Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Karta Sarek 1:50 000 - en recension

Calazo har utökat sitt kartsortiment med tyvekkartor för Sarek och Padjelanta i skalan 1:50 000 - de tidigare var 1:100 000. Jag har tittat på dem. Hur bra är de? Hur mycket mer information finns? Och lönar det sig att byta ut sina gamla mot de nya?

Allmänt

Sarekkartan är stor, faktiskt några centimeter större på bredd och längd än den gamla 100 000-delen. Halva Sarek på varje sida, delningen är gjord i höjd med Bierikjávrre som finns med på bägge sidorna (nordlig resp. sydlig halva). I söder finns Kvikkjokk inte med, vill man se fjällbyn så får man köpa Padjelantaversionen.

Utseende

Kartan ser överlag mycket snygg ut. De glesare linjerna för ekvidistanser gör att färgerna bli ljusare och mer nyanserade i ett så bergigt område som Sarek.

Namn

Namnen på formationer och terrängdetaljer har utökats något men inte särskilt mycket. I princip är det namnen på den vanliga fjällkartan som finns med. Men en hel del glaciärer som tidigare var namnlösa har fått namn på den nya kartan vilket är trevligt att se. Här finns potential att göra mycket mer, om förlaget vill. Samiska språkexperter har mycket kunskap om sådant, och i böcker av exempelvis Axel Hamberg och Yngve Ryd figurerar namn på platser man gärna skulle vilja veta var de låg.

Ekvidistanser

Precis som för den gamla kartan är differensen för ekvidistanslinjerna 20 meter. Detta kan jämföras med t ex Jämtlandskartan som finns att få med 10 meter. Ändå skriver Calazo på omslaget att kartan inte bara är en uppförstoring av den vanliga fjällkartan utan innehåller mer. Det är sant såtillvida att de ekvidistanslinjer som är utritade är något fler och framför allt mer detaljerade i sitt utseende. Men mindre höjdskillnader som inte syntes på den vanliga fjällkartan syns i allmänhet inte på denna heller. Dock får man säga att det är en förbättring, om än marginell. (Jag utgår från att det är Lantmäteriet som försett med denna information, att på egen hand mäta ekvidistanser måste vara ett gigantiskt projekt.) Linjerna blir följaktligen också glesare jämfört med den vanliga kartan och det blir enklare att se hur branter och djupa raviner ser ut. Avläsningsbarheten blir bättre.

Ovan: exempel på kartbild. I bakgrunden den nya kartan 1:50 000, och infälld motsvarande karta 1:100 000. Den senare är inte Calazos utan Lantmäteriets fjällkarta på webben, vilken i allt väsentligt motsvarar Calazos vanliga fjällkarta. På den nya kartan syns blockterräng, fler och mer noggrant utritade vattendrag, mer detaljerade höjdkurvor, mm. Men höjdkurvornas antal är i princip detsamma, eftersom avståndet mellan dem är 20 meter (som på tidigare fjällkarta).

Terrängdetaljer

Calazo framhåller att kartan innehåller mer information om bland annat vattendrag och blockmark. Blockmarker är utritade som områden med små prickar. Jag vet inte vilken nytta man har av detta; att snart sagt varje bergstopp i Sarek är täckt av blockmark är ju väl känt, likaså att sådan terräng är mycket vanlig på nivåer över 1000 meter. Trots detta tycker jag att jag saknar symbolen på några områden som jag själv tyckt var blockiga.

På kartan är också - precis som på den vanliga fjällkartan - utritat snår och svårframkomlig terräng. Här har man i princip övertagit Lantmäteriets information från den gamla kartan. Jag tror den gamla informationen är ofullständig, det finns säkert anledning att uppdatera den.

Vattendrag

På kartexemplet ovan ser man tydligt många fler detaljer i den nya kartans framställning av Rapaselet. En klar förbättring som görs möjligt av det större formatet. Vidare har man fått med den så kallade strandstigen utmed Rahpaädno, en trevlig detalj. Vore kul att veta hur de prickat in den, har de kanske gått med GPS och spelat in spåret? Men varför låta strandstigen upphöra så tidigt? Vid måttliga vattennivåer i älven kan man följa den ända fram till Alep Vássjájågåsj (och kanske ännu längre). Detta är dock bara en detalj, men jag måste strax återkomma till det här med stigarna.

Kartbild från Alkavare kapell (bakgrundens lilla utökade bild av Miellädno är hämtad från kartans andra sida). Bron över älven är nu korrekt placerad, Lantmäteriet har under att antal år placerat den fel vilket förvirrat många fjällvandrare. Calazo anger också att den är "Förfallen" vilket är klokt. Dessutom anger de "Roddbåtar", vilket syftar på de roddbåtar som fjällvandrarklubben Skarja placerat där. Så här finns flera förtjänstfulla detaljer som är till hjälp vandrare och förhindrar missöden. Således mycket bra. Men så har vi stigen in i Álggavágge. Den anges gå nära sjön och är utritad med gles prickning, vilket betyder att den är svårfunnen. Jaha. Men går man upp till kapellet finner man en stig som börjar där, går något högre  upp och är lättfunnen. Varför inte rita ut den istället?

Stigar, färdvägar och vadställen

Om kartans terrängdetaljer i allmänhet innebär en förbättring och - i många fall - en utökning så är jag inte alls imponerad av hur stigarna ritats ut. I de allra flesta fall har man bara övertagit Lantmäteriets information. Ibland inte ens det, vilket nedanstående bild visar.

Ovan: Calazos nya karta till vänster och Lantmäteriets webb till höger. På Utsidan diskuteras ofta stigarna respektive skoterspåren vid Suorva som lämpliga vägar in i t ex Sarek. Men på Calazos nya karta finns det överhuvudtaget inga stigar/spår att diskutera. Är det medvetet gjort eller bara något som missats?

Nästa exempel: på kartan överst i detta inlägg finns kartbilden av Rahpaädno. Vid sidan av Alep Vássjájågåsj har man ritat ut en stig som följer vattendraget uppströms (en detalj som faktiskt inte finns på Lantmäteriet). Denna färdväg är fullt möjlig så stigen är befogad att rita ut. Dock tror jag att de flesta som har erfarenhet av området skulle välja att efter ca 1½ km vika av mot renvaktarstugan och fortsätta uppför den lättvandrade sluttningen, fram till Lulep Vássjájågåsj. Så även denna färdväg skulle varit bra att rita ut.

Exempel från Njoatsosvágge. Först kan man notera ett förtjänstfullt arbete med att utöka detaljerna om vattendragen. Den stora jokken Luohttojåhkå (namnet kom inte med på mina bilder men finns på kartorna) är mycket detaljerad och de olika strömfårorna där den rinner ut i Njoatsosjåhkå syns tydligt. Även övriga jokkar är fint återgivna. Men så är det stigarna igen. I princip har data övertagits från Lantmäteriet, från den tid det fanns en bro över Luohttojåhkå. Det ser på bägge kartorna ut som om man kan korsa jokken där, men det kan man inte annat än i undantagsfall. Jokken är stor och strid; detta är en säkerhetsfråga. Nu har Calazo på den nya kartan ritat ut en alternativ stig som leder ner i videbuskagen och angett vadmöjlighet. Detta är riktigt, för här är oftast möjligt att vada. Men ännu bättre hade varit att rita den stigen ända nere vid utloppet i Njoatsosjåhkå där vadet är enklast.

För att fortsätta med Njoatsosvágge så tyder allt på att det finns två stigar som parallellt på olika avstånd från Njoatsosjåhkå leder vidare till renvaktarstugan vid Rupsokjåhkå. Dessa bägge vägval hade varit mycket intressant att se utritade på en detaljerad karta; hittills har bara en av dem funnits med på fjällkartorna. En detalj till: Renskötarna har märkt upp en led med kryssmarkeringar över Sähkok (på väg mot Pårek) och även denna skulle kunna tas med på nya kartor.

Sammanfattning

Det allmänna intrycket av Calazos nya kartor är tilltalande. Den förstorade kartbilden gör dem lättare att läsa, med fler detaljer. Skillnaden är dock inte mycket stor på grund av ett måttligt utökande av kartbildens information och att avståndet mellan ekvidistanserna är detsamma som på den gamla kartan. 

När det gäller brister är det framför allt stigar och färdvägar jag tycker inte håller måttet. Vissa förbättringar finns om dessa, men de är marginella. Istället har de flesta brister som fanns hos Lantmäteriet övertagits. (Ett förfärligt exempel är på kartan över Padjelanta där man behållit den så kallade "materialvägen" genom Kamajokks NR och dess dragning över Kamajokk. Hur många kommer tro att det går att vada den jokken där och göra ett försök?)

Trots att jag har invändningar kan det mycket väl tänkas att jag kommer att använda kartan på mina vandringar. Jag ser fram emot kommande uppdateringar och förbättringar. Idén med stora, detaljerade kartor över Sarek och Padjelanta är djärv och ambitiös. Om markeringen av stigarna förbättras och kartorna förses med flera ortnamn kan de bli riktigt, riktigt bra.

Kartan finns att köpa på Calazos webbsida och kostar 149 kr. Möjligen finns den på fler ställen men många butiker verkar inte ha tagit in den ännu.

Kommentar 170409. Calazo trycker upp ganska små upplagor av sina kartor för att ofta kunna förbättra och uppdatera informationen på dem. I den upplaga som har tryckts i början på 2017 har åtskilliga detaljer förbättrats, som en följd av bland annat denna recension. I Sarekdelen finns nu exempelvis skoterstigen vid Suorva med. På kartan över Badjelánnda har man på inrådan av lokal turistexpertis tagit bort den s k materialvägen till Ruovddevárre norr om Kvikkjokk. Även andra förändringar har gjorts på kartorna.

Om du vill ha den senaste upplagan av dessa kartor tror jag det är bäst att köpa direkt på förlagets webbsida.

Postat 2016-07-16 18:14 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Några tankar om kosmos – och att följa en stig

Naturen är större än vi vanligtvis tror och verkligheten överträffar oftast fantasin. Jag får anledning att fundera över detta när jag läser en bok om modern kosmologi: Vårt matematiska universum av Max Tegmark. Mycket har hänt sedan min grundutbildning i fysik i början på 1970-talet, och när jag tar fram min gamla kurslitteratur ser jag att det skrivits helt nya kapitel i partikelfysik, kvantmekanik och kosmologi. Det är som jag har förflyttats till ett helt annorlunda universum än det som jag befann mig i när jag läste på universitetet – eller snarare vaknat upp i det. För även om de vetenskapliga nyheterna har flimrat förbi i media så har jag inte satt mig in i detaljerna ordentligt. Jag har haft annat för mig.

Ett universum – eller många?

Alltså läser jag med stigande förundran att många nutida kosmologer på fullt allvar räknar med att vi inte bara – som man kanske trodde tidigare – lever i ett närmast oändligt stort universum utan i ett av oändligt många universa. Att universum i själva verket är ett slags multiversum och att det kan finnas hur många parallella universa som helst. Och inte nog med det, vissa fysiker menar att det till och med kan finnas oändligt många kopior av oss själva, exempelvis mängder av "fowwe" varav de flesta är olika mig, men tillräckligt många är så lika att det inte skulle gå att skilja oss åt och att de lever på världar som på pricken liknar vår egen jord. Och att en del av dem just nu sitter och skriver ett inlägg i sin blogg på sina versioner av Utsidan...

För ett par decennier sedan skulle en forskare knappast blivit tagen på allvar om vederbörande påstått detta. Men det finns flera världsledande fysiker som menar att det är så det tycks förhålla sig. Max Tegmark är en, Stephen Hawking en annan. Uppriktigt sagt vet jag inte riktigt vad jag ska tro om teorierna. Men jag lär aldrig kunna ge något hållbart skäl varken för eller emot. Jag vågar inte ens föreställa mig hur mycket matematik jag skulle behöva förkovra mig i för att kunna förstå en enda sida med uträkningar som är gjorda av ovan nämnda herrar.

Att söka det enkla (åtminstone ibland)

Om vår plats i världen och universum var svår att förstå sig på redan när jag studerade – vilket jag tyckte – så är den sannerligen inte enklare idag. När man kan så söker man sig gärna till ett enklare liv. Och centrerar det kring exempelvis sin mobil, facebook – eller kanske naturen. De två första är jag nästan helt ointresserad av, så i mitt fall blir det alternativ nummer tre. Det ligger säkert någonting i det som min gode vän Anders´ hustru ibland har påpekat: "När ni är på fjällresa så är det ett okomplicerat liv ni lever. Allting är enkelt." Men jag försäkrar: de stora tankarna följer med på färden. I fjällen finns det tid att tänka, och landskapet inbjuder till det.

De senaste åren har jag följt en stig, Präststigen i Kvikkjokksfjällen. Den är minst ett par hundra år gammal, troligen så mycket som trehundra år och möjligen ännu äldre. Den användes regelbundet fram till 1860-talet av de präster som skulle till Alkavare kapell och förrätta gudstjänsten. Att finna den markerade vägen över fjället har varit en spännande uppgift. Samtidigt en slags terapi där jag funnit en nästan barnslig glädje i att leta efter gamla stenhögar och pussla ihop denna Prästväg som under de senaste 150 åren fallit i glömska. Och under tiden har jag undrat vad prästen och hans samiska vägvisare såg, vad de tänkte och vad de pratade om. Kanske var det mest praktiska ting. Men det kan också ha varit de där stora tankarna. De kom från olika världar, möjligheten fanns att berika varandra. Men jag har inga illusioner, i värsta fall hade de så olika världsbild att det inte blev mycket utbyte alls.

Kommande resa och kanske en bok

En färd på Präststigen finns i min planering även detta år. Jag saknar några pusselbitar i min undersökning och jag tänkte hitta dem, alternativt få bekräftat att de inte finns. Därefter hoppas jag att mitt material är såpass fylligt att det går att skriva något om det.

En del har hört av sig till mig och efterfrågat en bok om Präststigen. Det är väldigt uppmuntrande. Jag har funderat en hel del på saken sedan förra sommaren och kommit fram till att jag verkligen vill skriva en sådan. Det definitiva beslutet om en bok hoppas jag kunna ta efter sommarens färd.

Postat 2016-05-21 22:46 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bokrecension: Drömmar av silver av Tore Abrahamsson

Tore Abrahamsson: Drömmar av silver: Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten. Bokförlaget Arena AB. 348 sidor. ISBN 978-917843-312-4

När det gäller naturböcker läser jag nog helst berättelser som ger mig inspiration till egna äventyr. En bok om ett gruvbrytningsprojekt - därtill ett misslyckat sådant - är normalt inte mitt förstahandsval. Ändå måste jag säga att jag har läst Tore Abrahamssons bok Drömmar av silver med stort intresse. Den målar upp en historisk bakgrund till ett landskap som jag emellanåt rör mig i.

Tore Abrahamsson är arkitekt, fotograf och författare. För generationer av fjällvandrare är han välkänd genom sina böcker om fjällvärlden, bland annat Detta är Kebnekajse, Detta är Sarek och Okända fjäll. Idén till att forska om silverbrytningen vid Kedkevare fick han under fjällvandringar på 1970-talet. Dessa forskningar har lett fram till boken Drömmar av silver som närmast är ett praktverk i omfång och utseende. Här får man följa ett gruvprojekts historia från den inledande inspektionen hösten 1660 till dess att verksamheten lades ned drygt 40 år senare.

Det handlar alltså om malmbrytningen vid framför allt Kedkevare. Namnet Kedkevare finns inte på den svenska fjällkartan, där står det istället Silbbatjåhkkå. Gruvområdet ligger i södra Padjelanta, drygt 3 km norr om sjön Råvejávrre. Detta gruvområde utökades så småningom med brytningar vid Alkavare, norr om sjön Álggajávrre. Det silververk där malmen skulle smältas förlades till byn Kvikkjokk som till att börja med även kallades Hyttan.

Gruvorna vid Kedkevare ligger på närmare 1300 meters höjd. Bokens detaljerade foton av området visar ett naket och ödsligt landskap, helt präglat av berg och sten. Det växer i princip inget här. Den höga höjden gör att dimma och kyla är vanligt, vilket jag själv fick uppleva när jag och mina vänner tvingades tälta på toppen en dimmig och regnig natt år 1971.

Mitt eget besök vid Silbbatjåhkkå

Vår grupp av ornitologer var en del av en mycket större expedition som anordnades av en förening med det exotiska namnet Argaladei. Vi hade gjort en flera dagar lång utflykt från ett basläger som låg någon mil därifrån. Vi hade gått upp till gruvområdet och vandrade omkring bland gruvhålen. Det var duggregn i luften, och jag vill minnas att stämningen vi fylldes av påminde om den jag nu får när jag betraktar bokens omslag.

Vi överraskades av  tjock dimma och det var omöjligt att orientera sig tillbaka till baslägret (på den tiden fanns ju inga GPS:er). Vi beslöt att övernatta däruppe. Innan kvällen kom ett häftigt åskväder, och vi insåg att vi var helt utlämnade åt naturens makter där blixtarna fräste omkring oss på bergets topp. Tälten hade vi slagit upp på sluttningen en bit därifrån för att undvika den allra högsta höjden. Blåsten tilltog under natten, vinden vred sig och det började komma in vatten eftersom tältet inte stod emot regn lika bra från alla sidor. Jag och min kompis fick gå ut och vrida tältet för att få stopp på översvämningen.

Nästa morgon släppte dimman och vi kunde vandra vidare. Gruvområdet satte inga större spår i mitt medvetande och fantasi, utan det var vädrets dramatik som stannade kvar. Det var inte förrän jag började läsa den här boken som jag kom ihåg att jag faktiskt har gått omkring bland de där hålen.

Ett nutida foto taget från Råvejávrres västände, den 18 juni 2008. Jag och tre vänner passerade någon mil från gruvområdet men besökte det inte. Jag tror att den avrundade bergkullen  längst till vänster i bild är Silbbatjåhkkås sydtopp.

Ett misskyckande

Författaren karaktäriserar sin bok som "en berättelse om konsten att misslyckas". För ett misslyckande var det, gruvbrytningen vid Kedkevare. Här får man följa händelserna som följde när människan tog sina drömmar om rikedom ut i fjällnaturen för att försöka förverkliga dem. Kanske kan man läsa boken som en berättelse om hur fjället förändrade dessa härdade män som trots sin kunnighet och beslutsamhet inte kunde få berget att ge vad de hoppades.

De som närde silverdrömmarna starkast satt i Stockholm, i det s k Bergscollegium. Långt från direkt kontakt med fjällvärlden tillsatte de bergmästare som skulle bygga upp verksamheten och sköta det praktiska genomförandet. Den förste bergmästaren hette Isak Tiock och han får ett stort utrymme i boken. Han var inblandad i upptäckten av fyndigheten, och han var den som ledde uppbyggnaden på Kedkevare. Han var en beslutsam och hårdför man, men trots detta hade han svårt att övervinna alla de praktiska svårigheter som en verksamhet långt ut i fjällvärlden ställdes inför. Och på den tiden fanns inte alla de vägar fram till fjällen som finns idag.

Enbart att få malmen ur berget var ett stort företag. På Kedkevare bröt man uppifrån och ned, vilket innebar att gruvhålen fylldes med vatten och därför ständigt måste tömmas. På vintern frös det till is. Malmen skulle sedan fraktas på renar ner till silverhyttan i Kvikkjokk. Ett jättearbete. Tiock hade stora svårigheter att få det material och de pengar som krävdes. "Jag kan inte bryta berg med tomma händer" klagade han för Bergscollegium i Stockholm.

Kontakten med det förflutna

Till själva historieskrivningen har författaren tillfogat många kartor, handstilsprov och utdrag ut samtida dokument. Emellanåt kommer avsnitt med nutida fotografier och berättelser om senare tiders fjällupplevelser. Denna blandning av dåtid och nutid kan först kännas lite egendomlig, men den är avsiktlig. Abrahamsson vill knyta samman den tidens verksamhet med de upplevelser i området som vi kan göra idag. Även om många spår av verksamheten försvunnit finns rester kvar. Fjället är detsamma, känslan av karghet och ödslighet likaså. Det som skiljer är att en nutida fjällvandrare gör ett kort besök och kanske stannar upp och reflekterar en stund, medan de som arbetade där med gruvan under långa perioder utsattes för fjällets och vädrets makter vare sig de ville eller inte.

Trots Tiocks och flera andra personers avrådan fortsatte Bergscollegium mot allt förnuft att låta arbetet fortsätta. Bergmästare efter bergmästare tillsattes och alla misslyckades, helt enkelt därför att projektet var omöjligt. Abrahamsson redovisar hur arbetena under de olika bergmästarna planerades, genomfördes och avslutades. Under vägen hann flera av dem bli inblandade i intriger och maktkamper som inte står moderna TV-filmer efter.

Man får en detaljrik bild av den tidens sätt att sköta - och missköta - verksamhet. Hur gruvarbetarna behandlades (de var till stor del s k bruksknektar som förflyttats från militär tjänstgöring) och på vilka villkor som lapparna (=samerna) engagerades när det gällde transporter med renar. Dessa lappar var kraftigt underbetalda, deras kontrakt liknade mest slavkontrakt. Samtidigt avlivar författaren en myt, nämligen att lapparna skulle ha bestraffats genom misshandel och tortyr. Detta utsattes däremot en del av gruvarbetarna för.

Avslutande funderingar

För att göra skildringen mer levande har Abrahamsson levt sig in i de olika personernas tillvaro, försökt att förstå dem och återge deras tankar. Jag tror inte allt detta finns i dokumenten, och det är väl det han syftar på när han i titeln skriver fritt efter verkligheten. Och den verklighet de inblandade mötte på fjället var hård, inte minst för att en viktig del av brytningen skedde vintertid.  Många fick betala ett högt pris ifråga om arbete, sjukdom och umbäranden. Det är frestande att tycka att de skulle fått uppleva projektets framgång och fått lön för mödan. 

Ändå känner jag vid läsningen av boken mest tacksamhet över att malmfyndigheterna i det som nu är Padjelantas och Sareks nationalparker inte höll måttet. Vad hade hänt med naturen om fyndigheterna varit rika? Hade vi då kanske haft både vägar och bebyggelse dit upp?

Det säkraste skyddet för våra sista vildmarker i fjällen tror jag är att de i princip anses värdelösa ifråga om materiella och energimässiga tillgångar. Och i en industrialiserad värld där nya råvarutillgångar ständigt kommer att eftersökas får man hoppas att det kommer att förbli så.

Våra stora nationalparker är unika naturområden som inte kan ersättas med någonting annat. De kommer bäst till sin rätt genom att upplevas. Så orörda som möjligt, och på sina egna villkor.

Fler recensioner

På Utsidan finns mer att läsa om boken av två initierade medlemmar.

Niklas Åkerlund har kallat sin recension Berättelsen om ett misslyckande

Och Anders Nordvall delar med sig av mycket personliga reflexioner på sin blogg: Drömmar om silver

Postat 2012-01-15 19:20 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in