Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Solovandring i ödslig fjällvärld (1)

Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.

Vintern som inte ville ge med sig

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Rapporterna som kom in strax före avresan berättade om massor med snö i Padjelanta och Sarek. Folk avrådde från att åka upp. Jag har ju gått i sommarsnö i fjällen åtskilliga gånger förut så direkt orolig var jag inte. Men det kunde ju bli omvägar och ta extra tid.

När jag kom upp till Kvikkjokk fick jag genast höra historier om någon som hållit på att råka riktigt illa ut på Padjelantaleden. Han hade brakat igenom ett snöfält och hamnat i en kraftig jokk som rann under. Somliga hade säkert avskräckts av snörapporterna och uppskjutit sina fjällresor. Men det fanns som vanligt en del folk från kontinenten som var tidigt ute och hade planerat att gå. Stugorna skulle öppna 29 juni. Det var några dagar kvar dit men de som hade tält med sig gav sig av.

Upp på Vállevárre

Jag fick båtskjuts över Gamájåhkå den 26 juni och började gå den långa backen genom skogen upp till Prinskullen. Det var hyfsat väder, med en aning duggregn men också några solglimtar. Myggen hade börjat dyka upp men de var inte många och besvärande.

På den flacka platån Vállevárre var det i princip snöfritt. Jag fortsatte mot de små sjöarna i andra änden där det finns bra lägerplatser. En flock med minst 11 fjällabbar drog omkring som ett gäng pirater på heden. Detta tydde på att det var ont om sork och lämmel i fjällen och att de inte tänkte häcka denna sommar. Jag såg heller inga fler labbar under resten av vandringen. (När jag sedan var uppe med vänner i augusti såg vi dock en vilsekommen labb så några gnagare fanns det uppenbarligen. Vi såg en lämmel också.)

På stigen mötte jag en man som kom gående i hög fart. Han hade varit ute ett par veckor och hade siktet inställt på en sen kvällsmat som han blivit lovad på fjällstationen. Det skulle dröja 6 dygn innan jag pratade med någon människa nästa gång. Men det visste jag förstås inte då.

Mot vinden

På natten blåste det upp. Vinden fortsatte på morgonen och kom från Vállevágge, den dalgång jag skulle upp i. Jag skrev följande i dagboken: "Är inte van vid detta liv, det känns delvis egendomligt. Men rutinerna sitter nog i kroppen och kommer fram, den ena efter den andra. Det kan bli tufft att ta sig igenom Vállevágge om blåsten trycker på." Trots att jag vid det här laget har hunnit med ett stort antal fjällfärder så hinner kropp och själ under vintern glömma vad det innebär. Jag har stor respekt för vad som kan inträffa i naturen och precis i början av en färd känner jag det starkast.

Förmiddag på min lägerplats på Vállevárre. Ryggsäcken är packad och jag är redo att gå mot Vállevágges djupa ravin som skymtar i bakgrunden. Molnen över ravinen gjorde mig betänksam. Just då såg det ut att kunna bli vilket slags (o)väder som helst.

Dagen blev otroligt blåsig, med en kraftig och kall vind rakt mot kroppen. Trots att jag har glasögon som tar mycket av vinden rann ögonen ofta. Ibland var det till och med svårt att se. Kylan sög musten ur kroppen medan jag pressade mig framåt. Det var frestande att bara tänka på själva vandringen men jag hade ju ett arbete att göra också. Det fanns rösningar att dokumentera och jag behövde fler foton till bokmanuset. "Glöm inte att få med folk i bilderna", hade förlagschefen sagt. Jaha. Men här fanns inte en kotte inom synhåll som jag kunde fotografera eller be om hjälp.

Sedan var det en rösning jag som gärna ville hitta. Jag hade hittat ett svartvitt foto av den i en bok från 1988 och jag har letat efter den flera gånger utan resultat. Så här ser den ut:

På fotot ser man att den står på östra/norra sidan av Vállevágge, dit jag alltså var på väg. Där hade jag förra året, tillsammans med vännerna Henrik Micael och Laara, funnit en rösad väg. Men just denna vägmarkering hade vi inte lyckats se. Och inte heller nu hittade jag den. Fanns den verkligen? Eller hade den fallit omkull och försvunnit? Men jag kunde inte ens upptäcka den stora flata stenen som rösningen stod på. Så kanske jag trots allt hade missat den. Jag hoppades på en sista chans på hemvägen. (Foto: Lars G Hedlund 1987, med tillstånd.)

Kylan ökar

Jag hade tänkt att gå genom hela Vállevágge och ha nattläger några kilometer efter den. Men vandringen var tröttande och tog tid. Dalen ligger högt, ca 1000 meter och däröver, och det låg stora snöfält kvar. Snön gick i och för sig ganska bra att gå på, eller gå runtom. Däremot kom jag inte så långt som jag hade tänkt. Redan ett par kilometer före passpunkten beslöt jag att stanna och slå läger.

När jag skulle packa upp ryggsäcken fungerade inte mina händer som de skulle. Det var inget som märkts när jag var i rörelse. Fingrarna var så stela att jag inte fick upp alla snäpplåsen på remmarna. Den sista remmen fick jag dra ut för att komma åt packningen. Lyckligtvis klarade jag sedan av att sätta upp tältet (även om det gick väldigt fumligt). Innan jag orkade laga mat slumrade jag i sovsäcken ett par timmar. Kroppen hade säkert blivit rejält nerkyld under dagen.

På morgonen var vattnet utanför tältet fruset. Ett par snösparvar landade helt nära och hoppade omkring en stund. Andra snösparvar sjöng med ödslig ton i närheten. Fjällets fåglar har mycket av just ödslighet och melankoli i sin sång, tycker jag.

Morgon vid tältet. Platsen bestod av en liten markplätt där någon byggt en ring av stenar för att få skydd mot vinden. Detta är ett av (väldigt) många foton som jag tog under vandringen, med systemkameran monterad på ett litet stativ. Med andra ord: selfies tagna till en helt ny nivå.

Lägerplatsen från en annan vinkel. Stenringen hade jag fått vetskap om förra året av Henrik Micael som kände till den sedan tidigare. Vi passade på att positionera den med GPS. Även om jag inte är så förtjust i sådana byggnadsverk i fjällen så kom den väl till pass nu. Intill finns en låg rygg av blockmark som gav ytterligare skydd mot den iskalla, hårda vinden. GPS: N 7437679, E 604790 (SWEREF 99 TM).

En tanke om lättpackning

Under de senaste 15 åren har min packningsvikt efterhand minskat, men jag är långtifrån någon lättpackare - än. För när det kommer till den riktigt lätta utrustningen är jag ambivalent. Både lockad och tvivlande. Kan en enkel tarp duga i ett väder som detta? Och ett minimalt liggunderlag och en "halv" sovsäck?

Jag vet inte för jag har aldrig provat. Men vad jag däremot vet är att ett tält som effektivt tar vinden - som mitt Akto - känns som en varm och skön bostad att söka skydd i. Som då på kvällen, när en närmast nollgradig kulingvind rasade fram över fjället efter att ha blästrat mig hela dagen.

Nu vet jag ju att utvecklingen av friluftsutrustning går med rasande fart. Så jag misstänker att det finns alla sorter av exempelvis "bostäder", mellan enklaste tarp och 4-säsongers tygbunker. Den metod jag hittills använt är att välja något som är lite lättare än det jag tidigare haft. Men det är ju inte särskilt radikalt och förändringstakten blir låg. Med den metoden hinner jag nog inte bli en "riktig" lättpackare förrän jag fyller 90 (om jag nu blir så gammal). Och då tänker jag inte ens bära grejerna utan bara köra dem på min rullator.

Nya upptäckter

Jag packade ihop och gick vidare. Solen lyste från blå himmel och det hade nog blivit en varm dag om inte det inte blåst så mycket. Det var inte lika kallt som dagen innan och i slutet av Vállevágge kändes temperaturen ganska behaglig.

Nära passpunkten låg stora mängder snö kvar. Men det var inte direkt svårt att ta sig fram. Själv passpunkten tänkte jag inte passera eftersom Präststigen inte gör det. Jag satte istället kurs mot en rösning som ligger flera hundra meter vid sidan om och som är den bästa vägen. Det var faktiskt väldigt bra att det låg snöfält kvar. Ett nerfallet röse jag aldrig sett förut avtecknade sig mot allt det vita bakom. Dessutom var detta röse en saknad bit i det stora stigpusslet. Det kunde tolkas som det ställe där prästföljena (åtminstone ibland) gick över från den östra till den västra sidan av Vállevágge. Mitt fynd gjorde mig upprymd och glad. Det blev fler selfies.

Färden gick vidare nerför den mycket steniga sluttningen mot Habres och Ruonasvágge. Trots att jag gått här en handfull gånger så fann jag några nya vägmarkeringar. Det finns helt enkelt många i detta område. Då blir en viktig del av mitt arbete att bedöma vilka som är tillräckligt gamla för att vara intressanta. Vilket är svårt.

På den sista biten ner till jokken i Ruonasvágge kan man stöta på gamla stigar. En del av dessa användes säkert för både 175 och 325 år sedan, alltså både av prästerna och av gruvfolket.

Nästa läger hade jag vid Slihtavágge, precis före uppgången till den minimala sjö som kommer före Buojdes. Hela backen var täckt av ett stort snöfält som vinterns stormar från nordväst hade lassat upp. Som kvällsunderhållning hade jag de ljuvliga tonerna från snösparv och ljungpipare.

Natten blev återigen kall, dock inga minusgrader. Solen värmde tältet tidigt på morgonen men det var bara tillfälligt. Jag var fortfarande ovan vid detta nya liv och kände mig lite konstig till både kropp och själ. Men efterhand som förmiddagen fortskred så blev det bättre.

Sjön Buojdes var till stora delar istäckt. Men storlommarna hade intagit sitt revir och simmade och dök om vartannat.

Efter sjön Bajep Buojdes går vandringen på en sluttning som lutar ner mot Tarradalen. Söderut ser man hela vägen Stájggás (Staikas) isiga profil.

Arbete bland snöfälten

De följande fyra dagarna fortsatte mina undersökningar av Präststigen. Jag inventerade området efter sjön Buojdes, och särskilt noga mellan Gárránisjåhkå och Tjåggŋårisskájdde. Det blev långa, ljusa dagar på min favoritarbetsplats - fjället (som ju dessutom är den bästa platsen för mental vila som jag känner till). Jag hade "vita fläckar" som skulle finkammas och åtskilliga tips från andra vandrare att följa upp. Samt en hel del idéer från förra årets vandring med Laara och Henrik Micael. Det var oerhört spännande, varje dag och varje timme.

Ovan: En snödriva från vinterns stormar. Det blir ofta sådana på läsidan av raviner, sluttningar och branta berg. Men inte alla är så här stora. Denna fanns väster om sjön Vássjájávrátja.

Efterhand fylldes kartan på med nya rösningar. Fler och fler avsnitt av Präststigen blev tydliga. Jag tror nu att bilden är ganska komplett. Men helt säker kan man inte vara. Det finns fortfarande vissa arealer som jag inte hunnit med och där kan finnas markeringar för alternativa vägval. För man gick nog inte alltid på exakt samma sätt utan tog ibland en väg vid sidan om.

Det finns även några förbryllande rösen som står på "fel" ställen och vars funktion jag ännu inte kunnat klura ut. Området innehåller alltså hemligheter som inte uppdagas sådär utan vidare. Men det är sådant som gör historia och arkeologi väldigt spännande!

Ovan: ett nytt fynd för i år. Vägmarkeringen står nära den punkt där Präststigen sannolikt korsade nutidens nationalparksgräns och gick över till Padjelanta. Denna pusselbit har jag saknat. Det är nästan två kilometer från den plats där jag för ett år sedan trodde att övergången kunde vara! Ett viktigt fynd, alltså.

En av mina lägerplatser. Denna ligger på en långsträckt avsats på Vássjábáktes nordvästsluttning, ett par kilometer norr om (den stora) sjön Vássjájávrátja. Dagen efter packade jag ihop och fortsatte undersökningarna. Det tog många timmar, och när det var dags att hitta en ny lägerplats var denna den närmaste och bästa. Så det blev oväntat två nätter i rad just här. Bakom tältet syns ett litet stigröse. Fotot taget mot söder.

Ovan: Mitt kök som jag uppgraderat med ett hemmagjort vindskydd. Skyddet + 3 metallpinnar väger 35 gram. Bottenfolien är dock Primus och medföljde köket. Den kan även fungera som lock till en kastrull.

Kvällsljus över Padjelanta, på andra sidan gränsen mellan de två nationalparkerna. Inte mycket barmark där. På sareksidan låg det också en hel del snö (se nästa foto) men inte lika mycket. Ju längre västerut desto mer snö, således. Åtminstone detta år.

Folk på fjället

En av dagarna såg jag vandrare. Det var fyra personer som kom norrifrån, från Tjåggŋårisskájdde. Jag satt just då på en sluttning i Njoatsosvágge och åt lunch. Gruppen tog sig långsamt fram på snöfälten (det var mycket snö i gränslandet mellan Sarek och Padjelanta). De stannade flera gånger och såg ut att diskutera vägvalet. Så småningom gick de vidare in i Njoatsosvágge som på den nivån var nästan helt täckt av snö och is. Jag misstänkte att de skulle få en hel del svårigheter om de tänkte ta sig över glaciärjokkarna längre fram. Hoppas verkligen att det gick bra för dem.

Foto: Njoatsosvágges nordvästra mynning. Vandrarna har satt kurs in i dalgången. Fjället var en mosaik av snöfält och barmark om vartannat. I mitten i bakgrunden syns den flacka ryggen av berget Álggavárre (Alkavare).

En lätt tanke till

Samma dag som jag mötte de 4 vandrarna lämnade jag ryggsäcken några timmar för att enklare kunna undersöka några områden. Naturligtvis var det skönt att slippa packningens tyngd och kunna röra sig med mindre ansträngning. På den punkten är jag helt överens med dem som förespråkar lättpackning.

Men så är det detta med skodon.

Mina skalkängor från Lundhags fungerade utmärkt att gå omkring med, både på och genom snöfälten. Och jag passerade enkelt smältvattenjokkar som var 2-3 decimeter djupa. Och så vidare. Visst väger kängorna något, men i denna snöterräng höll jag mig torr och varm hela tiden, även när jag vilade.

Skulle jag kunna tänka mig att byta ut dem mot någon typ att låga skor som kanske bara väger en tredjedel av vad kängorna väger? Jag tvivlar. För kan man verkligen gå med meshskor (eller liknande) i flera decimeter djup snö, våt och smältande, med både synliga och osynliga rännilar under? Håller man fötterna varma eller tvingas man till ständig rörelse för att producera energi? Och kommer inte strumpor och fötter förr eller senare att blötas ner av svett, kondens eller iskallt vatten?

Ja, så funderar jag. Men det kan ju hända att jag någon gång i framtiden ändå prövar. Fast då tänker jag ha snällare omständigheter än de jag hade nu. Gott om tid ska jag också ha. Och naturligtvis mina kängor i närheten. Som reserv.

Fåglar vid Vássjájávrátja

Sjön var till stora delar istäckt, men det fanns öppna vattenytor. Där simmande alfågel, vigg och ett bergandspar. Bergänderna gjorde mig glad, men ännu gladare hade jag blivit om jag kunnat påvisa att de häckade. Det är nämligen mycket svårt att få sådana rapporter från fjällen, och fågelforskningen efterfrågar det.

Detta andpar var kvar två dagar senare, men det var konstigt att inte en av dem låg på bo. Även andra gånger har jag sett bergänder i fjällen under denna tid men utan att kunna få något säkert bevis för att de häckat.

Utsikt mot norr från den låga bergsrygg som ligger mellan den lilla och den stora Vássjájávrátja. Präststigen går på sluttningen på andra sidan sjön.

Även detta foto är taget från bergsryggen, men åt sydost. Topparna är, från vänster: Vássjátjåhkkå, topp 1773 (med Tsahtsa som den vita toppen bakom) samt 1401 (den lilla knölen längst till höger).

Några funderingar om hur man gick förr

En av dem som gett mig många tips om rösningar och små stenhögar är Hans Pettersson här på Utsidan. När jag följde upp några av hans tips i området mellan Gárránisjåhkå och Vássjájávrátja slog det mig att gamla tiders resenärer tycktes undvika fördjupningar i terrängen och istället föredra höjdryggar. Medan vi nutida vandrare ofta tänker precis tvärtom: finns det en grund jokkravin så följer vi gärna nere i den. Men förr gick man istället på kanten, eller på en förhöjning vid sidan om!

När man tänker efter så är det ju ganska självklart. Där en jokk rinner är det ofta stenigt och blött. På sommaren ligger snön kvar längre. Däremot är förhållandena på markförhöjningar ofta bättre, det är torrt och och snön försvinner snabbt. Därför går Präststigen i allmänhet på sluttningar, förhöjningar och platåer. Under min vandring låg det stora snöfält kvar på många ställen men Präststigen var enkel att gå överallt. I princip alla rösningar var framtinade och lätta att se. På grund av snön var de rentav extra väl synliga, vilket gjorde det enklare för mig att upptäcka sådana jag inte sett förut.

Någon att prata med?

På den femte dagen av min tur började jag fundera på om jag skulle gå ner till stugorna i Darreluoppal och övernatta där. Jag hade ju inte pratat med någon människa på hela tiden och kände att det skulle vara trevligt att få några ord med stugvärd och gäster. (Detta tog jag som ett starkt bevis för att jag inte är någon enstöring utan i själva verket ganska social.)

Nu hann jag inte med allt jag skulle göra, så jag fortsatte med mina undersökningar en dag till. Så först efter 6 dygn, på kvällen den 2 juli, satte jag kurs mot stugorna. Vid det laget hade själva Padjelantaleden varit snöfri länge så jag var säker på att det var gott om folk ute på vandring.

Men som vanligt har man ju inte rätt om allt det man tror sig veta. (Fortsättning följer.)

Postat 2017-09-16 01:13 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Stigen på fjället - en dikt

Det blir inte så mycket skrivet i denna blogg nuförtiden. Men jag hoppas att det så småningom ska bli bättre. Jag skriver istället på det manus som förhoppningsvis ska bli en bok om Präststigen, och jag lovar att det tar tid. I somras besökte jag den igen, och någon form av lägesrapport har jag tänkt att skriva framöver. Det blev en hel del fynd, flera nya insikter och viss revidering av gamla. Det är är rätt så omfattande, så det behövs verkligen en bok!

Men en dikt nu ska det bli. Titeln kanske leder tankarna till just Präststigen men det behöver inte vara den. Det kan vara en helt annan stig.

Stigen på fjället

Ibland undrar jag hur det kom sig
     att jag hamnade på denna väg
där fjäll och hed och äng tycks tala
     – och mitt inre svarar

Det är många som har gått här före mig,
     somliga för hundra år sedan, ja, mer
men detta är min egen färd
     och de som kommer efter mig har sin

Under några korta ögonblick kan vi mötas,
kanske vandra med varandra
                              en bit av vägen,
byta några ord, lyssna – och förstå

Sedan färdas vi på nytt och vidare,
                    var och en på sin egen resa

Och så undrar jag igen
      hur det kom sig att jag leddes hit,
att jag hamnade på denna väg
där fjäll och hed och äng tycks tala
      – och mitt inre svarar

Postat 2017-01-13 01:21 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (3)

På kvällen tvättar jag av mig i jokken som rinner utanför stugorna. Kallt naturligtvis, men samtidigt skönt att bli ren efter en svettig dag på fjället. Det gäller att göra det ganska fort efter att man anlänt. Kroppen och psyket är ju då en aning "urspårat" och går med på lite av varje. Väntar man för länge blir man alltför bekväm för att vilja skölja vatten på sig.

Jag köper ett paket knäckebröd av Johanna och äter knäckeskivor på löpande band. Med mjukost på är det mycket gott. Mätt och nöjd går jag till sängs och sover hela 9 timmar. När jag vaknar känner jag mig en aning ledbruten efter föregående dags inventering i Njoatsosvágge.

Pratar en stund med det hollänska paret i stugan bredvid. De ger sig av på förmiddagen mot Såmmarlappa och vi ser fram emot att träffas där på kvällen. Jag kommer inte iväg förrän efter lunchtid. Dessförinnan har jag klarat av att betala Johanna för övernattningen. Eftersom jag från början inte tänkt bo i stuga den här turen så har jag inte särskilt mycket kontanter med mig. Men det har räckt till mina två övernattningar. Johanna frågar i och för sig om jag vill betala mot faktura, men jag tycker det känns bäst att vara skuldfri gentemot Badjelánnda Laponia Turism. I fortsättningen är det STF jag ska betala till. Jag är medlem och tänker att det säkert ska gå bra att lösa när det är dags (men det är bara att konstatera att man är lite naiv).

Sedan packar jag och ger mig iväg.

Ungefär halvvägs till Såmmarlappa finns en gammal samisk bosättning, där en familj från Tuorpons sameby hade en torvkåta och ett förråd. Här blir man påmind om att fjällvärlden egentligen inte är vildmark utan snarare kulturmark. Med vissa inslag av vildmark (eller hur man nu ska uttrycka det).

Strax efter bosättningen har jag denna fina vy söderut. Sluttningen som kommer från höger tillhör berget Gárddevárre.

Efter att jag passerat gränsen till Padjelanta och Laponia kommer jag fram till sidodalen där jokken Gárddevárjåhkkå rinner. Det lär finns en prismahydda där denna jokk möter Tarraälven. Hyddan finns markerad på mina papperskartor men inte på webben. Frågan är om den fortfarande är funktionsduglig. Enligt Grundsten gick man förr ganska ofta väster om älven, från Dárreluoppal och söderut. Då fanns det också broar över vissa av jokkarna, men de är nu raserade. Berget  bakgrunden på fotot är Vuoksákvahta. Hitom stupet ligger dalgången Fierrovágge (men är skymd härifrån).

Kvällen närmar sig, jag ser fram emot att komma till Såmmarlappa och sova i en ombonad stuga. Stugvärden hade inte kommit två dagar tidigare, vilket var en söndag. Jag tyckte det var lite konstigt, men nu är det ju tisdag och en ny vecka så nu finns det säkert någon där. Men när jag kommer fram till stugan är den lika igenbommad som tidigare. Vad är nu detta? Eftersom jag inte har tänkt bo i stuga överhuvudtaget har jag förstås inte tagit reda på när stugvärdarna ska anlända.

Så jag går än en gång till nödrummet och förväntar mig att träffa det holländska paret där. Men rummet är tomt. På det lilla bordet ligger en lapp med ett meddelande från dem, skrivet till mig. Där står att de gått vidare till nästa stuga, Tarrekaise. Jag anar att de tyckt att det skulle blivit för trångt och att de två sängarna inte skulle räcka till oss tre. Vilken omtänksamhet! Jag sänder tacksamma tankar till dem.

I rummets gästbok skriver jag ner några tankar om att folk faktiskt behöver öppna stugor vid den här tiden på säsongen.

Fler besökare anländer

På kvällen regnar det rejält. Jag lagar kvällsmat. Innan jag ätit färdigt knackar det på dörren och utanför i regnet står tre unga män, från Holland och Tyskland. Som väl är har de ett tält som de ska bo i, men de undrar om de kan få sitta inne i rummet och äta sin mat som de håller på att tillreda (över öppen eld, minsann). Jodå, det går naturligtvis bra, de är välkomna. Fast de ändrar sig när de hittar vedboden och väljer att sitta där och äta istället. Så jag förblir solo i nödrummet.

Men inte så länge till, för ungefär klockan 22 öppnar jag dörren och får se någon komma gående i regnet. Personen ser mycket blöt ut och jag säger "välkommen!". In kommer en ung dam, student från Berlin. Hon sätter ner den genomvåta ryggsäcken på golvet och börjar hänga upp sina dyngsura ytterkläder. Jag samlar ihop min egen utspridda packning så att hon ska få plats i rummet. 

Tjejen heter Anastassija och hon säger att hon var beredd på att finna mig här. Jaså, hur kan det komma sig? Jo, tidigare under dagen hade hon träffat det holländska paret som berättat att det troligen skulle finnas en "elderly man" här. (Jaha, så nu är man alltså gammal, tänker jag tyst.) Dessutom har hon hört berättas om mig som "the man with the ropes". Av vad hon säger förstår jag att min framfart har varit ett samtalsämne på leden.

Anastassijas äventyr

Anastassija har inte haft det lätt denna dag. Förutom att hon är genomvåt har hon inte ätit på många timmar. Jag bjuder henne på IceTea och kakor medan vattnet kokar upp till hennes kvällsmat. Hon berättar att den stora jokken strax efter stigmötet med Nordkalottleden varit vattenrik och strid. Hon hade inte kommit över vid stigen och letat efter ett vadställe längre uppströms. Hon hade kommit långt upp i branten men jokken hade bara blivit värre. En stor fågel hade kretsat ovanför henne och skrikit och hon hade blivit rädd och tyckt att allt var helt surrealistiskt. Till slut hade hon kommit över jokken men inte hittat tillbaka till Padjelantaleden utan irrat omkring i björkskogen. Efter många timmar i regnet har hon så äntligen kommit fram till Såmmarlappa.

Hon är mycket trött men det är inget fel på hennes kämpatakter och goda humör. Medan hon äter berättar hon att detta är första gången hon går själv i fjällen. Hon har varit här tidigare, med sin pojkvän. Men alltsammans är nästan för spännande för henne. Hon har haft svårt att sova därför att hon varit rädd för vad som kan finnas i naturen, och framför allt för björnar som hon misstänker smyger omkring överallt. Jag gör vad jag kan för att lugna henne.

Men hur ska man lägga fram det? Så här, kanske: "Jovisst kan en och annan björn smyga omkring i närheten av ditt tält på natten. Faktiskt ganska troligt. Och den har så fall koll på dig när du går i skogen också. Men jag försäkrar, den gör dig ingenting och du ser den inte ens, även om den skulle vara mycket nära. Så du kan vara helt lugn." Nej, det är nog inte det bästa att säga, även om det är sant. Jag försöker välja en bättre formulering.

Hon har träffat underliga människor också. En tysk kvinna som hon mötte ville inte prata med henne utan var som ett åskmoln. Men det fanns en mycket bra anledning till det. Hennes man hade nämligen råkat ut för ett missöde och halkat på en såphal spång och brutit foten. Det var så illa att han fick hämtas med helikopter och flygas till Gällivare. Hustrun hade velat följa med men blivit nekad. Och så var hon på väg tillbaka till Kvikkjokk. Händelsen bekräftar det jag ofta misstänker: det farligaste med att följa en led i fjällen är de dåligt underhållna spängerna. Många som hörde om denna händelse blev mycket upprörda.

I vilket fall behöver Anastassija vila efter en strapatsfylld dag och två nästan sömnlösa nätter. Vi dricker te och jag tar fram en chokladkaka (bra att hon hjälper mig äta upp överflödig packning). Under tiden berättar hon mer. När hon passerade Tarrekaise tidigare på dagen var det massor med folk där som ville stanna. Men ingen stugvärd och bara nödrummet öppet. Jag undrar hur det ska gå för det rara holländska paret och hur de ska klara natten.

Jag skriver fler rader i gästboken. Nu är jag grinigare. Det blir  några väl valda meningar om sakernas tillstånd på leden.

Vandrare i natten

Det har blivit midnatt och vi väljer ut varsin säng och går och lägger oss. Ljudet från regnet utanför är rogivande, vi somnar. Men dagens händelser är inte över än.

Klockan två på natten vaknar jag plötsligt av att det knackar på ytterdörren och att den öppnas. En man, ännu våtare än vad Anastassija var tidigare, stiger in och säger något i stil med: "Här är det visst fullt." Sedan backar han ut och dörren stängs. Jag är yrvaken och det tar några minuter innan jag kan tänka klart. Vart tog mannen vägen? Jag går ut och knackar på dörren till vedboden (den är låst inifrån). Mannen öppnar. Han säger att han kan sova där men han vill gärna låna några filtar. Och så är hans utrustning genomblöt så han behöver torkutrymme. Viktiga saker hamnar inne i nödrummet, annat kan han sprida ut i vedboden. Så säger han: "Men jag känner igen dig. Vi har träffats någonstans." Märkligt, hur kan det komma sig att nästan varenda människa jag stöter på tycker att jag ser bekant ut? Men vi reder inte ut det just då, jag vill bara i säng.

Nästa morgon ses vi igen. Mannen heter Mats och nu har han kommit på var vi setts: vi har nämligen bott i samma trappuppgång i ett studenthus i Lund för 35 år sedan! Detta är inte klokt. Det är tydligen till  Padjelantaleden man ska åka för att återse vänner och bekanta. Och för att träffa nya.

Regnet fortsätter under förmiddagen. Mats berättar att han startade från Staloluokta två dagar tidigare. Han har besökt Alkavare och är nu på väg till Kvikkjokk, liksom jag. Vi bestämmer oss för att gå tillsammans. Jag inser att denna resa håller bli en av de mest sociala fjällfärder jag gjort. Dessutom full av överraskningar av de mest skilda slag. 

Vårt första mål är Tarrekaise. Vi ska dock inte sova där, för Mats ska passa en buss i Kvikkjokk dagen efter. Medan vi går har vi mycket att prata om. Dels saker som går långt tillbaka i tiden, dels hur våra liv ser ut nu. Det blir mer samtal än naturskåderi. Och timmarna går fort när man är två.

Ovan: Tarraälven i regn.

När vi kommer till Tarrekaise ställer vi av oss ryggsäckarna utanför stugan. Det regnar fortfarande. Ingen stugvärd och fullt med folk i nödrummet. Här finns ingen plats. Vad gör vi nu? Vi funderar på rast i vedboden, kanske.

Då får vi se människor ute på ängen nedanför. Kan det vara stugvärden? Ja, faktiskt, hon och hennes två barn har just anlänt med helikopter. Barnen har fastnat nere i ängen med tung packning. Ingen i stugan verkar vilja gå ut i regnet och hjälpa till; de vill istället själva ha hjälp med att få stugan upplåst. Mats och jag har redan regnkläder på och undsätter barnen och hjälper dem med packningen. Ängen visar sig vara en hög örtdjungel med bäckfåror och diken, besvärlig att forcera. 

Stugvärden skulle egentligen inte vara på plats förrän om två dagar får vi veta. Men nu är hon här i alla fall, och verkligen efterlängtad. Hon är angelägen om att låsa upp och hjälpa till på alla sätt. Vi får också veta att STF just detta år bestämt att senarelägga värdarnas ankomst. Det är helt obegripligt. Hur många vandrare som går Padjelantaleden har missat det? Folk är förvånade, en del till och med arga.

Mats och jag hamnar i ett av rummen tillsammans med en man från Sverige (så de finns, trots allt). Övriga kommer från andra länder. Det blir eld i kaminen, något som för mig är en närmast obegriplig lyx. Mats och jag lagar mat och sover en stund efter maten. Sedan ger vi oss ut i duggregnet igen. När vi gått en liten stund möter vi tre personer; två av dem är stugvärdar. En ska till Vaimok, den andre till Pieskejaure. Jag kan berätta relativt färska nyheter om hur det var på Nordkalottleden, eftersom jag nyligen varit där med mina vänner (även om vi inte var riktigt ända framme vid stugorna i Pieskejaure).

På väg mot Njunjesstugan passerar vi en fantasieggande formation i berget, som ett jättelikt portvalv (det lilla ljusa området mitt i bild). Platsen kallas Basseuksa, den heliga dörren, och är en gammal samisk offerplats. Den naturligt bildade porten lär vara ca 18 meter hög, ca 25 meter bred och upp till 4 meter djup.

Ganska sent på kvällen kommer Mats och jag fram till Njunjesstugan. Där finns nu en stugvärd. Men här uppstår problem med betalningen. Jag upptäcker att mitt medlemskort ligger kvar i Kvikkjokk, så jag kan inget bevisa. Och mina kontanter räcker inte, och ännu mindre eftersom jag måste betala en högre avgift för icke-medlemmar. Fast den högre summan är inte hela världen, jag kan se det som ett bidrag till ett gott ändamål. Men hur ska jag bära mig åt för att betala? Faktura kommer inte på fråga, det har värdarna fått instruktioner om.

Men Njunjes har mobiltäckning och stugvärden kommer på att man kan boka via mobilen på STF:s hemsida. Den nya tekniken är alltså lösningen! Vi sätter igång; min bankapp har jag fungerande sedan tidigare. Men det hjälper inte. Mobilen kör fast i slutet av bokningsproceduren och står bara och tuggar på STF:s webbsida. Det har redan tagit trekvart och klockan är halv tolv. Efter ytterligare en stund ger vi upp.

Som väl är har Mats kontanter och lånar till mig. Man kan undra hur det hade gått annars. Tydligen måste en vandring mellan STF:s stugor planeras mycket noga så att man inte tvingas sova på hälleberget eller i björkskogen. Det gäller också att kunna se in lite i framtiden, om man som jag börjar med föresatsen att bo i tält. (Men när det gäller STF:s egen förmåga till framförhållning är det inte särskilt bra ställt. De har inte insett att Padjelantaleden kommer ha en massa besökare som förväntar sig öppna stugor under första veckan av juli. Eller, i värsta fall, så har de inte tyckt det var viktigt.)

Hemfärd

Nästa morgon ger sig Mats av tidigt. Jag har ingen brådska och tar god tid på mig att gå de 13 kilometerna mot båtplatsen. Jag möter en man med kikare om halsen, precis som jag själv. Han frågar om jag möjligtvis heter Hans och är fågelskådare. Jovisst, det stämmer bra. Och jag är knappast förvånad att han frågar, alla tycks ju känna mig. Men i detta fall är det inte så konstigt, han har förstås träffat Mats vid båtplatsen. Mannen är själv fågelskådare och ska göra en liknande inventering som jag gjorde två dagar tidigare. Han är på väg till ett område i Tarradalen.

Stigen/skogsvägen mellan Njunjesstugan och båtplatsen vid Tarraälven betraktas nog som en ren transportsträcka av de flesta. Men det är värt att stanna upp här och där och njuta av naturen och det som finns där. Här är några av mina "smultron" under vägen.

Ormbunks- och örtdjungel nära fastigheten Njunjes. Lika högvuxen som en människa!

Skogen utmed vägen är bitvis av urskogskaraktär. Vacker och stämningsfull.

Ett träd som legat länge och som därmed blivit värd för en mängd andra växter och organismer. När man ser en sådan multnande stock och vad som växer på den inser man hur viktigt det är att en viss andel träd i skogen tillåts genomgå hela sin livscykel. Endast så kan ett rikt växt- och djurliv bibehållas. Processen från frö till total förmultning kan för vissa träd ta omkring tusen år. 

Den grå. En av skogens mest försynta och diskreta fåglar, med mat i näbben till sina ungar. Bilden tillägnas min utsidankompis Björn.

Vandringen slutar med en stunds väntan vid båtplatsen innan båten kommer, körd av kapten Sarstad. Vi är tre stycken som skjutsas den sista biten till Kvikkjokk Harbour.

Hur går det då för mina två kompisar, de som jag inte lyckades möta i Njoatsosvágge? Jo, de befinner sig bara ½ dag efter mig på Padjelantaleden! De har gått nästan exakt samma väg som jag, från och med att de passerade väster om Njoatsosvágge. Men utan att bo vid stugorna, de har bara gått förbi dem. Vi träffas dagen efter på fjällstationen.

Postat 2016-08-07 19:31 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (2) Placerad på karta

Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Det är omkring 7 kilometer till startpunkten för mitt arbete. Jag känner väl till området, jag har varit här flera gånger tidigare under mina efterforskningar om Präststigen som går mellan Kvikkjokk och Alkvavare kapell. Någon karta behöver jag egentligen inte men det är alltid bra att ha den med och lära sig nya detaljer om landskapet.

Plötsligt står jag framför en rösning. Jag har aldrig sett den förut, men så ligger den heller inte på själva Präststigen utan ett par kilometer vid sidan om. Den är uppenbarligen mycket gammal, troligen flera hundra år. Den är en vägvisare, förstås. Men till vad? Det får bli ett ämne för framtida undersökningar. Jag fotograferar den och noterar läget.

Jag kommer fram till Vássjájávrátja och passerar strax väster om sjön. Präststigen går på andra sidan, uppför den låga, gröna kullen, korsar den diagonala jokken längst till vänster på fotot ovan (det ligger en snösträng i jokkfåran) och försvinner över horisontkanten.

Ovan: Staika på avstånd, i morgonljus.

När jag går uppför den flacka sluttningen som ligger en kilometer norr om sjön befinner jag mig på Präststigen. Ganska snart passerar jag rösningar, som den på fotot ovan. Jag börjar närma mig inventeringsområdet, som består av en kvadrat med sidan 2 km (se kartan). Jag ska börja vid punkten P1, vilket passar mycket bra eftersom det är den närmaste punkten.

Jag går igenom renstängslet och sätter mig allra längst ut på bergskanten så att jag har utsikt över dalen och över Alep Njoatsosjávrre. Det är 250 höjdmeter och nästan 2 kilometer ner till sjön. Dalen är trång och kantas av berg som reser sig nästan 900 meter över marknivån. Naturens dramatik är som en väldig flodvåg av intryck som sköljer över mina sinnen. Denna plats är ett av mina favoritställen i Sarek och jag längtar alltid hit. 

Jag äter en andra frukost och samlar krafter till arbetsinsatsen. Det är Lunds Universitet som står bakom dessa inventeringar. Just denna runda har jag avverkat två gånger tidigare, 2009 och 2013. Då gjorde omständigheter att jag inte kunde fullfölja de sista sträckorna, men  denna gång hoppas jag att det ska gå.

Så här går inventeringen till. Jag ska börja vid P1 och sedan gå till P2, därefter till P3, och så vidare. Mellan två punkter ska promenaden ta ½ timme, helst inte kortare. Under tiden noterar jag alla fåglar som jag hör och ser. Dessutom ska jag vid varje punkt stanna exakt 5 minuter och notera på samma sätt. På detta sätt kommer en runda att ta minst 4 timmar och 40 minuter. Vanligtvis tar den längre tid. Det kommer den att göra idag, för jag vet sedan tidigare tillfällen att vissa sträckor är besvärliga och tidskrävande.

En viktig detalj behöver lösas innan jag börjar: packningen. Ryggsäcken och det mesta måste lämnas kvar, men jag måste ha med mig en stav, mina regnkläder samt nötter, frukt och godis att äta under vägen. Kikare är också nödvändigt, men min systemkamera lämnar jag kvar. Jag vill inte har för mycket att bära på, för ju mer jag har med mig desto mer svårmanövrerad kommer jag att bli. Men hur ska jag bära regnkläderna om nu ryggsäcken ska deponeras med alla saker? Lösningen blir en vanlig, vit plastkasse som jag fått med från någon affär. Sedan ger jag mig iväg. 

Här befinner jag mig ganska högt upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå, mellan P4 och P5. Vid pilen ligger min ryggsäck med packningen. Flera gånger har en helikopter från Fiskflyg passerat genom Njoatsosvágge. Den har då varit  200-300 höjdmeter under mig. Jag spanar ibland efter mina vänner utan att upptäcka dem någonstans. Men utsikten kan man inte klaga på - fantastisk! (Fotot ovan taget 2013.)

Det är stora höjdskillnader under vandringen. Mellan P3 och P4 är det över 100 meter och mellan P4 och P5 är det ca 450 meter till! Jag ska alltså upp till mer än 1500 meter över havet. Sedan ska jag ner ett par hundra meter och sedan upp en bit igen. Och så håller det på. Sammanlagt kommer jag att ha gått uppför minst ca 900 meter (och naturligtvis samma höjdskillnad nerför).

När jag är som högst upp (nära P5) ser jag en kungsörn komma seglande. Där finns också snösparvar och flera flockar med fjällripor, sammanlagt 27 ripor. Jag "fuskar" en aning och går inte riktigt ända upp (dock inom reglerna). Det har varit mycket arbetsamt och även riskabelt. Lutningen är mycket brant, det är mest blockterräng och den känns lite osäker. Bindningen på kängan lossnar ofta när jag kliver omkring där. Men andra hinder finns också: många halkiga, vattenspolade klipphällar som jag inte ens funderar på att sätta foten på. Inte en enda gång. Fotot nedan är taget 2013, från P6 i riktning mot P5 och visar lutningen på den brant jag har att ta mig uppför.

Ibland funderar jag på om någon ser min framfart uppe i branterna. Troligen inte, men om det nu skulle vara på det sättet så måste vederbörande undra. Vad gör egentligen en äldre(?) man på femtonhundra meters höjd med bara en promenadkäpp och en plastkasse som utrustning? Gående uppför och nerför i blockhaven? Och ibland stannar han och ser sig eftertänksamt omkring, som om han inte riktigt vet var han befinner sig och inte har en aning om vart han ska ta vägen. Ja, det måste se ganska märkligt ut.

Just denna inventeringsruta har ett hinder som jag inte tror man kan komma förbi. Mellan P6 och P7 är det så brant att man bara kan gå en bit, så den svarta sträckan på kartan hoppar man över. Nej, inte hoppar, man måste tillbaka som de röda prickarna visar, till P7. Sedan fortsätter man därifrån till P8 och tillbaka till P1.

På väg ner från P6. Berget i bakgrunden är Vássjábákte. Fotot är från 2013.

Den här lilla omvägen är irriterande och tar tid. Det är ju 400 höjdmeter man ska ner och det är en brant grässluttning som inte är helt ofarlig. Just den här gången ligger det några stora snöfält en bit ner på sluttningen. Jag går ut på det första. Snön är mjuk och smältande och det går fortare att gå på den än på marken, där jag ofta måste sick-sacka. Lutningen verkar dessutom lagom för "skidåkning" på skosulorna. Jag prövar. Snöns konsistens är utmärkt, det går med bra fart. Faktiskt lite för bra. Jag provar att bromsa farten genom att snedställa kängorna, precis som i slalom. Det går fint, jag saktar in. Nu har jag åkt något hundratal meter och snöfältet har tagit slut. Jag står på fast mark igen. Behändigt. Undrar om någon ser mig?

Sluttningen blir nu ännu lite brantare. Men se, där är ett mycket större snöfält. Om jag ger mig ut på det så kan jag komma nästan ända ner till dalens botten. Fast det ser betänkligt brant ut, särskilt den sista biten. Bäst att ta det försiktigt. Jag "åker skidor" igen. Det går ännu fortare än nyss. Faktiskt alldeles för fort. Här måste bromsas, och det i god tid. Jag bromsar men det händer ingenting, jag glider lika fort ändå. Dessutom är det svårt att hålla balansen. Jag hamnar plötsligt på byxbaken och glider raklång på sidan nerför snön. Men det går fortfarande lika fort. Det saktar inte ner!!

Då kommer jag att tänka på något jag sett i en dokumentärfilm, Everest från 1996. När Tenzing Norgay (sonsonen, alltså) tränar inför bestigningen glider han utför ett snöfält och bromsar sin framfart genom att vända sig på mage och köra ner isyxan i snön. Det där avsnittet har jag sett många gånger och alltid velat prova. Plötsligt har jag fått chansen!

Så om nu någon står och tittar så ser vederbörande hur den äldre(?) mannen med bägge händerna greppar sin käpp och den vita plastkassen på samma gång, och glidande på mage kör ner den spetsiga änden djupt i snön. Först händer inte mycket, käppen skär som en kniv genom den mjuka snön. Men efter en liten bit går det en aning saktare och till slut har han stannat helt. Han reser sig, borstar av våt snö från kläderna och går fram till kanten med gräs. Han har inte långt kvar till dalen, strax är han nere. Behändigt. Men var det egentligen det klokaste sättet? Svårt att säga. Kul hade han i varje fall (fast det syntes säkert inte på avstånd).

Resten av inventeringen fortgår utan några andra äventyrligheter än några lätta regnskurar. Arbetet har tagit totalt 6½ timmar att utföra. Bland det sista jag noterar är en havsörn som förföljs av ett gäng korpar. Jag kokar vatten vid mitt favoritställe och använder en av de påsar Mountain House som jag fick av tyskarna dagen före. Sänder en tacksam tanke till dem. Sedan lägger jag mig på liggunderlaget och sover en stund.

Mina vänner som jag spanat efter har jag inte sett, så jag tar på mig ryggsäcken och börjar gå tillbaka till Tarraluoppalstugorna. Kängsnörena vill inte sitta fast och jag låter dem vara. Sulan får glappa bäst den vill. Nu är jag på hemväg och det känns som om det inte längre spelar någon roll hur det går med den. Skulle den släppa helt har jag mina lägerskor som fungerar hyfsat på en led.

På hemvägen stöter jag på denna oroliga dalripa.

Vandringen tillbaka till stugorna går bra, men jag är trött och tycker att det tar lång tid. Någon gång efter klockan 21 anländer jag och träffar stugvärden Johanna igen. Då säger hon: Det är några här som känner dig.

Jag tänker förstås att det är mina färdkompisar som äntligen anlänt. Men det är det inte, utan istället ett holländskt par som kommit vandrande från Tuottarstugorna. De har känt igen mitt namn i gästboken. Nu berättar de att vi träffades på norrlandståget för flera år sedan. Vi hade suttit i samma kupé och pratat länge om fjällen, och när de kom hem så hade de läst min blogg på Utsidan. Och nu ikväll var de först ledsna över att vi missat varandra, men det har ju rättats till. Ett överraskande och trevligt sammanträffande, och det verkar som om världen inte är mycket större än Padjelantaleden!

Innan jag går in i min stuga "beundrar" de mina kängsnören som nu hänger löst utan att göra någon nytta. Imorgon kommer både de och jag att gå vidare till Såmmarlappa. Men jag känner mig lite sliten och kommer inte att ge mig iväg så tidigt som de. Sedan tänker jag två saker. Den ena är att vi kommer att träffas igen nästa kväll, i Såmmarlappa. Den andra att färden tillbaka mot Kvikkjokk kommer bli en ren transportsträcka, händelselös och lite halvtråkig.

Det kommer att visa sig att jag har fel på bägge punkterna.

(Kartan i artikeln är hämtad från Lantmäteriets fjällkarta på webben.)

Postat 2016-08-02 22:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in