Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

Bild (ovan) från bröderna von Wright: Svenska fåglar. Min upplaga är från 1924 men målningen gjordes långt tidigare.

Lappugglan är nästan lika stor i centimeter som berguven. Och den är en fågel som alla fågelskådare vill se. Bokstavligen ALLA. Som fältbiolog på 1970-talet – när lappugglan var en raritet ännu mer än nu – hörde jag en historia om några ungdomar som åkte norrlandståget mot Narvik. Någonstans fick de genom fönstret se en lappuggla sitta nära järnvägsspåret. De drog omedelbart i tågets nödbroms för att kunna rusa ut och försöka få syn på den igen. (Tyvärr kan jag inte garantera att historien är sann.)

Det första försöket (halvhjärtat)

Jag har sett lappuggla i Skåne vid ett par tillfällen, men det har inte min gode vän Anders G. Så dagen efter den upptäcktes skulle vi ge oss ut i skogen för att leta. Vi var inte ensamma. På parkeringen stod ett dussin bilar och på de smala skogsvägarna gick skådare med kikare och teleobjektiv. Ingen hade fått syn på den, men klockan var bara halv elva så optimismen var fortfarande stor.

Anders och jag gjorde som alla andra, gick omkring på skogsvägar och stigar, oupphörligt spanande upp i varenda grov tall som passerades. Det var nämligen där vi väntade oss att finna den, halvsovande på en gren innan skymningens sorkjakt kunde börja. Efter en timmes letande tyckte vi det var dags för kaffe och en andra frukost. Vi slog oss ner vid ett hygge, njöt av skogsluften och resonerade om hur viktigt det egentligen var att lyckas få syn på den gäckande ugglan.

Vi var överens om att det inte var helt oviktigt. Rentav nästan ganska viktigt. En lappuggla är ju inte vilken fågel som helst. Visst ville vi se den. Men frågan var om vi hade en bra strategi.

Nuförtiden är det nog mer regel än undantag att fågelskådare har larm. Varken Anders eller jag använder sådant. En gång hade jag, men jag blev så trött på alla meddelanden som kom in. Jag är överhuvudtaget trött på min mobil och använder den nästan bara när jag måste. Problemet med att vara utan larm är att det inte skulle gå att veta om någon annan hade hittat ugglan. Vi var alltså tvungna att leta upp den själva, vilket inte är särskilt effektivt om man vill ”kryssa” en fågel på sin önskelista.

Det finns säkert de som tycker att Anders och jag lider av både dumhet och ett orealistiskt självförtroende. Själva brukar vi intala oss att det inte är fågeln i sig som är det viktigaste. Egentligen är det själva naturupplevelsen. Denna inställning tycker vi är ganska beundransvärd, om vi får säga det själva. Då blir ingen förvånad över att jag knappt tar i trendiga reportageartiklar med titlar som ”Krysset är allt”. (Möjligen kan jag nedlåta mig till att läsa artikeln när ingen ser.)

Vi gick i omkring i Vombs fure ytterligare en eller två timmar. Ingen uggla syntes till uppe i tallarna. Inte heller de skådare vi mötte hade sett den, hur dyra tubkikare och teleobjektiv de än släpade omkring på. Så vi återvände till P-platsen. Där träffade vi en dansk skådare som vi pratade lite med. Han var inte den ende som rest över Öresund för ugglans skull.

Ett chockbesked

Därefter åkte Anders och jag till Vombsjöns strand för att se lite andra sorts fåglar, samtidigt som vi försökte intala oss att den där lappugglan kanske inte var så viktig ändå. I sjön fanns två havsörnar som försökte göra livet surt för en flock storskrakar. Det var rätt underhållande och ingen skrake såg ut att förlora livhanken.

Efter en ny fikapaus beslöt vi att återvända till skogen för att se hur läget var. De flesta bilar var borta och av fågelskådare syntes inte ett spår. Men en hundägare hade mött flera stycken i skogen tidigare.

– Var de utspridda eller i grupp? frågade jag.

– Utspridda, sa han.

Det finns nämligen två sätt att hitta en sällsynt fågel. Ett är att leta upp den själv, vilket är svårt. Det andra är att upptäcka en folksamling som står och glor på den med kikare. Mycket enklare. Fast här fanns ingen sådan grupp.

Jag gick till Anders som väntade i bilen och gav honom min rapport. Klockan var då ungefär tre på eftermiddagen och det hade börjat skymma. Vi bestämde oss för att åka hem.

På kvällen ringde han och var fylld av upprörda känslor. Han hade gjort en alldeles förfärlig upptäckt.

– Har du sett på Artportalen att lappugglan sågs precis efter att vi varit där?!

Nej, det hade jag inte. Så nesligt, så orättvist. Det visade sig vara en enda skådare som sett den i skogen och tagit ett foto av den. Medan vi själva, liksom väldigt många andra, hade kammat noll. Det var ett tungt ögonblick att kämpa sig igenom. Och skulle vi orka samla ihop tillräckligt med beslutsamhet för ett nytt försök nästa dag? Väderförutsägelserna var inte de bästa.

Nästa förmiddag vilade mycket riktigt ett kompakt, regnigt mörker över bygden. Helt i harmoni med vår dystra sinnesstämning. Vi bestämde oss för att strunta i saken. Men kanske dagen därpå? Vädret skulle bli bättre då (om man fick tro killgissarna på SMHI).

Det andra försöket (beslutsamt)

Så hamnade vi återigen ute i skogen. Vår upphöjda inställning att det egentligen handlar om själva naturupplevelsen hade nu krackelerat en aning – vår återkomst till samma plats var ju ett bevis på det. Ja, en lappuggla är faktiskt viktig. Rentav ganska mycket viktig.

Men hur skulle vi ta oss an uppgiften den här gången? Nästan alla skådare rörde sig utefter skogsvägarna. Men då missar man gissningsvis över 95% av alla träd i skogen. Vi skulle vara listigare än så och istället metodiskt genomsöka de stora områdena mellan vägarna. Samtidigt skulle vi då få uppleva det allra bästa av skogen i Vombs fure. Så klart gratulerade vi oss själva för detta kloka förutseende. Naturupplevelsen är ju trots allt det allra viktigaste. I varje fall om ingen fågelskådare lyckades se ugglan under dagen. 

Samtidigt innebar vår strategi en risk. Om någon såg lappugglan skulle vi inte få veta det förrän vi kom tillbaka till P-platsen. Då skulle vi stå där med näsor lika långa som fågelfotografernas värsta teleobjektiv. Men vi trodde benhårt på vår plan.

Det var verkligen fint på många ställen i skogen som är mycket större och mer trolsk än vad man kanske först tror.

Anders tillhör inte skogens mest trolska inslag. Här på en skogsväg med sin tubkikare på axeln. Den lilla handkikaren hade han av någon anledning glömt hemma. Sin matsäck hade han som väl var med sig. Annars hade han med gott samvete kunnat äta upp större delen av min.

Inte bara fågelskådare rörde sig på skogsvägarna. Staketet till höger omgärdade ett hygge.

Dovhjortar finns i skogen. En och annan är helt vit. Under kalvningstiden på våren finns det även kronhjortar här. Då får man inte röra sig fritt i Furet utan bara följa skogsvägarna. I de täta buskagen kan det nämligen ligga hindar med kid.

De sista halmstråna

Efter en skön fikapaus drog vi oss genom skogen mot bilen igen. Långa sträckor var skogen mossigt grön men någon uggla syntes inte till.

Vi träffade en dam med hund. Hon bodde i Vombs by och berättade att det fanns gott om sork vid en damm i skogen. Vore hon en lappuggla så skulle hon minsann hålla till där, sa hon. Jag mindes att ugglan faktiskt hade rapporterats därifrån vid något tillfälle den första dagen.

Anders och jag drog oss dit, men förhoppningarna sjönk i takt med dagsljuset. Vi hade då gått ungefär en mil totalt och bestämde oss för att avsluta vår dag med en sista kopp kaffe. Medan vi tittade ut över den stora dammen kom ytterligare en grupp skådare som också var beredda att ge upp. Klockan var nu ungefär halv fyra och träden var mest mörka siluetter mot himlen. Ingen hade sett någon lappuggla på hela dagen, fick vi veta.

Ibland tror man inte det är sant

Från alla håll tycktes man nu återvända till sina bilar. Vid parkeringsplatsen var det liv och rörelse. Det pratades och ropades. Vad sa man? Att lappugglan hade setts bara för en liten stund sedan! Var det verkligen möjligt? Och var fanns den nu?

Senare samma dag fick vi veta att ugglan hade flugit över skogsvägen precis söder om P-platsen och sedan fortsatt in i skogen. Vilken ironi! Vi hade inte behövt ta ett enda steg från bilen för att se vår uggla. Vi hade kunnat dricka kaffe och äta gräddtårta hela dagen och bara vänta på att den skulle visa sig.

Dessutom hade ugglan flugit in från väster. Anders och jag (och jag tror alla andra också) hade bara letat öster om skogsvägen. Åt väster finns på nära håll en ganska stor asfalterad väg där det kör mycket bilar. Ugglan var uppenbarligen slugare än vi allihop tillsammans.

Jag ringde upp Anders som var långt efter mig. Vår vackra fasad av naturfilosofi föll ihop som ett korthus. Kryssardemonen hade definitivt slagit klorna i oss. Nu var det bara lappuggla som gällde – och att skynda sig. En liten grupp av skådare var på väg bortåt, på skogsvägen söder om P-platsen. Det var några hundra meter att gå och den nu helt ointressanta skogen bara svischade förbi.

Strax mötte vi tre skådare som redan hade tittat på ugglan och var på väg tillbaka. Jodå, den fanns bara något hundratal meter in i skogen, sa de, sittande i ett träd. Mörkt hade det blivit, men det borde gå att se den. Det var bara att hitta dem som kommit dit före oss.

Foto: Anders G.

Snabbt in i terrängen. (Måtte det inte vara långt att gå, tänkte mina tankar alldeles av sig själva.) En bit in stod några människor och spanade. Och fotograferade! Inte fanns det mycket ljus, men med teleobjektiv som har ett ”öga” stort som hos en jättebläckfisk så kan det ändå löna sig. Min egen utrustning är mycket blygsam i jämförelse (det viktiga är ju att uppleva naturen ... ja, ni förstår). Men i den stunden var min kamera inte bara enkel, den ville inte ens starta. Trots att den fungerat tidigare under dagen. Morr … hur länge skulle ugglan sitta kvar och vänta på att jag fick fram reservbatteriet ur ryggsäcken?

Så äntligen kom den igång. En enda bild fick jag, sedan bytte fågeln plats. Vart tog den uslingen vägen, fanns den kvar? Så en lättnadens suck, den hade bara flugit en kort bit. Och så kom skådargruppen igång med fotograferingen igen. Jag fick några bilder till, sedan gick kameran in i total strejk (hemma konstaterade jag att det andra batteriet troligen hade laddat ur sig när det inte använts på ett tag).

Ovan: mitt första foto på den rara ugglan. Skyhögt ISO-tal, lång slutartid och oskarpt. Inte alls lika bra som många andras. Men den som investerat motsvarande en halv familjebil i sin kamerautrustning behöver ibland känna att den får valuta för sina pengar.

Foton i all ära. Men att stå där i skogen efter en intensiv slutspurt och med ögonen sluka en sådan varelse, det kan man leva länge på. Och ska vi vara ärliga (och det ska man ju) så trodde vi nog inte på allvar att vi skulle få se den där ugglan.

Tillägg

Det finns mer att läsa om möten med lappuggla här på Utsidan. En av dem som har skrivit är majjen (Håkan Friberg). Här är tre intressanta artiklar som dessutom innehåller fina foton:

Fikapaus med lappugglefamilj

Lappuggla häckar i Närke!

Vi firar 1:a maj med kärt återseende

En natur- och kulturvandring i östra Lund

På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.

Ovan: det första häftet som är tänkt att följas av fler. Häftet har delats ut gratis i biblioteket, kyrkans församlingshem, Träffpunkten för seniorer, mm. Om någon vill se hela häftet så mejlar jag gärna en lågupplöst pdf. Använd i så fall "Konversationer" på Utsidan och kontakta mig via den.

Tisdagen den 25 oktober anordnade vi en guidad tur i åkerlandskapet precis öster om Lund. Tidigare har vi guidat i själva stadsdelen Linero, men nu var det alltså dags att ta klivet utanför tätbebyggelsen.

Vi lämnar alltså asfalten och går grusvägen rakt österut mot byn Hardeberga. Ungefär halvvägs dit ligger gården Arendala som är vår närmaste mål. Både på fotot och på kartan från 1910-15 ser man den raka vägen mot gården och även gårdens anlagda parkdunge utmed vägen.

Stadsdelen Linero fanns inte när kartan gjordes. Numera slutar tätbebyggelsen strax till höger om det lilla c:et på den raka vägen mot Arendala.

På den Skånska rekognosceringskartan (nedan) från 1812-20 ser man att många viktiga vägar fanns redan då. Arendalaparken kan inte ha hunnit växa upp särskilt mycket eftersom den inte finns med. Däremot är säteriparken i Hardeberga utritad. Den finns kvar än idag och är värd en egen historia, men kanske en annan gång.

Den diagonala vägen åt SO (eller snarare ostsydost) gick till Dalby, precis som den nutida. Men den användes inte så mycket förr eftersom den var svår att ta sig fram på med häst och vagn. Man tog istället vägen förbi Arendala och Hardeberga, alltså samma som vi använder på vår utflykt.

Vi närmar oss nu parken vid Arendala (t.v. ovan).

Arendalaparken anlades redan på 1700-talet. Förutom att ge bränsle till gården (precis som nu var det ont om sådant) så gav den sina ägare en statusfylld rekreationsplats. Den var mycket praktfullt anlagd, nästan slottsliknande. Numera är den förfallen och igenvuxen, men fortfarande kan en del av de gamla parkvägarna skönjas.

Parken är privat och besökare uppmuntras inte. Här har vi gått bara några meter in från vägen och Matz berättar om hur det en gång såg ut.

En trevlig sak med dessa vandringar är de samtal som blir under vägen. Karin, en av deltagarna, visste att det nära vägen funnits ett tegelbruk. Men leran var inte särskilt bra för att göra tegel, så bruket lades ganska snart ner. Men hon visade på en gammal tegelbit som nu är en del av den mur som omgärdar parken.

Fler vandringar i området

Vi hann inte längre än till Arendala gård innan det var dags att vända tillbaka till Linero. Men några dagar senare var två av deltagarna med mig på en lite längre upptäcktsfärd. Vårt mål var en annan anlagd park på slätten, vid en gård som kallas östra Arendala. På kartan från 1910-15 syns parken som en grön rektangel precis till höger om det undre namnet Arendala. Numera ägs den av Lunds kommun. Gårdens vackra gamla byggnader var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.

Ovan: Östra Arendala park "klättrar" uppför den böljande sluttningen i jordbrukslandskapet. Husen som delvis döljer träden är gamla arbetarbostäder tillhörande den stora gården Arendala. Numera är de i annan ägo och fungerar som privatbostäder. Fotot taget från Arendalavägen.

Efter att ha passerat Arendala gård smalnar grusvägen och blir bara en cykelstig. Denna stig fanns även för flera hundra år sedan. Här gick man upp till gudstjänsterna i kyrkan i Hardeberga. De träd som omgärdar stigen är förstås inte alls särskilt gamla.

Vi viker av från cykelstigen innan byn Hardeberga, går över fälten och närmar oss parken från norr. Parken är inte lika gammal som den vid Arendala utan anlades i mitten på 1800-talet.

Inne bland träden är det dunkelt och lite mystiskt. Utmed dungens ena kant står träden i spikraka, dubbla rader. Mitt mellan gick en parkväg och antagligen roade man sig med ridning här. Ett djupt dike skvallrar om att man ledde vatten vid sidan om - kanske det till och med användes i arbetet på gården. Men nu är marken torr och fälten utdikade.

I parken finns fyra så kallade evighetsträd (egentligen ska det finnas fem, men det sista har jag inte hittat). Ovan syns nr 391 som är en ek.

Evighetsträdet nr 390 utgörs av en bok som inte är i särskilt god form. Men alla träd hamnar i detta tillstånd förr eller senare (om de inte huggs ner först). Det är mycket viktigt för den biologiska mångfalden att många träd får genomgå hela sin livscykel.

I parken finns också en gigantisk gråpoppel. Den är evighetsträd nr 389. Stammens omkrets mätte jag upp till 452 cm. Vid den mätning som ursprungligen gjordes för 25-30 år sedan fick man 335 cm. En poppel växer fort!

Projektet med evighetsträd i Lunds kommun var ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Lunds kommun på 1990-talet. Det skulle visa på vilka naturvärden som finns i markerna. Även i andra kommuner i landet gjordes sådana projekt. Googla "evighetsträdsprojekt" så hittar du mer att läsa på internet. (Observera att man även i skogsbruket använder begreppet evighetsträd. Där menar man inte riktigt samma sak.)

Utsikt mot östra Lund innan det är dags att vända tillbaka.

Och en sista blick mot skogsdungen vi nyss vandrat omkring i (till vänster om maskinhallen i bakgrunden). Det är ofattbart att jag bott här i mer än 15 år och inte tänkt på att undersöka vad jag har närmast inpå knuten. Men bättre sent än aldrig. Och det är i gruppen Vandrarna som det här intresset har vaknat.

Position: Östra Arendala park.

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Berguven på bo!

Jag kan nästan se berguvarna från min balkong på tredje våningen i Lund. Fast bara nästan och det skulle i så fall vara i skymningen när hanen flyger upp i en mast på betongfabriken 3 km bort. Men förargligt nog är den där masttoppen skymd. Därmed har jag inte lika god utsikt som en granne som bor en liten bit ifrån mig. Från hans balkong syns uven ibland.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.

I Skåne går det bra för berguven. Vid stenbrottet i Hardeberga får de vara ifred för människor och bullrande maskiner tycks de inte bry sig om. Det finns en iordningställd utsiktsplats om man vill besöka dem - dessa uvar är nämligen helt offentliga. För en vecka sedan åkte jag dit på morgonen för att fotografera dem. Det hade nämligen framkommit att honan låg på bo.

Från utsiktsplatsen är det över 200 meter till bergväggen där uvarna vanligtvis bor. Även med ett teleobjektiv är det en utmaning, helst ska man ha optik för betydligt mer pengar än vad min systemkamera kostar. Men på fotot ovan kan honan upptäckas mitt i och härunder finns en delförstoring.

Med sina örontofsar och sina mjuka rörelser tycker jag ofta att uven liknar en stor katt. Katter bör för övrigt hålla sig undan från uvarna även om dessa mest tar råttor, harar, fåglar, mm. Hönsägare gör bäst i att låsa ordentligt på kvällen!

En bit från honan satt hanen och höll uppsikt i branten. Eller kanske sov han bara?

Och i närbild:

Den som vill se fler, och bättre, foton på dessa uvar kan hitta dem på Artportalen. Där läggs ofta ut fina bilder på deras familjeliv - en dokusåpa som jag gillar betydligt bättre än de som sänds i teve. Ruvningstiden är ca 5 veckor så om allt går väl har vi kläckta ungar i slutet av april.

Tyvärr går det inte lika bra för berguven i norra delen av landet. Skåne hade 24 funna revir medan exempelvis Norrbottens län bara hade 11. Upp-och-nervända världen kan man tycka men förklaringen finns troligen i födotillgången. Öppna soptippar med råttor försvinner alltmer och mängden gnagare i fjällvärlden är väldigt varierande och osäker.

En natt i vindskydd

Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Nu såg det alltså ut att kunna bli dags igen. Två nätter i rad hade SMHI utlovat -9. Natten mellan igår och idag och mellan idag och imorgon. Den första kanske med chans till tvåsiffrigt. Det vindskydd jag brukar använda ligger dessutom lågt, så det kan bli några grader lägre än annars. Men inte nu, den hårda vinden skulle troligen utjämna alla skillnader mellan områden. Det blåste ca 10 m/s igår kväll. Säkert betydligt mer i byarna.

Det yrde snö i den hårda vinden när jag satte mig i bilen på kvällen. Jag hade hälsat på ett par vänner och omkring kl 23 var jag framme vid skyddet. Min medhavda frystermometer visade att de utlovade nio minusgraderna nätt och jämnt infunnit sig. Det ena vindskyddet hade golvet täckt av snö, men det andra hade hyfsat fri golvyta. Jag rullade ut mina liggunderlag och de två sovsäckarna. Understället jag skulle sova i hade jag redan på mig, så det var bara att ta av jacka, byxor och fleecetröja. En lyxig förenkling som man inte kan göra när man är i skarpt läge, på fjället.

Jag somnade inte omedelbart, vilket jag däremot oftast gör i plusgrader och i tält. Kroppen är ovan vid vinter. Vinden och de yrande snökornen bidrog säkert också. Alltså är träning en god sak, så att kroppen inte glömmer. 

Mobilklockan väckte mig kl 7. Även om det kändes som sömnen inte varit så djup så hade jag sovit ganska bra. Utanför vindskyddet var allting pudrat av ett decimetertjockt lager nyfallen snö. Lite grann hade yrt in och lagt sig på min sovsäck. Det var vinterväder med besked. Och jag hade tvåsiffrigt på termometern, -10 grader. Inte så märkvärdigt för dem som bor längre norrut, men i Skåne får man vara glad för det man får.

En besvärlig sak med vintersovande är kondensen. Utandningsluften blir till vatten och blöter ner sovsäcken. Jag försöker hålla ett hål öppet i sovsäckshuvan för mun och näsa, och den tanken följer mig sömnigt under natten när jag vänder mig och somnar om. Men det blir ganska blött ändå.

Att hålla värmen går däremot bra. Jag använder två sovsäckar som vardera klarar ner till någon minusgrad. Tillsammans bör de klara åtminstone -25. Som liggunderlag har jag två cellplastunderlag från Biltema, 190 x 60 x 1 cm. Det är samma som jag använt vid vintertältning i fjällen, och de klarar sannolikt också -25. Nackdelen med dem är att de är skrymmande. Många skulle nog tycka att de är för hårda att sova på också.

Men det allra besvärligaste på vintern är den smärta i fingrarna som man får av kölden, framför allt när man plockar med sin djupfrysta utrustning. I princip allt man har med sig av mat och utrustning är ju lika kallt som utomhustemperaturen, och det tar bara några ögonblick innan nakna fingrar skriker av smärta. Om man dessutom ska vintertälta och skotta en massa snö är det mycket kyla som händerna ska klara. Så man får naturligtvis skydda dem med handskar. Men tjocka handskar är otympliga, särskilt när det gäller de fina göromålen. Anders och jag använder då supertunna liners. Inte särskilt användbara i blåst och snö, men oumbärliga för vissa andra sysselsättningar. Ofta duger de dessutom under skalhandskarna istället för tjockare liners.

Ett vanligt gaskök är inte det mest optimala på vintern, det brinner dåligt. Men ett spindelkök (fotot ovan) som kan "vätskematas" genom att gasbehållaren vänds upp och ner duger i ett vindskydd. Det kan också vara nödvändigt att försiktigt värma behållaren, till exempel genom att man trycker ihop sina ben omkring den och värmer med lårmusklerna. Men vätskematning kan ge en plötslig och ojämn förbränning, så detta bör man träna under säkra förhållanden.

Jag hade för säkerhets skull tagit vatten med mig i en plastflaska till frukostteet, istället för att lita till snösmältning. Men i tio minusgrader hinner vattnet ofta frysa. Lösningen blir att redan på kvällen fylla kitteln med vatten. Lätt att tina upp på morgonen, och sedan kan det ljumma vattnet användas för att tina vattnet i flaskan.

Jag var inte ensam i vindskyddet, vissa stunder höll en rödhake mig sällskap. Den hoppade omkring och letade efter någonting på brädgolvet. Jag delade med mig av ost och knäckebröd som den villigt stoppade i sig. En småvessla dök också upp på marken nedanför men vände direkt.

Snön föll hela morgonen och jag började undra om jag skulle kunna ta mig med bilen från P-platsen upp till landsvägen. Att det kunde vara storskaligt trafikkaos i Skåne hade jag inte ägnat många tankar åt, men de dök upp nu. Plötsligt hördes dämpat motorbuller. En lätt lastbil stannade en bit ifrån vindskyddet och ut steg några män med stora sopborstar i händerna. 

- Så ni ska städa här?! sa jag förvånat.

- Vi ska sopa gången ut till gömslet, sa de.

Gömslet är en liten byggnad som ligger utanför vassbältet i Krankesjön. Det är ett populärt besöksställe för att se ut över vattenytan och de fåglar som rör sig på sjön. Ut till gömslet går man på en slags gångbro av träplankor. Varför den skulle skottas i detta snöväder där alla människor höll sig någon annanstans är en gåta. Men för mig innebar det att de kört upp ett spår så att jag kunde komma fram med bilen. Därefter gick det att ta sig vidare till Lund. På vägen hindrades jag av en bil som glidit ner i diket och som vinschades upp av en bärgningsbil. Damen som kört var omskakad men oskadd. Och bärgningskillarna sa att de just då hade 30(!) uppdrag på kö.

Sammanfattningsvis så fick jag min natt med vinterträning. Om det blir någon skidtur i fjällen detta år är inte säkert, men en utenatt under vinterförhållanden är aldrig fel. Med en varm sovsäck och lämpliga kläder är det varken farligt eller särskilt besvärligt, även om man får utstå lite obehag.

Att man av så gott som alla bekanta och alla man råkar möta blir betraktad som en halvgalning får man med glatt humör bjuda på.