Artiklar > Öster om Sulitelma: Jiegnaffo, ...

Öster om Sulitelma: Jiegnaffo, Kaisekietj-tjåkkåh och Fierrovagge

Av: Håkan Friberg

Prolog

Den 19 juli 2009 står jag - tillsammans med Livskamraten - på Sulitelmas östligaste utlöpare - topp 1420. Innan vi nådde toppen var jag helt inriktad på att njuta av utsikten in mot det mäktiga massivet, men i själva verket blev det något annat som fascinerade. Dels var det utsikten rakt norrut - genom Miethjevagge. Dels var det utsikten österut:

"När vi sedan vred blicken aningen österut såg vi - precis på andra sidan dalgången - ett för mig helt okänt bergmassiv - Gaissegiesjtjåhkå - som såg mycket spännande ut med glaciärnischer och branta stup. Direkt bortom detta bergsområde stack det mörka och lockande Jiegnaffo upp."

Redan då och där visste jag att detta område kommer jag snart att besöka och redan denna sommar - 2010 - fick jag möjligheten. Vandringskamrat denna gång var min yngste son - ornitologen - vilket skulle märkas.

Kvikkjokk - Staloluokta - Jiegnaffo - Kaisekietj-tjåkkå - Fierrovagge - Tarrekaise - Kvikkjokk... det var den tänkta rutten...

 

Vägen fram

Direkt efter landning i Staloluokta begav vi oss söderut längs Nordkalottleden. Utsikten bakåt mot Virihaure var betagande. Vi hade glädjen att stöta på en småspov som poserade för oss en liten stund innan den flög ner i skydd av björkskogen.

 

Ett par hundra meter innan bron över Viejejåkkå, delar sig stigen mitt uppe på en grusås. Vi tog den vänstra - den östligaste. Vårt mål var ju att dagen därpå nå Jeknaffojekna. Stigen blir allt mer otydlig och stundtals hamnar man i videsnår.

 

 

Tältet slogs upp på torr hedmark strax intill Viejejåkkå, nordnordost Jållevare. Det var blåsigt, mulet och vackert. Bara idag hade vi noterat 30 olika fågelarter. Utöver småspoven kan noteras smålom, tretåig hackspett, 5 lavskrikor och den första fjällvråken.

 

 

Vi började nästa dag med att vada Viejejåkkå, letade sedan upp den lilla stigen igen och följde den - i den mån vi såg den - i riktning mot rengärdet vid Jållejaure. Precis innan vi var framme vid rengärdet passerade vi denna egendomliga sockertopp.

 

Det visade sig att man kunde runda rengärdet om man klev ut ett steg i sjön på något ställe.

 

 

Jiegnaffo

När jag för några år sedan av en slump kom över ett exemplar av Tore Abrahamssons "Okända fjäll" fick jag för första gången läsa något om detta fjäll. Ända sedan dess har jag tänkt att någon gång... och nu var det dags.

Sandstranden vid Jållejaures västra ände hade alla gånger lockat till bad under andra omständigheter, men dagen som hade börjat med mulet väder bjöd nu på både regn och blåst. Vi var dessutom fokuserade på en lång och seg stigning upp bland regnmolnen runt Jiegnaffo. I höjdmeter handlade det om ungefär 500, i längd kanske 7 km om vi gick raka vägen.

 

 

 

 

Vi siktade på att gå precis väster om topp 1314. Sedan mellan glaciären och topp 1362. Hoppet var att hitta någon acceptabel tältplats på sluttningarna söder om glaciären. I och med att vi lämnade Jållejaure klev vi rakt in i molnen. Sikten var i det närmaste noll och vi gick därför på kompass.

Innan vi försvann upp i dimman hade vi hunnit se bland annat mosnäppa, fjällripa, rödbena, kärrsnäppa och sjöorre.

 

 

 

 

Ganska snart hade marken förvandlats från lättgången gräsäng till halt och svårgånget stenskravel.

Sedan vi passerat 1314 var nästa mål 1362. I dimman uppfattade vi aldrig när och var vi passerade den höjden. Av rädsla för att hamna för långt ner - och riskera att missa glaciären i dimman - gick vi istället alldeles för högt.

 

 

 

 

 

Det är lite svårt att bedöma exakt var denna bild är tagen, men ganska nära "mitten" av ismassans nordöstra kant var vi nog - strax under 1400 m. Vi hoppades ju på tältplatser på precis andra sidan, men det var på tok för dålig sikt för att vi skulle våga gå rakt över. Istället tvingades vi till en mycket mödosam rundtur nedanför glaciären. Terrängen var mycket storblockig. Flera gånger trodde vi att vi kommit nedanför glaciären, men så visade det sig att vi tvingades ännu längre ner.Det fanns väl inte en möjlighet att man skulle kunna tälta här?

 

 

Vi mötte ett fantastiskt spännande och vackert men ogästvänligt landskap när vi närmade oss glaciärens västra sida. Vi var rejält trötta. Hela dagen hade vi gått i uppförsbacke i allt tätare dimma. Ganska många kilometrar hade vi dessutom klättrat omkring i stenskravel och blockterräng och vi kände oss nu ganska uppgivna i vårt letande efter tältplats.

 

Helt oväntat hittade vi en mycket bra tältplats precis vid glaciärens sydvästra kant. Vädret var fortsatt mycket ruggigt. Tanken var ju att morgonen därpå ta oss upp på toppen och fortsätta längs hela bergsryggen norrut. Men då måste det till en dramatisk väderförändring... och sent på kvällen började faktiskt dimman luckras upp. Nu skulle kanske planen kunna förverkligas...? Vi får se imorgon.

 

 

 

När vi vaknade var dimman om möjligt ännu tätare än dagen innan. Att vandra med full packning upp till toppen och vidare längs bergskammen var helt uteslutet. Vi ville dock inte ge upp helt och bestämde oss därför för att packa en dagturssäck och ge oss av mot toppen. Kanske skulle det spricka upp?

 

 

För att göra det lättare att hitta tillbaka till tältet gick vi på snöfält så mycket som möjligt.

 

 

Vi fortsatte att treva oss uppåt mot Jiegnaffos topp, men ingen ljusning skymtade. Efter att resonerat fram och tillbaka en lååång stund var det bara att inse att någon vacker utsikt från "världens vackraste plats" skulle det inte bli denna gång.

Ett misslyckande? Njaeee... Vi GJORDE ett försök i alla fall.

Vår utflykt mot toppen hade tagit hela förmiddagen. Det var inte lätt att hitta tillbaka till tältet trots att vi ansträngt oss att gå på så många snöfält som möjligt. Det disiga ljuset gjorde att det räckte med att gå någon meter vid sidan av fotspåren, så såg man dem inte.

 

 

Till slut kom vi ändå tillbaka. Vi beslöt att riva tältet omedelbart för att se om vi istället kunde komma UNDER molnen, när det nu inte gick att komma ÖVER dem.

När packningen var färdig började vi sakta sänka oss ner västerut. Sedan svängde vi norrut, och någonstans i passet mellan Jiegnaffo och Jålle stannade vi för en kort fikapaus.

 

 

Då hände det som nästan inte fick hända: Molnen skingrade sig och Jiegnaffos högsta topp badade plötsligt i solsken!

 

 

 

Det blev en stund med inre stridigheter: Ska vi vända om eller ska vi fortsätta? Egentligen var svaret givet. Det var Kaisekietj-tjåkkåh som var vandringens huvudsakliga mål. Om det nu var vackert väder så var risken för sämre väder större ju längre tid vi väntade. Bäst att passa på att komma närmare.

I min planering inför vandringen fanns det några alternativa färdvägar från Jiegnaffo. En var att vandra längs bergskammen över toppen 1836, för att sedan sänka oss ner västerut innan höjd 1692. På fjällkartan ser detta ut att vara möjligt. När vi såg denna passage nerifrån är jag glad att vi inte försökte oss på den. Mycket besvärligt är nog bara förnamnet.

 

 

Att passera Gajlavagge på diagonalen i vackert väder - från SO mot NV - var mycket vackert. Från början hade vi en mäktig "von oben" känsla. Bilden är tagen i sluttningen norr om Jålle. Här passerade vi många fina tältplatser.

 

Efter hand sänkte vi oss och omgärdades av de båda mäktiga massiven öster och väster om oss. Dessa 6 km tog mycket lång tid. Vi stannade oavbrutet för att njuta av omgivningarna. Kanske ökade känslan av frihet och storslagenhet av det faktum att vi under hela den tidigare delen av vandringen varit omgärdade av moln och dimmor, men mäktigt var det!

 

 

Jag minns att vi - när vi passerade leden nere i dalens botten - resonerade om varför nästan alla leder går där de går. Den väg vi tog var ju så avsevärt mycket mer omväxlande.

 

 

 

 

Kaisekietj-tjåkkåh

Sedan vi sneddat över Gajlavagge svängde vi västerut mellan topparna 1063 och 1028. Även här passerade vi många inbjudande tältplatser.

 

Staddajaure - denna sjö är en av de absolut vackraste jag vet. Minnet av denna sjö från min förra Sulitelmavandring stod klart för mig, och jag blev inte besviken.

Vi följde nu jokken från sydost och började klättra så sakteliga uppåt. Vår tanke var att vandra så att vi kunde ta oss upp på Kaisekietj-tjåkkåhs båda högsta toppar rakt österifrån. Marken blev snabbt ganska stenig och det var inte så lätt att hitta bra tältplats.

Ytterligare två fjällvråkar var en del av dagens fågelskörd.

 

 

Den 29 juli 2010 skulle bli en dag att minnas.

 

I fantastiskt vandringsväder fortsatte vi vår klättring. När vi kommit lite högre upp och tittade neråt, så såg vi att vi inte hade valt den bästa vägen. Det hade varit betydligt mer intressant att från punkt 1028 sikta mot punkt 1249 och sedan fortsätta vandra på kanten ner mot Gajlavagge. Där fanns ett flertal småsjöar SO om höjd 1249 som inte är utritade på kartan. (Se bilden nedan.) På detta avstånd såg det också ut som om där skulle gå att hitta skapliga tältplatser.

Utsikten ner i Kailavagge var inte lika fantastisk från detta håll som från Jiegnaffo beroende på att det helt enkelt var för brant. Man såg inte en lika stor del av dalen.
Även om klättringen bitvis var ganska brant var det aldrig några riktiga svårigheter. Vi gick mestadels på hårt urberg utan allt för mycket lös sten. Utsikten blev bara mäktigare ju högre vi kom.

Vi valde alltså att ta oss upp mot högsta toppen via topp 1525. Här uppe syntes det tydligt att man hade kunnat ta sig upp på toppen direkt från Staddajaures sydost-spets, men varför gå närmaste väg? Vi började nu också kunna se ner mot vår tänkta färdväg (sydost till höjd 1453) och vi upptäckte då att höjd 1299 måste vara den ultimata utsiktspunkten (till vänster, hitom sjön på bilden nedan).

 

Nu befinner vi oss mellan de båda topparna 1525 och 1544 och tittar tillbaka mot den förra. Här ser man att det faktiskt är riktigt lättgånget. Fast urberg under fötterna.

 

På båda topparna fanns endast rudimentära rester av rösen. Det syntes sannerligen att det inte är vältrafikerat här uppe. Vi snyggade till.

 

I förgrunden Miehttjevagge och i bakgrunden Sulitelmas svenska Stortoppen.

 

Längst till vänster ses topp 1420 - Sulitelmas sydostligaste utlöpare. Det var därifrån vi förra året halkade ner i dalgången, och det var precis på andra sidan sjön som vi såg en lavin. Sjön var då fylld av små och stora "isberg". (Se i mitt Sulitelma-album.)

Vårt mål var så småningom sjön 1100, men först skulle vi ner till punkt 1299, så vi började sänka oss ner rakt söderut från Kaisekietj-tjåkkåhs högsta topp. Vi hade inte sänkt oss mer än knappt 100 höjdmeter när Ornitologen ropade till:
- Titta! En... järv!

Och mycket riktigt. Över snöfälten en bra bit nedanför oss rör sig en järv norrut för att ögonblicket senare försvinna bakom en klippa. Vi slängde på oss ryggsäckarna och hastade - i den mån underlaget tillät - neråt för att genskjuta djuret.

Vi missade honom/henne, men det kan inte ha varit med mycket. Mycket färskare spår än så här går knappast att hitta.

Vi var alltså på väg från topp 1544 till den sydligare utlöparen 1299 och valde att gå via den lilla sjön och sedan rakt söderut, nära stupen, alltså i princip fågelvägen. Det hade varit betydligt enklare att gå längre västerut och följa den bergskam som löper där.

 

Några hundra meter innan toppen hittade vi dessa raukar.

 

Denna dag var som en dröm för oss båda. Fågelskådarens högsta dröm var att få se en järv (avklarat) och min högsta dröm var att få besöka en plats som jag föreställt mig ska vara vacker... och så slår den allt jag kan önska mig.

 

Vi närmar oss...

Denna bild är inte arrangerad. Jag var tvungen att ta kroppen till hjälp för att insupa hela härligheten. Ett av mina topp-5-tillfällen i de svenska fjällen!

Vi stannade länge. Jag kunde inte se mig mätt.

 

Alldeles intill toppen fanns en större vattensamling och helt acceptabla tältplatser. Kanske nästa gång?

Denna storartade plats har inte ens ett namn på kartan! Jag har döpt den till Kaisekietj-vagge - eller Gaissegiesjvagge med nyare stavning.

Sedan vi motvilligt lämnat 1299 tog vi oss västerut ner i Miethjevagge. Här var inte alls lika mycket snö som senast jag var här. Dagens mål har vi nu i sikte: Sandstranden vid nordspetsen av sjö 1100.

Sandstranden var inte riktigt så inbjudande som den tycktes på håll - aningen för fuktig - men det fanns hyfsade tältplatser alldeles intill.

Dagens ornitologiska noteringar blev ett myller av snösparvar samt ett fjällvråkspar på ganska nära håll.


Efter en - vädermässigt och innehållsmässigt - alldeles bedårande dag, började nu molnen åter hopas och strax efter att vi fått upp tältet hördes åter det välbekanta ljudet mot tältduken. När vi låg där inne och drack vårt kvällskaffe + avec var vi rörande eniga om att torsdagen den 29 juli var en dag att minnas.

 

...och det gällde även nästa dag...

 

 

Det var svårt att tänka sig att den följande dagen skulle kunna jämföra sig med gårdagen, speciellt med en morgon som denna. Och ändå...

Stor lycka känner jag när jag planerar en vandring och förväntar mig att få uppleva fantastiska ögonblick på speciella ställen. Ännu mer fantastiskt blir det när jag stöter på spektakulära scenerier eller händelser som bara inte går att förutse. Som idag...


I södra änden av sjön 1100 klev vi över jokken på en rejäl snöbrygga. Sedan fortsatte vi på snöfältet ner för slänten, och sakta öppnade sig en mäktig syn.

Detta jättelika is- och snöfall hängde ner över bergsstupen från sjön. Magi var ordet!

 

 

 

Vi hade inte mer än tagit på oss ryggsäckarna vid isfallet och tagit några steg i riktning mot de två sjöarna söder om Gásak när vi såg en renflock (30-40 djur med en del kalvar) som i ganska god fart rörde sig mot nordost. De hade bara precis kommit utom synhåll när vi såg järven. Den var på väg i exakt samma riktning och med ungefär samma fart.

Denna gång hann vi se den ganska länge och min vandringskamrat hann få upp kameran.

De båda sjöarna söder om Gásak var mycket inbjudande. Här fanns lockande tältplatser och fin sandstrand. Vi följde emellertid vattendraget vidare mot sydost.

Efter ett par km (jag har tyvärr ingen exaktare positionsangivelse) smalnade plötsligt vattendraget av och försvann nästan ner i djupet.

Denna kanjon var helt okänd för mig och lyckan var därför extra stor.

Isfallet - järven - och nu en kanjon. Hur stor tur kan man ha?

Det var svårt att få med detta på bild. Ni får använda er fantasi.

 

 

Fierrovagge

Efter att ha upplevt de fantastiska scenerierna på Kaisekietj-tjåkkåh och i Miethjevagge var det nu dags att sikta mot nästa område - Fierrovagge.

 

Vi lämnade så småningom vattendraget och tog riktning rakt mot SO och gick över Varvekjåkkå på bron.

Vädret hade nu försämrats rejält. Sedan någon km regnade det och blåste ganska hårt... och vinden ökade...

På flera km håll hade vi sett ett vitt "streck" på fjällsluttningen i den riktning vi färdades. Det visade sig vara Skiejakjåkkå som vi följde motströms. När vi kom upp till sjön (Skiejakjauratj) fick vindarna fritt spelrum. Det började faktiskt bli svårt att vandra.

Vid sjöns nordvästra spets fanns några riktigt fina tältplatser, men - av någon anledning fortsatte vi. När vi nådde sjöns sydostligaste spets förstod vi att det var meningslöst att fortsätta. Blåsten var mycket hård och regndropparna kändes som nubb som träffade ansiktet.

Här fanns inte lika fina tältplatser, men vi tog första bästa som inte skulle översvämmas av vatten om regnet fortsatte. Detta väder är det värsta jag slagit upp ett tält i. Det blev en rejäl brottningsmatch. Här gällde det verkligen att hålla i grejerna annars skulle de försvinna. En stund efter det tältet var rest upphörde regnet och vi kunde torka våra kläder.


Inte mindre än fjorton fjällabbar har vi sett idag! Dessutom fyra skärsnäppor.

Även denna dag - den 30 juli 2010 - blev ju oväntat innehållsrik. Två sådana dagar efter varandra! Vad mer kan man önska? Ett minne från denna dag var dock inte så ljust. Jag vill gärna dokumentera även "fulväder" på bild. Det tyckte inte min kamera om. Bilden ovan blev den sista.

 

 

Nu var det alltså dags att utforska Fierrovagge. Kartan hade studerats mycket noga och det fanns flera tänkbara alternativ. Jag ville vandra både uppe på höjden och nedanför stupen. Tyvärr fortsatte emellertid vädret att sätta käppar i hjulet. Vi hade regn, blåst och dimma. Valet att gå nedanför stupen blev därför självklart.

Framemot eftermiddagen upphörde regnet och dimman höjde sig så pass att vi kunde se att Fierrovagge var precis så mäktig som jag trott. Vi tältade vid en liten sjö i östra mynningen av dalgången. I sjön simmade ett par alfåglar. Bergen norr om oss var makalöst mäktiga. Saken var redan klar: Hit ska jag igen. Detta vill jag se och vandra i när vädret är bättre.

 

 

Avslutningen

Dagen därpå följde vi Vuoksakjåkkå ner mot Sommarlappastugan. Skulle där finnas någon sorts färja?



Det var en stor lättnad när vi upptäckte att färjan fanns i verkligheten. Vi tog oss över och åt lunch innan vi fortsatte söderut längs leden. Vi passerade Tarrekaisestugan och slog så småningom läger ungefär 4 km längre söderut. Det regnade en hel del på slutet. Vi blev absolut sjöblöta av att vandra i denna djungel i sådant väder. Jag brukar inte beklaga mig över väder eller natur, men... hur kan någon VILJA gå här? Några som trivdes ypperligt var uppenbarligen dalriporna. Vi skrämde upp fjorton stycken.

Fast det är klart... När man ser en vy som denna kan man stå ut med lite besvärligheter för att komma dit.

Så fort vi vaknade packade vi ihop och gjorde en vrålvandring till båtfärden in till Kvikkjokk.

 

Trots att denna fjällvandring blev helt fantastisk lämnade den ändå en hel del ogjort.
1) Vi kom inte upp på Jiegnaffos topp och genomförde inte kamvandringen där.
2) Även om vi vandrade genom Fierrovagge kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att vi utforskade den.
3) Vi besökte inte ens Tarrekaise.

Men... det kommer fler tillfällen.

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-01-18 10:35   AJB
Betygsätt gärna: 5
Fin turfortelling! Et område som er uutforsket for min del. Får lyst å vandre der. Være der.
 
Svar 2011-01-18 14:41   Håkan Friberg
Tack Anders! Jag gillar ditt "Vaere der". Det är precis så det var. Området är ju egentligen ganska litet och man vill verkligen "vara där" - inte bara vandra igenom det.
 
2011-01-18 10:52   Staffan Andersson
Betygsätt gärna: 4
Fint skrivet. En okunnig undrar dock vad en hackspett gör i fjällen?!
 
Svar 2011-01-18 13:42   Håkan Friberg
Tretåig hackspett (hannen gul på hjässan) gillar fjällbjörkskog. Vi såg vårt ex innan vi lyfte från Kvikkjokk.
 
2011-01-18 11:02   thegedd
Betygsätt gärna: 5
Följde med kartan och intressant rutt, fina och stämningsfyllda bilder - gillar variationen. Och området lockar....minst sagt....
 
Svar 2011-01-18 14:44   Håkan Friberg
Ja, efter två besök lockar det än mer. Precis som först Sarek och senare Abiskofjällen varit mina "hemmafjäll" tror jag nog att Sulitelma och öster där om kommer att vara "mitt område" under en ganska lång tid framöver.
 
2011-01-18 11:09   ripnils
Betygsätt gärna: 5
Tack. Ska jag utveckla mig mer räcker inte kommentarsfältet till! = )
 
Svar 2011-01-18 14:47   Håkan Friberg
Tack för en glädjande kommentar och väl bekomme!
 
2011-01-18 12:47   brigas
sockertoppen;har det något med gamla fjällrävsgryt att göra?Spillningshögar där det växer bra.
Bara en teori,men fått för mej at tdet har med rävarna att göra
 
Svar 2011-01-18 14:38   Håkan Friberg
Ah! Du kan säkert ha rätt. Det var den typen av natur. Tack för tanken. En annan tanke som slagit mig är att det i Padjelanta finns en hel del "raukar" (en har jag ju på bild). Kanske det är en sådan i lite mer "nervittrat" stadium?
 
2011-01-18 13:52   peter1969
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet och otroligt fina bilder. Tack!
 
Svar 2011-01-18 14:50   Håkan Friberg
Tack ska du ha! När det gäller bilderna så kan jag inte ta åt mig äran för de bästa. Det berömmet vidarbefordrar jag till Ornitologen. Om man bortser från det rent fototekniska så är jag själv ändå mycket nöjd på mina dim-bilder. jag tycker verkligen att naturen blir grymt vacker i sådant ljus.
 
2011-01-18 19:12   äventyrssugen
Så kom den så äntligen, berättelsen i sin helhet.
Jag som inte varit i området och inte heller har någon karta blir lätt förvillad av alla positionsangivelser. Men desto mer känner jag med dig när du beskriver lyckan över de platser du möter. Det kända och det förut okända. Och jag avundas dig din säkerhet när du skriver "Hit ska jag igen". Att få känna så med sån övertygelse. Dit har jag långt kvar... men det kommer hoppas jag.
Vädrets växlingar och makt över upplevelserna kändes som ett starkt inslag i denna beskrivning av er vandring. Också känslan av att ni befann er en bit utanför de vanligaste stråken. Många av bilderna är jättefina, även de där ornitologen står framför kameran.
 
Svar 2011-01-18 20:53   Håkan Friberg
Det gläder mig att du kan bortse från alla positionsbestämmelserna och ta till dig resten. När jag skriver vandringsberättelser har jag (den omöjliga?) ambitionen att BÅDE skriva en läsvärd text i största allmänhet, men också med detaljer som presumtiva vandrare kan ha glädje av. Utan karta kan jag förstå att en del av innehållet kan bli störande.
Mitt tips: Skaffa en BD 6 (Abisko-Kebnekaise), en BD 10 (Sarek) och en BD 9 (Sulitelma & Padjelanta). Trevlig "läsning".
 
2011-01-18 19:23   annakari
Betygsätt gärna: 5
Tack,att jag fick dela din glädje. Man kan också känna närvaron, i dimbilderna, de ger mig en speciell ombonad känsla.
 
Svar 2011-01-18 20:55   Håkan Friberg
Vad gott det är att läsa att du delar min glädje! Tack för en värmande kommentar.
 
2011-01-18 21:27   OBD
Betygsätt gärna: 5
Tack så mycket för den fina beskrivningen av er vandring.
Det var betydligt enklare att följa med på kartan nu än tidigare då du lade ut bilderna.
Vilken oerhörd variation på terräng det finns i vår fjällvärld.
 
Svar 2011-01-19 13:39   Håkan Friberg
Din sista mening kan jag sannerligen skriva under. Jag förstår att det blev lättare att följa med på turen nu. Jag hade lite svårt att komma igång med skrivandet den här gången. Det var därför jag valde att skriva lite utförligare på bildtexterna för att sedan kunna använde de texterna till grund för denna artikel.
 
2011-01-18 21:43   dHANScan
Värt att ha väntat på. Jag tycker 5+ var passande i betyg om det fanns möjligt. Omväxlande texter och mycket olika bilder. Tur att I fick se de vackra magnific views (väl så svensk som 'von oben'), isfall och ändo två x järv. Otur att kameran inte klarade bilden av tältuppsättning i storm.
Tack för ny inspiration till var nästa tur kan gå, om tur är...
 
Svar 2011-01-19 13:42   Håkan Friberg
Tack för en upplyftande kommentar! Tänker jag tillbaka på allt vi fick uppleva under den vandringen så var det värt priset av en ny kamera :-)
 
2011-01-18 21:44   [email protected]
Betygsätt gärna: 4
Trevligt berättat - och som du vill jag gärna tillbaka till "Ungdomslandet" i norr. Det finns mycket att se och upptäcka i dessa mycket glest besökta områden.
 
Svar 2011-01-19 13:48   Håkan Friberg
Ja, det där med "glest besökta" är inte helt oviktigt. En del av tjusningen är ju att området inte är så väl dokumenterat. Om det är fler som tycker som jag så är det iofs dumt att jag skriver...

... men det struntar jag i! : - )
 
2011-01-19 18:10   Anders_sthlm
Hej på dig Håkan.
Att du skriver om den här vandringen du gjorde på Kaisekietj-tjåkkåh tycker jag mycket om. Inte bara det är jag själv alltid gillat just det fjället men även också ifrån den utgångspunkten att det är totalt okänt och få har bemödat sig att skriva nått om det.
Jag är av den övertygelsen och tillhör dom som tycker att ‘Okända Fjäll’ kan man aldrig få för lite utav.

Själv minns jag en gång, jag tror det var min första Padjelantavandring någon gång på sjuttiotalet hur jag då gick i Kailavagge i ösregn, men sedan efter ett tag försvann rengnet-som det ju gör- och då framträdde den där tärningsformade fjället 1299, inne i den där dalen där nedanför Sulitelma. Det var en stark bild, minnesvärd och det är nog en bild jag alltid bär med mig. Det såg ut som en sida ur en gammal sagobok. Den lilla fyrkantiga och ovanligt formade klossen blev på något vis till något som jag sedan gömde djupt inom mig. Det var helt enkelt rogivande ofta att plocka fram den ur minnet och riktigt känna hur dimmorna for runt och hur saftigt och grönt gräset var där nedanför i dalen...

Därför, är det speciellt kul och framförallt väldigt märkligt när du nu då går dit, och dessutom ställer dig där och blir fotograferad.
Ja det känns som vi blir förbundna på något vis.
Fjällvandring är inte bara höjdkurvor och kilometrar på en karta. Det är starka känslor och upplevelser både aktuella och gångna sådana.

Sedan då.
Jo, Utan att bli för långrandig. Jag tror dina skriverier här på Utsidan om våra älskade svenska fjäll är väldigt viktiga. Inte bara ur ambitionsnivå och vilja till berättande, utan även i sin enkelhet och tydlighet.
Utsidan får här med dig ett stort och brett berättande och ett material som jag tycker dom (alltså utgivaransvariga) ska vara oerhört tacksamma för. Utan dina skriverier här skulle den här sidan vara betydligt fattigare.
Du bär till stor del upp den.
Tro mig det är inte många jag skulle vilja rikta ett sådant tack till!

Anders.
 
Svar 2011-01-19 21:50   Håkan Friberg
Tro MIG - det är få personer jag hellre vill känna mig "förbunden" till än dig.

Under mina vandringar njuter jag av den fysiska ansträngningen - stor eller liten. Jag njuter av kartstudierna, väderombytena och fjällvärldens mikro- och makroperspektiv. Men det jag njuter allra mest av är att det väcker så starka känslor. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som skapar dem, men njuter - det gör jag.

Jag njuter också - ohämmat - av din fantastiska kommentar.

...skriver Håkan och torkar en tår ur ögonvrån...
 
2011-01-20 09:44   Emmma
Betygsätt gärna: 5
Jag orkar sällan läsa färdbeskrivningar.. men denna läste jag från start till slut! "Ni får använda er fantasi." skrev du, och det är verkligen en text som triggade fantasin och drömmarna. Samtidigt som den är informativ. :)
 
Svar 2011-01-20 12:04   Håkan Friberg
Tack Emmmmmmma! Då blev det som jag ville! :-)
 
2011-01-20 15:15   Olander
Trevligt att läsa om er fjälltur och se fina bilder från området. Extra läckra var de bilder på snömassorna som ligger huller om buller vid sjön 1100... Inspirerar till den egna turen i framtiden!
 
Svar 2011-01-20 15:30   Håkan Friberg
Tack Björn! Jag vill inget hellre än att inspirera andra. /H
 
2011-01-20 15:40   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet... som vanligt.
 
Svar 2011-01-20 16:56   Håkan Friberg
Tack Ulf!
Du har fattat en viktig sak:
Man behöver (längtar efter) respons som skribent. Jag tror att du är den person som kommenterat mig oftast - 44 gånger hittills - och det hoppas jag att du fortsätter med : - )

(Jag antar att det säger någonting om mig som person, att jag faktiskt tittade igenom din kommentarlista och räknade hur många gånger jag hittade mitt namn...)
:-)
 
2011-01-20 23:50   Wolf25
Jasså är jag så flitig att kommentera :)
Ja, det är i alla fall roligt att läsa och jag sitter och följer med på kartan.
Kanske du och Herr Nordvall kan slå er ihop och skriva en bok såsmåningom ;)
 
Svar 2011-01-21 07:25   Håkan Friberg
mmm... vilket radarpar... han med sina kunskaper och jag med min skrivklåda...
:-)
 
2011-01-23 14:16   Kal-P-Dal
Betygsätt gärna: 5
Du har gjort igen! Skrivit en fängslande vandringsskildring som även jag som icke vandrare har behållning av. Kanske måste jag prova på det någon gång. Fast med tanke på den dåliga sikten ibland, kommer jag nog definitivt använda mig av GPS för hitta rätt.
MYCKET VACKRA BILDER!
 
Svar 2011-01-23 20:49   Håkan Friberg
Vad roligt! Det gläder mig verkligen att också du som "icke-vandrare" (än så länge) gillar mina texter.

Kul att få reda på vad du heter, förresten. :-)
 
2011-01-23 17:32   BrittMarie
Jag har ju noga läst och begrundat dina bilder och texter en och en under hösten, bra att du nu har samlat ihop det till en artikel! Kommer att återvända till texten för planering av sommarens fjällvandring, har jag en bestämd känsla av!
 
Svar 2011-01-23 20:51   Håkan Friberg
Tack! Extra kul med kommentar från dig, eftersom det ju till stor del är tack vare dig jag nu vandrat i denna trakt två somrar. Kan jag ge dig något tillbaka gläder det mig mycket.
 
2011-01-24 06:56   Thomas Traneving
Instämmer i allt som alla redan sagt! Tack för att du delade med dig! /H
 
Svar 2011-01-24 12:04   Håkan Friberg
Tack själv! Det är ju fantastiskt med all respons.
 
2011-01-29 17:27   Leknes
Tusen tack för underbar vandring. Leknes
 
Svar 2011-01-29 17:31   Håkan Friberg
Tack! Vad kul att du kommenterade! Jag ser på din profil att du själv har en hel del äventyr i din ryggsäck. Det skulle onekligen vara intressant att få ta del av en del av det innehållet.
 
2011-01-30 21:41   Swift
Betygsätt gärna: 5
Jag instämmer i allt positivt som skrivits här. Jag uppskattar särskilt att se bilder från dåligt väder, tycker faktiskt att de ofta är fotografiskt mest intressanta med god djupverkan. Sen är det ju skönt att veta att man inte är ensam om att (då och då) ha dåligt väder!

Den lilla sockertoppen är sannolikt en plats där fjällabben häckat i några tusen år. Varje häckning innebär att rester av bytesdjur, främst lämmel, och spillning göder marken så att den faktiskt växer på höjden och lyser så fint grön av allt kväve. I delar av fjällvärlden är dessa små pyramider rätt vanliga.
 
Svar 2011-01-31 11:46   Håkan Friberg
Hej Per och tack för din kommentar. Det är lite extra kul att få kommentar från någon som man inte fått från tidigare. Kikade in på din sida och såg att det dessutom var din första kommentar trots flera år på Usidan. Då växer kammen liye extra. :-)
Intressant teori när det gäller fjällabben. Det ska jag tänka på nästa gång jag passerar ett bo.
 
2011-01-30 22:29   Minnatur
Betygsätt gärna: 5
Underbar läsning... Det är dock inte alltid lätt att kika på dina bilder ur ett av dig beskrivet sätt, det kittlar i flugfiskearmen när jag ser jokkar och spegelblanka rödingsjöar... Tack vad fint....!
 
Svar 2011-01-31 11:50   Håkan Friberg
Va?? Vad pratar du om???
;-)
Jag vet inte om du har koll på mina fiskeframgångar i svenska fjällsjöar. Jag skrev några blogginlägg om en fiskevandring i Arjeploghsfjällen. Med den bakgrunden är mitt "utbrott" inte så konstigt. Rödingsjöar... vad är det?
:-)
 
2011-02-16 15:54   Gidenstam
Betygsätt gärna: 5
Jaha, tack för detta herr Friberg. Nu måste jag lägga ytterligare ett område till listan av fjällområden att besöka. Så mycket att se och utforska...
 
Svar 2011-02-16 18:22   Håkan Friberg
Det gläder mig mycket om herr Gidenstam lockas dit på grund av denna text.
(Stort smajl) :-)
 
2013-08-28 21:58   Hansahiker
Betygsätt gärna: 5
Fascinerande berättelse och fina bilder! - jag följde med på kartan och hoppas att jag snart kan besöka området.
 
Svar 2013-08-31 14:58   Håkan Friberg
Du kommer inte att ångra dig. :-)
 
2014-07-20 15:31   Landsortsgrabb
Betygsätt gärna: 5
Vilken härlig tur! Jag har själv gått i området, dock inte exakt den väg du beskriver. Kommer nu i sommar åka upp och planerar preliminärt att ta vägen genom Fierrovagge från Såmmarlappa till Vaimok. Hur var det att gå ner längs Vuoksakjåkkå? Mycket vide? Antar att man går på sydsidan av den jåkken? Fanns det någon stig?
 
Svar 2014-07-20 17:11   Håkan Friberg
Hej Magnus! Vad kul att du hittade min artikel och tog dig tid att kommentera.
Promenaden längs Vuoksakjåkkå var snårig. Vi gick mycket riktigt på södra sidan. Korta bitar kunde vi följa djurstigar, men till största delen banade vi vår egen väg.
Kul att du ska genom Fierrovagge. Jag kommer också att gå där i sommar. Jag kommer norrifrån och går ner i vaggen vid sjön 1181 och sedan fortsätter jag västerut. Jag kommer att göra en solotur i sommar. Jag tar nattåget upp på fredag. På tisdag eller onsdag bör jag sänka mig ner i Fierrovagge. Är du intresserad kan du läsa om mina planer här.
http://www.utsidan.se/blogs/majjens/oster-om-sulitelma-igen.htm

Lycka till med din egen tur!

Håkan
 
2014-08-03 18:15   skogsfia
Satt och tittade på fjällkartan över Badjelánnda och blicken fastande på det intressanta Jiegnáffo. "Undrar om det finns någon berättelse om en bestigning av detta fjäll?" funderade jag och googlade. Det första som kom upp var din artikel (vem annars?!) och jag blev förtjust. Jättekul läsning trots att vädret satte stopp för bestigningen. Välskrivet som alltid och med bra detaljer så att jag kunde följa färden i dess helhet på kartan. Mycket givande, tack för det. Och inte avtog lusten att själv göra en tur till detta område.
 
Svar 2014-08-04 13:46   Håkan Friberg
Vad lustigt! Jag är inte ens hemkommen från försök nummer två på Jiegnaffo. Så småningom blir det väl text om detta på Utsidan. Men
du ska få lite förhandsinformation. Jag hör av mig.
Håkan
 
2014-08-04 18:19   skogsfia
Vad kul! Skall bli spännande att höra om du hade bättre tur med vädret denna gång.
 
Svar 2014-09-14 09:03   Håkan Friberg
Oj! Ser att jag glömt besvara detta. Artikeln finns här.

http://www.utsidan.se/cldoc/med-jiegnaffo-i-centrum-rundtur-pa.htm
 
2014-09-13 23:34   Landsortsgrabb
Tack för ditt svar. Vi gick som planerat från Sommarlappa till Vaimok via Fierovagge, trevlig vandring och dal. Målet denna gång var att hälsa på syrran i Vaimok där vi låg still några dagar för fiske och topptur på Tsäkok, sedan leden tillbaks till Tarrekaise. Kort och annorlunda vandring men trevligt att variera sig.
 
Svar 2014-09-14 09:20   Håkan Friberg
Låter som en trevlig tur. Hur gick det med fisket?
Topptur till Tsäkok? Ett tips till "nästa gång": Utvidga turen till en liten kamvandring fram till sjön 1181. Sänk dig ner i Fierrovagge på jokkens östra sida. Halvvägs ner finns underbara tältplatser. Själv älskar jag den typen av övernattningsplatser - de som är halfway up/down.
 
2014-09-13 23:35   Landsortsgrabb
Tack för ditt svar. Vi gick som planerat från Sommarlappa till Vaimok via Fierovagge, trevlig vandring och dal. Målet denna gång var att hälsa på syrran i Vaimok där vi låg still några dagar för fiske och topptur på Tsäkok, sedan leden tillbaks till Tarrekaise. Kort och annorlunda vandring men trevligt att variera sig.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in