Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Tankar om hösten och ett stort litet äventyr

När jag började skriva detta inlägg var det grå november i Lund (på söndag 1:a advent kom dock snön). Dimman hängde i luften och regnet var sällan långt borta. Ingen inspirerande årstid för uteliv, tycker jag ibland. Mörkt på morgonen när jag åker till jobbet och skymning när jag beger mig hem. Även mitt på dagen känns det som landskapet inte riktigt vill lyfta. Men det händer trots detta att det går att uppleva fina stunder utomhus. Jag hade en sådan dag för ett par veckor sedan, i en hage där ett tiotal nötkråkor samlade hasselnötter och gömde dem i jorden som vinterförråd.

Att träffa på en vacker svamp gör mig glad. Denna fina samling stod i en kohage. Kor lär veta - hur kan man undra - vilka svampar och andra växter som är ohälsosamma för dem och låter alltså de röda flugsvamparna stå kvar orörda. Fotot taget tidigare i höst.

Den gångna helgen stod jag inte ut med att bara leva inomhusliv. Jag tog ut tältet sent en kväll och övernattade i skogen, för att nästa dag se vilka djur jag kunde stöta på. Det blev både dovhjort, flera meståg, en och annan rovfågel och en del annat. Här i mina hemmamarker Skåne betyder djuren mycket när jag är ute. I storslagen natur som exempelvis havet eller fjällen räcker det ofta med själva landskapet som upplevelse. När det är som mest grått under vinterhalvåret lever jag dessutom mycket på foton, berättelser och minnen från "de stora äventyr" jag varit med om tidigare.

En cykeltur för 20 år sedan

Det händer ibland att de stora äventyren uppenbarar sig på hemmaplan. Så är det med följande händelse som inträffade den 4 september 1992. Den har haft stor betydelse för mig och är en (av många) anledningar till att det betyder mycket för mig att vara i naturen. Samtidigt var det så egendomligt och osannolikt att jag fortfarande, drygt 20 år efteråt, knappast vågar tro att det har inträffat. Om jag inte hade haft en liten sten kvar som minne.

Alltsammans började med en besvikelse. Jag och några andra pappor hade under helgen tänkt ta med våra barn på en hajk och vandra i skogen. Både barnen och vi vuxna hade sett fram emot detta. Men av någon anledning ställdes hajken in. Mina två äldsta söner, då fem och sju år gamla, deppade. När lördagen kom med strålande sol bestämde vi oss för att packa matsäck och göra en cykeltur helt själva, ut på den skånska landsbygden. Vägvalet blev den gamla cykelvägen mellan Lund och Dalby, den som leder förbi Hardeberga by. Jag hade inte varit där på flera år och ville gärna se stenbrottet igen.

Foto: Den lilla byn Hardeberga. 

Foto: Stenbrottet i Hardeberga. Berget som grävs ut för betongtillverkning är en utlöpare av Romeleåsen. I detta stenbrott upptäcktes berguvar år 2003. Häckning har skett de flesta år sedan dess. Under januari och ett par månader därefter kan man de flesta stilla kvällar höra och se hanen. Han brukar flyga högst upp i masten på fabriksbyggnaden och sitta där och ropa.

Sönerna kämpade på med sina små cyklar och vi nådde högsta punkten som befinner sig precis innan man kommer fram till byn. På den södra sidan av cykelvägen fanns en hage med betande får, och pojkarna tyckte att vi skulle äta vår matsäck inne hos fåren. Sagt och gjort. Sedan gick de på upptäcktsfärd och undersökte de spännande klippor, gångar, kullar och hålor som fanns i hagen. De kom utom synhåll för mig och ropade efter en stund på mig att jag skulle komma och se vad de hittade.

Foto på hagen där sönerna gick på upptäcktsfärd.

Inifrån hagen. Detta foto, liksom de tre fotona ovan är tagna den 1 december i år, då jag återbesökte hagen för första gången på 20 år.

Den osannolika stenen

Efter en stund drog vi oss tillbaka, mot matsäcksväskan som låg kvar där vi ätit. När jag promenerade genom hagen passerade jag ett område där det låg ganska många små svarta skifferstenar i gräset. Nu är jag inte en person som vanligtvis tar upp stenar (det händer faktiskt ytterst sällan), men utan att tänka på vad jag gjorde tog jag upp en av dem och tittade på den. Solljuset föll på den släta ytan och jag upptäckte att det fanns bokstäver. De första bokstäverna var tydliga, de sista svagare. Men allihop gick att tyda. Där stod, med versaler, bokstäverna H A N S. Otroligt! På stenen stod mitt namn!

Jag hade inte blivit mer omskakad ens om en röst hade talat till mig direkt ur luften. Jag stod en liten stund, nästan utan att kunna röra mig. Sedan visade jag stenen för mina pojkar. Och på barns sätt att ta även de mest osannolika händelser för självklara tyckte de att det var en ovanligt spännande sten.

Jag fotograferade stenen mer än tio år senare när jag fått råd att köpa en kamera som dög till foton på nära håll. Vid noggrann undersökning av bokstäverna fann jag att någon person ristat in bokstäverna HAV (eller möjligen HAN) på den. Men S:et var inte inristat utan hela den bokstaven låg som en ljus färgslinga i mineralen på stenens yta. Ett tydligt S, i rätt storlek och på rätt ställe!

Den sista bokstaven, S, började försvinna redan efter en kort tid efter att jag hittat stenen. Kanske släppte det på grund av nötning eller kanske påverkades det av luftens syre. Jag vet inte. Den bokstaven finns i varje fall inte längre kvar.

Förklaringar?

Ibland när jag är ute i naturen anar jag att det vissa stunder är ”tunna väggar” till något som är mycket större och annorlunda än den verklighet som vi vanligtvis befinner oss i. Den här händelsen var en sådan upplevelse.

Åtskilliga gånger har jag funderat över en tolkning eller ”mening” med händelsen (som matematiklärare finner jag det otillräckligt med förklaringen att det skulle vara fråga om en slump, händelsen är för osannolik tycker jag). Visserligen har jag en personlig förmodan vad det handlar om, men någon säker förklaring har jag inte. Däremot har händelsen påverkat mig senare i livet på så sätt att jag ibland stannat upp och ställt mig frågan vad som är mest värdefullt för mig. Om jag kanske har missat något, eller om jag kanske inte tar tillvara på rätt saker i livet. Även om detta kanske inte kan kallas för en förklaring så är det i varje fall en följdverkan.

Naturligtvis räknar jag inte med att få uppleva något liknande igen, varken i naturen eller någon annanstans. Någonsin. Men det har spelat stor roll att det var just i naturen det hände. En stor och viktig del av mitt liv fanns där i min ungdom, och "på äldre dar" har jag sökt mig dit igen. Och det är nog precis så som det ska vara.

Postat 2012-12-03 22:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in