillbaka ned mot sjön som låg på en marknivå långt under oss. Jag kände igen det från Oles foton. Men ingen rösning sågs till när vi kom fram till platsen. Vi hamnade istället mitt i ett snöfält (om jag inte missminner mig). Koordinaterna stämde alltså inte, något var fel. Men positionen var korrekt inmatad, det var jag säker på.

"...små stenrösen på höjderna"

Det var bara att börja leta i lite olika riktningar. Och rätt som det var stod jag inför en ganska stor stenhög. Det var ingen rösning – men det hade en gång varit det.

Här har stått en rösning men nu var det bara en hög med stenar. Sjön syns långt därnere, och med kikaren kunde jag se flera av rösningarna vid den gröna gräsplatån. Vi var något på spåren! Denna stenhög har fått beteckningen VS15-01-R. VS=Vássjáområdet.

Uppmuntrad av detta fynd letade vi vidare. Det började bli kväll, men Diana var angelägen om att vi inte skulle slå läger för snabbt utan hinna gå en bit till. Morgondagens etapp till kapellet ändå skulle bli ganska lång. Men det var inte lätt att skynda på mig nu för jag hade fått upp vittringen av stigen. På en höjd en bit bort såg jag en stenhög till. Och den var inte raserad.

Nästa gamla rösning, vilket visade sig vara den som Ole Dahlgreen och hans son funnit 2013. VS15-02-R på min karta.

Men det tog inte slut här. Så fort vi kommit fram till en rösning kunde vi spana in en annan på en kulle längre bort. Så här i efterhand har  jag kommit att tänka på vad jag läste i en reseberättelse i Svenska Turistföreningens årsskrift år 1892 (jag har citerat detta i en tidigare artikel om Präststigen). En anonym resenär berättar om sin vandring från Alkajaure på Prästvägen år 1871: "Vägen var textad, d.v.s. angifven genom små stenrösen på höjderna." Detta var exakt vad Diana och jag såg nu. Och inte nog med det: alltsammans stämde också med det som botanisten Andersson skrev: "Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser…”. En utmärkt beskrivning av hur vägens sträckning är dragen på denna sträcka.

Kartan visar raden med nyfunna rösningar. Allesammans står lite vid sidan om de nutida färdstråken och har fått vara ifred. Därför var det inte svårt att bedöma dem som gamla, och de har fått röd färg på prickarna. En intressant detalj är att vägen mellan platån och röset PA14-06-R inte undviker höjd utan att den verkar stiga ungefär 60 höjdmeter mer än vad den behövt. (Nu är det i verkligheten inte riktigt så eftersom den lägre vägen går betydligt mer ner och upp i smådalarna.) De som gick här måste ha bedömt att terrängen är så lättvandrad och jämn att det uppväger arbetet att ta lite extra höjd. De kunde på den tiden! Dessutom var väl folk på den tiden ganska vältränade och inte rädda för kroppsansträngning.

Här följer nu en liten bildkavalkad med nyfunna rösningar.

VS15-03-R, placerad på en kulle som finns utritad på fjällkartan. Fotot taget i den riktning vi ska gå. Sarvestjåhkkå och Tjåggnårisvárásj i bakgrunden till höger, bakom den gröna sluttningen. En kuriös detalj är att denna och föregående rösning finns med på fotot i avsnittet Prästresornas lägerplats nummer 2 (men mycket svåra att se på grund av förminskningen av fotot). De avtecknar sig mot himlen som små prickar. Hade jag spanat noga med kikare när jag tog det fotot hade jag kunna se dem!

Även VS15-04-R står på en liten kulle som är utritad på fjällkartan (men som döljs på min karta).

VS15-06-R är den mindre av två rösningar. I bakgrunden står VS15-05-R som är huvudröset och synligt på längre avstånd. I bakgrunden Padjelantas flacka fjällandskap.

VS15-07-R, den enda rösningen som vi hittade på Prästigen som stod i ett snöfält. Jag misstänker att man var noga med att sätta upp rösningarna så att de inte skulle begravas av snö under de år som sommaren var sen.

VS15-07-R synlig från vår lägerplats på drygt tusen meters höjd.

Där vi tältade fanns även VS15-08-R på mycket nära håll. Föregående rösning synlig på snöfältet i bakgrunden.

Även VS15-09-R var synlig från vårt läger. Vi hade alltså tre fascinerande rösningar på Präststigen i omedelbar närhet till våra tält! Avståndet till renstängslet är längre än vad man kan tro, fotot är taget med ett kort teleobjektiv. Berget i bakgrunden längst till vänster är Tjåggnårisvárásj och bakom detta reser sig några snöklädda toppar i Sarvestjåhkkå-massivet. Njoatsosvágge ligger i sänkan hitom bergen.

Rösningen VS15-09-R på nära håll. En stor och bastant sak där varje stenskiva väger åtskilliga kilo.Om man kommer norrifrån, från Padjelanta, syns den på långt håll.

Kvällen vid vår lägerplats var fin, men myggen gjorde vad de kunde för att störa oss. Att ha utsikt över Padjelanta tycker jag är trevligt, men Diana föredrar alltid Sareks dramatiska toppar. Senare på kvällen och under natten blev det regn och blåst, som under de flesta nätter på denna tur. Nästa dag fortsatte vi mot kapellet, dit vi hade ungefär 12 kilometer. Trots ivrigt spanande såg vi inga fler rösningar i närheten av vår lägerplats så vi tog sikte på en rösning vi fann förra året, PA14-06-R (PA= Padjelanta).

Detta avsnitt har vid det här laget blivit så långt att den sista dagsetappen får ett nytt avsnitt i bloggen. Det blir således en del 4 i denna lilla följetong. Då blir det också en redogörelse för händelserna vid Alkavare kapell och foton på en vanlig fjällfågel med ett ovanligt utseende.

Kartunderlaget är hämtat från Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Till Alkavare via Präststigen (2)

Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Den steniga sluttningen

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Rösningen HS15-01-R (HS = Habres). En underbar vägmarkering som visar tydliga tecken på att vara gammal (riklig lavbeväxning mellan stenarna, likartad beväxning på flera stenar, mm). Den lilla vattensamlingen på bilden är en göl som finns utritad på fjällkartan, strax under 1000-metersnivån.

Från det håll vi kom var den synlig, men bara från ganska nära håll. Kommer man däremot från andra hållet och är på väg upp mot Vállevágge kan den skarpögde se den på mycket långt håll eftersom den avtecknar sig mot horisontkanten mer än en halv kilometer bort. Fotot taget dels utan, dels med, telezoom. Till vänster skymtar Vallespiken, och det känns frestande att hålla närmre åt det hållet, eftersom nivån ser mycket lägre ut där. Något lägre är den också, men man får en kortare väg om man siktar på denna rösning. Detta har betydelse, eftersom terrängen är stenig överallt och ganska tidsödande att gå. Och - inte minst – man kommer rakt på VG14-27-R och den efterföljande lättvandrade terrängen på den västra sidan av Vállevágge.

Karta över de viktigaste rösningarna (-R) och stigarna (-SG) mellan Vállevágge och Ruonasvágge. HS= Habresområdet. Den gröna prickade linjen är min ungefärliga bedömning hur de flesta nutida vandrare går. De allra flesta passerar passpunkten i Vállevágge, där det finns en väl synlig rösning (påbyggd i modern tid och markerad med en gul prick på kartan). Ansamlingen av röda och orangea prickar NV om passpunkten visar att man förr gick något högre upp och ett par hundra meter längre bort från den gröna ”leden”. Tre sådana rösningar ligger mellan HS15-01-R och den gröna prickningen. Dessa rösningar är troligen gamla, men ett par av dem är små och inte så tydliga. Jag tror att man även förr i tiden hamnade än här, än där, så något exakt spår handlar det inte om.

Rösningar - och en sopstation

På väg till den lilla gölen strax under 1000-metersnivån korsade vi jokken som kommer från den gamla glaciärskålen norr om Tjiláktjåhkkå 1824. Där fann vi flera intressanta fynd. Denna konstruktion upptäcktes av Lovisa, 16 år. Det är nog någon slags förvaringsgrop, med lock av sten som passar att täcka över med. En bit bort från denna fanns en vit sten som såg ut att ha placerats för att markera platsen. Hur gamla dessa lämningar är vet jag inte.

Ett tredje fynd på samma plats. Under stenarna skymtar en gammal konservburk. Således en äkta sopgömma. Visserligen lär plåtburken för konservering ha uppfunnits redan 1810 men vem skulle våga påstå att denna burk är från prästresornas tid ;-). Vi hann inte plocka fram den utan gick vidare.

Ned mot Ruonasvágge - och fler fynd

Efter dessa blandade stenlämningar fortsatte tydligen stigen utmed gölens norra kant. Efter sjön fann vi ett par gamla ledmarkeringar, men sedan såg vi inga fler i färdriktningen. Vi spanade istället längre åt höger och skymtade på avstånd en rösning som Diana och jag fann redan förra året, HS14-24-R. Nära den ligger också HS14-25-R.

Efter dessa följde ett antal mindre rösningar i riktning mot Ruonasvágge som jag har ritat ut på kartan men utan att skriva in beteckningar. Vi närmade oss jokken som kommer från sluttningen norr om toppen Málmmatjåhkkå 1705. Denna jokk kan nog vara strid ibland, men vi tog oss ganska enkelt över. Vi pausade, och då såg jag några hundra meter uppströms något intressant: en stor rösning uppe på ett stenblock.

Rösningen HS15-21-R som avtecknade sig på långt håll mot den vita sluttningen bakom. Här har jag gått fram till den. Stenen är ca 2,7 meter hög där rösningen är placerad. Själva rösningen är närmare 80 cm hög. Den är full av lavbeväxning och säkert mycket gammal. Dess placering på stenen, dess storlek och dess egendomliga form gör att man lägger märke till den.

HS15-21-R fotograferad från ett annat håll. Berget i bakgrunden är Ruonas.

Bredvid denna stora rösning fanns en mindre rösning som stod direkt på marken (HS15-22-R). Den såg ut att vara raserad och återuppbyggd. Med tanke på att den inte var lika lätt att se på långt avstånd får man förmoda att den lilla är byggd tidigare än den stora på stenblocket. Frågan är varför man byggde en så magnifik rösning långt från huvudstigen. För hur jag än spanade kunde jag inte se att det fanns vägmarkeringar i någon riktning, utan huvudstigen tycktes gå några hundra meter längre ner på sluttningen. Kanske markerade den ett vadställe över jokken som kommer från Málmmatjåhkkå 1705. Jokken var ganska enkel att korsa när vi passerade, men så har det kanske inte alltid varit.

Jag återvände till vårt sällskap som nu hade börjat oroa sig för om något kunde ha hänt mig.Det tyckte nog att jag varit borta länge, men det tyckte inte jag. En vecka senare hade Diana och jag ett samtal om saken, där hon påminde mig om min utflykt och att de blivit oroliga. Dialogen blev ungefär följande.

- Du var borta länge, så hon.

- Bara en liten stund, svarade jag.

- Du var borta 25 minuter!

- Omöjligt! Jag var iväg högst en kvart.

- Jag tittade på tiden. Det var 25 minuter!

- Ok, kanske lite mer än en kvart. 20 minuter, då?

- Vad är detta? TORGET?!

Men denna konversation hade alltså ännu inte skett. Vi fortsatte ner mot dalbotten i Ruonasvágge. Och här kom nästa fynd: en tydlig stig. Jag hade läst i Studia Laplandica 9 att Lars G Hedlund hade hittat delar av den trampade stigen i Ruonasvágge, och att han var säker på att det var den gamla Präststigen. Och här var en sådan stig!

En djupt nedtrampad stig i marken, och rejält överväxt, vilket visar att den inte har använts av renar på länge. I fjällen tar det mycket lång tid för en stig att växa igen, så jag tror att Lars Hedlund har rätt. Denna har jag betecknat med HS15-30-SG. Fotot taget åt norr. Berget till höger är Ruonas. Till vänster om det skulle vi gå upp, i den flacka dalen mellan bergen.

Prästernas första lägerställe

Andersson skriver: ”När vi hunnit ur denna ödedal (Vállevágge, min anm.) stego vi öfver lösa kullerstenar och hällar utför Tarrikaisins sluttning ner till det leende Roudnas-fjellet. Men innan vi passerat den snöbro, under hvilken en strid bäck dånade, mötte oss den sköna synen af Arnica alpina, sparsamt prydande glareösa kullar, hvita af Dryas, Draba muricella och Wahlenbergii; i ett kärr bredvid växte Saxifraga rivularis jemte Carex pulla ymnig, och mellan stenarne frodades Salix polaris. Under Ruodnas uppslogs tältet, ett häftigt slagregn afbröt min undersökning af branterna, och om natten snöade och stormade det förfärligt.”

Den snöbro som Andersson nämner tycks ha legat nere i Ruonasvágge, väster om Ruonasgårsså. Jag och mina följeslagare gick över en sådan snöbrygga, strax innan jokkarna från väster i Ruonasvágge möter bäcken som kommer norrifrån (och som rinner strax öster om den lilla toppen 1138). Därefter störtar den samlade vattenmängden ner i Ruonasgårsså. Kanske gick den Anderssonska expeditionen över på ungefär samma ställe som vi. Strax efter övergången verkar de ha slagit läger.

Man måste beundra den tidens människor för deras styrka och kondition. Det är nästan två och en halv mil arbetsam fjällterräng från Kvikkjokk till Ruonasvágge.

Gott om snö i Ruonasvágge när vi passerade på väg mot Alkavare. Men när Diana och jag återvände en vecka senare var det inte mycket kvar av snöbryggan. Vi undvek då att gå över på den och vadade istället. Foto: Diana.

Lunchpaus vid Ruonasvágge. På mina färder i somras testade jag att ha med ett litet paraply, vilket medförde att vissa inte kunde hålla sig för skratt. Men när det kom regnskurar, eller man behövde ge sig ut på nödvändiga ärenden utanför tältet i regn, då var det ingen som skrattade. Foto: Diana.

Prästen Nensén tycks också ha haft nattläger här år 1841, även om hans beskrivning är en aning oklar (jag har nämnt om detta i en tidigare artikel om Präststigen).

Fortsättningen gick säkerligen utmed den där bäcken som kommer norrifrån. Jag har ett antal gånger följt den västra sidan av detta vattendrag och inte hittat någonting särskilt. På tillbakavägen från Sarek hamnade Diana och jag på den östra sidan. Och nu såg vi spår av en nästan helt övervuxen stig! Jag tror alltså att det var på den sidan man vanligtvis gick.

Stigen på den östra sidan vattendraget. Vi moderna människor har hittat på många konstgjorda nöjen, men att leta efter fornlämningar i fjällen är roligt på riktigt. Och att hitta en (nästan) bortglömd stig känns mycket bättre än att vinna på lotteri. Kanske är detta stigfragment från prästfärdernas tid, det är delvis övervuxet och ser inte ut att ha använts särskilt mycket på senare tid. Stigens beteckning: RS15-02-SG, orangemarkerat. RS=Ruonasområdet. Foto: Diana.

Vidare mot Slihtávágge och Buojdes

Den andra dagens vandring beskrev N J Andersson på följande sätt: "Morgonen därpå fortsattes vandringen upp på Roudnas, ner på ett slätt, ödsligt fält omgifvet af snöfjellen på alla kanter, der Andromeda tetragona lik Ljung beklädde en hel kulle jemte Pedicularis hirsula, som nu började blifva allmän. Vadande öfver Kamajock, som här, i sitt ursprung, flödade ur den lilla sjön Puoetisjaur, sneddade vi öfver sluttningen af de stupande fjellen (=Puoetisbacken), der Pinguicula alpina, Wahlbergella apetala och Draba alpina nu först insamlades, och trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar."

Den uppmärksamme läsaren noterar att Andersson nämner Kamajokk. På vår fjällkarta heter den ju Buojdesjåhkå när den rinner ut ur sjön.

Här följer en karta över området, fram till sjön Buojdes, så att det går att följa beskrivningen av rösningar och andra fynd.

Kommentar till kartan. Jag har ritat med blå prickar så som jag tror att Präststigen gick. Detta stämmer väl med Generalstabskartan från 1890. På ett ställe väljer nog de flesta nutida vandrare en annan väg, nämligen förbi den lilla sjön som ligger norr om RS14-20-R. Man går väster om, enligt med de gröna prickarna. Men på sjöns östra sida är det lättgånget och här finns en tydlig stig. Om man följer den vägen kommer man också rakt på rösningarna BS15-01-R och BS14-19-R. Går man väster om vattnet missar man troligen dessa.

Men låt oss återvända till stigen efter Ruonasvágge. Efter den korta sträckan med spår av stigen var det inte långt kvar tills den flacka dalen planade ut. När vi närmade oss de två små vattensamlingarna som ligger NNO om topp 1138 upptäckte vi en ny rösning, en samling mindre stenar som var placerade på en låg klippa. Den var synlig på ganska långt håll.

En grupp stenar som med stor sannolikhet placerats som vägvisare. Stenarna var rejält lavbevuxna på flera sidor, jag bedömer rösningen som gammal. Beteckning: RS15-04-R. Fotot taget i färdriktningen, och bakom syns den norra av de två gölarna. Längst i bakgrunden till vänster Låptåtjåhkkå.

Nästa rösning, RS15-05-R. Även denna består av några mindre stenar. De är placerade i lutande ställning på ett större block. Mycket lavar tyder på hög ålder.

Bakom RS15-05-R syns mitt i bild en rösning som jag gick förbi redan 2013 och som jag på kartan har betecknat RS13-06-R. Den är det nog ganska många vandrare som lägger märke till. De bägge rösningarna står på varsin sida av den bäck som man ser rinna i bilden. Bäcken finns med på fjällkartan.

RS13-06-R i närbild. De översta stenarna kan ha lagts på senare, eventuellt blivit återuppbyggda efter att ha fallit ned. Men rösningens undre del ser gammal ut med likartad lavbeväxning på stenarna. Flera stenar har dessutom samma mönster på lavbeväxningen som det stora blocket, vilket indikerar hög ålder.

RS15-08-R. Denna står på en liten sluttning som man inte har någon anledning att gå upp på när man är på väg mot Buojdes. Därför är det nog inte många som ser den, man måste spana. Liksom många andra rösningar som står lite "vid sidan om" så har den fått vara ifred.  Den verkar vara helt intakt. Och urgammal. Ganska nära intill fanns dessutom en bit av en tydlig stig, men jag har inte tagit med den på kartan.

RS15-11-R är intressant. En smal stenskiva som är lutad mot en låg sten. Men är det en vägmarkering eller en naturlig stenformation? Helt säker kan man nog inte vara, men jag har ändå tagit med den som en rösning (gulmarkerad, dock). Det är två skäl till detta. Det ena är förstås att den står ”rätt”, den passar med de andra markeringarna. Det andra skälet är att skivan är placerad så att den någorlunda anger färdriktningen, dvs att man går i enlighet med hur den är vinklad. Även om jag inte sett många exempel på sådana vägvisare på Präststigen så tror jag att denna kan vara medvetet placerad så.

De följande rösningarna fram till vadet av Buojdesjåhkå tänkte jag inte säga så mycket om. Jag har behandlat nästan alla i en bloggartikel jag skrev i höstas om Präststigen. Ett par små fynd har gjorts i år, men de bekräftar stigens sträckning, så som den är angiven på Generalstabskartan.

Men en rösning tar jag med igen. Det är BS14-18-R som är värd att beundra. Det är säkerligen en stenkonstruktion som är gammal. Den ser ut att ha blivit underhållen och är prydd med ett renhorn. Den är mycket iögonenfallande, och alla som går denna väg lägger märke till den och får vägledning.

Att vada över Buojdesjåhkå var på grund av snösmältningen inte lika enkelt som det brukar vara, men vi lyckades ta oss över med kängorna på. N J Andersson ägnade inte många ord till sträckan förbi Buojdes, och även Nensén var kortfattad. Om sträckan efter första lägerplatsen skrev Nensén bara:

5. Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg).

6. Bredvid Puoitesjaure.

Själv har jag inte mycket till övers för sträckan utmed norra stranden av Buojdes. De gånger jag gjort det har det varit mygg eller regn, och oftast bägge samtidigt. Terrängen är väldigt stenig och ojämn samt övervuxen med örter och buskar som döljer alltihop. Men ser därför inte alltid vad som finns på marken där man ska sätta sin fot. Jag har inte sett någon rösning där, men det behövs ju inte heller. När man följder en sjöstrand ser man ju ändå vart man ska gå.

Efter att med viss möda tagit oss förbi sjön - med regn och mygg - hade det hunnit bli kväll. Trötta segade vi oss en bit uppför backen och hittade en bra lägerplats.

Lägerplatsen. Fotot taget nästa morgon.

Sammanfattning

Vår lilla expedition hade nu ägnat två och en halv dagar åt att leta vägmarkeringar och spår efter den gamla Präststigen. Antalet fynd utmed vår färdväg - från och med Vállevágge - var uppe i ett åttiotal! Så gott som samtliga fynd var dokumenterade med foto och positionerade. Hittills hade Generalstabskartans framställning i princip stämt hela vägen, möjligen med ett frågetecken för den västra sidan av Vállevágge.

När det gällde nästa dags fortsättning visste jag att även där hade den gamla kartan rätt, men jag ville hitta fler rösningar som bekräftade det. Skulle vi hitta sådana? Det var en viktig uppgift.

Vad  jag däremot inte visste då var att Generalstabskartan längre fram hade tagit miste ordentligt. Förra året letade Diana och jag förgäves efter stigen på vissa sträckor, och vi skulle nästa dag inse att det var Generalstabskartans fel att vi inte hittade den. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det blir en ny liten artikel om detta.

Grundmaterial för kartorna: Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Till Alkavare via Präststigen (1)

De efterforskningar som jag, med bistånd av min goda vän Diana, gjorde förra sommaren innehöll åtskilliga överraskande fynd av lämningar som med största sannolikhet markerar den gamla färdvägen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Denna färdväg, vars sträckning ungefärligt ritades ut på fjällkartor fram till början av 1970-talet, användes bland annat av prästerna som skulle förrätta gudstjänsten i slutet av juli. Efter att gudstjänstverksamheten upphörde på 1860-talet tycks stigens exakta sträckning efterhand fallit i glömska, liksom kunskapen om hur rösningarna var placerade. Det verkar också vara så att stigen inte har blivit systematiskt undersökt i hela sin längd under modern fjällvandringstid (även om viss dokumentation finns från 1980-talet).

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

Det finns mycket fint att se på kalfjället – förutom de spännande arkeologiska fynden. Lappljung på Vállevárre.

En av fjällets nyblivna invånare: en mycket ung stenskvätta.

Vállevárre

Att den första etappen av prästernas färdväg gick över Vállevárre är väl känt. Följande skrev prästen Jonas A. Nensén om sin vandring till kapellet 1841:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Walle är förstås Vállevárre, och WalleTjåkk kallas ju vanligtvis Vallespiken.

Det är inte bara Nensén som lämnat efter sig anteckningar från prästfärdernas tid. En en botaniker med namnet N. J. Andersson har beskrivit en vandring han gjorde år 1845, således endast fyra år efter Nensén. Han skrev:

”Sysselsatte med en sådan naturs studerande dröjde vi här till den 23 Juli, görande exkursioner till mer eller mindre aflägsna punkter, allt efter som väderleken tillät det; ty allra största delen var i hög grad regnig och ruskig, samt därigenom hinderlig, synnerligast för de entomologiska insamlingarna. I slutet af denna månad reser Komministern upp i högfjellen för att predika för Lapparne på deras Bönedag. Jag och Kand. Löwenhjelm medföljde honom nu på denna vandring; och då den sedermera fick den utsträckning att jag genomvandrade en stor del af Luleå Lappmarks högre fjelltrakter, tror jag en vidlöftigare framställning härom för Botanister ej skola sakna allt intresse.

Försedde med tält och öfriga förnödenheter, hvilka transporterades af 7 renar, vandrade vi uppföre den tröttande Wallibacken, hän öfver släta Walli, och nådde Wallispiken.”

(Citatet ur N. J. Andersson: Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845.)

Att backen upp till Prinskullen är tröttande är det fler än N. J. Andersson som tycker. Vi var fyra personer som på eftermiddagen den 21 juli i år mödosamt stretade uppför stigen i den myggrika skogen. Förutom Diana och jag var ytterligare två personer med i sällskapet: en pappa och hans 16-åriga dotter. Vi kom efter ett par timmar upp på kalfjället och pustade ut. Sedan gick vi förbi rengärdet och slog på kvällen upp våra tält på Vállevárre. Nästa dag fortsatte vi vår färd.

På fotot här under syns Vállevárre och Vallespiken. Vi var på väg till den flacka sluttningen som ligger till vänster om Vallespikens topp, precis till höger om den del där det lutar brant ner mot dalbotten.

Ovan: På väg över Vállevárre stötte vi på denna rejäla stenkonstruktion. Den ser ut att ha fallit omkull och byggts upp igen, troligen åtskilliga gånger. Överblivna stenskivor ligger på marken. Några av skivorna har kanter som är väl bevuxna av lavar, vilket tyder på att de har använts till en äldre årgång av samma rösning. Skivor utan synlig lavbeväxning är sannolikt nytillkomna. Att säkert avgöra om någon tidigare årgång av denna rösning stod här på prästfärdernas tid går nog inte. Men det är naturligtvis fullt möjligt att det gjorde det.

En blick ner i Vállevágges botten framför oss. Detta år var ju extremt snörikt i juli eftersom snösmältningen var så sen. Nere vid Vallebäckens strömfåra låg därför tjocka snöfält kvar.  När vi kom längre upp såg vi att snöfältens kanter bitvis var omkring 3 meter höga.

När det gäller spåren av Präststigen på Vállevárre har jag inte tänkt redogöra noggrant för för dessa utan bara helt kort nämna något allmänt om dem. Många av rösningarna på Vállevárre är nämligen av sent datum, eller återuppbyggda i modern tid. Området är enkelt att färdas över och man kan göra många olika vägval i terrängen, i stort sett likvärdiga. Det finns sträckor med stigar, men eftersom dessa är flitigt använda av fjällvandrare så är det svårt att avgöra hur den äldre stigen gick.

Det är efter Vállevárre, när färdvägen närmar sig Vallespikens sydsluttning och det börjar luta uppåt som det blir mer intressant. Visserligen är rösningarna även här en blandning av nytt och gammalt, men vi gjorde en hel del intressanta fynd.

På Lantmäteriets fjällkarta ovan har jag ritat in de viktigaste fynden av rösningar och troliga vägmarkeringar som vi har funnit i Vállevágge. Jag har försökt att göra en åldersbedömning på följande sätt:

Rött: Troligen äldre än ca 150 år, dvs de bör vara från prästfärdernas tid.

Orange: Svårbedömda, kan vara äldre än ca 150 år.

Gult: Troligen från modern fjällvandringstid. Här har jag även räknat in fynd (unga och gamla) som är tveksamt om de är rösningar överhuvudtaget.

En förklaring till rösningarnas beteckningar finns i slutet av denna artikel.

Vállevágges första del

På väg mot den flacka, övre delen av Vállevágge måste man passera två djupa jokkaviner, vilka tydligt syns på fjällkartan. Om man följer de rösningar som finns får man en bra övergång av dessa raviner som långt in på sommaren är täckta av tjocka snöfält. Troligen gick den gamla stigen just här, men de flesta rösningarna man ser skulle jag tro är av senare datum. Det finns relativt många (minst ett tjugotal), men flertalet är små och inte särskilt imponerande. Men några fynd är värda att nämnas.

Vi tog lunchpaus efter att ha gått på snöfältet över den östra av de två jokkarna. I närheten av den rösning som jag kallar VG15-02-R fanns en intressant lämning.

Ett skafferi på fjället. Fyra rejäla stenskivor lutade mot en större sten. Mellan skivorna och stenblocket bildas ett trekantigt förrådsutrymme, ungefär 25 cm högt. Här kunde man förvara saker, troligen mat. Skivorna är enkla att flytta så att man kan stänga till utrymmet. Sorkarna kan säkert krypa in, så om det var mat som skulle förvaras så måste det vara ordentligt förslutet. Hur gammalt förrådet är vet jag inte, och det behöver ju inte ha något alls med Präststigen att göra utan kan vara senare.

Rösningen VG15-12-R är kraftigt lavbevuxen och ser ut att vara gammal. Trots att rösningen ser ganska oansenlig ut kunde jag se den på ganska långt håll eftersom delar av den stack upp. Den ligger en bit ovanför den led som bildas av de andra rösningarna. Denna placering kan förklara att den förblivit orörd, till skillnad från så många andra.

Många rösningar som vi hittade är svåra att bedöma till ålder, eftersom de ser ut att vara förbättrade eller påbyggda. Rösningar som passeras av många människor blir ju mer utsatta för påverkan. De rasar kanske ner och byggs upp igen, eller så tycker någon att de bör byggas på. Detta förhållande att rösen vid sidan av stigen ger ett ålderdomligt intryck (troligen på grund av att de klarat sig från mänsklig påverkan) hittade vi senare fler exempel på.

Diana och jag är inte helt ensamma om att leta efter rösningar. År 1987 vandrade Lars G Hedlund hela Präststigen och skrev om denna färd i artikeln Vägarna mot Alkavare (Studia Laplandica 9, 1988). Han fotograferade bland annat rösningen ovan. Med ledning av bergens konturer i bakgrunden bedömer jag att den står på Vállevágges östra sida, kanske i närheten av rösningen VG15-18-R. Jag höll naturligtvis utkik efter den men hittade den inte. Kanske står den fortfarande kvar och väntar på att bli återupptäckt. Foto: Lars G Hedlund.

För övrigt skriver Lars G Hedlund i Studia Laplandica 9 att han längs Prästvägen kunde återfinna ”ett mindre antal mer eller mindre intakta eller kullfallna rösen”. Det låter som betydligt färre än vad jag och Diana har letat upp. 

Vállevágge – en hiskelig avgrund

Om nu Nensén tyckte att Vállevágge var svår så är botanikern Andersson inte sämre i sin beskrivning. Fortsättningen av hans anteckningar lyder: ”Det var den trakt, jag förut många gånger gått; men nu öppnade sig en helt annan. Vi nedstego i den hiskeligt enformiga avgrund som bildas mellan fjellen Walli och Gaskaivo. Å ömse sidor resa sig de grå, hvitfläckade fjellmassorna, och nere i djupet under snövallen brusar en strid fjellfors, som hastar att utgjuta sig i Tarrajock. På bara ställen mellan stenarna påminde Ranunculus glacialis och Saxifraga nivalis om att lifvet ej utestänges af snögränsen, och sköljda af det nedsorlande fjellvattnet från drifvorna, dolde sig tufvor af den lika lilla som rara Phippsia algida.”

Personerna i sällskapet "nedstego", vilket är en bra beskrivning när man lämnar den höga sluttningen av Vallespiken och tar sig ner till jokken i dalgångens botten. Av beskrivningen att döma vadade man inte jokken utan höll sig på den östra sidan.

Från rösningen VG14-29-R (se kartan ovan samt tidigare bloggartiklar jag skrivit om Präststigen) ser man denna slingrande ås nere vid jokken, mitt i bild. Det går bra att stiga ner mot den och sedan följa östra stranden. Jag har en teori – falsk eller sann vet jag fortfarande inte helt säkert – om att man gick över på den västra sidan ungefär vid åsen, så jag ville undersöka om det fanns vägmarkeringar på den sidan. Renstigen som syns på bild kan naturligtvis ha funnits länge, men eftersom den ser ut att användas flitigt nuförtiden så får man inga ledtrådar om den är gammal.

Från VG14-29-R och från åsen syntes denna avlägsna stenformation (VG15-20-R), strax öster om åsen. Eftersom vi skulle gå över på västra sidan hade jag inte tid att gå fram till den och undersöka. Det borde jag nog ha gjort, eftersom en förstoring av fotot (taget med kraftigt teleobjektiv) visar att det är en rösning med flera stora stenar ovanpå varandra. Jag var istället övertygad om att vi skulle finna åtminstone någon ny vägmarkering på den västra sidan. Det gjorde vi inte.

Dagen efter publiceringen av denna lilla artikel fick jag för mig att leta bland de foton jag tog när jag passerade Vállevágge sista juni 2013. Jag hade då inte kommit på idén att leta efter rösningar, men på ett foto finns faktiskt VG15-20-R med. Och jag står bara tio eller tjugo meter från den! Fotot visar att två stenar av olika storlek har placerats på den stora, lutande stenen i botten. Viss lavbeväxning finns.

Ovan: Från åsen kunde vi se upp en bit i Vállevágges övre del. Så här mycket snö är det sällan nuförtiden i slutet av juli och jokkfåran är vanligtvis lättvadad och beskedlig. Men när man läser vad Nensén och Andersson skrev får man intryck av att de hade stora snöfält omkring sig och att det var betydande vattenmassor som forsade fram. Kan det som är extremt idag ha varit det normala i mitten på 1800-talet?

Fortsättningen uppför Vállevágge

Precis vid den slingrande åsen fanns en tjock snöbrygga som vi kunde använda för att gå över Vallebäcken (till höger, utanför bilden ovan). I annat fall hade vi haft besvär med att korsa den här. Iskanterna var nämligen flera meter höga på den västra sidan som vi nu står på. Om det såg ut så här på Nenséns och Anderssons resor förstår man att de valde den steniga vägen på östra sidan (de hade ju dessutom klövjerenar med tung packning). Observera den mörka, urgröpta delen i snön där vattenmassorna tidigare under snösmältningen inte fått plats att rinna under snöbryggan utan runnit ovanpå.

Ovan: Foto taget strax efter vi gått över på den västra sidan, med kameran riktad åt SO, tillbaka ner i Vállevágge. Den långa, slingrande åsen nere vid jokken är ett bra riktmärke när det är dags att spana efter rösningen VG14-29-R som avtecknar sig mot himlen högt uppe (vid den röda pilen).

Västra sidan var i år täckt av stora snöfält och det var arbetsamt att gå där nu. Förra året, när det var barmark, upptäckte vi att den västra sidan var betydligt enklare än att gå på än den östra. Den gamla generalstabskartan angav ju att vägen gick på den västra sidan, men detta tycks alltså varken Nensén eller Andersson gjort. Förra året fann vi en rösning (VG14-27-R) allra längst upp som tycktes bekräfta generalstabskartans version.

Fotot ovan visar rösningen VG14-27-R som står på ca 1160 meters höjd. Rösningen är svår att åldersbedöma, är den gammal eller inte? Utan tvekan är den mycket genomtänkt placerad och omsorgsfullt gjord. Men det finns inte mycket lavar på den. Beror det på att den är relativt ny? Eller är det det bistra vädret och den utsatta positionen som gör att lavarna har svårt att få fäste? Eller är det är en gammal rösning som blivit återuppbyggd? Personligen tror jag det sistnämnda. Jag har markerat den med orange, vilket innebär att jag är osäker på dess ålder. Nästa dag hoppades jag få ledtrådar om den passade med den gamla Präststigen eller inte. I bakgrunden Ruonas (närmast) och bakom bergen kring Låptåtjåhkkå.

Vår höga lägerplats på drygt 1100 meters höjd, strax efter att vi passerat VG14-27-R. Vi var trötta och ville slippa att gå ända ner till den flacka marken vid de små sjöarna vid Habres. Bakom tälten, på andra sidan dalen, reser sig berget Tjuollda. Det var väl att vi tältade här. Nästa dag väntade nämligen intressanta fynd på oss. Men det visste vi inte då.

Den gåtfulla stigen på västra sidan

Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma), som låg till grund för fjällkartorna fram till och med 1960-talet, hade den troliga sträckningen av Präststigen utritad, dock utan namn. På dessa kartor var den alltså utritad på Vállevágges västra sida, inte den östra som nästan alla fjällvandrare går numera. Förra årets upptäckt av rösningen VG14-27-R tycktes bekräfta generalstabskartans version, och i år hade jag hoppats på fler bekräftande fynd. Men några sådana hittade vi inte. Däremot fann vi stöd för att man förr färdades på den östra sidan! Se nedanstående foto.

På vägen tillbaka till Kvikkjokk, när Diana och jag hade lämnat Sarek, hamnade vi i Vállevágge igen, men nu på den östra sidan. Och ser man på: där stod en rösning (VG15-22-R). Jag bedömer den som gammal på grund av de rikligt lavbeväxta stenarna som ser ut att ha stått i samma position länge. 

Ovan: En gammal karta, gravyrutkastet till generalstabskartan, blad 13 Sulitälma (1889). Den utritade stigen korsar - precis som på den färdiga generalstabskartan - Vallebäcken ungefär vid åsen och följer sedan den västra sidan.

En annan förlaga till generalstabskartan är ovanstående konceptkarta (1889). Stigen på Vallespikens sluttning stämmer visserligen inte så bra med verkligheten. Inte heller är bergens form särskilt väl återgivna. Men det finns en intressant detalj: stigen tycks gå över Vallebäcken högre upp. 

Gravyrutkastet har en markering av stigen som är snarlik den på generalstabskartan. Men konceptkartan har alltså markerat att stigen korsar bäcken högre upp. Är det medvetet gjort eller bara ett utslag av oprecis kartritning? Svårt att säga. Men det sätter fantasin i rörelse.

En fundering är att när generalstabskartan gjordes hade man mer eller mindre övergett den östra sidan och börjat använda den västra. Kanske var Vallebäcken inte särskilt vattenrik under den perioden och snömängden i dalen liten.

Men konceptkartan inspirerar även till en något annorlunda fundering. Kanske följde man på prästfärderna trots allt den östra sidan, drygt halvvägs upp till passpunkten för att därefter gå över bäcken till den västra sidan (när det var möjligt med tanke på snöfält och vattenmängd). I så fall kunde man ha passerat både VG15-20-R och VG15-22-R och någonstans därefter satt kurs på rösningen VG14-27-R som snart blev synlig uppe på kanten. Om denna senare hypotes var riktig borde VG14-27-R inte stå som en isolerad rösning utan följas av flera i närheten.

När vi gjorde vår vandring hade jag inte hunnit fundera så långt som när jag nu skriver. Men jag hade redan då en tanke att rösningen VG14-27-R kunde vara en viktig länk i en sammanhållen stig. Och de nya fynd som väntade oss nästa dag skulle inte göra oss besvikna.    

Beteckningar

Det börjar bli många stenhögar och andra lämningar att hålla reda på (en bra bit över 100!) så jag har sett behovet av en mer definitiv metod att namnge dem, med en kombination av bokstäver och siffror. Exempelvis betecknar VG15-12-R ett fynd som ligger i området VG  (= Vállevágge) och som gjordes 2015. Siffran 12 är från min godtyckliga numrering av Vállevágge-fynden och R är förkortning för rösning. Andra förkortningar för fyndtyp är SG (= stig) och SN (= sten). Förra året hade jag ett annat beteckningssätt, till exempel Pr29 för en viss rösning (som råkade ligga i Vállevágge). Den har nu fått beteckningen VG14-29-R. På detta sätt hoppas jag att det blir enkelt att återfinna fynden i förra årets artiklar på mina nya kartor.

Tack

Tack till utsidingen Mats Broberg som letat upp förlagorna till den gamla generalstabskartan. Tack också till Björn Andersson för en kopia av N. J. Anderssons bok om sin resa.