Artiklar > En Dröm Som Gick I Uppfyllelse - Island Peak

En Dröm Som Gick I Uppfyllelse - Island Peak

Av: faceit

Sitter hemma och bläddrar igenom foton från mitt livs resa. Har svårt att förstå att jag verkligen har varit där. Men i mina ögon speglas bilden av mig, sittandes i mitt tält i baslägret. Med böneflaggor vajande i vinden och ett par storskor som står och väntar på att få påbörja vandringen mot toppen. Toppen som är i sikte är Island Peak, 6189 möh.

Hela resan började våren 2009 då jag genom en slump fick tag på Christina Sandström som leder vandringar och klätterexpeditioner i Nepal. Hon såg min stora passion för snöklädda toppar, och erbjöd mig en praktikplats på deras Island Peak Expedition i november. Christina jobbar tillsammans med bergsguiden Saran Subba och tack vare dem hade jag nu fått mitt livs största erbjudande. Ett sådant tackar man inte nej till! 

Jag var överlycklig och styrde flyttlasset till norska Jotunheimen över sommaren. För att arbeta i en miljö som var perfekt för mina förberedelser inför expeditionen. Jag begav mig ut på toppturer varje ledig stund. Med packning och utan packning, för att på bästa sätt vara redo inför dom strapatser som väntade mig i Himalaya.

25e oktober satt jag på planet på väg ner till Kathmandu. Äventyret hade börjat - äntligen. Som jag hade längtat efter denna stund. När vi gick ner för landning var vädret helt klart och jag kunde se Himalayas häpnadsväckande toppar sträcka sig mot skyn.

Vandringen började i Lukla på 2800 meters höjd och gick genom färgglada byar, stora rhododendron skogar och över svajande hängbroar klädda i vackra kator och böneflaggor. Hela tiden med makalös utsikt över vackra, snöklädda toppar som Ama Dablam, Lothse och Mount Everest. Vi hade bärare som bar våra dufflebags. Själva bar vi bara vår egen ryggsäck med det vi behövde under dagen, så som vatten, extra tröja och kamera. 

En vanlig dag på turen började med att en sherpa kom och väckte oss med en kopp varmt the. Lite senare kom han med en skål med varmt vatten för oss att tvätta oss med. Det kallar jag service, vi behövde inte ens krypa ut ur sovsäcken!

Innan det var tid för frukost, vid sju-åtta tiden, packade vi våra dufflebags så dom var klara för bärarna att ta. Det som serverades till frukost var det vi hade valt från en meny kvällen innan. Mitt val föll oftast på French Toast, en god start på dagen. Under tiden vi intog vår frukost såg våra sherpor och bärare till att fylla våra vattenflaskor med vatten. Vatten som vi renade enkelt med en så kallad Steripen. En penna som går på batteri och avger ultraviolett ljus för att ta död på alla bakterier.

Sedan började dagens vandring. Längs med vägen gjorde vid stopp och njöt av en kopp the i solen. Sen vid lunchtid stannade vi vid en lodge för att avnjuta någon utav alla kulinariska maträtter som Nepal har att erbjuda. Runt fyra-fem tiden var vi framme vid lodgen i den by där vi skulle övernatta. Våra dufflebags hade redan anlänt med dom snabba bärarna och stod utanför våra rum. Vi fick nycklarna och sedan var det bara att byta om till bekväma och varma kläder, då det blir kyligt när solen går ner för dagen. Middagen på kvällen fick vi också välja från en meny. Något att rekommendera är deras goda Momos och välsmakande Tibetean bread. I väntan på att middagen skulle serveras samlades vi, tillsammans med de andra gästerna, runt kaminen i matsalen. I skenet utav pannlamporna lästes det böcker och spelades kort. Vi delade med oss utav våra upplevelser till varandra och diskuterade dagens händelser, och i ett hörn satt det någon och klinkade stämningsfullt på en gitarr. Det var helt enkelt myskväll varenda kväll.

Efter middagen fick vi våra vattenflaskor fyllda med kokat vatten. Det hade vi användning för två gånger om. För det första var det varmt och skönt att ha i sovsäcken vid fötterna eller på magen när nattens kyla kröp sig på. Och för det andra var det renat, i och med att det var kokat, och alltså även drickbart vatten. Sedan försvann en efter en in i sina rum för att ta kvällen och vakna utsövd till ännu en dag med nya utmaningar och upplevelser.

Allting vi fick uppleva var en höjdpunkt i sig. Jag njöt lika mycket utav att för första gången få stå och blicka ut över världens högsta berg Mount Everest, som jag gjorde utav att få plocka färska havtorn från taggiga buskar längs med vägen. Varje detalj var en del i äventyret. Men om jag ska peka ut en sak som sticker ut lite mer så är det tiden i baslägret. Jag som har studerat expeditions filmer och böcker som en äkta nörd i evigheter, hade sett fram emot just baslägret extra mycket. Och allting var precis som jag hade föreställt mig. 

Det hela började när vi var på väg ifrån sista byn, Chukkung 4730möh, innan Island Peak basläger. När vi kommit ungefär halvvägs anropar våran sirdar Nima, Saran på komradion. Han meddelar att baslägret är uppsatt och klart. Det är första gången den används på turen och bara av att höra det konverseras på nepalesiska via komradion skänker mig känslan av att jag är på en riktig expedition. "Men de här ÄR ju en riktig expedition, och du är med Emelie!" utbrister Christina och skrattar. Men jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är sant. Men vi knallar vidare och tillslut är vi framme vid baslägret. Vi går förbi flera andra expeditioner som är i full färd med att sätta upp sina tält, laga mat eller förbereda sig inför ett toppförsök. Det är aktivitet och trevliga människor överallt. Våra tält är belägna längst upp på området och lite bortanför dom andra expeditionerna. Det är skönt då det är lugnt och stilla runtomkring oss. Det enda ljud vi hör är kacklande Himalayan Snowcocks som springer runt och försöker sno mat och ljudet från jakarnas bjällror. 

Jag blir visad till mitt tält och genast sätter jag, med hjälp utav Christina, upp mina böneflaggor som jag har införskaffat i Kathmandu. Jag klättrar sedan upp på en liten bergssida och sätter mig i solen och blickar ut över vårat basläger. Vi har sovtält, matsalstält, kökstält och ett toalettält. Allt detta pryds med böneflaggor i vackra färger, en nepalesisk och en svensk flagga, fantastiska vita toppar i horisonten och glada sherpor och bärare som sitter och pysslar och ler i varje hörn. Hur kan dessa människor vara så glada hela tiden? Har de inga bekymmer? Det kanske de har, men det verkar onekligen inte som det är något som de låter komma ivägen för deras njutning utav livet. Och jag kan förstå hur de lyckas med den inställningen, för i denna miljö känner man en frihet och en tillfredställelse som är svår att jämföra med något annat. Någon annan som inte har den passionen som jag har för berg kanske känner samma känsla på en solig strand i Thailand, men jag känner den här och nu - sittandes på en bergsvägg, 5000 meter över havet. 

Dagarna i baslägret rullar på, vi njuter av god mat, vila och testar våran klätterutrustning. Vi laddar inför ett toppförsök. Vid 02.00 en natt beger vi oss, utrustade med pannlampa, storskor och isyxa, iväg mot toppen utav Island Peak. Det är tungt, mörkt och kallt - alldeles alldeles underbart. Jag kan inte göra annat än le, detta är vad jag har kommit hit för. Nu kör vi, tänker jag. Men efter bara någon timme är det som att jag går in i en vägg. Jag får en fruktansvärd huvudvärk, blir illamående och snurrig. Trots att jag har mått bra hela vägen så har höjden hittat mig tillslut. Jag har inget annat val än att ja måste gå ner igen. Så tillsammans med Christina och Saran går jag mot baslägret. Den andra killen som var med fortsätter mot toppen tillsammans med våran klättringssherpa. Efter många timmars slit så når dom den äntligen. Det var härligt att se en utav expeditionsmedlemmarna stå på toppen vi alla har drömt om sen vi började resan.

Det var tufft att gå ner till baslägret igen. När jag kröp in i tältet var det många känslor som bubblade inom mig. Jag hade ju visualiserat mig på toppen, och det var ju det som var målet. Samtidigt förstod jag att jag inte kunde ha fortsatt för då hade jag blivit ännu sämre. Och efter ett tag insåg jag att det inte bara är toppen som är målet, utan det är hela vägen dit. Island Peak står ju alltid kvar. Jag kommer att få min chans att stå där. Jag kommer tillbaka.

Tack Christina och Saran för att Ni gjorde så att min största dröm gick i uppfyllelse och förgyllde hela äventyret med Er mänskliga värme, jag är Er för evigt tacksam!

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2010-05-11 12:32   Rune_zinken
Grattis Emelie! Ja jag säger grattis trots att du inte kom upp på högsta toppen. Allt annat tycks ju ha varit toppen på resan. Och det är en känsla jag känner igen efter att själv ha vandrat runt i Everest National Park och krönt upplevelsen med en bestigning av Island Peak, en upplevelse som för övrigt finns här på Utsidan.
Du skriver bra och jag uppskattar att du inte bara rabblar en massa topografiska fakta utan istället fokuserar på själva upplevelsen. Storslagen natur föder storslagna känslor. Bra skrivet!
Men jag kan inte låta bli att undra över orsaken till att du inte kom upp. Du nämner inget om hur ni vandrade och eventuella acklimatiseringsdagar på vägen.
Jag noterar också att du ofta reser till Jotunheimen, ett annat av mina smultronställen. Förutom bestigningar av Storen i Hurrungarna, Smörstabbtind, Storebjörn, Stetind och Kyrkja håller jag Visbretind som en av de vackraste kamvandringar man kan göra i Jotunheimen. I synnerhet i solsken och med en liten kluckande plunta i dagsäcken! Ja Jotunheimen är fantastisk.
Hur går det med dina Grönlandsplaner?
 
2010-05-12 13:37   faceit
Tack så jättemycket för alla rosorna.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag blev dålig på toppdagen. Men om jag skulle gissa så skulle det kanske kunna bero på att jag missade dagen då gruppen gick upp på Kala Patar och jag ist fick gå ner till Perriche för att besöka läkare för att jag hade fått Khumbuhosta... På så vis fick jag aldrig ta den höjden som dom andra fick ta. Det skulle kunna ha något med saken att göra.
Annars gick vi lugnt upp och hade bra acklimatisering. Upplägget var välordnat och seriöst.
Och ja, jotunheimen är en riktig pärla. Har dock inte riktigt så många toppar med på min lista än, det har varit mest trekking turer. Men har iaf fått med mig Falketind, Langeskalvstinden och Galdhöpiggen. Ska spendera sommaren på Turtagrö så då blir det nog Storen bla. :)
Ang mina grönlandsplaner så var det mest en rolig ide som blev presenterad för mig. Och jag skulle absolut vilja göra de! Dock är inte mina längdskid-åknings talanger något vidare, så jag får jobba på dom först. Men just nu ligger koncentrationen på att njuta av bergen. Åker tillbaka till Island Peak 4 okt i år för att ta mig hela vägen. :)
 
2010-05-12 18:00   blekfis
Intressant läsning Emelie. Jag ska själv dit i 16 okt 2010 och vaknar varje morgon och hoppas det ska vara dags att flyga dit. Vore kul att se lite hur din packlista såg ut.
 
Svar 2010-05-12 21:42   faceit
Härligt! Då möter jag dig kanske på vägen ner. :)
Du kan absolut få kika på min lista. Har du en mail som jag kan skicka den till dig på?
 
2010-05-12 19:24   Rune_zinken
Ok, då fattar jag. Och jag håller nog med om att din hosta plus missen av Kala Pattar klart påverkade din prestation på toppdagen. Men du får ju en ny chans redan i höst! Det går säkert bra då ska du se. En bestigning av KP plus en övernattning i Gorak Shep är en bra acklimatiseringstur, dessutom får du ju många spektakulära vyer med dig hem. Ett alternativ är en tur upp till Gokyo och en bestigning av Gokyo Ridge. Båda varianterna ger minnen för livet och ökar chanserna högst betydligt att ta Island Peak. Lycka till i höst! Och det gäller även dig Johan!
 
Svar 2010-05-12 21:39   faceit
Tack så mycket. :)
Jag hoppas och tror att denna gången ska jag stå på toppen! :)
 
2010-05-18 14:40   Polarnatt
Kul att få läsa om din tur till Himalaya! Härligt att se att du också fick blodad tand och ska återvända nu i oktober :)
 
Svar 2010-05-18 17:00   faceit
Jag man kan inte, inte få blodad tand i sådana miljöer. :)
 
2010-05-31 22:19   staffankäll
Hej vilken härlig tur. Ska själv till EBC och Kala Patar med avresa 20 oktober. Nu är man ännu mer inspirerad.Om du nu ska dit igen samma tid kanske vi ses på bergen.
 
Svar 2010-06-01 09:52   faceit
Vad roligt, du har verkligen något att se fram emot. Jag åker dit igen den 4e okt.. Räknar med att vara tillbaka i Kathmandu runt den 23e, så då kanske vi ses ja. Hoppas du får en fantastisk tur!
 
2010-06-01 15:55   Gabba
Lycka till Emelie! Jag hoppas du får uppleva den där euforiska känslan det är att stå på toppen. Jag fick själv uppleva det för drygt en månad sedan. Den 20:e april stod jag på toppen av Island Peak efter en lång tids förberedelser och en ordentlig ansträngning. Hoppas verkligen du får uppleva samma sak ihöst! Än en gång, lycka till!
 
Svar 2010-06-01 21:17   faceit
Stort grattis och bra jobbat! Och tack så mycket. :)
 
2010-09-20 21:34   Tomas81
Kul att läsa din berättelse! Skulle också vilja uppleva miljön omkring där. Har bara läst om det. Lycka till vidare !
 
2010-11-10 12:45   Narcisse
GRATTIS EMELIE!!! Andra gangen gillt! Harligt att ha dig med oss :)

Kram C
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in