Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Fältbiologerna skriver om Änok

Fältbiologernas engagemang för Ojnareskogen på Gotland förra året fick stor uppmärksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av föreningens tidning Fältbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, nämligen fjällurskogen i Änokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln är skriven av Jennie Wadman, själv fältbiolog (förstås!) och engagerad i en rad naturvårdsfrågor.

Många turer i ärendet

I artikeln redogörs kortfattat för de viktigaste turerna när det gäller hanteringen av det avverkningshotade området. Det är flera parter som är inblandade. Förutom de privata markägarna är det framför allt de bägge myndigheterna Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redogör för hur olika intressen står mot varandra: markägarna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men myndigheterna har agerat motsägelsefullt och gav trots allt tillstånd till avverkning. Som väl är har avverkningen skjutits upp och samtal mellan berörda parter pågår.

I artikeln skriver Wadman att Länsstyrelsen vill göra en förnyad värdering av skogen.  Förhoppningsvis är syftet med detta att göra en bredare och ännu mer noggrann inventering av naturvärdena.

(Kommentar 130306: Efter kontakt med Länsstyrelsen idag har jag fått veta att värderingen enbart är ekonomisk. Området är redan bedömt som skyddsvärt, och detta är inget Länsstyrelsen tänker ändra på. De vill bevara området, och de samtal som förs med markägarna går ut på att  uppnå just detta.)

Naturskyddsföreningens roll i frågan berörs också. Föreningen överklagade ju Skogsstyrelsens tillstånd för markägarna att avverka. Denna överklagan avvisades av Kammarrätten som kom fram till att Naturskyddsföreningen inte hade rätt att göra en sådan. Jennie Wadman ställer den mycket relevanta frågan: Om inte miljöorganisationer har rätt att överklaga i ärenden som Änok, vem ska då göra det?

Det handlar om mer än skogen

Förutom att skriva om själva skogen i Änok lyfter artikeln fram det deltaområde som ligger mitt i avverkningsområdet. Gáhmajåhkå slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsområdena. Vattendraget har byggt upp ett väldigt sedimentlager, resultatet av mycket lång tids erosion från de omgivande bergen. En avverkning i Änok skulle få konsekvenser även för dessa geologiska naturvärden, men myndigheterna har hittills inte uppmärksammat detta. Änok och Kamajokks NR är med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturområde. Som sådant borde det förbli orört.

Jennie Wadmans artikel kan läsas i sin helhet på Fältbiologernas hemsida här. Tidningen kan även laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.

Funderingar

När det gäller turismen tillhör Änok och Kamajokks NR  knappast de mest välbesökta områdena. Man rör sig på delvis privat mark vilket bland annat medför att man bör undvika det under älgjakten. Delar av området är dessutom svårtillgängliga. Till sommaren hoppas jag att kunna besöka det och ta en mer ordentlig titt på nära håll. Det försök som jag och Anders Gudmundsson gjorde i höstas (beskrivet i tidigare blogginlägg) blev inte så framgångsrikt som vi hoppades.

Det jag tidigare skrivit här i min blogg om naturen i Änok (bland annat hotet mot fjällskogen) finns under etiketten "Änok". Bland läsarnas kommentarer finns också mycket intressanta synpunkter.

Postat 2013-03-03 14:09 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Tankar om hösten och ett stort litet äventyr

När jag började skriva detta inlägg var det grå november i Lund (på söndag 1:a advent kom dock snön). Dimman hängde i luften och regnet var sällan långt borta. Ingen inspirerande årstid för uteliv, tycker jag ibland. Mörkt på morgonen när jag åker till jobbet och skymning när jag beger mig hem. Även mitt på dagen känns det som landskapet inte riktigt vill lyfta. Men det händer trots detta att det går att uppleva fina stunder utomhus. Jag hade en sådan dag för ett par veckor sedan, i en hage där ett tiotal nötkråkor samlade hasselnötter och gömde dem i jorden som vinterförråd.

Att träffa på en vacker svamp gör mig glad. Denna fina samling stod i en kohage. Kor lär veta - hur kan man undra - vilka svampar och andra växter som är ohälsosamma för dem och låter alltså de röda flugsvamparna stå kvar orörda. Fotot taget tidigare i höst.

Den gångna helgen stod jag inte ut med att bara leva inomhusliv. Jag tog ut tältet sent en kväll och övernattade i skogen, för att nästa dag se vilka djur jag kunde stöta på. Det blev både dovhjort, flera meståg, en och annan rovfågel och en del annat. Här i mina hemmamarker Skåne betyder djuren mycket när jag är ute. I storslagen natur som exempelvis havet eller fjällen räcker det ofta med själva landskapet som upplevelse. När det är som mest grått under vinterhalvåret lever jag dessutom mycket på foton, berättelser och minnen från "de stora äventyr" jag varit med om tidigare.

En cykeltur för 20 år sedan

Det händer ibland att de stora äventyren uppenbarar sig på hemmaplan. Så är det med följande händelse som inträffade den 4 september 1992. Den har haft stor betydelse för mig och är en (av många) anledningar till att det betyder mycket för mig att vara i naturen. Samtidigt var det så egendomligt och osannolikt att jag fortfarande, drygt 20 år efteråt, knappast vågar tro att det har inträffat. Om jag inte hade haft en liten sten kvar som minne.

Alltsammans började med en besvikelse. Jag och några andra pappor hade under helgen tänkt ta med våra barn på en hajk och vandra i skogen. Både barnen och vi vuxna hade sett fram emot detta. Men av någon anledning ställdes hajken in. Mina två äldsta söner, då fem och sju år gamla, deppade. När lördagen kom med strålande sol bestämde vi oss för att packa matsäck och göra en cykeltur helt själva, ut på den skånska landsbygden. Vägvalet blev den gamla cykelvägen mellan Lund och Dalby, den som leder förbi Hardeberga by. Jag hade inte varit där på flera år och ville gärna se stenbrottet igen.

Foto: Den lilla byn Hardeberga. 

Foto: Stenbrottet i Hardeberga. Berget som grävs ut för betongtillverkning är en utlöpare av Romeleåsen. I detta stenbrott upptäcktes berguvar år 2003. Häckning har skett de flesta år sedan dess. Under januari och ett par månader därefter kan man de flesta stilla kvällar höra och se hanen. Han brukar flyga högst upp i masten på fabriksbyggnaden och sitta där och ropa.

Sönerna kämpade på med sina små cyklar och vi nådde högsta punkten som befinner sig precis innan man kommer fram till byn. På den södra sidan av cykelvägen fanns en hage med betande får, och pojkarna tyckte att vi skulle äta vår matsäck inne hos fåren. Sagt och gjort. Sedan gick de på upptäcktsfärd och undersökte de spännande klippor, gångar, kullar och hålor som fanns i hagen. De kom utom synhåll för mig och ropade efter en stund på mig att jag skulle komma och se vad de hittade.

Foto på hagen där sönerna gick på upptäcktsfärd.

Inifrån hagen. Detta foto, liksom de tre fotona ovan är tagna den 1 december i år, då jag återbesökte hagen för första gången på 20 år.

Den osannolika stenen

Efter en stund drog vi oss tillbaka, mot matsäcksväskan som låg kvar där vi ätit. När jag promenerade genom hagen passerade jag ett område där det låg ganska många små svarta skifferstenar i gräset. Nu är jag inte en person som vanligtvis tar upp stenar (det händer faktiskt ytterst sällan), men utan att tänka på vad jag gjorde tog jag upp en av dem och tittade på den. Solljuset föll på den släta ytan och jag upptäckte att det fanns bokstäver. De första bokstäverna var tydliga, de sista svagare. Men allihop gick att tyda. Där stod, med versaler, bokstäverna H A N S. Otroligt! På stenen stod mitt namn!

Jag hade inte blivit mer omskakad ens om en röst hade talat till mig direkt ur luften. Jag stod en liten stund, nästan utan att kunna röra mig. Sedan visade jag stenen för mina pojkar. Och på barns sätt att ta även de mest osannolika händelser för självklara tyckte de att det var en ovanligt spännande sten.

Jag fotograferade stenen mer än tio år senare när jag fått råd att köpa en kamera som dög till foton på nära håll. Vid noggrann undersökning av bokstäverna fann jag att någon person ristat in bokstäverna HAV (eller möjligen HAN) på den. Men S:et var inte inristat utan hela den bokstaven låg som en ljus färgslinga i mineralen på stenens yta. Ett tydligt S, i rätt storlek och på rätt ställe!

Den sista bokstaven, S, började försvinna redan efter en kort tid efter att jag hittat stenen. Kanske släppte det på grund av nötning eller kanske påverkades det av luftens syre. Jag vet inte. Den bokstaven finns i varje fall inte längre kvar.

Förklaringar?

Ibland när jag är ute i naturen anar jag att det vissa stunder är ”tunna väggar” till något som är mycket större och annorlunda än den verklighet som vi vanligtvis befinner oss i. Den här händelsen var en sådan upplevelse.

Åtskilliga gånger har jag funderat över en tolkning eller ”mening” med händelsen (som matematiklärare finner jag det otillräckligt med förklaringen att det skulle vara fråga om en slump, händelsen är för osannolik tycker jag). Visserligen har jag en personlig förmodan vad det handlar om, men någon säker förklaring har jag inte. Däremot har händelsen påverkat mig senare i livet på så sätt att jag ibland stannat upp och ställt mig frågan vad som är mest värdefullt för mig. Om jag kanske har missat något, eller om jag kanske inte tar tillvara på rätt saker i livet. Även om detta kanske inte kan kallas för en förklaring så är det i varje fall en följdverkan.

Naturligtvis räknar jag inte med att få uppleva något liknande igen, varken i naturen eller någon annanstans. Någonsin. Men det har spelat stor roll att det var just i naturen det hände. En stor och viktig del av mitt liv fanns där i min ungdom, och "på äldre dar" har jag sökt mig dit igen. Och det är nog precis så som det ska vara.

Postat 2012-12-03 22:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Skogen i Änok - övergiven av myndigheterna?

Under den fjällvandring som jag och min gode vän Anders gjorde i september hade vi tänkt att gå genom området Änok, det som nu riskerar att få en stor del av sin fjällskog avverkad. På grund av bl a älgjakt kunde vi inte vandra genom området, däremot studerade vi det på avstånd från Vállevárre. I ett tidigare inlägg här på min blogg har jag skrivit om detta här.

Ovan: Karta över Änok med de avverkningsanmälda skogsområdena markerade med rött. Ur dokument från Naturskyddsföreningen.

Foto över Änok, taget  från Vállevárre som ligger väster om området. Fotot visar dalen där Kamajokk rinner. Sluttningen bakom är Standár (Stantar). Den röda linjen är mitt försök att visa det norra området som riskerar att avverkas. Hela detta område består av urskogsartad barrskog, bestående av gammal och grov tallskog. Det har beskrivits som ett av Sverige finaste tallurskogsområden. (Det södra avverkningsområdet är troligen inte synligt på fotot eftersom det är dolt av barrskogen som ligger närmast kameran. Den övriga arealen i Änok - troligen ej avverkningsbar - syns på fotot som områden med ljusare grön färg än barrskogen. Den består av  fjällbjörkskog, vide, vattenytor och myrar.)

När Kamajokks Naturreservat planerades var det tänkt att området Änok skulle ingå i detta. Men efter överläggning mellan Länsstyrelsen och de privatersoner som äger marken så lyftes det ut. Jag har inte kunnat finna anledningen till att man gjorde denna överenskommelse, men jag tror inte att Länsstyrelsen då misstänkte att markägarna ville avverka. Länsstyrelsen var ju mycket medveten om skogens höga naturvärden. När ägarna av marken i Änok sedan lämnade in sin ansökan om avverkning kom det som en överraskning för många, bland annat för en del av dem som är markägare i Kamajokks NR.

Jag ska nu redovisa vad som hände efter att markägarna ansökt hos Skogsstyrelsen om att få avverka skogen i Änok. Det är en historia med en del märkliga och överraskande inslag.

Skogsstyrelsen frågar Länsstyrelsen

Inför sitt beslut inhämtar Skogsstyrelsen synpunkter från Länsstyrelsen om eventuell avverkning i Änok. Länsstyrelsen svarar med hänvisning till 18 § i skogsvårdslagen. Bland annat skriver man: Enligt § 18 SVL får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om den är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömer att den aktuella avverkningen berör ett område som har väsentlig betydelse för naturvården och att en avverkning skulle vara oförenlig med områdets naturvårdsintressen. Länsstyrelsen anser därför att tillstånd till avverkning inte ska medges i aktuellt ärende.

Länsstyrelsens åsikt är således klar: området bör skyddas. Eftersom Länsstyrelsen inte själv har skyddat skogen (så som man gjorde med Kamajokk) bör därför Skogsstyrelsen använda skogsvårdslagens 18 § och inte medge avverkning.

Det är värt att notera att bedömningen som Länsstyrelsen gjort av skogens skyddsvärde sammanfaller med Skogsstyrelsens egen. För även Skogsstyrelsen har ju kommit fram till att Änokskogen har höga naturvärden och är synnerligen skyddsvärd. Av de 55 hektar som markägarna vill avverka har 51 hektar kommit med i Skogens Pärlor, som är Skogsstyrelsens beteckning på särskilt skyddsvärd skog. (Ytterligare information om "pärlorna" i Änok finns på myndighetens hemsida, där det också finns en kartsökfunktion så att man kan läsa detaljer om dessa områden)

Skogsstyrelsen fattar beslut

När Länsstyrelsen säger på detta sätt tycker man att saken borde vara klar. De två myndigheterna är ju överens i sak: skogen är delvis nyckelbiotop och mycket skyddsvärd. Det logiska vore att avslå ansökan om att få avverka. Men så ser inte Skogsstyrelsen på saken!

I sin motivering till varför man ändå vill medge avverkning ägnar Skogsstyrelsen mycket textutrymme åt att förklara hur man har kommit till detta beslut.

Man säger till att börja med att höga naturvärden i sig inte är ett formellt hinder för avverkning. Vidare att den allmänna strategi som staten har för skogsskydd enligt miljömålet Levande skogar inte gäller fjällnära skogar. Vidare att om avverkning skulle avslås måste markägarna kompenseras ekonomiskt med medel som då måste tas från skyddet av andra typer av skog (det är således en pengafråga också). Vidare att tanken med 18 § i Skogsvårdslagen ska tolkas så att den ska användas restriktivt. Vidare måste man göra en helhetsbedömning av hela det område som Änok ligger i, det ska också spela in, anser man. Med mera.

Skogsstyrelsen gör i sin argumentering en stor affär av att Länsstyrelsen haft möjlighet att skydda Änokskogen vid tidigare tillfällen men avstått från att göra detta. Ja, Länsstyrelsen har två gånger undantagit området från skydd när tidigare reservatsbildningar skett.

Alla dessa resonemang leder fram till Skogsstyrelsens beslut att det inte finns något skäl att motsätta sig avverkning.

När man läser myndighetens argumentation får man känslan av att det egentligen inte finns någonting alls som talar till Änokskogens fördel. Utom att det är skyddsvärd gammelskog, förstås. Men det tycks inte ha någon avgörande tyngd för Skogsstyrelsen.

Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Skogsstyrelsens ovilja att hindra avverkning

Det är i Skogsstyrelsens resonemang en sak jag finner så märklig att jag vill lyfta fram den mer i detalj. Det gäller den ovilja man har att neka avverkning med hänvisning till 18 § i Skogsvårdslagen - inte bara i Änok utan i största allmänhet.

I Änok-fallet var ju bakgrunden den att Länsstyrelsen medgett att Änok hade undantagits från reservatsbildningen Kamajokk. Denna reservatsbildning var för övrigt inte enkel att genomföra. Det blev en långdragen och infekterad process där det fanns många åsiktskillnader och motsättningar mellan olika parter. 

När sedan Skogsstyrelsen frågar om Länsstyrelsens syn på Änok vill Länsstyrelsen att Skogsstyrelsen ska ta på sig ansvaret att skydda, eftersom man själv inte gjort det utan har andra områden i länet som man satsar på. Men att skydda Änok, det vill inte Skogsstyrelsen. Och man resonerar på följande sätt.

För att neka avverkning med hänvisning till 18 § så måste Änok ha ett så högt naturvärde att en avverkning skulle vara "oförenlig med områdets naturvårdsintressen" (lagens formulering). Men om en avverkning vore oförenlig med naturvärdena, då skulle ju Länsstyrelsen redan ha gett området skydd. Men nu har Länsstyrelsen inte gjort det utan prioriterat sina medel till andra områden. Alltså kan en avverkning i Änok inte vara oförenlig med naturvårdsintressena. På detta sätt resonerar Skogsstyrelsen.

Resonemanget är så märkligt att man häpnar. Åtminstone gör jag det. För vad Skogsstyrelsen säger är ju att om den i något fall skulle bedöma att 18 § faktiskt ska användas, då beror denna bedömning på att Länsstyrelsen (eller någon annan myndighet) redan tänkt att skydda genom exempelvis naturreservat. (Följden blir då förstås att man slipper använda 18 §.) Och omvänt: om ingen annan myndighet har planerat att skydda skogen så kan den således inte vara (tillräckligt) skyddsvärd. (Och även då blir följden att man slipper använda paragrafen.)

Man kan fråga sig vad Skogsstyrelsen tror att 18 § i Skogsvårdslagen egentligen ska ha för funktion om man själv inte kan tänka sig att använda den. Ingen annan får ju använda den heller, som till exempel Naturskyddsföreningen som överklagade Änokbeslutet och menade att Skogsstyrelsen brutit mot lagen.

Skogsstyrelsen är förstås medveten om att 18 § är till för att i vissa fall hindra avverkning av fjällnära skog. Men den ska användas restriktivt, menar man. Ja, den tolkningen har man sannerligen följt. Sedan paragafen tillkom år 1991 har Skogsstyrelsen nämligen inte använt den en enda gång. Inte heller för andra skogar än fjällskog är man beredd att neka avverkning. Det är extremt sällsynt att detta sker, vilket Maciej Zaremba visade i sin artikelserie Skogen vi ärvde (i DN, finns numera utgiven som bok).

Änok i gryningsljus, sett från Vállevárre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Vad Skogsstyrelsen faktiskt gjorde

Man kan undra om Skogsstyrelsen överhuvudtaget gjorde något för skogen i Änok. I sak var man ju överens med den andra myndigheten (Länsstyrelsen) om att skogen är mycket skyddsvärd. Men sedan tycker båda två att det är den andra myndigheten som har ansvar att skydda den!

Gjorde då Skogsstyrelsen ingenting alls? Jo, faktiskt något (åtgärder som jag inte tror kostar särskilt mycket för myndigheten utan mest för markägarna). Man kräver  en bankgaranti av markägarna på en summa pengar för att avverkningen skulle få påbörjas. Pengarna ska användas till återplantering, som på grund av områdets karaktär beräknas vara kostsamt.

Sedan kräver man en sak till: att ett litet område på 1,4 hektar i det södra/västra området undantas från avverkning. Detta område innehåller uppenbarligen något som är rödlistat. Man kallar till ett samråd med markägarna. Men överläggningen går inte bra, markägarna vill inte gå med på att spara nyckelbioptopen. Samrådet misslyckas. Någon betydelse för tillståndet att avverka tycks det däremot inte ha (i varje fall inte vad jag har kunnat utläsa).


Bild (ovan) på det område på 1,4 hektar som Skogsstyrelsen vill undanta från avverkning. Ur Skogsstyrelsens beslut om avverkningstillstånd.

Därmed kunde saken vara avslutad - men vi vet ju att det blev en fortsättning. Röster höjdes till försvar för Änoks gammelskog. Det skrevs brev.  Och Svenska Naturskyddsföreningen överklagade Skogsstyrelsens beslut att tillåta avverkning. Dock slutade detta med att Kammarrätten i Sundsvall avvisade Naturskyddsföreningens överklagande. Skogsstyrelsens beslut om att tillåta avverkning står alltså fast.

I skrivande stund säger sig markägarna vilja göra området till naturreservat eller liknande. Jag ska här inte spekulera över hur det kan komma sig att de ändrat uppfattning jämfört med tidigare utan bara konstatera att det vore en bra lösning för Änokskogen. Men det är inte säkert att myndigheterna är villiga att tillmötesgå deras begäran. Vi får hoppas och se.

Tack

Inför skrivandet av denna artikel har jag fått en hel del betydelsefullt material från myndigheter genom en privatperson som på eget initiativ sänt dem till mig. Jag är denna person skyldig stort tack.

Postat 2012-11-01 14:07 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Urskogen i Änok - hotad eller tillräcklig skyddad? Placerad på karta

För dem som aldrig besökt Kvikkjokk är det område som kallas Änok kanske inte så känt.  Det ligger norr om själva byn, strax söder om Sareks nationalpark. Det är ett slags deltaland där vattendraget Gámajåhkå slingrar sig som en bred flod för att sedan brusa fram med full kraft förbi Kvikkjokks fjällstation.

Änok är ett vildmarksområde som få sommarturister vandrar i. Men alla de som beger sig upp mot Prinskullen och Vállevárre har området nedanför sina fötter när man blickar upp mot Pårtemassivet i södra Sarek. Och för personer med anknytning till Kvikkjokk har det varit ett rekreationsområde i generationer.

Vilket Änok vill vi ha?

Änok har under en följd av år varit i blickfånget när det gäller flera av sina naturvärden. Det är värden som landskapets skönhet, möjligheten till upplevelse av orörd natur och förekomsten av sällsynta djur- och växtarter. Mot dessa "mjuka" värden ställs ekonomiska och industriella värden som grundar sig på skogsavverkning och gruvbrytning.

Foto: Änoks norra del, norr om Ruotevare (Rouvddevárre). Vad är det vi vill se här? Ursprunglig fjällskog och djupa skogsmarker eller kalhyggen, gruvbrytning och sönderkörd natur? Personligen tycker jag inte att valet är särskilt svårt. Men alla tycker inte likadant, och olika intressen bryts mot varandra.  Fotot taget från Sähkok av Anders Gudmundsson.

Men en sak i taget. Att försöka reda ut både skogs- och gruvplaner blir för mycket på en gång - åtminstone för mig. Därför har jag till att börja med valt att fokusera på vildmarken och skogen i Änok. 

Det finns en hel del offentliga dokument att leta reda på och läsa om denna skog, eftersom området har varit föremål för myndighetsbeslut. Och i den process som föregick besluten bröts många olika åsikter mot varandra och åtskilliga skrivelser framställdes. Händelseutvecklingen har speglats i tidningar, radio och TV. Och i den serie av artiklar om skogen som publicerats i DN av Maciej Zaremba (går att hitta på www.dn.se) redogörs för vad som hänt – och händer – med Änok. Inte minst den femte och sista delen, Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, är intressant för den som vill läsa om skogen där.

Saken är den att de privata markägarna till en skogsfastighet i Kvikkjokk vill avverka skog vid stranden av Gámajåhkå. Problemet är att skogen är en fjällurskog och en betydelsefull del av landskapets utseende. Den har av myndigheterna bedömts uppfylla kraven för att vara skyddsvärd. Och skulle den huggas ner är det osäkert om den någonsin kommer att kunna växa upp igen.

Men för att förstå vad det hela handlarom behöver vi backa några år och först berätta om ett annat ärende: bildandet av Kamajokks naturreservat. Även detta handlar om fjällurskog i området Änok.

När myndigheterna grep in

Kamajokks naturreservat ligger precis norr om Kvikkjokk och är ett smalt landområde på bägge sidor om Gámajåhkå.

Bild 1. Kamajokks naturreservat, ritat med grov svart linje. Kartan hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.

Bild 2. Området består av tre fastigheter. Två är privatägda (Kvikkjokk S:1 och Kvikkjokk 5:3) och en ägs av staten genom Naturvårdsverket (Kvikkjokk 2:1). Kvikkjokk 5:3 ägs av två personer och Kvikkjokk S:1 är en samfällighet med 10 delägare. Kartan är hämtad från Länsstyrelsens beslut om reservatsbildningen.

Området har varit känt av myndigheterna sedan tidigare och tankar fanns redan på 1990-talet om att delar av det skulle bli ett framtida reservat. Frågan kom plötsligt upp igen i samband med att stora delar av skogen fälldes av en storm år 2001. När markägarna skulle ta hand om och upparbeta den stormfällda skogen, grep länsstyrelsen in eftersom man ansåg att den istället skulle bevaras precis så som den var. Ett förbud (s k interimistiskt) mot avverkning infördes i avvaktan på att området skulle inventeras och utredas. Utredningen ledde till att länsstyrelsen ville ha ett naturreservat, och dessa planer presenterades för markägarna år 2003.

Det är intressant att läsa länsstyrelsens motivering om reservatet. I beslutet står bland annat: Området utgör ett från naturvårdsynpunkt mycket värdefullt och dessutom naturskönt område som länkar samman Kvikkjokk-Kabla Fjällurskog över Kamajokks dalgång. Skogarna inom reservatet hyser en stor mångfald av växter och djur som är knutna till urskogsartade skogar. Området har stor betydelse som rast- och födolokal för fågellivet och är mycket viltrikt med förekomst av utter, lodjur och en stark stam av björn och järv.

Den stormfällda skogen nämns också: De omfattande stormfällningarna ökar områdets skyddsvärden då de bidrar till den biologiska mångfalden och även ger unika möjligheter till skogsbiologisk forskning.

En del av de privata markägarna var positiva till reservatsbildningen, men de flesta var det inte. Länsstyrelsens planer orsakade upprörda känslor. Det skickades in skrivelser, det förekom protester och aktioner. Men beslutet gick så småningom igenom, i februari 2007. Då hade en viktig förändring av gränserna för reservatets skett: de delar som låg norr om fastigheten Kvikkjokk 2:1 uteslöts (se fig. 1, där detta område ligger där det står "Änok" på kartan). Detta markområde har privata ägare, och i länsstyrelsens förslag hade alltså funnits en tanke att området skulle ha ingått i reservatet.

Varför blev det inte så? Hade man inte tillräckligt med pengar för att kompensera markägarna? Eller var det någon slags eftergift för att man redan hade gjort inskränkningar på mark som just dessa personer var delägare i? Anledningen framgår inte av länstyrelsens beslut. Där står bara att beslutet om denna ändring – som tags i april 2006 – skedde "...efter samråd med kommunen och markägarna"

Och det är alltså i just detta område som det nu, i skrivande stund, hotar avverkning av fjällskogen som finns där. (Detaljen med uteslutningen av detta markområde verkar för övrigt  vara så intressant att jag inför nästa blogginlägg har tänkt forska lite för att se om jag kan få det att det klarna.)

Länsstyrelsens beslut överklagas

En majoritet av de privata markägarna var missnöjda med länsstyrelsens beslut och överklagade till regeringen. En hel rad skrivelser kom in från dem. Även andra personer skickade in skrivelser, bland annat de markägare som var positiva till reservatsbildningen samt Naturskyddsföreningen i Jokkmokk.

De flesta av markägarna ville alltså inte ha reservatet. De var emot att deras rättigheter på sin egen mark minskade, att detta var ett övergrepp på äganderätten. De ifrågasatte att området är så unikt som länsstyrelsen bedömer. Vidare att de förlorat mycket pengar på att inte få tillvarata den stormfällda skogen. Listan med invändningar som radas upp i överklagandena är lång.

Men regeringen gick på länsstyrelsens linje och ansåg att skälen för att bilda reservatet var starka. Länsstyrelsens beslut stod alltså fast och överklagandena avvisades. Regeringen gjorde dock några ändringar i föreskrifterna. Bland annat det blev tillåtet för markägarna att under vissa villkor ta ut virke och ved för husbehov. Slutligen, strax före julen 2008, var det definitivt fastslaget att Kamajokks naturreservat var bildat.

Att beslutet om reservatsbildning hade orsakat upprörda känslor kunde man som besökare tydligt se vid Kungsleden i Kvikkjokk vid åtminstone ett tillfälle. Jag och tre vänner hade kom vandrande ner från Pårek i september 2010. Strax norr om fjällstationen såg vi att någon hade satt upp handskrivna skyltar utmed stigen med kritiska kommentarer om beslutet. Troligen skrivna av någon eller några av de markägare som var missnöjda. Skyltarna var inte direkt någon prydnad för byn. Möjligen är de nu borttagna.

Efterspel

Men ärendet Kamajokks naturreservat slutade inte här. I oktober 2011 kom en skrivelse till länsstyrelsen från samtliga delägare i den gemensamma fastigheten Kvikkjokk S:1 med begäran om villkorsändring. De ville att möjligheten att ta ut virke och ved för husbeshov skulle tas bort på deras fastighet och det istället skulle vara förbjudet att ta ut virke och ved. De avstod alltså från lättnad i villkoren, en lättnad som kan betraktas som en förmån. Eftersom detta bedömdes vara bra för bevarandet av naturvärdena biföll länsstyrelsen begäran.

För en utomstående uppkommer naturligt följande fråga: hur kunde det komma sig att de markägare som först var emot reservatsbildningen – med inskränkningar i äganderätten som följd – nu yrkade på ytterligare inskränkningar? Hade man omvärderat något?

Ja, så var det tydligen. De flesta av markägarna hade till slut accepterat reservatsbildningen. Myndigheterna hade utbetalat en s k  intrångsersättning för den stormfällda skogen så en ekonomisk kompensation hade skett. Och om man avstod från rätten till ved och virke skulle ytterligare ersättning betalas ut. Så även de mest tveksamma markägarna gick med på att stå bakom begäran.


Så nu finns Kamajokks naturreservat med sina naturvärden skyddade för framtiden - åtminstone kan man hoppas det. På länsstyrelsens i Norrbotten hemsida kan man läsa en kort presentation av området och där finns också ett pdf-dokument med de viktigaste besluten vid bildandet (se länk i slutet av inlägget). Men ärendet med det "överblivna" området Änok fortsätter.


Ytterligare funderingar

Som friluftsmänniska och naturälskare tycker jag givetvis att det är bra att områden som bedöms ha betydelsefulla naturvärden avsätts som reservat. Samtidigt innebär detta ofrånkomligen att någon måste betala ett pris för att det sker.


När det gäller naturreservat påverkas naturligtvis markägarnas rättigheter. De är visserligen fortfarande ägare av sin mark, men de kan inte bruka den hur som helst. För de inskränkningar som ett naturreservat medför ger staten en ersättning, en s k intrångsersättning. Denna ska kompensera markägarna för ekonomiskt bortfall, men knappast för allt ekonomiskt bortfall. På detta sätt ska det kunna vara ekonomiskt bärkraftigt att låta exempelvis sin skog bli naturreservat. En hel del markägare vill också sköta sin skog så att den behåller sina natur- och rekreationsvärden. Att göra den till ett naturreservat kan då vara en bra väg att gå.

När det gäller Kamajokks naturreservat utbetalades en sådan ersättning. Men åtminstone en del av markägarna ansåg att den var alldeles för låg. Tyvärr har inte myndigheterna alla de pengar som skulle behövas för att bilda naturreservat i önskad omfattning. Här krävs uppenbarligen politiska beslut.

Det är svårt att se bra alternativ till att ett område görs till naturreservat. I fallet Kamajokk framfördes åsikten från flera markägare att det var markägarna själva som bäst kunde ta hand om sin skog. Dessvärre slutar det alltför ofta med att skogen avverkas, och på fel sätt. Utan de naturvårdande myndigheternas arbete skulle förutsättningarna att bevara värdefull natur för allmänheten och för kommande generationer vara mycket sämre.

Men inte ens de myndigheter som uttryckligen har naturvård på sin agenda är ofelbara. Myndigheterna gör inte alltid rätt, och olika myndigheter handlar ibland emot varandra. Beslut kan vara motsägelsefulla (som i fallet med mineralprospekteringen vid Ruotevare, men där är ju en annan myndighet inblandad), eller ofullständiga (som i fallet med den "överblivna" delen av Änok). Myndigheterna kan också i vissa fall vara opålitliga (som i fallet med Stora Sjöfallets nationalpark, där delar av parken i efterhand lyftes ur för att möjliggöra vattenreglering). Därför är det angeläget att granska myndighetsbeslut och hur miljövårdsärenden behandlas. 

Och detta leder oss till det nu pågående behandlingen av fjällurskogen i det område som kallas Änok. (Jag hoppas hinna skriva det innan jag ger mig iväg på sommarens fjällvandring. Annars får det bli efteråt!)

Källmaterial

Länsstyrelsens och regeringens beslut finns att hämta som ett pdf-dokument följande sida: Kamajokks naturreservat (öppnas i nytt förnster). Dokumentet är innehållsrikt och beskriver de formella turer som ärendet tog. Bakom myndigheternas torra formuleringar kan man ana att det varit fråga om starka känslor och mycken mänsklig dramatik under de år som ärendet behandlats. Den som vill läsa mer kan googla nyckelord i ärendet samt personnamn som nämns i beslutet. Det finns mycket material på Internet.

Postat 2012-06-12 20:43 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Hotad natur - eller hotad livsstil?

I skrivande stund har det här på Utsidan seglat upp en rad inlägg på forumet som har den gemensamma nämnaren hotad natur. Det handlar om planerad avverkning i Änok, gruvbrytning på flera platser i Lappland, utbyggnad av vindkraft i Stora Sjöfallets nationalpark med mera.

Om man älskar natur och inte vill se den förstörd blir man naturligtvis bekymrad över alla hotbilder som finns. Samtidigt är det lätt att bli förvirrad av att bakgrunden till hoten inte är helt enkla att begripa. För min egen del känner jag att jag vill försöka reda ut vad frågorna handlar om och förstå vilka intressen som ligger bakom de olika ståndpunkterna.

Påverkan på naturen

Innan jag fokuserar på något konkret miljöärende kan det vara värt att fundera över människans plats i naturen över huvud taget. Inte ens den mest inbitna naturälskare kan väl påstå att han eller hon inte påverkar naturen negativt. Hur mycket man än skulle vilja.

Låt mig ta mig själv som exempel. Jag vill väldigt gärna vandra i djupa skogar och besöka orörda vildmarker. Helst med så liten påverkan på naturen som möjligt. Jag försöker att inte skräpa ner, inte bryta växter eller grenar, inte störa djur, osv.

Men det betyder inte att jag inte förstör. För det gör jag, dels direkt där jag befinner mig, dels (och säkert betydligt mer) indirekt. Jag använder nämligen diverse olika prylar i mitt friluftsliv, och dessa kräver naturresurser.

Och när jag kommer hem blir det ännu värre. Jag förbrukar el och värmer bostaden med petroleumprodukter. Jag kör bil ibland. Jag köper en mängd varor som exempelvis kläder, massproducerad mat och diverse tekiska prylar. Och själva huset jag bor i har en gång orsakat att jordbruksmark förstörts. Så det faktum att jag existerar leder ofrånkomligen till att jag på diverse platser orsakar att naturtillgångar förbrukas och att natur påverkas negativt. Så är det för oss alla, och vi tänker inte så mycket på det. Men vi lever som att det är en självklarhet.

En detalj till. I vår tids Västerland sker denna påverkan ofta långt bort, i Asien, Sydamerika eller Afrika. För det är där en allt större del av våra råvarutillgångar hämtas och våra varor tillverkas.

Kan alla naturvärden räddas?

Vad leder då detta resonemang till? Jo, bland annat att när vi - någonstans - vill stoppa förstöring och i stället rädda naturen kan det vara värt att fråga oss om all natur kan (eller ska) räddas. Eller om det i stället är nödvändigt att tillåta påverkan på vissa delar för att i gengäld ha möjlighet att skydda andra delar.

Exempelvis kan jag inte kräva att all gruvbrytning ska stoppas samtidigt som jag anser att jag har rätt att skaffa mig diskbänk, lampor och en dator att skriva det här inlägget med. Jag kan heller inte kräva att all brytning ska stoppas i Sverige, för det innebär ju att priset för min materiella levnadsstandard måste betalas i något annat land. Och av människor som troligen har mycket mindre av både naturvärden och ägodelar än jag själv.

När nu detta är sagt vill jag säga att resonemanget inte slutar här. För då skulle en hänsynslös exploatör kunna desarmera alla argument om naturskydd genom att hota med att framsteg inte längre är möjligt. Och sen skövla utan hämningar. Och ett sådant synsätt tror jag inte på. Men jag erkänner att jag tycker problematiken inte är särskilt enkel att lösa.

För vi blir ju alltfler människor på jorden. Dessutom vill stora befolkningsgrupper öka sin materialla levnadsstandard så att den i någon mån liknar Västerlandets. Trycket på jordens tillgångar ökar alltså. Ändå måste det vara möjligt att kunna bevara vissa områden orörda. Och för de områden som vi väljer att bruka kunna bruka dem på ett mer hänsynsfullt sätt än vi gör idag.

Att hinna tänka efter

Nu har jag redovisat en viktig del av grunden för mina kommande synpunkter. (Jag hoppas nämligen att kunna fortsätta skriva om bevarandet av naturen i ett och annat inlägg.) Det var kanske inte helt nödvändigt och skulle kanske lysa igenom i vilket fall.

För mig är det alltså på det sättet att jag hejdar mig en smula när det kommer en "larmrapport" om att något är hotat. Jag kan oftast inte resa mig upp och säga STOPP alldeles genast. Jag känner att jag måste sätta mig in i ärendet först. Och hinna tänka efter. 

Vanligtvis slutar det med att jag ger den som larmat rätt. Av det enkla skälet att den som larmar ofta är bland de första som påtalar för allmänheten vad som egentligen är på gång. Den som däremot vill genomföra verksamhet som innefattar att naturvärden kommer att ignoreras går andra vägar och annonserar inte alltid sina avsikter offentligt. För då skulle väldigt många "vinstbringande" projekt hinna stoppas. Eller i varje fall beläggas med betydligt hårdare restriktioner.

Postat 2012-05-14 00:15 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!