Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Väster om de stora sjöarna (4)

Vädret under vår vandring hade dittills varit mycket bättre än vi vågat räkna med. Men morgonen den 11 augusti föll ett ihållande regn. Frukosten avnjöts därför inomhus, i Gunders tält.

Färskt bröd till frukosten, bakat av undertecknad i Trangiakastruller. Mitt bidrag till det kulinariska. När det gällde menyerna till lunch och middag hade jag svårt att hänga med Gunder och Cecilia som lagade mat som riktiga kockproffs.

Detta var den tionde vandringsdagen och dagens etapp skulle gå över den centrala delen av fjällplatån Svártinjunjes. Miljön där vi befann oss var trevlig fast inte spektakulär på något sätt. Kullarna omkring oss begränsade synfältet och inte särskilt mycket i landskapet utmärkte sig. Men där fanns en påtaglig känsla av avskildhet, en känsla som förstärktes av regnet.

Vårt närmaste delmål var sjön Árajávrre, en ganska stor sjö som vi skulle gå i södra kanten av.

Det mulna och dystra vädret fick kameran att ta foton av Árajávrre som i princip var svartvita. Vid bildbehandlingen hemma gick det att locka fram grön färg i förgrunden.

Vi följde sedan vattendraget Buoldagiesjjågåsj som skulle vadas på ett lämpligt ställe. Tips på ett sådant hade vi fått av Hans Nydahl. Platsen kan identifieras på kartan ovan, precis där den röda färdvägslinjen korsar vattendraget. Gunder klarade övergången torrskodd i sina otroligt högskaftade kängor men jag och Cecilia bytte om för ett blött vad.

Direkt efter vadet rastade vi för lunch. Regnet hängde i luften och Gunders tält förvandlades återigen till restaurang.

Efter maten upptäckte vi att omgivningarna var riktigt trevliga och att detta ställe är mycket lämpligt som lägerplats. Inom synhåll finns ett trivsamt litet vattenfall (syns till vänster på fotot) och bakom närmaste kulle döljer sig ett betydligt högre.

Cecilia poserar framför det högre vattenfallet.

Även jag poserar men kameran är nu riktad åt ett annat håll. I bakgrunden rinner Buoldagiesjjågåsj mot sitt utlopp i Vástenjávrre. Sådana här platser är väl inte särskilt märkvärdiga i sig men ger omväxling och upptäckarglädje under en vandringsdag.

Kort därefter fick vi en annan fin upplevelse – den rika örtförekomsten utefter vattendraget. ”En sann njutning att lunka på i blomsterhavet” – så skrev Cecilia i en artikel om vandringen efter att vi kommit hem.

Den fortsatta färden gick mot Gievgesjávrásj. Sjön har på kartan samma höjd som den lilla sjö vi passerade dagen före (bägge nyligen justerade med en meter till 737). Terrängen bestod av ganska slät hedmark i ett mjukt, böljande landskap med stor siktvidd. Åt öster skymtade Sareks toppar. Och åt ett annat håll, vid horisonten, stack vår gamle bekant 1462 upp sitt huvud intill Blåmannsisen. Men vädret var fortfarande mulet och våra kameror producerade mest mörka, dystra foton.

Ovan: Gievgesjávrásj. Det var inte enkelt att hitta jämn mark för tältuppsättning och vi fick söka utefter hela den nordvästra stranden innan vi lyckades. Det högsta berget till höger är den sydliga toppen av Gievgesvárátja (várátja är plural av várásj = litet berg).

Nästa morgon var det en befrielse att vakna och gå ner till den ganska ljumma sjön och tvätta sig. I mina drömmar hade det varit både provtillfälle och totalt kaos på skolan i Helsingborg där jag arbetar under terminerna. De mentala bitarna är också en del av en fjällvandring och det känns ibland som man inte riktigt har kontroll över dem.

Mot Nordkalottleden

Denna dag började vandringen på norra sluttningen av Gievgesvárátja. Därmed fick vi utsikt över Sáluhávrre och bergen västerut, inne i Norge.

Gunder spanar mot de norska massiven långt bortom Sáluhávrre. Till vänster Gasskatjåhkkå, 1517 möh. Den stora glaciären där är Veikdalsisen. Längre till höger syns ett massiv med mer dramatiska former, Reinoksfjellet.  

Gasskatjåhkkå och Veikdalsisen.

Reinoksfjellet med den trekantiga toppen 1472.

Särskilt Reinoksfjellet gjorde ett djupt intryck på oss, det satte fantasin och äventyrslusten i rörelse. Men vi fick nöja oss med att beundra på avstånd. Vem vet – kanske får vi återse dem på närmare håll någon gång i framtiden!

Den östra delen av Svártinjunjes är flack och saknar nästan helt vattendrag. Detta medför att det är ont om bra lägerplatser.

Ovan: på väg mot samevistet. En lång sluttning som på håll såg slät och fin ut men som inte var det i verkligheten. Bitvis hinder i form av låga videbuskar, kombinerat med tuvor, rished och uttorkade sankmarker.

Vid slutet av utförslöpan fanns det mycket hjortron. Sådant går man förstås inte bara förbi så vi stannande en stund och kalasade på dem. 

I samevistet såg vi folk bara vid ett av husen där det pågick byggnadsarbete.

En bit från husen tog vi lunchpaus på en öppen gräsplätt mellan videbuskarna. Sedan var det ett par kilometer stig över flack mark och så befann vi oss plötsligt på en led.

Det kändes ovant. Och hur skulle det bli att träffa människor igen?

Utsikt från leden mot Áhkká, Niják och Gisuris.

Denna dag avverkades turens längsta sträcka, 18 km (i övrigt varierade våra dagsetapper mycket, från 6-7 km till ca 15). Det hann bli kväll innan vi närmade oss Kutjaurestugan och våra kroppar behövde kvällsmat. Vi beslöt att inte leta upp en lägerplats i terrängen utan välja alternativet med stuga. Fast med tält. 

När vi kom fram visade det sig att just Kutjaurestugan inte hade så bra mark för just camping men det dög trots allt för oss tuffingar.

Stugliv

En fördel med stuga är att bekvämlighetsinrättningarna är kända redan när man anländer. Här finns ett alldeles underbart badställe om man följer en stig till Sieberjåhkå som rinner förbi nedanför stugan ut i Kutjaure. Jokken är en dånande fors men vid sidan om har bildats en djup, stilla pool nära klippväggen där man kan ta några simtag.

Gunder ser ut att fundera över vilka rutiner som egentligen gäller i köket. På något sätt vänjer man sig och hittar tillbaka till dem. Till kvällsmat lagade han en fantastisk nötköttsrätt med potatis, gräddsås och inlagd gurka. Alltsammans hemtorkat. Och till frukost nästa dag stekte Cecilia en delikat äggröra med skinka till oss. Även det hemtorkat. Så där ligger all slags färdigköpt friluftsmat i lä.

De avslutande dagarna

Så fortsatte färden, nu på en vältrampad och lättgången led. Fast direkt efter Kutjaurestugan är det mer än 200 meters stigning så lite arbetsamt var det. Men bråttom hade vi inte, först dagen därpå skulle vi ta båten från Vaisaluoktastugan.

Ovan: här tar kompisarna igen sig så att det räcker både för denna dag och den föregående. Och halva nästa.

Ibland mötte vi vandrare som rusade fram på stigen med högsta fart. Det kändes ovant för oss som under 11-12 dagar vant oss vid ett behagligt upptäckartempo med många pauser. Även här på leden fanns ett och annat att titta på. Fast i jämförelse med vad vi sett tidigare så var det inte särskilt spektakulärt. Men när vi vände oss om, vad syntes då vid horisonten om inte Blåmannsisen och topp 1462!

Vi passerade vindskyddet som kallas Kårsajaure på kartan ovan. Fast där är det utritat på fel sida om stigen. Så närmade sig kvällen men att hitta en lägerplats i det ojämna och småsteniga landskapet var inte enkelt. Till slut hittade vi en ändå, intill det system av vattendrag som rinner genom dalen.

Nästa dag var resdag 13 och turens sista. Det mest spännande var nog den utsikt över Áhkkájávrre som skulle uppenbara sig när vi närmade oss Vaisaluokta. Själva nergången från fjället, en höjdskillnad på 300 meter, var också en fin upplevelse. Men åt andra hållet är det säkert en svettig historia!

Sjölandskapet är imponerande och storslaget även om regleringen av Áhkkájávrre har tagit bort en del av skönheten.

Bron över vattendraget i Vaisa.

Vi gick in i den nya kyrkkåtan. Även den gamla strax intill fick ett besök.

En blommande backe inne i byn. Därefter var det inte långt kvar till Vaisaluoktastugan och vägens slut för vår del. En båtfärd väntade och sedan bil till Sjöfallshotellet. Till ett annat slags liv men med många härliga minnen med oss.

Från M/S Storlule fick vi en avskedsvy över massivet Áhkká. Denna sommar var den sista som båten kördes i STF:s regi.

Fotona är som vanligt tagna av oss alla tre. Kartunderlag från Lantmäteriet (Bengt Nolängs kartor). Cecilias artikel i Svenska Fjällklubbens tidning Fjället finns att läsa här. Välj nr 1/2020 och bläddra fram till sidan 8.

Postat 2021-02-11 22:28 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (3)

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Postat 2021-01-12 22:58 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (2)

Det var frost på morgonen den 6 augusti när vi steg upp – turens enda frostnatt skulle det visa sig. Många myggor strök säkert med men långtifrån alla. Temperaturen steg sedan under förmiddagen och vi gjorde oss redo för en ny, solig fjällsommardag. Som väl var fanns en del skuggande moln på himlen och från väster kom svalkande vindpustar.

För dag 5 hade vi funderat över två möjligheter för den fortsatta vandringen. Den ena var att hålla oss kvar på den norska sidan och gå upp någon kilometer, precis samma väg som inledde gårdagens glaciärutflykt. För att därefter ta oss över den flacka fjällryggen Jågŋåtjårro och sedan svänga mot den svenska sidan. Men vi hade tyckt att den vägen sett lite för vintrig ut dagen före så vi valde istället det andra alternativet – att gå nordost upp på Gásakláhko och runda fjällryggen i dess nordöstra hörn. Det var ett val vi inte skulle ångra – utsikten över Virihávrre blev helt enastående.

Karta för etapperna dag 5-7.

Det blev inledningsvis ganska mycket uppför. Men lutningen var inte överdrivet stor och små vilopauser med nötter, fruktbitar och vatten gjorde tillvaron behaglig. Bråttom hade vi inte heller.

Ovan: utsikt över det vattendrag vi gick bredvid dag 3.

Fjällsippa.

Vita streck och sandklädda ishögar

På eftermiddagen stötte vi på två spännande naturfenomen alldeles intill varandra. Det ena var långsmala, vita gångar av mineralet kvarts i den klippiga marken. Vi hade sett på några ställen tidigare men här fanns flera stycken. Det var sådana "streck" man spanade efter på 1600-talet längre österut i Padjelanta när man letade efter silver. I kvartsen kan det nämligen finnas bly samt små mängder silver - åtminstone ibland.

Det andra fenomenet bestod av rejält stora grushögar som inuti bestod av hård is. Hur hade de bildats? Vi funderade utan att bli så mycket klokare. Inte heller efteråt har vi hittat någon bra förklaring.

Högarna var stora och mörka. Kanske har det med rinnande vatten att göra. Men fjället är flackt och jokken i bakgrunden är inte särskilt märkvärdig. Inte mycket grus omkring bäckfåran heller. Så hur kan högarna ha blivit så stora? Kan  de rentav ha funnits där i flera år? 

Kanalen till höger om isgrushögarna ser inte ut att vara urgröpt av vatten. Snarast liknar den en kanal som skapats av vind och sol runt gruset. På den vänstra sidan ser det däremot ut som en urgröpning från smutsigt vatten. Kanske någon av er som läser kan kasta ljus över vad som hänt här?

Sällskapet ”Snöfältens Vänner”

Under vandringen kom Gunder och jag i samspråk om snöfält vilket vi föregående dag haft mycket och många av. Vi har båda två oräkneliga gånger haft nytta av snöfält under våra fjällfärder. Så uppkom tanken att det borde finnas någon slags förening för att sprida kunskap om snöfält och deras användbarhet. Omedelbart föll Cecilia in i samtalet:

– Den vill jag också vara med i!

Därmed hade det blivit skarpt läge – är man tre som vill något så är det dags att sätta det i verket. Vid nästa snöfält stannade vi. Mitt ute på det tog vi var och en snö i händerna och slog högtidligt ihop det till en enda stor snöboll. Gunder fotograferade händelsen. Så var sällskapet Snöfältens Vänner bildat.

Låt mig framhålla några fördelar med snöfält. Som färdväg över ojämn mark som till exempel blockterräng är de ofta förträffliga och kan spara mycket tid. Särskilt effektiva är de när man tar sig nerför en fjällsida. Det går mycket snabbt och man får en behaglig dämpning av stegen. Vid matlagning och rast har man nytta av det smältvatten som rinner ut från dem, helt nödvändigt om landskapet i övrigt är torrt så långt ögat når. Sedan ska vi inte glömma de rent estetiska värdena – visst skulle fjällen se mycket mörka och livlösa ut om inte snöfälten fanns?

Så klart finns det situationer där man ska vara lite försiktig med snöfält. Men det gäller ju det mesta på fjället. Man gör inte någonting utan att tänka efter först. 

En stund senare fick vi en sagolikt vacker vy över Virihávrre, nästan för mycket för ögon och hjärna att fatta. Längst i bakgrunden syns både Áhkká, Niják och Sarekbergen.

Omväxlande fortsättning

Nattens läger blev i närheten av några små sjöar strax öster om bergknallen 972. När vi fortsatte färden nästa dag försökte vi gå runt detta lilla berg men det visade sig att det bästa var att gå över nära toppen. Utsikten var fin in mot Norge så det var värt den lilla extra mödan.

Sedan gällde det att komma ner från bergkullen också, det var ca 300 höjdmeter till en renvaktarstuga väster om Raddujávrre. Här hade vi läst i Grundstens guide om Padjelanta och Sulitelma (en äldre upplaga) att det är en ”brant nerstigning”. Exakt var han tänkte sig framgår inte tydligt men på många ställen var det i princip lodrätt. Vi snirklade oss något åt väster och hittade en svacka med kraftigt lutande gräshed.

Stugan syns därnere, bara 250 höjdmeter kvar! Vi kom fram utan missöden och när vi betraktade branten nerifrån så var vi ganska förvånade över att det gått så bra.

Inom parentes kan sägas att Grundstens guide är den enda jag känner till som behandlar just västra Padjelanta. Han beskriver ett huvudstråk väster om sjöarna samt ett par färdvägar i norra delen av Padjelanta. Förslag på dagsutflykter finns. Min upplaga är äldre så den har exempelvis kvar uppgiften om bron över Duvgejåhkå. De mest utförliga beskrivningarna jag läst över västra Padjelanta har Hans Nydahl skrivit här på Utsidan. De rekommenderas varmt.

Ovan: ett av de snöpartier som fick Snöfältens Vänner att trivas. Några minuter senare korsade vi jokken nära renvaktarstugan.

Efter stugan var terrängen ojämn med små åsar och svackor. Vi gjorde ett litet vad och sedan lutade det mer konsekvent uppför. Uppe på Radduvárre fick vi återigen syn på Blåmannsisen, ca 15 km bort.

Messingtoppen är den flacka bergkullen allra längst till vänster och till höger om den höjer sig topp 1462. Och sedan is ända till horisonten. Så kargt och olikt den solbelysta vyn över Virihávrre dagen före! Men denna enorma spännvidd på intrycken är ju en av de saker som är så fascinerande med fjällen.  

Vi närmade oss ett sandurfält genom vilket en jokk rinner (fotot nedan). Jokken har inget namn på kartan men kommer från glaciären Ragujiegŋa på den norska sidan. Genom vattnet har skapats ett sanddelta. Ett Rapadalen i miniatyr, som Cecilia sa.

På fjällkartan är sandurfältet utmärkt som en egendomlig blekblå färgblaffa.

Det började falla regn och vi behövde en lägerplats - helst fort! Vid den lilla sjön 749 såg det ut att finnas gräsbevuxna ängar och när vi kom närmre upptäckte vi att mitt bland allt det gröna växte det fullt med gula smörblommor. Det blev perfekta, mjuka tältplatser för oss alla tre. 

På kvällen tog vi en promenad för att inspektera morgondagens vad över jokken som rann ut ur sandurfältet.

Jokken var ganska djup på kvällen men nästa morgon hade vattnet sjunkit lite och vi kom över utan problem. Regnet hängde i luften och vi gick en stund med regnkläderna på. Detta var en av få gånger men vi kunde snart ta av dem igen. Skönt eftersom vi hade en uppförsbacke framför oss.

Flodhästarna

Efter en lunchpaus fortsatte vandringen uppför sluttningen mot Ráhkojávrre som vi tänkte gå väster om.

När vi närmade oss sjöns västra sida blev berghällarna släta och avrundade. Det fanns åtskilliga tillflöden av vatten ut i sjön vilka hade skapat små flikiga vikar som vi gick runt om. En intressant och tilltalande miljö.

Klipporna såg verkligen roliga ut, vi tyckte att de liknade vilande flodhästar som låg packade tätt intill varandra.

Ett röse bland flodhästarna. På kartan är faktiskt utmärkt en färdväg som vi korsade här. 

Ráhkojávrres stränder runtom är flacka. Här på västra sidan är det otroligt jämnt och lättgånget. Miljön är ganska karg men ändå inbjudande. Här skulle vi gärna tillbringat ett par nätter och utforskat omgivningarna.

Därefter steg terrängen långsamt i riktning mot nästa sjö, Rástesjávrásj. Efter diverse våtmarker och vattenfåror gick det ganska brant utför mot sjöområdet.

På fotot ovan syns Rástesjávrásj i bakgrunden. Det ganska platta fjället där bakom till vänster är Guovddelistjåhkkå. I närheten av sjön, till höger utanför fotot, fann vi återigen en tältplats med mjukt gräs och vackert gula smörblommor.

Foton från oss alla tre. Kartunderlaget från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-31 12:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (1)

Begreppet Västra Padjelanta har en lockande, nästan magisk klang hos många fjällvandrare. Kanske beror det på de botaniska expeditioner som gjordes där under fjällvandringens ungdom på 1800-talet. Eller kanske för att området ligger så avskilt i den svenska fjällvärlden – bortom sjöarna Virihávrre och Vástenjávrre. Eller kan det vara närheten till de riktigt stora glaciärerna som lockar, de som ligger på den norska sidan av gränsen? I vilket fall hade vår lilla trio drömt om detta äventyrsland – Gunder, Cecilia och jag själv. I augusti 2019 skulle det bli av.

Innan resan ägnade vi mycket tid åt kartläsning och förberedelser. Mycket skedde via mejl – och i någon mån med Skype – eftersom Gunder bor i Finland. Ovärderlig hjälp fick vi av Hans Nydahl som efter många års vandringar blivit en initierad kännare av dessa områden. Vi läste om hans vandringar på Utsidan, hade mejlkontakt och fick värdefulla råd och tips.

Redan på ett tidigt stadium bestämde vi att Blåmannsisen måste beskådas på nära håll. Men det gällde att hitta en lämplig utsiktpunkt. Två bergstoppar verkade vara spännande kandidater – 1462 samt Messingtoppen. Bägge på den norska sidan, liksom själva glaciären. Vi fastnade för den senare, den är lägre, låg närmare vår färdväg och verkade mycket enklare att komma upp på. Riktigt konkret blev det när en av oss skrev i ett mejl: ”Hej o tack för kul samtal igår, om två månader idag står vi på Messingtoppen!” Därefter föll fler detaljer på plats och en färdplan på 12 dagar utarbetades.

Det som är en del av tjusningen med att vandra i västra Padjelanta är samtidigt en besvärlighet – området är väldigt avlägset på den svenska sidan. Ofta blir det helikopterfärd åtminstone den ena vägen. Vi valde flyget för utfärden och landade således vid Stáloluokta. Där letade vi upp stugvärdsparet som kontaktats i förväg för båttransport över sjön. De berättade för oss att ytterst få vandrare går väster om sjöarna. Och de bör veta eftersom ett par stora vattendrag söder om Virihávrre tvingar besökare att anlita någon som kör båt förbi utloppen.

Kartan visar båtfärden och första dagens vandring.

Äntligen vandring

Så blev vi avsatta vid Duvggeluokta intill en ljuvlig äng med blåklockor. Vädret var soligt och lagom varmt. Och nu skulle vi klara oss på egen hand.

Inledningen av vandringen präglades av vars och ens sinnesstämning.

Duvggejåhkå är stor som en älv och innehåller grumligt vatten från Blåmannsisen. Den bildar en kraftigt skummande fors innan den rinner ut i Virihávrre.

Blomsterängen, landskapets skönhet, den storslagna jokken - och så vädret med blå himmel. Bättre välkomnande till västra Padjelanta kunde vi inte få!

Men som vanligt i fjällen så var det inte bara en sagoidyll. I början var videbuskagen bitvis riktigt täta och besvärliga.

Första natten tillbringades strax norr om renvaktarstugan utmed Duvggejåhkå. Överraskande svårt att hitta tältplatser i den ojämna terrängen.

Färden fortsatte nästa dag utmed Gásakluoppal mot sjön Gásakjávrre. I östra änden av Gásakluoppal fanns förr i tiden en bro enligt en karta från 1980-talet. Den är borta nu.

Under vandringen höll vi utkik på de toppar vi hade framför oss. Blåmannsisen var det hägrande målet och topp 1462 trodde vi oss kunna se drygt en mil bort. Lustigt nog skulle vi ha den i synfältet varje dag resten av turen. Ända till Vaisaluokta!

Kartan visar de tre första dagarnas etapper samt fjärde dagens utflykt till Messingtoppen.

En ljuvlig lägerplats fann vi på stranden av Gásakjávrre – tips från Hans Nydahl – med en underbar utsikt över sjön och bergen söderut. Här rann jokkar in i sjön vilka var betydligt varmare än sjöns eget vatten som kommer från glaciärer. Bad lockade, herr- och damsida fanns. Dessutom gladde oss ljungpipare, strandpipare, kärrsnäppor och mosnäppor (kanske mest mig). Spana riksrösen var en annan trevlig sysselsättning. Rr 240A syntes tydligt på toppen 1663 (tyvärr utanför kartan ovan men på fotot är det den höga toppen längst till höger). 

Karg fjällnatur

Morgonen den tredje dagen var molnig men fin. Det tyckte ett gäng sällskapssjuka myggor också. Efter sedvanligt pyssel, ätande och packande fortsatte vi färden djupare in i det okända. En kungsörn sågs redan i början och snart hade vi även fjällabbar omkring oss.

Ett fantastiskt renhorn låg i vår väg och det blev ett foto. Men ingen hade lust att bära hem det, våra packningar var alltför tunga ändå.

Rätt som det var befann vi oss inne i Norge. Naturen här kändes lite annorlunda än fjällnatur längre österut. Kargt och alpint, ofta med nakna klipphällar. Fotot nedan är visserligen taget dagen efter men illustrerar det intryck jag ofta fick.

När kvällen närmade sig hamnade vi i ett kuperat landskap i närheten av en jokk med vatten från Messingmalmvatnan och Blåmannsisen. Själva glaciären syntes däremot inte på grund av alla höjder som skymde. En lägerplats hittades efter en god stunds rekognosering. Inte vad som helst duger åt detta sällskap, minsann! Nej, bekvämt ska det vara och med alla faciliteter inom nära räckhåll. Särskilt om platsen – som nu– skulle tjäna som basläger för två nätter. (Nästa dag, på väg till Blåmannsisen, hittade vi en plats längre upp som också var bra och lite mer strategisk. Men då hade vi ju redan valt.)

Blåmannsisen

Morgonen kom och det fanns förväntan i luften. Dags för den efterlängtade utflykten till glaciären, den som vi tänkt på i månader! Kök och mat packades ner, mellanmål gjordes i ordning. Härligt med ryggsäckar som för en gång skull inte var så tunga.

Början av augusti men fortfarande låg många snöfält kvar. 

Ljuvligt att släcka törsten. Det norska fjällvattnet är fantastiskt. Näst godast i världen.

Gunder och Cecilia uppför ett snöfält. Vi hade olika mycket erfarenhet av att använda snöfält som färd- och genvägar. Ibland diskuterade vi hur användbara och säkra de var. Detta skulle leda till ett oväntat initiativ följande dag. Fast det visste ingen av oss än.

Naturen var karg och stenig nästan överallt, ingen sommarkänsla överhuvudtaget, vilket förstärktes av det molniga gråvädret. Terrängen var kuperad men hade inte de stora former man är van vid från det mesta av Padjelanta. Höjderna i sig var inte särskilt imponerande men det ständiga uppför och nerför var ändå fysiskt tröttande.

Kartläsning på vägen. Klockan var 12.30 och vi hade en god bit kvar.

Lunchpaus i det karga stenskravlet.

Messingtoppen ligger 1270 meter över havet och det låter kanske inte så imponerande. Men från lägerplatsen var nettostigningen över 450 meter och vägen småkrokig i både sidled och höjdled så det tog längre tid att komma fram än vi hade trott. Terrängen kändes verkligen annorlunda jämfört med andra delar av Padjelanta och Sarek där formationerna är större.

Klockan tre på eftermiddagen var vi äntligen framme. Vi hade hamnat vid en utsiktshylla strax väster om Messingtoppen. Framför oss välvde sig den enorma glaciären på bägge sidor om topp 1462 och bildade en horisont långt bort. Solen kom fram och med ens badade delar av glaciären i ljus samtidigt som dimmoln bildade ett växlande skådespel. Detta ögonblick hade vi verkligen sett fram emot och vi hänfördes över synen.

Utsikt mot topp 1462 som faktiskt var riktigt imponerande. En stor flik av Blåmannsisen skymtar bakom till höger på fotot. Denna topp hade varit en spektakulär utsiktspunkt, omgiven av glaciären på flera sidor. Men vi hade läst Hans Nydahls beskrivning av vägen dit och visste att den var både tidsödande och besvärlig. Kanske nästa gång?

Blåmannsisen är för övrigt Norges femte glaciär i storlek. Den högsta punkten ligger på 1560 m ö h och dess största tjocklek är 471 meter.

Öster om topp 1462 går Blåmannsisen ner i Messingmalmvatnan.

Två tuffingar delar sina intryck av utsikten.

Några kliv till…

När vi beundrat utsikten en stund från vår hylla måste förstås själva Messingtoppen bestigas. Det handlade bara om några tiotals höjdmeter. Som så ofta såg det brantare och värre ut nerifrån än vad det var när vi satte igång. Vi kom behändigt upp alla tre, med stadiga kliv och stöd med händerna.

Högst uppe på Messingtoppen där vi hade fin överblick åt alla håll.

Jag i fjärran på fotot ovan, på väg ner från Messingtoppen.

Färden tillbaka till lägerplatsen underlättades av att det var mycket nerför. Mina färdkompisar – som tidigare gått i fjällen ett antal gånger tillsammans – är riktiga matfreaks så det blev en delikat gryta till kvällsmat med egentorkade ingredienser. I luften sjönk temperaturen till +2 grader och lustigt nog hängde myggen med nästan ända dit. Fast de var rätt tama på slutet.

Ovan: vårt tältläger. Fotot taget morgonen därpå (rättat; stod fel tidigare). Gunders tält t. v. fungerade som matlagningstält.

Fotona är tagna av oss alla tre och för de flesta kan man räkna ut vem som är fotografen. Kartunderlagen är från Lantmäteriet (via Bengt Noläng). Fortsättning följer.

Postat 2020-12-24 15:06 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Skidtur i lömskt vårvinterväder (2)

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Postat 2019-05-14 15:47 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 13 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in