Artiklar > En 60-årig gubbe och hans 58-åriga käring ...

En 60-årig gubbe och hans 58-åriga käring på Ahkka - går det?

Av: Håkan Friberg

Det är den 20 juli. Klockan är ungefär 14 när vi ser Ahkka genom bussfönstret. Hon har hatten på. Det gör inget. Hon är mäktig ändå. Tids nog hinner hon lyfta av den. Det är inte än vi ska upp.

M/S Storlule var trasig så båtresan över till Vaisaluokta sker i en mindre båt. Vi sitter som packade sillar och jag har ingen möjlighet att njuta av Ahkkas storhet under överfarten.

Det skulle dröja fem dygn innan vi skymtade Ahkka igen. Då kom vi vandrande från nordvästra Padjelanta österut mot Kutjaurestugan. Långt borta i regndiset skymtade hon till ibland. Skulle det aldrig lätta?

Ytterligare två dagar senare slog vi upp tältet vid en liten jokk ett par km VSV Vaisaluoktastugan. Detta är en av de mest intagande tältplatser jag använt. Underlaget var fantastiskt, strax intill fanns ett litet vattenfall som inbjöd till dusch och österut: Ahkka i all sin prakt som sträckte på sig över Boalnotjåhkkås (Pålnotjåkkås) rundade rygg. Allt inramat av klarblå himmel och lika klarblått vatten.

Ja vacker var hon, men oroväckande mycket snö glittrade i solskenet.

Efter övernattning i Vaisaluoktastugan med tvätt och tork av lite kläder fortsatte vi först till Änonjalme där vi köpte fisk och glödkaka av den trevliga Kristina. När hon fick reda på att vi tänkte göra ett försök att ta oss upp på Ahkka varnade hon oss för två saker: För det första så hade hon sett från sin båt att jokken från Ahkka hade ändrat riktning och brutit en ny fåra. Där kunde vara svårvadat! För det andra skulle vi vara försiktiga på grund av all snön där uppe.

Framme vid Akkastugorna träffade vi två kvinnor som åkt båt över till Ahkka-sidan och på så sätt sluppit vada jokken från glaciärerna. Det hade dock varit så disigt att de inte brytt sig om att göra något toppförsök. Vi träffade också två män som hade tänkt ta sig upp på Ahkka söderifrån. De hade emellertid avstått på grund av all den snö som låg där. Detta lät både egendomligt och avskräckande. Så mycket snö på sydsidan? Hur skulle det då vara "vår" väg?

Vi tältade i närheten av stugan. Morgonen därpå kretsade några enstaka moln runt Ahkka men det var ingenting som störde. Det snarare ökade fjällets skönhet. Kvällen innan hade vi kommit överens med stugvärd Björn att få lämna lite mat och en del utrustning i stugan. Vi tog med oss mat för fem dagar. Det var vad vi hade "råd" att avsätta för detta bestigningsförsök.

Efter ca 2 km längs Padjelantaleden passerade vi över hängbron över Vuojatätno. Det är sannerligen en mäktig fors.

Precis på andra sidan bron finns - på BD 6:an - en stig markerad som går norrut ett par kilometer. Vår tanke var att följa den, runda bukten Biernajavrre och sedan ungefär följa den rekommenderade färdvägen över deltat.

Stigen visade sig vara i stort sett obefintlig. Kortare sträckor kunde man följa stigstumpar men vi valde snart vår egen väg. Terrängen var bitvis mycket snårig och underlaget blött, men trots det tog vi oss fram enklare än befarat. Så småningom stötte vi på den allra äldsta - blå-gula - leden upp mot Ahkka. Den följde ganska exakt kartans rekommenderade färdväg.

Så kom vi fram till jokken. Och vilken jokk! Den hade skapat en mängd nya fåror. Bitvis sköljdes marken över helt och hållet utan några egentliga bäckfåror. Totalt var det säkert 100 meter innan vi tagit oss över samtliga fåror, varav en del var ganska luriga.

Nu befann vi oss alltså på den östra sidan om jokken. Där hade vi turen att hitta den gamla leden igen.

Dagens mål var främst att komma ovanför björkskogen och leta upp en bra tältplats innan själva ravinen blev svår att komma ner i. Det visade sig att nästan direkt efter den sista björken - ungefär på 700-metersnivån - så fanns ett par helt fantastiska tältplatser. Vi valde den övre. 

Vädrets makter verkade vara med oss även nästa dag. Glaciärerna glittrade ikapp med Akkajaures vatten. Dagens etapp skulle inte bli lång - cirka 4 km - men brant. Vårt mål var att ta oss upp till sjöarna på 1350-metersnivån och försöka hitta en tältplats där. Det blev några mycket jobbiga kilometrar. Det var brant och nästan hela tiden på skrå, vilket slet på både knän och vrister. Det som hjälpte oss uppåt var de magiska vyerna.

Efter hand tätnade dock dimmorna allt mer och vi började oroa oss för att hatten definitivt var på väg tillbaka. 

När vi befann oss ungefär där jokken svänger österut såg vi två personer - utan någon packning/utrustning vandra ner för de lägsta delarna av Hambergjökeln. Vi valde att följa jokken upp mot den östligaste sjön helt enkelt för att det såg lättast ut nerifrån och vi såg inte till vare sig människor eller tält där uppe. 

Området är dels ganska stort och dels är det småkuperat vilket gör att man inte ser så långt om man inte klättrar upp en bit.

Vi hittade en acceptabel tältplats. Visst behövdes det en del stenröjning och visst blev både tält och annan utrustning smutsiga av leran som fanns överallt i marken, men möjligheten för oss att klara oss upp till toppen hade ökat markant tack vare att det gick att tälta på denna höjd. Nu hängde det först och främst på vädret. Tältet var "inboat" redan klockan tolv, men något bestigarväder var definitivt inte i sikte... Vi ägnade tiden till att äta, läsa och slumra. Lika bra att vila ut ordentligt till morgondagen. Vädret försämrades gradvis och regnet smattrade både intensivt och länge.

Och så... simsalabim! Nästan i samma ögonblick som regnsmattret tystnade lystes tältduken upp och en behaglig solvärme spred sig i tältet.

Livskamraten tittade till på klockan som hängde i tälttaket, drog ner dragkedjan till tältöppningen och kikade ut.

- Är det inte lika bra att vi gör att försök nu? (Men... var hon inte trött?) Kom. Vi packar våra dagturssäckar. Det är ju bara dit upp, sa hon och pekade.

Klockan var halv fem. 30 minuter senare var vi på väg uppför de fruktansvärt steniga sluttningarna öster om Hylljökeln. (Jo, den heter så, glaciären öster om Hambergsjökeln.)

En stenigare och besvärligare uppförsbacke har jag nog aldrig tagit mig över. Den slår till och med Mårmas västsida. Marken var översållad med stora och lösa stenar, vilket gjorde att uppfarten gick mycket långsamt.

Vädrets makter var emellertid med oss och vi hade helt magiska vyer runt om.

Ser ni tältet på bilden ovan?

Vid 19-tiden passerade vi topp 1916. Strax därpå stod vi framför en enorm snödriva tvärs över kammen. Vi såg fotspår över snödrivan, men där svek mig mitt mod. Starkt lutande snödrivor på denna höjd har jag respekt för.

Haket och Stortoppen

Det var med blandade känslor som jag insåg att jag inte vågade. Så jäkla nära... en 60-åring och hans 58-åriga käring... det hade varit något, det.

Vi stannade en stund och jag lyckades - så småningom - njuta i fulla drag av scenerierna nedanför oss samt av Ahkkas andra toppar och vidare västerut mot de trakter vi vandrat i några dagar tidigare.

Vi hade hoppats kunna utnyttja en del snöfält under nerfarten, men dessa visade sig vara på tok för murkna. Vi fick vackert balansera på stenarna.

Nästa dag vaknade vi vid 6-tiden av ett intensivt regn. När det drog bort lämnade det - för ett kort tag - dubbla regbågar efter sig. Vi somnade om och vaknade definitivt vid halv nio. Absiden var en lervälling. Allt hade blivit smutsigt. Men... vi hade sovit gott. Vi åt, packade ihop och kom iväg redan kvart i tio.

Molnen började snart driva in och det blev en hel del nederbörd på vägen ner. Vi undrade en del hur det skulle påverka vadet vi hade framför oss. När vi kom fram till ungefär det stället vi vadat över på för ett par dagar sedan blev vi alldeles perplexa! Jokken såg inte alls ut på samma sätt! Istället för det mycket breda vattendrag vi passerat fanns nu endast två fåror - men de var djupa och mycket strida. Det tog lång tid att leta upp en någorlunda säker vadningsplats för båda jokkarmarna.

Ungefär vid hängbron över Vuojatätno upphörde regnet. Framme vid Akkastugorna möttes vi av stugvärd Björn med nystekt sik!

Efter god middag blev det bad och klädtvätt i sjön och redan innan klockan var sju kröp vi in i tältet - för gott!

Käringen och Gubben

Positioneringen gäller vår andra tältplats uppe på Ahkka.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-08-20 10:35   millimeter
Inspirerande, som så ofta när du skriver! Trist att vända men oftast är det ju rätt beslut.
 
Svar 2012-08-20 19:17   Håkan Friberg
I stunden - ett kort tag - kändes det trist. Men redan där på plats - och definitivt nu i efter hand - så ser jag det enbart som en mycket lyckad tur.
Tack för berömmet. Det värmer. :-)
 
2012-08-20 11:03   pery
Betygsätt gärna: 4
Kul att läsa! Akka har jag aldrig vågat mig på fast jag varit i närheten flera gånger.

Glöm bara inte att vi gubbar 50+ som vandrat förr aldrig använder den nya stavningen. Akka heter det. :-)
 
Svar 2012-08-20 19:28   Håkan Friberg
Ahkka (jag envisas:-) var till bara för ett knappt år sedan ett massiv som jag visste att jag inte skulle ta mig upp på. Det var för högt och det skulle behöva avsättas för många dagar. Men så bestämde vi att vi ville vara uppe fjällvärlden lite längre än vanligt denna sommar - i stort sett tre veckor inkluderat resdagarna. En SÅ lång vandring skulle vi däremot inte orka med. Förra året var Livkamraten tillsammans med en väninna i nordvästra Padjelanta (inspirerad av en text av Anders Nordvall här på Utsidan). Hon tyckte att det var ett helt fantastiskt område som hon gärna ville visa mig. Och då passade det ju bra. Vi började med att avsätta nio dagar till en sådan tur. Vi tog med oss mat för 9 dagar och lämnade resten i stugan i Vaisaluokta. Efter den vandringen tog vi med all kvarvarande utrustning till Akkastugan. Där avsatte vi sedan fem dagar till denna topptur och hade alltså enbart mat för dessa dagar. Resten lämnades förstås i Akkastugan. Sedan avslutade vi vår fjällvistelse med några lyxiga dagar i Saltoluokta med dagsturer på dagarna och god mat på kvällen.
 
2012-08-20 11:25   G.S
Fina bilder och en bra berättelse, inspirerade och hoppfullt att man kan bibehålla sin hobby i 20 år till ,om har turen att vara lika friska och krya som er.
 
Svar 2012-08-20 19:32   Håkan Friberg
Vad kul att du skriver just en sån här kommentar. Hur det blir med friskhet ock ork är ju inget man styr över helt själv. Både jag och Livskamraten (mest hon) har haft perioder av ganska jobbiga sjukdomar under vår och försommar och det var länge tveksamt om hon skulle följa med på någon vandring. Det blev på villkor att det var hon som helt skulle få styra över tempo och tid. Sedan visade det sig när vi väl kom upp att nästan samtliga besvär försvann. Magi var ordet.
 
2012-08-20 11:49   thureb
Betygsätt gärna: 4
Håkan en eloge för att du förmedlar att du vänder och att turen blir lyckad även när man vänder.
 
Svar 2012-08-20 19:38   Håkan Friberg
Tack för att du skriver detta, Thure. För mig är det essensen i min text. Jag har flera gånger transporterats från Ritsem till Akkastugorna av en same vid namn Alexander. Den första gången vi åkte med honom delgav han oss en del tankar om att vistas i fjällen. Han sa bland annat:
- Det som avgör hur en fjälltur blir är inte hur långt man går, inte hur tungt man bär, inte hur högt man klättrar. (tystnad) Det är alla beslut man tar i stort som smått som avgör det.
Jag har alltid hållit med honom och jag ägnade honom faktiskt en tanke när jag satt där uppe på snödrivan.
 
2012-08-20 14:17   jamo
Betygsätt gärna: 5
Fina bilder och väl berättat!
 
Svar 2012-08-20 19:39   Håkan Friberg
Tack för en glädjande kommentar och ett schysst betyg :-)
 
2012-08-20 17:38   desireman
Betygsätt gärna: 5
Kul läsning! Underbart fina bilder!
 
Svar 2012-08-20 19:40   Håkan Friberg
Tack för att du tog dig tid att kommentera. Det ÄR kul att få kommentarer, särskilt om de ser ut som din :-)
 
2012-08-20 17:53   robertons1
Betygsätt gärna: 5
Härlig och inspirerande läsning! Ni fick ju en verkligt fin tur. Skulle gärna pröva er rutt. Valde själv rutten från baksidan, d v s från sydost, mellan de två mindre glaciärerna där man mot slutet svänger norrut mot Stortoppen.
 
Svar 2012-08-20 19:42   Håkan Friberg
Visst blev turen magisk. Jag blir förstås nyfiken på din rutt. Hur gick det? Kom du upp? När var du där?
Jag har förstått från diskussioner på Utsidan att vi var ganska många som tänkte oss upp denna sommar.
 
2012-08-20 19:44   Notsoraw
Betygsätt gärna: 5
Kannonbra skrivet!
 
Svar 2012-08-20 19:47   Håkan Friberg
Kanonbra kommentar! Tack!
 
2012-08-20 20:34   fowwe
En mycket uppmuntrande artikel som ger även mig stor lust att ge mig upp på detta berg. Tidigare har jag tänkt att det bara är stenigt och smutsigt och jobbigt, men allt fint du skriver om berget visar att det är ju fantastiskt vackert. Jag vill dit, och har velat det en tid.
Sedan ska du inte poängtera det där med "gubbighet" alltför mycket - du är ju ung! Liksom färdkamraten. Ung vad gäller livsaptit, äventyrslust och beslutsamhet. Jag vet massor av 20-åringar som i praktiken är äldre...
Själv är jag än så länge yngre än du. Men när - om - jag ger mig upp på Ahkka kommer jag obönhörligen att ha blivit äldre än vad du var nu. Och då ska jag ha din artikel med mig, tillsammans med kartan!
 
Svar 2012-08-20 21:05   Håkan Friberg
Du skulle bara våga nå ända upp!
:-)
Jag blev väldigt glad när jag upptäckte att det finns mycket fina tältplatser på 700 m-nivån och acceptabla på 1350 m. Det gör det ju faktiskt möjligt även för oss som inte längre är i praktslag att ta oss upp utan att slita oss halvt fördärvade.
 
2012-08-20 20:45   Joakim Östberg
Betygsätt gärna: 4
Mycket trevlig och inspirerande läsning om Ahkka!

Jag passerade där på en solovandring och min första tur i Sarek. Suorva – Rouhtesvagge – Akkastugorna. Sista natten spenderade jag vid Akkastugorna och någon mer ork för att närma mig Ahkka fanns inte kvar då.

Om några år med mer upplevelser och erfarenhet av området kanske jag kollar tillbaka på er tur uppför berget och inspireras!
 
Svar 2012-08-20 21:10   Håkan Friberg
Tack för en inspirerande kommentar! Ja, i min ålder är Ahkka ingenting man kilar upp på medan man är på väg någon annan stans. Därför avsatte vi rejält med tid. Att vi sedan hade en sådan sagolik tur med vädret var ju helt fantastiskt.Jag älskar när moln och dimmor blandas med blå himmel. Vyerna ändras ständigt.
 
2012-08-20 21:24   brigas
På såna branta snöfält behövs väl stegjärn?Tidigare i sommar gick vi på hårt relativt brant snöfält och det var på gränsen till rutschigt,utför fick vi gå på sten.Hur som,utsikten är väl fin även om man inte gått ända till högsta punkten.
 
Svar 2012-08-20 21:29   Håkan Friberg
Ja, stegjärn hade - kanske - påverkat möjligheten. Och det där med toppar... Egentligen ÄR jag ingen toppjagare. Jag har t ex inte varit uppe på Kebnekaise och har ingen längtan efter det heller. Jag tycker inte om den typen av sällskapsresor. Och när det gäller utsikter och vackra vyer så tycker jag faktiskt tvärtom. Det är vackrare INNAN man kommer till toppen. Då har man nämligen mäktiga vyer både uppåt och neråt. Landskapet tenderar att plattas till när man väl kommit högst upp.
 
2012-08-20 21:40   OBD
Betygsätt gärna: 5
Som vanligt härligt berättat med många fina bilder!
En fantastisk tur! "Livskamraten" verkar ha blivit helt "botad" från sin tidigare höjdrädsla. Stort grattis till er båda!
Att vända om när man är nära målet kan ju svida, men det är ju det absolut rätta.
Blev själv tvungen att vända om i år. Och då var jag långt ifrån "målet". Trots det blev det en fin tur. "Det är vägen som är mödan värd".
 
Svar 2012-08-20 21:47   Håkan Friberg
:-) Nästan botad... Jag hoppas få med henne på jojo-leden så småningom.
Ett liknande citat som jag absolut skriver under på är
"Det är resan som är målet."
 
2012-08-20 23:02   robertons1
Ja, jag gick upp på Akkas stortopp från SO i mitten av augusti 2009, mellan de två mindre glacärerna, och fick skrivit in mig i boken. Hustrun och jag var på tur och vi tältade på "baksidan" av Akka utmed en av jokkarna under 1208-höjden, nära 960 m ö h. Det är en rätt snabb rutt upp då den är brant, utan att vara tekniskt svår, och rätt fri från snö och vatten. Jag mötte snö först på topphättan men då som ett rätt tunt lager. Utmed sista biten upp finns en del lös sten som man får se upp med annars inga problem.
Delar Hans F:s kommentar om gubbigheten. Själv är jag lite äldre än du. Ni är unga på många sätt även om ni är lite äldre.
 
Svar 2012-08-21 07:04   Håkan Friberg
Tack för informationen. Jag funderade på den vägen upp. Anledningen att jag valde en nordligare väg var helt enkelt att jag tycker att Ahkka är vackrare från det hållet.
 
2012-08-20 23:16   Anders_sthlm
Vår värld i den ålder vi befinner oss i, är också värd just det vi tycker är värdefullt, eller hur? Vi sätter ju värde just på något som ger våra erfarenheter dimensioner något av att kunna önska och vilja.
Allt blir ju väldigt konstigt om inte heller vi skildrar vad vi själva anser oss sätta värde på och då är delaktiga i.
Du ger ju oss med din berättelse som är omkring de sextio-59 är jag själv- möjligheten att just läsa om en sådan sak här.
Det finns tyvärr alltför få skildringar utav sådant i fjällskildringar där mycket är standardiserat, och numera inte så lite robotfierat.. På nått vis utgår man ifrån att bestiga toppar är något man ska och bör sluta med vid en viss ålder. Men så är det inte. Se bara på Sten Brander.

Att kunna ta sig upp på en hög topp är något av det mest värdefulla vi kan göra, i vilken ålder vi nu lär befinna oss i under livets gång. Inte bara att det ger en helt annan dimension åt landskapet, men även åt oss själva.
 
Svar 2012-08-21 07:19   Håkan Friberg
Givetvis är det som du skriver. Jag berättar ju om MIN värld - om det JAG sätter värde på. Jag brukar dock inte poängtera min ålder - en vandring är en vandring. :-)
Denna topptur - eller egentligen hela vandringen - kändes dock väldigt speciell. Dels hade vi båda varit sjuka en hel del under planeringstiden och dels har jag märkt att jag inte är lika stark som tidigare. Det sista faktumet har man ju kunnat "trolla bort" genom att skaffa sig lättare och lättare utrustning, men där är snart gränsen nådd. Vi var båda så lyckliga över det faktum att vi orkade. Det kändes verkligen som: Än är det inte för sent! Och lite av den känslan ville jag förmedla. Därav fokuseringen på ålder. Extra kul då att få en sådan kommentar som Göran gav.
Din text om området bl a runt Slahpejavrre inspirerade till första delen av vår vandring. Det dyker nog upp en text om det också så småningom.
Tack.
 
2012-08-21 10:28   thegedd
Betygsätt gärna: 5
Är imponerad ! Och visst nådde ni toppen ändå, tycker bilderna visar det (särskilt sista). Hoppas jag också (vid eran ålder) har hälsan i behåll och tar mig an något liknande, friskt. Jag VILL och SKA dit ....så småningom....
 
Svar 2012-08-21 16:56   Håkan Friberg
Vilken fantastisk kommentar! Tack! Och lycka till.
Oavsett hur högt vi kom så blev det ju TOPPEN-bra. :-)
 
2012-08-22 17:24   PZON_390
...en tur utöver det vanliga...

// Pzon ..
 
Svar 2012-08-22 19:32   Håkan Friberg
Mmm.. och det ska helst varje tur vara :-)
Tack för din kommentar!

...och en bra affär... :-)
 
2012-08-22 19:02   Wolf25
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet som vanligt. Finfina bilder!
 
Svar 2012-09-02 08:58   Håkan Friberg
Schysst kommentar som vanligt! Och jag ÄR verkligen nöjd med en del bilder. :-)
 
2012-08-23 16:49   LasseL
Betygsätt gärna: 5
Härlig turbeskrivning, nu blir man sugen! Men är inte Livskamraten lite tveksam till höjder? Tycks som bortblåst om man kikar på några av bilderna!
Lasse
 
Svar 2012-08-23 17:01   Håkan Friberg
Tackar! Visst har det hänt en hel del med Livskamratens höjdskräck. Numera är hon mest orolig innan hon kommer fram. När hon väl ser på närmare håll hur det ser ut så försvinner den mesta oron.
 
2012-08-24 11:28   Minnatur
"Lyckans fjäril sätter sig på armen på den som har tid att vänta" detta är mitt favoritcitat... En gång i djungeln landade en fjäril på min vänstra arm jag blev överlycklig... Sådan glädje som jag kände då, och vetskapen att jag kunde bli än lyckligare (den kunde ju landa på axeln :-)) gjorde att jag besökte samma djungel en gång till... Din vandring med livskamraten och den avbrutna toppbestigningen var eran "fjäril på armen" och den kanske landar på er axel nästa gång... För nu finns ju målet "Akkas topp" kvar...

Något flummigt svar men jag tror att du förstår!!!
 
Svar 2012-08-24 16:28   Håkan Friberg
Tack! Jag uppskattar verkligen ditt poetiska svar. Glädjande nog finns det inte enbart EN fjäril att hoppas på. Det finns mååånga. ;-)
 
2012-08-24 15:59   garling
Tack för trevlig läsning och fina bilder. En sådan tung topptur känner jag som är i er ålder stor respekt inför. Jag har sedan många år haft planer på att försöka mig på grannen Niak och din berättelse har åter inspirerat mig.
Allra bästa hälsar Mats Gärling
 
Svar 2012-08-24 16:35   Håkan Friberg
Tack för en inspirerande kommentar och kul med en ny "kommentator". Niak ingår även i en av mina många planer. En del av dem kommer att realiseras - andra inte. Jag hoppas att du lyckas fullfölja din.
 
2012-08-28 22:09   Warewolf
Betygsätt gärna: 5
Underbar läsning att njuta av tillsammans med en kopp kaffe i regnet. Jag är glad att du börjar krypa upp från dalarna. Toppen är en möjlig bonus på vägen men utsikten och upplevelsen i att försöka är njutningen. Huka er gubbar för nu laddar han om !
 
Svar 2012-08-29 07:09   Håkan Friberg
Åh, vilken underbar kommentar Magnus! Du har just omformulerat mitt livsmotto (Det är resan som är målet) till något som är mer "på pricken"- såväl bokstavligt som metaforiskt:

Toppen är en möjlig bonus på vägen men utsikten och upplevelsen i att försöka är njutningen.

BINGO!
 
2012-08-29 13:40   hfw
Betygsätt gärna: 5
MYCKET inspirerande, och även ett mål jag själv har i sikte.
MEN eftersom jag har läst en del obehagligt om "haket" så tänkte jag försöka söderifrån upp längs ryggen.
Tack för berättelsen!
 
Svar 2012-08-29 17:15   Håkan Friberg
Tack för en inspirerande kommentar! det är SÅ kul att få kommentarer från "nya" läsare.
Angående haket så tänkte jag som så: Det löser sig - eller inte. Nu "löste" det sig så att vi stötte på en läskig snödriva strax före haket. Eftersom Livskamraten ständigt bearbetar sin höjdrädsla så är vi ändå väldigt nöjda med vårt försök. All lycka i ditt eget kommande försök!
 
2012-08-30 08:14   classep
Betygsätt gärna: 4
Hej, Tack, för som vanligt, för en inspirerande berättelse med fina bilder. Verkligen att jag kan känna närvaron och er klokhet att vända när det inte känns övertygande inom en ... det är där storheten ligger i att vara en del av naturen, att anpassa sig och respektera! Intuitionen är alltid den bästa givaren. Ahkka (gillar också den nya stavningen ...) ligger i plan för mig nästa sommar!
 
Svar 2012-08-30 17:10   Håkan Friberg
Hej Classep! Lyckas man - som du skriver - att känna det som om man är en del av naturen (och inte bara en tillfällig besökare) då får man garanterat en lyckad vistelse. Det jag bland annat gillar med fjällturer är "tvånget" att anpassa sig.
Jag hoppas verkligen att du lyckas fullfölja dina planer. Hör gärna av dig och berätta.
 
2012-08-30 17:01   Charlotte_LL
Så trevlig läsning! Jag har kopierat flera av dina Sarek-turer med min mamma (då mellan 55-60) och jag vet att hon gillade den här berättelsen för nu är det några år sedan vi sist var iväg tillammans! /Charlotte
 
Svar 2012-08-30 18:17   Håkan Friberg
Tack Charlotte! Jag blir lycklig av alla nya kommentatorer! Extra lycklig blir jag när jag får reda på att jag inspirerat andra till olika typer av fjällvistelser. Jag blir förstås nyfiken på vilka turer jag inspirerat till...
Hälsa mamma. Hoppas att ni kommer ut på gemensamma turer snart igen. :-)
 
2012-09-01 22:58   Galli
Betygsätt gärna: 5
Härlig beskrivning!Just precis den känslan man har där uppe! Jag var nämligen en av de två kvinnorna ni träffade på i Akkastugorna. :) Klokt val att inte gå över snökammen! /Johanna
 
Svar 2012-09-02 08:49   Håkan Friberg
Hej på dej! Vad roligt att du kände igen dig och tack för din trevliga kommentar. Jag kommer att höra av mig till dig i en speciell fråga... Nyfiken? :-)
 
2012-09-02 01:25   Allan/Ballan
Betygsätt gärna: 4
Tack för intressant läsning och vackra bilder. Juli 1962 (som 22-åring) stod jag med 14 Stockholmsungdomar på Akkas Stortopp i strålande sol. Vi hade gått över Hylljökeln, rekommenderad av Hasse Nelsäter på STF. Vi gick utan broddar eller stegjärn men de fyra tyngsta gick först rep. Vi gjorde hela vandringen -tur och retur från tältläger vid "den översvämmade jokken" på 12 timmar Det var då det men än finns hälsan, orken och alla fjällminnen. I fjol var jag med yngsta barnbarnen vid foten av Kebenekaise, tacksam över att få vara med.
 
Svar 2012-09-02 08:56   Håkan Friberg
Vad härligt att få en kommentar från en "riktig" fjällräv. För trots att jag ser ut som en grävling på huvudet (mina söners beskrivning) så känner jag mig som en novis i så många fjäll-sammanhang.

Jag förstår din tacksamhet. Känslan av att "få vara med" infinner sig när jag vandrar tillsammans med mina vuxna söner. Jag har tyvärr inga barnbarn (än) att föra intresset vidare till.
 
2012-09-07 14:35   VKV-BoE
Trevligt skrivet - ger inspiration. Själv har jag varit där endast vintertid och då som dalkrypare. Kanske skall man upp också!?!
Men!
Det är inte snällt att utgå från att vi inte är tillräckligt unga - min livskamrat och jag är 10 år äldre och vi gör fortfarande vinterturer i tält (fast i dalgångarna) och tänker fortsätta med det ett tag till. ;-)
 
Svar 2012-09-07 14:49   Håkan Friberg
Vad underbart att läsa denna kommentar. Jag ska särskilt be Livskamraten läsa noga. Hon gillar vinter, men inte tältning. Så på vintrarna får jag hoppas på att kunna hitta andra färdkamrater så att jag kan hålla på i 10 år till - MINST!
 
2012-09-12 12:36   shifts
Betygsätt gärna: 5
Härliga bilder och inspirerande text! Nu ångrar jag lite att det inte blev någon sommartur på fjället för mig i år.
 
Svar 2012-09-12 17:43   Håkan Friberg
Tackar! Kul med ännu en ny kommentatör :-)
Jag ångrar också alla fjällvandringar som inte blir av...
 
2013-03-20 18:23   Brag
Betygsätt gärna: 5
En historia som lättar upp i vinter/vår mörkret. På det igen bara!
 
Svar 2013-03-20 20:13   Håkan Friberg
Ha-ha! Vi får väl se hur det blir med det. Det finns så många spännande toppar att välja på. :-)
 
2014-09-04 08:54   marmit
Tack för trevlig berättelse, bilder och inte minst inspiration. Vi var där i augusti 2014: http://contextphoto.com/albums/akka-sweden/
"55-åringarna"
 
Svar 2014-09-04 09:59   Håkan Friberg
Hejsan och tack för din kommentar! Jag såg på dina fina bilder att ni var bättre utrustade för att nå toppen - kanske både vad gäller fysik och utrustning :-)
 
2016-08-06 12:03   Onesport
Härlig berättelse med många igenkännande leenden!
Jag och kompisen var där i augusti förra året. Håller verkligen med om dina intryck av sluttningen öster om Hylljökeln, lite kusligt när ett block stort som ett utedass gungar under fötterna...
Vi lyckades komma förbi snödrivan på kammen(tack vare stegjärn, annars - aldrig i livet!) men mjuknade när vi väl kom till Haket. Vi hade en rejäl värmebölja och vindstilla, trevligt på många sätt men det sög verkligen musten ur oss, detta kombinerat med lite hälsosam feghet gjorde att vi valde att vända tillbaka där.
Tack för en fantastisk berättelse, fina bilder och den där goa' känslan av hur mycket gôtt man ändå kan få ut av en tur som inte "lyckas" (notera: MYCKET feta " " runt ordet...)

PS
Har själv under sommaren äntligen lyckats besöka Frippes Fall och genomfört duschen, reseberättelse är på väg.
DS

/Johan
 
Svar 2016-08-07 15:16   Håkan Friberg
Hej. Vad kul med en kommentar så här långt efteråt! Och så positiv!
Den där fjällsommaren mins jag och Livskamraten med både glädje, stolthet och lite rysningar. Strax innan vi vandrade upp på Ahkka hade vi ju hamnat mitt uppe i dramat med den danske ynglingen som försvann spårlöst.Känslorna sköljde verkligen över oss de där veckorna.

Som lök på laxen berättar du dessutom att du duschat i Frippes fall! Underbart! Du är den förste i år. Jag hoppas kunna fortsätta med mitt utdelande av diplom tills jag passerat 100. Än så länge har det blivit drygt 60 stycken, men kanske anar jag ett minskande intresse. Jag driver väl inte på särskilt hårt längre. Ser i varje fall fram emot text och bilder med förväntan.

Allt gott! / Håkan
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!