Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

En natt i vindskydd

Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Nu såg det alltså ut att kunna bli dags igen. Två nätter i rad hade SMHI utlovat -9. Natten mellan igår och idag och mellan idag och imorgon. Den första kanske med chans till tvåsiffrigt. Det vindskydd jag brukar använda ligger dessutom lågt, så det kan bli några grader lägre än annars. Men inte nu, den hårda vinden skulle troligen utjämna alla skillnader mellan områden. Det blåste ca 10 m/s igår kväll. Säkert betydligt mer i byarna.

Det yrde snö i den hårda vinden när jag satte mig i bilen på kvällen. Jag hade hälsat på ett par vänner och omkring kl 23 var jag framme vid skyddet. Min medhavda frystermometer visade att de utlovade nio minusgraderna nätt och jämnt infunnit sig. Det ena vindskyddet hade golvet täckt av snö, men det andra hade hyfsat fri golvyta. Jag rullade ut mina liggunderlag och de två sovsäckarna. Understället jag skulle sova i hade jag redan på mig, så det var bara att ta av jacka, byxor och fleecetröja. En lyxig förenkling som man inte kan göra när man är i skarpt läge, på fjället.

Jag somnade inte omedelbart, vilket jag däremot oftast gör i plusgrader och i tält. Kroppen är ovan vid vinter. Vinden och de yrande snökornen bidrog säkert också. Alltså är träning en god sak, så att kroppen inte glömmer. 

Mobilklockan väckte mig kl 7. Även om det kändes som sömnen inte varit så djup så hade jag sovit ganska bra. Utanför vindskyddet var allting pudrat av ett decimetertjockt lager nyfallen snö. Lite grann hade yrt in och lagt sig på min sovsäck. Det var vinterväder med besked. Och jag hade tvåsiffrigt på termometern, -10 grader. Inte så märkvärdigt för dem som bor längre norrut, men i Skåne får man vara glad för det man får.

En besvärlig sak med vintersovande är kondensen. Utandningsluften blir till vatten och blöter ner sovsäcken. Jag försöker hålla ett hål öppet i sovsäckshuvan för mun och näsa, och den tanken följer mig sömnigt under natten när jag vänder mig och somnar om. Men det blir ganska blött ändå.

Att hålla värmen går däremot bra. Jag använder två sovsäckar som vardera klarar ner till någon minusgrad. Tillsammans bör de klara åtminstone -25. Som liggunderlag har jag två cellplastunderlag från Biltema, 190 x 60 x 1 cm. Det är samma som jag använt vid vintertältning i fjällen, och de klarar sannolikt också -25. Nackdelen med dem är att de är skrymmande. Många skulle nog tycka att de är för hårda att sova på också.

Men det allra besvärligaste på vintern är den smärta i fingrarna som man får av kölden, framför allt när man plockar med sin djupfrysta utrustning. I princip allt man har med sig av mat och utrustning är ju lika kallt som utomhustemperaturen, och det tar bara några ögonblick innan nakna fingrar skriker av smärta. Om man dessutom ska vintertälta och skotta en massa snö är det mycket kyla som händerna ska klara. Så man får naturligtvis skydda dem med handskar. Men tjocka handskar är otympliga, särskilt när det gäller de fina göromålen. Anders och jag använder då supertunna liners. Inte särskilt användbara i blåst och snö, men oumbärliga för vissa andra sysselsättningar. Ofta duger de dessutom under skalhandskarna istället för tjockare liners.

Ett vanligt gaskök är inte det mest optimala på vintern, det brinner dåligt. Men ett spindelkök (fotot ovan) som kan "vätskematas" genom att gasbehållaren vänds upp och ner duger i ett vindskydd. Det kan också vara nödvändigt att försiktigt värma behållaren, till exempel genom att man trycker ihop sina ben omkring den och värmer med lårmusklerna. Men vätskematning kan ge en plötslig och ojämn förbränning, så detta bör man träna under säkra förhållanden.

Jag hade för säkerhets skull tagit vatten med mig i en plastflaska till frukostteet, istället för att lita till snösmältning. Men i tio minusgrader hinner vattnet ofta frysa. Lösningen blir att redan på kvällen fylla kitteln med vatten. Lätt att tina upp på morgonen, och sedan kan det ljumma vattnet användas för att tina vattnet i flaskan.

Jag var inte ensam i vindskyddet, vissa stunder höll en rödhake mig sällskap. Den hoppade omkring och letade efter någonting på brädgolvet. Jag delade med mig av ost och knäckebröd som den villigt stoppade i sig. En småvessla dök också upp på marken nedanför men vände direkt.

Snön föll hela morgonen och jag började undra om jag skulle kunna ta mig med bilen från P-platsen upp till landsvägen. Att det kunde vara storskaligt trafikkaos i Skåne hade jag inte ägnat många tankar åt, men de dök upp nu. Plötsligt hördes dämpat motorbuller. En lätt lastbil stannade en bit ifrån vindskyddet och ut steg några män med stora sopborstar i händerna. 

- Så ni ska städa här?! sa jag förvånat.

- Vi ska sopa gången ut till gömslet, sa de.

Gömslet är en liten byggnad som ligger utanför vassbältet i Krankesjön. Det är ett populärt besöksställe för att se ut över vattenytan och de fåglar som rör sig på sjön. Ut till gömslet går man på en slags gångbro av träplankor. Varför den skulle skottas i detta snöväder där alla människor höll sig någon annanstans är en gåta. Men för mig innebar det att de kört upp ett spår så att jag kunde komma fram med bilen. Därefter gick det att ta sig vidare till Lund. På vägen hindrades jag av en bil som glidit ner i diket och som vinschades upp av en bärgningsbil. Damen som kört var omskakad men oskadd. Och bärgningskillarna sa att de just då hade 30(!) uppdrag på kö.

Sammanfattningsvis så fick jag min natt med vinterträning. Om det blir någon skidtur i fjällen detta år är inte säkert, men en utenatt under vinterförhållanden är aldrig fel. Med en varm sovsäck och lämpliga kläder är det varken farligt eller särskilt besvärligt, även om man får utstå lite obehag.

Att man av så gott som alla bekanta och alla man råkar möta blir betraktad som en halvgalning får man med glatt humör bjuda på. 

Postat 2018-02-28 17:45 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En ubåt i Vombsjön

Lunds kommun innehåller många naturområden som drar till sig fåglar, och därmed också fågelskådare. Kommunen är en inlandskommun, vilket innebär att många kustfåglar sällan syns till. Vissa arter i princip aldrig. Men vi har två sjöar där det året om finns änder och gäss. Den största är Vombsjön, med en yta av ca 12 kvadratkilometer. Inte jättestor alltså, men faktiskt inte så liten heller. Särskilt under höstarna strövar jag utmed stränderna, mest den sydvästra där det växer fin tallskog som är ca 200 år gammal och som planterades för att stoppa sandflykten.

Igår plingade det till i mobilen. Det hade upptäcks en riktig raritet, en svartnäbbad islom. Troligen en fågel som de flesta inte hört talas om. Den är ännu större än de smålommar och storlommar som häckar här i landet, en verklig jätte som kan bli bortåt 90 cm lång. Närmast häckar den på Island där jag sett den. Under framför allt höstarna kan man sällsynt se den flyga förbi utmed kusten, även i Skåne. Och nu hade alltså ett exemplar landat i inlandet, i min hemkommun! Så vitt jag vet har den aldrig setts här tidigare.

Men åka kunde jag inte, jag var på lägenhetsvisning med en av mina söner. Så det fick bli ett försök idag istället. Jag hoppades att den skulle ligga kvar, men man vet aldrig med fåglar. Ibland är de försvunna efter bara några minuter.

Och med lite hjälp från andra, och en språngmarsch genom Vombs fure, så kom jag ner till stranden där man kunde spana efter den. Och den var inte svår att hitta, den låg bara ett par hundra meter ut från stranden!

Ovan. Lommen pustar ut efter en serie dyk. Att detta är en ungfågel syns på fjällmönstret på ryggen. Dessa fåglar håller sig mycket under vatten. Ibland andas de bara några sekunder innan de dyker igen. Det kan dröja minuter innan de kommer upp. Lägg märke till den otroligt grova, dolkliknande näbben.

Stilstudier.

En lustig detalj i sammanhanget är att den 9 december såg jag troligen just denna fågel när jag gick utmed stranden. När jag tittade i min handkikare över sjön fanns en kraftig, mörk lom plötsligt i synfältet en bit ut på vattnet. Efter bara några sekunder dök den. Jag kastade mig över min systemkamera med teleobjektivet, men den syntes inte mer och skogen skymde dessutom. Jag kunde inte tro att jag sett rätt, och intalade mig att det nog var "något vanligt". Jag hade för övrigt helt andra saker att tänka på - livet innehåller ju sådant som faktiskt är mycket viktigare än en sällsynt fågel. Och strax hade jag glömt alltihop. Men några gånger därefter kom jag att tänka på den igen och undrade vad jag egentligen hade sett. Även om det väl inte går att bli helt säker så tror jag att det var denna.

Postat 2017-12-29 18:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Försommarnattens hemlighetsfulla liv

Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.

Postat 2017-06-17 12:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Möte med skogsmårdar Placerad på karta

En liten händelse jag upplevde i somras men inte hunnit skriva om är ett möte med några mårdar i skogarna utanför Lund. Jag var egentligen ute efter att spana efter fåglar vid Krankesjön, men fåglarna höll sig undan. Jag gav mig in i den täta och snåriga skogen och började vandra på en stig som går utmed en å vid sjön. Plötsligt hörde jag egendomliga ljud som kom uppifrån ett par mindre träd. Jag gick mot ljuden och undrade vad det var för fåglar som åstadkom sådana läten. Men det var inga fåglar utan mårdar.

Mårdarna (de kallas egentligen skogsmårdar) var två unga djur som antagligen inte hade haft någon erfarenhet av människor. När jag närmade mig klättrade de längre upp i träden. Men de var samtidigt nyfikna och visade ingen större rädsla. De vuxna djuren är annars väldigt skygga, de försvinner snabbt när man närmar sig. Tidigare har jag inte sett skogsmård annat än som flyende skuggor i trakten kring Lund.

Här kunde jag studera dem en lång stund, för de stannade kvar i träden och kände sig säkra där. Men strax hördes ytterligare ett ljud som var annorlunda. Det kom från buskarna en bit bort. Jag trodde först det var ett vildsvin som närmade sig. Men det var en tredje mård, en av föräldrarna som varnade de två unga.

Ungmårdarna visste inte riktigt hur de skulle bete sig med den störande människan så nära inpå. Till slut bestämde sig en av dem för att jag inte var så farlig ändå. Den började klättra nedför trädet med huvudet före. Jag tog många foton men av någon anledning har nästan alla förkommit. Bara tre av dem finns kvar, och detta är de två bästa.

I alla händelser var det ett charmigt möte med dessa skogens invånare.

Postat 2014-11-15 00:13 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vombsjöns strand innan året tog slut

Under mellandagarna hade jag förhoppningen att göra en övernattning med tält mellan alla bestyr (som mest handlade om min mors flytt till äldreboende). Gode vännen Anders tände på idén, och så begav vi oss ut till Vombs fure sent på kvällen den 30 december.

Efter en kilometerlång vandring genom den högresta skogen kom vi fram till vår lägerplats framme vid Vombsjön. Strandkanten är här omkring 25 meter hög, så det är en riktig gräddhylla man hamnar på. Naturligtvis var det helt mörkt när vi anlände. Vi kokade te utanför tältet och njöt av natthimlen, den svala luften och de fåtaliga ljuden omkring oss.

Vi kände oss en aning ovana vid att sova i tält efter en lång höst med få övernattningar, men till slut så föll vi i god sömn. Morgonljuset kom långsamt som det brukar på vintern. Snart satt vi och kokade te igen och åt smörgåsar.  

Från lägerplatsen hade vi ljuvlig utsikt över sjön och dess fågelliv. Under höstarna rastar här tusentals änder och skäggdoppingar. Storskarvar och storskrakar samlas i en stor gemensam flock ute på sjön och dyker efter fisk. Ofta kommer en eller flera havsörnar och angriper flocken för att få skarvarna och skrakarna att släppa sin fångst. Om örnarna får fisk lämnar de änderna ifred. För örnarna är det enklare att röva fisk än att jaga själva änderna. De här örnarna vid Vomb- och Krankesjön har ständigt många  saker för sig som man får tillfälle att förundras över.

Vombsjön är Lunds kommuns eget lilla "hav" som vi delar med Sjöbo och Eslövs kommuner. Dessutom är Malmö kommun stor markägare av områdena runt sjön, så det är många kommuner som samsas om denna pärla.

De områden jag själv mest rör mig i är utmed de västra och sydvästra stränderna. Samt inne i själva skogen som bildar det som kallas Vombs Fure. Marken i furet består bland annat av höga sanddyner, och för att hindra sandflykten planterades stora områden med just tall. Detta var i mitten på 1800-talet, och de tallar som är från den tiden är alltså omkring 150 gamla.

Kraftiga höststormar

Det var två extrema stormar i Skåne under hösten. Den första (på kvällen den 28 oktober) var kraftig bara några få timmar, medan den andra (5 – 7 december) höll mycket hög styrka i omkring ett dygn. Under bägge stormarna föll träd och grenar knäcktes i skogarna. Furet var inget undantag.

Denna jättefura föll i ett stugområde och kapades med motorsåg. Därför kunde jag fotografera snittet och sedan sitta hemma och räkna årsringarna. Svårt att se i mitten och i ytterkanten, men jag fick det till ca 145 år.

Ett spännande fågelliv

Ytterligare några ord om havsörnarna. Under årens lopp har jag haft tillfälle att studera samspelet med andra fåglar en hel del. Det verkar som om änder och sothöns ser på en örns uppträdande om den är ute efter att jaga dem eller inte. Så vissa gånger bryr de sig inte alls utan låter örnen hålla till helt nära dem. Andra gånger blir det panik direkt så fort en örn visar sig.

Havsörnar är för övrigt duktiga jägare, särskilt vad gäller sothöns. Dock inte ungfåglarna, de måste lära sig först. Men en örn som har erfarenhet fångar en sothöna på kort tid. Är det två äldre örnar som jagar i par då kan jakten vara över på mindre än en minut, även om sothönsen sett örnarna i god tid och försökt att skynda sig undan.

Större hackspetten är en flitig arbetare i furet och hörs vid nästan varje skogspromenad. Man kan också se spillkråka och mindre hackspett.

Några andra av furets invånare är korsnäbbarna. De tre olika arterna korsnäbbar varierar i antal under olika år. Fotot ovan visar en större korsnäbb som har en mycket grov näbb och är specialiserad på tallkottar. Den mindre korsnäbben har något klenare näbb och är granspecialist men ser nästan likadan ut. För en ovan observatör är de mycket svåra att skilja åt. Den tredje arten är bändelskorsnäbben som förekommer rikligt vissa sällsynta år och uteblir nästan helt andra år.

Förutom fåglar ser man ofta dovhjort och kronhjort i skogen eller i dess närhet. Vildsvin finns naturligtvis också.

Att vakna upp och äta frukost vid "Vombs hav" en nyårsafton kändes mycket bra. (Men den magnifika gamla tallen ovanför tältet hade man inte vågat vara intill när stormarna gick. Flera grova grenar hade knäckts och låg på marken.)

Nu ligger ett nytt år framför, förhoppningsvis med fina äventyr med djur och natur. Januari har innehålit massor av blåst och hög nedkylningsfaktor. Många fåglar har flytt landet, men det finns alltid vissa som dröjer sig kvar. Det finns djur att upptäcka när man trotsar vädret och ger sig ut.

Postat 2014-01-28 15:12 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in