Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Närkontakt med östra Sarek (3)

Följande dag var den 1 juli, och vi hade en solig och behaglig förmiddag vid vårt läger på Vássjálåptå. Inte ett moln på himlen. Snösmältning pågick överallt i närheten och det porlade glatt i småjokkarna. Dessutom var det söndag. Vi läste ett avsnitt från Nya Testamentet och samtalade om det. En mäktig upplevelse att befinna sig i naturens väldiga katedral, med Gådoktjåhkkå och Bielloriehppe som den allra vackraste altartavla man kan tänka sig.

Dag 6 – mot Rapadalen

Dagens etapp började med att vi följde utmed den östra sidan av Lulep Vássjájågåsj. En vacker men ganska karg jokkdal, med klipphällar och små vattenfall.

Vid ett tillfälle stannade jag för att fotografera ett av de vattenfall vi passerade. Då började Diana peka och prata om "järv". Jag hörde på hennes tonfall att det var allvar. Först såg jag inte var hon menade, men sedan skymtade ett mörkt djur ett par hundra meter från oss.

–Vi står stilla, sa jag. Den kanske inte har sett oss och fortsätter åt vårt håll.

Det är alltid det man hoppas på när något ovanligt dyker upp. Och faktiskt började järven gå mot oss. Det gick inte fort, liksom eftertänksamt i värmen. Man kunde nästan höra hur den pratade för sig själv.

– Värst vad mycket vatten det är idag! Här kommer jag ju inte över. Jag får gå längre uppströms och leta.

– Men vad nu? Vad är det för konstiga varelser på två ben? Och vilka puckelryggar de har!

– Fast de verkar vara riktigt tråkiga typer. Inget kul, dom står ju bara där och glor.

– Jag orkar inte med dem. Jag går min väg nu.

Efter detta omvälvande möte med en av fjällets skyggaste invånare kändes det som vi befann oss mitt i det vilda och orörda Sarek. Att detta var en illusion blev vi bryskt påminda om bara tio minuter senare.

Skärmflygare!! I SAREK!? 

Ovanför Rapadalen

Vi passerade mellan höjderna 1112 och 1274 och kom in på det som är en slags "normalväg" här.

Ovan: En blick mot Rapaselet i dalens botten. Snön ligger kvar i fjärran. På Kanalberget (mitten) och de andra topparna i massivet Oalgásj.

Vandringen var behaglig, men efter Buovdajågåsj började stenfälten. Sedan blev det ännu mer av samma sort när vi passerade i fördjupningen precis norr om Suorkitjåhkkå 1214. Ändå är det denna väg jag rekommenderar för alla som vill ha en enkel navigering mot Skierffe. Förvisso hittar somliga en färdväg närmare Rapadalens branter, men då är risken stor att man hamnar i stup och djupa raviner. Den som vill ha en lugnare färd väljer att gå som vi och därefter fortsätta uppför sluttningen av Gierdogiesjtjåhkkå och passera på den flacka delen en kilometer söder om toppen 1342. Detta innebär fler höjdmetrar än om man rundar utefter nämnda berg, men man minimerar risken för svindlande passager. Förra året nämnde jag bland annat detta i en liten guide om Rapadalen här.

När vi nästa dag blev skjutsade med båt fick vi höra en skräckhistoria om hur ett gäng ovana fjällturister på väg in i Sarek hade försökt att runda Gierdogiesjtjåhkkå istället för att gå högre upp. De hade slarvat (eller haft otur) och hamnat fel bland branterna. Till slut kunde de varken komma framåt eller tillbaka. För att klara av att återvända hade de tvingats kasta en stor del av sin packning. Panikslagna flydde de tillbaka till Kungsleden. Ja, sådana berättelser hör man ibland. 

Den kulliga bergkammen Ridok, sedd från Gierdogiesjtjåhkkå.

Tjahkelij och Rapadalen, sett från Gierdogiesjtjåhkkå.

På nervägen mot Tjasskávárásj, i det nästan ändlösa stenskravlet som fyller sluttningarna av Gierdogiesjtjåhkkå, kände jag mig väldigt trött. Skravlet slutade med en liten jokk (utritad på kartan, version 1:50 000) som rann i en mini-ravin. Ravinen vållade lite besvär att ta sig förbi. Min ena fot smärtade när vi kom ner på slät mark och jag föreslog läger vid jokken. Egentligen skulle vi gått några kilometer till och tältat närmare Skierffe, men antagligen hade gårdagen förbrukat mina krafter.

Konstigt nog var Diana inte trött, varken denna gång eller någon annan. I vilket fall påstod hon det. Och jag lyckades inte få henne att erkänna något annat.

Foto av vår lägerplats som faktiskt var en liten idyll. Den lilla bäcken syns bakom mitt gröna Akto-tält. Den grunda fördjupning vi gick nerför ligger i mitten på fotot (fördjupningen syns bra uppe vid kanten, och kommer man nerifrån siktar man ditåt). Toppen av Gierdogiesjtjåhkkå befinner sig för långt åt höger för att synas.

Dag 7

Tidigt på morgonen lyste solen på tälten och det var omöjligt att sova vidare. Myggen surrade intensivt, både under tältduken och utanför. De hade börjat redan kvällen före, och det var säkert värmen som satt fart på kläckningen. Himlen var molnfri och vid lägret inte en vindpust. Jag bävade. 

Denna dag hade vi ungefär 16 km att klara av före kvällen, till båten i Svijnne. Och – kunde man förmoda – ytterligare en bit att gå därefter. Men kombinationen av gassande sol, varma kläder och tungt arbete är min akilleshäl. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För att slippa överhettning beslöt jag att gå med bar överkropp. Och för att inte bli bränd på huden smorde jag in mig med solskydd. Inte bara en gång utan flera under dagens lopp. Min naivitet därvidlag var lika fläckfri som himlen var befriad från moln. Jag hoppades uppriktigt att kroppen skulle klara sig utan solskador. Att jag aldrig lär mig!

Det blev en tidig start på vandringen eftersom värmen väckt oss och påskyndat alla morgonprocedurer.

Skierffe

Efter en dryg timme nådde vi foten av Skierffe. Vi lämnade ryggsäckarna och tog oss upp till toppen på ungefär 20 minuter.

Diana – som tidigare gånger i fjällen påstått att hon inte gillar höjder – sprang omkring vid kanten. Alldeles för nära. Jag kunde inte hålla tyst.

– Diana, gå inte så nära! Kanten kan vara lös.

– Jag är mer än arton år. Du kan inte bestämma över mig!

– Men om du faller känns det ändå som att ansvaret är mitt. Vad tror du din syster kommer att säga? Och dina föräldrar?

– De kommer att döda dig!

– Döda mig?! Som maffian på Sicilien?

– Just det. Som på Sicilien!

Det är alltid intressant att få lära sig hur det fungerar i andra länder. Till exempel Lettland.

Till och med på Skierffes topp var det för varmt. Men utsikten i detta väder var fantastisk.

Mot Svijnne

Vi stannade inte länge på berget utan fortsatte österut, mot Kungsleden. En stund senare träffade vi på en fjällpipare.

Och strax intill fanns fjällpiparens unge.

Vi följde därefter inte stigen mot Aktse utan genade mot Kungsleden närmare Doaresoajvve (söder om). Det var otroligt torrt i markerna redan då, vilket säkert inte är ovanligt på det flacka området Njunjes. Nära högsta punkten på Kungsleden fanns en skylt med telefonnummer till båtförarna Lars och Anna. Vi ringde och beställde plats till avgången 17.30 och gick sedan till ett snöfält i närheten och åt lunch. Solen gassade på för fullt och jag smorde in mig på nytt. Sedan gick vi ner mot björkskogen och båtplatsen utan att jäkta.

Älg på fjället!

På sluttningen ner mot björkskogen fick vi strålande utsikt mot sjösystemet vid Sijddojávrre. Kungsleden mot Sáltoluokta går till höger om den utskjutande bergkullen på andra sidan, nere på den flacka delen mellan bergen.

Under båtfärden pratade vi med kapten Anna. Hon upplyste oss om att de roddbåtar som finns vid sjön var i dåligt skick och bland annat saknade årklykor. Sträckan med båt är omkring 5 km, och med sådana båtar går det ju inte att ro. Vidare berättade hon att en del vandrare försöker ro när det är hård eller nyckfull vind. Det går inte ens när båtarna är hela, och hon och Lars har fått rycka ut och rädda folk ett antal gånger under årens lopp.

Kollaps

Så landade vi på andra sidan. Anna berättade att närmaste vatten och lägerplats fanns först 3 km längre fram, uppe på kalfjället. Vi var hungriga och trötta och längtade efter att slå läger.

Men vandringen gick tungt och jag behövde sitta och vila flera gånger. Vi kom till ett par gölar på kalfjället men helst ville vi ha rinnande vatten. Med ryggsäckarna av undersökte vi omgivningarna. Inga jokkar. När vi tog på oss packningen igen och skulle fortsätta så var det tvärstopp för mig. Jag kunde knappt gå en meter till, och jag förstod inte ens varför.

Vi var tvungna att stanna där vi var. Mödosamt fick jag upp mitt tält och la mig utanför på liggunderlaget. Jag kände mig yr och illamående. Till Diana sa jag att jag inte kunde äta kvällsmat. Men både hon och jag visste att jag måste få något i mig. Det blev en kopp soppa, lite frystorkad grönsaksröra och te. Det tog hela kvällen för mig att äta detta. Hon var bekymrad och hjälpte mig på alla sätt.

Dag 8

På morgonen väcktes jag mycket tidigt av solen, långtifrån utsövd. Jag tog mig ut i solskenet och möttes av myggsvärmar. Jag kände mig i usel form och måste sova färdigt. Så det blev att smörja in hela ansiktet med myggmedel. Sedan la jag mig i sovsäcken på skuggsidan av tältet och snörde ihop. Jag somnade igen. En sval vind fläktade och jag sov i två, tre timmar.

När jag vaknade kände jag mig något bättre, men frågan var om jag skulle klara av att gå vidare. Det var mer än 1½ mil till Sálto och en sådan förflyttning går ju inte av sig själv. Morgonprocedurerna gick mycket långsamt medan jag kände efter hur jag mådde. Det var säkert inte ansträngningen i sig föregående dag som varit orsaken utan snarare solen. Jag hade fått alldeles för mycket av den. 

Vi packade ihop och började gå, långsamt. Efter ett par timmar kändes det något bättre. Vi åt lunch vid vindskyddet och efter en kort tupplur kände jag mig nästan helt återställd.

Ávtsusjvágge. Taket på vindskyddet kan nätt och jämnt urskiljas till höger.

Den avslutande milen gick nästan som vanligt, trots att vi hade hård vind, åskväder och på slutet ett rejält regn. Vi hann till fjällstationen och den beställda kvällsmaten i mycket god tid. Det blev en trevlig och smaklig avslutning på denna minnesvärda sarektur. Och några problem med aptiten var det sannerligen inte!

Postat 2018-07-21 19:08 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Försommarnattens hemlighetsfulla liv

Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.

Postat 2017-06-17 12:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (2) Placerad på karta

Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Det är omkring 7 kilometer till startpunkten för mitt arbete. Jag känner väl till området, jag har varit här flera gånger tidigare under mina efterforskningar om Präststigen som går mellan Kvikkjokk och Alkvavare kapell. Någon karta behöver jag egentligen inte men det är alltid bra att ha den med och lära sig nya detaljer om landskapet.

Plötsligt står jag framför en rösning. Jag har aldrig sett den förut, men så ligger den heller inte på själva Präststigen utan ett par kilometer vid sidan om. Den är uppenbarligen mycket gammal, troligen flera hundra år. Den är en vägvisare, förstås. Men till vad? Det får bli ett ämne för framtida undersökningar. Jag fotograferar den och noterar läget.

Jag kommer fram till Vássjájávrátja och passerar strax väster om sjön. Präststigen går på andra sidan, uppför den låga, gröna kullen, korsar den diagonala jokken längst till vänster på fotot ovan (det ligger en snösträng i jokkfåran) och försvinner över horisontkanten.

Ovan: Staika på avstånd, i morgonljus.

När jag går uppför den flacka sluttningen som ligger en kilometer norr om sjön befinner jag mig på Präststigen. Ganska snart passerar jag rösningar, som den på fotot ovan. Jag börjar närma mig inventeringsområdet, som består av en kvadrat med sidan 2 km (se kartan). Jag ska börja vid punkten P1, vilket passar mycket bra eftersom det är den närmaste punkten.

Jag går igenom renstängslet och sätter mig allra längst ut på bergskanten så att jag har utsikt över dalen och över Alep Njoatsosjávrre. Det är 250 höjdmeter och nästan 2 kilometer ner till sjön. Dalen är trång och kantas av berg som reser sig nästan 900 meter över marknivån. Naturens dramatik är som en väldig flodvåg av intryck som sköljer över mina sinnen. Denna plats är ett av mina favoritställen i Sarek och jag längtar alltid hit. 

Jag äter en andra frukost och samlar krafter till arbetsinsatsen. Det är Lunds Universitet som står bakom dessa inventeringar. Just denna runda har jag avverkat två gånger tidigare, 2009 och 2013. Då gjorde omständigheter att jag inte kunde fullfölja de sista sträckorna, men  denna gång hoppas jag att det ska gå.

Så här går inventeringen till. Jag ska börja vid P1 och sedan gå till P2, därefter till P3, och så vidare. Mellan två punkter ska promenaden ta ½ timme, helst inte kortare. Under tiden noterar jag alla fåglar som jag hör och ser. Dessutom ska jag vid varje punkt stanna exakt 5 minuter och notera på samma sätt. På detta sätt kommer en runda att ta minst 4 timmar och 40 minuter. Vanligtvis tar den längre tid. Det kommer den att göra idag, för jag vet sedan tidigare tillfällen att vissa sträckor är besvärliga och tidskrävande.

En viktig detalj behöver lösas innan jag börjar: packningen. Ryggsäcken och det mesta måste lämnas kvar, men jag måste ha med mig en stav, mina regnkläder samt nötter, frukt och godis att äta under vägen. Kikare är också nödvändigt, men min systemkamera lämnar jag kvar. Jag vill inte har för mycket att bära på, för ju mer jag har med mig desto mer svårmanövrerad kommer jag att bli. Men hur ska jag bära regnkläderna om nu ryggsäcken ska deponeras med alla saker? Lösningen blir en vanlig, vit plastkasse som jag fått med från någon affär. Sedan ger jag mig iväg. 

Här befinner jag mig ganska högt upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå, mellan P4 och P5. Vid pilen ligger min ryggsäck med packningen. Flera gånger har en helikopter från Fiskflyg passerat genom Njoatsosvágge. Den har då varit  200-300 höjdmeter under mig. Jag spanar ibland efter mina vänner utan att upptäcka dem någonstans. Men utsikten kan man inte klaga på - fantastisk! (Fotot ovan taget 2013.)

Det är stora höjdskillnader under vandringen. Mellan P3 och P4 är det över 100 meter och mellan P4 och P5 är det ca 450 meter till! Jag ska alltså upp till mer än 1500 meter över havet. Sedan ska jag ner ett par hundra meter och sedan upp en bit igen. Och så håller det på. Sammanlagt kommer jag att ha gått uppför minst ca 900 meter (och naturligtvis samma höjdskillnad nerför).

När jag är som högst upp (nära P5) ser jag en kungsörn komma seglande. Där finns också snösparvar och flera flockar med fjällripor, sammanlagt 27 ripor. Jag "fuskar" en aning och går inte riktigt ända upp (dock inom reglerna). Det har varit mycket arbetsamt och även riskabelt. Lutningen är mycket brant, det är mest blockterräng och den känns lite osäker. Bindningen på kängan lossnar ofta när jag kliver omkring där. Men andra hinder finns också: många halkiga, vattenspolade klipphällar som jag inte ens funderar på att sätta foten på. Inte en enda gång. Fotot nedan är taget 2013, från P6 i riktning mot P5 och visar lutningen på den brant jag har att ta mig uppför.

Ibland funderar jag på om någon ser min framfart uppe i branterna. Troligen inte, men om det nu skulle vara på det sättet så måste vederbörande undra. Vad gör egentligen en äldre(?) man på femtonhundra meters höjd med bara en promenadkäpp och en plastkasse som utrustning? Gående uppför och nerför i blockhaven? Och ibland stannar han och ser sig eftertänksamt omkring, som om han inte riktigt vet var han befinner sig och inte har en aning om vart han ska ta vägen. Ja, det måste se ganska märkligt ut.

Just denna inventeringsruta har ett hinder som jag inte tror man kan komma förbi. Mellan P6 och P7 är det så brant att man bara kan gå en bit, så den svarta sträckan på kartan hoppar man över. Nej, inte hoppar, man måste tillbaka som de röda prickarna visar, till P7. Sedan fortsätter man därifrån till P8 och tillbaka till P1.

På väg ner från P6. Berget i bakgrunden är Vássjábákte. Fotot är från 2013.

Den här lilla omvägen är irriterande och tar tid. Det är ju 400 höjdmeter man ska ner och det är en brant grässluttning som inte är helt ofarlig. Just den här gången ligger det några stora snöfält en bit ner på sluttningen. Jag går ut på det första. Snön är mjuk och smältande och det går fortare att gå på den än på marken, där jag ofta måste sick-sacka. Lutningen verkar dessutom lagom för "skidåkning" på skosulorna. Jag prövar. Snöns konsistens är utmärkt, det går med bra fart. Faktiskt lite för bra. Jag provar att bromsa farten genom att snedställa kängorna, precis som i slalom. Det går fint, jag saktar in. Nu har jag åkt något hundratal meter och snöfältet har tagit slut. Jag står på fast mark igen. Behändigt. Undrar om någon ser mig?

Sluttningen blir nu ännu lite brantare. Men se, där är ett mycket större snöfält. Om jag ger mig ut på det så kan jag komma nästan ända ner till dalens botten. Fast det ser betänkligt brant ut, särskilt den sista biten. Bäst att ta det försiktigt. Jag "åker skidor" igen. Det går ännu fortare än nyss. Faktiskt alldeles för fort. Här måste bromsas, och det i god tid. Jag bromsar men det händer ingenting, jag glider lika fort ändå. Dessutom är det svårt att hålla balansen. Jag hamnar plötsligt på byxbaken och glider raklång på sidan nerför snön. Men det går fortfarande lika fort. Det saktar inte ner!!

Då kommer jag att tänka på något jag sett i en dokumentärfilm, Everest från 1996. När Tenzing Norgay (sonsonen, alltså) tränar inför bestigningen glider han utför ett snöfält och bromsar sin framfart genom att vända sig på mage och köra ner isyxan i snön. Det där avsnittet har jag sett många gånger och alltid velat prova. Plötsligt har jag fått chansen!

Så om nu någon står och tittar så ser vederbörande hur den äldre(?) mannen med bägge händerna greppar sin käpp och den vita plastkassen på samma gång, och glidande på mage kör ner den spetsiga änden djupt i snön. Först händer inte mycket, käppen skär som en kniv genom den mjuka snön. Men efter en liten bit går det en aning saktare och till slut har han stannat helt. Han reser sig, borstar av våt snö från kläderna och går fram till kanten med gräs. Han har inte långt kvar till dalen, strax är han nere. Behändigt. Men var det egentligen det klokaste sättet? Svårt att säga. Kul hade han i varje fall (fast det syntes säkert inte på avstånd).

Resten av inventeringen fortgår utan några andra äventyrligheter än några lätta regnskurar. Arbetet har tagit totalt 6½ timmar att utföra. Bland det sista jag noterar är en havsörn som förföljs av ett gäng korpar. Jag kokar vatten vid mitt favoritställe och använder en av de påsar Mountain House som jag fick av tyskarna dagen före. Sänder en tacksam tanke till dem. Sedan lägger jag mig på liggunderlaget och sover en stund.

Mina vänner som jag spanat efter har jag inte sett, så jag tar på mig ryggsäcken och börjar gå tillbaka till Tarraluoppalstugorna. Kängsnörena vill inte sitta fast och jag låter dem vara. Sulan får glappa bäst den vill. Nu är jag på hemväg och det känns som om det inte längre spelar någon roll hur det går med den. Skulle den släppa helt har jag mina lägerskor som fungerar hyfsat på en led.

På hemvägen stöter jag på denna oroliga dalripa.

Vandringen tillbaka till stugorna går bra, men jag är trött och tycker att det tar lång tid. Någon gång efter klockan 21 anländer jag och träffar stugvärden Johanna igen. Då säger hon: Det är några här som känner dig.

Jag tänker förstås att det är mina färdkompisar som äntligen anlänt. Men det är det inte, utan istället ett holländskt par som kommit vandrande från Tuottarstugorna. De har känt igen mitt namn i gästboken. Nu berättar de att vi träffades på norrlandståget för flera år sedan. Vi hade suttit i samma kupé och pratat länge om fjällen, och när de kom hem så hade de läst min blogg på Utsidan. Och nu ikväll var de först ledsna över att vi missat varandra, men det har ju rättats till. Ett överraskande och trevligt sammanträffande, och det verkar som om världen inte är mycket större än Padjelantaleden!

Innan jag går in i min stuga "beundrar" de mina kängsnören som nu hänger löst utan att göra någon nytta. Imorgon kommer både de och jag att gå vidare till Såmmarlappa. Men jag känner mig lite sliten och kommer inte att ge mig iväg så tidigt som de. Sedan tänker jag två saker. Den ena är att vi kommer att träffas igen nästa kväll, i Såmmarlappa. Den andra att färden tillbaka mot Kvikkjokk kommer bli en ren transportsträcka, händelselös och lite halvtråkig.

Det kommer att visa sig att jag har fel på bägge punkterna.

(Kartan i artikeln är hämtad från Lantmäteriets fjällkarta på webben.)

Postat 2016-08-02 22:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Till Alkavare via Präststigen (4)

Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Diana och jag höll inte samma hastighet som Anderssons sällskap så vi behövde ett fjärde nattläger. Det låg några kilometer norr om Vássjá-sjön, på dryga tusenmetersnivån och inte så långt från renstängslet.

Vår tältplats med utsikt norrut över Padjelantas flacka fjällhed. Fotot taget på kvällen.

Kartan visar med blå prickar hur man går om man följer rösningarna norr om Vássjájávrátja – och vi gick nästan precis så. Vårt nattläger hade vi där prickningen har en "knyck" och viker av något åt vänster, nedför sluttningen mot Padjelantagränsen. De gröna prickarna är vägen som jag först hade tänkt att vi skulle gå föregående dag, men Ole Dahlgreens rösning fick oss på "rätt spår" (se förra artikeln) med den blå prickningen. Som synes har generalstabskartan inte lyckats rita den väg som rösningarna anvisar. Man kan undra om det ens var avsikten att den skulle göra det.

Eftersom Diana och jag letade rösningar ungefär utefter de gröna prickarna förra året (utan att hitta någon) ser det ut som Präststigen alltså följer de blå. Men när det gäller Anderssons resa har jag börjat tvivla på att det var den vägen han följde. För fortsättningen av hans text lyder: ”…upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt.” Vad är det för fält han talar om? Det låter ju inte som han följde rösningarna uppför sluttningen till vår tältplats. För rösningarna leder inte till ett fält, de leder upp till krönet av en platå och sedan ner igen. Nej, jag får intrycket av att han håller nivå – som de gröna prickarna visar – och kommer fram till det flacka hedområde som stiger mycket litet i höjd och fortsätter in i Padjelanta. 

En rösning vid sidan om?

Som om inte detta vore nog. Det finns en annan omständighet också. Ole Dahlgreen hittade inte bara en rösning 2013 utan tre. Två av dem fanns med på min karta i förra artikeln, VS15-02-R och VS15-03-R. Men han hittade en till, norr om renstängslet, i det område på kartan ovan som jag ringat in med rött. Jag har inga koordinater på den (inte Ole heller) men på foton kan jag se att det måste vara en gammal rösning.

Man frågar sig varför det finns en rösning där. Är det en slags "anslutning" till Präststigen från Njoatsosvágge? Eller är det Präststigen som faktiskt tog den vägen innan den sedan styrde ner mot Padjelantagränsen? Eller – vilket är den allra mest oroväckande frågan – markerar rösningarna norr om Vássjájávrátja inte alls Präststigen utan en helt annan stig som så att säga "kopplar på" nere vid Vássjájávrátja (med andra ord: kan generalstabskartan trots allt ha rätt med sin markering av stigen)?

Att leta efter Präststigen är kanske en never-ending-story. Trots allt jag hittar tar frågorna inte slut. För varje fråga som besvaras kommer strax någon ny. Men jag håller det för sannolikt att rösningarna faktiskt markerar just Präststigen. Generalstabskartan visar ju inte parallella stigar in närheten utan bara en. Men mer undersökningar ser ut att behövas, det kan finnas ytterligare vägmarkeringar.

Vår fortsatta väg

På lördagsförmiddagen lämnade Diana och jag vår lägerplats och gick i riktning NNV ner mot en rösning vid Padjelantagränsen. När vi gått en bit vände jag mig om och såg tillbaka. En av våra rösningar syntes på långt håll uppe mot horisonten. Vi spanade efter andra också, helst sådana vi inte hittat, men inga fler kunde upptäckas.

Rösning VS15-09-R på nära håll.

I närheten av nationalparksgränsen stötte vi på en orolig fjällabb. Detta är en adult (gammal) fågel. I närheten någonstans fanns kanske en ung labb.

Karta över de sista rösningarna på vägen till Alkavare kapell. De som är gula och orangea bedömer jag som inte lika gamla eller tillförlitliga som de röda.

Rösningarna PA15-02-R och PA15-03-R var nya fynd för i år. Här ett foto av PA15-03-R som står mycket nära renstängslet där det korsar jokken som utmärker gräns mellan nationalparkerna. Vi gled behändigt igenom vid de röda käpparna.

En botanikers intryck av Sarek

Andersson kom på detta sätt nära Sarek och beskrev vad han såg när han passerade mynningarna av Njoatsosvágge och Sarvesvágge: "...till höger öppnade sig efter hvarandra de hiskligaste fjelldalar man väl nånsin kan få se. På ömse sidor skjöto ofta 6 fjell efter hvarandra sina än sylhvassa, än rundade och knaggliga af eviga snöfält täckta spetsar mot himmelen, och mellan dem, djupt ner i den öde afgrunden, dånade brusande vattenfall."

En blick in mot Sarvesvágge. En av landets "hiskligaste fjälldalar". Om man tycker som botanisten Andersson, alltså. Han hade väl inte helt fel, för när Diana och jag passerade hängde ovädersmolnen mörka och tunga inne i Sarek. Dagen därpå – när vi besökt Alkavare kapell – skulle vi få känna av kraften i ovädret när vi gav oss in i djupet av denna "öde avgrund". Men det är en historia som jag redan har berättat: färden mot Svenonius´ glaciär.

Men Andersson glömde snabbt Sarek när han såg framåt i färdriktningen: "Och midt framför oss i den nordliga fonden reste sig Alkavaara, och bakom det topparne af fjellen bortåt Torneå Lappmark. – Fältet, hvarpå vi befunno oss, kallas Tjågnåris, och på de nyssnämnda kullarne sökte jag länge och fann slutligen af Arnica alpina ymniga bladrosetter men få blommor, der de skönt gullgula förgyllde den sterila sandåsen. Här och der bredde sig myrer bevuxna med fjellformer af Carices (synnerligast aquatilis, som här, i en mängd former, är talrikast af alla), och från Rissabergen nedstörtade den brusande Rissabäcken."

Även Diana och jag gick över Rissájåhkå. På väg mot båtplatsen vid stranden av Álggajávrre stötte vi på en fågel som jag först blev förbryllad över.

Först senare förstod jag att detta var en ung fjällabb. Vuxen och flygkunnig men med en helt annan färg än de gamla fåglarna. Denna var mycket mörk, men det fanns ungfåglar som var betydligt ljusare också. Som på fotot nedan.

Ung fjällabb över sjön.

Framme vid kapellet

Andersson beskrivning slutar på följande sätt: "Sedan vi väl öfverfarit den af ett besynnerligt blågrönt vatten fyllda, djupa Alkajaur, uppstego vi på Alkavaara, resans mål."

Diana och jag rodde den korta biten över till andra stranden. Vattennivån var så hög att alla andra metoder att ta sig över var omöjliga. Det kom under dagen folk i en gles ström som också tog sig över med båten. Både nere vid stranden och uppe vi kapellet såg man tält. Vi valde den fina stranden som lägerplats.

Utsikt över sjön uppifrån kapellet. Stranden fungerade som tältläger för ett tiotal tält. Kyrkklockan bars upp genom fjällvärlden av en man i sällskapet. Men trefoten förvaras i en låst byggnad bredvid kapellet.

Under lördagen blev det till slut ett 30-tal personer som var med på gudtjänsten kl 18. Flera utländska turister också, och någon som bara haft vägarna förbi. Bland deltagarna fanns ett par som gift sig i kapellet exakt 30 år tidigare.

Ärrade fjällveteraner står och småpratar på söndag förmiddag före gudstjänsten. Även på söndagen var det ca 30 besökare, delvis andra än på lördagen.

Altarbordet i kapellet dukat till gudstjänst. Prästen och några andra medverkande övernattade flera nätter i sina tält på området.

Gemenskap efter gudstjänsten. Till kyrkkaffet serverades wienerbröd. Att dricka kokkaffe med wienerbröd inne i Sarek var en exotisk upplevelse. Damen längst till höger träffade vi redan på bussen mellan Murjek och Jokkmokk.

Den obligatoriska bilden som bevisar att vi var där. Är det detta som kallas "fotografisk arkebusering"? Fotografens namn är okänt men mobilkameran tillhör den tuffa tjejen till höger i bild.

Att vara med på kyrkhelgen har jag länge sett fram emot. Att delta i gudstjänsten, sjunga psalmer och lyssna till predikan var på sätt och vis också att vandra i spåren av Jonas Nensén och botanisten Andersson. Det blev som helhet ett fint dygn med gemenskap och samtal med trevliga människor. Mycket annorlunda karaktär än de vanligtvis folktomma dagsetapperna i ödslig vildmark. Men Diana och jag skulle snart nog återvända till det karga fjället. Svenonius´ glaciär väntade på oss.

Sammanfattning av årets röse-färd

Från Vállevágge och fram till Rissájåhkå hade vi utökat fynden av rösningar, stigar och andra möjliga vägmarkeringar till nästan det fyrdubbla jämfört med förra året. Listan innehåller nu omkring 110 olika fynd, och så gott som alla är dokumenterade med foton och koordinater. När man ser på kartan hur de är placerade kan man inte undgå att se att de bildar ett tydligt spår: en väg eller stig. Att det skulle funnits någon helt annan väg genom detta område än den stig som kallas Präststigen (eller Prästvägen) är ju väldigt osannolikt, så det måste vara just den som är markerad.

Däremot är det ju inte säkert att alla rösningar vi funnit är så gamla att de kan ha tillhört Präststigen. Många av dem är nog svåra att åldersbestämma. Men fynden som helhet visar ändå hur Präststigen var dragen genom landskapet (även om det finns några sträckor som fortfarande är lite oklara). Det kan heller inte uteslutas att en mindre andel rösningar hör till någon annan stig, stigar som anslöt till Präststigen.

Förutom allt spanande efter gamla stenhögar kommer jag minnas denna färd för det fantastiska landskapets skull, och för gemenskapen på fjället. Främst med Diana men också med mina två andra färdkamrater och med människor som vi mötte.

Postat 2015-10-07 23:34 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Känslan av äventyr

Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.

Åter till Sarek

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá. 

Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.

Osäkerhetsmomenten vid Skárjá

Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.

Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.

Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå dit ner.

Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.

Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!

Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.

En viktig detalj i Sarek: reservplan!

Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.

Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.

Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.

Fjällets invånare

För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.


Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.

Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.

Postat 2015-05-30 12:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar