Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

En natur- och kulturvandring i östra Lund Placerad på karta

På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.

Ovan: det första häftet som är tänkt att följas av fler. Häftet har delats ut gratis i biblioteket, kyrkans församlingshem, Träffpunkten för seniorer, mm. Om någon vill se hela häftet så mejlar jag gärna en lågupplöst pdf. Använd i så fall "Konversationer" på Utsidan och kontakta mig via den.

Tisdagen den 25 oktober anordnade vi en guidad tur i åkerlandskapet precis öster om Lund. Tidigare har vi guidat i själva stadsdelen Linero, men nu var det alltså dags att ta klivet utanför tätbebyggelsen.

Vi lämnar alltså asfalten och går grusvägen rakt österut mot byn Hardeberga. Ungefär halvvägs dit ligger gården Arendala som är vår närmaste mål. Både på fotot och på kartan från 1910-15 ser man den raka vägen mot gården och även gårdens anlagda parkdunge utmed vägen.

Stadsdelen Linero fanns inte när kartan gjordes. Numera slutar tätbebyggelsen strax till höger om det lilla c:et på den raka vägen mot Arendala.

På den Skånska rekognosceringskartan (nedan) från 1812-20 ser man att många viktiga vägar fanns redan då. Arendalaparken kan inte ha hunnit växa upp särskilt mycket eftersom den inte finns med. Däremot är säteriparken i Hardeberga utritad. Den finns kvar än idag och är värd en egen historia, men kanske en annan gång.

Den diagonala vägen åt SO (eller snarare ostsydost) gick till Dalby, precis som den nutida. Men den användes inte så mycket förr eftersom den var svår att ta sig fram på med häst och vagn. Man tog istället vägen förbi Arendala och Hardeberga, alltså samma som vi använder på vår utflykt.

Vi närmar oss nu parken vid Arendala (t.v. ovan).

Arendalaparken anlades redan på 1700-talet. Förutom att ge bränsle till gården (precis som nu var det ont om sådant) så gav den sina ägare en statusfylld rekreationsplats. Den var mycket praktfullt anlagd, nästan slottsliknande. Numera är den förfallen och igenvuxen, men fortfarande kan en del av de gamla parkvägarna skönjas.

Parken är privat och besökare uppmuntras inte. Här har vi gått bara några meter in från vägen och Matz berättar om hur det en gång såg ut.

En trevlig sak med dessa vandringar är de samtal som blir under vägen. Karin, en av deltagarna, visste att det nära vägen funnits ett tegelbruk. Men leran var inte särskilt bra för att göra tegel, så bruket lades ganska snart ner. Men hon visade på en gammal tegelbit som nu är en del av den mur som omgärdar parken.

Fler vandringar i området

Vi hann inte längre än till Arendala gård innan det var dags att vända tillbaka till Linero. Men några dagar senare var två av deltagarna med mig på en lite längre upptäcktsfärd. Vårt mål var en annan anlagd park på slätten, vid en gård som kallas östra Arendala. På kartan från 1910-15 syns parken som en grön rektangel precis till höger om det undre namnet Arendala. Numera ägs den av Lunds kommun. Gårdens vackra gamla byggnader var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.

Ovan: Östra Arendala park "klättrar" uppför den böljande sluttningen i jordbrukslandskapet. Husen som delvis döljer träden är gamla arbetarbostäder tillhörande den stora gården Arendala. Numera är de i annan ägo och fungerar som privatbostäder. Fotot taget från Arendalavägen.

Efter att ha passerat Arendala gård smalnar grusvägen och blir bara en cykelstig. Denna stig fanns även för flera hundra år sedan. Här gick man upp till gudstjänsterna i kyrkan i Hardeberga. De träd som omgärdar stigen är förstås inte alls särskilt gamla.

Vi viker av från cykelstigen innan byn Hardeberga, går över fälten och närmar oss parken från norr. Parken är inte lika gammal som den vid Arendala utan anlades i mitten på 1800-talet.

Inne bland träden är det dunkelt och lite mystiskt. Utmed dungens ena kant står träden i spikraka, dubbla rader. Mitt mellan gick en parkväg och antagligen roade man sig med ridning här. Ett djupt dike skvallrar om att man ledde vatten vid sidan om - kanske det till och med användes i arbetet på gården. Men nu är marken torr och fälten utdikade.

I parken finns fyra så kallade evighetsträd (egentligen ska det finnas fem, men det sista har jag inte hittat). Ovan syns nr 391 som är en ek.

Evighetsträdet nr 390 utgörs av en bok som inte är i särskilt god form. Men alla träd hamnar i detta tillstånd förr eller senare (om de inte huggs ner först). Det är mycket viktigt för den biologiska mångfalden att många träd får genomgå hela sin livscykel.

I parken finns också en gigantisk gråpoppel. Den är evighetsträd nr 389. Stammens omkrets mätte jag upp till 452 cm. Vid den mätning som ursprungligen gjordes för 25-30 år sedan fick man 335 cm. En poppel växer fort!

Projektet med evighetsträd i Lunds kommun var ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Lunds kommun på 1990-talet. Det skulle visa på vilka naturvärden som finns i markerna. Även i andra kommuner i landet gjordes sådana projekt. Googla "evighetsträdsprojekt" så hittar du mer att läsa på internet. (Observera att man även i skogsbruket använder begreppet evighetsträd. Där menar man inte riktigt samma sak.)

Utsikt mot östra Lund innan det är dags att vända tillbaka.

Och en sista blick mot skogsdungen vi nyss vandrat omkring i (till vänster om maskinhallen i bakgrunden). Det är ofattbart att jag bott här i mer än 15 år och inte tänkt på att undersöka vad jag har närmast inpå knuten. Men bättre sent än aldrig. Och det är i gruppen Vandrarna som det här intresset har vaknat.

Position: Östra Arendala park.

Postat 2022-12-20 19:01 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek Placerad på karta

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.

Postat 2022-03-03 18:06 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ett januaribesök hos sälarna

Måkläppen är den allra sydligaste spetsen på Falsterbonäset, en lång sandrevel ut i Öresund. Där bor gråsäl och knubbsäl. Nio månader om året får de vara ifred för att vila och föda sina ungar. Det är bara under november, december och januari som vi människor får besöka området.

De senaste åren har det blivit en tradition för mig att hälsa på sälarna. Den 9 januari var det dags igen. Inte det varmaste vädret men en ganska klar och fin dag. Det var många andra som hade samma plan, området är populärt. Att hitta en närbelägen parkeringsplats för bilen kan vara svårt vilket innebär att hela utflykten kan bli 8-9 km lång. Men vad gör det? Då blir ju upplevelsen lite längre.

Att vandra ut på Måkläppen är till att börja med som vilken strandpromenad som helst i Sydskåne. Men efter en stund förändras känslan, det är som att gå rakt ut i havet. Till slut har man nått ända fram, där fastlandet sakta sjunker ner i vattnet och vågorna sköljer över sanden. Där, allra längst ute, låg sälarna.

Sälarna är populära fotoobjekt. Det är viktigt att hålla avstånd för att inte störa dem.

I närbild med teleobjektiv...

...och ännu närmare med en ungsäl som sticker upp huvudet.

Två flanörer på väg tillbaka till Falsterbo fyr.

När det gäller restriktioner kan det vara bra att veta att hundar och drönare inte är tillåtna. Mer att läsa finns t ex på Länsstyrelsens webbsida.

Postat 2021-04-11 14:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Postat 2021-02-11 22:28 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 12 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!