Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Resa till Nepal. Del 2.

Natten på hotellet i Lukla blev inte så god. Visserligen hade Anders och jag fått ett bra rum, men tankarna var oroliga och jag låg vaken i minst en timme. Dels visste vi inte om Anders G och vår guide Ram skulle lyckas ta sig upp till Lukla med helikopter, dels oroade jag mig för att gårdagens ansträngning + den relativt höga höjden (2840 möh) inte var nyttigt för mitt alltför höga blodtryck.

Men det kom lugnade besked via sms på telefonen. (Våra svenska telefoner fungerade hyfsat i Nepal, men vi har inte sett räkningen än!) Anders G och Ram var på väg med helikopter till Shurke. De beräknade att komma upp till Lukla någon gång under förmiddagen.

Anders och jag packade våra saker och gick upp och åt frukost i matsalen på vårt lilla hotell. Strax därefter kom de andra två och vi kunde göra oss redo för fortsatt färd. Vi blev presenterade för våra båda porters, Maila och Pramod. Dessa två ungdomar var smala och kortväxta men visade sig kunna bära rejäla bördor. Maila hade för övrigt tidigare deltagit i Everest Marathon.

Äntligen på väg!

Dagens etapp var Lukla - Phakding. Inte särskilt lång bit, ca 5 timmars vandring i makligt tempo. Häruppe är det få som skyndar sig, eftersom man behöver ta det lugnt på den höga höjden för att inte må dåligt.

Det småregnade så vi började med regnkläderna på. Stigen - eller snarare vägen - var lättgången och mestadels jämn. Varken bilar, motorcyklar eller cyklar finns på många mils avstånd. Det var fotvandring som gällde. Men vi mötte en hel del lastkor och även en och annan jak.

Vid ett tillfälle såg vi ett av Lukla-planen komma in för landning. Det första på en vecka! Planen tar bara ca 17 passagerare var, så det var inte många som kom ut den dagen. Inget mer plan gick förrän nästa dag.

Naturen vi gick i var förstås storslagen, med höga berg runtomkring. Dimman gjorde dock att vi inte såg topparna mer än vissa stunder. På denna nivå går man i skogs- och åkerland. Topografin är mycket brant, och åkrarna odlas med terassteknik. Från träden hördes ofta fåglar. De flesta av dessa var för oss okända arter, men de liknade ibland fåglar vi kan se i Sverige.

Några tankar om mat

Efter ett par timmar kom vi till en liten by där vi skulle äta lunch. Special carrot and coriander soup stod det på en lapp på det matställe vi tog in på. Soppan var berömd, och Ram rekommenderade den. Vi följde hans råd och beställde. Och visst, den var god.

Foto: Anders R, Anders G och vår guide Ram. Vi väntar på morots- och koriandersoppan.

Under tiden häruppe gav Ram oss massor med tips och rekommendationer, och som gäster i landet fann vi det klokt att följa i stort sett alla råd han gav. Vi lärde oss otroligt mycket på det.

När det gäller mat är det viktigaste rådet att undvika kött. Nepaleserna själva äter mycket lite kött, och de har inte alltid de rutiner som kötthantering kräver. Vidare är bakteriefloran överlag en annan än vad vi är vana vid. Vi använde alltid vattenreningstabletter när vi fyllde på våra flaskor. Kallt vatten fick vi gratis på restauranger och hotell.

Man kan beställa mat på många ställen under vägen upp till Namche Bazar. Därefter blir det glesare mellan matställena, men man behöver sällan gå hungrig ens högre upp. Att ha egen mat med sig är helt överflödigt om man bor på lodge eller hotell.

Vi blev förvånade över hur många olika rätter som fanns på menyn även i de enklaste familjerestaurangerna. Soppor, pizza samt rätter med ris och pasta fanns överallt. Varma drycker samt Cola, läsk och flaskvatten fanns också. Priserna var också mycket lika, åtminstone i samma område (dyrare högre upp). Möjligen är både menyerna och priserna bestämda centralt på något sätt.

Övernattning i Phakding

Vi fortsatte vår färd. Det fanns mycket att titta på och komma underfund med. Många förbipasserade hälsade med det inhemska hälsningordet namaste (uttalas med korta a:n och långt, betonat e). Vi gjorde detsamma.

Ram hade valt ut ett litet hotell i Phakding som skulle bli vårt nattlogi. Denna by ligger ca 200 meter lägre än Lukla, så det kunde betraktas som en återhämtning. Vi hade dock inga direkta känningar av höjden annat än trötthet i uppförsbackarna och något orolig nattsömn. Ram avrådde oss från att ta tupplurar på dagen, eftersom nattsömnen lätt blir ännu sämre då.

En intressant princip i bergen är att hotellägaren förväntar sig att kvällsmat och frukost äts på hotellet. Det är så överallt, även på de små lodgerna. Om man går någon annanstans kan man drabbas av "straffavgift" för rummet och tvingas betala extra hyra. Kvällsmat beställes helst minst en timme före, och nästa morgons frukost lämpligen på kvällen.

Nepaleserna är mycket punktliga vad gäller serveringen. Har man beställt frukost till exempelvis klockan 07.30 ska man vara där några minuter i förväg. Nästan på minuten blir man serverad (såvida det inte är väldigt mycket folk för tillfället som ska ha mat samtidigt). Att komma för sent till måltiden är slarvigt, snarast oartigt.

Som nykomling gör man klokt i att iaktta och följa de seder och regler för umgänge som finns. Inga konstigheter, utan helt enkelt ett artigt och respektfullt bemötande. I ett familjehotell är man gäst i familjens hem och man ska bete sig därefter. Både guider och hotellfolk är i allmänhet oerhört angelägna om att göra allt för att vi turister ska trivas, och de förväntar sig naturligtvis ett gott bemötande tillbaka.

En annan liten detalj som sticker i nepalesernas ögon är när turister beställer alldeles för mycket mat så att en del måste kasseras. Nästan all mat har ju fraktats och burits långa vägar för att nå tallriken, och nepaleserna upplever arbetsmödan för den kasserade maten som förgäves.

Standarden på hotellrum

De rum vi använde hade vanligtvis 2-3 bäddar. Varje säng har en skummadrass och en kudde. Madrassen skyddas av ett slags lakan, men det är inte avsett att sova i, bara lägga sin sovsäck på. Jag hade som extra isolering ett tunt liggunderlag (köpt på Jula för 49 kr) som jag hade nytta av högre upp i bergen. Jag hade också ett tunt örngott med mig.

Rummen är nästan helt oisolerade, och temperaturen kan falla ner till några minusgrader högt uppe i bergen. Det är också lyhört mellan rummen.

Toalett finns ibland i samma byggnad, men inte alltid. Ibland är toaletten en vattenklosett, men vanligtvis bara ett kaklat hål i golvet. "Spolvatten" finns ofta i en vattenbehållare på golvet (man öser själv). Toapapper ska normalt inte spolas ner utan kastas i en särskild behållare som hotellägaren sedan tömmer och bränner. Eftersom toapapper inte finns på lodgerna bör man ta med sig detta från Sverige. Samma gäller pappersnäsdukar som är väldigt dyra att köpa under vägen.

Vatten att tvätta sig med finns alltid, men det är inte säkert att det är nära toaletterna. Man får fråga om man inte hittar det. Efter tvagningen bör man alltid använda sitt desifektionsmedel på händerna, särskilt om man är på väg att äta.

Torklina för våta kläder såg vi inte till. En idé är att ha med sig några meter tunt snöre samt några skruvar/krokar. På vissa rum kan man nog sätta fast dem utan att göra någon direkt åverkan på väggarna.

Ett litet hänglås (gärna kombinationslås) kan vara en god idé. På ett hotell vi bodde på var hänglåset trasigt och kunde öppnas utan vidare. Anders R hade ett litet lås med som räddade den situationen.

Mot Namche Bazar

Följande dag var målet Namche Bazar, sherpafolkets huvudstad. Alla som har något intresse av Everest vet vilken betydelse denna by har för expeditionerna. Vi såg fram emot att komma dit.

Vädret hade slagit om och blivit soligt och klart, vilket Ram förutsagt redan dagen därpå efter att ha studerat himlen. I Lukla skulle det fina vädret hälsas med tillfredsställelse. Det lär ha gått massor med plan den dagen.

Foto: En av de broar som måste passeras på väg till Namche. Lite skakigt de första gångerna, men man vänjer sig. Däremot vill man inte möta en flock behornade lastdjur mitt på bron. Då väntar man hellre.

Foto: På enna bild finns även en av våra porters med. Maila står längst till höger.


Vi passerade många vackra platser under dagen. De avlägsna bergen var alltid en inspirationskälla. En annan inspirerande händelse var att vi såg vår första gam, en lammgam som gled förbi ovanför flodravinen. Denna fågel var en av önskefåglarna, och vi skulle få se fler av dem några dagar senare. Med chans till foton!

Namche ligger betydligt högre än Lukla, nämligen 3440 meter över havet. Här skulle vi tillbringa två nätter för acklimatiseringens skull. Den sista biten upp till Namche är en brant sluttning som är ca 600 meter hög. Den har ett rykte om sig att kunna ta andan ur de flesta, och det ryktet talade sant. Ram fick anledning att säga: Take your time. Många gånger.

När man har kommit uppför ungefär två tredjedelar av backen finns en viloplats där man för första gången ser Everest. Där stannade vi och beundrade den snöklädda toppen långt borta.

Foto: Innan den sista stigningen upp till Namche skulle denna bro passeras (efter Larja Dobhan). Bron heter Larja Bridge. Är det någon som har anlag för svindel?

Foto: När vi närmade oss slutet på uppförsbacken var vi rejält trötta och andfådda. Trots att vi småpausat hur många gånger som helst under vägen.

Foto: Namche Bazar! Någonstans till vänster en bit upp låg vårt hotell, Hotel Everest. Många andra västerlänningar bodde där också.

Foto: Utsikt från vårt hotellrum kl 17. Månen går upp över ett av de närmaste bergen, Thamserku (6608 möh).

Framme vid hotellet vilade vi och beställde kvällsmat i god tid. Jag åt en mycket god vegetarisk lasagne. Vi fick också en stund över att strosa omkring på gatorna och titta in i alla de butiker som finns. (I nästa inlägg ska jag beskriva affärslivet mer detaljerat och ge några reflexioner över vad det är som pågår. Allt är nämligen inte vad det ser ut att vara.)

Följande dag var planerad som "vilodag". Detta innebar i praktiken timslånga promenader upp på högre höjd för att vänja sig. Vi skulle också besöka sevärdheter och få chans att se Everest igen.

Postat 2011-11-27 11:06 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Resa till Nepal. Del 1.

Inledning

Jag och mina två vänner Anders G och Anders R har under det senaste halvåret förberett en resa till Nepal. Fler har varit intresserade och ytterligare en person har deltagit i förberedelserna, men till slut blev det vi tre som åkte. Vi bokade en resa på Internet från trekkingföretaget Unique Path (ett företag som vi nu med facit i hand varmt kan rekommendera).

Anledningen till att vi valde ett företag var att vi inte känner till landet och naturen i Nepal. Vi valde en av företagets fasta turer, en tur på 18 dagar, varav 16 vandringdagar. Turen var planerad att ta oss från Lukla upp till Everest Base Camp och därefter över Cho La-passet till Gokyo. Och så tillbaka till Lukla igen. (Redan när vi satt hemma och läste dagsplaneringen tyckte vi att detta verkade lite väl optimistiskt. Kunde ett så ambitöst program verkligen hinnas med?)

När avresedagen närmade sig fick vi veta att vi tre var de enda deltagarna i gruppen, vilket vi inte hade något emot. Vi skulle få en guide samt två porters (bärare).

Dag 1. Kathmandu den 4 november.

Efter en lång flygresa anlände vi till New Delhi i Indien. Efter viss väntan bytte vi plan och satte kurs mot Nepal. Nu började de första bergen skymta i fjärran, och det verkade som vi flög parallellt med dem. De snöklädda bergen var så höga att de stack långt upp ur molnen. Fantasin sattes i rörelse av dessa första intryck av Himalaya.

Men det här med molnen tyckte vi var lite märkligt. Halva Indien och hela Nepal tycktes vara täckt av moln. Vad detta skulle få för konsekvenser skulle vi tids nog få veta.

Efter ett par timmar landade vi på Kathmandu International Airport den 4 november. Vi fyllde i de nödvändiga papperen för att få våra visa och köade i ett par timmar innan vi var igenom. Om man vill slippa detta köelände gör man väl i att ansöka om visum redan hemma i Sverige. Något dyrare, men det kan vara värt pengarna att slippa vänta.

När vi långt om länge hade sluppit igenom alla kontroller togs vi emot av vår guide Ram som hade en turistbuss med sig. Hans medhjälpare skulle köra oss genom staden till vårt hotell, som var beläget i stadsdelen Thamel.  Denna stadsdel innehåller många hotell och affärer för turister, och det är nog där man vanligtvis hamnar som trekking-turist.

Nepals huvudstad Kathmandu har (enligt vår guide) ca 2,5 miljoner invånare, vilket är något mindre än en tiondel av landets befolkning (ca 29 miljoner).

Miljön i Kathmandu var en överraskning – för att inte säga chock. En extremt tät trafik, till synes utan trafikregler. Man tutar hela tiden på allt som är i vägen: andra fordon, gångtrafikanter och hundar. Så småningom började vi urskilja ett mönster för hur man ska bete sig i denna trafik för att inte bli påkörd. Märkligt nog såg vi inte någon enda trafikolycka eller incident under våra dagar i Kathmandu.

Dag 2: Ska vi fastna redan i början?

Det blev tidig uppstigning för att vi skulle hinna med den flight som vårt trekkingföretag hade bokat åt oss. Vad de inte hade talat om för oss var att inga plan hade gått sedan 5 dagar. Orsaken var dimma i Lukla, vilket gjorde att inga plan kunde landa där. Vår guide frågade om vi ville köpa helikoptertur istället. Helikoptern gick inte ända till Lukla utan till Shurke, en plats som ligger ca 550 höjdmeter längre ner och som sades vara molnfri.

Helikopterturen skulle kosta 300 USD extra per person. Vi tvekade, eftersom vi då inte visste att det redan hade varit flygstopp i 5 dagar. När vi begrep det sa vi att vi ville ta helikopter. Då hade det gått en stund, priset hade stigit till 400 USD per person och det var viss kö till helikoptrarna. Vår guide jobbade för att lösa resan, och efter ett par timmar fick vi klartecken att vi hade plats och kunde ta oss ut till helikopterplattan.

Man ska nu inte tro att saken därmed var löst. Vi väntade en ganska lång stund innan vi fick veta att vår grupp var tvungen att dela upp oss på två helikoptrar. Jag och Anders R skulle åka i en medan Anders G och vår guide skulle ta en annan.

Nödlandning!

Den helikopter som jag var med lyfte först. Jag njöt av turen, medan Anders R var lite nervös för alla skavanker som farkosten var behäftad med.  Jag var nöjd med att den flög och att piloterna tycktes veta vad de gjorde. De kryssade mellan molnbankarna och läget såg ganska ljust ut. Men rätt som det var gjorde de en stor sväng och det var uppenbart att de tänkte landa.

Vi damp ner på något som endast med stor välvilja såg ut som en landningsbana. Den var gropig och inte alls asfalterad utan såg ut som en kraftigt lutande, grusad löparbana. Fler helikoptrar infann sig, och innan vi anlände hade på något sätt ett av de tvåmotoriga Lukla-planen också tagit sig ner där. Jaha, dimman i Lukla hade återkommit. Inte ens Shurke var användbar. Vi hade alltså just gjort en nödlandning.

Det var bara till att vänta och hoppas. Vi följde med en grupp turister med nepalesisk guide till ett närbeläget tehus med stampat jordgolv och köpte varsin tallrik nudelsoppa av den fattiga familj som bodde där. Som väl var hade vi växlat våra dollar till nepalesiska rupies i Kathmandu. Dollar är knappast användbart utanför huvudstaden, det är rupies som gäller.

Plötsligt blev det fart på alla uppe vid ”flygplatsen”. Flygplanet hade redan hunnit ge sig av, troligen tillbaka till Kathmandu. Men vi skulle till Shurke. Iväg bar det.

Foto: Anders R vid vår helikopter.

Skymningen hade redan börjat infinna sig när vi anlände ca 16.30 till den leriga markplätt som fungerade som landningsplats i Shurke. Folk närmast slet oss ur helikoptern. Nya passagerare skulle snabbt in. Bakom oss fanns en annan helikopter som väntade på att kunna landa efter att vår hade lyft.

I okänt land

Anders R och jag stod nu på en fullständigt obekant plats och försökte hitta de två andra i gruppen i den ganska stora folkmassa som stod i Shurke. Eller åtminstone någon från samma trekkingföretag. Men ingen fanns. Snabbt beslöt vi att på egen hand hitta en som kunde bära vår packning de kilometrar som var kvar upp till Lukla. Anders hittade en som kunde lite engelska och vi anställde honom på stående fot. Vi följde honom till hans hus och han bjöd in oss på te. Naturligtvis tackade vi ja.

Foto: Vår nyanställda bärare och hans fru. Tyvärr oskarpt pga skymningen.

Huset hade enkel brädinredning och i köket på andra våningen glödde en koleld. En kittel med varmt vatten hängde över elden. Frun i huset gjorde mycket noggrant rent två koppar, och så drack vi te. Men mörkret tilltog, klockan hade hunnit bli fem. Det var hög tid att ge sig av.

Uppför Luklastigen

Mannen hade sin som till hjälp, och de tog en ”duffelbag” var av vår packning. Själva hade vi våra ryggsäckar som inte vägde alltför mycket. Vi satte iväg utefter stigen som ganska omedelbart började luta kraftigt uppåt. Medan jag pustande försökte hålla jämna steg med de övriga tänkte jag på min läkare som sagt att jag skulle ta det lugnt under semestern. Mot slutet fick jag låta fadern ta över hela min ryggsäck som han lade ovanpå sin redan rejäla packning.

Efter ungefär halva vägen var det mörkt och vi tog fram pannlamporna. Vår bärare kunde naturligtvis vägen som sin egen ficka och Anders bad honom ta oss till ett hus där vi kunde låna telefon. I utkanten av Lukla fanns ett sådant hus, och vi kunde äntligen få kontakt med vårt företag.

Företaget hade naturligtvis undrat vart vi hade tagit vägen. De hade anlänt över en timme för sent för att hitta oss vid Shurke och var smått oroliga. Nu fick vi veta vilket hotell vi skulle till i Lukla, och där skulle man ta hand om oss. Anders G och vår guide hade inte kunnat lämna Kathmandu med sin helikopter, utan var lovade första tur följande morgon.

På hotellet var det fullt. Ja, det var fullt i alla hotell. Folk hade vid det här laget väntat i upp till 6 dagar utan att det gått något flyg från Lukla. Nästan ingen hade kunnat ta sig därifrån, men vi hade mot alla odds lyckats ta oss dit. Detta väckte visst uppseende på hotellet. Hemma i Sverige satt våra anhöriga och hörde på nyheterna att 2500 personer var fast i Lukla, och att en stor del av dessa redan hade missat sina flyg till sina hemländer.

Med välvilja från några av gästerna lyckades vi också få ett rum. (Om det inte gått hade hotellägaren erbjudit oss sitt eget privata. Det kallar jag serviceinställning.)

"Vårt" hotell. Fotot taget följande morgon då regnet hängde i luften.

Så var alltså Anders R och jag lyckligen framme vid startpunkten för vår tur. Nu gällde det bara att allt skulle klaffa för Anders G och vår guide som samma kväll ”gjorde stan” och satt på en restaurang i Thamel. Vågade vi tro att det skulle fungera?

Helikopterfärd - en inkomstbringande verksamhet

Till sist några ord om det här med helikoptertransporter. Vi satt och pratade med folk på hotellet i Lukla. En del hade alltså väntat i nästan en vecka på att få åka hem. Några (ytterst få) hade lyckats köpa sig en helikopterplats från Shurke. Dessa turer hade 6 dagar tidigare kostat 350 USD per person, men för varje dag hade priset stigit och var nu uppe i 1200 USD per person.

Detta med geschäftet kring helikoptrarna när flyget inte kan gå är en ganska olustig historia. Vi talade med andra trekkers om saken och var överens om att det inte ger vare sig Nepal eller turistverksamheten särskilt gott rykte. Vår guide var övertygad om att saken kan lösas genom att bygga en bil-/bussväg upp till Lukla – om bara myndigheterna hade velat satsa på det.

Postat 2011-11-23 23:04 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Tillbaka i Namche

Efter atskilliga dagar ar vi tillbaka i Namche Bazaar. Vi har upplevt mycket under dessa dagar. Har pa hotellet finns ytterligare en grupp svenskar som vi aven stott pa under vandringen.

Ju hogre upp i bergen vi kom desto kallare blev det. Och hojden, ja den har vi ocksa tampats med. Vi kom inte anda upp till Base Camp, men ganska nara. Av skal som jag sa smaningom ska redogora for.

Nu vantar vi pa flyget fran Lukla igen. Tro det eller ej, folk har vantat i 6 dagar aven nu. Extremt, extremt ovanligt. Var guide har som mest upplevt 7 dagars vantan pga moln, men detta rekord hotas att slas om man far tro vaderleksrapporterna. Pa sondag ska vart plan ga. Kanske ar det klart da.

Idag gick vi en runda och letade upp den bla fasanen, Nepals nationalfagel. Fast tuppen gomde sig.

Jag utlovar ocksa en och annan kritisk synpunkt pa turistnaringen haruppe. Vi ar sa gott som helt nojda for egen del, men allt slutar inte sa lyckligt har.

Postat 2011-11-17 12:39 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vi har kommit till Namche Bazaar

Har ar en liten fortsattning pa vara aventyr i Nepal. Det ar gott om Internetcafeer i Namch, men kanske ar detta sista gangen pa ett tag som det gar att skicka meddelanden.

Vi kom hit igar efter att ha gatt uppfor en lang och brant bergssida. Namche ligger pa 3430 meters hojd och utsikten harifran ar forstas obeskrivlig. Runt samhallet ligger toppar pa over 6000 meter. Vi har haft en vilodag har idag vilket inneburit en lang promenad upp till lyxhotellet "Everest View" som ligger 400 hojdmeter uppfor samhallet. Darifran har vi haft en hanforande utsikt mot Mt Everest. Jag ville forstas publicera nagra fotografier, men det far vanta.

Vi har traffat folk fram olika lander, bl a en dansk familj som gatt i flera veckor med sina tva barn som inte var sa gamla. De har gatt sjalva utan guide eller barare, men hade tidigare erfarenhet av Nepal.

Vi fagelskadare har glatt oss at flera observationer av gamar, bl a lammgam. Pa nervagen fran var promenad tittade vi in i ett kloster, fick lov att fotografera och bytte nagra ord med munken dar.

Namche saknar all form av bilforbindelse, men byn ar full av affarer. Allt har burits upp, av manniskor eller lastkor. Vi kanner av hojden, men var gudie Ram sager hela tiden "Take your time" och det ar viktigt att ga langsamt. Vi mar bra och tror att vi tar det tillrackligt lugnt.

Vi har mycket trevligt med var guide och en av bararna, igar spelade vi kort pa hotellet.

Postat 2011-11-08 11:28 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Upp till Lukla - och vidare!

Har mojlighet att skriva fran ett litet hotell en dagsmarsch fran Lukla. Vi kom alltsa till Lukla, men det var inte helt enkelt.

Vi har nu kommit till Phakding dar vi kommer att sova inatt. Gardagen blev mycket dramatisk. Vi vantade lange pa en helikopter och lyckades komma ivag tidigt pa eftermiddagen. Men det vara bara Anders R och jag. Anders G och var guide Ram skulle ta en annan helikopter.

Kursen sattes mot Shurke, en plats ett par km soder om Lukla. Men innan vi kom dit var vi tvungna att "nodlanda" pa en plats ca 30 km fran Lukla. Forst efter 2-3 timmar kunde vi fortsatta och anlande till Shurke ca 16.30. Vi hade blivit lovade en porter men dar fanns ingen. Vi hittade en man som talade engelska och som var villig att bara upp packningen till Lukla. Efter en kopp te i hans hem gick vi. Hans son var ocksa med och bar. Det var ca 550 hojdmeter upp till Lukla och det skulle ta ca 2 timmar. Den sista timmen gick vi i morker med pannlamporna pa. Allt gick bra, nagon fara var det inte.

Nar vi kom upp till vart hotell var allt fullt men de ordnade plats. Folk hade vantat i 5 dagar pa att fa komma till Kathmandu och priserna pa helikopter var skyhoga at det hallet (1200 USD per person). Nastan ingen hade kommit darifran pa dessa dagar, men vi hade kommit upp! Detta vackte visst uppseende.

Anders G sms:ade pa kvallen och meddelade att han skulle komma till Shurke morgonen darpa. Det gick bra och vi mottes pa hotellet pa formiddagen.

Idag har vi haft en harlig vandringsdag i det nepalensiska landskapet. Visserligen en del regn, men det har inte gjort sa mycket. Landskapet ar stort och dramatiskt, men annu inte manga snokladda berg. Mest skog och sma byar. Manga turister, och en del fran Sverige och Danmark.

Var guide Ram ar en underbar manniska och vi har mycket trevligt. Ikvall har vi atit middag och ska snart ner i sovsackarna.

Imorgon vantar en ny vandring, upp till Namche Bazar. Vi har blivit uppmanade att ga lugnt och langsamt och att dricka mycket.

Postat 2011-11-06 15:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar