Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Ett besök i Norra Kvills nationalpark Placerad på karta

Några mil från mina föräldrars sommarstuga ligger en av Sveriges mindre nationalparker, Norra Kvill. Jag har länge velat besöka den, och för drygt en månad sedan blev det av. En lugn fotopromenad på stigen runt området tog mellan två och tre timmar men har man ont om tid går det att göra betydligt snabbare.

Början på stigen som leder genom parkområdet. Välkommen till trollskogen!

Urskog, naturskog och gammelskog

En bok jag har i bokhyllan hemma, Sveriges nationalparker, beskriver Norra Kvills NP med följande ord: Norra Kvill är något så unikt som en välbevarad urskog på småländska höglandet. Boken gavs ut 1984 av Naturvårdsverket. På myndighetens hemsida lever denna formulering kvar i beskrivningen av området.

För inte så värst länge sedan var det vanligt att man använde ordet urskog för att beteckna en gammal skog som man ansåg orörd av människan. Nuförtiden har det blivit vanligt att man istället för urskog talar om naturskog. Vissa anser till och med att begreppet urskog helt bör undvikas eftersom det knappt går att hitta någon skog som är helt opåverkad av människan (för även om det inte har bedrivits skogsbruk kan det ju finnas spår av gamla boplatser osv).

Ett exempel där ordet naturskog är ett bra begrepp gäller de skogar som nyligen utsatts för brand och därefter (utan ingrepp av människan) börjat växa upp. Man tänker väl då inte på urskog när man ser en sådan eftersom den ännu är ung.

Ändå försvarar begreppet urskog sin plats i språket, inte minst då det gäller mycket gamla skogar som inte har använts för skogsbruk och där de mänskliga ingreppen varit små. Länsstyrelsen använder på sin hemsida följande formulering: Målet för parken är att hela området ska få utvecklas fritt mot urskog. Detta tycker jag är en bra formulering.

När det gäller Norra Kvill har det visserligen gjorts avverkning, men i kärnområdet har det inte förekommit på över 150 år.

Skogen i Norra Kvill är inte urskogslik överallt. Här ser det ovanligt prydligt ut. Detta kommer med tiden att ändras när träden dör eller faller av stormar.

Positioneringen är vid P-platsen där det finns en informationstavla. Man får bland annat veta att det råder förbud mot att tälta och att göra upp eld.

På informationstavlan finns en hel del intressanta fakta om parken. Detta kan laddas ner som en pdf-broschyr på Länsstyrelsens hemsida.

På några ställen finns spänger för att underlätta vandringen och minska slitaget.

Träd som faller får ligga kvar. När jag gick här i september var det ett rikt fågelliv trots att häckningssäsongen var över. Enormt mycket tofsmes hördes med sitt karakteristiska lockläte. En annan ädel invånare i skogen är spillkråkan som dock var ganska skygg.

Fotot ovan är från Idhöjden, varifrån man har en fin utsikt över det omgivande skogslandskapet.

Furorna på fotot ovan verkar vara av ungefär samma ålder. Eftersom det inte ska ha skett någon plantering här bör de vara självsådda. Lite egendomligt att de då är så jämngamla. I en annan del av parken var det en skogsbrand för över hundra år sedan. Då försvann alla tallarna där och ny skog självsåddes. Den är nu 100-årig. Men det ska inte vara detta område. Dessa tallar skulle ändå kunna vara av rätt ålder. De är visserligen inte grova men höga och i avsaknad av tunna, nedre grenar.

På väg ned från Idhöjden finns detta rep för att underlätta för besökare. Särskilt vackert är det inte och knappast nödvändigt.

Naturen innehåller både torr tallskog och fuktig granskog. Detta är ett av områdets mer trolska partier.

I foldern över området får man veta en intressant detalj: granskogen vinner över tallskogen. Det enda som kan förändra detta förhållande är om det bryter ut skogsbrand. Då klarar sig nämligen tallarna mycket bättre på grund av in tjocka bark.

Här har mängder av träd fallit över stigen. Då har man valt att kapa de stammarna för att besökare ska kunna komma fram. Annars får döda träd ligga kvar orörda. Många döda träd står dessutom kvar upprätta. En del lutar sig mot andra träd. Man ska definitivt undvika att besöka parken när det är kraftig blåst eftersom träd och torra grenar kan falla när som helst.

De bägge sjöarna Stora och Lilla Idgölen är stämningsfulla. Detta är den stora sjön.

Hänglavar

På vissa träd växer stora mängder hänglavar. De flesta lavar är känsliga för luftföroreningar, och hänglavarna tillhör dem som är mest känsliga. Att det finns gott om lavar vittnar alltså om att luften i dessa skogar är förhållandevis ren. Det finns heller inte stora fabriker eller vältrafikerade vägar i närheten.

Lavar växer mycket långsamt. Enligt en uppgift jag fann växer de med någon eller några få millimeter per år. En lav som är en decimeter lång skulle då kunna vara 50-100 år gammal. Den på fotot nedan var nog närmare 3 dm. Det hade säkert gått att hitta ännu längre.

Mera gammalt

Inte långt från Norra Kvills nationalpark finns den så kallade Kvilleken, landets äldsta ek (syns på positionskartan med namnet Norra Kvill). Den är mer än 1000 år gammal och stammen har en omkrets av 13 meter. Tyvärr hann jag inte besöka eken denna gång. Båda platserna finns inom en halvtimmes bilresa från Vimmerby. Mer info på Vimmerbys turistinformation (på webben).

Postat 2013-11-02 23:05 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Urskog och sommarfjäll

Att planera en fjällvandring är för det mesta ett stort nöje. Läsa kartan och låta idéer födas ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om områdena som ska besökas. Fantisera om vägval och alternativ.

Målet för min kommande resa till fjällvärlden (i juni) är till att börja med det urskogsområde jag skrivit om i ett antal inlägg i den här bloggen: Änok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders tänkte besöka det redan i höstas, men då satte älgjakten stopp för planerna. Nu blir det ett nytt försök, och det är ingen nackdel att det sker under juni månad. Då är fåglarna i full gång med sång, bobygge eller ruvning. Jag hoppas på fina möten med fjällfåglar. Och varför inte med älg, utter och björn också?

En kungsörn svävar över Njoatsosvágge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resmålet är tvåfaldig: dels att få se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pröva ut om detta är en möjlig vandringsväg till Njoatsosvágge. De bägge sakerna hänger på sätt och vis ihop, för om jag nu skulle ta mig genom hela Änok kan jag ju lika gärna fortsätta upp i fjällvärlden. En som har inspirerat mig att testa detta är en av mina kompisar här på Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag gått "normalvägen" via Kungsleden, Pårek och Sähkok när jag ska till (eller från) Njoatsosvágge. Nu ska det prövas något nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fjällvärlden är man inte först med "nya" idéer. Det är alltid någon som prövat på det tidigare. I detta fall är det inte svårt att hitta exempel, det räcker med att öppna Axel Hambergs  guidebok Sarekfjällen (1922). Han skriver om att gå just genom Änok och vidare in i Njoatsosvágge (sid. 34 – 35).

Hambergs färdbeskrivning börjar med vandring utmed Kamajokks östra sida, där det idag finns en traktorväg som är en naturligt infartsled. Efter ca 3 km föreslår han omväxlande båtfärd och vandring uppför Änokdeltat,  till Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde. Därefter beskriver han kortfattat vidare färd på västra sidan av Njoatsosvagge (ungefär den vägen som Anders Gudmundsson och jag gick i september förra året).

Har han då inget att säga om den östra sidan av Kamajokk och Njoatsosjåhkå? Jo något lite, men det är i samband med att nå Pårektrakten. Enligt Hamberg är terrängen från Kamajokks och Njoatsosjåhkås sammanflöde "stenig och dålig". Han anser att Kungsleden och Pårekstigen förbi Dahta-sjöarna med fortsättning över Sähkok är mycket bättre om man ska till Njoatsosvagge (vilket är den "moderna" väg vi använder). Så om fortsättningen på östra sidan av Njoatsosjåhkå får vi inte veta vad han tyckte. Inte heller är det helt klart vad han ansåg om att avstå från båtfärd och gå hela östra sidan om Kamajokk, men man kan nog förmoda att han inte höll det alternativet särskilt högt. Terrängen är ju full av småsjöar och myrmark nära jokken, och i skogskanten är det troligen fullt av sten och nedfallna träd.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta från 1922. Min planerade väg är ungefärligt utritad med röda prickar. "Normalvägen" till Njoatsosvágge är angiven med blå prickar. Observera att Hamberg delvis hade andra beteckningar på kartan. Exempelvis får även nutida Tjuoldajåhkå ingå i "Kamajokk".

Man kan förstå Hambergs tveksamhet, för det var annorlunda att färdas på hans tid. Då hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis rörde sig ett så stort följe inte lika smidigt som vi gör idag. Så skulle inte östra sidan av Kamajokk nuförtiden kunna vara en intressant och genomförbar färdväg in i Njoatsosvagge?

Ett fulländat ekologiskt system

En annan Sarekkännare som beskrivit området är Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek låter han oss följa med från övre Njoatsosvágge och vandra söderut. Efter passage av Ruopsokjåhkå rekommenderar han vägen över Sähkok och Pårek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avråder han från att fortsätta på östra sidan av Njoatsosjåhkå. "På många ställen är björk- och videsnåren täta och på torrbackarna nedanför Sähkok erbjuder stora täta enrissnår ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att säga om denna del i Sareks utkanter. "Under Sähkok finns ett av Sareks absolut bördigaste områden. Även utanför parkgränsen är det örtrikt och viltproduktivt på många ställen i Njåtjås-Tjuoltavagges nedre delar... Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar." Vidare: "Därför finns här normalt goda stammar av björn, lo och järv. <...> hela området tillsammans bildar ett mera fulländat ekologiskt system året om än till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto över en del av nedre Njoatsovágge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sjön som delvis syns i vänsterkant (476 på fjällkartan) har en kanal som rinner ut i en krök av Njoatsosjåhkå. Den lilla ön i flodkröken kan identifieras på fjällkartan (med förstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett ständigt aktuellt prospekteringsområde. Berget lär vara en enda stor järnklump och var känd redan på Hambergs tid. En brytning här skulle förstöra det ekologiska system som Edvin Nilsson ansåg vara unikt. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i föregående bild. Den måste jag över om jag inte vill ta en omväg vid sjö 476. Går kanalen att vada?  Det lär jag upptäcka när jag kommer dit! Sen är det videbuskagen, de ser ganska täta ut men är faktiskt ganska lågväxta. Undrar hur lång tid detta område kommer ta att passera? Under en vandring här kommer man ständigt behöva fundera över lämpliga vägval. Men det är ju en del av det roliga med att gå utanför stigarna. Och min erfarenhet är att om man drar ner tempot och inte låter sig jäktas är ofta s k besvärlig terräng riktigt överkomlig. Fotot taget från Sähkoknuohkke.

För, emot och problem på vägen

Edvins Nilssons lovord över Njoatsos-Tjuolda är onekligen lockande. Vem vill inte se ett område som beskrivs i så lyriska termer? Vandra genom det, se det på nära håll. Visserligen får man väl lättare syn på exempelvis stora däggdjur genom kikarspaning från en hög utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda på nära håll. Man får del av atmosfären på ett helt annat sätt när man slår upp sitt tält mitt inne och upplever dygnets alla timmar där.

Att sedan både Nilsson och Hamberg avrått från att gå där på grund av den besvärliga terrängen gör det hela ännu mer intressant. Är det lika besvärligt för en nutida vandrare som för dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag känner till och som är värda att ta sig en funderare på.

Besvärliga vad?

Först har vi det här med vattenrika tvärjokkar. In i Änok rinner ett par sådana: Njáhkájåhkå och Standárjåhkå. Över den förstnämnda ser det på fjällkartan ut att finnas en bro vid dess utflöde i Kamajokk, så det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken innehåller samma vatten som man passerar när man vadar på "trekanterna" mellan Påreksjöarna.

Men stopp, här finns frågetecken! Vart tar den relativt stora Sähkokjåhkå vägen? Enligt Hambergs karta rinner den på egen hand ut i Njoatsosjåhkå. Om man däremot studerar fjällkartan noga ser det ut som den fyller på sitt vatten i Standárjåhkå (något som jag tycker bekräftas av Google Earth). Så i Standárjåhkå handlar det om stora vattenmängder. Nog kan den jokken vålla problem för mig när jag ska över.

Men kanske det finns en annan lösning? På fjällkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk söder om sjön Stuor Tsagak. Kanske går det på något sätt att komma över där, för att sedan följa Kamajokks slingerbultar? Men nej, Google Earth avslöjar att om man ska över här måste man simma.

Stormfälld skog?

Någonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormfälld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning från Vállevárre i höstas så jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom sådant "plocke-pinn" är både ansträngande och riskabelt. Det bästa är att ta en omväg runt, om det går.

Om avstånd och höjd

Avslutningsvis kan några siffror vara belysande. "Normalvägen" från Kvikkjokk via Kungsleden, Pårekstigen och Sähkok till mötet med Ruopsokjåhkå (nedanför renvaktarstugan) har jag mätt upp till ca 35 km på fjällkartan. Stigningen är ca 900 meter (upp till Sähkok).

Via Änok blir motsvarande sträcka ca 28 km och höjskillnaden ca 320 meter. Således vinner man ca 7 km på att gå genom Änok, men å andra sidan består normalvägen av en stig som man kan följa (utmed Kamajokk har man däremot bara stig/väg ca 5 km). Men via Änok slipper man nästan 600 höjdmeter, vilket kan kännas bra när packningen är som tyngst i början på vandringen.

Än är alla planer inte färdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att gå helt själv, vilket gör att jag måste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske gör terräng, väder eller kondition att jag inte kommer fram dit jag tänkt mig utan måste vända. Då får det bli så. Kanske går jag i så fall upp till Pårekslätten och undersöker fågellivet istället, det har jag länge velat få tid till.

Men helst vill jag förstås kunna genomföra mina planer fullt ut.

Postat 2013-04-21 18:18 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!