Bloggar > Fowwes blogg > Historien om ett brott

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Historien om ett brott

Jag har i vuxen ålder aldrig råkat ut för någon allvarlig olycksskada i fjällen. Visst har jag fallit omkull ett antal gånger, men det har inte lett till att jag behövt söka hjälp. Kanske har det berott på änglavakt och inte bara min egen försiktighet. I vilket fall hade jag inte kunnat tänka mig att en vandring i en skåneskog skulle innebära min hittills värsta friluftsskada.

Allt började så bra den där lördagen för två veckor sedan. Cecilia, fjällvandrare och god vän, och jag själv hade satt oss i bilen och åkt från Lund till Skäralid för att vandra ett dygn på Söderåsen. Med oss i packningen hade vi varsitt litet Akto-tält samt vatten, mat och utrustning för ett dygns naturupplevelse. Vi hade verkligen sett fram emot det.

Stavar eller inte stavar – det är frågan

När jag planerade min utrustning funderade jag på om mina lätta vandringsstavar skulle få följa med eller om de skulle lämnas hemma. Det blev av någon anledning det senare. Detta skulle visa sig vara det första misstaget under denna tur. Man ska nämligen inte underskatta nyttan av vandringsstavar, de fyller en mängd viktiga funktioner. Bland annat dessa två:

1. Undersöka marken innan man sätter ner foten.

2. Hålla balansen och förhindra fall.

Den första funktionen har jag ofta använt när jag gått över blötmark och myrar i fjällen. Den andra funktionen har hjälpt mig ett stort antal gånger, till exempel att säkert passera över stenig fjällterräng.

Ett ögonblicks ouppmärksamhet

Jag styrde in bilen på parkeringsplatsen vid Skäralid. Vi började äventyret med cafébesök i solskenet och begav oss sedan uppför backen till Kopparhatten. Därifrån hade vi en imponerande utsikt över den 90 meter djupa ravinen.

Cecilia står uppe vid Kopparhattens utsiktsplats och ser ut över ravinen vid Skäralid. Träden är fortfarande kala, men de första vitsipporna hade kommit upp där marken var som varmast. Några dagar senare blev det sommarvärme hemma i Lund och naturen formligen exploderade i grönt där.

Från utsiktsplatsen fortsatte vi vid sidan av huvudstigen för att följa nära kanten av ravinen. Terrängen var oväntat ojämn med småkullar och fördjupningar. Det fanns också en del egendomliga diken med vatten och lös jord. Vi hade passerat några sådana och jag var mitt inne i ett samtal med Cecilia – ironiskt nog om nödsändare i fjällen – och hade inte hundraprocentig koll på hur jag satte ner ena kängan. Benet försvann plötsligt i vattensjuk jord och jag föll handlöst framåt i geggan. Det gick så fort att jag inte hann röra en fena för att ta emot. Jag landade med vänster hand under mig. Inte nog med det. Ur jorden stack upp en smal ände av en rejäl sten, och handleden kom rakt på den. Med min egen och ryggsäckens tyngd ovanpå. Armen hade ingen chans.

Jag hörde Cecilia ropa till mig hur det gått. Hon lät bekymrad, mitt fall måste sett otrevligt ut. Och jag kände direkt att något var fel med handleden. När den första smärtan lagt sig kastade jag en blick på den. Den såg inte ut som innan. Den var lite krokig.

Cecilia tog snabbt kommandot – precis som man ska göra - och pratade med mig och såg till att jag satte mig ner på ett liggunderlag. Tre unga människor som följt efter oss kom fram och ville också hjälpa till. En provisorisk mitella tillverkades av min tunna regnjacka. Efter en stund kunde jag resa mig, men att bära någonting var uteslutet. En av männen tog min ryggsäck, och stödd av Cecilias ena stav kunde jag hjälpligt ta mig framåt (se där, en stav är bra att ha även efter en olycka). Vi gick sakta till närmaste bilväg där hon fick skjuts ner till parkeringen. Efter en stund kom hon körande tillbaka med min bil. Sedan var det raka vägen till Lund och så småningom till akuten (i rena kläder). Så slutade vår vandring innan den knappt ens hade börjat.

Det blev ganska många timmar på akutmottagningen på Lunds sjukhus. Många andra väntade också (så om du tänker skada dig så råder jag dig att inte göra det på helger eller kvällar när det är ont om personal). Efter röntgen konstaterade man att radiusbenet var helt brutet och att handleden behövde gipsas. Men först efter att två vältränade män hade haft ”dragkamp” med min arm för att kunna trycka brottytorna i rätt läge. Att påstå att den proceduren gjorde ont är en underdrift. Det gjorde förfärligt ont.

Lärdomar?

När något dåligt hänt som enbart verkar slarvigt, meningslöst och onödigt försöker man åtminstone hitta någon lärdom att ta vara på. Det känns liksom bättre då. Visserligen inte mycket men lite grann.

Att använda stavar även i Skåne är en sådan lärdom. För halka och snubbla kan man ju göra överallt, och med en stor ryggsäck är man otymplig. Vidare hade jag sannolikt ändå klarat mig om jag inte pratat så mycket när vi gick utan koncentrerat mig (här kanske en och annan känner sig frestad att kommentera mäns simultanförmåga, men i så fall kommer jag låtsas att jag inte märkte det). På mina ensamvandringar i fjällen har jag ständigt prioriterat just detta med koncentrationen, framför allt vid rörelse och förflyttning. I princip ska då varje steg vara medvetet gjort. Och i grov blockterräng är det ett absolut måste, vare sig man går själv eller med andra.

En tredje sak är hur otroligt skönt det är att ha någon med sig. Utan Cecilia, och de tre som hjälpte oss, hade jag varit tvungen att reda upp allting själv. Antagligen behövt ringa 112. Det hade kanske blivit ett stort räddningspådrag och ambulans.

I fjällen har jag vanligtvis jag haft en eller flera personer med mig på färden. Oftast min gode vän Anders G. Trots att vi två aldrig har behövt rädda varandra vid någon olyckshändelse har det några gånger varit nära. Ett sådant tillfälle var när vi skulle gå nerför sluttningen av Vállevárre vid Kvikkjokk. En smal men meterdjup klippspricka var övervuxen av risväxtlighet och fullständigt osynlig. Jag satte foten just där, och benet bara försvann. Då trodde jag för ett ögonblick att mitt lårben skulle gå rakt av när jag föll med över 20 kg ryggsäck. Men sprickan löpte åt rätt håll och jag klarade mig från att bryta benet mot kanten.

Och så var det ju detta med nödsändare. Efter mycket funderande så tror jag att det kommer bli en sådan på mina fjällturer hädanefter. Åtminstone om jag ska gå själv.

Alla göromål går mycket långsammare med en arm som är bruten och värker. Det gäller att hålla humöret uppe. Att drömma om kommande fjällresor känns fint. Och jag har kunnat sköta mina deltidsuppdrag som lärare ungefär som vanligt.

Cecilia har förresten en egen blogg på Utsidan. Hennes personliga och tänkvärda berättelse om hur hon blev en fjällvandrare finner du här.

Inlagt 2018-04-28 19:35 | Läst 5101 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-04-28 20:39   hansnydahl
Vilket äventyr! Istidsformationer är inte att leka med - vare sig det är Söderåsen i Skåne eller ändmorän i fjällen. På bilden ser det ut som att du tar det hela med jämnmod. Förmodligen är det säkrare att gå ensam, men konsekvenserna av en olycka kan bli större. Nödsändare är ju en viss trygghet - bara man inte larmar av misstag och måste hosta upp fem-siffriga belopp i ersättning.

Det du beskriver om den överväxta sprickan på Vallevárre har också hänt mig, för tre år sedan i Rago. Sprickan var inte så stor men knäleden vek sig åt fel håll (som vid Zlatans skada). Gjorde fruktansvärt ont och jag fick halta i två dagar innan jag var tillbaka. Blev bra igen efter en månad. Min lärdom var att inte vandra om man haft en sömnlös natt (det hade blåst hårt hela natten).

Hoppas att du hinner bli helt återställd innan vandringssäsongen i fjällen drar igång.
 
2018-04-28 20:43   kjpil
Vad tråkigt för dig, Hoppas snabb återhämtning! Det är sånt där som kan hända alla, även om en är nog så försiktig så räcker ett ögonblicks otur. Tror även låg vikt i packning kan va en förebyggande åtgärd liksom stavar
 
2018-04-28 22:10   OBD
Usch vad tråkigt! Tur i oturen att det hände så pass tidigt på året så du kan bli återställd till sommarens vandring.
Jag håller med dig att man, i alla fall jag, i regel vandrar litet mer koncentrerat när man (jag) vandrar ensam än när man har sällskap.
Men jag har själv ramlat på ett liknande sätt, trots att jag använde stavar, och trots att jag vandrade ensam. Det resulterade i 18 stygn i underarmen på akuten i Kiruna.
 
2018-04-29 09:53   fowwe
Tack för uppmuntran och välgångsönskningar! Ja, om man får tro läkarna så borde gipset kunna tas bort om 2-3 veckor. Sedan blir det att träna upp styrkan i musklerna igen. Tränar redan nu med att krama ett par hopknölade yllesockar. Det är vad fingerstyrkan räcker till. Nätt och jämnt. Ni har rätt, nog går man mer koncentrerat när man går själv (ingen skugga faller på den goda vännen, det var mitt eget slarv). En gång i fjällen gick jag och pratade så ivrigt med min följeslagare att jag i hastigheten valde fel jokkravin på kalfjället och märkte det först efter en halvtimme.
 
2018-04-29 10:20   Swift
Tack för att du delar med dig av denna tråkiga incident. Ja, jag använder det ordet eftersom vi alla vet att mycket värre saker kan hända en fjällvandrare. Nu hoppas vi att du hinner bli (tillräckligt) bra inför vandringssäsongen.

Jag går numera oftast ensam, har en lång skidstav och en PLB i fickan. Två stavar är nog bättre, men jag har inte kunnat förmå mig att ta det steget. Nödsändaren var lättare - den ger trygghet inte bara åt mig utan också till anhöriga. Men jag har fortfarande ovanan att spana runt horisonten medan jag går. Inte bra alls, man ska förstås stanna till vid varje spaningstillfälle. Och det blir alltid 20 kg som startvikt, hur jag än anstränger mig. Lägre vikt är definitivt en säkerhetsfråga. Träningen före en vandring får inte heller försummas.........
 
Svar 2018-04-29 16:57   fowwe
Tack, Per! Låg packningsvikt och träning är förvisso goda råd. Själv ser jag fram emot den dag min fjällpackning kommer under 20 kg startvikt, det är fr a optik, batterier och elektronik som får det att bli 1-2 kg över. Det här med stavar eller stav verkar vara individuellt. Jag hade inga problem att byta till två när jag väl bestämde mig, men jag vet andra som tyckt att bytet varit svårt eller omöjligt.
Träningen, ja. Förr i tiden pläderade jag för en skämtförening vid namn AMOS (= Anti Motion Och Sport). Den blev ganska känd i bekantskapskretsen, men det är länge sedan jag blev utesluten från den...
 
2018-04-29 11:47   Bandersson
När jag läste rubriken ”Historien om ett brott” trodde jag först att det handlade om något helt annat – ”GW om det ökända fjällmordet” – eller något liknande. Men det kanske handlar om en annan typ av ”brott” i alla fall, hur vi bedömer riskerna. För min egen del är den avgörande frågan om jag ska gå ensam eller inte. Hur vältränad, erfaren, koncentrerad jag än är räknar jag med att en oförutsedd olycka kan inträffa? Eller att något händer med min kropp? Till och med Kalla fick hjärtflimmer. Med detta menar jag inte att riskerna ska överdrivas, då skulle väl aldrig någon ensamvandra i Sarek.

Själv har jag aldrig gått ensam i Sarek. Skälet till detta har inte direkt att göra med riskminimering alls utan att kunna dela något med varandra. Jag anar förstås att den som går ensam delar något viktigt med sig själv så kanske det räcker med en nödsändare i alla fall?
 
Svar 2018-04-29 17:09   fowwe
He he, du ser för mycket på teve, Björn. Det finns andra slags brott än de du tänker på: stenbrott, benbrott och - som i det här fallet - handledsbrott. Fast det var kul att leka med formuleringen.
Att gå ensam har för mig aldrig varit ett aktivt val, jag hade hellre haft sällskap. Men några gånger infann sig ingen, och då var det inget roligt alternativ att förbli hemma. Så jag åkte solo de gångerna. Tidvis var det inte helt bekvämt i tankarna, men så småningom hade jag vant mig vid att stå ut med bara mig själv. Sedan brukar jag ju ha stunder av andakt också, så helt ensam känner jag mig aldrig.
 
2018-04-30 18:35   dHANScan
Vad tråkigt att sluta en vårvandring i Söderåsfjällen så snabbt och på det sätt. Med 'brott' i din rubrik tänkte även jag i helt andra banar. Bra att höra du så snabbt orkar skriva så självironiskt. Mina stavar har jag med två undantag endast använt i fjällen hittils. Dessa undantag var de två gångar min myelomatos cancer tog fart, men detta är sen lång tid avsluttade livsavsnitt. Så här går jag alltid utan stavar och snabbt. Ibland för snabbt och för lite noggrann med var jag går. Regelbunda fall händer, och 7-9-13 utan skador uppstått
 
Svar 2018-05-01 13:15   fowwe
Med så mycket fågelarbeten som du gör i skogen förstår jag att stavar för dig bara skulle vara i vägen. Jag har heller aldrig stavar när jag fågelskådar, händerna är upptagna av så mycket annat. Vad jag kan minnas har jag heller aldrig fallit då. Då är cykling mer riskabelt...
 
2018-05-03 09:58   camoscio
Jag har själv på vandring råkat ut för ett par allvarliga olyckstillbud: en vadolycka i Jotunheimen och en halkolycka i Frankrike (rutschade 75 höjdmeter, räddades av att snön var mjuk). Båda beskrivs på huthyfs.com Men den enda skada jag kan erinra mig var på Bergslagsleden 2010 -- bara några meter före etappslutet vid Tväggelöten halkade jag på en spång och råkade ha högerhanden bakåt så den tog emot när jag drattade omkull.

Med stavar, som jag aldrig har på låglandsturer, hade jag förmodligen kunnat parera fallet. Nu blev det alltså en radiusfraktur (på höger sida -- vänster har jag redan klarat av i en trafikolycka)) - lite jobbigt eftersom jag hade ännu en etapp kvar till färdmålet. När jag skulle betala med kort på stationen (!, det var tider, det!) i Örebro kunde jag knappt skriva mitt namn.

Så jag har all medkänsla. När gipset tas bort (av en arbeterapeut) återstår ju en del rehab, flera gånger om dagen, för att återfå förlorad styrka och rörlighet - i mitt fall sträckte sig denna ännu in i sommarens första vandring i Schweiz.

Lycka till med rehaben!
 
Svar 2018-05-03 18:19   fowwe
Att höra om dina och andras missöden gör mitt eget lite lättare att bära. Och tack för uppmuntrande tillrop.
Det här med rehaben undrar jag lite över, vad det kommer innebära. Tycker jag kan känna att muskler försvunnit i underarmen när jag petar på den. Väldig lös, som okokt fjällgröt ungefär. Om två veckor ska gipset tas bort, så sedan blir det alltså till att träna inför resa till fjällen. Är optimistisk.
 
2018-05-04 14:39   snurte
Håller med gällande koncentration och hur viktig den är. Även jag föll på grund av bristande sådan. Stavar hade jag, men det hjälpte inte på en hal klippa. Däremot tror jag den lättare packningen hjälpte en hel del. Vet dock inte om jag kan vara glad över att jag klarade mig eftersom resultatet blev borttappat sällskap istället.

Lycka till med rehabträningen! Jag tror på att du är redo för fjällvandring när säsongen drar igång.
 
Svar 2018-05-06 18:57   fowwe
Tack för den fasta övertygelsen om min förbättring! Nu har det gått drygt 3 veckor sedan missödet, och det känns som det är på rätt väg. I Lund har det idag varit rena sommarvädret, och näktergalen sjöng under min balkong i förmiddags. Men min vanliga löparrunda har jag inte kunnat göra, och cykling känns för riskabelt - om jag skulle vurpa. Det får bli styrketräning istället.
 
2018-05-05 15:39   Enbär
Önskar god bättring och att du är på topp igen till sommaren. Den skånska terrängen är inte att leka med, ej heller akuten i Lund ;) För egen del åker stavarna med till fjällen i sommar - det ligger liksom lite i sakens natur att man halkar/snubblar/trampar fel där det är minst lämpligt, hände mig också förra sommaren.
 
Svar 2018-05-06 19:01   fowwe
Tack, tack! Och så sant, både om terrängen och akuten ;-). Låter bra att du tar med stavar. Egentligen är det märkligt att man inte faller mer när man går i fjällen. Det kan lätt bli hundra- till tvåhundratusen steg på en vecka. Och i ojämn terräng dessutom.
 
2018-05-06 23:58   Örnsätrarn
Krya på dig Hans! Det låter ju i alla fall som om du kommer att bli bra till vandringssäsongen. Jag har ramlat några gånger i fjällen men utan större men. Å andra sidan har jag ramlat tre gånger här hemma i vinter. Inte heller då några men annat än lite värk. Risken att ramla får mig inte att avstå från vandringar/promenader vare sig här hemma eller till fjälls. I det senare fallet har jag numera alltid med mig en nödsändare även om vi är fler tillsammans. Är man bara två så skulle det inte vara roligt att skicka iväg en kompis att hämta hjälp när det kanske skulle ta tre dagar att komma fram. Stressen att hämta hjälp snabbt kan vara en fara för honom. Bättre att få kompisens hjälp på plats och skicka meddelanden om att hjälp behövs. Så har du en nödsändare så ta med den även när du inte är ensam.
 
Svar 2018-05-08 23:08   fowwe
Tack för kloka råd och uppmuntran! Jag funderar faktiskt allvarligt på att införskaffa en sändare, troligen en InReach med tanke på kommunikationsmöjligheterna. Kostar visserligen en peng, men å andra sidan går jag ibland med 3-4 andra så det blir fler som i så fall skulle få nytta av den om något skulle hända.
 
2018-05-15 22:14   smux
Oj, ingen trevlig läsning! Jag vandrar alltid med stavar i fjällen nuförtiden, och precis som du beskriver är de mycket användbara förutom som stöd (inte minst i stenskrävel och vid vad). Visst har jag halkat på stenar och fallit några gånger under vandring, men som tur har det gått bra. Jag har dock investerat i en PLB som jag ser som en livförsäkring om något allvarligt händer - hoppas jag aldrig behöver aktivera den.
Hemmavid är det sällan jag använder stavar, men din olycka får mig att tänka. Gips är ett elände då man tappar så mycket styrka och rörlighet, så rehabträning med hjälp av sjukgymnast och hård egen disciplin på att genomföra alla övningar dagligen är ett måste, inte minst i vår ålder.
Själv går jag just nu i läkningsprocessen efter en fotoperation, så jag har en lång rehabträning framför mig och mycket osäkert om jag kan genomföra någon som helst vandring denna säsong.
 
Svar 2018-05-17 22:23   fowwe
Fotoperation låter ju ännu mer besvärligt, hoppas den läkningen går bra. Att avstå från vandring låter sorgligt, men kanske en kortare variant med lätt packning (jag vågar knappt skriva ordet "stugor").
Imorgon har jag fått en tid på VC att få bort gipset. De ville skjuta upp det till nästa vecka men jag kontrade med att jag då skulle ordna borttagandet själv. Och när jag till slut hotade med att jag kommer krossa sönder gipset mot väggen i väntrummet om jag inte fick tillbaka den tid de strukit så gav de med sig. Som väl var hade den jag talade med en gnutta humor... ;-).
 
Svar 2018-05-21 15:08   smux
Hej Hans, tack för din omtanke och lycka till med rehabträningen efter din tragiska olycka. Utan den här operationen hade jag nog ändå inte kunnat genomföra någon vandring till sommaren, så det var nödvändigt. Jag hade väl hoppas få operationen tidigare med förhoppning om att vara återställd till sommaren, men jag är trots allt glad att jag fick prioritering i vårdkön och nu kan börja se framåt. Min rehabträning är runt 6-8 mån till full funktion igen, men visst har jag en liten förhoppning om att jag skall kunna ge mig ut på en försiktig tur i fjällen i slutet av sommaren eller tidig höst. Även om jag föredrar tält i alla lägen, är jag inte främmande för en stugtur om det innebär skillnaden mellan att komma ut eller inte. Jag ger mig dock inte ut förrän jag är övertygad om att foten klarar ansträngningen.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in