Här hittar du första delen.

När resan (nästan) blir målet

Det är med lite sorgsenhet vi lämnar Ticino bakom oss. Inte för att vi sitter fast i en timmes bilkö strax utanför Locarno, men för att det är ett sådant magiskt ställe. Riviera, tropisk natur och högalpin terräng i ett och samma paket, är en svårslagen mix. Men den sorgsna känslan byts snabbt ut till en ny glad känsla. Den där unika känslan som bara infinner sig när man ser och får uppleva fantastisk natur – och berg. Vägen mot den schweiziska nationalparken tar oss upp på bergssidor, över pass och genom den makalösa natur som du egentligen bara kan uppleva i Schweiz. Vägen är krokig som den slingrigaste kolasåsen. Vi vill egentligen bara snöra på oss Lundhagskängorna vid varje bergspass vi passerar.

Men vi behöver komma fram i någorlunda tid. I Zernez stannar vi vid Center dal Parc Naziunal, besökscentret för nationalparken. Här köper vi på oss lite klassiska papperskartor och gör ett strategiskt blöjbyte. När vi rullar in i nationalparken, som börjar i Zernez får vi åter igen samma varma känsla som i bergspassen. Vid P4 kör vi in i Munt La Scheratunnel och rullar in i Italien. Oavsett hur mycket jag älskar Schweiz, så är Hedlunds replik från 1985 i Sällskapsresan 2, mer korrekt och aktuell än någonsin – det har blivit dyrt här i Schweiz.

Att bo i Livigno kommer i ärlighetens namn spara dig en hel del pengar. Zernez och de andra omkringliggande orterna vet hur man tar betalt och nationalparken är populär. Utöver vandringssugna turister, befolkas vägarna av motorcyklar och sportbilar som också konkurrerar om de relativt få sängplatserna. Livigno är en klassisk italiensk skidort på alla möjliga sätt. De klassiska trähusen, de ultramoderna hotellen och butikerna med lyxmärken. Allt finns där, tillsammans med det fantastiska italienska köket och en skvätt rödvin.

Med tankar till Sverige

Nationalparken bjuder på totalt 21 vandringsleder av varierande svårighetsgrad, längd, höjd och tidsåtgång. Vår första led för dagen, nummer 11, Alp la Schera ligger passande nog precis vid infarten till tunneln på den schweiziska sidan, vid P4. Totalt tre kilometer lång med en stigning på 400 meter, passar den oss småbarnsföräldrar perfekt. Även om den första delen erbjuder lite mer lutning är det en behaglig tur. På ena sidan ser vi hur dalen slingrar sig bort med bergstopparna i bakgrunden. Det är magiskt. När leden nästan gör en 180 graders sväng och viker upp mot Alp La Scheratoppen på 2095 meter över havet, kan du välja att svänga av till nummer 10, Spöl Valley om du önskar. 

Vi fortsätter dock uppåt och kliver in i den djupa granskogen. Helt plötsligt känns det som vi står i vilken svensk granskog som helst. Det är bara de höga bergstopparna som ibland skymtas mellan trädkronorna som avslöjar var vi är. Det är ett lugn som kommer över oss som jag tycker man bara kan få när man är i naturen så här. Fåglarna kvittrar och solens strålar bryter igenom bland det gröna myllret. Det enda vi hör som inte är från skogen notblad är Antons lätta snarkningar från bärstolen. Han har med bravur lyckats sova sig igenom det mesta av vår vandring, bara för att vakna till när det ska ätas eller bytas en blöja. Vissa har det bra.

Vägen ned är en lika stor upplevelse som vägen upp. Vi unnar oss en överraskande god lunch på Il Fuorn vid P6, innan vi beger oss ned till P3 där Spöl Valley har sin kortaste väg ned till ån med samma namn. Här blir det tidvis ganska brant ned, och vi inser att vi inte kommer komma hela vägen till vattenbrynet som vi hoppats på. 

Men det gör inte så mycket. Utsikten och pirret i magen när vi kliver över den hängbro är gott nog. Medan Malin och Anton fortsätter tillbaka upp mot bilen, beger jag mig ut på 09 Margun Grimmels för att se om jag kan komma närmare vattnet. Det är något med att röra vatten när man ser det. Ju längre in i urtidsskogen jag går, ju mer påminns jag om Sverige. När jag är nere så nära ån som jag kan komma blir stigen flackt, och jag kan lugnt promenera i min egen värld. Efter en stunds utforskande börjar mörka moln rulla in, och jag bestämmer mig för att vända tillbaka och ta mig uppför till “Buzzen” och familjen. Jag hinner inte långt innan det smattrar i skogen. Det är något behagligt och naturligt rent med regn i djupa skogar. Oförstört och urtida.

Vi har tur med rödljuset och behöver inte vänta vid tunneln tillbaka till Italien och Livigno. Kvällen spenderas mitt i byn på en inhemsk italiensk restaurang. Det är fascinerande att trots att jag aldrig varit i Livigno tidigare, så känner jag både igen mig och som hemma. Dessa större skidresorter är alla lika men samtidigt unika. De klassiska timmerhusen, omkringliggande bergen med liftsystem som går som plockepinn över bergssidorna, och de obligatoriska butikerna med lyxmärken.

Längs med ån

Andra dagen i nationalparken erbjuder klart bättre väder än gårdagen. Solen skiner och vi kommer återigen upp i nästan 30 °C. Det är extremt varmt. Men dagen kommer att bjuda på en enklare vandring på 14 Punt la Drossa – Il Fuorn längs med Ova dal Fuorn. Vi parkerar strategiskt vid P4 igen och beger oss snabbt över den snirklande bilvägen. Även om det är tidig morgon så är också sportbilarna och motorcyklarna uppe. Denna korta rutt på bara 2,5 kilometer är, likt vår parkering, strategiskt vald. Den har en ytters modest stigning på 83 meter, och tar oss tillbaka till Il Fuorn för ännu en lunch i solskenet. Även om Punta la Drossa på pappret är en liten tur, så erbjuder den vyer och naturupplevelser som vilken tremila vandring som helst. Här får vi vandra längs med vattenkanten, få röra vattnet och följa Ova Dal Fuorn längre upp i dalen. Även om vi är på någorlunda hög höjd så känns det som vi befinner oss på havsnivå här nere. 

Vi mötte inte mer än två personer på lederna under gårdagen, och här är vi här helt själva. Det känns lite lustigt med tanke på den lättillgängliga leden och dess vackra miljö. Men det är också ganska skönt, helt ärligt. Jag, min blivande fru Malin, och vår son Anton, helt ensamma på ett av Schweiz vackraste platser. Som resefotograf och att ha resande som yrke har jag alltid haft lite mardrömmar om att resa med barn och allt. Men detta är något jag helt klart kommer göra om. Anton har ju även denna gång sovit stora delar av leden, så han kommer behöva få uppleva vandring i Schweiz med egna ögon och inte enbart genom pappas bilder. 

När vi nått ll Fuorn så bestämmer vi oss för att fortsätta på 16, Fuorn Vo-Valley. Här kommer vi upp på en liten bit på bergssidan och ån slingrar sig längre ned sedd från vår vänstra känga. Leden följer bilvägens konturer, men på behörigt avstånd. Vi ser vägen bara stundtals på andra sidan ån. i Fuorn valley kommer vi åter in i en lummig skog och tankarna för mig tillbaka till Sverige. Här möter vi även våra första vandrare för dagen. Det verkar vara högsäsong för barnfamiljer och pensionärer. 

Det vill säga vi som gillar ett lugnare tempo. En grönskande kilometer senare bryts leden av av en korsande å som kommer uppifrån Munt Chavagl, 2543 meter över havet. Det syns att det är torrare väder nu och värmen har gjort sitt. Stenarna hintar om en bredare å när smältvattnet är som störst. Nu är den mer en sömnig porlande bäck.

Efter att Anton doppat fötterna i den kalla fjällbäcken så beger vi oss tillbaka istället för att följa leden ytterligare. Det börjar bli dags för en välbehövlig lunch på ll Fuorn, igen. I solen på uteserveringen trängs vi med en busslast pensionärer samtidigt som sportbilarna och motorcyklarna susar förbi upp och ner i dalen. Maten är om ännu bättre idag än igår. En blåbärsrisotto och Gnocchetti med svartkålspesto med rostade hasselnötter senare är vi överens om att detta var väl värt prislappen. Vill man slå på stort och befinna sig mitt i nationalparken finns här även ett hotell med rötter från år 1489.

Medan Anton och Malin njuter av naturen och skuggan bestämmer jag mig för att ta en tur på 13, Champlönch. När vi gick på Punt la Drossa så såg ån, Ova da val Ftur, väldigt spännande ut där den ringlade sig ned från Piz Ftur från över 2600 meter över havet. Även denna led är markerad som lätt, även om den har en viss stigning över Badachül. Jag följer bergssidan och kan se hur dalen slingrar sig nedåt. Det är vackert. Till slut kommer jag till Ova da val Ftur, även denna är en snäll liten bäck i jämförelse till hur vattnet brukar flöda. Jag njuter av omgivningen och tystnaden en stund innan jag beger mig tillbaka till ll Fuorn. I Livigno planerar vi den sista dagen i kängorna, innan den långa hemfärden på över två dagar hem till Sverige. 

Även om det är lite som att svära i kyrkan när man är i Schweiz, så är Italien även det vackert. Vi bestämmer oss för att utforska omgivningen här och se vad det stövelformade landet har att erbjuda.

Ciao Italia

Livigno har en hel del vandringsleder att välja på. Både på marknivå så att säga och med lift upp på bergen. Efter mycket om och men så bestämmer vi oss för en liten bilutflykt upp till Lac di Trusc. Vi får en vacker utsikt över Livignodalen och även över det bergspass som sedan leder ned till Bormio. Lac di Trusc är inte stort, men det är vackert. Belägen på den bergsplatå, innan vägen påbörjar sin nedstigning mot Bormio, ligger denna vackra lilla bergssjö. En tur runt tar inte lång tid, men bergen och känslan av vildmark gör den korta turen väl värd. Det är fascinerande hur en liten plats kan kännas så stor. Den platta marken och de omkringliggande bergstopparna sätter scenen för storhet. 

Med ryggen till vägen är den enda som vittnar om mänsklig bebyggelse de ledningar som plågsamt går genom landskapet. En styggelse som plågar stora delar av Alperna. Någon timme senare, efter ett misslyckat försök till lunch på Hotel Interalpen, rullar vi tillbaka ned mot Livigno. Vyerna är åter ren magi, även om det är Italien. 

Den senare delen av dagen spenderas till fots i Livigno. Då allt fokus legat på nationalparken så har vi helt missat att utforska vår egen bakgård. Livigno är ändå en mysig ort. Det finns många av de gamla trähusen kvar som stått sedan 1800-talet. Med bergen som bakgrund ger de en fin inblick på hur bondesamhället såg ut här innan kommersialismen och turistindustrin tog över helt. Vi trängs bland avslappnade italienare, lyxbutiker, hantverksbilar och grävmaskiner. Det märks att Livigno ska gästa en del av Vinter OS 2026. Det byggs, repareras, renoveras och rustas upp överallt. Men vi hittar vår lokala lilla oas mitt i byn, Bivio Restaurant & Bistro. En trevlig uteservering som gjord för antipasti, vino rosso och folkskådning i solen.

Här turas vi om att gissa förbipasserandes livshistorier, unnar oss ett till glas italienskt vin och tittar på lokalbor som systematiskt matar fåglarna på uteserveringen trots skylten ovanför deras huvuden. Solen lägger sig sakta bakom bergen vid vår lilla lägenhet. Anton sover i den enda säng som finns, medan vi sitter på uteplatsen, äter en pizza och dricker italiensk öl. Vi ser solens sista strålar nå bergstopparna och bestämmer att detta är något vi ska göra igen. Som förstagångsföräldrar är allt nytt och läskigt, från en ny nyans av brunt i blöjan till dagar på Autobahn. Morgonen efter har solen inte hunnit sig över de italienska bergen när vi kör in i Munt La Scheratunnel för sista gången.

Faktaruta

Information: Zernez har ett gediget besökscenter som är värt ett besök. Annars hittar du det mesta du vill veta här.
Ät: I italien rekommenderas Bivio även om det finns hundratals bra ställen. I nationalparken är Il Fuorn ett måste om du är i närheten.

Bo: Vi bodde på Residence Nevegall som är hotellrum inredda med kokvrå. Smidigt när man har småbarn att kunna göra frukost och matsäck innan vandring.

Tänk på: Det är ett väldigt högt tryck under högsäsong i nationalparken. Se till att boka ditt boende i god tid, särskilt om du vill bo i närheten. Att flyga med drönare är totalförbud. Glöm inte köpa vignetten som tillåter dig att köra på motorvägen.