Otillgänglighetspunkten – ett nedslag på fjället

I ett tidigare blogginlägg (här) redogjorde jag för den aktuella positionen av Sveriges otillgänglighetspol (även kallad otillgänglighetspunkten). Den utredningen hade en liten förhistoria. Jag höll nämligen på att granska de sista korrekturen till min roman Otillgänglighetspunkten – arktiskt drama. Förlaget var angeläget om att korrekturläsningen skulle bli klar, men av någon anledning fick jag för mig att först kontrollera punktens placering. Det visade sig att den var felaktig på Wikipedia! Eftersom platsen spelar en viss roll i boken så kände jag paniken ligga på lur. Som väl var hjälpte mig utsidankompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson att få det hela rätt. Denna länk till Min karta (Lantmäteriet) visar var den befinner sig.

Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Verklighetens otillgänglighetspunkt

Placeringen av punkten på kartan var naturligtvis det första och viktigaste steget i vår undersökning. Att kunna visa några foton på naturen var också nödvändigt till det förra blogginlägget. Men förr eller senare måste naturligtvis platsen också besökas. För min egen del skulle detta ske under sommarens fjällvandring, tillsammans med två vänner.

Den 29 juli slog vi läger vid en jokkravin bara någon kilometer från Oarjep Rissávárre, det lilla fjäll där otillgänglighetspunkten ligger. På fotot nedan syns fjället som en mur av kulliga, grå klippor som höjer sig från den mjukare, gröna terrängen. Nästa dag blev det således en kort och behaglig vandring i det öppna landskapet fram till fjällets fot.

Gunder har packat sin ryggsäck och är klar för avfärd.

Efter en stund såg vi en man komma gående mot oss. Det visade sig vara renstängselinspektören Mats som vi träffat föregående dag, men då uppe vid Njoatsosvágge. Just dessa dagar pågick stora underhållsarbeten och nu skulle han ta en titt på den del av stängslet som gick över Oarjep Rissávárre. Han kommenterade glatt att det inte var så ofta han träffade folk på fjället som han kände sedan tidigare.

Att träffa någon här kändes en aning motsägelsefullt. Begreppet otillgänglighetspol leder ju snarast tankarna till folktomma ödemarker, men så tycktes det inte vara i verkligheten. Ett helt arbetslag bodde således i renvaktarstugan ett par kilometer bort. På ytterligare några kilometers avstånd fanns Alkavare kapell där det just denna helg firades gudstjänster. Och ett par dagar senare såg vi en stor tältkåta på andra sidan av Oarjep Rissávárre. Är det då meningsfullt att överhuvudtaget tala om en otillgänglighetspol?

Men då får vi påminna oss om att platsen inte heter så på grund av frånvaro av människor utan för att det är långt till bilvägar. Att det blev just bilvägar när Claes Grundsten gjorde den första positioneringen för mer än 30 år sedan är nog inte så konstigt. Med bilvägar följer ofta tunga transporter, omfattande bebyggelse och industrier. Alltså det vi förknippar med urbanisering.

Cecilia nästan ända framme vid foten av fjället.

Vi ställde ifrån oss ryggsäckarna nedanför den lutande sluttningen upp mot fjället. Särskilt högt var det inte, men terrängen skilde sig på ett tydligt sätt mot marken nedanför. Fjället tycktes bestå av en mängd grå klippkullar med gräsbevuxen mark emellan. Sådant vi förut sett i framför allt västra Badjelánnda.

Helt annorlunda än exempelvis terrängen i Sarek där partier av stenskravel är ett ständigt återkommande inslag. Här fanns ingenting sådant. Allt var slätt och fint, liksom avslipat. Frågan är om det har med berggrundens beskaffenhet att göra. När det gäller Sareks fjäll talar man ju ibland om "ruttet" berg, sådant som lätt bryts sönder och sprängs av frosten. Här var det mer som klippor på västkusten.

Snurrande gps-pil

Sedan gällde det att finna själva otillgänglighetspunkten. På min gamla Garmin eTrex hade jag programmerat in koordinaterna i SWEREF 99 TM. På gps:ens display stod hur långt jag hade kvar. Men när jag var på några meters håll kunde den inte bestämma sig. Siffrorna ändrades hela tiden och kompassnålen på displayen snurrade runt. Inte så konstigt kanske, för vad jag har fått lära mig tidigare så är noggrannheten inte bättre än omkring 3 meter.

Jag la ner gps:en på marken och gav den tid. Efter en stund flyttade jag på den en liten bit och denna procedur upprepades några gånger. Till slut verkade den stabilisera sig och jag tog ett foto av gps och anteckningsbok.

Även min kamera har en gps men den visar bara decimalgrader i displayen. Värdet verkade stämma någorlunda överens med mina anteckningar i boken.

(Hemma kollade jag upp de koordinater som kameran taggat fotona med och det skiljde knappt 4 meter från vår teoretiskt uträknade position. Och det får man vara nöjd med; även kamerans gps har väl en noggrannhet på omkring 3 meter förmodar jag.)

Fotot här ovan är taget mycket nära punkten som ligger strax utanför bild till höger. Kameran riktad ungefär åt norr, mot den avlånga lilla sjö som finns något hundratal meter bort. Ovanför sjön syns toppröset på den låga toppen 1035. Det flacka fjället till vänster om sjön ligger längre bort än vad man kanske tror och tillhör Nuortap Rissávárre.

Otillgänglighetspunkten ligger i en flack sänka på en platå så utsikten hindras åt flera olika håll. Men inte särskilt mycket åt öster - vyerna in mot Sarek är förnämliga.

Ovan: En halvt uttorkad vattensamling på platån. I bakgrunden reser sig Sarvestjåhkkå och till höger om detta bulliga fjäll ligger ingången till Sarvesvágge. Dalgången Jiegηavágge, vilken leder upp till isfallet på Svenoniuas glaciär, skymtar mellan fjällen längst till höger.

Ovan är kameran riktad mer åt höger än på föregående bild. Mynningen av Njoatsosvágge är nu synlig. Till vänster syns två höga toppar i massivet Tjågηåristjåhkkå. Det långsluttande Vássjábákte till höger, följt av Tsahtsas branta sluttning ner i dalen.

Vy åt nordväst, med den höga toppen Álátjåhkkå till vänster. Sjön Álájávrre skymtar nedanför.

Foto taget från fjällsluttningen på högre höjd än de föregående bilderna. Den avlånga lilla sjön syns till vänster i bild, den som ligger strax söder om toppen 1035. Det närmaste fjället i bakgrunden är Álggavárre. Otillgänglighetspunkten finns ungefär i mitten av fotot, i närheten av Gunder och Cecilia.

Mot Alkavare

Efter besöket på otillgänglighetspunkten skulle vår färd gå vidare mot Rissájåhkå. Utsikten mot öster var knappast sämre på lägre nivå eftersom inga bergknallar skymde den intensivt gröna hedmarken som finns på Badjelánndasidan. Så här kommer ytterligare en vackert-väders-bild av Sarek för den som samlar på sådant:

Det är svårt att tänka sig ett landskap som förenar skönhet och dramatik så oemotståndligt som detta gränsland mellan Badjelánnda och Sarek. Men alla fjällbesökare har inte upplevt det så. Botanikern Nils Johan Andersson reste på Präststigen 1845 och skrev ner sina intryck: ”… till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall. Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen.” Nej, dramatiken tilltalade inte Andersson. Det var blommorna på marken som räddade hans upplevelse, åtminstone den gången.

Rissájåhkå kom vi enkelt över strax efter utloppet från sjön Lulep Rissájávrre. Kängorna fick dock tas av. Det blev inte bara ett vad utan också ett ljuvligt bad i det kristallklara vattnet närmare sjön. Och en välbehövlig lunchpaus där Gunder försåg oss med en osannolikt komplett tacosmåltid invid strandkanten!

Vi anlände till Alkavare på kvällen, efter roddtur över sjön. Klockan 18 ringde det till gudstjänst och det var gott om besökare i kapellet. Samlingen leddes av en riktig fjällpräst, iklädd gummistövlar, kniv i bältet och en friluftsjacka utanpå prästskjortan. Nästa förmiddag var det högmässa och temat var Kristi förklaring. Evangelietexten från Markus kapitel 9 tog oss med till en annan tid och till en plats långt från Laponia – härlighetens berg vid Jerusalem. Där hade jag gärna varit med (men precis som de övriga i lärjungaskaran hade jag väl reagerat ganska huvudlöst på det som hände).

Alkavare kapell.

Vid kyrkkaffet fortsatte samvaron utomhus vid förrådshuset där alla samlades. Nya bekantskaper gjordes. Flera berättade om sina färdvägar till kapellet. Någon kom från renvaktarstugan och en annan från Duottarstugorna. Några vandrare hade besökt otillgänglighetspolen, precis som vi.

Tiden gick fort och snart behövde vi tre fortsätta vår färd. Det var en bit att gå upp till Álájávrre vars norra sida vi skulle följa dagen efter. Några timmar senare återsåg vi Oarjep Rissávárre, nu från ett annat håll.

Fotot är taget från sluttningen av Nuortap Rissávárre. I mitten syns toppen 1035 och till höger de två högre topparna av Oarjep Rissávárre. Sjön är Lulep Rissájávrre.

Till sist en påminnelse om att det är inte bara positionen av otillgänglighetspunkten som är viktig utan också avståndet till vägarna. Positionen skulle kunna varit exakt densamma om vi haft en bilväg inom synhåll norr om punkten och en järnväg söder om. Naturen skulle kanske inte ha förändrats uppe på Oarjep Rissávárre, men omgivningarna hade krympt. 

Nu ligger otillgänglighetspunkten i mitten av en stor cirkel där det är ca 46 kilometer till de närmaste anlagda vägarna. Cirkeln har krympt något sedan Grundstens första beräkning, och det är sannolikt att utbyggnaden av det moderna samhället kommer fortsätta att nagga området i kanterna. Det finns därför anledning att hålla koll på otillgänglighetspunkten i framtiden – den säger ju något viktigt om detta fantastiska fjällområde.

Mer om det bortglömda i Sarek

Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.

Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.

Foto av terrängen på tillbakavägen, enkel att färdas över. Observatoriet ligger uppe på den runda knölen till höger i bild. Med högupplöst skärm går det kanske att se det som en upphöjd prick på fotot.

Med lätta steg gick jag över den jämna marken. Röset var sannolikt synligt om man kom från Bårddetjåhkkås sluttning (jag fick det bekräftat nästa dag) så med undantag av de djupa jokkravinerna så måste Hamberg och hans medhjälpare haft en relativt lättgången väg mellan sina arbetsplatser.

Foto av jokken som kommer från de små sjöarna (Tjievrajávrátja). Stigen från Pårekbyn går på den andra sidan, men det stora isfält som ligger över jokken är inte synligt härifrån utan ligger uppströms vattenfallet. Den som inte vill använda isfältet kan istället vada här.

Nederbördsmätarna på Bårdde

Meteorografen på Sähkok byggdes 1900 men Hamberg hade påbörjat sitt meteorologiska arbete med att placera ut nederbördsmätare på Bårdde året innan. Det fanns tre sådana 1899, en uppe på Bårddetjåhkkå, en nära Bårddejigŋas östra ände och en på höjden 1530 m ö.h. Den sistnämnda hade placerats på en flack platå på en utskjutande höjdrygg invid glaciären. Att försöka finna den platsen var uppgiften för nästa dag – en betydligt svårare utmaning än Sähkok. Morgondagen skulle säkert bli turens mest ansträngande. Skulle jag orka, särskilt om stället visade sig vara svårfunnet? Och skulle det finnas några rester kvar?

Nederbördsmätaren på 1530-platån. Foto: Axel Hamberg, ca 1899. För att slippa ständig tillsyn hade en sådan mätare ett stort kärl där regn och snö kunde samlas för ett helt år. Kärlet är den understa delen av konstruktionen och rymde vätska motsvarande upp till 3400 mm nederbörd. Den översta delen är ett vindskydd som framför allt ökade noggrannheten att mäta snöfall. Mätaren byggdes ihop med en träkonstruktion som stagades upp med stenar och stålvajrar.

Nästa förmiddag gjorde jag sådant som inte varit möjligt tidigare på grund av allt regn – tog god tid till morgonbestyr och tvätt, fotograferade, åt en lång frukost och lät tankarna gå i största allmänhet. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dessa små overksamma stunder i naturen. Nu kretsade tankarna en hel del om framtiden. I dagboken skrev jag: ”Att det kommer bli förändringar är ganska klart – men vilka?” Och nu, nästan ett år efteråt, kan jag konstatera att några förändringar har det blivit. Jag slutat mitt deltidsjobb som lärare. Och den fjällroman jag arbetat med så länge har äntligen blivit utgiven.

Men så var det den där tröttheten jag känt dagen före. Den hade inte släppt utan låg fortfarande kvar som en tung filt på kroppen. Det var lite oroande. Först efter klockan 12 kom jag iväg.

Mot Bårdde

Den blockfyllda terrängen lutade uppför redan från början, men inte förrän om drygt 2 km skulle det bli mer ordentligt brant. Och till 1530-platån skulle det vara ca 4,4 km fågelvägen, enligt min gps.

Under tiden spanade jag efter rösen som kunde avslöja att Hamberg märkt ut en färdled här. Men jag hittade ingenting särskilt (inte heller på återvägen, då jag gick närmare jokken, såg jag mer än enstaka små rösningar).

Vid Bårddes fot hade någon satt upp ett tält på den ojämna marken för att få en kort ansats upp till observatoriet eller Pårtetjåhkkå. Här syntes också de första rösningarna som utmärkte den så kallade Pegelleden som jag skrev om i en artikel på Utsidan för några år sedan – Pegelleden till Pårtetjåkkå observatorium. Men just dessa rösningar såg nya ut. Jag skulle tro att de tillkommit som ett utslag av "hjälpsamhet" för att markera vägen. Problemet är att nya rösningar som sätts upp ofta hamnar vid sidan om det bästa vägvalet. De gamla står nästan alltid rätt.

Jag följde inte ”leden” särskilt länge utan vek av en aning åt höger, uppför den mycket blockrika branten precis väster om en stor, isfri gammal glaciärnisch. Det gällde att ta höjd för att undvika nischens tvärbranta stup som jag hela tiden hade vid sidan om mig. Målet – nederbördsmätarens troliga position – fanns där den gröna pricken syns på kartan.

Och när jag kommit upp i höjd med den flacka förbindelsen mot topparna i Boarektjåhkkå, vad får jag se om inte ett stort röse som avtecknar sig mot himlen (röset markerat med en blå prick på kartan ovan). Det kändes verkligen som om jag var Hamberg på spåren!

Efter en stund var jag uppe på platån och kunde blicka ut över glaciären på andra sidan. Ett allvarsamt och kompromisslöst landskap, helt i gråskala.

Jag gick fram till den rejäla rösningen, sannolikt byggd av Hamberg eller hans medarbetare. Den stod på ca 1630 meters höjd.

Platån som jag nu befann mig på var en fin plats, på något sätt kärvt inbjudande. Och en ganska lättvandrad förbindelse mellan Boarektjåhkkå och Bårddetjåhkkå. Jag greps av en känsla att befinna mig på ett av Sareks "tak", helt avskild från turiststråket på Pegelleden upp till observatoriet. Men den känslan visade sig vara bedräglig. Det dröjde nämligen inte många minuter förrän två män kom emot mig från närmaste fjälltopp. De hade gått ryggen över Boarektjåhkkå och var nu på väg till observatoriet. Vi småpratade en stund innan de försvann västerut, uppför sluttningen. Så var det med den avskildheten.

Upptäckarglädje och ovisshet

Jag var nu bara någon kilometer från mitt mål och spänningen kändes i hela kroppen. Skulle jag kunna identifiera och leta mig fram till Hambergs observationsplats? Och om detta lyckades, skulle där finnas någonting att se?

För att inte trötta ut mig i onödan fick jag lägga band på mig själv. Det viktigaste för tillfället var att få i mig lite energi. Jag hade nötter och godis och tog en stunds vilopaus efter fotograferandet av glaciären. Sedan fortsatte jag på platån för att komma rakt ovanför den plats som fanns inmatad i min gps. 

Så fick jag äntligen överblick och kunde se ner på en utskjutande, flack höjdrygg. Enligt gps:en var jag ungefär en halv kilometer från punkten där Hambergs observationsplats hade legat – kanske får man väl tillägga.

Och det såg faktiskt riktigt intressant ut. Kanten av fjällryggen avtecknade sig mot den mörkare terrängen långt där nere vid Gådokjåhkå. Två upphöjningar syntes tydligt.

Jag vred kamerans objektiv till yttersta teleläget. Upphöjningen som är markerad med en röd pil visade detaljer som verkligen såg bra ut. På detaljförstoringen nedan tycks det finnas metallrester alldeles intill en av stenhögarna. Och längst till höger ligger en stor, svart sten som skulle kunna vara densamma som syns längst till höger på det svartvita Hambergfotot.

Nu var jag osäker på hur min undersökning skulle gå vidare. Klockan var drygt fyra på eftermiddagen och jag hade inte ätit någon lunch. Dessvärre hade jag ont om vatten och landskapet omkring mig var snustorrt. Avståndet till det som såg ut som metallrester var större än jag hoppats. Höjdskillnaden var nog bortåt hundra meter och blockterrängen såg arbetsam ut. I början måste dessutom ett isfält rundas. Om jag gick ner dit skulle det inte bli mat förrän om mellan en och två timmar. Till råga på allt kände jag mig inte i bästa form.

Till slut bestämde jag mig för att fotona var tillräckligt bra för att duga som bevis. Jag tvivlade inte på att det verkligen var metallrester som jag fotograferat. Hemma vid datorn skulle jag kunna verifiera det, precis som när man analyserar foton av fåglar som man inte lyckats bestämma helt säkert i kikaren. Fast så klart hade det varit ännu bättre att ha fått med allt som fanns på marken där nere. Det tog verkligen emot att vända om.

Fler äventyrare i Bårddemassivet

Nästa programpunkt var alltså lunchen, den behövde jag verkligen. När jag kastade ett öga åt det håll där observatoriet låg fanns en förtopp som skymde utsikten, ungefär 1740 m ö.h. Ungefär halvvägs upp från platån låg ett snöfält. Det satte jag kurs mot. En liten stund senare satt jag och kokade vatten till lunchsoppa och tog foton av Hambergs platå som låg solbelyst knappt en och en halv kilometer därifrån.

Det är den nedre, ljusa terrängen det handlar om. Rakt framför mig låg den jämna platån. Till och med i kikaren gick det att urskilja metallrester, tyckte jag. Det stora röset var däremot svårt att urskilja eftersom det hade samma färg som den övriga marken (på fotot ligger det strax hitom den vänstra spetsen av det smala snöfältet).

Medan jag satt där vid lunchplatsen kom två unga män vandrande från Bårddetjåhkkå och observatoriet (inte samma personer som jag mött tidigare). De hade sitt tält nere vid Lullihatjårros fot och hade tvärat över Bårddejiegŋas tunga för att komma upp till sadelpunkten vid röset. Nu var de på återfärd, ungefär samma väg ner. De var villiga att göra en liten avstickare till Hambergs 1530-hylla och fotografera det som fanns där. Vilket sammanträffande! De var dessutom fågelintresserade och hade utmärkt kamerautrustning. Bättre assistans kunde jag inte få. Jag gav dem mina kontaktuppgifter och de lovade höra av sig efter sommaren.

Ja, detta var nästan för bra för att vara sant. Men så slog det mig att jag glömt att fråga efter deras kontaktuppgifter, jag hade bara gett dem mina egna. Men fågelskådare kan man väl ändå lita på?

Vägen tillbaka – en färd mot utmattning

Maten hade gjort mig piggare och jag funderade på om jag skulle orka gå omvägen förbi observatoriet. Men de två hade sagt att det kunde vara regn på gång från nordväst. Och så behövde jag hushålla med mina krafter, det var ju en lång, stenig väg ner till tältet. Jag bestämde mig för att gå direkt dit. Det var rätt beslut för jag var väldigt trött på nervägen. 

Jag passerade en annan rest av Hambergs verksamhet, markfästet till en s.k. snöpegel. Dessa peglar skrev jag om i min artikel om Pegelleden. Läs gärna mer om dem där.

Ett mycket stort fält med lavbevuxna stenar låg också i min väg. Det var jämnt och ojämnt på samma gång. Faktiskt en ovanligt vacker blockterräng även om det inte var någon önskedröm att vandra på när man fort ville hem till tältet.

Jag var tillbaka vid tältet strax efter klockan åtta på kvällen. Det blev en portion kvällsmat, alldeles för stor och dessutom smaklös. Underligt. Men det skulle bli värre. Nästa morgon var det precis samma sak med frukosten, jag fick den knappt i mig. Och jag var tröttare än någonsin. Så gjorde jag i ordning min packning och började gå mot Pårekbyn. Det var dags att återvända till det urbana igen.

På stigen mot Pårek träffade jag smux och hans dotter. Det var roligt att småprata om våra vandringar och för en stund glömde jag tröttheten. Och nere vid vadet vid sjöarna stod en annan utsiding – swift. Även där blev det en stunds trevligt tankeutbyte. 

Sedan var det mest elände och jag orkade bara till Dáhta-sjöarna. Nästa morgon var jag rejält magsjuk. Vad hade hänt – hade jag druckit dåligt vatten eller ätit mat som inte var bra? Eller var det bara trötthet? Jag släpade mig ner till Kvikkjokk och träffade de två "medvandrare" som jag inte hade sett på hela turen (jag berättade om dem i förra avsnittet). Hemresan med buss och tåg till Lund vill jag inte ens nämna vad den innebar i mitt tillstånd. Bara att den var förfärlig.

Forskningen fortsätter

Så klart var det väldigt roligt att dela med sig av upptäckterna när jag kommit hem. Sähkok hade varit en succé. Men så var det den där 1530-hyllan. Jag hade ju inte kommit ända ner. De andra i teamet studerade bilderna. Jovisst kunde det vara instrumentrester som fanns på dem, men var det helt säkert? Vi kunde inte hundraprocentigt enas om vad det var som jag hade fotograferat.

De två männen jag mött i fjällbranten kunde bli räddningen. Men veckorna gick och de hördes inte av. Hur hade jag kunnat glömma att fråga efter åtminstone ett mobilnummer?

Plötsligt kom ett mejl från en av dem, Per Eriksson. "Vi kan härmed bekräfta regnmätarens existens!" skrev han bland annat. Och så bifogade han foton – finfina foton av vad som låg på marken! Det var bättre än att få presenter på julafton.

På väg ner mot den flacka 1530-platån. Foto: Per Eriksson.

Nederbördsmätarens vindskydd. Foto: Per Eriksson.

Trä- och järnrester. Vandringsstaven (135 cm lång) för jämförelse. Foto: Per Eriksson.

Kameran riktad upp mot den förbindelseplatå som varit min fotoplats, ovanför isfältet till höger. Här syns samma vindskydd som innan (och det är samma som kom med på mina egna foton). Foto: Per Eriksson.

Per meddelade också en uppskattning av platsens koordinater. Med ledning av foton och Lantmäteriets karttjänst tror jag mig kunna märka ut platsen för det stenfundament där stolpen på Hambergs foto var uppställd (se fotot tidigare i artikeln). Koordinaterna är N 7451090, E 615998 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta.

Mer att upptäcka

Fjällvärlden är stor och mycket återstår att upptäcka. Vad gäller Hamberg så hade han ju placerat ut ytterligare en nederbördsmätare, på lägre nivå. Den låg ganska nära Gådokjåhkå strax efter att den kommit ut ur glaciären. Hamberg uppgav höjden till 1050 m ö.h. Där har ingen av oss ännu varit, så vi vet inte om det finns något stenfundament eller några rester kvar. Bengt har beräknat en koordinatangivelse som ledtråd om någon som läser detta vill undersöka (N 7452416, E 618015). Ta gärna kontakt med mig i så fall.

Nederbördsmätaren vid 1050 m ö.h. Foto: Axel Hamberg 1899.

Men kulturspår handlar om mycket mer än vetenskaplig verksamhet. I området runt Sähkok har människor levt i åtskilliga århundraden – sannolikt ännu längre. De har också lämnat spår efter sig, men dessa är av den sorten att de ganska snabbt suddas ut av naturen – eldstäder, kåtaplatser, stigfragment och så vidare. Vissa spår är dokumenterade, men gissningsvis bara en liten del. Att försöka upptäcka dessa spår är betydligt svårare än att leta efter metallskrot på kalfjället. Här kan vi verkligen tala om Sareks hemligheter.

Stort tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. Stort tack också till Per Eriksson (med följeslagare) som besökte 1530-hyllan och slutgiltigt bevisade att det finns rester kvar där. Allas era insatser har varit ovärderliga.

Fotona är tagna av undertecknad om inget annat anges. Hambergs svartvita foton är hämtade från ALVIN – Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

Länk till en lättläst artikel för den som vill veta mer om Axel Hambergs meteorologiska arbeten i Sarek.

I Ymer årgång 21 (1902) finns Hambergs egen redogörelse för nederbördsmätarnas konstruktion (fortsätter på de följande sidorna).

Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol

Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?

På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.

I slutet av 1980-talet undersökte fjällkännaren Claes Grundsten och hans medhjälpare Sveriges största obrutna fjällområden. De letade efter Sveriges otillgänglighetspol – det område som låg längst bort från allmänna bilvägar. Med hjälp av en vanlig fjällkarta och utklippta cirklar av papper kunde de visa att denna plats fanns vid sydöstra viken av sjön Rissájávrre i Padjelanta nationalpark. I ett samtal med Claes berättade han för mig att de exakta koordinaterna för punkten inte var så viktiga för dem, det räckte med att finna området.

Grundstens område, ungefärligt angivet.

Tältplats vid Rissájávrre. På andra sidan sjön ligger den sydöstra viken och lågfjället Oarjep Rissávárre. Längre bort syns de höga fjällen i Sarek. Foto: Hans Nydahl.

Är polen kvar på samma plats i Sverige?

Med dagens digitala kartor har det gjorts försök att precisera positionen för otillgänglighetspolen (ibland säger man otillgänglighetspunkten, vilket betyder samma sak). Kan nya vägar på den norska sidan ha medfört att den flyttat sig? Det var i varje fall det intryck jag fick när jag läste på Wikipedia om polen – den låg några kilometer ifrån det område som Grundsten angett. Jag fick för mig att kontrollera uppgiften. Hade punkten verkligen flyttat sig norr om öständen av en annan sjö, Lulep Rissájávrre?

Position enligt Wikipedia (februari 2022). Koordinaterna angivna i SWEREF 99 TM. Positionen kan också anges i grader: 67° 19′ 2.04″ N, 17° 9′ 52.02″ E.
Med en enkel papperskarta och en linjal kunde jag snabbt konstatera att informationen på Wikipedia inte var korrekt. Exempelvis var avståndet till en av vägarna kortare än till de andra.

Lägerliv vid norra stranden av Lulep Rissájávrre. Oarjep Rissávárre mittemot. Foto: undertecknad.

En ny undersökning börjar

Jag skrev till Hans Nydahl (hansnydahl på Utsidan). Han är en hängiven vandrare i Badjelánnda och jag frågade om han hade lust att hjälpa mig finna den korrekta positionen av otillgänglighetspolen. Svaret kom snabbt. Det visade sig att han också lagt märke till att Wikipedias uppgift inte stämde. Efter lite mejlväxling kom även Björn Andersson (Bandersson) med som resurs. Nu skulle vi gå till botten med detta!

Vilka vägar handlar det om?

Sveriges otillgänglighetspol ska alltså ligga längst från ”allmänna bilvägar”. Vad menas då med det? Vi tre – två Hansar och en Björn – diskuterade fram och tillbaka vad som kunde vara rimligt.

Det enklaste fallet att avgöra var nog Kvikkjokk. Det stod tidigt klart att den stora parkeringsplatsen nära fjällstationen påverkar positionen för otillgänglighetspunkten. Och den ligger vid slutet på bilvägen.

Nästa väg var mellan Suorvadammen och Ritsem. Visserligen är det en enskild väg, men det hade varit konstigt att utelämna den. Vem som helst kan ju köra med sin bil där. Alltså fick den vara med.

Vägarna på den norska sidan var de som vållade flest diskussioner. Här finns sträckor som anlagts för vattenkraftens utbyggnad. De fanns sannolikt även på Grundstens tid, men dammarna var inte färdigbyggda då. Troligen var de inte farbara med vanlig bil på samma sätt som nu. Vi tog alltså med dem.

Vägen till Ny-Sulitjelma. Foto: Hans Nydahl.

För säkerhets skull letade vi upp fler möjliga vägar, t ex vid Rundvatnet norr om Blåmannsisen. Men vi kunde avfärda dem ganska snabbt, de låg helt enkelt för långt bort.

Kartmaterialet

Med de vägar vi nu hade att räkna med kunde vi på en papperskarta gissa ungefär var otillgänglighetspolen borde finnas. Vi kunde ungefärligt mäta upp avstånden till de närmaste vägavsnitten i olika riktningar. Men noggrannheten var inte särskilt stor och risken för fel kunde inte uteslutas. Vi behövde bättre kartmaterial.

För områdena i Sverige använde vi Min karta ( https://minkarta.lantmateriet.se/ ). Den dög ganska bra på den norska sidan också, utom när vi behövde flygfoton. Men foton var nödvändigt att komplettera med och då använde vi oss av https://norgeskart.no .

Tre utgångspositioner

För att finna otillgänglighetspolen är det nödvändigt – och tillräckligt – med tre punkter som ligger intill de närmaste bilvägarna. Det går alltid att hitta en cirkel vars periferi passerar tre godtyckliga punkter, och otillgänglighetpunkten blir alltså medelpunkten i en sådan cirkel. Periferipunkterna ska väljas så att cirkelns radie blir så liten som möjligt.

Rent praktiskt gjorde vi först en gissning ungefär var otillgänglighetspunkten borde vara. Sedan räknade vi ut avstånden till de närmaste vägpunkterna i tre olika riktningar. Med hjälp av avståndsformeln i Excel justerade vi otillgänglighetspolen så att den låg lika långt från alla tre punkterna. Därefter prövade vi ut nya positioner för de tre punkterna – en i taget – för att se om någon punkt kunde komma närmare. Och så en ny uträkning samt justering av otillgänglighetspolen. Denna procedur kunde sedan upprepas om större noggrannhet behövdes.

Resultatet

Undersökningens resultat består av de tre periferipunkterna samt positionen för den uträknade otillgänglighetspolen. Jag redovisar först periferipunkterna. För två av dessa, de som ligger i Sverige, ger jag länkar till Lantmäteriets Min karta. Här använde vi ortofoto (på Min karta kallad Flygbild) för att få så god precision som möjligt.

1. Kvikkjokks parkeringsplats, det nordvästra hörnet. Koordinater: N 7428987, E 618823. Länk (högerklicka gärna och välj Öppna länk i ny flik):

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=618823&n=7428987&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Kvikkjokk%20P-plats

2. Ritsemvägen (som befinner sig närmast otillgänglighetspolen en dryg mil före Ritsem). Koordinater: N 7507590, E 614234. Observera att vägen över Suorvafördämningen ligger på längre avstånd. Den befinner sig dessutom bakom en låst fordonsgrind. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=614234&n=7507590&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Ritsemv%C3%A4gen

3. I Norge handlar det om vägen förbi Ny-Sulitjelma. Här gav flera punkter (med några meters mellanrum) samma resultat. Vi valde N 7448792, E 550303. Det är osäkert om vi har rättighet att dela den norska kartlänken till platsen, men själva kartan finns på https://norgeskart.no (sök sedan på Tverrfjellveien, Fauske och välj Flybilder). En överblick med vanlig kartbild kan fås med Min karta:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=550303&n=7448792&z=9&profile=karta&background=1&boundaries=false&name=Tverrfjellveien

4. Otillgänglighetspolen. Koordinater: N 7466895, E 592658. I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=592658&n=7466895&z=11&profile=bergodal&background=3&boundaries=false&name=Otillg%C3%A4nglighetspolen

På den äldre fjällkartan 1:100 000 ser det ut så här:

Otillgänglighetspolen befinner sig alltså uppe på ett lågt fjäll, en bit nordost om den högsta toppen 1124 (numera uppmätt till 1128). I kartan ser vi också något annat, ett renstängsel som avgränsar samebyarna Tourpon (undre) och Jåhkågaska tjiellde (övre). Flyttleden för Jåhkågaska går genom Njoatsosvágge via Álájávrre ner till Árasluokta. Så om du står vid otillgänglighetspolen står du också vid en plats som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka.

Öster om Rissájávrre vindlar sig renstängslet upp på sluttningen av Oarjep Rissávárre. Foto: Anders Gudmundssson.

Vårt resultat kan också visas i en tabell. Hans Nydahl gjorde den snyggaste.

Uträkningarna för avståndet kan göras med den vanliga avståndsformeln. Eftersom enheten i SWEREF 99 TM är meter så är det enkelt att omvandla resultatet till kilometer. Det är alltså drygt 46 km till närmaste bilväg (på Grundstens tid var det ca 47 km).

Sjön Lulep Rissájávrre i förgrunden. På andra sidan fjället Oarjep Rissávárre. Foto: Hans Nydahl.

Feluppskattning

När vi nått ända fram med våra uträkningar så återstod bara en sak – att uppskatta felet i beräkningarna. En sådan feluppskattning är kanske inte det mest intressanta för läsaren men desto mer nödvändig för ”forskaren”. Hur noggrant hade vi räknat ut positionen för otillgänglighetspolen? På metern? På 5 meter? Eller kanske bara 50 meter? (Men definitivt inte på decimetern som man kanske kan tro av tabellen ovan. Det handlade bara om den rent matematiska behandlingen av punkterna.)

Det blev många och detaljerade meningsutbyten. Vi kontaktade Lantmäteriet om precisionen i ortofotona samt noggrannheten i terrängangivelserna. Vi konsulterade också kartkännaren Bengt Noläng (Örnsätrarn). Lantmäteriet meddelade en noggrannhet på +/- 1 meter i angivelsen av våra positioner. Även om vi inte känner att vi har full insikt så har vi accepterat detta besked (vilket innebär en betydligt större noggrannhet än vad vi först trodde). Vi litar alltså på våra beräkningar.

För fjällbesökaren spelar det knappast någon roll om precisionen är en, fem eller tio meter. Det viktigaste är inte att kunna sätta foten på exakt rätt sten (om det vore möjligt, vilket det inte är). Upplevelsen handlar istället om att inse var man befinner sig, att låta vetskapen sjunka in i medvetandet. Och – precis som överallt annars i fjällen – öppna sinnena för områdets atmosfär.

Översiktsbild, tagen från Álátjåhkkå. OTP = otillgänglighetspolen. Foto: Hans Nydahl.

Delförstoring av förra bilden. Lägg märke till de två små sjöarna i mitten. De syns på Min karta.

Stort tack till Hans N, Björn och Bengt för hängivet samarbete i detta spännande undersökningsprojekt. Tack också till Claes Grundsten för ett mycket givande samtal. Utan ert bistånd hade otillgänglighetspolen känts alltför avlägsen och svår att nå fram till. 

PS. Högupplösta versioner av foton från området finns uppladdade här.

Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek

I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:

Nu var det äntligen dags - röset skulle besökas. Alltsammans var väl förberett och själv var jag bara en länk i en kedja som bestod av flera personer. En av dem var Björn Andersson (Bandersson). Hela projektet började nog med ett dokument som han hade skickat till mig. Där hade han skrivit ner en del tankar om Axel Hamberg, bland annat om detta röse. Dessutom fogade han ihop ett par av Hambergs gamla, svartvita foton till ett panorama. På bilden syns röset med Pårtemassivet i bakgrunden.

Men ytterligare en person var inblandad. Bengt Noläng (Örnsätrarn). Han gjorde med ledning av teodolitdata från Hamberg och fotots bakgrund en positionering. Det skulle bli intressant att se hur väl den positionen stämde.

Basläger vid Pårekstigen

Jag anlände till det ställe där stigen korsar jokken från Tjievrejávrátja (Tjievrajågåsj). Precis intill det stora isfältet över jokken hade någon byggt ett slags vindskydd. Där satte jag upp tältet och började med matlagningen (fotot taget följande förmiddag).

Under kvällsmaten kopplade jag av från de senaste dagarnas strapatser, njöt av den vidsträckta utsikten över Pårekslätten och lät tankarna gå som de ville. Ibland tog jag upp kikaren och riktade den mot Sähkoknuohkke. Mycket riktigt, röset syntes även från min lägerplats. Enligt gps:en var det 2,47 kilometer fågelvägen dit. Men jag visste att den första biten var ganska jobbig. Både större och mindre raviner skulle korsas, så det var inte bara att gå raka vägen.

Faktum är att det tog emot en aning, jag hade gärna velat skjuta upp utflykten till nästa dag. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt väl till mods och kunde inte förstå varför. Var jag bara trött? Eller var det något allvarligare fel på kroppen? Men eftersom jag behövde ge mig upp mot Bårddetjåhkkå nästa dag så måste jag ta röset innan kvällen.

Mer att upptäcka än ett röse

Fast nu var det inte bara röset som väntade, det fanns en annan sak som faktiskt var mycket viktigare. Även ifråga om detta hade Björn och Bengt gjort viktiga förberedelser. Björn hade skickat ett Hambergfoto i vår korrespondens tidigare.

På originalfotot står: "Meteorografen på Sähkok med äldre modell på nederbördsmätare. 1900." Meteorografen fanns i den lilla byggnaden som syns till vänster. Det var ett mycket avancerat mekaniskt mätinstrument som skulle registrera data kontinuerligt året om utan att behöva tillsyn (temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindhastighet och nederbörd). Nederbördsmätaren till höger var en enklare konstruktion, det skulle bara samla upp regn och snö.

Denna mätplats på Sähkok var en av de första Hamberg använde. Då fanns ännu inga så kallade forskarhyddor; exempelvis den på Bårdde byggdes år 1911 på 1830 meters höjd. Den fråga vi ställde oss var: Skulle man med ledning av bland annat fotots bakgrund kunna räkna fram en ungefärlig position i landskapet för denna plats? Därefter skulle någon kunna göra ett besök för att se om det fanns några spår efter Hambergs instrument.

Vi hade förstås redan haft kontakt med Uppsala universitet och med samer i Jåhkågasska tjiellde. Ingen kunde säga exakt var platsen hade legat eller om det fanns några rester kvar. Och nu var jag alltså bara några kilometer ifrån denna plats som tycktes ha fallit i glömska. Men Sähkoknuohkke är inte något litet området. Skulle en rejäl kvällspromenad verkligen räcka för att ge svar på frågorna?

Över all förväntan

Det var stenig berg- och dalterräng efter snöbryggan över Tjievrajågåsj. Sedan blockigt efter vadet över nästa jokk, vattendraget från Tjievrajávrre (som rinner ihop med Tjievrajågåsj ungefär vid punkt 942). Därefter blev terrängen ganska jämn. Jag passerade raden med kryssmärkta stolpar som markerar skoterleden för renskötseln. Fortfarande syntes ingenting. Så närmade jag mig den plats som jag programmerat in i gps:en. Och då fick jag på avstånd se detta:

I kikaren såg det väldigt lovande ut. Visst kunde jag skymta en samling stenar och något som liknade som metall? Med ens fick mina steg ny spänst, det här var ju riktigt spännande! Och framme vid platsen blev jag verkligen inte besviken.

Här syns två vindskydd till nederbördsmätare. Bredvid det bortre skyddet resterna av det stenfundament som kan anas runt meteorografen på Hambergs foto.

Metallfjäder som höll uppe kopparkärlet till nederbördsmätaren.

Jag gick omkring och fotograferade en stund, hittade olika föremål inkilade mellan stenarna. Av meteorografen hittade jag inga andra spår än fundamentet, troligen hade det dyrbara instrumentet forslats bort av Hamberg. Vissa trärester av huset det stått i syns dock på fotona.

Jag konstaterade vidare att nedskräpning i fjällen kan ses på väldigt olika sätt. Den första tiden är skräp inget annat än skräp, kanske i flera decennier. Men om det bara får gå ytterligare lite tid då genomgår prylarna en förvandling. De blir någonting historiskt och nästan fint. I vissa fall ett fornminne som man ska vara rädd om.

I vilket stadium befinner sig då dessa Hambergrester? Jag skulle tro att det råder delade meningar om det. Somliga skulle nog säga att de bara förfular naturen. Andra att de påminner oss om att fjällen är både natur och kulturmark. Samma fråga kan för övrigt ställas om flygplansresterna vid magnesitbrottet vid Vuojnesluobbala. De är dessutom något yngre. Kanske får saken avgöras från fall till fall. Personligen kände jag just här en stark kontakt med historien när jag "gick i Hambergs fotspår".

Koordinaterna till denna gamla arbetsplats är N 7444371, E 614345 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta. Jag konstaterade att den position som Bengt hade gett mig i förväg var imponerande nära - koordinaterna stämde på några tiotals meter!

Röset på Sähkoknuohkke

En uppgift återstod under denna promenad - det röse jag sett tidigare. Även här hade Bengt gett mig koordinater, men de behövdes egentligen inte när jag var så nära. Röset skulle ligga bara några hundra meter från meteorografens plats och jag kunde se det därifrån.

Röset synligt i vackert kvällsljus (panoramat sammanfogat av Björn av mina foton). Sjön längst till höger är en flik av Stuor Dáhtá.

Ovan: Bårdde i bakgrunden. Jämför gärna med det svartvita panoramafotot i början av texten.

Foto från öster.

Koordinaterna till röset är N 7444253, E 614670 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta (markören skymmer lite på flygfotot, men kanske går det att ana formen på det naturliga stenfundamentet som röset står på).

Några funderingar om det okända i fjällen

Hur kan det komma sig att ett så stort röse (som är lätt att upptäcka för den som har en kikare) har förblivit okänt för många fjällbesökare? Svaret är detsamma som för många av rösningarna på Präststigen: för att knappt någon har tänkt på att leta. Ännu mer gäller detta för Hambergs instrumentrester som inte syns så lätt. Ytterst beror alltsammans förstås på bristande kunskap - det man inte känner till letar man inte efter.

Vilka ytterligare hemligheter ruvar fjällvärlden på som nästan ingen har en aning om? På min lista fanns åtminstone en sak till att göra - men det var inte förrän nästa dag. Lätt skulle det antagligen inte bli, säkert mycket mer ansträngande är att leta efter meteorografen på Sähkoknuohkke. Och de överraskningar som skulle möta mig hade jag inte en aning om.

Det blir alltså en tredje och avslutande del i denna berättelse.

Tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. De svartvita fotona är hämtade från ALVIN - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.