Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Tallbiten - höstens fågelsnackis

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Postat 2019-11-09 01:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Postat 2019-10-19 23:03 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

Postat 2018-10-20 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

En ubåt i Vombsjön

Lunds kommun innehåller många naturområden som drar till sig fåglar, och därmed också fågelskådare. Kommunen är en inlandskommun, vilket innebär att många kustfåglar sällan syns till. Vissa arter i princip aldrig. Men vi har två sjöar där det året om finns änder och gäss. Den största är Vombsjön, med en yta av ca 12 kvadratkilometer. Inte jättestor alltså, men faktiskt inte så liten heller. Särskilt under höstarna strövar jag utmed stränderna, mest den sydvästra där det växer fin tallskog som är ca 200 år gammal och som planterades för att stoppa sandflykten.

Igår plingade det till i mobilen. Det hade upptäcks en riktig raritet, en svartnäbbad islom. Troligen en fågel som de flesta inte hört talas om. Den är ännu större än de smålommar och storlommar som häckar här i landet, en verklig jätte som kan bli bortåt 90 cm lång. Närmast häckar den på Island där jag sett den. Under framför allt höstarna kan man sällsynt se den flyga förbi utmed kusten, även i Skåne. Och nu hade alltså ett exemplar landat i inlandet, i min hemkommun! Så vitt jag vet har den aldrig setts här tidigare.

Men åka kunde jag inte, jag var på lägenhetsvisning med en av mina söner. Så det fick bli ett försök idag istället. Jag hoppades att den skulle ligga kvar, men man vet aldrig med fåglar. Ibland är de försvunna efter bara några minuter.

Och med lite hjälp från andra, och en språngmarsch genom Vombs fure, så kom jag ner till stranden där man kunde spana efter den. Och den var inte svår att hitta, den låg bara ett par hundra meter ut från stranden!

Ovan. Lommen pustar ut efter en serie dyk. Att detta är en ungfågel syns på fjällmönstret på ryggen. Dessa fåglar håller sig mycket under vatten. Ibland andas de bara några sekunder innan de dyker igen. Det kan dröja minuter innan de kommer upp. Lägg märke till den otroligt grova, dolkliknande näbben.

Stilstudier.

En lustig detalj i sammanhanget är att den 9 december såg jag troligen just denna fågel när jag gick utmed stranden. När jag tittade i min handkikare över sjön fanns en kraftig, mörk lom plötsligt i synfältet en bit ut på vattnet. Efter bara några sekunder dök den. Jag kastade mig över min systemkamera med teleobjektivet, men den syntes inte mer och skogen skymde dessutom. Jag kunde inte tro att jag sett rätt, och intalade mig att det nog var "något vanligt". Jag hade för övrigt helt andra saker att tänka på - livet innehåller ju sådant som faktiskt är mycket viktigare än en sällsynt fågel. Och strax hade jag glömt alltihop. Men några gånger därefter kom jag att tänka på den igen och undrade vad jag egentligen hade sett. Även om det väl inte går att bli helt säker så tror jag att det var denna.

Postat 2017-12-29 18:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Försommarnattens hemlighetsfulla liv

Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.

Postat 2017-06-17 12:02 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in