Turen är över. Ryggan är tömd. Kroppen är hemma men sinnet kvar på fjället under ganska lång tid. Den perioden, veckorna efter hemkomsten, är alltid fylld av starkt vemod för mig.
Tack och lov är det inledningsvis en massa vandringsrelaterat fixande att ta hand om som hjälper mig att hålla kvar tankarna i fjäll-mode. Detta vill jag inte få överstökat snabbt. Nej, det sker i en sakta lunk, fördelat över många dagar, för att i görligaste mån stötta kroppen och själen som båda är i total förvirring. En slags postfjällvandrings-stressyndrom, PFSD, i övergången från tio tysta, mobilfria, upplevelserika dagar till det blippande, intryckstäta stadslivet.
Det är också en saknad efter min vandringskamrat. För drygt två år sedan kände vi inte varandra. Nu har tre rejäla vandringar, med bokstavligen både solsken och stormar, gjort oss till nära vänner. Men något vardagsumgänge under året fram till nästa sommar blir det inte, när en bor i Österbotten och den andra i Skåne. Det känns tomt.
***
Mest akut är naturligtvis allt det praktiska med packningen. Huvva, luktar inte precis hallontårta när jag tömmer packpåsarna. Snarare räligt, på ren skånska. Tält på tork och helst ska det sättas upp snart för att kolla linor, stänger och pinnar. Funderar över om det lilla, lilla hålet på ”gaveln” behöver åtgärdas?
Tvätt ska tvättas, kängorna rengöras och smörjas in, stavarna sköljas. Toaspaden, som var skitbra så länge den lilla ploppen behagade falla i rätt läge i skaftet men inte sen, ska lämnas tillbaka. Laga lilla hålet på merinotröjan. Skicka den brännskadade duntröjan för lagning. Ja ni vet.
Förra året lossnade en av remmarna till ryggans topplock i ett av de sista lyften, det när jag skulle kliva av tåget. Diagnos: otillräcklig sömsmån och den fick en ny rem av skomakaren. I år var det flera remmar som liksom luckrades upp, ytterligare någon lossnade – morr - och jag inser nu att det krävs byte av flertalet remmar. (Säcken är en Osprey Ariel 65liters, inköpt 2011. Själva säcken är i mycket gott skick så lite märkligt att remmarna är i upplösningstillstånd, bokstavligen. Inköpsbutiken, Friluftsland i Malmö, finns inte kvar. Inte för att jag tror jag kan åberopa garanti, men jag tar nog och mailar danska Friluftsland. I andra hand får det bli en kontakt med Osprey.)
Reklamera tågresan står också på årets göra-lista. Den drygt fyra timmar långa förseningen redan före nattågets avgång i Stockholm späddes på med ett par timmar tack vare en sällan hörd förseningsorsak. Efter en stunds sedvanligt uppehåll i Boden, suckar tågvärden högt i högtalarna:
- Ja tyväääärrr har vi ett tråkigt meddelande. På grund av ett fruuuktansvääärt missförstånd mellan tågpersonalen och Trafikverket så har tåget som vi skulle kopplas ihop med rullat iväg utan oss. Så nu får vi fara ner till Lule och invänta ordinarie dagtåg norrut. Sex timmar försenade kom vi till Murjek. En eloge till Fiskflyg som löste lufttransporterna för ganska många försenade vandrare den eftermiddagen i Kvikkjokk.
Så till packlistan. Var det något som funkade mer eller mindre bra eller inte kom till användning? Noteras ska det i Excelfilen. Maten, vilka nyheter blev inte så goda som jag hoppades – jo, tomatsoppan med svarta bönor. Vad gjorde succé - Flygande Jakob, Äppelkärlek med potatismos, torkad chokladhoummus. Skriv ner, skriv ner.
Samtidigt som allt detta görs: sakna, längta, minnas! Den är en rent fysisk upplevelse, min fjällängtan. Kartan ligger framme och sällskapar mig varje måltid. Jag läser blogginlägg och turer här på Utsidan, jag fantiserar och drömmer om nästa år. Ska vi slå till på väster-om-sjöarna-rutten (dvs västra Padjelanta) som var årets alternativ, eller kommer min kamrat att lyckas övertala mig till ännu en stenig tur, genom Jiegnavagge och upp på Luohttoláhko? Längtan. Saknad.
Det stackars kroppaskrället, ja den är ju i chock över den brutala övergången från att få gå timmavis varje dag och de akrobatiska krumbukterna som tältlivet innebär, till det relativt sett stilla stadslivet.
Vad händer i din kropp under och efter en fjällvandring? I min händer en massa spännande under turen, symtom som ibland fortsätter hemma och det tar tid innan jag riktigt känner igen mig.
Jag får t ex ett helt annat kissmönster på fjället, ja ursäkta, men jag hittar inget annat ord. Från att vara ”förmiddagskissare” blir det i stället så att produktionen verkar flytta till nätterna och jag måste ut ur tältet fyra-fem gånger varje natt. Störigt, inte minst i busväder. Eftersom jag dricker mycket under vandrandet på dagarna och inte bara på kvällen ter det sig lite konstigt. Är det njurarna som plötsligt börjar fungera på ett helt annat sätt? Vet någon? Detta rättar dock till sig rätt snabbt, väl hemma.
Värre med sömnen, jag sover tyvärr ofta dåligt till fjälls och i år var det av någon anledning värre än nånsin. Har svårt att somna, trots den massiva trötthet som kroppen oftast känner. Drömmer besynnerligt och ibland otäckt – i år blev jag hämtad av kinesisk säkerhetstjänst, fick uppleva ett terroristdåd, fick en ny far, för att bara nämna några konstigheter. Det tar minst en vecka innan jag känner mig helt utsövd igen.
Jag får svullna ögonlock, ibland så till den grad att det påverkar siktfältet. Ibland svullnar hela ansiktet. Mina sporadiska ögonlockseksem brukar också få ett skov. Någon som känner igen sig med krämpor som är fjällrelaterade?
Ett par, tre kilon rasar alltid av, trots bland annat stora smörklickar i de flesta portioner. Just detta är kanske inte så konstigt, men jag har lagt märke till att denna viktnedgång ofta fortsätter en tid när jag väl är hemma. För ett par somrar sedan så mycket att jag började undra om jag var sjuk. Jag har förstått att vandrande leder till lågintensiv fettförbrukning som lär bränna det dåliga fettet, och det är ju bra, men ämnesomsättningen verka fortsätta i detta turboläge ett tag.
Slutligen: En fjällvandring väcker alltid ett visst uppseende, många i omgivningen är skräckblandat nyfikna i sitt förhållningssätt. Även det är viss bot mot PFSD, jag tycker det är roligt att berätta och förklara. Men, det krävs jämnmod att ta hand om vissa av undringarna. Utan undantag är första frågan alltid: Men hur stod du ut med alla myggen? (Årets facit: ett myggbett). Följd av: Är du inte rädd för alla vilda djur? (Ovanligt mycket spindlar i år.)
Sakta, sakta allteftersom vi glider in i Skånes bästa årstid, sensommarseptember, klingar min PFSD av.
Hur ser din efter-fjällen-tid ut? Berätta gärna!
Ps. Årets tur startade med en jakt på 1600talsrösen på sträckan Tarraluoppal-Silbbatjåhkkå, fortsatte via Råvejaure mot Sulitelma, en närkontakt med Stuorrajieggna, ett vad vid Stadak, en stormig natt där nödskydd fick sökas i konsulns stuga vid Sårjåsjaure och slutligen mål i Stalolukokta. Rösjakten kommer säkert Fowwe, som vi delade en del av turen med, att skriva mer om.
Konsul Perssons stuga vid Sårjåsjaure
Sammantaget är allt fint,njutbart,storslaget det som stannar kvar.
Visserligen är utrustningen viktig i fjällen, vilket du även belyser med dina ryggsäcksremmar – och din REM-sömn verkar ha blivit störd. Är det liggunderlaget som inte är bra, eller för hårt uppblåst? Själv sover jag i regel som en prins på fjället. Jag hade en period då jag fick gå ut flera gånger för att kissa på nätterna. Kom till slut på att det kinesiska teet jag drack på kvällarna var urindrivande och efter det kunde jag sova ostört. Men min syster som är en erfaren sjuksköterska säger att nattkissandet även kan vara ett tecken på att kroppen blir så fysiskt ansträngd att njurarna inte orkar producera urin, och först när man vilar på natten så börjar de fungera normalt igen. Av din berättelse låter det som att din kropp samlar på sig vätska (svullna ögonlock) dagtid – men jag är ingen läkare och ska väl avstå från att ge mig på några diagnoser. Dock har jag haft liknande symptom när jag varit på gränsen till överansträngd. Jag försöker därför se till att min kondition är sådan att en fjällvandring inte ska bli en alltför stor fysisk ansträngning. Det går ju också att anpassa graden av ansträngning till vad kroppen mår bra av.
PFSD brukar inte slå så hårt mot mig, men jag har ju å andra sidan runt 1500 foton att gå igenom efter varje vandring och det håller mig hjälpligt kvar i fjällen. Men jag brukar vilja ge mig tillbaka igen redan efter mindre än två veckor.
Kul med din reflektion att vi tänker, skriver och tycker till lite olika, kvinnor och män, jag har nog haft liknande tankar när jag följer olika trådar etc här på Utsidan.
Jag tackar för din systers bidrag till förklaring av nattkissproblematiken, som jag ju inte är ensam om. Låter rimligt, om än inte så bra, om det är så att man överanstränger njurarna. De är ju livsviktiga! Jag ska omgående konsultera den medicinska sakkunskapen som finns i min närhet.
I år hade jag tränat duktigt i förväg, vilket verkligen märktes, dels kändes inte ryggan så tung, dels var jag inte så trött när jag kom hem.
Har också en massa bilder som tröstar, de är dock inte i närheten av din fotokvalitet.
Däremot vet jag att njurarnas kapacitet minskar med åldern. Vid 80 (eller 85?) års ålder har man bara 50 % av den njurkapacitet som man hade vid 30 till 40 års ålder. Jag har inte sett någon siffra för nyblivna pensionärer som mig. I och för sig har jag heller inte haft några direkta problem. Man kan ju försöka undvika mat som man vet kan vara en belastning för njurarna som t.ex för mycket salt. I fjällen när man bara äter torrfoder kan det vara lätt att äta för mycket salt eftersom man tror sig behöva ersätta det man svettas ut. Bättre då med den vätskeersättning man kan köpa på apoteket som ska innehålla samtliga mineraler man förlorar vid träning. Vattnet i fjällen är ju i princip smältvatten med ingen eller låg halt av mineraler. Vad man kan råka ut för vid mineralbrist i fjällen är väl trötthet och kramp. Har därför alltid vätskeersättning med mig numera vid vandringar på 10 dagar eller mer.
En del av mig
När jag lämnade fjället och åkte hem
blev en del av mig kvar,
en del som nu är
där jag själv inte befinner mig,
som kanske vandrar
på en bergssluttning någonstans
eller över en vidsträckt fjällhed
eller invid kanten av en glaciär
Den måste ha suttit djupt inuti,
för den har lämnat efter sig
ett egendomligt tomrum
som värker en aning
och som inte tycks gå att
fylla med någonting annat
Det finns bara en sak att göra: återvända
och fara tillbaka när möjlighet ges
Återvända och söka upp
den del av mig som är
där jag nu inte befinner mig
När jag på nytt får gå på fjällsluttningarna
och dricka av det klara jokkvattnet
och lyssna på hedens ljungpipare,
då, men först då,
kommer jag att återfinna den
Fowe (Hans Fowelin)
En annan sort P-FSD (P=Prä) jag kommar ihåg är att den ofta 30t timmars resan med tåg och buss (från DK) ofta har beverkat mig magproblemer och huvudsmärte. Det brukar dock lösa sig av sig själva redan på 1sta vandringsdag. Årsaken kan tänkes att vara att strax på vandringen blir tillgång till vatten och ätning enklare än på resan
Drömmar samt kvalité på sömn varierar mycket för mig. Vissa resor har jag som du haft underliga drömmar många nätter, även om mina "skräckfilmer" inte varit lika drastiska som dina. Andra gånger sover jag hur lättsamt som helst. På vinterhalvåret hemmavid ser jag till att sova ute lite nu och då. Det kan ibland vara svårt för mig att somna i en ovan miljö, så jag "tränar" för att hjälpa psyket att inte tycka det är konstigt att sova ute i naturen.
Och avslutningsvis: de kroppsliga sidorna av PFSD stör mig knappast alls, även om de finns. Det allt som händer i själen som är den verkligt tunga delen. Jag har varit tvungen att skriva, bearbeta intryck, granska karta och foton osv för att kunna hantera det. Och därefter skriva ännu mer. Så har det varit under ett och ett halvt decennium. Ja, egentligen började det ännu tidigare, fast då visste jag inte vad det var. Och hur länge detta kommer att pågå, det vet jag verkligen inte.
/Cecilia
jeg har med stor fornøjelse læst dit underholdende indlæg - og stødt på mange ting, som også jeg oplever ved fjeldturene.
Søvn
M.h.t. søvn så har jeg to versioner:
Når jeg er tryg, vejret er godt og terrænet passende, sover jeg ofte længe og godt på fjeldet og har nogle utroligt livagtige (mest gode) drømme, som jeg kan genfortælle om dagen, så nogle gange føler jeg, at jeg oplever en masse både dag og nat.
Den anden version er de nætter, hvor jeg ligger vågen i timevis og grubler over evt. problemer, der kan opstå, specielt når stormen rusker i teltet i timevis, og man spekulerer på, om pløkkerne holder. Eller når man ved, at der venter en stor udfordring dagen efter - f.eks. et vanskeligt vad - efter regn - først på sæsonen.... hvordan går det mon??
Natlige udflugter
Hvad angår antallet af natlige vandladninger - tja - hvis man ikke skal ud af teltet om natten - i det mindste på septemberturene -, misser man måske et fantastisk nordlys! Og ved midsommer skal solen jo også betragtes, inden den forsvinder bag fjeldet.. Så der er visse fordele ved at skulle ud (undtagen i regnvejr). I øvrigt er der nogle interessante kommentarer i tråden angående nattetisseriet.
Heldigvis bliver man jo sejere med årene og tackler de ventende udfordringer bedre. Frygten for at komme til skade ved et dumt fald vokser til gengæld med årene, synes jeg. Det kan jo være fatalt at falde uheldigt langt ude i ødemarken.
Svulne øjenlåg - og hele ansigtet
Det har jeg døjet med - og på et tidspunkt troede jeg, det var den frysetørrede mad, på et andet tidspunkt, at det var myggene. Når jeg ser, der er tendens til hævelser, tager jeg en antihistamin, som jeg altid har med - fås i håndkøb. Det virker, uanset hvad der er årsagen til hævelserne.
Vægt
M.h.t vægten har jeg netop oplevet det samme som du - min vægt falder måske ikke så meget som man kunne vente under turen, men efter turen rasler den ned, så man næsten bliver bekymret.
Efter hjemkomst
Og efterarbejdet når man er hjemme igen - man pusler med sin "erfaliste" og fixer og ordner - det er en fin måde at slutte af på - og også gøre sig klar til næste tur. Som jo desværre først bliver sommer 2019. Men så er der jo fotos, der også skal ordnes..
Div.
Min mand og jeg tager på tur både ved midsommer/start juli og i september, for begge tidspunkter er fantastiske, og vi kan ikke vælge - så vi nupper to ture (ja, med tog - hele vejen - fra DK - ikke-fjeldvandrere tror, vi er tokiga). Så længe vi orker at slæbe sækken med telt og proviant til 8 dage... også derfor tager vi afsted to gange årligt: Hvor længe kan vi blive ved???? Vi er jo ikke helt unge længere.
På nogle ture er vi flere personer, og det er vældig trevligt. Når vi bare er to, kan vi lave om på planerne, som det passer os, alt efter hvad vi er til. Det har også sin fordel.
Er spændt på, om remmene i min Osprey også bliver møre. Indtil videre har jeg fået byttet et stk. Osprey (i Friluftsland), fordi remmene KNIRKEDE. Det var jo fint at få byttet - til en lidt anden model - men ak, den nye Osprey har også en tendens til at knirke!
M.h.t. SJ: Vi fik en hel hjemtur refunderet fra SJ, fordi toget var 11 timer forsinket, inden det nåede Abisko Turist. Det blev en lang nat - toget kom kl 3.30 om natten - og så kørte det kun til Luleå, hvor vi måtte tage en bus nedad og skifte til nattåg i Umeå - som blev to timer forsinket. Men det er første gang, vi har været ude for noget så slemt, og jeg har været den tur ca. 20 gange. Og SJ håndterede det pænt.
Mvh Ulla D
Hvor i Danmark bor du og hvor plejer du at vandre i Sverige?
Lidt nysgerrig :-)
Jag bor i Lund och är ganska ofta på andra sidan Öresund.