Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Ett januaribesök hos sälarna

Måkläppen är den allra sydligaste spetsen på Falsterbonäset, en lång sandrevel ut i Öresund. Där bor gråsäl och knubbsäl. Nio månader om året får de vara ifred för att vila och föda sina ungar. Det är bara under november, december och januari som vi människor får besöka området.

De senaste åren har det blivit en tradition för mig att hälsa på sälarna. Den 9 januari var det dags igen. Inte det varmaste vädret men en ganska klar och fin dag. Det var många andra som hade samma plan, området är populärt. Att hitta en närbelägen parkeringsplats för bilen kan vara svårt vilket innebär att hela utflykten kan bli 8-9 km lång. Men vad gör det? Då blir ju upplevelsen lite längre.

Att vandra ut på Måkläppen är till att börja med som vilken strandpromenad som helst i Sydskåne. Men efter en stund förändras känslan, det är som att gå rakt ut i havet. Till slut har man nått ända fram, där fastlandet sakta sjunker ner i vattnet och vågorna sköljer över sanden. Där, allra längst ute, låg sälarna.

Sälarna är populära fotoobjekt. Det är viktigt att hålla avstånd för att inte störa dem.

I närbild med teleobjektiv...

...och ännu närmare med en ungsäl som sticker upp huvudet.

Två flanörer på väg tillbaka till Falsterbo fyr.

När det gäller restriktioner kan det vara bra att veta att hundar och drönare inte är tillåtna. Mer att läsa finns t ex på Länsstyrelsens webbsida.

Postat 2021-04-11 14:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Postat 2021-02-11 22:28 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Bonus i november: Årets sista brittsommardag

Måkläppen är ett naturreservat allra längst ut på den södra delen av Falsterbohalvön. Området blir därmed en av de mest sydliga delarna av vårt land – nästan i nivå med Smygehuk. Det består mest av sandrevlar och därmed blir höjden över havet nästan obefintlig. Det innebär också att delar av terrängen ständigt omformas av vatten, strömmar och vind. En annan omständighet med Måkläppen är att det bara är tillåtet att besöka det under tre månader under året: november, december och januari. Övriga månader tillhör det sälarna och fåglarna.

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.

Vi anlände tidigt på eftermiddagen med bil till Falsterbo och vandrade utmed den västra stranden söderut ett par kilometer. Falsterbo fyr – med ringmärkningsstationen för fåglar – passerades och vi kom så småningom fram till reservatsgränsen. Där sträckte sig den låga sandreveln ytterligare 2½ km söderut. Och långt borta, ända vid horisonten, förenades land och hav utan att någon skarvning kunde urskiljas. Det var som att gå rakt ut i havet.

Ovan: Cecilia vid tubkikaren med vars hjälp vi kunde spana in de närmsta sälarna. Ibland stack de upp sina huvuden och tittade nyfiket på alla tvåbenta badkrukor som promenerade förbi. Tyvärr låg min systemkamera med teleobjektivet därhemma så några bra foton av djuren blev det inte.

Och så var det vädret. Temperaturen var som utlovat – tills solen kom fram! För det gjorde den, och med ens kändes dagen sommarvarm och skön, trots det utsatta läget och en del vind.

Mobilkameran kämpar med ljusförhållandena. Foto: Cecilia.

Det var fortfarande en bit kvar till yttersta delen och hungern gjorde sig påmind. Vi slog oss ner i lä bland det sträva strandgräset. Snabbt kom matsäckarna fram. Det var ljummet i luften och nästan som en sommarpicknick – bara den rödvitrutiga duken fattades.

Mätta och nöjda strövade vi vidare och nådde den allra sydligaste spetsen där sandstranden nästan omärkligt försvann ner i havet. Vi stod där en stund och kände som om detta var världens ände.

Här tar denna del av Skåne slut! Foto: Cecilia.

Sedan vände vi tillbaka utmed strandkanten.

Ett slags utomhusmuseum: gamla vrakrester. En av bjälkarna var märkt med en metallplatta som upplyste om just detta. Foto: Cecilia.

På återvägen växte molnen och hotade att uppsluka den värmande solskivan. Pessimistiskt sa jag att det är så som klara sommardagar brukar sluta: solen går ner i en säck. Men jag hade fel. Den lysande skivan kom fram igen och sjönk sedan sakta som en ballong i havet. Vi slog oss ner på en sandkulle och betraktade skådespelet. Någon brådska hade vi inte, och för en stund kändes det fartfyllda och jäktiga stadslivet väldigt avlägset.

Allteftersom ljuset försvann sjönk också temperaturen. Luften och stillasittandet gjorde kroppen kall. Men även en sommardag i juni kan ju ibland sluta med en svalka som biter lite i skinnet.

***

Nästa dag var det betydligt kallare i luften och den behagliga känslan av sommar hade försvunnit. Från träden utanför min lägenhet i Lund hördes diskreta visslingar och tutanden: domherrarna hade anlänt till sitt vintertillhåll i bostadsområdet. Men mina tankar var fortfarande fyllda av kvardröjande intryck från årets sista sommardag.

PS. Den som vill läsa mer om Måkläppen kan enkelt googla fram info från exempelvis länsstyrelsen.

Postat 2018-12-07 21:03 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vita hägrar på fiskafänge

Någon gång i månaden packar jag ryggsäcken med tält och sovsäck och ger mig ut på övernattning. Igår var det dags igen. Ett av de ställen jag ofta använder är Almentornet vid Krankesjön utanför Lund. Almentornet är ett fågeltorn som passar bra att äta frukost vid när jag stigit upp på morgonen.

En annan fördel med stället är att jag lätt kommer dit ut även om kvällen blivit sen. Igår hade jag lärarjobb hela dagen och lite bokskrivande på kvällen. Jag kom inte iväg med bilen förrän efter klockan 23. Skogen var mörk när jag gick genom den med minimalt ljus på pannlampan. Någon gång har jag hört vildsvin böka i skogen men nu var det tyst.

Tältet restes och jag sov som en stock hela natten, med ett par avbrott. Ett sådant orsakades av en kattuggla som satt 5-10 meter från tältet och skrek högt: ke-vitt, ke-vitt, ke-vitt!

På morgonen tog jag en promenad för att få igång blodomloppet innan frukosten. Många fåglar rörde sig i luften och bland träden. Det är ju flyttningstider och gott om finkar, rödhakar, trastar och mycket annat.

Utanför tornet låg massor med änder och svanar. Och så var det ägretthägern! Det stod ett kritvitt exemplar (ja, alla dessa hägrar är lika vita) i vattnet rakt utanför tornet. Strax kom det en till. Och så höll det på hela förmiddagen, samlingen fylldes på efterhand. Ganska ofta lyckades någon av dem fånga en liten fisk som tvingades ner genom den smala halsen.

Vid ett tillfälle kom en vanlig gråhäger också. Då kunde man jämföra storleken.

I vissa vinklar ser gråhägern betydligt större ut än ägretthägern. Det kan delvis bero på färgen, för i måtten skiljer det inte många centimeter. Fast det är sant, den vita hägern är smalare, mer elegant. Det märks på vikten också, den vita väger något mindre. Och halsen är nästan osannolikt lång och smal. 

Ägretthägern var en verklig raritet för inte så många år sedan. Men 2012 konstaterades den första häckningen i Sverige (på Gotland). Det ser ut som den håller på att etablera sig, och i vilket fall så ser man fler och fler på vårar och höstar här i Skåne. Annars häckar den i exempelvis Lettland där jag har varit och tittat på den.

Till slut stod det 11 stycken vita hägrar utanför tornet (fast bara 10 kom med på denna bild). Och i hela sjön såg jag 19. Men det hade setts fler för en vecka sedan, hela 27 stycken! Så då kan man undra hur många som uppehöll sig i hela Skåne.

Postat 2018-10-20 20:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 12 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in