Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Väster om de stora sjöarna (2)

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-31 12:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (1)

Begreppet Västra Padjelanta har en lockande, nästan magisk klang hos många fjällvandrare. Kanske beror det på de botaniska expeditioner som gjordes där under fjällvandringens ungdom på 1800-talet. Eller kanske för att området ligger så avskilt i den svenska fjällvärlden – bortom sjöarna Virihávrre och Vástenjávrre. Eller kan det vara närheten till de riktigt stora glaciärerna som lockar, de som ligger på den norska sidan av gränsen? I vilket fall hade vår lilla trio drömt om detta äventyrsland – Gunder, Cecilia och jag själv. I augusti 2019 skulle det bli av.

Innan resan ägnade vi mycket tid åt kartläsning och förberedelser. Mycket skedde via mejl – och i någon mån med Skype – eftersom Gunder bor i Finland. Ovärderlig hjälp fick vi av Hans Nydahl som efter många års vandringar blivit en initierad kännare av dessa områden. Vi läste om hans vandringar på Utsidan, hade mejlkontakt och fick värdefulla råd och tips.

Redan på ett tidigt stadium bestämde vi att Blåmannsisen måste beskådas på nära håll. Men det gällde att hitta en lämplig utsiktpunkt. Två bergstoppar verkade vara spännande kandidater – 1462 samt Messingtoppen. Bägge på den norska sidan, liksom själva glaciären. Vi fastnade för den senare, den är lägre, låg närmare vår färdväg och verkade mycket enklare att komma upp på. Riktigt konkret blev det när en av oss skrev i ett mejl: ”Hej o tack för kul samtal igår, om två månader idag står vi på Messingtoppen!” Därefter föll fler detaljer på plats och en färdplan på 12 dagar utarbetades.

Det som är en del av tjusningen med att vandra i västra Padjelanta är samtidigt en besvärlighet – området är väldigt avlägset på den svenska sidan. Ofta blir det helikopterfärd åtminstone den ena vägen. Vi valde flyget för utfärden och landade således vid Stáloluokta. Där letade vi upp stugvärdsparet som kontaktats i förväg för båttransport över sjön. De berättade för oss att ytterst få vandrare går väster om sjöarna. Och de bör veta eftersom ett par stora vattendrag söder om Virihávrre tvingar besökare att anlita någon som kör båt förbi utloppen.

Kartan visar båtfärden och första dagens vandring.

Äntligen vandring

Så blev vi avsatta vid Duvggeluokta intill en ljuvlig äng med blåklockor. Vädret var soligt och lagom varmt. Och nu skulle vi klara oss på egen hand.

Inledningen av vandringen präglades av vars och ens sinnesstämning.

Duvggejåhkå är stor som en älv och innehåller grumligt vatten från Blåmannsisen. Den bildar en kraftigt skummande fors innan den rinner ut i Virihávrre.

Blomsterängen, landskapets skönhet, den storslagna jokken - och så vädret med blå himmel. Bättre välkomnande till västra Padjelanta kunde vi inte få!

Men som vanligt i fjällen så var det inte bara en sagoidyll. I början var videbuskagen bitvis riktigt täta och besvärliga.

Första natten tillbringades strax norr om renvaktarstugan utmed Duvggejåhkå. Överraskande svårt att hitta tältplatser i den ojämna terrängen.

Färden fortsatte nästa dag utmed Gásakluoppal mot sjön Gásakjávrre. I östra änden av Gásakluoppal fanns förr i tiden en bro enligt en karta från 1980-talet. Den är borta nu.

Under vandringen höll vi utkik på de toppar vi hade framför oss. Blåmannsisen var det hägrande målet och topp 1462 trodde vi oss kunna se drygt en mil bort. Lustigt nog skulle vi ha den i synfältet varje dag resten av turen. Ända till Vaisaluokta!

Kartan visar de tre första dagarnas etapper samt fjärde dagens utflykt till Messingtoppen.

En ljuvlig lägerplats fann vi på stranden av Gásakjávrre – tips från Hans Nydahl – med en underbar utsikt över sjön och bergen söderut. Här rann jokkar in i sjön vilka var betydligt varmare än sjöns eget vatten som kommer från glaciärer. Bad lockade, herr- och damsida fanns. Dessutom gladde oss ljungpipare, strandpipare, kärrsnäppor och mosnäppor (kanske mest mig). Spana riksrösen var en annan trevlig sysselsättning. Rr 240A syntes tydligt på toppen 1663 (tyvärr utanför kartan ovan men på fotot är det den höga toppen längst till höger). 

Karg fjällnatur

Morgonen den tredje dagen var molnig men fin. Det tyckte ett gäng sällskapssjuka myggor också. Efter sedvanligt pyssel, ätande och packande fortsatte vi färden djupare in i det okända. En kungsörn sågs redan i början och snart hade vi även fjällabbar omkring oss.

Ett fantastiskt renhorn låg i vår väg och det blev ett foto. Men ingen hade lust att bära hem det, våra packningar var alltför tunga ändå.

Rätt som det var befann vi oss inne i Norge. Naturen här kändes lite annorlunda än fjällnatur längre österut. Kargt och alpint, ofta med nakna klipphällar. Fotot nedan är visserligen taget dagen efter men illustrerar det intryck jag ofta fick.

När kvällen närmade sig hamnade vi i ett kuperat landskap i närheten av en jokk med vatten från Messingmalmvatnan och Blåmannsisen. Själva glaciären syntes däremot inte på grund av alla höjder som skymde. En lägerplats hittades efter en god stunds rekognosering. Inte vad som helst duger åt detta sällskap, minsann! Nej, bekvämt ska det vara och med alla faciliteter inom nära räckhåll. Särskilt om platsen – som nu– skulle tjäna som basläger för två nätter. (Nästa dag, på väg till Blåmannsisen, hittade vi en plats längre upp som också var bra och lite mer strategisk. Men då hade vi ju redan valt.)

Blåmannsisen

Morgonen kom och det fanns förväntan i luften. Dags för den efterlängtade utflykten till glaciären, den som vi tänkt på i månader! Kök och mat packades ner, mellanmål gjordes i ordning. Härligt med ryggsäckar som för en gång skull inte var så tunga.

Början av augusti men fortfarande låg många snöfält kvar. 

Ljuvligt att släcka törsten. Det norska fjällvattnet är fantastiskt. Näst godast i världen.

Gunder och Cecilia uppför ett snöfält. Vi hade olika mycket erfarenhet av att använda snöfält som färd- och genvägar. Ibland diskuterade vi hur användbara och säkra de var. Detta skulle leda till ett oväntat initiativ följande dag. Fast det visste ingen av oss än.

Naturen var karg och stenig nästan överallt, ingen sommarkänsla överhuvudtaget, vilket förstärktes av det molniga gråvädret. Terrängen var kuperad men hade inte de stora former man är van vid från det mesta av Padjelanta. Höjderna i sig var inte särskilt imponerande men det ständiga uppför och nerför var ändå fysiskt tröttande.

Kartläsning på vägen. Klockan var 12.30 och vi hade en god bit kvar.

Lunchpaus i det karga stenskravlet.

Messingtoppen ligger 1270 meter över havet och det låter kanske inte så imponerande. Men från lägerplatsen var nettostigningen över 450 meter och vägen småkrokig i både sidled och höjdled så det tog längre tid att komma fram än vi hade trott. Terrängen kändes verkligen annorlunda jämfört med andra delar av Padjelanta och Sarek där formationerna är större.

Klockan tre på eftermiddagen var vi äntligen framme. Vi hade hamnat vid en utsiktshylla strax väster om Messingtoppen. Framför oss välvde sig den enorma glaciären på bägge sidor om topp 1462 och bildade en horisont långt bort. Solen kom fram och med ens badade delar av glaciären i ljus samtidigt som dimmoln bildade ett växlande skådespel. Detta ögonblick hade vi verkligen sett fram emot och vi hänfördes över synen.

Utsikt mot topp 1462 som faktiskt var riktigt imponerande. En stor flik av Blåmannsisen skymtar bakom till höger på fotot. Denna topp hade varit en spektakulär utsiktspunkt, omgiven av glaciären på flera sidor. Men vi hade läst Hans Nydahls beskrivning av vägen dit och visste att den var både tidsödande och besvärlig. Kanske nästa gång?

Blåmannsisen är för övrigt Norges femte glaciär i storlek. Den högsta punkten ligger på 1560 m ö h och dess största tjocklek är 471 meter.

Öster om topp 1462 går Blåmannsisen ner i Messingmalmvatnan.

Två tuffingar delar sina intryck av utsikten.

Några kliv till…

När vi beundrat utsikten en stund från vår hylla måste förstås själva Messingtoppen bestigas. Det handlade bara om några tiotals höjdmeter. Som så ofta såg det brantare och värre ut nerifrån än vad det var när vi satte igång. Vi kom behändigt upp alla tre, med stadiga kliv och stöd med händerna.

Högst uppe på Messingtoppen där vi hade fin överblick åt alla håll.

Jag i fjärran på fotot ovan, på väg ner från Messingtoppen.

Färden tillbaka till lägerplatsen underlättades av att det var mycket nerför. Mina färdkompisar – som tidigare gått i fjällen ett antal gånger tillsammans – är riktiga matfreaks så det blev en delikat gryta till kvällsmat med egentorkade ingredienser. I luften sjönk temperaturen till +2 grader och lustigt nog hängde myggen med nästan ända dit. Fast de var rätt tama på slutet.

Ovan: vårt tältläger. Fotot taget morgonen därpå (rättat; stod fel tidigare). Gunders tält t. v. fungerade som matlagningstält.

Fotona är tagna av oss alla tre och för de flesta kan man räkna ut vem som är fotografen. Kartunderlagen är från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-24 15:06 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar