Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

Bild (ovan) från bröderna von Wright: Svenska fåglar. Min upplaga är från 1924 men målningen gjordes långt tidigare.

Lappugglan är nästan lika stor i centimeter som berguven. Och den är en fågel som alla fågelskådare vill se. Bokstavligen ALLA. Som fältbiolog på 1970-talet – när lappugglan var en raritet ännu mer än nu – hörde jag en historia om några ungdomar som åkte norrlandståget mot Narvik. Någonstans fick de genom fönstret se en lappuggla sitta nära järnvägsspåret. De drog omedelbart i tågets nödbroms för att kunna rusa ut och försöka få syn på den igen. (Tyvärr kan jag inte garantera att historien är sann.)

Det första försöket (halvhjärtat)

Jag har sett lappuggla i Skåne vid ett par tillfällen, men det har inte min gode vän Anders G. Så dagen efter den upptäcktes skulle vi ge oss ut i skogen för att leta. Vi var inte ensamma. På parkeringen stod ett dussin bilar och på de smala skogsvägarna gick skådare med kikare och teleobjektiv. Ingen hade fått syn på den, men klockan var bara halv elva så optimismen var fortfarande stor.

Anders och jag gjorde som alla andra, gick omkring på skogsvägar och stigar, oupphörligt spanande upp i varenda grov tall som passerades. Det var nämligen där vi väntade oss att finna den, halvsovande på en gren innan skymningens sorkjakt kunde börja. Efter en timmes letande tyckte vi det var dags för kaffe och en andra frukost. Vi slog oss ner vid ett hygge, njöt av skogsluften och resonerade om hur viktigt det egentligen var att lyckas få syn på den gäckande ugglan.

Vi var överens om att det inte var helt oviktigt. Rentav nästan ganska viktigt. En lappuggla är ju inte vilken fågel som helst. Visst ville vi se den. Men frågan var om vi hade en bra strategi.

Nuförtiden är det nog mer regel än undantag att fågelskådare har larm. Varken Anders eller jag använder sådant. En gång hade jag, men jag blev så trött på alla meddelanden som kom in. Jag är överhuvudtaget trött på min mobil och använder den nästan bara när jag måste. Problemet med att vara utan larm är att det inte skulle gå att veta om någon annan hade hittat ugglan. Vi var alltså tvungna att leta upp den själva, vilket inte är särskilt effektivt om man vill ”kryssa” en fågel på sin önskelista.

Det finns säkert de som tycker att Anders och jag lider av både dumhet och ett orealistiskt självförtroende. Själva brukar vi intala oss att det inte är fågeln i sig som är det viktigaste. Egentligen är det själva naturupplevelsen. Denna inställning tycker vi är ganska beundransvärd, om vi får säga det själva. Då blir ingen förvånad över att jag knappt tar i trendiga reportageartiklar med titlar som ”Krysset är allt”. (Möjligen kan jag nedlåta mig till att läsa artikeln när ingen ser.)

Vi gick i omkring i Vombs fure ytterligare en eller två timmar. Ingen uggla syntes till uppe i tallarna. Inte heller de skådare vi mötte hade sett den, hur dyra tubkikare och teleobjektiv de än släpade omkring på. Så vi återvände till P-platsen. Där träffade vi en dansk skådare som vi pratade lite med. Han var inte den ende som rest över Öresund för ugglans skull.

Ett chockbesked

Därefter åkte Anders och jag till Vombsjöns strand för att se lite andra sorts fåglar, samtidigt som vi försökte intala oss att den där lappugglan kanske inte var så viktig ändå. I sjön fanns två havsörnar som försökte göra livet surt för en flock storskrakar. Det var rätt underhållande och ingen skrake såg ut att förlora livhanken.

Efter en ny fikapaus beslöt vi att återvända till skogen för att se hur läget var. De flesta bilar var borta och av fågelskådare syntes inte ett spår. Men en hundägare hade mött flera stycken i skogen tidigare.

– Var de utspridda eller i grupp? frågade jag.

– Utspridda, sa han.

Det finns nämligen två sätt att hitta en sällsynt fågel. Ett är att leta upp den själv, vilket är svårt. Det andra är att upptäcka en folksamling som står och glor på den med kikare. Mycket enklare. Fast här fanns ingen sådan grupp.

Jag gick till Anders som väntade i bilen och gav honom min rapport. Klockan var då ungefär tre på eftermiddagen och det hade börjat skymma. Vi bestämde oss för att åka hem.

På kvällen ringde han och var fylld av upprörda känslor. Han hade gjort en alldeles förfärlig upptäckt.

– Har du sett på Artportalen att lappugglan sågs precis efter att vi varit där?!

Nej, det hade jag inte. Så nesligt, så orättvist. Det visade sig vara en enda skådare som sett den i skogen och tagit ett foto av den. Medan vi själva, liksom väldigt många andra, hade kammat noll. Det var ett tungt ögonblick att kämpa sig igenom. Och skulle vi orka samla ihop tillräckligt med beslutsamhet för ett nytt försök nästa dag? Väderförutsägelserna var inte de bästa.

Nästa förmiddag vilade mycket riktigt ett kompakt, regnigt mörker över bygden. Helt i harmoni med vår dystra sinnesstämning. Vi bestämde oss för att strunta i saken. Men kanske dagen därpå? Vädret skulle bli bättre då (om man fick tro killgissarna på SMHI).

Det andra försöket (beslutsamt)

Så hamnade vi återigen ute i skogen. Vår upphöjda inställning att det egentligen handlar om själva naturupplevelsen hade nu krackelerat en aning – vår återkomst till samma plats var ju ett bevis på det. Ja, en lappuggla är faktiskt viktig. Rentav ganska mycket viktig.

Men hur skulle vi ta oss an uppgiften den här gången? Nästan alla skådare rörde sig utefter skogsvägarna. Men då missar man gissningsvis över 95% av alla träd i skogen. Vi skulle vara listigare än så och istället metodiskt genomsöka de stora områdena mellan vägarna. Samtidigt skulle vi då få uppleva det allra bästa av skogen i Vombs fure. Så klart gratulerade vi oss själva för detta kloka förutseende. Naturupplevelsen är ju trots allt det allra viktigaste. I varje fall om ingen fågelskådare lyckades se ugglan under dagen. 

Samtidigt innebar vår strategi en risk. Om någon såg lappugglan skulle vi inte få veta det förrän vi kom tillbaka till P-platsen. Då skulle vi stå där med näsor lika långa som fågelfotografernas värsta teleobjektiv. Men vi trodde benhårt på vår plan.

Det var verkligen fint på många ställen i skogen som är mycket större och mer trolsk än vad man kanske först tror.

Anders tillhör inte skogens mest trolska inslag. Här på en skogsväg med sin tubkikare på axeln. Den lilla handkikaren hade han av någon anledning glömt hemma. Sin matsäck hade han som väl var med sig. Annars hade han med gott samvete kunnat äta upp större delen av min.

Inte bara fågelskådare rörde sig på skogsvägarna. Staketet till höger omgärdade ett hygge.

Dovhjortar finns i skogen. En och annan är helt vit. Under kalvningstiden på våren finns det även kronhjortar här. Då får man inte röra sig fritt i Furet utan bara följa skogsvägarna. I de täta buskagen kan det nämligen ligga hindar med kid.

De sista halmstråna

Efter en skön fikapaus drog vi oss genom skogen mot bilen igen. Långa sträckor var skogen mossigt grön men någon uggla syntes inte till.

Vi träffade en dam med hund. Hon bodde i Vombs by och berättade att det fanns gott om sork vid en damm i skogen. Vore hon en lappuggla så skulle hon minsann hålla till där, sa hon. Jag mindes att ugglan faktiskt hade rapporterats därifrån vid något tillfälle den första dagen.

Anders och jag drog oss dit, men förhoppningarna sjönk i takt med dagsljuset. Vi hade då gått ungefär en mil totalt och bestämde oss för att avsluta vår dag med en sista kopp kaffe. Medan vi tittade ut över den stora dammen kom ytterligare en grupp skådare som också var beredda att ge upp. Klockan var nu ungefär halv fyra och träden var mest mörka siluetter mot himlen. Ingen hade sett någon lappuggla på hela dagen, fick vi veta.

Ibland tror man inte det är sant

Från alla håll tycktes man nu återvända till sina bilar. Vid parkeringsplatsen var det liv och rörelse. Det pratades och ropades. Vad sa man? Att lappugglan hade setts bara för en liten stund sedan! Var det verkligen möjligt? Och var fanns den nu?

Senare samma dag fick vi veta att ugglan hade flugit över skogsvägen precis söder om P-platsen och sedan fortsatt in i skogen. Vilken ironi! Vi hade inte behövt ta ett enda steg från bilen för att se vår uggla. Vi hade kunnat dricka kaffe och äta gräddtårta hela dagen och bara vänta på att den skulle visa sig.

Dessutom hade ugglan flugit in från väster. Anders och jag (och jag tror alla andra också) hade bara letat öster om skogsvägen. Åt väster finns på nära håll en ganska stor asfalterad väg där det kör mycket bilar. Ugglan var uppenbarligen slugare än vi allihop tillsammans.

Jag ringde upp Anders som var långt efter mig. Vår vackra fasad av naturfilosofi föll ihop som ett korthus. Kryssardemonen hade definitivt slagit klorna i oss. Nu var det bara lappuggla som gällde – och att skynda sig. En liten grupp av skådare var på väg bortåt, på skogsvägen söder om P-platsen. Det var några hundra meter att gå och den nu helt ointressanta skogen bara svischade förbi.

Strax mötte vi tre skådare som redan hade tittat på ugglan och var på väg tillbaka. Jodå, den fanns bara något hundratal meter in i skogen, sa de, sittande i ett träd. Mörkt hade det blivit, men det borde gå att se den. Det var bara att hitta dem som kommit dit före oss.

Foto: Anders G.

Snabbt in i terrängen. (Måtte det inte vara långt att gå, tänkte mina tankar alldeles av sig själva.) En bit in stod några människor och spanade. Och fotograferade! Inte fanns det mycket ljus, men med teleobjektiv som har ett ”öga” stort som hos en jättebläckfisk så kan det ändå löna sig. Min egen utrustning är mycket blygsam i jämförelse (det viktiga är ju att uppleva naturen ... ja, ni förstår). Men i den stunden var min kamera inte bara enkel, den ville inte ens starta. Trots att den fungerat tidigare under dagen. Morr … hur länge skulle ugglan sitta kvar och vänta på att jag fick fram reservbatteriet ur ryggsäcken?

Så äntligen kom den igång. En enda bild fick jag, sedan bytte fågeln plats. Vart tog den uslingen vägen, fanns den kvar? Så en lättnadens suck, den hade bara flugit en kort bit. Och så kom skådargruppen igång med fotograferingen igen. Jag fick några bilder till, sedan gick kameran in i total strejk (hemma konstaterade jag att det andra batteriet troligen hade laddat ur sig när det inte använts på ett tag).

Ovan: mitt första foto på den rara ugglan. Skyhögt ISO-tal, lång slutartid och oskarpt. Inte alls lika bra som många andras. Men den som investerat motsvarande en halv familjebil i sin kamerautrustning behöver ibland känna att den får valuta för sina pengar.

Foton i all ära. Men att stå där i skogen efter en intensiv slutspurt och med ögonen sluka en sådan varelse, det kan man leva länge på. Och ska vi vara ärliga (och det ska man ju) så trodde vi nog inte på allvar att vi skulle få se den där ugglan.

Tillägg

Det finns mer att läsa om möten med lappuggla här på Utsidan. En av dem som har skrivit är majjen (Håkan Friberg). Här är tre intressanta artiklar som dessutom innehåller fina foton:

Fikapaus med lappugglefamilj

Lappuggla häckar i Närke!

Vi firar 1:a maj med kärt återseende

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Berguven på bo!

Jag kan nästan se berguvarna från min balkong på tredje våningen i Lund. Fast bara nästan och det skulle i så fall vara i skymningen när hanen flyger upp i en mast på betongfabriken 3 km bort. Men förargligt nog är den där masttoppen skymd. Därmed har jag inte lika god utsikt som en granne som bor en liten bit ifrån mig. Från hans balkong syns uven ibland.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.

I Skåne går det bra för berguven. Vid stenbrottet i Hardeberga får de vara ifred för människor och bullrande maskiner tycks de inte bry sig om. Det finns en iordningställd utsiktsplats om man vill besöka dem - dessa uvar är nämligen helt offentliga. För en vecka sedan åkte jag dit på morgonen för att fotografera dem. Det hade nämligen framkommit att honan låg på bo.

Från utsiktsplatsen är det över 200 meter till bergväggen där uvarna vanligtvis bor. Även med ett teleobjektiv är det en utmaning, helst ska man ha optik för betydligt mer pengar än vad min systemkamera kostar. Men på fotot ovan kan honan upptäckas mitt i och härunder finns en delförstoring.

Med sina örontofsar och sina mjuka rörelser tycker jag ofta att uven liknar en stor katt. Katter bör för övrigt hålla sig undan från uvarna även om dessa mest tar råttor, harar, fåglar, mm. Hönsägare gör bäst i att låsa ordentligt på kvällen!

En bit från honan satt hanen och höll uppsikt i branten. Eller kanske sov han bara?

Och i närbild:

Den som vill se fler, och bättre, foton på dessa uvar kan hitta dem på Artportalen. Där läggs ofta ut fina bilder på deras familjeliv - en dokusåpa som jag gillar betydligt bättre än de som sänds i teve. Ruvningstiden är ca 5 veckor så om allt går väl har vi kläckta ungar i slutet av april.

Tyvärr går det inte lika bra för berguven i norra delen av landet. Skåne hade 24 funna revir medan exempelvis Norrbottens län bara hade 11. Upp-och-nervända världen kan man tycka men förklaringen finns troligen i födotillgången. Öppna soptippar med råttor försvinner alltmer och mängden gnagare i fjällvärlden är väldigt varierande och osäker.

Tallbiten - höstens fågelsnackis

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.