Artiklar > Sulitelma och Skagmadalen år 2005.

Sulitelma och Skagmadalen år 2005.

Av: hansnydahl

Artikeln beskriver en "foto-expedition" som gjordes mellan den 3:e och 14:e augusti år 2005. Jag hade nyligen köpt min första digitalkamera med acceptabel bildkvalitét - Canon EOS 350 D. Ryggsäck (Norröna Recon 125 liter) och tält (Hilleberg Keron 4GT) vägde fortfarande mer än 10 kg tillsammans, men det gjorde inget eftersom bara 5 dagar innehöll vandring - 6 dagar var enbart dagsutflykter med dagtursäck.

Målsättningen var att komma upp på den 1907 meter höga toppen av Suliskongen, och att därefter besöka området på östra sidan av Blåmannsisen i hopp om att få bra bilder av glaciären.

Karta över vandringsled och dagsutflykter.Karta över vandringsled och dagsutflykter.

De röda cirklarna är lägerplatser där siffrorna anger vilka dagar jag var där. Sist i artikeln finns en länk till Google Foto där man kan se några fler bilder.

Dag 13:e augusti.

Helikoptern landar i Stalo 14:25. Vid helikopterplattan står Rune, som ska lämna Stalo med nästa flyg. Solen skiner och det blåser en del. Går 10 km och slår läger efter att ha passerat Jiegnaffojåhkå. Längs vägen bevakas jag ibland av ett par fjällabbar, men på ett fredligt sätt för att vara den fågeln.

Vy mot söder, vid blötmarkerna cirka 2 km söder om Stáloluokta. Vy mot söder, vid blötmarkerna cirka 2 km söder om Stáloluokta.

Tältplatsen är fin och underlaget är mjuk mossa. Ser en uggla som hastigast. Vid 22-tiden börjar det regna. Muskelbristningen jag tidigare fått under ett joggingpass, men som jag trodde läkt ut, gick upp igen. Får delvis halta. Borde ha satsat på en lättare packning.

Dag 24:e augusti.

Under ett uppehåll i regnandet bryter jag lägret och går vidare mot Sårjås. Får tänka på hur jag går p.g.a. vaden. Småduggar till och från. Ryggsäcken är inget problem så vinterns träning har gett resultat. Äter lunch i Sårjåsstugan och pratar med far och son som åkte med samma helikopter som mig.

Fortsätter västerut förbi Svarthammaren (Hammaren) och viker sedan av mot söder längs jokken som kommer från glaciären vid Kokedaltinden (Duolldagåptjåhkkå).

Jokken saknar namn på kartorna, men i norska NVE Atlas kallas den för "Elv fra Sluskhatten bekken". Berget Hammaren ligger i direkt anslutning till Stáddátjåhkkå, vilket verkar logiskt eftersom Stáddá ska betyda städ på lulesamiska.

Två km uppströms hittar jag en fin tältplats i det annars så karga landskapet. Gråvädret har pågått hela dagen och förhindrat allt fotograferande. +5 grader i absiden. Meningen är att detta ska vara ett basläger för en uppstigning till toppen av Suliskongen, om vädret tillåter.

Dag 35:e augusti.

Fortfarande igengrått men duggandet är mer sporadiskt. Gör en utflykt och följer jokken mot dess upprinnelse vid Kokedalsglaciären. Går upp på höjden (cirka 1100 möh) strax väster om sjö 976. Det är en fin sjö med ett par delta-områden med polarull och sand. Ingen idé att fortsätta högre upp eftersom molnen går lågt, så jag vänder tillbaka.

Isfronten vid Kokedalsglaciären.Isfronten vid Kokedalsglaciären.

På kvällen går jag upp mot Svarthammaren, där jag möts av oroliga stenfalkar. Bestiger berget vid dess NÖ sida. Förmodligen den enklaste vägen upp, men ändå bitvis besvärligt. Väl uppe försvinner toppen in i moln. Ibland lättar det delvis. Blommorna blir fulla av vattendroppar.

Fjällbinka indränkt i daggdroppar. Fjällbinka indränkt i daggdroppar.

Hittar inte nedgången igen pga dimman, men räddas till slut av en lucka i molnen som låter mig se terrängen nedanför.

Ibland steg molnen en bit så att man kunde se Sårjåsjávrre.Ibland steg molnen en bit så att man kunde se Sårjåsjávrre.

Dag 46:e augusti.

Regnet har upphört på morgonen och luckor i molnen skvallrar om att bättre väder är på väg. Är det här dagen när jag ska kunna gå upp på Suliskongen? Men topparna är fortfarande höljda i moln, trots att solen skiner och 50 % av himlen är blå.

Lägret vid "Elv fra Sluskhatten bekken".Lägret vid "Elv fra Sluskhatten bekken".

Ger mig i alla fall iväg på en utflykt mot foten av berget. Går förbi sjö 976 och sedan uppför längs en berghylla på cirka 1160 meters höjd.

Polarull vid västra sidan av sjö 976.Polarull vid västra sidan av sjö 976.

När jag passerar en nisch i bergssidan och där ser Suliskongen glida fram ur molnen, inser jag att jag gått för långt mot öster för att kunna bestiga det berget.

Suliskongen gled fram ur molnen.Suliskongen gled fram ur molnen.

Funderar på svenska Sulitelma i stället, men det har blivit för sent och det är fortfarande tveksamt om man har någon sikt där uppe. Fotograferar i stället. Det är sällan jag tar bilder på mig själv, men när det väl händer har jag i efterhand lagt märke till en viss tendens att försöka "stila till det". På nästa bild skyndade jag mig upp på ett stenblock med den följden att sträckningen i vaden blev ännu värre - somliga straffar Gud omedelbart, brukar man få höra.

Posering på onödigt stort stenblock.Posering på onödigt stort stenblock.

Innan jag når sjö 1132 går jag ner – via snöfält – mot Stádáks sydände. Den lilla sjön på kartan, söder om Stádák är helt torrlagd. På kullarna NO om sjö 976 växer blåklockor som blir en passande förgrund till bilderna av Sulitelma.

Sulitelma med sjö 976 i förgrunden.Sulitelma med sjö 976 i förgrunden.

Får fler blombilder på väg tillbaka till tältet – fjällnejlikor, ormrot, fjällfibblor. Det blir en underbar kväll med klarblå himmel och påföljande frostnatt.

Dag 57:e augusti.

Fantastiskt väder! Beger mig mot Suliskongen 08:15. Går samma väg som i går mot foten av berget Dama cirka 1 km SV om sjö 976. Efter ett tag upptäcker jag att jag valt en för brant linje, och hamnar på klipphällar som ibland är hala. Man bör hålla sig på sten och grus. För att komma vidare måste jag gå över otrevligt branta snöfält. På tillbakavägen går jag lite mer åt SV där det inte var lika brant.

Isranunkel på vägen upp mot Dama. Sorjostjåhkkå i bakgrunden.Isranunkel på vägen upp mot Dama. Sorjostjåhkkå i bakgrunden.

Väl uppe på 1400 metersnivån blir stigningen behagligare.

Suliskongen och norra kammen på Dama.Suliskongen och norra kammen på Dama.

Här har man en fin utsikt mot västra sidan av Svenska Stortoppen och glaciärnischen mellan bergen. Inte mycket återstår av glaciären. Av sidomoränen kan man se hur stor glaciären varit tidigare.

Västra sidan av Svenska Stortoppen och glaciärnischen mellan bergen.Västra sidan av Svenska Stortoppen och glaciärnischen mellan bergen.

Lateralmorän eller sidomorän är en låg moränrygg som uppstått på en sluttning längs sidan av en glaciär. Lateralmoränen består av material som fallit ned på glaciärytan från dalsidan eller som eroderats där av glaciären och som sedan avlagrats i en sträng utefter dalsidan vid avsmältningen. Lateralmoränen lutar en aning i förhållande till höjdkurvorna och avslöjar glaciärytans lutning då moränen avlagrades.

Knekten och Stortoppen till vänster, Sluskhatten till höger.Knekten och Stortoppen till vänster, Sluskhatten till höger.

Om Sluskhatten:

Berget gavs namnet ”Sluskhatten” av författaren och fotografen Cato Hultmann. Cato föddes i byn Sulitjelma år 1940 och besökte tidigt de flesta platser i Sulitjelmafjällen. Sluskhatten var benämningen på den hatt gruvarbetarna i den numera nedlagda gruvan i Sulitjelma bar, och Cato tyckte att fjället liknade den hatten. I Catos bok ”Saltfjellet og Sulitjelma” finns mer att läsa för den som intresserar sig för Sulitelma.

Man måste följa bergskammen nästan ända fram till toppen på Dama (1781) innan snöfältet NO om toppen blir mindre brant, och man kan gå ned på snön. Enligt kartan är det en glaciär man går på men den måste ha varit mycket tunn. Eftersom det har gått nästan 13 år sedan jag gick där tittade jag på flygbilder över området. Glaciären har nästan försvunnit och det som är kvar är blottad is – inget jag skulle vilja gå ner på utan stegjärn, eftersom det är ett stup på nästan 200 meter på norra sidan. Det kan vara så att den väg jag tog 2005 inte längre är lämplig. Man får kanske vänta några år till innan den lilla kvarvarande isen försvunnit så att man kan gå på berget ner i svackan. I vilket fall förlorar man 200 meter i höjdled innan bestigningen av Suliskongen kan påbörjas och de sista 340 metrarna i höjdled kan avverkas.

Jag gick närmare den norra kammen och fick ibland sick-sacka mig fram i stenskrovlet. Det var svårt att avgöra om den väg jag valde var den bästa. På några ställen fick jag gå på alla fyra i lösgrus, men det kändes ändå inte farligt.

Väl uppe var utsikten overkligt vidsträckt. Underligt nog var det mest vindstilla trots att molnen rör sig mot SV ett par hundra meter upp. Och en snösparv naturligtvis!

Vy mot norr från toppen av Suliskongen. Vy mot norr från toppen av Suliskongen.

På östra sidan stupar berget mer än 400 meter rakt ner mot Sálajiegna. Mot söder ser man sjöarna 871, Muorkkejávrre och Bieskehávrre, samt det 1768 meter höga Nuortta Sávllo som reser sig som en sockertopp.

Sálajiegna och sjöarna 871, Muorkkejávrre och Bieskehávrre.Sálajiegna och sjöarna 871, Muorkkejávrre och Bieskehávrre.

4½ km åt väster ligger Stortoppen (1822) som ser magnifik ut från detta håll. Det ligger glaciärer i öster, söder och sydväst. Glaciärer även på lite håll i norr (Ålmåjjiegna) och nordväst (Blåmannsisen).

Vy mot Stortoppen (1822), Knekten (1711) och Dama (1781).Vy mot Stortoppen (1822), Knekten (1711) och Dama (1781).

Ser även Atlanten och en fjord som måste vara Skjerstadfjorden innanför Bodö. Ser delar av Lofoten vid horisonten, dit det visar sig vara närmare 170 km fågelvägen. Alla andra berg ser små ut! Svenska Sulitelma är lite lägre, men med den här utsikten kan man förstå att man trodde berget var Sveriges högsta för inte alltför länge sedan.

Posering på toppen av Suliskongen.Posering på toppen av Suliskongen.

Vaden höll! Stigningen gör att musklerna blir uppvärmda. Går ned i stort sett samma väg, men tar snöfält där sådana finns. Tillbaka 18:40. Precis när jag lägger mig i sovsäcken börjar det regna – vädret var på min sida i dag.

Nästa bild visar Generalstabskartan från 1890 över Sulitelma. Man noterar hur mycket större utbredning glaciärerna hade för drygt 100 år sedan. Om kartan är korrekt så var både Svenska Stortoppen och Miehtjerbákte helt omgivna av isen, som sträckte sig ända fram till Labba. Gájssegiesjtjåhkkå som nu saknar glaciärer, var täckt av en stor glaciär som satt samman med Sulitelmaglaciärerna. Isen sträckte sig t.o.m. öster om Hammaren. Man undrar om glaciärerna vid Sulitelma kommer att försvinna helt om ytterligare 100 år?

Generalstabens karta från 1890 över Sulitelma.Generalstabens karta från 1890 över Sulitelma.

Dag 68:e augusti.

Under morgonen bildas luckor i molntäcket. Bryter lägret och kommer iväg närmare 12. Vadar jokken och går ner mot Sårjåsjávrre. Eftermiddagen blir solig och fin. Följer leden mot Sorjoshytta. Ingen bro över jokken vid Sorjoshytta på den tiden, men det ligger en stabil snöbrygga över vattendraget man kan gå på. Fortsätter västerut genom passet till Skagmadalen. Den ända svårigheten är framme vid sjö 1005, där södra sidan är täckt av isiga glaciärer och därför ingen framkomlig väg. Den norra sidan ser inte svår ut, men en bit av sträckan består av stora stenblock som rasat ner, och en del av dessa ligger löst. Man får med andra ord gå försiktigt en bit genom blockmarken, och stavar är nog ett måste.

Den lilla sjön 1005 (norska kartan) i passet mellan Bajep Sårjåsjávrre och Skagmadalen. Den lilla sjön 1005 (norgekartan) i passet mellan Bajep Sårjåsjávrre och Skagmadalen.

På andra sidan sjön öppnar Skagmadalen upp sig, som här helt är fylld med Blåmannsisvatnet. Vyerna mot Blåmannsisen och sjön är nog de vackraste man kan få i fjällen vid bra väder, även om det naturligtvis är svårt att jämföra vyer med varandra. Sätter upp tältet en liten bit upp i sluttningen mot norr.

Den första av flera vackra solnedgångar vid lägret.Den första av flera vackra solnedgångar vid lägret.

De närmaste kvällarna bjuds jag på flera vackra solnedgångar med sjön och glaciären i förgrunden. Ett ständigt skiftande skådespel man aldrig tröttnar på.

Dag 79:e augusti.

Hela förmiddagen var landskapet täckt av låga moln, så den planerade "kamvandringen" mot Ålmåjtjåkkå (1663) fick vänta. En bit in på eftermiddagen började det lätta och jag gav mig ut på en utflykt till området söder om sjön.

Mot eftermiddagen började molnen skingras.Mot eftermiddagen började molnen skingras.

Gick i riktning mot 1245 (1249 på svenska kartan). Härifrån kunde man se både Skagmadalen och sjöarna Bajep och Vuolep Sårjåsjávrre. Bergsryggen mitt emellan var den jag ville gå på fram till Ålmåjtjåhkkå. Kanske i morgon?

Blåmannsisvatnet i Skagmadalen till vänster - Bajep och Vuolep Sårjåjávrre till höger.Blåmannsisvatnet i Skagmadalen till vänster - Bajep och Vuolep Sårjåjávrre till höger.

Det låg ett ganska stort isberg i sjön - uppskattningsvis minst 5 meter högt. Det borde innebära att 45 meter av isberget låg under vattenytan. Blåmannsisvatnet har en yta på 4,3 km2 och dräneras av Duvggejåhkå. Vattnet hamnar således i Luleälven.

En oroande notis:

Laponia Center AB i Jokkmokk lämnar nu i mars 2018 in en koncessionsansökan om att få bygga det s.k. Lappland Kraftverk. Man samarbetar med Musken Senter AS i Norge. Piteälvens källflöde, sjön Bieskehávrre, är det största vattenmagasinet i projektet. Här finns en gammal vattendom som medger en nivåskillnad på 1,75 meter. Projektet Lappland Kraftverk planerar en nivåskillnad på 5 meter.

Övriga sjöar som berörs är Stáddájávrre i Sverige, samt i Norge Bajep Sårjåsjávrre, Messingmalmvatnan, Leirvatnet och Blåmannsisvatnet. Vattnet från samtliga dessa sjöar hamnar i dag i Suorvadammen.

Jag har svårt att tänka mig att svenska Vattenfall stillasittande skulle acceptera att bli av med vattnet i svenska sjöar som bidrar till elförsörjningen. Dessutom ska Piteälven vara skyddad mot fortsatt exploatering. Projektet lanseras som ett samiskt projekt och blir bara av om Bieskehávrre får användas. Men de samer som är positiva är visst bara de som är aktiägare i bolagen bakom projektet. Möjligen är bilderna på Blåmannsisvatnet i denna artikel mina sista av den opåverkade miljön. Man får ont i magen när man tänker på det.

Vy mot norr från berget på södra sidan av Blåmannsisvatnet.Vy mot norr från berget på södra sidan av Blåmannsisvatnet.

Till skillnad från övriga vädersträck var utsikten mot söder vidsträckt. 300 meter nedanför 1245 låg sjön Vuolep Sorjosjávrásj - den största av sjöarna i det som norrmännen kallar Småsorjosvatnan. Utmärkande toppar var Stortoppen och Nuortta Sávllo, även om Stortoppen delvis var höljd i moln.

Utsikt mot söder från 1245. Sjön är Vuolep Sorjosjávrásj.Utsikt mot söder från 1245. Sjön är Vuolep Sorjosjávrásj.

Det var ovanligt lättgånget med renskrapade klipphällar som fram till helt nyligen varit täckta av isen. Man har uppskattat Blåmannsisens yta till 125 km2 för 100 år sedan, att jämföra med dagens 87 km2. Det växte en hel del purpurbräcka i det karga landskapet, men knappast något annat.

Solnedgång över Blåmannsisen.Solnedgång över Blåmannsisen.

Tillbaka vid lägret kunde jag sitta ute och äta middag, ostörd av flygfän, och förundras över ännu en solnedgång.

Dag 810:e augusti.

Det fina vädret som började i går eftermiddag höll i sig. Jag gav mig därför av redan 06:40, för att inte låta tillfället glida mig ur händerna, på den planerade "kamvandringen" mot Ålmåjtjåhkkå. Att kalla det för kamvandring är för pretentiöst - det är ganska avrundade och snälla småtoppar man passerar på vägen till högsta punkten Ålmåjtjåhkkå. Det låg en tät dimma över hela Skagmadalen som nådde lite högre upp än lägret. Det var drygt 200 meter upp till den första av topparna och utsikten var över förväntan både åt väster och öster.

Bajep Sårjåsjávrre närmast och Vuolep Sårjåsjávrre längre bort. Ser du fjällripan?Bajep Sårjåsjávrre närmast och Vuolep Sårjåsjávrre längre bort. Ser du fjällripan?

Jag fick gå fram och tillbaka mellan östra och västra sidan av bergsryggen för att få bästa möjliga utsikt åt båda hållen. Den uppskattade sträckan för utflykten var nog därför ett antal km längre än de 18 km kartverktygen angav.

Utsikten  mot väster målades med en ständigt föränderlig palett.Utsikten mot väster målades med en ständigt föränderlig palett.

Jag var så upptagen med fotograferandet att jag inte kom mig för att äta lunch förrän vid halv fyra tiden. Jag var då på väg upp mot sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå. Jag hade vandrat i kortbyxor och en kortärmad tröja och det var så pass varmt att jag inte behövde mer kläder under lunchen.   

Fortsatte sedan upp på sydtoppen, som är cirka 40 meter lägre än den 1663 meter höga nordtoppen där Riksröse 240A står. Rakt nedanför ser man de turkosfärgade sjöarna 930 som ligger längst norrut i Skagmadalen. Lite längre bort syns även det grumliga vattnet i Leirvatnet, och Gásakjávrre.

Utsikt mot NV från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.Utsikt mot NV från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.

Ett oväder drog snabbt in från SO och avbröt mina planer på att ta mig upp de sista branta 40 höjdmetrarna till nordtoppen. Regn och åska - och därmed hala klippor - ansåg jag vara en onödig riskfaktor för en solovandrare. Dessutom hade jag varit på toppen fyra år tidigare.

Utsikt mot Sulitelma i SO från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.Utsikt mot Sulitelma i SO från sydtoppen på Ålmåjtjåhkkå.

Gick först mot öster och 1574 (norska kartan) för att få en bättre vy mot Ålmåjjiegna. Därifrån ser man det mesta av den numera uppsplittrade glaciären - en gång Sveriges största glaciär 20 km2 stor, men numera har den reducerats till högst 7 km2. Sedan bilden togs år 2005 har Ålmåjjiegna avskiljts i fyra eller fem separata delar.

Ålmåjjiegna - en gång Sveriges största glaciär.Ålmåjjiegna - en gång Sveriges största glaciär.

Åskvädret hade nu dragit förbi och klockan var redan mer än 6 så jag fick öka tempot för att vara tillbaka innan det blev mörkt. Det  kändes som att gå i ett sagolandskap med det magiska ljuset från den sjunkande solen.

Södra delen av Blåmannsisvatnet och Blåmannsisen.Södra delen av Blåmannsisvatnet och Blåmannsisen.

Tillbaka vid lägret strax efter 9. Äter en sen middag och somnar sedan, trött men rofylld.

Dag 911:e augusti.

Efter gårdagens vandring över bergsryggen var det dags för en vilodag. Passade på att tvätta kläder eftersom jag nu varit ute i nio dagar.

Det blev en vilodag efter gårdagens utflykt till Ålmåjtjåhkkå.Det blev en vilodag efter gårdagens utflykt till Ålmåjtjåhkkå.

Det var ren underhållning hela tiden med det ständigt skiftande ljuset över glaciären och sjön, och jag satt på första parkett.

Det ständigt skiftande ljusspelet.Det ständigt skiftande ljusspelet.

Dag 1012:e augusti.

Himlen var täckt med tunga moln på morgonen, men då och då bröt en solstråle igenom, som ett penseldrag av en av de stora mästarna.

Meningen var att jag skulle ha fortsatt - som år 2001 - genom Skagmadalen och vidare förbi Gásakjávrre. Därefter mot öster till Stálolonjárgga där jag skulle signalera (göra en eld med mycket rök) till någon i byn för att bli hämtad med båt sista biten. Men det hade fallit bort ett par dagar i väntan på bra väder, så tiden räckte inte till. Jag fick därför nöja mig med att gå tillbaka i stort sett längs samma väg som jag kommit.

Packade ihop mina saker och gav mig iväg. Vadade "Elv fra Sluskhatten bekken" nära inloppet till Sårjåsjávrre. Bron över jokken kom först något år senare. Vadet är inte svårt men cirka 200 meter brett. Nästan hela sträckan är grund, men fåran längst västerut kan vara knädjup. Numera behöver man inte vada om man föredrar omvägen över bron som ligger 700 meter uppströms.

Fortsatte nästan fram till Sårjåsjaurestugan, men slog läger en bit innan, efter 15 km vandring.

Vy mot Ålmåjtjåhkkå (1663) från lägret dag 10.Vy mot Ålmåjtjåhkkå (1663) från lägret dag 10.

Dag 1113:e augusti.

Det verkade vara slut på solskensdagarna, så de återstående dryga 18 km till Staloluokta avverkades i stort sett utan fotograferingsavbrott.

Renar nära Sårjåsjaurestugan.Renar nära Sårjåsjaurestugan.

Dag 1214:e augusti.

Fortsatt gråväder. Gjorde i alla fall en sväng upp på Unna Dijdder innan det var dags att ta helikoptern till Kvikkjokk och påbörja hemresan.

Vy över Staloluokta från Unna Dijdder.Vy över Staloluokta från Unna Dijdder.

Bilder från vandringen på Google Photo.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-03-05 13:42   Håkan Friberg
Jag kan inte läsa mig mätt om detta område. Jag kan inte heller SE mig mätt. Alltså: Jag ska dit i sommar igen, troligen med startpunkt i Tarraluoppal.
Vackra bilder! Tack för inspirationen.
/Håkan
 
Svar 2018-03-05 15:58   hansnydahl
Ja, den här tiden på året behöver man inspiration - med närmare 4 månader kvar till dess vandringssäsongen startar på allvar. Jag har redan detaljplanerat 3 vandringar på 14 dagar vardera. Bl.a. en som passerar Sulitelma, dit jag inte återvänt sedan 2005. Om vädret tillåter blir det Svenska Stortoppen Sorjostjåhkkå och Miehtjerbákte jag besöker. Ska också läsa igenom det du skrivit om Sulitelma en gång till, så att jag inte missar något.
 
2018-03-06 10:45   Glimmerstigen
Otroligt härliga bilder!
/Therese
 
Svar 2018-03-06 10:57   hansnydahl
Tack!
Eftersom Blåmannsisen är en platåglaciär påminner den om en gräddtårta. Man får vänta till i augusti innan isen går upp på sjön så att bilderna får lite mer variation.
 
2018-03-06 12:53   undvall
Håller helt och fullt med om att bilderna var både vackra och inspirerande. Har sneglat och även planerat in en tur genom det smala passet över till Skagmadalen, men valt bort det för andra färdvägar. Men har varit som lite fundersam över just passagen förbi sjön 1005 och valt andra vägar. Kul att läsa och se bilder från den passagen!

Däremot håller jag inte med om att man behöver inspiration mer än vanligt den här tiden på året, även om det givetvis alltid är trevligt att bli inspirerad!!! Nej nu är det hög tid för att bege sig på vintertur, ganska exakt en månad kvar för egen del :-)

Har faktisk skidat genom Miehttjevagge en påsk för en 14-15 år sedan med siktet inställt på just passagen ner till Skagmadalen. Men dagen efter blåste det en 15 m/s västlig vind och var flatljus och dålig sikt, så vi fegade ur och begav oss bort mot Sarek istället.

/ Stefan
 
Svar 2018-03-06 14:55   hansnydahl
Tack Stefan!
April är ju fantastiskt vackert, men det blir nog ingen vintertur för mig i år av olika anledningar.
Passet vid sjö 1005 ska inte vara några problem om man bara är uppmärksam där det ligger större stenblock. Har noterat att ett par andra vandrare valt att gå över bergskammen längre norrut, men då får man ta sig upp till 1130 eller 1170 meter. I passet klarar man sig med 1010 meter - om det nu skulle spela någon roll. Jag vet inte hur det fungerar med fallvindar på vintern om man skulle tälta nära en så stor glaciär som Blåmannsisen?
 
Svar 2018-03-06 16:26   undvall
Hejsan Hans

Jo vi gick över 1130 meters passet då vi gick ner i Skagmadalen. Var på det stora hela en trevlig övergång även om jag misstänker att "ditt" pass är mer spektakulärt då man kommer närmare Blåmannsisen.

Fallvindar kan ju alltid uppkomma beroende på hur stora temperaturskillnaderna är mellan dal och topp. Men jag har aldrig upplevt och tror inte heller att en glaciär i sig påverkar speciellt mycket. Jag menar, det är ju stor skillnad mot sommaren då snön/isen kyler luften. På vintern är det ju snö över allt och därmed betydligt mindre inverkan av ansamlingen av snö.

Däremot kan ju väldigt kraftiga fallvindar uppkomma från de stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis. Vill minnas att det beror på att stora högtryck med mycket kall luft bildas över inlandsisarna som helt plötsligt kan få för sig att rinna ner mot havet.

/ Stefan
 
Svar 2018-03-06 17:27   hansnydahl
Om man nu inte primärt ska titta på glaciären, så är ju "din" väg nog bättre. Dels är den närmare ner till Nordkalottleden, dels är första km norr om sjö 1005 brant när man ska gå norrut - nästan så att det blir lättare att gå upp på bergsryggen trots 200 meters stigning. Har en vandring inplanerad med start i Stálojárgga och vidare upp på bergsryggen väster om Skagmadalen. Därefter blir det Sulitelma innan återfärd till Stalo.
 
2018-03-08 18:27   OBD
Fantastiskt fina bilder! Och det beror inte på den nyinköpta kameran. på tal om inspiration, du har inte känt inspiration att skriva en bok om alla dina vandringar i den här delen av fjällvärlden?
Koncessionsansökan om att bygga Lappland Kraftverk låter ju litet skrämmande. Vi får väl hoppas att det inte blir något bygge, men säker kan man ju inte vara.
Tack för att du gav länken till Google Foto. Att titta där ger ännu mer rättvisa åt dina fina bilder.
 
Svar 2018-03-08 19:21   hansnydahl
Tack Bertil!
En bok borde man kunna sätta ihop - de digitala verktyg som behövs kan jag hantera. Och tid har jag eftersom jag är pensionär sedan 2 år. Om man ska ge ut fler än några enstaka exemplar ev en bok så måste man vara bra på att "sälja sig själv" för att ett förlag ska nappa på projektet, och jag har nog inte fallenhet för det.

Dessutom behöver jag "göra om" några av vandringarna från tiden före 2005 så att jag får bilder av acceptabel teknisk kvalitét. Har nyss köpt en riktigt bra kamera och planerat in besök i år i områden som "saknas" - Stora Sjöfallet, Muddus och Sarek. Tar till och med med ett stativ på 0,8 kg. Det gäller att ligga i innan man måste förlita sig på rollatorn :-)
 
2018-03-29 22:10   Nuukeer
Fantastiska bilder! Läget vid Blåmannsisen är suveränt. Gillar bilden med blå himmel och sedan molnens skuggor på isen som skapar en känsla av dess enorma storlek, samtidigt som man ser att det stupar ned åt motsatta hållet vilket gör en nyfiken. Tror kontrasten av att det är en extremt intressant och detaljerad glaciärtunga nära inpå som sedan ersätts av ett väldigt jämnt och fridfullt snötäcke bidrar.
 
Svar 2018-03-30 08:25   hansnydahl
Tack!
Blåmannsisen är en annorlunda glaciär eftersom det är en s.k. platåglaciär som ligger som en gräddtårta över landskapet utan uppstickande berg. Även högsta toppen "Blåmannen" är täckt av is, men man kan se lite av bergets ena sida. När vädret är bra är det en sagolikt vacker plats, men vid dåligt väder kan det kännas alienerande ensligt, dystert och kallt. Kylan från glaciären gör att molnen kan bete sig annorlunda än på andra platser. Jag har en ny tur inplanerad förbi Skagmadalen och Sulitelma. Det skrämmer mig att Lappland Kraftverk har planer på att leda bort vattnet från Blåmannsisvatnet och andra närliggande sjöar. Det verkar som att människan inte ger sig förrän det inte finns någon orörd natur kvar ...
 
Svar 2018-03-30 17:57   Nuukeer
Jag gillar platåglaciärer en hel del, särskilt när de har en viss välvdhet kring sig som påminner om en sovande gigant, och när högsta punkten är är en punkt på själva ishättan, som utgör en trygg barriär där man samtidigt blir nyfiken på vad som finns bakom i och med den närbelägna horisonten. Man förvirras litet och vet inte riktigt var den sanna horisonten finns, vilket ger en våghalsig känsla. Det är nog genetiskt att jag gillar detta, om man tänker på istiden och sin härkomst etc. Blåmannsisen är häfitgt och så även Folgefonna, Jostedalsbreen m.fl. När man kommer från håll och ser något så detaljerat som ett bergslandskap avbytas i något så detaljlöst som känns som att det skulle kunna vara mycket mer närbeläget om det inte vore för omgivningen och kontinuitetskravet från den och molnskuggor på snön är det en ovanlig slags kontrast som är väldigt fin.
Visst är det hemskt om ett kraftverk skulle byggas, hur stor är risken?
Visst är det obehagligt när vädret är sämre, men den härliga upplevelsen mer än uppgväger detta. En enda solig dag på en veckas fjällvandring räcker för mig för att minnet av en vandring ska vara överväldigande positivt ofta. Som tur är har det för det mesta varit mycket bättre än så, ibland är det som rena rama himmelsriket.
 
Svar 2018-03-31 08:19   hansnydahl
Jag vet inte hur stor risken är - det hänger på om Bieskehávrre får regleras. Den sjön är Piteälvens källflöde och Piteälven är skyddad från vidare utbyggnad. Ett antal samer är aktieägare i Lappland Kraftverk, vilket antagligen komplicerar det hela.

Folgefonna har jag kvar att besöka. Tror även att Gihtsejiegna i Norge (40 km NV om Ritsem) i stort sett är en platåglaciär, även om det finns högre toppar vid södra sidan.

Även "dåligt väder" kan ge vackra vyer, såvida det inte regnar hela tiden. Men mellersta Skagmadalen i kyla och dimma bjuder bara på sporadiska pip från någon snösparv, någon enstaka harkrank och isranunkel - några andra livstecken finns inte, bara is och sten.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar