Otillgänglighetspunkten – ett nedslag på fjället

I ett tidigare blogginlägg (här) redogjorde jag för den aktuella positionen av Sveriges otillgänglighetspol (även kallad otillgänglighetspunkten). Den utredningen hade en liten förhistoria. Jag höll nämligen på att granska de sista korrekturen till min roman Otillgänglighetspunkten – arktiskt drama. Förlaget var angeläget om att korrekturläsningen skulle bli klar, men av någon anledning fick jag för mig att först kontrollera punktens placering. Det visade sig att den var felaktig på Wikipedia! Eftersom platsen spelar en viss roll i boken så kände jag paniken ligga på lur. Som väl var hjälpte mig utsidankompisarna Hans Nydahl och Björn Andersson att få det hela rätt. Denna länk till Min karta (Lantmäteriet) visar var den befinner sig.

Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Verklighetens otillgänglighetspunkt

Placeringen av punkten på kartan var naturligtvis det första och viktigaste steget i vår undersökning. Att kunna visa några foton på naturen var också nödvändigt till det förra blogginlägget. Men förr eller senare måste naturligtvis platsen också besökas. För min egen del skulle detta ske under sommarens fjällvandring, tillsammans med två vänner.

Den 29 juli slog vi läger vid en jokkravin bara någon kilometer från Oarjep Rissávárre, det lilla fjäll där otillgänglighetspunkten ligger. På fotot nedan syns fjället som en mur av kulliga, grå klippor som höjer sig från den mjukare, gröna terrängen. Nästa dag blev det således en kort och behaglig vandring i det öppna landskapet fram till fjällets fot.

Gunder har packat sin ryggsäck och är klar för avfärd.

Efter en stund såg vi en man komma gående mot oss. Det visade sig vara renstängselinspektören Mats som vi träffat föregående dag, men då uppe vid Njoatsosvágge. Just dessa dagar pågick stora underhållsarbeten och nu skulle han ta en titt på den del av stängslet som gick över Oarjep Rissávárre. Han kommenterade glatt att det inte var så ofta han träffade folk på fjället som han kände sedan tidigare.

Att träffa någon här kändes en aning motsägelsefullt. Begreppet otillgänglighetspol leder ju snarast tankarna till folktomma ödemarker, men så tycktes det inte vara i verkligheten. Ett helt arbetslag bodde således i renvaktarstugan ett par kilometer bort. På ytterligare några kilometers avstånd fanns Alkavare kapell där det just denna helg firades gudstjänster. Och ett par dagar senare såg vi en stor tältkåta på andra sidan av Oarjep Rissávárre. Är det då meningsfullt att överhuvudtaget tala om en otillgänglighetspol?

Men då får vi påminna oss om att platsen inte heter så på grund av frånvaro av människor utan för att det är långt till bilvägar. Att det blev just bilvägar när Claes Grundsten gjorde den första positioneringen för mer än 30 år sedan är nog inte så konstigt. Med bilvägar följer ofta tunga transporter, omfattande bebyggelse och industrier. Alltså det vi förknippar med urbanisering.

Cecilia nästan ända framme vid foten av fjället.

Vi ställde ifrån oss ryggsäckarna nedanför den lutande sluttningen upp mot fjället. Särskilt högt var det inte, men terrängen skilde sig på ett tydligt sätt mot marken nedanför. Fjället tycktes bestå av en mängd grå klippkullar med gräsbevuxen mark emellan. Sådant vi förut sett i framför allt västra Badjelánnda.

Helt annorlunda än exempelvis terrängen i Sarek där partier av stenskravel är ett ständigt återkommande inslag. Här fanns ingenting sådant. Allt var slätt och fint, liksom avslipat. Frågan är om det har med berggrundens beskaffenhet att göra. När det gäller Sareks fjäll talar man ju ibland om "ruttet" berg, sådant som lätt bryts sönder och sprängs av frosten. Här var det mer som klippor på västkusten.

Snurrande gps-pil

Sedan gällde det att finna själva otillgänglighetspunkten. På min gamla Garmin eTrex hade jag programmerat in koordinaterna i SWEREF 99 TM. På gps:ens display stod hur långt jag hade kvar. Men när jag var på några meters håll kunde den inte bestämma sig. Siffrorna ändrades hela tiden och kompassnålen på displayen snurrade runt. Inte så konstigt kanske, för vad jag har fått lära mig tidigare så är noggrannheten inte bättre än omkring 3 meter.

Jag la ner gps:en på marken och gav den tid. Efter en stund flyttade jag på den en liten bit och denna procedur upprepades några gånger. Till slut verkade den stabilisera sig och jag tog ett foto av gps och anteckningsbok.

Även min kamera har en gps men den visar bara decimalgrader i displayen. Värdet verkade stämma någorlunda överens med mina anteckningar i boken.

(Hemma kollade jag upp de koordinater som kameran taggat fotona med och det skiljde knappt 4 meter från vår teoretiskt uträknade position. Och det får man vara nöjd med; även kamerans gps har väl en noggrannhet på omkring 3 meter förmodar jag.)

Fotot här ovan är taget mycket nära punkten som ligger strax utanför bild till höger. Kameran riktad ungefär åt norr, mot den avlånga lilla sjö som finns något hundratal meter bort. Ovanför sjön syns toppröset på den låga toppen 1035. Det flacka fjället till vänster om sjön ligger längre bort än vad man kanske tror och tillhör Nuortap Rissávárre.

Otillgänglighetspunkten ligger i en flack sänka på en platå så utsikten hindras åt flera olika håll. Men inte särskilt mycket åt öster - vyerna in mot Sarek är förnämliga.

Ovan: En halvt uttorkad vattensamling på platån. I bakgrunden reser sig Sarvestjåhkkå och till höger om detta bulliga fjäll ligger ingången till Sarvesvágge. Dalgången Jiegηavágge, vilken leder upp till isfallet på Svenoniuas glaciär, skymtar mellan fjällen längst till höger.

Ovan är kameran riktad mer åt höger än på föregående bild. Mynningen av Njoatsosvágge är nu synlig. Till vänster syns två höga toppar i massivet Tjågηåristjåhkkå. Det långsluttande Vássjábákte till höger, följt av Tsahtsas branta sluttning ner i dalen.

Vy åt nordväst, med den höga toppen Álátjåhkkå till vänster. Sjön Álájávrre skymtar nedanför.

Foto taget från fjällsluttningen på högre höjd än de föregående bilderna. Den avlånga lilla sjön syns till vänster i bild, den som ligger strax söder om toppen 1035. Det närmaste fjället i bakgrunden är Álggavárre. Otillgänglighetspunkten finns ungefär i mitten av fotot, i närheten av Gunder och Cecilia.

Mot Alkavare

Efter besöket på otillgänglighetspunkten skulle vår färd gå vidare mot Rissájåhkå. Utsikten mot öster var knappast sämre på lägre nivå eftersom inga bergknallar skymde den intensivt gröna hedmarken som finns på Badjelánndasidan. Så här kommer ytterligare en vackert-väders-bild av Sarek för den som samlar på sådant:

Det är svårt att tänka sig ett landskap som förenar skönhet och dramatik så oemotståndligt som detta gränsland mellan Badjelánnda och Sarek. Men alla fjällbesökare har inte upplevt det så. Botanikern Nils Johan Andersson reste på Präststigen 1845 och skrev ner sina intryck: ”… till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall. Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen.” Nej, dramatiken tilltalade inte Andersson. Det var blommorna på marken som räddade hans upplevelse, åtminstone den gången.

Rissájåhkå kom vi enkelt över strax efter utloppet från sjön Lulep Rissájávrre. Kängorna fick dock tas av. Det blev inte bara ett vad utan också ett ljuvligt bad i det kristallklara vattnet närmare sjön. Och en välbehövlig lunchpaus där Gunder försåg oss med en osannolikt komplett tacosmåltid invid strandkanten!

Vi anlände till Alkavare på kvällen, efter roddtur över sjön. Klockan 18 ringde det till gudstjänst och det var gott om besökare i kapellet. Samlingen leddes av en riktig fjällpräst, iklädd gummistövlar, kniv i bältet och en friluftsjacka utanpå prästskjortan. Nästa förmiddag var det högmässa och temat var Kristi förklaring. Evangelietexten från Markus kapitel 9 tog oss med till en annan tid och till en plats långt från Laponia – härlighetens berg vid Jerusalem. Där hade jag gärna varit med (men precis som de övriga i lärjungaskaran hade jag väl reagerat ganska huvudlöst på det som hände).

Alkavare kapell.

Vid kyrkkaffet fortsatte samvaron utomhus vid förrådshuset där alla samlades. Nya bekantskaper gjordes. Flera berättade om sina färdvägar till kapellet. Någon kom från renvaktarstugan och en annan från Duottarstugorna. Några vandrare hade besökt otillgänglighetspolen, precis som vi.

Tiden gick fort och snart behövde vi tre fortsätta vår färd. Det var en bit att gå upp till Álájávrre vars norra sida vi skulle följa dagen efter. Några timmar senare återsåg vi Oarjep Rissávárre, nu från ett annat håll.

Fotot är taget från sluttningen av Nuortap Rissávárre. I mitten syns toppen 1035 och till höger de två högre topparna av Oarjep Rissávárre. Sjön är Lulep Rissájávrre.

Till sist en påminnelse om att det är inte bara positionen av otillgänglighetspunkten som är viktig utan också avståndet till vägarna. Positionen skulle kunna varit exakt densamma om vi haft en bilväg inom synhåll norr om punkten och en järnväg söder om. Naturen skulle kanske inte ha förändrats uppe på Oarjep Rissávárre, men omgivningarna hade krympt. 

Nu ligger otillgänglighetspunkten i mitten av en stor cirkel där det är ca 46 kilometer till de närmaste anlagda vägarna. Cirkeln har krympt något sedan Grundstens första beräkning, och det är sannolikt att utbyggnaden av det moderna samhället kommer fortsätta att nagga området i kanterna. Det finns därför anledning att hålla koll på otillgänglighetspunkten i framtiden – den säger ju något viktigt om detta fantastiska fjällområde.

Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol

Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?

På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.

I slutet av 1980-talet undersökte fjällkännaren Claes Grundsten och hans medhjälpare Sveriges största obrutna fjällområden. De letade efter Sveriges otillgänglighetspol – det område som låg längst bort från allmänna bilvägar. Med hjälp av en vanlig fjällkarta och utklippta cirklar av papper kunde de visa att denna plats fanns vid sydöstra viken av sjön Rissájávrre i Padjelanta nationalpark. I ett samtal med Claes berättade han för mig att de exakta koordinaterna för punkten inte var så viktiga för dem, det räckte med att finna området.

Grundstens område, ungefärligt angivet.

Tältplats vid Rissájávrre. På andra sidan sjön ligger den sydöstra viken och lågfjället Oarjep Rissávárre. Längre bort syns de höga fjällen i Sarek. Foto: Hans Nydahl.

Är polen kvar på samma plats i Sverige?

Med dagens digitala kartor har det gjorts försök att precisera positionen för otillgänglighetspolen (ibland säger man otillgänglighetspunkten, vilket betyder samma sak). Kan nya vägar på den norska sidan ha medfört att den flyttat sig? Det var i varje fall det intryck jag fick när jag läste på Wikipedia om polen – den låg några kilometer ifrån det område som Grundsten angett. Jag fick för mig att kontrollera uppgiften. Hade punkten verkligen flyttat sig norr om öständen av en annan sjö, Lulep Rissájávrre?

Position enligt Wikipedia (februari 2022). Koordinaterna angivna i SWEREF 99 TM. Positionen kan också anges i grader: 67° 19′ 2.04″ N, 17° 9′ 52.02″ E.
Med en enkel papperskarta och en linjal kunde jag snabbt konstatera att informationen på Wikipedia inte var korrekt. Exempelvis var avståndet till en av vägarna kortare än till de andra.

Lägerliv vid norra stranden av Lulep Rissájávrre. Oarjep Rissávárre mittemot. Foto: undertecknad.

En ny undersökning börjar

Jag skrev till Hans Nydahl (hansnydahl på Utsidan). Han är en hängiven vandrare i Badjelánnda och jag frågade om han hade lust att hjälpa mig finna den korrekta positionen av otillgänglighetspolen. Svaret kom snabbt. Det visade sig att han också lagt märke till att Wikipedias uppgift inte stämde. Efter lite mejlväxling kom även Björn Andersson (Bandersson) med som resurs. Nu skulle vi gå till botten med detta!

Vilka vägar handlar det om?

Sveriges otillgänglighetspol ska alltså ligga längst från ”allmänna bilvägar”. Vad menas då med det? Vi tre – två Hansar och en Björn – diskuterade fram och tillbaka vad som kunde vara rimligt.

Det enklaste fallet att avgöra var nog Kvikkjokk. Det stod tidigt klart att den stora parkeringsplatsen nära fjällstationen påverkar positionen för otillgänglighetspunkten. Och den ligger vid slutet på bilvägen.

Nästa väg var mellan Suorvadammen och Ritsem. Visserligen är det en enskild väg, men det hade varit konstigt att utelämna den. Vem som helst kan ju köra med sin bil där. Alltså fick den vara med.

Vägarna på den norska sidan var de som vållade flest diskussioner. Här finns sträckor som anlagts för vattenkraftens utbyggnad. De fanns sannolikt även på Grundstens tid, men dammarna var inte färdigbyggda då. Troligen var de inte farbara med vanlig bil på samma sätt som nu. Vi tog alltså med dem.

Vägen till Ny-Sulitjelma. Foto: Hans Nydahl.

För säkerhets skull letade vi upp fler möjliga vägar, t ex vid Rundvatnet norr om Blåmannsisen. Men vi kunde avfärda dem ganska snabbt, de låg helt enkelt för långt bort.

Kartmaterialet

Med de vägar vi nu hade att räkna med kunde vi på en papperskarta gissa ungefär var otillgänglighetspolen borde finnas. Vi kunde ungefärligt mäta upp avstånden till de närmaste vägavsnitten i olika riktningar. Men noggrannheten var inte särskilt stor och risken för fel kunde inte uteslutas. Vi behövde bättre kartmaterial.

För områdena i Sverige använde vi Min karta ( https://minkarta.lantmateriet.se/ ). Den dög ganska bra på den norska sidan också, utom när vi behövde flygfoton. Men foton var nödvändigt att komplettera med och då använde vi oss av https://norgeskart.no .

Tre utgångspositioner

För att finna otillgänglighetspolen är det nödvändigt – och tillräckligt – med tre punkter som ligger intill de närmaste bilvägarna. Det går alltid att hitta en cirkel vars periferi passerar tre godtyckliga punkter, och otillgänglighetpunkten blir alltså medelpunkten i en sådan cirkel. Periferipunkterna ska väljas så att cirkelns radie blir så liten som möjligt.

Rent praktiskt gjorde vi först en gissning ungefär var otillgänglighetspunkten borde vara. Sedan räknade vi ut avstånden till de närmaste vägpunkterna i tre olika riktningar. Med hjälp av avståndsformeln i Excel justerade vi otillgänglighetspolen så att den låg lika långt från alla tre punkterna. Därefter prövade vi ut nya positioner för de tre punkterna – en i taget – för att se om någon punkt kunde komma närmare. Och så en ny uträkning samt justering av otillgänglighetspolen. Denna procedur kunde sedan upprepas om större noggrannhet behövdes.

Resultatet

Undersökningens resultat består av de tre periferipunkterna samt positionen för den uträknade otillgänglighetspolen. Jag redovisar först periferipunkterna. För två av dessa, de som ligger i Sverige, ger jag länkar till Lantmäteriets Min karta. Här använde vi ortofoto (på Min karta kallad Flygbild) för att få så god precision som möjligt.

1. Kvikkjokks parkeringsplats, det nordvästra hörnet. Koordinater: N 7428987, E 618823. Länk (högerklicka gärna och välj Öppna länk i ny flik):

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=618823&n=7428987&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Kvikkjokk%20P-plats

2. Ritsemvägen (som befinner sig närmast otillgänglighetspolen en dryg mil före Ritsem). Koordinater: N 7507590, E 614234. Observera att vägen över Suorvafördämningen ligger på längre avstånd. Den befinner sig dessutom bakom en låst fordonsgrind. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=614234&n=7507590&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Ritsemv%C3%A4gen

3. I Norge handlar det om vägen förbi Ny-Sulitjelma. Här gav flera punkter (med några meters mellanrum) samma resultat. Vi valde N 7448792, E 550303. Det är osäkert om vi har rättighet att dela den norska kartlänken till platsen, men själva kartan finns på https://norgeskart.no (sök sedan på Tverrfjellveien, Fauske och välj Flybilder). En överblick med vanlig kartbild kan fås med Min karta:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=550303&n=7448792&z=9&profile=karta&background=1&boundaries=false&name=Tverrfjellveien

4. Otillgänglighetspolen. Koordinater: N 7466895, E 592658. I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=592658&n=7466895&z=11&profile=bergodal&background=3&boundaries=false&name=Otillg%C3%A4nglighetspolen

På den äldre fjällkartan 1:100 000 ser det ut så här:

Otillgänglighetspolen befinner sig alltså uppe på ett lågt fjäll, en bit nordost om den högsta toppen 1124 (numera uppmätt till 1128). I kartan ser vi också något annat, ett renstängsel som avgränsar samebyarna Tourpon (undre) och Jåhkågaska tjiellde (övre). Flyttleden för Jåhkågaska går genom Njoatsosvágge via Álájávrre ner till Árasluokta. Så om du står vid otillgänglighetspolen står du också vid en plats som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka.

Öster om Rissájávrre vindlar sig renstängslet upp på sluttningen av Oarjep Rissávárre. Foto: Anders Gudmundssson.

Vårt resultat kan också visas i en tabell. Hans Nydahl gjorde den snyggaste.

Uträkningarna för avståndet kan göras med den vanliga avståndsformeln. Eftersom enheten i SWEREF 99 TM är meter så är det enkelt att omvandla resultatet till kilometer. Det är alltså drygt 46 km till närmaste bilväg (på Grundstens tid var det ca 47 km).

Sjön Lulep Rissájávrre i förgrunden. På andra sidan fjället Oarjep Rissávárre. Foto: Hans Nydahl.

Feluppskattning

När vi nått ända fram med våra uträkningar så återstod bara en sak – att uppskatta felet i beräkningarna. En sådan feluppskattning är kanske inte det mest intressanta för läsaren men desto mer nödvändig för ”forskaren”. Hur noggrant hade vi räknat ut positionen för otillgänglighetspolen? På metern? På 5 meter? Eller kanske bara 50 meter? (Men definitivt inte på decimetern som man kanske kan tro av tabellen ovan. Det handlade bara om den rent matematiska behandlingen av punkterna.)

Det blev många och detaljerade meningsutbyten. Vi kontaktade Lantmäteriet om precisionen i ortofotona samt noggrannheten i terrängangivelserna. Vi konsulterade också kartkännaren Bengt Noläng (Örnsätrarn). Lantmäteriet meddelade en noggrannhet på +/- 1 meter i angivelsen av våra positioner. Även om vi inte känner att vi har full insikt så har vi accepterat detta besked (vilket innebär en betydligt större noggrannhet än vad vi först trodde). Vi litar alltså på våra beräkningar.

För fjällbesökaren spelar det knappast någon roll om precisionen är en, fem eller tio meter. Det viktigaste är inte att kunna sätta foten på exakt rätt sten (om det vore möjligt, vilket det inte är). Upplevelsen handlar istället om att inse var man befinner sig, att låta vetskapen sjunka in i medvetandet. Och – precis som överallt annars i fjällen – öppna sinnena för områdets atmosfär.

Översiktsbild, tagen från Álátjåhkkå. OTP = otillgänglighetspolen. Foto: Hans Nydahl.

Delförstoring av förra bilden. Lägg märke till de två små sjöarna i mitten. De syns på Min karta.

Stort tack till Hans N, Björn och Bengt för hängivet samarbete i detta spännande undersökningsprojekt. Tack också till Claes Grundsten för ett mycket givande samtal. Utan ert bistånd hade otillgänglighetspolen känts alltför avlägsen och svår att nå fram till. 

PS. Högupplösta versioner av foton från området finns uppladdade här.

Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Väster om de stora sjöarna (3)

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Väster om de stora sjöarna (2)

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.