På två hjul genom Karelen: Grusvägar, bastur och möten för livet

En vanlig dag på cykelsemester i Karelen: “Tycker ni om att sjunga?” frågar Irja Tanskanen, en kort och energisk kvinna i femtioårsåldern och vår guide i Koli nationalpark. Vi står framför ett stort stenblock som kallas Tystnadens tempel. Här finns ett grovt hugget träkors och en stenbänk som används vid bröllopsceremonier.

Vi tackar ja, och Irja berättar att det är en folkvisa om det karelska landskapet på våren. Hon harklar sig och börjar sjunga på finska. Sången går i moll och är hypnotisk och vilsam. Vi står tysta bredvid, lätt tagna av stunden. Tonerna ekar mjukt mot stenblocken omkring oss när hon sjunger om sitt hemland med ord vi inte förstår. Sedan blir det stilla, innan vi applåderar och tackar henne. Hon ler åt vår entusiasm och säger:

“Karelen är sångens, skrattets och dansens land.”

Och – tänker jag efter fyra dagar i cykelsadeln – dessutom också ett land med fantastiska grusvägar.

Varför bikepacking och gravel?

Gravelbike – grusvägscykling –är såklart ingen ny företeelse. Redan före första världskriget finns dokumenterade exempel på sådana äventyr. På 1950-talet började cykelklubbar ge sig ut på det som kallades rough stuff – och att korsa terrängen, oavsett underlag, blev för vissa cyklister ett sätt att leva. Ofta betydde det att man fick bära cykeln på ryggen för att komma vidare.

Men denna stolta tradition har fått nytt liv under de senaste åren, i takt med att “gravel biking” och “bikepacking” trendat i sociala medier. Nya destinationer upptäcks – eller snarare återupptäcks.

George och jag pluggade och arbetade ihop som unga i Dublin. Numera lever vi båda i exil – George i Berlin och jag själv i Vasa i Finland. Och delar passionen för cykling. Vi har gjort flera gemensamma långturer på två hjul, och vill få till åtminstone ett par resor per år tillsammans. Den här gången skulle vi tillbringa vi fem dagar på cykel i Nordkarelen.

Med sina 23 000 kvadratkilometer, varav 70 procent är täckt av skog, är Nordkarelen den östligaste regionen på det europeiska fastlandet, med 30 mil gräns mot Ryssland. Under vår resa mötte vi nästan alla sorters underlag – från tekniska grusleder genom skogsbruksvägar och singletracks till slät asfalt och cykelvägar in och ut ur städerna. Backar finns det också gott om, fick vi snabbt lära oss!

Tåget till Lieksa och vidare på cykel

Vi möttes upp i Helsingfors. Jag tog med min egen cykel, medan George hyrde sin inklusive väskorna som monteras på. Efter sex timmars tågresa till Joensuu bytte vi till ett mindre tåg mot Lieksa. Vi anlände vid lunchtid och gick direkt till mataffären för att bunkra upp – enligt vår plan skulle vi inte passera någon butik på tre dagar.

Första stoppet blev Lieskas friluftsmuseum, där gamla gårdar från de senaste 300 åren har plockats ner och byggts upp stock för stock. Doften av vedeldade spisar satt fortfarande kvar i timmerhusens väggar, spår av de hårda vintrar som människorna här måste ha uthärdat.

Dagens etapp var bara 30 kilometer, och vi var ivriga efter allt planerande. Men våra kroppar var ännu inte varma, och backarna ut ur Lieksa överraskade oss. Med tungt lastade cyklar gick det långsammare än väntat.

Sent på eftermiddagen anlände vi till Jongunjoen Matkailu, ett litet paradis vid en stilla sjö. Ägarna Jarkko och Victoria driver gården, med en stor huvudbyggnad och flera små stugor. Jarkko kom ut iförd köksförkläde och frågade med sin djupa röst om vi ville äta eller basta först. Vi valde det senare, och redan efter några minuter började hjärnan varva ner i takt med platsens rytm.

Fler björnar än cyklister?

“Vad stod det där på skylten?” frågar George oroligt. “Ingen aning”, svarar jag så nonchalant jag kan. “Jag kan inte finska.” Men bilden talade sitt tydliga språk: björnvarning.

Vi hade trampat nästan sju mil över backig och teknisk terräng och letade nu efter ett vindskydd. Skymningen föll och skogen blev mörkare, och vi hann med fler “Var det där en björn!?”-ögonblick än jag vill erkänna. Till slut fick vi ge upp och ringde till Erä Eero, vildmarkscentret där vi skulle möta vår guide morgonen därpå. Som tur var hade de lediga stugor, och vi var välkomna att bo där. Vi hittade dit i pannlampornas sken.

Nästa morgon vaknade vi i vad som liknade en förtrollad by från 1700-talet. Platsen låg djupt inne i skogen vid en porlande bäck och bestod av ett dussin timmerstugor, stora rökbastur, vedbodar och en jättelik stuga prydd med rötter. Inne i stugan hängde gamla verktyg och fotografier av traktens djurliv.

Eero, nu 71 år gammal, har byggt allt detta under de senaste 25 åren, inklusive stugan vi sovit i. Vid frukosten berättade han att man med tålamod och absolut tystnad kan få se vilda djur här: björn, varg, järv, fåglar och ekorrar. 

Faktiskt fick jag syn på en järv i samma ögonblick som han pratade!

Mot Koli – med färjan

Efter denna sagolika morgon var det dags att rulla vidare. Vi hade en färja att hinna med, 40 kilometer bort, som skulle ta oss in i Koli nationalpark. Vägen till Vuonislahti gick mestadels nedför – skönt – igenom vackra jordbrukslandskap och skogsmarker. Vi hann dessutom med ett besök i träskulptören Eva Ryynänens hem och ateljé.

I Vuonislahti åt vi pizza och tog sedan färjan, från vildmarken på östra sidan sjön till den mer turistvänliga västra. På däck satt vi i solen, drack en Lonkero och såg Kolis höjder närma sig.

Natten tillbringade vi på Koli Camping, där vi slog upp våra tält. Platsen var full av husbilar och semesterfirare, med alla bekvämligheter man kan tänka sig – kök, duschar, butik och naturligtvis bastu nere vid stranden. Där tvättade vi bort resdammet och tog ett kvällsdopp innan vi kröp ner i sovsäckarna.

Backar, backar och fler backar…

Den fjärde dagen skulle vi stanna för en kort vandring i Koli nationalpark. Men morgonen började illa. George vaknade upp svullen i ansiktet efter ett myggkalas under natten. Dubbel dos antihistamin gjorde honom dåsig, och det var en kamp att hålla sig vaken i sadeln.

Backarna i Koli är inte att leka med. Vägen upp till besökscentret, där vi skulle möta sångerskan Irja, fick oss att stanna ofta för att hämta andan. Men till slut nådde vi toppen, där Irja välkomnade oss med en påse kantareller som hon plockat dagen innan.

Vi såg ut över sjön vi hade korsat med färjan dagen innan, och Irja pekade ut öarna på vattnet. Klipporna omkring oss var imponerande – slätslipade av inlandsisen och med mytologiskt klingande namn: Ukko-Koli, Akka-Koli, Paha-Koli och Pieni-Koli.

Efter några timmar vandring var vi tillbaka i sadeln. Irjas sång och guidning hade gjort George gott, och vi fortsatte längs sjön söderut innan vägen vände in i djupa skogar. Underlaget var lättåkt, men höjdskillnaderna krävde sin energi. Det kändes i kroppen att vi hade lagt många mil grusväg bakom oss.

Kväll i solnedgången

Sista kvällen bodde vi på Venejoen Piilo, där vi välkomnades av ägarna Terhi och Ville. De lagade redan middag över öppen eld på terrassen. Stället kombinerar finsk friluftskultur med lagom komfort: tre ekostugor, glamping-tält, kök och bastu.

Vi åt laxsoppa och kantarellmackor, drack öl och pratade långt in på kvällen med värdparet. Det kändes märkligt att vi bara känt dem i några timmar.

Senare gick George och jag till vildmarksbastun, där vi kunde prata igenom och varva ner efter resan. 

Medan solen gick ner pratade vi om vad vi egentligen sökt i Nordkarelen. För mig är det själva resan, inte målet, som gör bikepacking speciell. Nan Shepherd skriver i The Living Mountain: “Att sikta mot högsta toppen är inte det enda sättet att bestiga ett berg.” Från cykelsadeln blir detta tydligt.

Cyklingen ger en så perfekt balans: långsam nog för att känna äventyret, men effektiv nog för att hinna uppleva mycket på några dagar. Här ute kändes vi dessutom ofta helt ensamma – något som är ovanligt i dagens Europa. Men ensligheten betyder också att man måste bära mycket mat själv. Det här är inte en tur för den som gillar att resa lätt.

Avsked för den här gången

Tidigt nästa morgon cyklade vi de fyra milen till Joensuu för att ta tåget tillbaka till Helsingfors. Jag hade börjat vänja mig vid sadeln och det kändes konstigt att äventyret redan var slut.

På tåget insåg jag att det inte var cyklingen jag mindes mest, utan samtalen med människorna vi mött. Nordkarelerna har en unik förmåga att förena pratglädje med kärv finsk poesi. 

George och jag var överens: vi måste tillbaka, till denna ändlösa vildmark på Europas östra kant – och till människorna som bor här.

Tre tips för en cykelresa till finska Karelen:

1. Resa med cykel i Finland

Tågnätet är välutbyggt, även till glesbygden. Kolla biljetter på vr.fi. Platser för cyklar på långdistanståg är begränsade – boka i god tid.

2. Bunkra mat

Nordkarelen är glest befolkat. På vår rutt fanns bara två större orter för påfyllning: Lieksa och Koli. Ha mat för 2–3 dagar med dig. Vatten finns i bäckar och sjöar, men ta med vattenfilter för säkerhets skull.

3. Glöm inte bastun

Nästan varje boende har bastu. Perfekt efter en lång dag i sadeln – och en självklar del av den finska kulturen.