Au naturel - färdigtänkt om fjäll och annat

Jag gillar livet au naturel. Dvs mat utan kladdiga såser, chosefria människor, få prylar, ärliga samtal och tankar. Och fjällen, där livet verkligen levs avskalat och "au naturel".

15 ord blev en tävlingsvinst -och jag blev fjällvandrare!

För sisådär 15 år sedan hade jag en självbild som helt uteslöt alla tankar på långvandring till fjälls. Dagsturer runt Abisko och Björkliden hade jag förvisso provat på, ett Trangia fanns i förrådet, men en klen rygg, och inte minst en rätt så överdriven bild av vandrandets vedermödor gjorde att inte ens en stugtur fanns på kartan för mig att överväga. Men i sommar ska jag gå min sjätte tälttur i Laponia med omnejd. Så vad hände? 

Jag vann en tävling. Vinsten blev inledningen på en lång händelsekedja. Och resten är, som man säger, historia. 
Inför det nya medlemsåret 2001, kanske med taskig likviditet i föreningen, vad vet jag, lockade STF med fina tävlingsvinster för alla som betalade sin medlemsavgift före nyår. Tävlingsuppgiften löd: Skriv en slogan på 15 ord om en plats i Sverige som du tycker passar i STFs reseutbud. Jag är ingen tävlingsmänniska, hade aldrig (och har inte heller därefter) skickat in något liknande tävlingsbidrag. Men jag gillar ord - så jag tänkte varför inte?!

Med några halvt poetiska ord om Nidingens fyrplats (där jag aldrig varit), om hav och vindar och tankar som blir färdigtänkta, vann jag och fick välja fritt i STFs rese- och upplevelseutbud. För 20 000 kronor!

Det blev en vecka på Saltoluokta för mig, mina två barn, en kusin som sällskap till den yngre och en kamrat till den store. Vi hade ingen direkt fjällvana. Sarek var ett begrepp höljt i drömskt dunkel, endast tillgängligt i vackra bilderböcker. Vi var mest ute efter att konsumera så mycket som möjligt av tävlingsvinsten. Den räckte till tågresor, helpension i en vecka, hyrlakan, städning, guidade vandringar, ja hela kitet, men jag lyckades ändå inte använda hela den där ”tjugan”. 

På dagarna gjorde vi utflykter och vi besteg faktiskt Lulep Kierkau. På kvällarna lekte kidsen på tunet och jag satt vid brasan och drömde till alla upplevelser som berättades av de som gått Kungsleden uppifrån och nerifrån eller var på väg till Padjelanta eller just hade varit i Sarek. Tanken att jag skulle kunna gå med tält och veckopackning fanns inte på kartan. Inte ens en stugtur räckte mina drömmar till.

Under veckan kom min 17-åring i prat med ett par, vars son gått en ettårig kurs i friluftsteknik och ledarskap i Årjäng. Då väcktes hans drömmar och några år senare gick han kursen själv. Sommaren 2005 debuterade han som ”guide” – för sin mamma och några kompisar – i Jämtlandsfjällen.  Och trots att jag skadade handen första dagen, att dimman låg tät och terrängen flöt efter en veckas regn, och att jag fick sova första natten på golvet i omklädningsrummet till bastun på Blåhammaren, så väcktes min fjällängtan till liv under turen (Jämtlandstriangeln förlängd till Gåsen, med inomhusboende).   

Sonen fick jobb på Storulvån vintersäsongen 2006 och stannade ytterligare fem säsonger. Jag blev en återkommande personalgäst och fick t.o.m jobba som ”tapetserare” en vecka, min blivande svärdotter var husmor och matsalsstolarna behövde kläs om. Alla de där besöken med turer i närområdet fick mig att inse att fjällen nog kan bemästras, även av en skeptiker som jag. 

Men det vare en helt annan plats på jorden som gjorde att jag fick smak på tältliv; Tien Shanbergen i Kirgizistan, där jag gick en guidad tältvandring på hög höjd 2009 (modell lyx, med bagaget buret av studenter från Bisjkek).

Högsta tältplatsen, ca 3400 möh.Högsta tältplatsen i de himmelska bergen, ca 3400 möh.

Ytterligare några tältnätter nästa sommar, den gången på Grönland, avgjorde saken och jag beställde sonika ett HB Kaitum; två absider hade jag lärt mig var rätt skönt att ha när man är två som vimsar lite med sin packning på morgnarna. Hur jag skulle orka bära en långturspackning med tält hade jag överhuvudtaget inte någon plan för, då.

Sommaren 2011 var året då jag debuterade i en helt ny version av mig själv, som tältvandrare i de svenska fjällen, med den ”guidande” sonen i sällskap. Han som på Storulvån träffat sitt livs kärlek och så var de plötsligt tre; en liten knodd på 1 ½ år satt i bärstolen. Turen var inte lång (Vallbo-Issjödalen-Lunndörren-Pyramiderna-Vallbo)och tur var det, för tungt blev det - jag hade inte ännu lärt mig slimma packningen.   

Nästa år, 2012, tänjde jag gränserna för min självbild och gick Vakkotavare-Nikkaluokta, faktiskt utifrån en historia jag mindes från brasan i Salto. Mitt sällskap var en dansk grönlandskamrat. Då lärde jag mig att danskar inte vill ha salt i havregrynsgröt, och ännu hellre äter havregrynen råa.

Efter den turen är jag fast. Jag ljuger inte om jag säger att jag längtar till fjällen VARJE DAG, hela året.

2013 tänkte jag det må bära eller brista. Sarek, det onåbara, blev möjligt genom en guidad STF-tur i de norra delarna (Akka-söder om Kisuris-Rouhtesvagge-Skarja-Gukkesvaggebron-Niendo-Slugga-Pietsaure-Salto). Vadteknik var det viktigaste den turen lärde mig. Tack Classe Pohl för ögonkontakten!

Torrsommaren 2014 försökte jag hitta en vandringskompis på nätet. Vi träffades och det klickade, men när biljetterna skulle bokas meddelade hon per sms att det nog var en stuga i Bohuslän som passade henne bättre.

Där stod jag, med min längtan och mina Padjelantadrömmar och mitt Kaitum, och en lång näsa. Men eftersom jag hade fått blodad tand fanns inte alternativet att inte gå. Det året tänjdes därför självbildsgränserna till sitt yttersta så att de sprack en gång för alla: Jag blev en solovandrare – från Vaisaluokta till Stalo utefter Nordkalott- och Padjelantaleden –med ett lånat Soulo, och på kuppen lärde jag mig att väga mina grejer i förväg. 
Sjöarna i den lite obemärkta men vackra u-dalen ovan Vaisaluokta. Utan namn, men den skulle kunna heta Guossjavagge kanske?

Den sena, blöta sommaren 2015 fick jag sällskap av det andra, nu vuxna barnet. Vi hade på grund av den sena snösmältningen gjort både plan A och B, men valde bort Sarek helt kvällen före start och uppfann plan C, dvs. vi gick ledat, lite olika sträckor i Padjelanta, med start i Stalo. 

Kommande jul gav jag mig själv ett tält nummer två i julklapp, enpersonskrypinet Akto. Och det skulle komma väl till pass sommaren 2016. Jag hade ju spräckt den felaktiga självbilden en gång för alla, men det visade sig att det fanns fler ”otänkbarhetsmyter” att slå hål på. Att fjällvandra med en främmande karl jag aldrig mött förrän på perrongen i Murjek var nog något av de mest otippade jag kunnat tänka mig, hade någon ställt frågan där vid brasan i Salto. Men så blev det.

Via Utsidan hade jag haft mailkontakt sporadiskt ett par år med en pensionerad bonde från Österbotten i Finland. Och kanske blir man modigare med åren, för efter lite trevande Skypesamtal enades vi om en rutt, om matfördelning och om att mötas i Murjek den 3 augusti. Jag tänkte väl att vill man yxmörda någon finns det enklare sätt än att lura med sig en kvinna till Sarek. Och trevligare vandringskamrat får man leta efter; det är roligt att gå med någon som har 25 Sarekturers erfarenhet i ryggsäcken, och torkar lite annan mat än jag. Vår tur startade med en flygtur till Stalo och följde sedan Viejjevagge sydost ner till Råvejaure med den berömda stenbron-Fierrovagge-Vaimok-Guravagge-sjön 1022-Tarrekaise-Njunjes-Kvikkjokk. 

Och nu är det 2017. Även i år ska jag gå med Gunder. Vart har vi inte bestämt i skrivande stund. Tarraluoppal-silvergruvorna på Silbbatjåhkko-Alkavare kapell-Njoatsosvagge-Vallevagge-Prinskullen-Kvikkjokk kanske? Eller min inställda plan A från 2015: Stalo-Alajaure-Alkavare kapell-Nasasvagge-Gouhpervage-Skarja-Akka-Änonjalme?

Tänk! Jag ÄR en fjällvandrare! Och tvåtältsägare!

PS 1. Det finns många här på Utsidan som inspirerat mig under min utveckling till fjällvandrare, men jag vill ändå särskilt nämna och tacka Majjen och Fowwe för era turbeskrivningar och Joanna för fantastiska mat- och torktips. 

PS 2: Och jo, jag kom så småningom även till Nidingen. Men det är en annan historia.

Nidingens fyr

Inlagt 2017-06-05 00:46 | Läst 5334 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-06-05 06:29   Islusen
Vilken härlig berättelse! Tack för att man fick läsa 😊
 
Svar 2017-06-05 09:29   Småtärna
Tack Katarina! Ja det var roligt att sätta händelsekedjan på pränt. Mitt första blogginlägg; snart kommer en turbeskrivning från förra året.
 
2017-06-05 09:29   oldtimer
Fint berättat; kul att läsa!
Det väcker funderingar kring hur ens "självbild" kan få en att avstå från att göra saker, som det visar sig att man älskar att göra när man väl provat på.
 
Svar 2017-06-05 23:25   Småtärna
Tack Curt! Ja, nog skulle vi behöva reflektera över de hinder vi tror oss se i livet lite mer.
 
2017-06-05 09:37   OBD
Friskt och härligt skrivet! Vilken fantastisk utveckling! Tur att den gått i rätt riktning. ;-)
 
Svar 2017-06-05 23:27   Småtärna
Tack, kul att det personliga kan glädja andra. Nu gäller det att hålla kroppen i form så jag kan ta igen alla förlorade fjällsomrar.
 
2017-06-05 21:17   PZON_390
Vissa berättelser är helt enkelt roligare än andra att läsa...
Detta var en sådan

Mvh // Pzon
 
Svar 2017-06-05 23:30   Småtärna
Tack Anders! Blir glad.
 
2017-06-07 05:18   Håkan Friberg
Vilken underbar berättelse! Och vad kul att det äntligen löste sig för dig när det gäller medvandrare. Du pratade en hel del om det när vi träffades i Staloluokta sommaren 2014. Modigt att ta chansen.
Ser verkligen fram emot fler texter.
 
Svar 2017-06-07 23:47   Småtärna
Tack Håkan. Vilket minne du har!
Ja det där med "friskt vågat" är ett inte så tokigt livsråd.

Det blir säkert fler texter. Skriver just nu på på en berättelse (verkligen långt efteråt) om fjolårets tur som jag nämner ovan. Den gick delvis i dina fotspår runt Råvejaure och i Fierrovagge. På återhörande!
 
2017-06-11 23:17   fowwe
Äntligen får jag lite ro att kommentera denna härliga historia om vad en vinst kan leda till. Antar att STF (om någon ansvarig läser vad du skrivit) måste tycka att det var väl investerade pengar. Jo, visst går det att i mogen ålder göra sådant man aldrig gjort förut, fler skulle våga vad du har gjort. Roligt också att mina skriverier inspirerat och inte bara avskräckt. Jag tror att du kommer ha mycket fint att dela med dig av här på bloggen och ser fram emot att läsa om fjällvandring och annat, ur ditt perspektiv.
 
Svar 2017-06-12 20:48   Småtärna
Tack Hans! Jo jag har funderat på att skriva till Turists redaktion, det var faktiskt så bloggtexten började. Roligt att den har kunnat glädja andra.
I sommar ska jag och kamraten gå genom Njoatsosvagge (bland annat) så jag hör säkert av mig med lite frågor, ffa om vadställen.
På återhörande!
 
2018-08-31 23:18   Peter_Berg
Intressant det där med "skumma drömmar" du hade under vandringen. Jag gick Gröna bandet i somras och hade kroniska sömnproblem.
Somnade på kvällen på en halv sekund, drömde helskumma / ibland läskiga drömmar. Vaknade sedan efter 3-4 timmar och hade svårt att somna om.
Detta trots att jag snittade kring 40 km/dag i en dryg månad. Kroppen BORDE ju vara helt slut varje dag....
Vad jag läst är detta märkliga sömnbeteende (knasiga drömmar o att vakna efter några timmar med svårighet att somna om) relativt vanligt bland långvandrare.

Hälsn
/Peter
 
Svar 2018-09-01 21:06   Småtärna
Tack Peter för din kommentar. (Den hör väl till blogginlägget "Kropp och själ efter vandringen – får du också PFSD?".)
Mkt intressant att min upplevelse av sömnproblem känns igen.
Dock, jag gick ju inte i närheten av 40 km om dagen, snittade snarare 10...men självklart är det en helt annan upplevelse för kroppen än den vanliga kontorsvardagen. Undrar om det finns nån idrottsmedicinsk forskare som fördjupat sig i frågan?
 
2018-10-27 16:40   skogsfia
Wow! Vilken berättelse och vilken utveckling! Där ser man, många av de hinder vi ställer upp för oss själva sitter bara i huvudet. Himla tur att du vann STF:s tävling :o). Väldigt roligt att läsa, du skriver dessutom bra!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in