Historien om ett brott

Jag har i vuxen ålder aldrig råkat ut för någon allvarlig olycksskada i fjällen. Visst har jag fallit omkull ett antal gånger, men det har inte lett till att jag behövt söka hjälp. Kanske har det berott på änglavakt och inte bara min egen försiktighet. I vilket fall hade jag inte kunnat tänka mig att en vandring i en skåneskog skulle innebära min hittills värsta friluftsskada.

Allt började så bra den där lördagen för två veckor sedan. Cecilia, fjällvandrare och god vän, och jag själv hade satt oss i bilen och åkt från Lund till Skäralid för att vandra ett dygn på Söderåsen. Med oss i packningen hade vi varsitt litet Akto-tält samt vatten, mat och utrustning för ett dygns naturupplevelse. Vi hade verkligen sett fram emot det.

Stavar eller inte stavar – det är frågan

När jag planerade min utrustning funderade jag på om mina lätta vandringsstavar skulle få följa med eller om de skulle lämnas hemma. Det blev av någon anledning det senare. Detta skulle visa sig vara det första misstaget under denna tur. Man ska nämligen inte underskatta nyttan av vandringsstavar, de fyller en mängd viktiga funktioner. Bland annat dessa två:

1. Undersöka marken innan man sätter ner foten.

2. Hålla balansen och förhindra fall.

Den första funktionen har jag ofta använt när jag gått över blötmark och myrar i fjällen. Den andra funktionen har hjälpt mig ett stort antal gånger, till exempel att säkert passera över stenig fjällterräng.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet

Jag styrde in bilen på parkeringsplatsen vid Skäralid. Vi började äventyret med cafébesök i solskenet och begav oss sedan uppför backen till Kopparhatten. Därifrån hade vi en imponerande utsikt över den 90 meter djupa ravinen.

Cecilia står uppe vid Kopparhattens utsiktsplats och ser ut över ravinen vid Skäralid. Träden är fortfarande kala, men de första vitsipporna hade kommit upp där marken var som varmast. Några dagar senare blev det sommarvärme hemma i Lund och naturen formligen exploderade i grönt där.

Från utsiktsplatsen fortsatte vi vid sidan av huvudstigen för att följa nära kanten av ravinen. Terrängen var oväntat ojämn med småkullar och fördjupningar. Det fanns också en del egendomliga diken med vatten och lös jord. Vi hade passerat några sådana och jag var mitt inne i ett samtal med Cecilia – ironiskt nog om nödsändare i fjällen – och hade inte hundraprocentig koll på hur jag satte ner ena kängan. Benet försvann plötsligt i vattensjuk jord och jag föll handlöst framåt i geggan. Det gick så fort att jag inte hann röra en fena för att ta emot. Jag landade med vänster hand under mig. Inte nog med det. Ur jorden stack upp en smal ände av en rejäl sten, och handleden kom rakt på den. Med min egen och ryggsäckens tyngd ovanpå. Armen hade ingen chans.

Jag hörde Cecilia ropa till mig hur det gått. Hon lät bekymrad, mitt fall måste sett otrevligt ut. Och jag kände direkt att något var fel med handleden. När den första smärtan lagt sig kastade jag en blick på den. Den såg inte ut som innan. Den var lite krokig.

Cecilia tog snabbt kommandot – precis som man ska göra - och pratade med mig och såg till att jag satte mig ner på ett liggunderlag. Tre unga människor som följt efter oss kom fram och ville också hjälpa till. En provisorisk mitella tillverkades av min tunna regnjacka. Efter en stund kunde jag resa mig, men att bära någonting var uteslutet. En av männen tog min ryggsäck, och stödd av Cecilias ena stav kunde jag hjälpligt ta mig framåt (se där, en stav är bra att ha även efter en olycka). Vi gick sakta till närmaste bilväg där hon fick skjuts ner till parkeringen. Efter en stund kom hon körande tillbaka med min bil. Sedan var det raka vägen till Lund och så småningom till akuten (i rena kläder). Så slutade vår vandring innan den knappt ens hade börjat.

Det blev ganska många timmar på akutmottagningen på Lunds sjukhus. Många andra väntade också (så om du tänker skada dig så råder jag dig att inte göra det på helger eller kvällar när det är ont om personal). Efter röntgen konstaterade man att radiusbenet var helt brutet och att handleden behövde gipsas. Men först efter att två vältränade män hade haft ”dragkamp” med min arm för att kunna trycka brottytorna i rätt läge. Att påstå att den proceduren gjorde ont är en underdrift. Det gjorde förfärligt ont.

Lärdomar?

När något dåligt hänt som enbart verkar slarvigt, meningslöst och onödigt försöker man åtminstone hitta någon lärdom att ta vara på. Det känns liksom bättre då. Visserligen inte mycket men lite grann.

Att använda stavar även i Skåne är en sådan lärdom. För halka och snubbla kan man ju göra överallt, och med en stor ryggsäck är man otymplig. Vidare hade jag sannolikt ändå klarat mig om jag inte pratat så mycket när vi gick utan koncentrerat mig (här kanske en och annan känner sig frestad att kommentera mäns simultanförmåga, men i så fall kommer jag låtsas att jag inte märkte det). På mina ensamvandringar i fjällen har jag ständigt prioriterat just detta med koncentrationen, framför allt vid rörelse och förflyttning. I princip ska då varje steg vara medvetet gjort. Och i grov blockterräng är det ett absolut måste, vare sig man går själv eller med andra.

En tredje sak är hur otroligt skönt det är att ha någon med sig. Utan Cecilia, och de tre som hjälpte oss, hade jag varit tvungen att reda upp allting själv. Antagligen behövt ringa 112. Det hade kanske blivit ett stort räddningspådrag och ambulans.

I fjällen har jag vanligtvis jag haft en eller flera personer med mig på färden. Oftast min gode vän Anders G. Trots att vi två aldrig har behövt rädda varandra vid någon olyckshändelse har det några gånger varit nära. Ett sådant tillfälle var när vi skulle gå nerför sluttningen av Vállevárre vid Kvikkjokk. En smal men meterdjup klippspricka var övervuxen av risväxtlighet och fullständigt osynlig. Jag satte foten just där, och benet bara försvann. Då trodde jag för ett ögonblick att mitt lårben skulle gå rakt av när jag föll med över 20 kg ryggsäck. Men sprickan löpte åt rätt håll och jag klarade mig från att bryta benet mot kanten.

Och så var det ju detta med nödsändare. Efter mycket funderande så tror jag att det kommer bli en sådan på mina fjällturer hädanefter. Åtminstone om jag ska gå själv.

Alla göromål går mycket långsammare med en arm som är bruten och värker. Det gäller att hålla humöret uppe. Att drömma om kommande fjällresor känns fint. Och jag har kunnat sköta mina deltidsuppdrag som lärare ungefär som vanligt.

Cecilia har förresten en egen blogg på Utsidan. Hennes personliga och tänkvärda berättelse om hur hon blev en fjällvandrare finner du här.

Vintertur med dramatik (5)

Med tanke på den långa väg vi hade till Abisko planerade vi att stiga upp någon timme tidigare än vanligt. Strax efter klockan 6 började vi röra oss i sovsäckarna. En kort tur utanför tältet visade att det fortfarande blåste. Vi tyckte att det inte var lika hårt väder som på kvällen så vi sa till varandra att det fanns hopp. Men morgonproceduren tog sin tid, och det var extra mycket att gräva upp denna morgon. Klockan hann bli 10 innan vi stod redo med pulkan.

Det började bli en vana med att få tältet begravt i snö. Muren var Anders mycket stolt över, han hade gjort det mesta av den på kvällen. Våra mur-konstruktioner var väl inte så vackra, men de var tjocka och stabila. Och snöpinnarna satt som i betong när vi grävt ner dem och lagt dem vågrätt samt vinkelrätt mot tältlinan.

Mot Lapporten

Det var mindre blåsigt än föregående kväll. Men definitivt mer blåsigt än vid motsvarande tid föregående morgon. Temperaturen var lägre, jag skulle tro 5-6 minusgrader.

Jag var ivrig att få komma iväg. Dels för att ta tillvara varje stund till att komma närmare vårt mål, dels för att mina fingrar blivit så kalla att de smärtade. I det tillståndet brukar det ta mellan en halv och en timme att få upp värmen i dem. Det bästa sättet är förstås att få igång kroppens blodcirkulation genom rejält muskelarbete. Det blir en värme som varar länge och som står emot många minusgrader. 

Fortfarande kom vinden rakt emot oss. Det var ju bara väntat eftersom den följde dalens riktning. Precis som dagen före var det snödrev och vitt i luften, men sikten var i genomsnitt något bättre. Vi kunde hjälpligt se sluttningarna på bägge sidor om oss.

Långsamt tog vi oss framåt och hittade skoterspåret igen, delvis täckt av snödrev. Vi passerade en av fångstarmarna till renstängslet. Den andra fångstarmen såg vi inte. Det kom emellanåt vindstötar men inte av samma kaliber som dagen före. Ändå kändes det inte säkert. Vi hade en bestämd känsla av att vinden långsamt ökade i styrka, och vi befarade att vi skulle få samma scenario som tidigare: kraftig vind som övergick i storm. Om vi bara kunde komma igenom Lapporten skulle vi känna oss säkrare. På grund av dess trånga passage var vädret troligen hårdast där. Men porten var närmare 6 kilometer lång och en okänd terräng väntade oss.

Framme vid Lapporten. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi närmade oss passet blev terrängen svåråkt. Det som vållade problem var stora ytor med barblåst, blank is. Egendomligt. Kunde det vara något vattendrag som svämmat över och fryst? Eller var det resultatet av tidigare tödagar? Vi vet inte, men att åka på is är ingen god idé. I hård vind är det rentav dåraktigt. Det blev till att åka runt om istället.

Det kom fler sådana områden. På andra ställen var marken antingen barblåst eller täckt av decimeterhöga, stenhårda snövalkar. Inte gick det fort att åka i sådan terräng. Lugnt och metodiskt tog vi oss vidare.

Det värsta som kunde inträffa med vädret var ökad vindstyrka. Vi var oroliga för detta när vi bit för bit tog oss in i Lapporten. Kullar och ojämnheter gjorde att vindstyrkan varierade. När vindstötarna var extra kraftiga vilade vi. Vi tog på oss balaclava för att inte skada huden. Anders tog på skidglasögon för att inte få vassa snökorn rakt in i ögonen. Jag känner mig instängd i sådana och behöll mina vanliga glasögon på och hoppades att de skulle räcka. Under de närmaste timmarna skulle kylan och vinden skapa de mest fantastiska istappar under näsan i Anders mustasch. Jag noterade med stor förundran hur istapparna växte men själv märkte han ingenting. (Av hänsyn till hans rykte på Internet tog jag inget foto av dem.)

Vinden tilltog efterhand som vi gled in mellan de höga bergssidorna i passet. Men vi kom framåt! Vinden var förvisso kraftig men absolut inte omöjlig. Inne i dalen minskade också snödrevet och vi kunde se de omgivande höga topparna. När vi närmade oss mitten av passet och stod mellan Tjuonatjåkka och Nissončorru 1633 kände vi att vi skulle klara oss igenom. Vilken befrielse!

Vi följde den västra kanten av den långa norra sjön. Framför oss fanns bara en kant vid horisonten och himmel. Vi såg ingenting av landskapet utanför Lapporten. När det öppnade sig blev vi på nytt överväldigade av fjällets enorma vidd. Långt nedanför oss bredde Torneträsk ut sig, och överallt syntes höga och låga fjäll. Här pausade vi med lunch i en snödriva och fick till och med några solstrålar på oss. Himlen var för det mesta molntäckt.

Ute ur Lapporten! Vädret blev genast mer stabilt och även om det fortfarande blåste kallt så var det inte i närheten av vad vi upplevt tidigare under dagen.

Vid lunchplatsen, på den flacka sluttningen norr om Nissonsnuohkki.

Utsikten ner mot Torneträsk. Fotot gör inte landskapet rättvisa, det var mycket vackert och storslaget. Abisko ungefär i mitten av bilden.

I fortsättningen gick det mestadels nedför mot Abisko. Dit var det ungefär en mil. Vi följde först en ravin, men den drog iväg åt fel håll så vi lämnade den. Terrängen var som vanligt renblåst eller täckt av hård skare.

Anders med ryggsäck, på väg ner mot Abisko. Lapporten i bakgrunden.

Vi kom ner i partier av kullar och björkskog och det gick först hyfsat. Men ju längre ner vi kom desto krångligare blev det. Flera gånger hittade vi skoterspår åt rätt håll, men de ändrade alltid riktning och drog för mycket åt öster. Vi var tvungna att lämna dem och hamnade istället bland kullar och små raviner i björkskogen. Vi ett sådant tillfälle där vi kört fast i terrängen störde vi en älg som vi fick se på nära håll.

Det sista fotot av Lapporten. Klockan var halv sju (sommartid).

Det började skymma och vi var trötta. Slutligen kom vi på ett skoterspår som följde kraftledningen söder om järnvägen. Vi kom in i Abisko från öster. Men det var fortfarande flera kilometer till STF som ligger väster om samhället. Vi var inte säkra på vägen och frågade oss fram.

Klockan var närmare 21 (sommartid) när vi steg in och bokade sovplats. Restaurangen hade stängt, men det gick att köpa öl och chips i receptionen. Vi duschade först och satt sedan med vår öl i brasrummet och vande oss vid att vara tillbaka till bebodda trakter.

Under dagen hade vi förflyttat oss minst 20 kilometer. Sol och vind hade tagit ut sin rätt på våra kroppar, men i Abisko verkade man inte ens känna till att det hade blåst uppe på fjället. På hotellet hade man annat att göra, det var fullt av ungdomar från många håll i världen som var där för att se norrsken. Men vi kände hur skönt det var att för en gångs skull bara få koppla av och vila. Slippa gräva ner och resa tältet. Slippa pysslandet med köket i snön. Rena lyxen.

Nästa dag tog vi tåget söderut.

Bergen på norra sidan av Torneträsk, fotograferade från Abisko västra järnvägsstation.

Vintertur med dramatik (4)

När vi vaknade på morgonen verkade allt vara ungefär som föregående dagar. Tältet fladdrade i vinden men inget onormalt. De små utflykterna man måste göra utanför tältet ingav heller ingen oro. Vi åt frukost liggande i våra sovsäckar som vi brukar. Läste ett stycke i Nya Testamentet och samtalade en stund över det. Klädde på oss och snörde på kängor och gaters.

Avfärd i frisk vind

Jag var ute ur tältet först. Vinden hade ökat utan att vi lagt märke till det och det kändes väldigt kallt. Men det berodde inte på temperaturen, den var nära noll grader. Det var vindens kyleffekt. Blåsten var kraftig.

Jag tog några foton på vår lägerplats och man ser att det hade blivit rejält snödrev. Berget Viddjá (som låg två kilometer bort och som varit vår fasta punkt vid orienteringen föregående dag) var mestadels osynligt.

Foto av tältet innan vi packade ihop det. Klockan var nästan halv elva på förmiddagen. Det ser ut som snöfall på bilden, men det jag minns var snödrevet. Den finkorniga snön fyllde luften runt omkring oss och bildade ett ljust töcken.

Foto av landskapet vid samma tillfälle fast åt ett annat håll. Man anar att det var klart väder ovanför snötöcknet. Berget, vars sluttning reser sig till vänster, är Viddjá. Åt andra hållet, dvs norr om oss, hade vi en topp av Nissončorru (1447). Den låg lika nära men vi såg ingenting av den på hela dagen.

Efter att ha fotograferat bestämde jag mig för att packa ner kameran i pulkan och inte använda den så länge blåsten pågick. Jag hade slarvat med det den förra oväderskvällen för några dagar sedan. Kameran hade legat i sin väska medan vi satte upp tältet. Snöpulvret hade blåst in i väskan och jag hade haft ett drygt jobb att få kameran ren och torr. Anders hade ett tätt skydd till sin kameraväska så det blev några foton från dagen trots allt.

Vi startade vår färd. Berget Viddjá kom fram ibland ur töcknet och hjälpte oss att hålla rätt riktning. Terrängen var relativt jämn, men lutade nedåt åt höger. Snön var hård och skarliknande. Vinden, som kom snett bakifrån, tog hela tiden tag i pulkan och fick den att hasa nedåt på den hårda ytan. Jag var draghäst och fick hela tiden parera när pulkan for iväg nedanför min högra sida. Den välte emellanåt.

Vinden ökar

Vi följde sommarledens rösningar en bit, men det blev dags att lämna den och gå i en nästan nordlig riktning. Vi fick då vinden mot vår vänstra sida och den ökade ju högre upp på sluttningen vi kom. Sikten var tidvis obefintlig och jag tog riktmärken på kullar och stenar för att ha något att gå efter. Vid det här laget var vindbruset så högt att det tjöt i öronen. Vi fick stå nära varandra för att göra oss hörda. Vi såg också till att inte komma för långt ifrån varandra om sikten skulle försvinna helt.

Fotot ovan togs av Anders när jag drog pulkan. Det var innan jag satte på mig skidglasögon och balaclava.

Vi stannade och plockade fram skidglasögon ur den lilla säcken med extraprylar. På grund av vinden hjälptes vi åt att hålla fast alla lösa föremål. Exempelvis höll jag fast Anders stavar i ett fast grepp medan han satte på sig glasögonen. Vi vågade inte släppa dem en ett ögonblick för risken att de blåste bort.

Jag lyckades också få på mig skidglasögon (mina vanliga stoppade jag ner). Jag tog också på mig balaclavan för att förhindra förfrysning av ansiktet. Det var ovanligt tidsödande med dessa enkla procedurer och trots att jag arbetade med tunna handskar blev fingrarna stela direkt. Jag misslyckades exempelvis med att spänna de två snören som skulle dra ihop min kapuschong. Den fick sitta lite för löst.

På överkroppen hade jag ett tredubbelt lager: ylleunderställ, fleecetröja och min fodrade stora vindjacka. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare på våra vinterturer behövt så många lager när jag dragit pulka på fjället. Vindens kyleffekt var enorm trots att det nog bara var någon enstaka minusgrad.

När vi klarat av vår påklädning tittade vi på varandra genom skidglasögonen och utbytte blickar av samförstånd. Visst var det storm, men det här skulle vi klara av. Vi tänkte inte ge oss i första taget.

Vi vände oss ibland om så att vinden blåste från oss. Om man tappade en lätt pryl här så var den borta för alltid. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi fortsatte mot det stora rengärde som ligger före Lapporten. Vi såg det inte, men det dök upp ett skoterspår som tycktes leda åt rätt håll. Ju längre vi följde spåret desto mer vred det åt vänster, och det verkade ju rätt. Vi var på väg mot Lapporten.

Storm!

Vinden blev bara värre och värre. Pulkan blåste ofta omkull och Anders fick vända den rätt medan jag stod stilla. Vid det här laget var vindbyarna så kraftiga att det tidvis inte gick att ta sig framåt överhuvudtaget. Vid ett tillfälle fick vi en smula paus i skydd av en kulle med en stor snödriva. Där tog vi fram kartan och kollade att vi var rätt. Vi såg inte bergen men däremot en ravin till höger om oss, ravinen där Čuonjájohka ligger.

Det gick långsamt. Mellan vindstötarna kunde vi ta oss en liten bit framåt, men ofta var det bara att stanna och vända sig från vinden och vänta på att det skulle lugna sig något. Klockan var närmare tre på eftermiddagen, men ingen av oss hade en tanke på lunch. Eller att det ens skulle varit möjligt. Ändå stod det klart att vi inte kunde fortsätta utan någon paus. Och det var fortfarande tre kilometer kvar till Lapportens mynning. Men vad hade det hjälpt om vi kommit dit? Vi skulle ju ha samma vind som vid det här laget kom rakt emot oss genom porten. En nordvästvind som var nästan lika styv som en vägg. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Medan vi kämpade oss framåt kom en vindstöt som helt enkelt blåste omkull mig. Pang! Innan jag fattat vad som hänt låg jag på marken. Jag reste mig förstås och vi försökte åka en liten stund till. Men slaget var förlorat. Vi skulle inte komma till Lapporten denna dag. Nu gällde det att söka skydd. Anders påminde mig om den där snödrivan där vi läst kartan en stund tidigare. Det var väl några hundra meter tillbaka dit. Vi vände och tog oss tillbaka. Lugnt och stadigt. Man ville ju inte blåsa omkull fler gånger.

Ny plan: Överlevnad!

Nu hade färden övergått i något annat. Det gällde att hitta lä för vinden och göra en lägerplats. Exponerad för vinden hade en människa troligen inte kunnat överleva natten. Trots att vi var medvetna om detta kände vi ingen rädsla. Alla grejer var ju hela och vi hade mycket ork kvar. Så här efteråt kan vi inte riktigt fatta vad vi har varit med om. Just då kändes allt så självklart, som en ingrediens bland alla de andra under färden.

Snödrivan gav hyfsat skydd för vinden. Tältet grävdes ner extra djupt och en kraftig mur tillverkades mot vinden. En och en halv timme höll vi på med spadarna. För att kunna hantera smådetaljerna tog jag av mig skalhandskarna några ögonblick och lät dem hänga vid handlederna. De började genast fyllas med pulversnö. Mina fingrar smärtade både när de utsattes för vinden och när jag drog på handskarna igen. Tältet fick tätas överallt för att inte snöfyllas. Skidorna vågade jag inte ha stående, de kunde ju knäckas. Jag la dem på marken i lä vid ena absiden. Pulkan grävde jag ner i snön. Sedan räddade vi oss in i tältet och sov en timme innan kvällsmaten.

På kvällen sjönk temperaturen till ca 9 minusgrader. Det var svårt att säga om vinden minskade, men vi hade i varje fall en plats som fungerade som skydd. Vi visste att vi var säkra och vi litade att tältet skulle hålla. Vinden låg visserligen delvis på dörren och frestade på duken men det var bara med en bråkdel av sin fulla styrka. Jag kom på mig själv att fundera över vad som skulle hända om blixtlåset gick sönder. Då skulle snön blåsa rakt in mot väggen mellan absiden och innertältet. Men tältet från Bergan har aldrig svikit oss och det gjorde det inte nu heller.

Med hjälp av GPS:n konstaterade jag att dagens förflyttning varit drygt 4 kilometer, efftektivt. På ungefär lika många timmar. Det var ju långt ifrån vad vi tänkt oss. Men den fråga vi naturligtvis ställde oss var: skulle vinden minska till nästa dag så vi kunde ta oss till STF i Abisko före kvällen? Det var ca 2 mil dit. Eller skulle vi bli fast på kalfjället och missa tåget hem?

Vi somnade så småningom. Jag kan inte minnas att vår utsatta belägenhet förstörde sömnen. Vi var antagligen mycket trötta. Vinden slet emellanåt i tältduken och det var uppenbart att det blåste rejält utanför den skyddade plats som vi kallade "vår borg".