Det är med lite sorgsenhet vi lämnar Ticino bakom oss. Inte för att vi sitter fast i en timmes bilkö strax utanför Locarno, men för att det är ett sådant magiskt ställe. Riviera, tropisk natur och högalpin terräng i ett och samma paket, är en svårslagen mix. Men den sorgsna känslan byts snabbt ut till en ny glad känsla. Den där unika känslan som bara infinner sig när man ser och får uppleva fantastisk natur – och berg. Vägen mot den schweiziska nationalparken tar oss upp på bergssidor, över pass och genom den makalösa natur som du egentligen bara kan uppleva i Schweiz. Vägen är krokig som den slingrigaste kolasåsen. Vi vill egentligen bara snöra på oss Lundhagskängorna vid varje bergspass vi passerar.

Men vi behöver komma fram i någorlunda tid. I Zernez stannar vi vid Center dal Parc Naziunal, besökscentret för nationalparken. Här köper vi på oss lite klassiska papperskartor och gör ett strategiskt blöjbyte. När vi rullar in i nationalparken, som börjar i Zernez får vi åter igen samma varma känsla som i bergspassen. Vid P4 kör vi in i Munt La Scheratunnel och rullar in i Italien. Oavsett hur mycket jag älskar Schweiz, så är Hedlunds replik från 1985 i Sällskapsresan 2, mer korrekt och aktuell än någonsin – det har blivit dyrt här i Schweiz.

En alpinsk romans med Medelhavet
Vi har passerat Gotthardpasset på 2106 m.ö.h och i och med det passerat gränsen in till kantonen, Ticino. Innan dess snirklade vi oss, det vill säga jag, min fästmö Malin och vår son Anton, sex månader, genom bergspassen över de klassiska skidorterna Disentis och Andermatt. Orter som jag besökt många gånger vintertid som skidfotograf. Men nu är vi här för en av världens vackraste naturupplevelser som vi ska uppleva till fots (och i bärstol). Varenda nerv i min kropp skriker lycka när jag får en chans att blickar ut över de magnifika dalarna.